Podcasts about norstedts

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-12-19.Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer."Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.Annina Rabelitteraturkritiker och kulturskribent Böcker som nämns i essän:Madeleine Gustafsson, Påminnelser, DaidalosJames Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Avsnitt 271. Vissa saker är svåra att hitta på. När vi tror att vi vet så blir vi alltid överraskade. Som det här med den AI-översatta boken i Finland som ledde till en animerad debatt i media med fingrar pekande åt... fel håll  När Norstedts nu köper över författaren Mari Jungstedt från Bonniers i en mångmiljonaffär är vi, självklart, nyfikna på vad som ingår i affären, vad den kostar och hur Norstedts ska ro den i hamn. Så journalisten satte sig ner i ett samtal med förlagschefen Håkan Bravinger. Efteråt vill vi gärna vända och vrida på fler stenar, perspektiv kanske, så då gör vi just det. Slutligen, en liten uppföljning till den kommande kraftmätningen mellan de amerikanska teknikbolagen (med Trump på sin sida) och de copyrightförsvarande organisationerna. Denna gång i USA. Följ gärna länken nedan för en mer insiktsfull redogörelse för situationen just nu: https://publishers.org/wp-content/uploads/2025/03/White-House-AI-Action-Plan-Association-of-American-Publishers.pdf   00 23         Hur var det nu? AI-översatt eller inte? 05 28         Håkan Bravinger ger Norstedts syn på Jungstedt-affären 20 25         Vi vänder och vrider på hur man kan hantera den sortens affärer 29 04         Amerikanska Förläggareföreningen vs. Trump-regimen

Olle Lidbom är kommunikationschefen som också hinner med att vara författare, poddare, styrelseledamot och nyhetsbrevsproducent. I höstas släppte han boken Skolplattformen – en bok som har fått mycket uppmärksamhet.  I Kommunikationspodden dissekerar vi hur han gjorde för att skapa en bladvändare av ett till synes tråkigt material.   Boken Skolplattformen, som Olle Lidbom producerade under tre års tid under enstaka timmar efter jobbet och på helger, undersöker hur stora IT-företag har fått föräldrar till barn i Stockholmsregionen att vrida sig i plågor när de ska frånvaroanmäla sina barn. Det tyckte han var bra material för en bok.   I Kommunikationspodden berättar han om hur han gjorde när han skrev boken, vilka researchmetoder han använder och hur han valde att använda den fakta som han gjorde för att skapa en spännande bladvändare om ett till synes helt tråkigt som, enligt honom själv har varit helt underbevakat.   – Jag var väldigt metodisk i hur jag fick med alla byggstenar för en bra story i varje del av boken, säger han.   I Kommunikationspodden berättar han också om hur han orkar hålla igång så många projekt som möjligt samtidigt.   – Jag arbetar långsiktigt och har alltid varit otroligt intresserad av allt som har med media och teknik att göra, säger han.   Olle Lidbom är till vardags kommunikationschef på Norstedts, och driver Mediepodden tillsammans med Emanuel Karlsten samt hamnade som nummer tre på listan över Sveriges superkommunikatörer 2024. Lyssna på hela intervjun i veckans avsnitt av Kommunikationspodden

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen överskrider gränserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-07.Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerProducent: Morris WikströmLitteraturNikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.

