Podcasts about sami said

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången. Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I båda fallen offras något, men värderingen av det som offras varierar.Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om alternativ.Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu, tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B kapsejsar.En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna, planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt godkänd och mentalt stärkande.Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under 1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv. Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att – hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer till den där vita överheten.Det är inte givet att den som tvingas ge upp verkligen avstår från att skapa något.När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare. Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur hans roman ska se ut.Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks boken.David Wästerforssociolog

Sami Said är författaren som får sina böcker att sjunga, och hans boksläpp har kantats av hyllningar. Senaste boken Satansviskningar har han beskrivit som sin mest självutlämnande hittills. Hur då? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sami Said kom till Sverige som tioåring, efter att hans föräldrar ursprungligen flytt från Eritrea.Väl i Sverige hittade han läsandet, och därefter skrivandet. Och när hans debutroman Väldigt sällan fin släpptes 2012 häpnade både kritiker och läsare.Sedan dess har hans böcker fortsatt fascinera och hyllas. Han har tilldelats både Aftonbladets litteraturpris och Katapultpriset, nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och till Augustpriset, två gånger.Han har släppt romanerna Monomani, Människan är den vackraste staden och Satansviskningar. Och en barnbok, Äta gräs, tillsammans med Sven Nordqvist.”Det hände något, det var mig det hände”Den senaste romanen, Satansviskningar, har han skrivit till och från under 20 års tid. Ett utmattande arbete, då han dessutom skriver allt för hand. Han beskriver boken som sin mest självutlämnande hittills. Bakgrunden är en händelse 2018, när hans fru och en vän tvingade honom att åka in till psyket.I den här Söndagsintervjun berättar han om satansviskningarna som för Sami Said uppenbarar sig i form av tvångssyndrom. Hur är det att leva med det? Och hur påverkas hans minnen av dem?Dessutom berättar han om sista gången han grät, om lustigkurren han nu tar avstånd från - och om hur det finns två berättelser om allt i livet.Programledare: Martin WicklinProducent: Filip BohmKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Långt borta i en namnlös öken finns en internatskola för besvärliga flickor. Dit skickas Nadine för att hon gömt sig i garderoben. På skolan härskar Föreståndaren, som tror att hon måste isolera eleverna för att kunna bygga dem på nytt. Men om man inte kan det? Nadine ser allt ont hon gör och inget annat. Det finns det som hjälper, men hur hittar man det? Ett frö till uppror är redan sått. Sami Said i samtal med Dan-Erik Sahlberg, tidigare programchef på Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Natur & Kultur och Sigtunastiftelsen

Imani Lilian Mau är en flicka som kan nästan allt: klättra högt upp i träd, räkna till hundraett och hämta vatten från andra sidan berget. I den här sagan får vi följa henne under dagar av torka och dagar av regn, dagar av lek och dagar av hunger. Medverkande Författare: Sami Said. Uppläsare: Hannah Alem Davidson. Producent: Astrid Mohlin, Barnradion

”Hur mycket kan man ta bort innan det slutar att vara en roman?” säger författaren Sami Said som gärna leker med formen, undviker platsbeskrivningar och vars senaste bok heter Människan är den vackraste staden. I våras gästades podcasten Ordet är ditt av den hyllade författaren vars senaste roman är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019. Sami Said i ett samtal med Christina Kall, om årstider, romankaraktärers färgdiagram och om romanen som kittet som håller oss samman i försöket att närma sig människans centrum. LYSSNA GÄRNA PÅ TIDIGARE AVSNITT! "Ordet är ditt" är ett läsfrämjande projekt som förutom podcasten även arrangerar Berättarbaren, en scen för muntligt berättande, samt workshops i berättande. Biblioterapi är också inkluderat i detta projekt. Inspelning och efterarbete: Niklas Lilja Musik: Rasmus Alfredsson.

