Podcasts about fortfarande

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Yttrandefriheten är den aspekt av demokratin som påverkats mest i den autokratiseringsvåg som pågår just nu, och trenden med av-demokratisering i världen är kraftigare idag än vad den var på 1930-talet. I det här avsnittet pratar Kerstin Almegård med Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap och chef för V-Deminstitutet som mäter demokratinivåer i världens länder. Vad menade Staffan I. Lindberg när han sa att USA inte längre kan klassas som en liberal demokrati? Hur påverkar den utvecklingen oss i Sverige, och vad kan vi lära oss av den autokratisering som skett i Turkiet och Ungern de senaste åren? Vilka aspekter av demokratin ser V-Deminstitutet är på nedgång i Sverige? Och vad kan varje enskild medborgare göra för att stå upp för demokratin?

Ivar har snöat in på människans självdomestisering, alltså processen där vi under tusentals år gradvis blivit snällare, svagare och skörare – precis som tamdjur. Men har vi verkligen tjänat på att minska vår styrka, robusthet och reaktiva aggression, och ersätta det med social anpassningsförmåga, planerat våld och civiliserad svaghet? Podden reder ut varför människan kanske blev sämre när hon blev bättre – och varför vi idag kanske borde gå ut i skogen och lyfta något tungt istället.Anna-Karin tar med oss på en rörande resa om döden och konsten att förbereda sig på den. I en dokumentär får vi möta Gunnar Jönsson, bysnickaren från Småland som bygger sin egen likkista – och sedan fortsätter med kistor åt resten av familjen. Ivar och Anna-Karin diskuterar varför den här typen av omsorg inför döden känns ovanlig i en tid där trenden går mot anonyma minneslundar och så kallade "direktare", där man begravs utan ceremoni. Hur påverkar det oss levande att vi inte längre tar farväl av våra döda med värdighet?Kom och lyssna på Ivar i Göteborg den 9 juni!Bör vi lägga ned integration som politiskt mål? Tankesmedjan OIKOS har bjudit in mig för att tala om just det i Göteborg den 9 juni kl. 18.30, på GTS konferens & festvåning. Jag kommer att hålla ett anförande, följt av ett panelsamtal och frågestund.På scen med mig:* Peter Esaiasson, statsvetare och författare till ”Förorten: ett samhällsvetenskapligt reportage”* Andreas Johansson Heinö, statsvetare, författare och förlagschef på TimbroModerator är Arvid Hallén från Oikos.Ämnet är som sagt integration, som ju länge varit ett politiskt honnörsord. Men vad betyder det egentligen idag? Sverigedemokraterna har gått från att mest prata om assimilation till att mer fokusera på återvandring, medan Socialdemokraterna svängt tillbaka från multikulturalism och åter talar om assimilation – trots att de för några år sedan ansåg att ett jobb var lösningen på allt.Fortfarande beskrivs integration ofta som en tvåvägsprocess. Men räcker det för att hantera segregation och konsekvenserna av den snabba demografiska förändringen?Frågor vi tar upp under kvällen:* Vad menar vi med integration idag?* Vad vill de olika partierna uppnå med integrationspolitiken?* Är det realistiskt att ha integration som politiskt mål?* Vad händer om vi ger upp integration som mål?Kvällen avslutas med mingel. Biljetter via Billetto. Använd rabattkoden RAKHOGER85 i kassan så kostar biljetten 85 kr (i stället för 125 kr).Hoppas vi ses där!Köp biljett här.Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Simon Bank och Pontus Wernbloom gästar Patrik Syk i ett samtal om hur det som en gång i tiden var Sveriges Bayern München nu kämpar för att återetablera sig på övre halvan i allsvenskan. Kanske börjar det med 3-1 mot Degerfors. Vi reagerar också på situationen i Djurgården där skadeläget är akut och sportchef Bosse Andersson befinner sig i skottgluggen.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Predikan 18 maj 2025. Joh 15:10-17 Textläsning: Magnus Sundemo Ta del av hela gudstjänsten på www.youtube.com/betlehemskyrkangöteborg.

