Podcasts about norstedts

Avsnitt 318. Storytel sparkar Norstedts VD men missar chansen att få till ett positivt samtal om framtiden genom att låtsas att hon går på egen begäran och att man blev överraskade och inte har någon färdig idé om vad man vill. Det är, i detaljer, hur företag gör när de inte kan säga som det är eftersom man har svårt att klara den efterföljande debatten. Men det exponerar ägarna, får dem att framstå som oprofessionella. Vad vill dom? Varför sparkas vd? Storytel missar chansen att vinna de anställda för sin syn. Ryktena är starka och kommer från flera håll; Bonniers lägger bud på Nextory. Men journalisten har ett annat förslag på köpare som skulle öppna upp marknaden på ett mer intressant sätt. Kriminalvården stoppar Håkan Nesser från tidig frigång på formella grunder. Man har inte ett system som fungerar för författare och pensionärer. Valet står mellan ett rättsövergrepp eller att göra ett undantag som ligger i nivå med lagens anda. Självklart väljer myndigheten att göra ett rättsövergrepp och skylla på lagen. Före detta chefen för Swedbank, Birgitte Bonnesen, friades av HD med hänvisning till yttrandefriheten.   00 22         Linda Säresand lämnar Norstedts men på vems initiativ? 13 28         Vem kommer att köpa Nextory? 22 27         Håkan Nesser stoppas från tidig frigång 25 53         Kvartalsrapporter från strömmingstjänsterna 27 27         HD friar Birgitte Bonnesen

I dag gästas Rak höger av religionshistorikern David Thurfjell, aktuell med Anspråkstagen – människans bot mot meningslösheten (Norstedts). I boken försöker han förstå varför så många unga upplever tomhet trots historiskt goda materiella villkor, trygghet och frihet. Vi pratar om meningskrisen som något mer än psykisk ohälsa, om hur moderniteten klippt av gamla rottrådar till gemenskaper, traditioner och landskap, och om hans försök att hitta en väg tillbaka – genom relationer, kärlek, självförädling och modet att låta sig tas i anspråk.Oberoende endast tack vare erVi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Den prisbelönta amerikanska författaren är aktuell med "En bok om spöken: en kärleksmemoar" – ett ömsint porträtt av sitt liv tillsammans med sin bortgångna man, författaren och filmskaparen Paul Auster. Siri Hustvedt (född 1955) är bosatt i Brooklyn, New York och är verksam som författare, essäist och forskare. Hon är fil.dr i engelsk litteratur vid Columbia University, undervisar i psykiatri vid Weill Cornell Medical College och har publicerat såväl romaner som essäer och vetenskapliga artiklar inom neurovetenskap, litteratur, filosofi och bildkonst. Bland Siri Hustvedts mest kända verk finns romanerna "Vad jag älskade", "Den lysande världen" och essäsamlingen "The Delusions of Certainty". Hon har mottagit flera internationella priser och utmärkelser och hennes böcker har översatts till 29 språk. Ingrid Elam är litteraturvetare, kritiker och essäist. Hon har medverkat i flera olika litteraturhistorieprojekt och antologier och varit kulturchef för Göteborgsposten och Dagens Nyheter. Sedan 2012 är Ingrid Elam dekan vid konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet. Hon har givit ut hyllade "Romanens segertåg" och är aktuell med "Läsa liv: Biografin, en levnadsteckning". I samarbete med Norstedts förlag. Från 31 mars 2026 Jingel: Lucas Brar