Í þættinum er að þessu sinni rætt við Bubba Morthens um nýja ljóðabók hans Velkomin. Einnig er fjallað um tilnefningar Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Annars vegar fjallar Jórunn um skáldsöguna Människan er den vackrasta staden eftir Sami Said og hins vegar fjallar Halla Þórlaug Óskarsdóttir um ljóðabókina Nonsensprinsessan dagbok - en sjukskrivning eftir Isabellu Nilson. Einnig segir Brynhildur Heiðar - og Ómarsdóttir um bókina På trollsländes vingar eftir Ann Christin Waller og Anni Wikberg. Lesarar: Gunnar Hansson, Hafdís Helga Helgadóttir og Ísgerður Elfa Gunnarsdóttir.

Í þættinum er að þessu sinni rætt við Bubba Morthens um nýja ljóðabók hans Velkomin. Einnig er fjallað um tilnefningar Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Annars vegar fjallar Jórunn um skáldsöguna Människan er den vackrasta staden eftir Sami Said og hins vegar fjallar Halla Þórlaug Óskarsdóttir um ljóðabókina Nonsensprinsessan dagbok - en sjukskrivning eftir Isabellu Nilson. Einnig segir Brynhildur Heiðar - og Ómarsdóttir um bókina På trollsländes vingar eftir Ann Christin Waller og Anni Wikberg. Lesarar: Gunnar Hansson, Hafdís Helga Helgadóttir og Ísgerður Elfa Gunnarsdóttir.

Í þættinum er að þessu sinni rætt við Bubba Morthens um nýja ljóðabók hans Velkomin. Einnig er fjallað um tilnefningar Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Annars vegar fjallar Jórunn um skáldsöguna Människan er den vackrasta staden eftir Sami Said og hins vegar fjallar Halla Þórlaug Óskarsdóttir um ljóðabókina Nonsensprinsessan dagbok - en sjukskrivning eftir Isabellu Nilson. Einnig segir Brynhildur Heiðar - og Ómarsdóttir um bókina På trollsländes vingar eftir Ann Christin Waller og Anni Wikberg. Lesarar: Gunnar Hansson, Hafdís Helga Helgadóttir og Ísgerður Elfa Gunnarsdóttir.

Í þættinum er að þessu sinni rætt við Bubba Morthens um nýja ljóðabók hans Velkomin. Einnig er fjallað um tilnefningar Svía til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Annars vegar fjallar Jórunn um skáldsöguna Människan er den vackrasta staden eftir Sami Said og hins vegar fjallar Halla Þórlaug Óskarsdóttir um ljóðabókina Nonsensprinsessan dagbok - en sjukskrivning eftir Isabellu Nilson. Einnig segir Brynhildur Heiðar - og Ómarsdóttir um bókina På trollsländes vingar eftir Ann Christin Waller og Anni Wikberg. Lesarar: Gunnar Hansson, Hafdís Helga Helgadóttir og Ísgerður Elfa Gunnarsdóttir.

I kväll håller bokbranschen sin stora Augustgala i år med ett skönlitterärt startfält som varit omdiskuterat. I kväll ska de de listan av nominerade kokas ner till de tre kategoriernas vinnare. De går hem från Augustgalan med 100.000 kronor och en bronsstatyett var. Men vad gäller den mest uppmärksammade och ekonomiskt viktiga kategorin har årets lista varit omdiskuterad. Inte för de böcker som nominerats, så mycket som för dem som inte valts ut. Flera av de mest förhandstippade titlarna saknas vad betyder det för prisets status? Men visst finns det prisade författare med även detta år: Kerstin Ekman är nominerad till årets fackbok för "Gubbas hage", Kitty Crowther och Ulf Stark till årets barn- och ungdomsbok för "Rymlingarna", Sami Said i den skönlitterära klassen för "Människan är den vackraste staden". För att nämna några. P1 Kultur handlar idag om Augustpriset. Vi möter Karin Smirnoff, vars romandebut "Jag for ner till bror" är nominerad i den skönlitterära klassen. Till studion kommer Viveca Bladh, Cecilia Blomberg, Mattias Hermansson, Hanna Jedvik och Lina Kalmteg för att dryfta priset och årets startfält. Den italienske filmregissören Bernardo Bertolucci är död. Mikael Timm minns regissören bakom filmer som Sista tangon i Paris, 1900 och Den skyddande himlen. OBS inleder en serie med fyra essäer om fyra olika skiljetecken. Först ut är författaren Tone Schunnesson som reflekterar över punktens väsen. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Emilia Söelund och Sophia Magasanik läste två Augustnominerade böcker i direktsändning. I detta poddavsnitt pratar de om experimentet med litteraturvetaren Ylva Lindberg från Högskolan i Jönköping. De recenserar också de två böckerna: "Människan är den vackraste staden" av Sami Said och "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff.