Tänk vad fel det kan bli under uppfostran. Ett praktexempel på det är att trottoaren skulle vara till för dig och mig som går, så är det tydligen inte alls. Var det inte en politiker som sa något i stil med att Sverige är vad invandrare som kommer hit gör det till? Jaha, som då att svenskar får hoppa ut i gatan när invandrargängen kommer i full fart på trottoaren med elsparkcyklar, för annars blir man påkört, igen, igen och igen. Hör själva i detta program hur det är i Stockholm!  FOLK LYSSNAR, men inte på uppmaningarna om en hjälpande slant. Så frågan är om det är någon idé att göra program denna månad som det var tänkt? Swishnummret (det enda) är:073 846 37 64 (Johan Widén står på numret)Meddelande: Gåva              17 gubbar vad mycket vi har att prata om idag, den 17 maj 2025:*Den (av propaganda) nedbrutne mannen som inte vågar attraheras av kvinnor längre.*”Flyktingen” som tror att hennes hemland hade kunnat hjälpa hennes son mer än Sverige.*Att misstänkas för ”tankebrott.”*Ansvar är bara något man numera avsäger sig.*Moses Mohammedsson delar folkhavet.*Resultatet av 10 års politisk kamp – Fortfarande max 20 procent.  MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Elisabeth Engman & Johan WidénVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:KRIGSÅNGEST FÅR RADION ATT PRATA MED HENNE https://www.spreaker.com/episode/krigsangest-far-radion-att-prata-med-henne--66024687Alla program: https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Lördagen den 24 maj 2025 – Om vi får någon hjälp på traven i form av donationer.Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoRUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134iTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPS        LELLE FIT FOR AN AUTOPSY - Lower Purposehttps://www.youtube.com/watch?v=Kf8Y3IYbzVc   ELISABETHPanic Roomhttps://www.imdb.com/title/tt0258000/   JOHANJoe Bonamassa – Driving towards the daylight https://open.spotify.com/track/4i8D5dh2n2B1mUWgQSC5ZO

Den framgångsrika sportchefen Bo "Super-Bosse" Andersson gästar Inga Dönare i en längre intervju om tv-kändisskapet, Zlatans "busringning" och Djurgårdens succé i Europa. Hur bygger han en trupp som går till semifinal i Conference League, och hur mycket pengar fick föreningen egentligen för Lucas Bergvall? Det blir ett samtal om vilken svensk klubblagsframgång som är störst genom tiderna samt om det är på väg att ske ett maktskifte i toppen av svensk fotboll mellan Malmö FF och Djurgårdens IF. Intervjun görs av GP:s krönikör Robert Laul.Ansvarig utgivare: Christofer Ahlqvist Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frågeställaren Jesper tycker att socialdemokraten Annika Strandhäll är “otrevlig” och “allmänt aggressiv” och undrar varför ingen i ledande ställning i partiet verkar inse det. Henrik Torehammar ser prövar ändå tanken att Strandhäll är “en god Hanif Bali”. Torbjörn Nilsson pratar om ett underbarn som inte levererat på förväntningarna. Maggie Strömberg spekulerar om Magdalena Anderssons nya lag och om det är Teresa Carvalho som kommer knipa en plats i verkställande utskottet på kongressen om tre veckor. Har du en fråga? Mejla politiken@svd.se

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta. Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut. ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa, genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).Essän producerades av Ann Lingebrandt

Jenny har varit på Ellegalan samt känt sig lite extra existensiell.Victoria är FORTFARANDE sjuk - denna gång i en förfärlig bihåleinflammation som krävde en skurhink vid sidan av sängen. Och det var inte blommor längst ned...Veckans lyssnarfrågor handlar om hur man bekämpar lusangrepp på bougainvillea, vad man gör åt svartmyror i ett persikoträd, och om överblommade narcisser kan planteras ut i rabatten.Dessutom blir det kattkräk, ynklighet och Sigge Eklund.Hör gärna av dig till oss på: rodavitarosenpodden@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Koranbränningar och muslimska böneutrop har gjort att frågor om religionsfrihet har blivit politiskt brännbara. Men detta är inget nytt. Den svenska religionsfrihetens historia har ofta varit dramatisk med bland annat bokbål i Hälsingland, dödsdomar och landsförvisningar. Fortfarande finns det flera begränsningar i den svenska religionsfriheten.   Om det skriver Anders Johnson i essän “En ofullbordad resa mot religionsfrihet” som är utgångspunkten för detta avsnitt. Andreas Johansson Heinö samtalar med författaren samt Joel Halldorf och Anna Nachman. Detta avsnitt är en inspelning av ett lanseringsseminarium den 12 september.

Vi är fortfarande helt magiska vad vi än känner. Så vi lläker och vågar känna mer och mer.