Avsnitt 313. Med köpet av bokförlaget Tukan etablerar sig den danska förlagsjätten Gyldendal på allvar i Sverige. Tillsammans med det tidigare köpet av WAPI, nu ljudboksförlaget Gyldendal Astra, får de en sammanlagd omsättning som gör dem till den tredje största förlagsgruppen i Sverige. Dock kommer de inte, enligt egen utsago, att lägga sig i driften utan låter den fortsätta som tidigare. Ett klokt drag om ni frågar oss. Med Tukan får de en framgångsrik men väldigt speciell aktör på den svenska marknaden. Norstedts köper också ett förlag, Lavender Lit – ett imprint i förlaget Southside Stories. En affär i en mindre skala jämfört med Tukan-uppköpet. Affären innehåller i stort sett förlagets lista då förläggaren bakom Lavender Lit lämnade förlaget för att starta eget för ett tag sedan. Norstedts vd, Linda Säresand, ger oss konturerna av affären. Storytel har fått en ny storägare som också tar plats i styrelsen. Förläggaren gläds åt att det är en styrelseledamot som satsar ordentligt med pengar i företaget och visar att han tror på det. En lyssnare försöker orientera sig i prisbilden hos strömningstjänsterna. Varför får man betala styckpris för somliga böcker där de flesta böcker ryms inom en affärsmodell som går under beteckningen ”all-you-can-eat”. Vi reder ut detaljerna. Slutligen, ett längre samtal, ett bokslut längs vägen, med Christian Bang-Melchior som startade bokförlaget Tukan. Hur började det? Vad hände längs vägen?   00 21         Vilken betydelse har Tukan-affären på marknaden? 13 44         Norstedts köper Lavender Lit 16 33         Storytels nya storägare visar vägen 19 56         Varför säljer Storytel böcker styckvis? 22 50         Samtal med Christian Bang-Melchior

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Sebastian Barry är en av Europas mest älskade författare, flerfaldigt prisbelönad för sina skildringar av irländska livsöden och historiska trauman. Han gästade Internationell författarscen för ett samtal om "Gamla synders skull", en berättelse om den pensionerade polisen Tom Kettle med ett förflutet som vägrar släppa taget. Sebastian Barry (född 1955 i Dublin) har med sina historiska romaner i en ständigt växande irländsk släktkrönika blivit en av Irlands mest omtalade författare. För "Den hemliga skriften" erhöll han det prestigefyllda Costa Book of the Year Award, en bedrift som han som förste författare någonsin upprepade med romanen "Dagar utan slut". Sebastian Barry är även verksam som dramatiker. Pontus Kipowski är programansvarig för litteraturen på Kulturhuset Stadsteatern. Tidigare redaktör för skönlitteratur och sakprosa på Natur & Kultur och en erfaren moderator av författarsamtal. I samarbete med Norstedts förlag. Från 15 mars 2026 Jingel: Lucas Brar

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d'Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturChristoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026

 Avsnitt 307. När vi trodde att det inte gick att sabotera ett litterärt pris mer än vad Thomas och Carina Berman gjorde med Berman-priset i fjol så börjar nu allt om på nytt. En ny jury som ska arbeta under nya regler är tillsatt. Men allt är hemligt, tills nu. Vi ger er detaljerna. Okey, det är bra tider för Storytel och Bookbeat men bakom siffrorna ligger ett par spirande konflikter som ingen av tjänsterna vill kännas vid. Vi lyfter dem i det här inslaget. En författare lämnar Norstedts för Bonniers som oblygt närmat sig författaren och dinglat med ”guldet”. Det fungerade trots ett bra jobb av Norstedts. Men vad kan det innebära att byta från Storytel-sfären till Bookbeat-sfären? Vi ger lite bakgrund. Läromedelsföretagen slog, genom sin ordförande Stefan Persson, larm i fjol att myndigheten MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) , genom slapp hantering och kontroll, var drivande bakom en växande piratkopiering som på kort sikt hotade Läromedelsföretagens existens. Ett år senare, efter att politiska instanser och departement agerat och krävt  att MTM skärper verksamheten kan vi, kanske, börja se konturerna av en mer stringent hantering.   01 01         Berman-priset återuppstår (eventuellt) 08 16         Stora vinster 2025 för Storytel och Bookread 15 16         Bonniers jagar författare i skuggorna 20 53         MTM fick nya direktiv men hjälper det?