Hagfors. Bruksort, björkskog, blöta vinterkängor. Ståldamm i luften, hammarslag i marken. Monica Zetterlund växer upp i en värld där man jobbar, håller käften och gör som man ska. Men hon hör något annat. Jazz. Stockholm. Amerika. En röst som inte låter som nån annan. Medan folkhemmet byggs och bondesamhället rasar, smyger sig swing och blå toner in i Sverige. Monica följer med. Från slit och slagg till rökiga scener och sena nätter.Det här är början på något nytt. För henne. För jazzen. För hela landet. Och ni, ni hänger med!Musikpodden finns även på:Instagram: Musik_poddenSpotify: Musikpodden med Arvid BranderApple podcast: Musikpodden med Arvid BranderKontakt: podcastarvid@gmail.comKällor:Gustafson, Klas. Enkel, vacker, öm. Boken om Monica Zetterlund. Leopard förlag, 2009.Dahlquist, Sofia. Kvinnlig rösträtt i Sverige – hur gick det till? Stockholmskällan. Senast uppdaterad: 26 december 2024. Publicerad: 26 februari 2018.Kvinnlig rösträtt i Sverige. Wikipedia. Hämtad december 2024.Gripenberg, Bertel. "Det skönaste landet". Publicerad 1927.Steinbeck, John. Vredens druvor. Översättning av Thorsten Jonsson. Första svenska utgåvan: Tiden, 1940.Ken Burns and Wynton Marsalis interview on "Jazz". Charlie Rose, sändes 2001.Kjellberg, Erik. Svensk jazzhistoria. Norstedts, 1985."Hagfors" och "Uddeholmsbolaget". Wikipedia. Hämtad december 2024.Zetterlund, Monica & Alandh, Tom. Hågkomster ur ett dåligt minne. Norstedts, 1992.Ur Taktiksäkerhetsverket ”Lag om Lagom” - Tage Danielsson. 1975. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hagfors. Bruksort, björkskog, blöta vinterkängor. Ståldamm i luften, hammarslag i marken. Monica Zetterlund växer upp i en värld där man jobbar, håller käften och gör som man ska. Men hon hör något annat. Jazz. Stockholm. Amerika. En röst som inte låter som nån annan. Medan folkhemmet byggs och bondesamhället rasar, smyger sig swing och blå toner in i Sverige. Monica följer med. Från slit och slagg till rökiga scener och sena nätter.Det här är början på något nytt. För henne. För jazzen. För hela landet. Och ni, ni hänger med!Musikpodden finns även på:Instagram: Musik_poddenSpotify: Musikpodden med Arvid BranderApple podcast: Musikpodden med Arvid BranderKontakt: podcastarvid@gmail.comKällor:Dahlquist, Sofia. Kvinnlig rösträtt i Sverige – hur gick det till? Stockholmskällan. Senast uppdaterad: 26 december 2024. Publicerad: 26 februari 2018.Kvinnlig rösträtt i Sverige. Wikipedia. Hämtad december 2024.Gripenberg, Bertel. "Det skönaste landet". Publicerad 1927.Steinbeck, John. Vredens druvor. Översättning av Thorsten Jonsson. Första svenska utgåvan: Tiden, 1940.Ken Burns and Wynton Marsalis interview on "Jazz". Charlie Rose, sändes 2001.Gustafson, Klas. Enkel, vacker, öm. Boken om Monica Zetterlund. Leopard förlag, 2009.Kjellberg, Erik. Svensk jazzhistoria. Norstedts, 1985."Hagfors" och "Uddeholmsbolaget". Wikipedia. Hämtad december 2024.Zetterlund, Monica & Alandh, Tom. Hågkomster ur ett dåligt minne. Norstedts, 1992. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 264. Vi pratar om agenturen som Salomonsson Agency inte kunde trycka ner, ser hur Forum steker en bok veckan innan utgivning, synar Norstedts nya författarsatsning, ser ett förväntat Trump-utspel och pratar om olika europeiska satsningar att möta den engelskspråkiga bokflodens verkningar. Och, inte minst, samtalar vi med Författarförbundets ordförande Anja Gatu om vad de har framför sig.    Avsnitt 264. Vi funderar på om inte den senaste agenturen på den svenska marknaden snabbt kan bli den tyngsta och största. De slogs sönder för ett år sedan men har byggt upp sig till en desto starkare position just nu. First Edition förlorade inte en enda författare till Salomonsson Agency. Tvärt om. Forum råkade ut för alla förlags mardröm. Dagarna innan en bok ska ges ut lyfts författaren fram som en lögnare och kanske aktiv brottsling i media. Nu hamnar förlaget i hetluften men förläggaren ser inte hur Forum skulle kunnat göra något annorlunda. Fredrik Backman till Norstedts! Vi vill inte ta vinden ur seglen för förlagets eget pressutspel. Men rykten började gå; om en budgivning som Norstedts vann, om en branschfest där skvallret gick. Och alla inblandade gjorde sig onåbara så vi fick klara oss själva på en konkurrensutsatt mediamarknad. Skojar bara. Men det mesta ovan är sant. Vi hörde ryktena, fick dem bekräftade och så kör vi nyheten. Men det är några dagar kvar mellan denna text och sändning av avsnittet. Kanske hinner Norstedt gå ut och göra vårt inslag obsolet. Vi chansar. Trump använder newspeak när han beordrar Utbildningsdepartementet i USA att stänga ner alla ärenden som handlar om bokcensur i skolor och bibliotek, avskedar alla anställda som arbetat med ämnet och konstaterar att det inte finns ett begrepp som heter bokcensur. Right on! Vi ses i historieboken! Vi ger ett par exempel, av många, på hur förlag söker nya vägar att kontra den anglosaxiska floden av engelskspråkiga böcker i Europa. Slutligen, ett längre samtal med Anja Gatu om de utmaningar Författarförbundet står inför. Ett samtal utan skygglappar och undanflykter.   00 50         First Edition fick med sig alla författarna 03 35         Forum tvingas stoppa utgivning 11 07         Fredrik Backman byter förlag 14 37         Trump och Rebecca Yarros i sökarljuset 20 32         Anja Gatu ger svar på tal