När digitala plattformar förmedlar uppdrag åt gigjobbare uppstår en gråzon på svensk arbetsmarknad. Hur ser fack och arbetsgivare på det? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I den första delen av två följer vi upp de programserier om gigekonomin som vi gjorde 2019 och 2022. Vad har hänt sen dess? Hur ser gigjobbarnas arbetsvillkor ut idag? Och hur hanterar arbetsmarknadens parter den här typen av låglönearbete i tjänstesektorn?Medverkande:Tommy Wreeth förbundsordförande på TransportarbetareförbundetMarcus Lindström, biträdande arbetsgivarpolitisk chef på Almega Linda Weidenstedt, sociolog och forskare på forskningsinstitutet RatioReportrar: Oskar Lodin, Anna Frey och Anna BergProgramledare: Linda AkténProducenter: Anna Iversen och Erik LaquistTekniker: Daniel Högberg

Rapportintervjuer med Sandvik och Autoliv. Även Nordea visar korten idag. Di:s analytiker Agnetha Jönsson tycker att aktien är attraktiv. Börskoll gästas av den oberoende börsanalytikern Peter Malmqvist, som tycker att S&P-indexet fortfarande är högt värderad trots börsfallen.Programledare: Madeleine Lundberg och Helena Yohannes Magnusson

Vikarie Micke Cederberg redovisar veckans resultat av Svensktoppen där Meira Omar låg i topp senast. Ligger hon kvar eller kan KAJ har tagit tillbaka tronen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Är det fortfarande Melodifestivalen som dominerar Svensktoppen eller har någon eller några av hitsen därifrån börjat dala?Lisa Nilsson och hennes Silverregn bubblar och med det så har Micke tagit en titt på regnlåtar som har en listhistorik på Svensktoppen.Bland veckans bubblare hörs Laleh, Simon Superti, samt Lisa Nilsson.Du kan se den aktuella listan som blir officiell varje söndag om du klickar här.Micke Cederberg, vik programledaremichael.cederberg@sverigesradio.se

Tamerinstitutet verkar i Astrid Lindgrens anda på Västbanken och i Gaza. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När barn i Palestina skriver och ritar kretsar texter och bilder ofta kring kriget. Men också av den vardag som kommit ur krigets konsekvenser: att alltid äta bönor, önskan om en sked, och saknaden efter familjemedlemmar.Palestinska Tamerinstitutet tog emot Astrid Lindgren Memorial Award 2009. Fortfarande i dag har bemärkelsen stor betydelse för dem.Renad Qubbaj, chef på Tamerinstitutet, berättar om hur organisationen jobbar med läs- och skrivfrämjande för barn på Västbanken och i Gaza.Reporter Anna-Karin Ivarsson.

Lauren Bacall och Humphrey Bogart möttes för första gången på vita duken. Gnistorna flög rakt in i verkligheten - de blev ett par och filmhistoria skrevs. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jenny Aschenbrenner djupdyker tillsammans med filmvetaren Stefan Ramqvist i regissörens Howard Hawkes klassiska filmatisering av Ernest Hemingways roman.”Att ha och inte ha” från 1944 är en film mycket mer minnesvärd för sina rappa replikskiften och laddade stämningar än för sin intrig.

26 april 1986. Bland de täta skogarna i norra Ukraina på kärnkraftverket Tjernobyl, förbereder man ett test av verkets säkerhetssystem. Men något går fel. Plötsligt ljuder en explosion genom den stilla natten, och inget kommer någonsin bli sig likt. Detta är berättelsen om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och de personer som offrade och riskerade sina liv för att förhindra en global katastrof.Hör alla avsnitt av Kod: Katastrof en dag tidigare helt gratis på Podplay.se eller i appen Podplay.Inläsare: Tind SonebyManus: Anna ZiafarRedaktör: Alex HaegerProducent: Oliver BergmanProduktionskoordinator: Victoria Rinkous Källor:https://world-nuclear.org/information-library/safety-and-security/safety-of-plants/chernobyl-accident https://www.nationalgeographic.com/culture/article/chernobyl-disasterhttps://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/20002047/#:~:text=From%20112%2C000%20to%20125%2C000%20liquidators,of%20the%20Chernobyl%20cleanup%20teams.https://www.history.co.uk/article/the-real-story-of-the-chernobyl-divershttps://www.bbc.co.uk/news/extra/yhc2px09n2/newsround-chernobyl-anniversary-disasterhttps://www.exutopia.com/chernobyl-interview-alexei-ananenko/https://www.nytimes.com/1987/07/30/world/chernobyl-officials-are-sentenced-to-labor-camp.html#:~:text=Those%20receiving%2010%2Dyear%20sentences,Fomin's%20deputy%2C%20Anatoly%20S.https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1987-07-30-mn-371-story.htmlhttps://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/contentassets/d661e34837f64f699d4b4b1ff984570a/9601-tio-ar-efter-karnkraftolyckan-i-tjernobylhttps://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/tjernobylolyckans-konsekvenser_ge02u206/https://www.samer.se/2249#:~:text=I%20dagsl%C3%A4get%20kontrolleras%20renar%20vid,att%20minska%20risken%20f%C3%B6r%20kassation