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.Nils Markus Karlssonkulturarbetare LitteraturStaffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Napoleon Bonapartes egyptiska fälttåg är ett av historiens märkligaste militära äventyr. En ung revolutionär general seglar mot pyramiderna med en armé, en flotta och ett helt sällskap av vetenskapsmän. Han besegrar mamlukernas kavalleri, rider in i Kairo som en upplyst farao – och blir sedan avskuren från Europa när Nelson krossar den franska flottan vid Abukir. Vad som börjar som erövring förvandlas snabbt till överlevnad.Vi följer Napoleon från landstigningen i Alexandria, genom ökenmarscher, pestutbrott och brutala belägringar, till det ögonblick då hans österdröm dör vid murarna i Akko. Det är berättelsen om hur sin tids största general för första gången möter nederlag – och hur han därefter lämnar sin armé i Egypten för att segla hem och ta makten i Frankrike. Dysenteri, kanoneld, egyptologi och imperial hybris. Varmt välkomna.Läslista:Blom, Tomas, Napoleon, Historiska Media, Lund, 2024.Eriksson Wolke, Lars, ”Amiral Nelsons största seger”, Militär Historia, nr 1/2009.Lindqvist, Herman, Napoleon, ny utg., Norstedts, Stockholm, 2006.Olofsson, Magnus, Napoleons fälttåg, Historiska Media, Lund, 2020.Stuart, Andrea, Joséphine: fransmännens kejsarinna, Prisma, Stockholm, 2006. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett samtal om känslor och gängkriminalitet med Essa Kah Sallah, tidigare ledare för Chosen Ones, idag föreläsare och MRT-behandlare samt bokaktuell med Gängledarens arv (Norstedts).

Avsnitt 300. Vi tittar på förlagens och författarens ansvar på en boks innehåll i relation till SVT-dokumentären om utgivningen av boken Monster och dess innehåll. Vi ser med jämna mellanrum hur det blåser hårt i Facebookgruppen Författare på Facebook när okunniga författare uttalar sig självsäkert om förlagens förhållande till författarna. Den här gången var utgångspunkten att Bonniers och Norstedts inte ger ut författare som säljer under 35 000 exemplar. Vi kan inte motstå utmaningen utan lägger oss i. Som vanligt... Vi kan inte undvika att återge en skröna från Per Gedin om gamla tiders förlagsfester. För sista gången pratar vi om EU:s avskogningsförordning. Lovar, för nu försvinner den från bokbranschen. Avslutningsvis möter vi Rebecka Leffler, Harper Collins nya Norden-chef, och frågar  henne om mandat, förväntningar och framtidsplanering.   00 33         Vem bär ansvaret för en boks innehåll? 13 13         Förvirrade författarinlägg om bokförsäljning 16 01         När Bonniers tvingades bjuda på fest 18 09         Ständigt denna avskogningsförordning 21 03         Samtal med Rebecka Leffler

Avsnitt 297. Förläggaren läser boken om Storytel moderna historia och finner en oväntat intressant berättelse som, inte minst, ger ett perspektiv på de ständiga kulturkonflikterna inom det som idag är Storytel-koncernen. En bok full av anekdoter som nog oavsiktligt skapar en djupare förståelse av kampen mellan fin- och fulkultur. Att vi dyker ner i Jonas Gardells sorgliga krönika från hans besök i helvetet förvånar nog ingen av våra lyssnare. Men mer överraskande är kanske att vi tolkar historien helt olika. Men en sak är vi, och många andra, nog överens om – det handlar om något större, mer fundamentalt en än kyckling till middag och andra funktioner. Eller nej, det var vi nog inte heller överens om. Karl-Ove Knausgård lämnar Norstedts förlag för Bonniers. Genast står gråterskorna på rad och spår Norstedts förfall och identitetskris. Men tänk om de inte fattar vad som egentligen hänt? Vi ger er en bakgrund som förändrar historien en aning. Så var dom här. I denna veckan håller Spotify en presskonferens och berättar om sin svenska satsning såvida inget går fel med tekniken. Själva får vi för en gångs skull vackert vänta in informationen som alla andra.   00 21         En oväntat intressant bok 17 27         Jonas Gardells misslyckade middag 26 14         Knausgård till Bonniers handlar inte om Norstedts brister 36 59         Nu är Spotify här