Emilia Söelund och Sophia Magasanik läste två Augustnominerade böcker i direktsändning. I detta poddavsnitt pratar de om experimentet med litteraturvetaren Ylva Lindberg från Högskolan i Jönköping. De recenserar också de två böckerna: "Människan är den vackraste staden" av Sami Said och "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff.

FÖRFATTARE. Mobboffer-Sami. Kamp-Sami. Flykting-Sami. Asberger-Sami. Panik-Sami. Sami Said läser i Sommar i P1 ur sin dagbok som speglar olika delar av honom själv. Han avslöjar också sina svårigheter med att knyta an till andra människor. Han har blivid hyllad för sin romandebut Väldigt sällan fin. I Sommar i P1 fortsätter han sitt karakteristiska sätt att uttrycka sig när han läser delar ur sin egen, kanske bitvis fiktiva, dagbok. En del handlar om rädslan att definieras av andra. - Jag kan se det tydligt, hur frågan om tillhörighet har inplanterats i mig, berättar Sami Said i sitt Sommarprogram. Av förväntningar. Frågor. Det är min största och ständiga oro att mitt jag skapas av faktorer utanför mig själv, att mitt jag är upp till er. I Sommar i P1 berättar Sami Said också att barndomshemmet alltid stod öppet för flyktingar och nödställda och att hans rum och säng ofta lånades ut till någon annan. Något som den unge Sami tog som något helt naturligt och utan att bli nyfiken. - Kanske var det ett rikt inre liv som gjorde mig ointresserad av världen. Jag var min egen underhållning, säger Sami Said i sitt Sommarprogram. Om Sami Said Romandebuterade år 2012 med Väldigt sällan fin för vilken han tilldelades Katapultpriset och nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Boken möttes av stående ovationer bland recensenterna, och Aftonbladets skribent skrev: ”Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst”. Läser dock själv inga recensioner. Började sitt författarskap då en lärare på mellanstadiet bad eleverna att skriva en berättelse varje vecka. ”Jag slutade aldrig”. Släppte i våras sin andra bok, Monomani. Ses oftast på biblioteket och har plöjt 150 böcker om Papa Nya Guinea. Drömmer om att göra leranimerad film. Producent: Elin Claeson

En del har inga problem att säga nej, att stå upp för sin integritet, att inte ta på sig för mycket ansvar eller jobb. Andra går hellre på knäna än yttrar det svåra svaret nej, när någon ber en om en tjänst eller att jobba över. Var, och hur ska man sätta sin gräns mot andra? Programmet handlar om och resonerar kring de gränser vi sätter upp, eller inte sätter upp mot omvärlden för att skydda vår personliga integritet. Intervjupersoner är Else Marie Bruhner, som startat en förening för "högkänsliga" personer i Sverige, och författaren Sami Said, som skrivit skönlitterärt om karaktärer som minst sagt har en väldigt tydlig, personlig integritet.

Hur islamkritisk får man vara i Sverigedemokraterna? Frågan aktuell sedan gruppledaren i Bollnäs uttryckt att islam bör förbjudas och den som tror på islam bör utvisas. Röster i partiet om hur uttalandet ska betraktas och om det är förenligt med medlemsskap,reporter Isa Andersson, samt kommentar från Niclas Orrenius, författare till boken " Jag är inte rabiat-jag äter pizza" om sverigedemokrater. Reportage från Oberá, stad i norra Argentina, som grundades av svenska invandrare. Kyrkan står ännu mitt i byn, men vad betyder den för svenskättlingarna? Reporter David Berjlund. Kvartsamtal med Sami Said, författare till den kritikerrosade debutroman "Väldigt sällan fin". Debatt mellan Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen och Kristian Steiner, fredsforskare vid Malmö högskola, aktivt kristen och en av tre artikelförfattare till en debattartikel där SEA anklagas för att torgföra främlingsfientliga åsikter.