Hagfors. Bruksort, björkskog, blöta vinterkängor. Ståldamm i luften, hammarslag i marken. Monica Zetterlund växer upp i en värld där man jobbar, håller käften och gör som man ska. Men hon hör något annat. Jazz. Stockholm. Amerika. En röst som inte låter som nån annan. Medan folkhemmet byggs och bondesamhället rasar, smyger sig swing och blå toner in i Sverige. Monica följer med. Från slit och slagg till rökiga scener och sena nätter.Det här är början på något nytt. För henne. För jazzen. För hela landet. Och ni, ni hänger med!Musikpodden finns även på:Instagram: Musik_poddenSpotify: Musikpodden med Arvid BranderApple podcast: Musikpodden med Arvid BranderKontakt: podcastarvid@gmail.comKällor:Dahlquist, Sofia. Kvinnlig rösträtt i Sverige – hur gick det till? Stockholmskällan. Senast uppdaterad: 26 december 2024. Publicerad: 26 februari 2018.Kvinnlig rösträtt i Sverige. Wikipedia. Hämtad december 2024.Gripenberg, Bertel. "Det skönaste landet". Publicerad 1927.Steinbeck, John. Vredens druvor. Översättning av Thorsten Jonsson. Första svenska utgåvan: Tiden, 1940.Ken Burns and Wynton Marsalis interview on "Jazz". Charlie Rose, sändes 2001.Gustafson, Klas. Enkel, vacker, öm. Boken om Monica Zetterlund. Leopard förlag, 2009.Kjellberg, Erik. Svensk jazzhistoria. Norstedts, 1985."Hagfors" och "Uddeholmsbolaget". Wikipedia. Hämtad december 2024.Zetterlund, Monica & Alandh, Tom. Hågkomster ur ett dåligt minne. Norstedts, 1992. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den allmänna sjukförsäkringen som infördes 1955 blev en bärande bjälke i det svenska välfärdsbygget. Men numera har den så stora brister att den i bästa fall ger ett grundskydd, och i värsta fall kastar ut svårt sjuka människor i rännstenen och stämplar dem som ovärdiga. Det här är berättelsen om hur sjukförsäkringen byggdes upp och raserades.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: ekonomhistorikern och tidigare facklige välfärdsutredaren Kjell Rautio. Hans bok ”Vi är inte maskiner! – tankar om sjukförsäkringen och välfärdsstaten”, utgiven av Premiss, ligger också till grund för avsnittet. Andra källor: ”Svensk Historia 1920-1965”, utgiven av Norstedts, samt ”Sjuklön och sjukpenning : 1955 års sjukförsäkringsreform och sjuklönefrågan” av Per Gunnar Edelbalk (Socialhögskolan, Lunds universitet). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