Avsnitt 296. Vi plockar upp Håkan Bravingers (förlagschef på Norstedts) debattartikel i Expressen om vikten av ett mer relevant litteraturstöd och funderar över en av Förläggarföreningens viktigaste stridsfrågor just nu. Vårt inslag om HOI och dess ekonomi i förra avsnittet väckte stort intresse. Här följer vi upp en del lösa trådar och pekar på en möjlig utveckling, eller avveckling. Det amerikanska förlaget Simon & Schuster slöt ett treboksavtal med författaren Nelson DeMIlle 2014. Men författaren dog innan bok tre var levererad och förlaget ville ha tillbaka förskottet. Dödsboet nekade och frågan hamnade i domstol och därmed blev kontraktet offentligt. Det är, för den nyfikne, lite av en guldgruva över hur bokbranschen fungerar i USA. Vi ger er en del godbitar. ElevenLabs, en ledande amerikansk aktör inom AI-röst-utvecklingen, eller någon som använder dess teknik ,anklagas i Nederländerna för att ha lanserat levande människors röster som AI-röster. Frågan som uppstår är om det finns ett lagligt utrymme att skydda levande människors röster från användas som AI-röster. Om inte kan det bli kaotiskt när de sedan används i till exempel politiska sammanhang. Lind & Co flyttar till större lokaler, stor sak i sig. Men det är en satsning med en genomtänkt estetik och syfte. Ett ”statement” som lär tala om sig om ni frågar journalisten. Det blir , om inget annat, ett bekräftelse på förlagets framgångar de senaste åren.   00 25         Regeringen tvingar Kulturrådet att höja litteraturstödet 11 11         HOI undviker delgivning och planerar möjligen för en rensning bland skulderna 18 34         Simon & Schuster mot Nelson DeMille, i detalj 24 49         ElevenLabs AI-röster i Nederländerna är förvillande lika verkliga röster 27 59         Lind & Co:s flytt är mer än en ny adress

Den här veckan öppnar Fanny Ekstrand dörren till något hon hållit hemligt i två år – hon har skrivit en bok (!) och nu berättar hon allt. Från första hiss-pitchen hon mejlade till Norstedts, till karaktärerna som tog över manuset, skrivkriserna, disciplin, och den paniksvettiga deadlinen som slutade i extas på ett café i Paris. Carin Falk försöker förstå hur man ens börjar skriva en bok – och varför alla författare vägrar prata om att de gör det. Det blir snack om Åre, backstorys som aldrig syns, och det eviga dramat mellan självförtroende och självförakt. Ett avsnitt om drömmar, skrivande och hur dreams are expensive – på riktigt.

Avsnitt 294. Årets Augustprisnomineringar väckte mindre, eller snarare ingen, kritik jämfört med förra årets listor. Betyder det att 2025 blir året då Augustprisvinnarna återigen blir de efterlängtade storsäljarna i julhandeln? Under ett par år har bokdistributören Speed, med kunder som Bonniers, Norstedts och Pocketgrossisten, haft svårt att få ut förlagens böcker i tid. Till slut krävde kunderna en snabb förändring. Svaret från Speed blev att platschefen i Rosersberganläggningen sparkades. Än så länge är det ett rykte, ett kvalificerat rykte – Spotify lanserar e-böcker i Sverige och Tyskland nästa år. Vi minns Sveriges första moderna litterära agent, Bengt Nordin, och tecknar hans betydelse för den moderna svenska bokbranschen. På årets Frankfurtmässa gick Bonniers högste chef i Tyskland till en mycket vältaligt frontalattack mot de stora engelskspråkiga förlagens aggressiva försäljning i Europa.   00 26         Manegen är krattad för Augustpriset. 05 48         Speed tvingas sparka platschefen i Stockholm 08 36         Spotify satsar på e-böcker 11 22         Minnesord till Bengt Nordin 20 27         En avslutande rapport från Frankfurts Bokmässa