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Är Klara Hammarström kvar som etta på Svensktoppen? Och hur går det för KAJ och de andra från Mello? Micke Cederberg är vikarie och redovisar listan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vinjetterna hörs i Svensktoppen som betyder både nykomling och någon som är tillbaka på listan.Micke Cederberg som är programledarvikarie gör också en djupdykning bland hitsen som Jimmy Jansson varit med och knåpat ihop som hamnat på Svensktoppen sedan hans Svensktoppsdebut 2005.Bland veckans bubblare hörs Peg Parnevik, Cazzi Opeia ihop med Eagle-Eye Cherry samt Laleh.Du kan se den aktuella listan som blir officiell varje söndag om du klickar här.Micke Cederberg, vik programledaremichael.cederberg@sverigesradio.se

Efter 3,5 år har Delegationen mot arbetslivskriminalitet lämnat över sitt slutbetänkande till arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg. Ordförande Ola Pettersson berättar här om åtgärderna de föreslår – i stora drag att ge arbetstagarna större rättigheter och att oseriösa företag ska kunna straffas på ett betydligt hårdare sätt. Lennart Weiss kommenterar och är besviken – han hade hoppats på mycket mer från delegationen. Och Ola Pettersson håller delvis med. ”Det finns mycket mer att jobba vidare på inom det här området.” Programledare: Anna Bellman.

Mein Kampf är ett förvirrat och ogenomträngligt verk som skrevs för 100 år sedan, men en av Adolf Hitlers insikter gäller även i dagens värld, skriver frilansjournalisten Thomas Wedérus. Inläsare: Staffan Dopping

Det har gått fem år sedan coronapandemin bröt ut och slungade in oss i en ny tid av ovisshet. Men fortfarande saknas en granskning i Finland av de politiska beslut som togs när begränsningar infördes i samhället. Slaget frågar var coronabokslutet dröjer och diskuterar vilka lärdomar vi borde dra av pandemin fem år efter infernot, tillsammans med Hbl:s ledarskribent Torsten Fagerholm och infektionsöverläkaren Asko Järvinen. Ville Hupa leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Damerna har spelat, Årsredovisningen har redovisats, Spelare har köpts och Herrarna har spelat Svenska Cupen.Rykande färsk på pipan får ni Zander och Ekbergs tankar!

Trumpadministationen sätter skräck i Europa med hårda och oförutsägbara utspel. Mycket kretsar kring Trumps person, vad han vill och vad han vill uppnå – men hur långt kan han gå? Har det republikanska partiet några röda linjer eller är allt tillåtet? I Slaget – dagens debatt medverkar USA-kännaren och verkställande direktören för konsultbolaget Northwest office Risto EJ Penttilä, och Svenska Yles USA-korrespondent Daniel Olin. Maria Nylund leder diskussionen. E-post: slaget@yle.fi

Eva-Marie HultbergFortfarandehttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/fortfarande-jag-har-bevarat-tron-ara7a