Vi läser en författares hämnd, låter förläggaren berätta om ett av förlagets roligaste år någonsin och avslutar med ett besök framför Håkan Bravingers bokhylla.   Avsnitt 262. David Lagercrantz nya bok Post Mortem utspelar sig delvis i förlagsbranschen och är samtidigt en uppgörelse med en litterär agent som framställs som en svår mobbare. Vi reflekterar över en person vi alltför väl känner igen. Lind & Co kan se tillbaka på 2024 som ett år då allt gick förlagets väg. Förläggaren ger oss bakgrund och avslöjar samtidigt lite framtidsplaner. Vår serie med branschmänniskor framför deras bokhyllor fortsätter. Men den här gången får vi tänja hårt på definitionen av vad som är en bokhylla för att få det att fungera. Inte för att det hindrar Håkan Bravinger, förlagschef på Norstedts, från att lägga ut texten. Tvärt om.   00 24         En osande vrede som läcker från boksidorna 04 30        Lind & Co:s 2024, ett år att minnas 12 14         Möte vid en tveksam bokhylla

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

När Alice Babs är 15 år upplever hon sin idol Duke Ellington live och börjar att drömma om att få sjunga med honom. Ett kvarts sekel senare får hon det. Berit Nygren tecknar hennes porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Julen 1962 ringer det på telefon hemma hos Alice och Nils Ivar Sjöblom.Det är tv-producenten Arne Arnbom som har en fråga till Alice:”Alice, vill du sjunga med Duke Ellington?”Alice blir mållös. Vid den här tiden har hon varit borta från scenen mycket länge för att ägna sig åt familjen men nu hänger hon av sig köksförklädet, berättar hon i sina memoarer. Ellington har valt ut Alice Babs bland en rad svenska sångerskor och i och med Alice framträdande med honom i svensk tv 1963 inleds ett vackert och förtroendefullt samarbete där hennes stora röst blir ett värdefullt instrument i hans utsökta tonmåleri. Det samarbetet ska toppas med Ellingtons andra kyrkokonsert där han har komponerat sånger speciellt för Alice.2024 är det 100 år sedan sångstjärnan Alice Babs föddes.Berit Nygren har läst hennes memoarer ”Född till musik” och Duke Ellingtons memoarer ”Music is my mistress”, intervjuat hennes dotter Titti Sjöblom och lyssnat på och valt ut Alice egna ord om det som hände under resans gång från före detta P2-medarbetaren Calle Friedners intervjuserie med henne 1981 kallad ”Med sångglädje genom livet”. Här får ni också höra Duke Ellington intervjuad i svensk television 1963 av Sven Lindahl och det han skriver i sina memoarer om henne. Den som gör Ellingtons svenska röst här är Gunnar Bolin vid Sveriges Radios kulturredaktion.Alice Babs föddes den 26 januari 1924 i Kalmar och avled den 11 februari 2014 i Stockholms län.Litteratur:”Music is my mistress” av Edward Kennedy Ellington (Doubleday & Company, Inc. Garden city New York, 1973)”Född till musik” av Alice Babs Sjöblom (Norstedts, 1989)Programmet sändes första gången i Jazzradion den 21 januari 2024.

Ernst Wigforss var finansministern, socialisten och reformisten som lyfte Sverige ur depressionen och la grunden för folkhemmet och välfärdsstaten. Han var en obotlig optimist, men var också känd för sin ”vita ilska”. Wigforss levde ett långt liv och satte ett outplånligt avtryck på samhället och arbetarrörelsen.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: historikern och författaren Henrik Arnstad. Hans biografi ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”, utgiven av Historiska Media, ligger också till grund för avsnittet. Andra böcker som använts: ”Svensk Historia 1920-1965”, utgiven av Norstedts, samt Ernst Wigforss memoarer ”Minnen” I-III, utgivna av Tidens förlag.Vissa ljudklipp är hämtade från valfilmer publicerade på Filmarkivet.se, andra har tillhandahållits av Arbetarrörelsens Arkiv och bibliotek. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 256. Är årets Augustpris delvis ett förlorat år? Journalisten påstår det och pratar med en som borde veta av lång erfarenhet. Vi konstaterar att de flesta inblandade verkar har tappat fokus och kanske agerat lite slentrianmässigt. I en uppföljande kommentar ger förläggaren vår expert helt rätt, och lite till. Så skärpning önskas till nästa år. Håkan Bravinger, förlagschef på Norstedts, hörde av sig. Han ville få en möjlighet att möta alla spekulationer kring förändringen runt Brombergs förlag. Så rätt ska vara rätt. Här får han en plattform för att utveckla sina tankar. I en litteratursociologisk rapport synas DNs och Aftonbladets bokrecensioner under fyra år. Kartläggningen visar svart på vitt det de flesta i bokbranschen vet – att kulturjournalister ofta går i upptrampade spår och saknar ett visst mått av nyfikenhet. Det som präglar andra journalisters drivkrafter. Åtminstone om ni frågar den här journalisten som dessutom erbjuder sig att hjälpa till.   00 22         Augustpriset – ett förlorat år? 10 47         Har vi glömt det fundamentala med Augustpriset? 15 27         Norstedts har en plan för Brombergs 24 27         Bokrecensenter analyseras