Tiden, åldern, kroppen, erfarenheter, minnet, glömskan. Om hur ofattbart långt bort en tid som var alldeles nyss kan kännas och om att uppleva sitt jag som i grunden densamma, även om det mesta förändrats. Sissela Kyle i samtal med KG Hammar, ärkebiskop emeritus. Medarrangör Norstedts

Var kommer kärlek ifrån och vad får den att expandera? Hur älskar vi i tider av våld och avstånd och hur får du den du älskar att återvända? En roman om kärlek och omsorg, arbete, migration och värdet av ett liv. Balsam Karam i samtal med Marika Palmdahl, präst Göteborg. Medarrangör Norstedts

Med skarp blick för historiska sammanhang skildras de religiösa och politiska krafter som formade Botvids liv och tankevärld, i en tid då riket Sverige blev till. Den första vanliga personen i den svenska historien som vi vet lite mer om. Maja Hagerman i samtal med Martin Modéus, ärkebiskop. Medarrangör Norstedts

Tonårstjejen Leyla kämpar med rasistiska skolkompisar vars syn på muslimer blir allt snävare. En dag vaknar hon upp på sjukhuset och inser att det hon oroat sig för har hänt. Ett fruktansvärt våldsdåd har skett på hennes högstadieskola. Bilan Osman i samtal med Karin Rubenson, präst och teologie doktor Göteborgs universitet. Medarrangör Norstedts

En fantasi om litterära mästerverk och kvinnor som försvinner. Romanen skildrar maktmissbrukets anatomi, där gränsen mellan den som granskar och den som blir granskad löses upp. Har du rätt att göra dig av med en människa som skadar andra? Malin Lindroth i samtal med Birgitta Westlin, präst Öckerö. Medarrangör Norstedts

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

Christoffer Wollter och Julia Dufvenius bok Välkommen till vårt äktenskap (Norstedts) följer mallen för vår tids bekännelsekultur: offentligt erkännande ger förlåtelse, moraliskt kapital – och bokförsäljning. Men berättelsen har flera nivåer. På ytan är Wollter botgöraren, samtidigt signalerar han alfahanne-status genom att räkna upp 89 otrohetsaffärer.Vi pratar också om woke. Ja, woke. Ett ord som numera av vänstern anses nedsättande, snarare än beskrivande. I ett nytt avsnitt av USApodden (SR 3/9) framställs anti-woke-lagar som politisering, medan själva DEI- och genusprogrammen som Trump tar bort inte ens nämns. Narrativet blir att allt var neutralt och opolitiskt – en fråga om mänskliga rättigheter – tills Trump kom och förstörde det. Vad händer när kritiker avfärdas som ”kulturkrigare”, medan eliterna fortsätter att politisera under andra etiketter?Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Avsnitt 286. I förra avsnittet pratade vi om svängdörrarna hos Adlibris och pekade på problemen, som ingen ville erkänna, men som ledde till att både vd och styrelseordförande byttes ut. Nu kom siffrorna, årsredovisningen 2024, som talar om varför man rensat på Adlibris. Så vi funderar på skitsnacket om ”att gå vidare i livet”, ”det är mellan mig och ägarna” etc. Vi ser hur Bokmässan förlorar sin kommunikationschef och att Storytels CFO säger upp sig. Se det som konsumentupplysningar. En debuterande författare föräras en recension i ETC där boken sågas i alla tonarter av en recensent som hatar genren och som ser ut att ha bestämt sig redan innan han läst boken. Vi funderar på i vems intresse och varför. Samma bok recenseras, lite oväntat, i DN av en recensent som älskar genren och som höjer boken till skyarna. New York Times lyfter en läsvaneundersökning med ett 20-årigt perspektiv om inte längre. Resultatet är inte särskilt hoppfullt för den som tycker läsning och nöjesläsning är en högst väsentlig syssla. Kanske dags att kavla upp ärmarna och prata om detta mer konkret? Förläggaren har haft ett unikt framgångsrikt år i sitt förlag. Vi lyfter en del av resultatet från årsredovisningen och landar i ett förlag som skiljer sig markant från de flesta av sina konkurrenter. Och så det här med möten... Vi ger er en kort och snabb genomgång av Förläggarföreningens halvårsstatistik. Norstedts förlagschef, Håkan Bravinger, samtalar med journalisten om en, mot Norstedts, starkt kritisk artikel av Rasmus Landström i Aftonbladet. Vi släpper Landströms tankar om marknaden i allmänhet och hans uppfattning att ljudboken är djävulens redskap. I stället fokuserar vi på den direkta kritiken mot Norstedts.   00 54         Adlibris 04 02         Bokmässan blir av med sin kommunikationschef 05 43         En arrogant bokrecension till ingens glädje 09 54         Nöjesläsning är numera ett särintresse i USA 13 18         Lind & Co:s unika tillväxt och karaktär 23 01         SFF:s statistik för första halvåret 24 38         Samtal med Håkan Bravinger om en offentlig attack på Norstedts