Efter att Sydstaterna besegrats i ett blodigt inbördeskrig mellan åren 1861 och 1865 skulle unionen återupprättas. Sydstaterna delades in ockupationszoner som styrdes av Nordstatsarmén och civila befattningshavare som tillsatts av Nordstaterna ända fram till 1877.De tidigare svarta slavarna fick betala ett högt pris för de vita sydstaternas bitterhet över att de förlorat kriget. Övergrepp var vanliga och ett lapptäcke av delstatslagar gjorde det möjligt att förvägra de svartas sina rättigheter ända fram till 1960-talet.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om följderna av det amerikanska inbördeskriget. Detta är det tredje och sista, delen i vår serie om det amerikanska inbördeskriget. Första delen hör och andra delen du här.Fortfarande idag går det att skönja konfliktlinjer från det amerikanska inbördeskriget i det amerikanska samhället. Mordet presidenten Abraham Lincoln fem dagar efter krigsslutet kom bara att öka spänningarna. Och rasismen tog knappast slut med att slaveriet avskaffades.Det amerikanska inbördeskriget har blivit en nyckelhändelse i USA:s historia. Slaveriet avskaffas och USA får uppleva en traumatisk splittring som ledde till det dödligaste kriget i amerikansk historia. För den svarta befolkningen i den amerikanska södern fortsatte livet att präglas av hot, trakasserier och mord i många år framåt. Och många vita hävdade att sydstaternas brytning med unionen var rättfärdigad.Bild: The Peacemakers – målning från 1868 av George P.A. Healy, Wikimedia Commons. Skildrar William Tecumseh Sherman, Ulysses S. Grant, Abraham Lincoln och David Dixon Porter under ett strategiskt samtal på ångfartyget River Queen i krigets slutskede, mars 1865.Lyssna också på Monument och statyer – historien i det offentliga rummet.Musik: Blue Devils av Raighes Factory, Storyblock Audio.  (Detta är en nymixad repris) Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fredrik LignellFortfarandehttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/fortfarande-del-5-ge-det-vidare-ar9ejVår serie FORTFARANDE där vi påminner oss om vad vi tycker oss ha hört de senaste åren är nu på del 5. 2 Tim 2:1-2Mitt barn, säger Paulus till Timoteus. Det första brevet från Paulus till Timoteus inleds: ”Från Paulus, Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår frälsare och Kristus Jesus, vårt hopp, till Timotheos, hans äkta barn i tron.”Paulus har sannolikt fört Timoteus till tro, därav uttrycket ”äkta barn”. Det är noterbart när Bibeln talar om ledarskap att de vanligaste orden inte är chef (finns inte alls) eller ens ledare (finns ibland), utan så relationella ord som möjligt: Det talas om vänner, bröder och systrar, om mödrar, fäder och barn. 1 Kor 4:15-17Han ser sig själv som en farsa, som en som finns nära och gestaltar det han försöker föra vidare. Jesus är naturligtvis först med detta. Han verkar tänka i led eller generationer:Joh 17:8, 22-23Jesus är sänd från Fadern, Han har tagit emot av Fadern och sedan gett till de första lärjungarna. Vi tänker oss ofta Paulus som en ensamvarg, men han är långt därifrån. Det finns nästan alltid medarbetare och vänner runt honom (och kolla in hälsningarna i slutet av breven. En fantastisk gestaltning av varma relationer. Allt är inte uppdrag och medarbetare för Paulus — han odlar djup vänskap också.) En av många nära vänner och medarbetare runt Paulus är Timoteus. Förmodligen möts de på Paulus missionsresa, och på den andra resan tar han den unge mannen med sig. Tillbaks till 2 Tim: Mitt barn, hämta styrka i den nåd som vi får genom Jesus Kristus. Paulus är, i den här texten och i Rom 5, inne på att vi ställts i ett livsrum som har med Guds nåd i Jesus Kristus att göra. Det skvätter inte på oss någon gång då och då, utan vi står i Guds nåd, nästan som i en dusch. Vi lever och andas Guds nåd. Vi smakar på den, uppbyggs av den, styrks av den och förvandlas av den. Paulus, som själv smakat Guds nåd och ställts i den, bjuder liksom in Timoteus i värmen. Kom, Timoteus. Här kan du stå, här kan du ta emot, här kan du sträcka på dig, här kan du hämta styrka. Timoteus är pastor i Efesos, och det verkar som att han behöver se att han inte är själv i uppdraget. Se dig omkring och upptäck vad Gud gör i andra människors liv. Det hänger inte bara på dig, utan det finns fler som vill göra Guds vilja och gå Hans ärenden. Det du hört av mig i vittnens närvaro — evangeliet, denna dyrbara skatt, har anförtrotts åt Timoteus. Paulus har inte varit ängslig, utan lämnat evangeliets skönhet och härlighet i händerna på den unge ledaren. Nu ska du lämna detta vidare till pålitliga människor. Vad ligger i det? Det finns ännu inget NT, utan man lever i en muntlig tradition. Om evangeliet ska föras vidare måste Timoteus kunna lita på människors förmåga att undervisa och vägleda i enlighet med Jesu undervisning. Paulus säger i 1 Kor 1 att Gud utvalt det som ingenting är, det som är dåraktigt för världen, det andra skulle rata. Gud är ingen elitist, utan lämnar världens viktigaste budskap till en mix av olärda och enkla människor blandat med några som likt Paulus är lärda och briljanta. Men att Gud använder vem som helst betyder inte att det inte spelar någon roll vem det blir. Anförtro evangeliet till pålitliga människor som sedan i sin tur kan föra det vidare. Detta är ett av skälen till att budskapet om Jesus rör sig som en löpeld genom Romarriket. Det påminner om schackbrädet där man dubblar vetekornen på varje ruta. Under pandemin lärde vi oss den hårda vägen att både goda och dåliga saker kan ges vidare. Plötsligt handlade mycket om smittvägar och inkubationstid. I läsningen av Nya Testamentet ser vi hur evangel...

Vid 82 års ålder så är Hollywood-legenden Harrison Ford fortfarande högaktuell. Han gör sin första Marvel-film och kan ses i två aktuella streamade serier. Björn Jansson har intervjuat Harrison Ford. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Captain America: Brand New Worls spelar Harrison Ford den nye presidenten i USA Thaddeus ”Thunderbolt” Ross, som när han pressas kan förvandlas till den röde hulken. Och han kan också ses i ”Shrinking” och ”1923”, två aktuella serier.