Forum görs i samarbete med tidskriften Flamman. Bli prenumerant på ⁠⁠⁠⁠⁠⁠flamman.preno.se⁠ Saga och Myrna har den stora äran att välkomna den internationella författarstjärnan Isabella Hammad för ett samtal om hennes aktuella böcker ”Vålnaden in”, ute nu på svenska på Norstedts, och essän ”Recognizing the stranger: on Palestine and narrative”. I avsnittet refereras även till: Isabellas text "Acts of language" i The New York Review of Books "The bombs are still falling. My heart breaks every day': novelists Sally Rooney and Isabella Hammad on the Israel-Palestine conflict" i The Guardian Podcasten Between the covers, avsnitten om "Enter ghost" och "Recognizing the stranger"

Nina Björks nya bok Medan vi lever beskrivs som en bok för intellektuell självhjälp i scrollandets tid. Har vänstern och feminismen fått en egen självhjälpsbok, rent av en egen Jordan B Peterson? Hur kan man finna ett meningsfullt liv när marknaden koloniserar vårt innersta och formar våra identiteter och livsstilar. Björk spårar en motsättning förlagd mellan moderskapet och mobilen. Anna Remmets gästar Apans anatomi och vi funderar över var feminismen tar vägen och essentialismen smyger in. Var hittar vi en radikal omsorg? Kan Donna Haraways cyborgfeminism hjälpa oss där Björk trasslar in sig? Avsnitt för Flammans prenumeranter, lyssna på hela avsnittet här: https://www.flamman.se/podd/apans-anatomi/existentiell-sjalvhjalp-for-cyborger/ Böcker: Nina Björk: Medan vi lever. Tankar om existensen (Wahlström & Widstrand, 2024) Liv Strömquist: Pythian pratar (Norstedts, 2024) För mer info: Anna Remmets: I livstilsdjungeln - radikal omsorg efterlyses https://www.arbetaren.se/2024/11/06/i-livsstilsdjungeln-radikal-omsorg-efterlyses/ Sophie Lewis: Full Surrogacy Now:Feminism Against Family https://www.versobooks.com/products/711-full-surrogacy-now Mathias Wåg: Moster-maskinen https://guldfiske.se/2013/08/04/moster-maskinen/ Mathias Wåg: Vi är alla kapitalets unga tjejer https://www.flamman.se/vi-ar-alla-kapitalets-unga-tjejer/ Tove Jansson/Emma Klingenberg: Novembervisa https://www.youtube.com/watch?v=Ghl6XhO4VAY