Jäklar! Nu blir det åka av. I det här språkhistoriska avsnittet sätter vi sökljuset på de ord som människor i alla tider givit extra mening: svordomarna.Vi undersöker heliga eder, kroppsliga funktioner och ärekränkande tillmälen. Vissa saker tycks vara eviga, andra företeelser mycket tidstypiska. När kallade du senast din fiende för jute?Den förbannade läslistan:Mohr, Melissa, Holy shit: a brief history of swearing, Oxford University Press, Oxford, 2013Ljung, Magnus, Svordomsboken: [om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk], Norstedts akademiska förlag, Stockholm, 2006Inedahl, Petter, Det vulgära och förnäma 1600-talet: slagsmål, krogar, skådespel, Carlsson, Stockholm, 2023 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Förberedelse” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Jägmästarna säger (Norstedts, 2024)MUSIK: Julius Weismann: Lento molto tranquillo ur Variationer för oboe och piano op 39EXEKUTÖR: Albrecht Mayer, oboe och Markus Becker, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Pokeransikte på Eriksbergsvägen” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Dikter (Norstedts, 2021)MUSIK: Trad. från Katalonien, Pablo Casals: El cant dels ocellsEXEKUTÖR: Les Violoncelles Francais

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”White Trash” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Dikter (Norstedts, 2021)MUSIK: Maurice Ravel: Petit poucet ur Ma mère l'OyeEXEKUTÖR: Hans-Peter Stenzl och Volker Stenzl, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: Ur ”McSonetter” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: McSonetter (Trolltumma, 2019)MUSIK: Maurice Ravel: Berceuse sur le nom de Gabriel FauréEXEKUTÖR: Exekutör Anders Miolin, gitarr

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Simpevarp” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Bekännelse på Landbrogatan (Linnéuniversitetet, 2008)MUSIK: Nadia Boulanger: sats 1 ur Tre stycken för cello och pianoEXEKUTÖR: Antônio Meneses, cello och Celina Szrvinsk, piano