Fredrik LignellFortfarandehttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/fortfarande-del-4-annu-finns-det-plats-arbb7När vi i Ryttargårdskyrkan försökt få tag på vår plats i världen har vi ofta stannat vid texter som har med mat och kalas att göra. När Jesus inte talade om fester och måltider, då satt han själv vid ett bord någonstans och käkade med folk. Jesus gör sitt första under — en händelse som doftar av överflöd, generositet och glädje — på en bröllopsfest. Också dagens text handlar om ett kalas:Luk 14:15-24Enligt judisk sed sker två inbjudningar. Först annonseras festen: Du är inbjuden, välkommen! Då svarar folk ja eller nej. Sedan förbereds allt. Så småningom går en slutlig inbjudan ut: Nu är det dags att komma, allt är färdigt. Det är då ursäkterna och distraktionerna i vår berättelse anmäler sig. De inbjudna (som redan tackat ja till festen) har fått annat för sig. Andra intressen tog över, de inbjudna gästerna lät sig distraheras av sina livsbyggen och projekt. Någon har noterat att det finns en smak av svepskäl i texten. Personerna som först bjöds till festen och tackade ja har tappat intresset. Här finns ett allvar: Gud kallar, och det går inte att betrakta det som vilken inbjudan som helst. Värden i berättelsen byter då fokus: De som förut varit bjudna, men som hittat annat att göra, lämnas åt sina intressen och förströelser. Nu skickas tjänaren ut till nya grupper. Gud verkar ständigt röra sig i riktning mot marginalen. Genom hela Bibelns berättelse om Jesus återkommer frågan gång på gång: Vem får egentligen vara med i det Gud gör? Vilka tillhör, och vilka borde ställas utanför? Det är häpnadsväckande hur konsekvent Jesus bryter och bänder i frågan om vilka som hör till, och hur provocerande han är i det. Jim Wallis: ”Ett evangelium som inte förändrar världen funkar bara för de som inte har behov av att världen förändras.” Det finns minst två problem med festen i Guds rike. Ett är att så många människor inte vet att den pågår. Det är därför sändningen till världen är så central. Gud sände sin son. Gud sände sitt ord. Gud sände sin församling. Det andra problemet är de som vet om festen men är övertygade om att de inte hör hemma där. Som straffats ut hela livet, eller som uppfattat att kyrkan inte vill ha med dem runt bordet. Det kan handla om massor med saker de misstänker (eller har fått reda på) är fel med dem: Hudfärg, ekonomisk status, utbildning och intelligens, ställning i samhället, kön, ett missbruk som folk tittat snett på, att man invandrat, går på bidrag eller har en sexuell läggning som stör middagsgästerna. De som inte blivit bjudna är de som slutligen sitter till bords. Fattiga, krymplingar, blinda och lytta. Det är världens drag på kalaset, men tjänaren säger orden som ekar genom varje kvarter, varje stad, varje nation och på varje språk: Ännu finns det plats! Ännu. Ett ord som påminner om fortfarande. Och Herren i liknelsen (alltså Gud) utbrister: Gå i ännu vidare cirklar så att mitt hus blir fullt. Ännu finns det plats!Mitt hus ska bli fullt!Det är som att Gud fortsätter viska i våra hjärtan: jag vill att ni fortsätter leva missionellt, tålmodigt gör plats och envist rör er i marginalen. Snart börjar festen! ---------------------För samtal:Vad kan vi uppfatta i de ständigt återkommande bilderna av Guds rike som en fest? Hur blir våra gemenskaper, våra hemgrupper och våra fester en tydligare försmak av bordet dit de osannolika blivit inbjudna?En del av oss har tidigare varit med om inbjudningar till Guds rike som av olika skäl inte längre känns som bra sätt att inbjuda på. Hur skulle du vilja bjuda in vänner, kollegor, grannar och studiekamrater till en gudstjänst, til...

Nyheterna Radio 12.00

Även om vädret blivit varmare söderöver och elbilarna tar över mer och mer. Så är motorvärmare bra för både motorn och bränsleförbrukning. Motorvärmare har normalt en effekt på mellan 400–600 watt. Det betyder att de kostar ungefär 50 öre i timmen att använda. En bil som varm startas minskar sin bränsleförbrukning vid start med upp till en deciliter jämfört med en bil som kallstartas. www.garo.se/sv/losningar/motorvarmare #elektriker #einstallation #dieselbil

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

7 januari. Det har gått tio år sedan terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Då var stödet för yttrandefriheten och rätten att skämta om religioner stort. Hur ser det ut idag? Nils Funcke, journalist och yttrandefrihetsexpert, diskuterar med Mattias Svensson och Andreas Ericson.