Avsnitt 255. Det finns historier och det finns historier. Och så finns den här historien. Svensk kursboksutgivning har utsatts för en statligt styrd dränering som hotar dess överlevnad. Statens myndighet, MTM, som ställer litteratur till förfogande till personer med funktionsvariationer och funktionsnedsättningar, har expedierat så mycket kurslitteratur och gjort det utan någon som helst fungerande kontroll att, tillsammans med fulnedladdningarna, användningen har exploderat i omfattning. Med följd att bredden i utgivningen har minskat enormt och personal flyttats till andra verksamheter. Det är en utveckling som ingen har haft kontroll över, ingen har synat. Förutom Läromedelsföretagen då, men dem har ingen lyssnat till å andra sidan. Inte förrän än nu, när det brinner. Norstedts avslutar Casia Brombergs anställning och sätter därmed punkt för en legendarisk familjedynastis bokutgivning i förlaget Brombergs namn. Men Norstedts ska fortsätta ge ut böcker under Brombergs imprint. Men är det möjligt? Vi funderar. Storytel gör reklam för sitt exklusiva innehåll i Stockholms tunnelbana men missar hela poängen genom att använda andra förlags titlar i reklamen, inte minst Bonniertitlar. Som, trots Storytels påstående finns på alla strömningstjänster. Misstag eller dumhet? Storytel är svaret skyldig. Amazon är hetsat av Spotifys framgångar inom ljudboksbranschen och nu lanserar de ett erbjudande i sin musiktjänst där lyssnarna erbjuds en titel i månaden från Audibles stora bokkatalog. Vi tror att det här bara är början i ett krig om ljudbokslyssnarna i framförallt den anglosaxiska världen. Slutligen, i vår serie om fenomentitlar på den svenska marknaden ger vi er Annika Norlins senaste som, trots sin potential, överraskade förlaget. Vi ger er bakgrunden.   00 31         En aningslös tilltro till godheten i en digital värld 19 21         Vi kommenterar samtalet med Stefan Persson 29 04         Är Bromberg förlags saga slut nu? 33 26         Storytel trampar i pr-klaveret rätt ordentligt 37 32         Amazon tvingas konkurrera med Spotify på ljudboksmarkanden 39 25         Weylers förlags fenomentitel, ett Säkert! kort

Nina Bouraoui är en av Frankrikes mest framträdande litterära röster och sedan länge en mycket älskad författare i Sverige. Den 24 oktober 2024 gästade hon Internationell författarscen för ett samtal om sin nya roman "Grand Seigneur". Nina Bouraoui är född i Rennes 1967. Hon växte upp i Alger, Zürich och Abu Dhabi och är idag bosatt i Paris. Hon debuterade 1991 med "Förbjuden betraktelse", en roman om en flickas uppror mot sin familj. I dag har hon en betydande plats i den franska litteraturen och hennes böcker är översatta till en mängd språk. Ida Linde är tillsammans med Athena Farrokhzad programansvarig för litteraturen på Kulturhuset Stadsteatern. Hon är också verksam som översättare, dramatiker och författare. Hennes senaste bok är "När man sparkar på en hund" (Norstedts, 2023). Samtalet hålls på franska och svenska med Maria Bodner Gröön som tolk. I samarbete med Elisabeth Grate Bokförlag. Från 24 oktober 2024 Jingel: Lucas Brar

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaJag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You're So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.Anna Nygrenförfattare, litteraturvetare och konstnärProducent: Ann Lingebrandt LitteraturMaria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010Eve Kosofsky Sedgwick: You're So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021

Jäklar! Nu blir det åka av. I det här språkhistoriska avsnittet sätter vi sökljuset på de ord som människor i alla tider givit extra mening: svordomarna.Vi undersöker heliga eder, kroppsliga funktioner och ärekränkande tillmälen. Vissa saker tycks vara eviga, andra företeelser mycket tidstypiska. När kallade du senast din fiende för jute?Den förbannade läslistan:Mohr, Melissa, Holy shit: a brief history of swearing, Oxford University Press, Oxford, 2013Ljung, Magnus, Svordomsboken: [om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk], Norstedts akademiska förlag, Stockholm, 2006Inedahl, Petter, Det vulgära och förnäma 1600-talet: slagsmål, krogar, skådespel, Carlsson, Stockholm, 2023 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Förberedelse” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Jägmästarna säger (Norstedts, 2024)MUSIK: Julius Weismann: Lento molto tranquillo ur Variationer för oboe och piano op 39EXEKUTÖR: Albrecht Mayer, oboe och Markus Becker, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Pokeransikte på Eriksbergsvägen” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Dikter (Norstedts, 2021)MUSIK: Trad. från Katalonien, Pablo Casals: El cant dels ocellsEXEKUTÖR: Les Violoncelles Francais