MÅNADENS DIKTARE (JUNI) UPPLÄSNING: Mariam Naraghi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Att få vara en vindrutetorkare istället”, heter det i den inledande dikten i Mariam Naraghis senaste diktsamling, ”Jägmästarna säger” (Norstedts, 2024): ”Att få vara en riven servett som / lirkat sig förbi sopluckan och svävar allt högre / tillsammans med tärnorna.” Det är ofta glanslösa vardagsfenomen, försummade platser eller till och med skräp, som står i centrum i Naraghis koncentrerade prosalyriska dikter. Med Uppsala som medelpunkt utspelar sig dikterna gärna i radhuslängor, på köpcentrum, parkeringsplatser eller återvinningscentraler, och kan likna snapshots av samtida urban tristess. Men när poeten med ömhet i blicken och en underfundig, ibland absurdistisk underton betraktar detaljerna man sällan lägger märke till får de en märkvärdig lyftning och kan anta överraskande skepnader. ”Allt kan / ske i en skimrande spegel utav fett”, skriver hon i sonettkransen ”Mcsonetter” (Trolltrumma, 2019), som utspelar sig på det välkända snabbmatstället.Mariam Naraghi debuterade 2008 med ”Bekännelse på Landbrogatan” (Linnéuniversitetets förlag) efter att ha fått pris för bästa manus. När hon utsågs till 2022 års Brunnslockspoet, vilket innebär att hennes dikt kan läsas på brunnslock i utvalda orter runtom i landet, löd motiveringen: ”Med ett precist och lågmält lekfullt bildspråk skildrar hon så en samtida svensk vardag, i vars glipor man stundom kan skymta både historien och den stora världen.”DIKT: ”Nornorna i Fyrislund” av Mariam NaraghiDIKTSAMLING: Jägmästarna säger (Norstedts, 2024)MUSIK: Bo Linde: Pastoral ur Svit för liten orkesterEXEKUTÖR: Gävle symfoniorkester och Petter Sundkvist, dirigent

UPPLÄSNING: Etienne Glaser Önskad av Monica Ahlm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Sjön” av Hjalmar GullbergDIKTSAMLING: Att övervinna världen (Norstedts, 1937)MUSIK: Anonymus: AlleluiaEXEKUTÖR: Patricia Kopatchinskaja, violin och Laurence Dreyfus, viola da gamba

UPPLÄSNING: Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Omdömen om Diktsamling AB” av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON)DIKTSAMLING: Jag är ingen mördare (Norstedts, 2023)MUSIK: Ornette Coleman: Latin geneticsEXEKUTÖR: Emile Parisien, sopransax, Jean-Paul Celea, bas, Wolfgang Reisinger, trummor

Första rad: Jag tänker på den fruktsamma tiden UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”När jag var snö” av Ingela StrandbergDIKTSAMLING: När jag var snö (Norstedts, 2024)MUSIK: Morten Lauridsen: Contre qui, Rose ur Les Chansons des RosesEXEKUTÖR: Johan Graden, piano, Niklas Fernqvist, kontrabas och Konrad Agnas, trummor.

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Béla Bartók: Quasi adagio ur GyermekeknekEXEKUTÖR: Lars Vogt, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Germaine Tailleferre: Perpetuum mobileEXEKUTÖR: Isabelle Moretti, harpa

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Datorn” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Daniel Hart: Mercury the messengerEXEKUTÖR: Daniel Hart

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”En gång, längre fram...” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach, György Kurtág: Sonatina ur Kantat nr 106, Gottes Zeit ist die allerbeste ZeitEXEKUTÖR: György Kurtág och Márta Kurtág, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Sommaren kommer” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Dave Maric: Lucid intervalsEXEKUTÖR: Håkan Hardenberger, trumpet och Colin Currie, slagverk

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Jag väntade på dig” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Elena Kats-Chernin: Behind your pearlsEXEKUTÖR: Tamara-Anna Cislowska, piano

UPPLÄSNING: Arina Katchinskaia Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Tvätta och bli tvättad” av Sara HallströmDIKTSAMLING: Tvätta och bli tvättad (Norstedts 2023)MUSIK: Max Richter: Lullaby from the Westcoast sleepersEXEKUTÖR: Max Richter, piano

UPPLÄSNING: Fredrik Nyberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Tjugotredje ruinen” av Fredrik NybergDIKTSAMLING: Ruiner. Andra häftet (Norstedts, 2023)MUSIK: Daniel.mp3: Green to blueEXEKUTÖR: Daniel.mp3