Nyheter och program på romani. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Årets sista Måndagsvibe är här och tjejerna planerar inför nyår, går igenom året som har varit och funderar hur 2025 kan bli det bästa året någonsin. Hanna och Lojsans vänskapsrelation sätts även på prov, och frågan är vad som krävs för att de hade gjort slut som vänner? Följ oss på instagram och Tiktok @mandagsvibe, gå med i facebookgruppen "Måndagsvibbare" och skicka frågor, dilemman, am I the asshole och fuckboy or not till mandagsvibepodd@gmail.com. Hadeee!

Micke Cederberg ger oss resultatet av veckans Svensktoppen. Listan välkomnar några nya låtar och en låt som är tillbaka. Analys också om hur vanligt det är med killnamn i listans titlar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Du kan se den aktuella listan om du klickar här.Micke Cederberg, vik programledaremichael.cederberg@sverigesradio.se

I dagens avsnitt av Rak höger pratar jag med Johan Ingerö om det amerikanska presidentvalet och vad resultatet säger om både USA och Sverige. Johan har lång erfarenhet inom politik och opinionsbildning – han var presschef hos Göran Hägglund, blev sedan partisekreterare för Kristdemokraterna, har tidigare varit välfärdspolitiskt ansvarig Timbro, sedan policyansvarig KD, och framför allt så har vi nästan varit kollegor på både Magasinet Neo och Svenskans ledarsida, men lyckades misslyckas med att överlappa. I dag är han seniorkonsult på The Labyrinth Public Affairs. Han har djup kunskap om amerikansk politik och är en av dem jag ofta vänder mig till med frågor i ämnet. Vi diskuterar varför valet inte var lika förutsägbart som tidigare, hur Donald Trump lyckades mobilisera nya väljargrupper och vad demokraternas förlust säger om deras strategiska misstag. Johan, som följde valet på plats i delstater som Georgia och Florida, delar insikter om varför republikanska budskap om ekonomi och trygghet har fått fäste hos väljare som tidigare stött demokraterna.Varför ser vi nu fler svarta och latinamerikanska väljare rösta republikanskt? Hur påverkar inflation och otrygghet valresultatet, och vad innebär det för framtiden? Vi diskuterar också hur Donald Trumps MAGA-rörelse har omformat det republikanska partiet och varför demokraterna riskerar att tappa ännu fler kärnväljargrupper om de inte omprövar sin politik. Är det fortfarande "the economy, stupid", eller har vi missat något fundamentalt?Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Calle shartade till Dire Straits. Lucas lever för samlag och alkohol. Dessutom The Bodycount. Välkomna. Lyssna på Mellan Himmel och Jord med JLC, helt utan reklam, på Podme. Signa upp dig på podme.com - de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner Podme-appen i Appstore eller Google Play.

Designerväskor är dyrare än någonsin. För en klassisk väskmodell som Chanels 2.55 får man betala över 100 000 kronor. Väskor från Hermès kan kosta ännu mer. Men vad får man egentligen för pengarna? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fendis så kallade ”baguetteväska” blev startskottet för vad som kom att kallas för ”it bags” – eftertraktade designerväskor med namn som Lady Dior Bag och Balenciaga City Bag. Nya eftertraktade väskor tillkommer ständigt, trots att de är dyrare än någonsin.Hur originell eller spektakulär en väska än är så vet man inte på förhand om den kommer att funka. Den går inte att medvetet skapa, lika lite som en hitlåt – den måste också ligga rätt i tiden.Men att väskor har skyhöga marginaler är en av de minst bevarade hemligheterna i modevärlden. De har länge varit en sorts sedelpressar för modehusen, skulle man kunna säga. De ekonomiska framgångarna har fått många modehus att bli giriga, vilket har lett till högre priser – och sämre arbetsvillkor för dem som tillverkar väskorna. Och det har fått en hel del modehus att tulla ganska så rejält på kvaliteten.I veckans Stil möter vi Susan Szatmary, en svensk stjärna på den internationella väskhimlen som efter slitsamma år i London och Paris designar väskor under eget namn. Vi pratar också med Sigrid Ivo, ansvarig för den enorma väsksamlingen The Ivo Collection i Nederländerna, om hur samlingen uppstod. Journalisten Clara Popenoe Thor förklarar hur det svenska väskförbudet på evenemang påverkar besökare – kan ett förbud som riktar sig mot terrorister förändra modet?Veckans gäst är Alice Aveshagen, skribent med modeinriktning på Svenska dagbladet.

Historieprofessorn Fredrik Charpentier Ljungqvist intervjuas av Henrik Höjer. Hur står det till i dagens Europa och åt vilket håll har världsdelen förändrats sedan millennieskiftet? Fredrik Charpentier Ljungqvist är också klimathistoriker och anser att klimatdebatten är alltför katastrofinriktad. Han noterar också att det ännu finns stora skillnader mellan olika länder – och de följer den forna järnridån.