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”White Trash” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Dikter (Norstedts, 2021)MUSIK: Maurice Ravel: Petit poucet ur Ma mère l'OyeEXEKUTÖR: Hans-Peter Stenzl och Volker Stenzl, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: Ur ”McSonetter” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: McSonetter (Trolltumma, 2019)MUSIK: Maurice Ravel: Berceuse sur le nom de Gabriel FauréEXEKUTÖR: Exekutör Anders Miolin, gitarr

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Simpevarp” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Bekännelse på Landbrogatan (Linnéuniversitetet, 2008)MUSIK: Nadia Boulanger: sats 1 ur Tre stycken för cello och pianoEXEKUTÖR: Antônio Meneses, cello och Celina Szrvinsk, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Nornorna i Fyrislund” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Jägmästarna säger (Norstedts, 2024)MUSIK: Bo Linde: Pastoral ur Svit för liten orkesterEXEKUTÖR: Gävle symfoniorkester och Petter Sundkvist, dirigent

UPPLÄSNING: Etienne Glaser Önskad av Monica Ahlm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Sjön” av Hjalmar GullbergDIKTSAMLING: Att övervinna världen (Norstedts, 1937)MUSIK: Anonymus: AlleluiaEXEKUTÖR: Patricia Kopatchinskaja, violin och Laurence Dreyfus, viola da gamba

UPPLÄSNING: Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Omdömen om Diktsamling AB” av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON)DIKTSAMLING: Jag är ingen mördare (Norstedts, 2023)MUSIK: Ornette Coleman: Latin geneticsEXEKUTÖR: Emile Parisien, sopransax, Jean-Paul Celea, bas, Wolfgang Reisinger, trummor

Första rad: Jag tänker på den fruktsamma tiden UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”När jag var snö” av Ingela StrandbergDIKTSAMLING: När jag var snö (Norstedts, 2024)MUSIK: Morten Lauridsen: Contre qui, Rose ur Les Chansons des RosesEXEKUTÖR: Johan Graden, piano, Niklas Fernqvist, kontrabas och Konrad Agnas, trummor.

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Béla Bartók: Quasi adagio ur GyermekeknekEXEKUTÖR: Lars Vogt, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Germaine Tailleferre: Perpetuum mobileEXEKUTÖR: Isabelle Moretti, harpa

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Datorn” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Daniel Hart: Mercury the messengerEXEKUTÖR: Daniel Hart

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”En gång, längre fram...” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach, György Kurtág: Sonatina ur Kantat nr 106, Gottes Zeit ist die allerbeste ZeitEXEKUTÖR: György Kurtág och Márta Kurtág, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Sommaren kommer” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Dave Maric: Lucid intervalsEXEKUTÖR: Håkan Hardenberger, trumpet och Colin Currie, slagverk

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Jag väntade på dig” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Elena Kats-Chernin: Behind your pearlsEXEKUTÖR: Tamara-Anna Cislowska, piano

UPPLÄSNING: Arina Katchinskaia Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Tvätta och bli tvättad” av Sara HallströmDIKTSAMLING: Tvätta och bli tvättad (Norstedts 2023)MUSIK: Max Richter: Lullaby from the Westcoast sleepersEXEKUTÖR: Max Richter, piano

UPPLÄSNING: Fredrik Nyberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Tjugotredje ruinen” av Fredrik NybergDIKTSAMLING: Ruiner. Andra häftet (Norstedts, 2023)MUSIK: Daniel.mp3: Green to blueEXEKUTÖR: Daniel.mp3

Här kommer en ruskig historia. Omfattande i både omfång och dramatik. Det handlar om de expeditioner i östlig riktning som den ryska staten under 1700-talet genomförde. Ledare för dessa var dansken Vitus Bering.Vi fokuserar särskilt på den andra av Berings två expeditioner. ”Den stora nordliga expeditionen” där någon stans mellan 3 000 och 10 000 män, kvinnor och barn begav sig till östra Sibirien för att mäta, samla och dokumentera. För Bering och hans mannar leder det slutligen till en mycket utsatt vinter vid den isolerade Berings ö mellan Alaska och Kamtjatka.Glöm inte att fixa plåtar till vår föreställning 14 maj! Sista gången vi kör live på rätt länge. Krigochfred.seLitteraturlista:Dyring, Annagreta & Dyring, Eric, Polardrömmars höga pris: historiska äventyr i Arktis och Antarktis, Carlsson, Stockholm, 2007Näslund, Sture ”Rysslands danske Columbus” i Populär historia nr 3 2017Troyat, Henri, Peter den store, Norstedts, Stockholm, 1981Dyring, Eric ”Den stora expeditionen” i Populär historia mars 2001”Vitus Bering - den sista resan” i Världens historia 2015 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första rad: Vi sitter på knä vid ett hål i jorden UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”När jag var snö” av Ingela StrandbergDIKTSAMLING: När jag var snö (Norstedts, 2024)MUSIK: Leonard Larsson: Polska till Ole HjortEXEKUTÖR: Olov Johansson, Robert Larsson, Erika Lindgren Liljenstolpe, fiol