Här kommer en ruskig historia. Omfattande i både omfång och dramatik. Det handlar om de expeditioner i östlig riktning som den ryska staten under 1700-talet genomförde. Ledare för dessa var dansken Vitus Bering.Vi fokuserar särskilt på den andra av Berings två expeditioner. ”Den stora nordliga expeditionen” där någon stans mellan 3 000 och 10 000 män, kvinnor och barn begav sig till östra Sibirien för att mäta, samla och dokumentera. För Bering och hans mannar leder det slutligen till en mycket utsatt vinter vid den isolerade Berings ö mellan Alaska och Kamtjatka.Glöm inte att fixa plåtar till vår föreställning 14 maj! Sista gången vi kör live på rätt länge. Krigochfred.seLitteraturlista:Dyring, Annagreta & Dyring, Eric, Polardrömmars höga pris: historiska äventyr i Arktis och Antarktis, Carlsson, Stockholm, 2007Näslund, Sture ”Rysslands danske Columbus” i Populär historia nr 3 2017Troyat, Henri, Peter den store, Norstedts, Stockholm, 1981Dyring, Eric ”Den stora expeditionen” i Populär historia mars 2001”Vitus Bering - den sista resan” i Världens historia 2015 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första rad: Vi sitter på knä vid ett hål i jorden UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”När jag var snö” av Ingela StrandbergDIKTSAMLING: När jag var snö (Norstedts, 2024)MUSIK: Leonard Larsson: Polska till Ole HjortEXEKUTÖR: Olov Johansson, Robert Larsson, Erika Lindgren Liljenstolpe, fiol

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TEMA: POESI OM KLIMAT OCH MILJÖDIKT: ”Resan till trädkronorna” av Elsa GraveDIKTSAMLING: Evighetens barnbarn (Norstedts, 1982) Hämtad ur Dikter (Norstedts, 2018)MUSIK: Gabriel Fauré: La fileuse ur Pelléas och MélisandeEXEKUTÖR: Seattles symfoniorkester, Ludovic Morlot, dirigent

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Jag har levt mitt liv” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Tidskriften Meänmaa 4/2023MUSIK: Paolo Fresu: De la solitude mesuréeEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet och Lars Danielsson, cello

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Jag är från Meänmaa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Bror Beckman: Con moto moderato ur SträngaspelEXEKUTÖR: Dag Achatz, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Som ung tiggde jag till mig ett par lågskor Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Jon Cowherd: Have thine own way, lord – soloEXEKUTÖR: Brian Blade & The fellowship band

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”Kamos, i hjärtat av vintern” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Kamos, i hjärtat av vintern (Norstedts, 1986)MUSIK: CajsaStina Åkerström: OutroEXEKUTÖR: Goran Kajfes, trumpet, Johan Norberg, mellotron och Andreas Landegren, piano.

Idag är det Nobeldagen. Få saker är väl lika rimliga att fira som de viktigaste vetenskapliga framstegen. Visst, en del val är kontroversiella och alla prisutdelare har inte alltid fört sig helt klanderfritt. Men Nobelpriset är någonting att känna stolthet inför.Den svenska uppfinnaren och företagsledaren Alfred Nobel är såklart orsaken till varför vi idag har ett pris som bär hans namn. Testamentet slog ned som em bomb (förlåt!) i sekelskiftets Sverige. Han prisades som den största svensken som någonsin levt, men anklagades också av delar av högerpressen för att vara landsförrädare.I detta avsnitt delar vi ut våra egna nobelpris. Vi går igenom testamentet, pratar om det hårda jobbet som exekutorerna sattes att göra samt skvallrar lite om svenska akademiens kris… på 1890-talet!Mycket nöje—Köp gärna biljetter till vårt tio års-firande på China-teatern 14 maj: krigochfred.se—Läslista:Carlberg, Ingrid, Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris, Norstedts, [Stockholm], 2019Västerbro, Magnus ”Nobelpriset räddade Svenska Akademien” i Populär historia 10/2012Barany, Anders & Hedin, Marika ”Nobels testamente” 12/2009 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.