Historieprofessorn Fredrik Charpentier Ljungqvist intervjuas av Henrik Höjer. Hur står det till i dagens Europa och åt vilket håll har världsdelen förändrats sedan millennieskiftet? Fredrik Charpentier Ljungqvist är också klimathistoriker och anser att klimatdebatten är alltför katastrofinriktad. Han noterar också att det ännu finns stora skillnader mellan olika länder – och de följer den forna järnridån.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rättelse: I en tidigare version av inslaget sa vi att en halvering av flygskatten är ett av förslagen i budgeten men frågan splittrar Tidöpartierna. Det är fel. Rätt är att Tidöpartierna har öppnat för en halvering av flygskatten, men att frågan om att avskaffa den diskuterats i förhandlingarna inför budgeten. Rättelsen gjordes 22 augusti 2024.

Europa har genomgått många revolutioner och krig som påverkat kontinentens politiska och kulturella landskap. Två världskrig och det påföljande kalla kriget skapade djupa politiska, ekonomiska och ideologiska splittringar i Europa.Men Europas länder blir alltmer lika varandra ekonomiskt, medan värderingarna släpar efter. Kalla krigets gränser finns fortfarande kvar som tydliga skillnader i värderingar mellan länderna som hamnade på olika sidor om järnridån. Men spåren av trettioåriga krigets religionskrig är sedan länge borta.I detta avsnitt samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi vid Stockholms universitet och aktuell med boken Europa i dag – Likheter och skillnader mellan länderna på vår kontinent.Europas karta har rivits upp otal gånger från att den europeiska kulturen etablerade sig i Grekland före vår tidräkning till att Kol- och stålunionen började integrera gamla fiender. Det romerska imperiet föll sönder i mindre kungariken och furstendömen. Upplysningen skiljde ut Europa från övriga världen. Första världskriget blev slutet både för Habsburgska dubbelmonarkin, det kejserliga Ryssland och det ottomanska riket. Sist ut har vi järnridån som delade Europa i en västlig och östlig del under nästan femtio år.Europa är en kontinent med suddiga gränser där EU bara omfattar 27 länder, medan fotbollens UEFA inkluderar 55 nationella fotbollsförbund. På geografiska kartor brukar gränsen dras vid Uralbergen och Bosporen i öst och Atlanten i väst. Europa, som nämns av Homeros, började användas som ett samlande begrepp efter Konstantinopels fall 1453. Det representerade en kristen och kulturell gemenskap, trots betydande judiska och muslimska minoriteter. Under renässansen och reformationen breddades begreppet och användes mer allmänt.Dessa gränser och förändringar har skapat och vidmakthållit skillnader mellan Europas länder. Även om religionen slutat att fungera som skiljelinje i Europa finns det helt klart stora skillnader mellan nord och syd. Och Norden sticker ut på mer än ett sätt.Europeiska unionens ekonomisk integration och politisk samverkan har främjat fred, stabilitet och ekonomisk tillväxt bland medlemsländerna. Denna union har också spelat en central roll i att forma likheter och skillnader mellan länderna genom gemensamma lagar, politik och värderingar.Norden som en ekonomisk, politisk och värderingsmässig enhet går att ifrågasätta då Danmark hamnar utanför Norden vid en statistisk klusteranalys av Europas länder, medan Schweiz och Österrike grupperas tillsammans med Norden utan Danmark.Bild: Avbildning av Europa regina ('Drottning Europa') 1582 av Heinrich Bünting, Wikipedia, Public Domain.Musik: Ludvig von Beethoven, nionde symfoni, Boston Symphony Orchestra, 1948, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Kartornas historia från Babylon till 1:a världskrigetKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fortfarande har vi med oss Marknadsförings, PR och Event-experten Fredrik Toreskog från ESS Group.Denna fortsättning inkluderar:Blir det Jazz så fort man går ut comfortzonen?Vad är skillnaden på PR och Reklam?Eller Brandformance och Performance marketing?Varför skall vi fira med Bubbel på vardagar,och om att våga ställa fler frågor till den du möter,än att prata om dig själv.”10 snabba” kommer också… med ny Ai-jingel.Queen who!?En oerhört sympatisk människa som delarfrikostigt och frimodigt ut massa tips, som vislickar i oss utan tveksamheter.Vill du ha din låt uppspelad direktmed tillhörande analys.Maila oss! Musiksnacket@iwm.seVarmt välkomna!Studio, Artist, Live, Musiker, Scen, Låtskrivning, Ai, AI,Musik, Kultur, TikTok, Instagram, Facebook, Youtube, Billboard, Hip Hop, Rock, Soul, Jazz, Gospel, Pop. Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.