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TEMA: POESI OM KLIMAT OCH MILJÖDIKT: ”Resan till trädkronorna” av Elsa GraveDIKTSAMLING: Evighetens barnbarn (Norstedts, 1982) Hämtad ur Dikter (Norstedts, 2018)MUSIK: Gabriel Fauré: La fileuse ur Pelléas och MélisandeEXEKUTÖR: Seattles symfoniorkester, Ludovic Morlot, dirigent

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Jag har levt mitt liv” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Tidskriften Meänmaa 4/2023MUSIK: Paolo Fresu: De la solitude mesuréeEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet och Lars Danielsson, cello

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Jag är från Meänmaa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Bror Beckman: Con moto moderato ur SträngaspelEXEKUTÖR: Dag Achatz, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Som ung tiggde jag till mig ett par lågskor Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Jon Cowherd: Have thine own way, lord – soloEXEKUTÖR: Brian Blade & The fellowship band

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”Kamos, i hjärtat av vintern” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Kamos, i hjärtat av vintern (Norstedts, 1986)MUSIK: CajsaStina Åkerström: OutroEXEKUTÖR: Goran Kajfes, trumpet, Johan Norberg, mellotron och Andreas Landegren, piano.

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Till Paulus Utsi” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Språket är själens fingeravtryck (Barents publisher, 2023)MUSIK: Ólafur Arnalds: Words of AmberEXEKUTÖR: Ólafur Arnalds, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”. ”Född utan språk” är den första dikt som läses på meänkieli i Dagens dikt.DIKT: ”Jag är född utan språk” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Byta språk, byta mask (Barents publishing, 2019) Först publicerad i Vår Lösen, 1973.MUSIK: Ola Gjeilo: SpringEXEKUTÖR: Ola Gjeilo, piano

UPPLÄSNING: Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) Första rad: Är det bara jag som känner att någonting saknas Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Jag är ingen mördare” av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON)DIKTSAMLING: Jag är ingen mördare (Norstedts, 2023)MUSIK: Jan Lundgren, Georg Riedel: DisEXEKUTÖR: Jan Lundgren, piano och Georg Riedel, kontrabas.

Idag är det Nobeldagen. Få saker är väl lika rimliga att fira som de viktigaste vetenskapliga framstegen. Visst, en del val är kontroversiella och alla prisutdelare har inte alltid fört sig helt klanderfritt. Men Nobelpriset är någonting att känna stolthet inför.Den svenska uppfinnaren och företagsledaren Alfred Nobel är såklart orsaken till varför vi idag har ett pris som bär hans namn. Testamentet slog ned som em bomb (förlåt!) i sekelskiftets Sverige. Han prisades som den största svensken som någonsin levt, men anklagades också av delar av högerpressen för att vara landsförrädare.I detta avsnitt delar vi ut våra egna nobelpris. Vi går igenom testamentet, pratar om det hårda jobbet som exekutorerna sattes att göra samt skvallrar lite om svenska akademiens kris… på 1890-talet!Mycket nöje—Köp gärna biljetter till vårt tio års-firande på China-teatern 14 maj: krigochfred.se—Läslista:Carlberg, Ingrid, Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris, Norstedts, [Stockholm], 2019Västerbro, Magnus ”Nobelpriset räddade Svenska Akademien” i Populär historia 10/2012Barany, Anders & Hedin, Marika ”Nobels testamente” 12/2009 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.