Podcasts about kafkas

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

Theater im Palais: "Die Verwandlung" von Franz Kafka – Lesung von Carl Martin Spengler(Hördauer 78 Minuten)Wie verhalten sich Menschen, wenn das Unmögliche vor ihren Augen passiert? Wenn sich beispielsweise ein erfolgreicher Mann plötzlich in ein Ungeziefer verwandelt?Kafkas 1912 entstandene schaurige Erzählung beschreibt die Metamorphose des Handelsreisenden Gregor Samsa in einen Schädling. Mit unerbittlicher Plausibilität schildert der Prager Schriftsteller, der Berlin als seinen „Sehnsuchtsort“ bezeichnete, wie aus dem einstigen Ernährer der Familie ein Käfer wird, den sein Umfeld zunehmend als Belastung empfindet. Es beginnt ein Prozess der Ausgrenzung, der für Gregor Samsa fatal endet.Kafkas fesselnde Erzählung wirft hochaktuelle Themen wie Ausgrenzung, soziale Isolation und die Ablehnung von Andersartigem auf. Für eine besonders packende Atmosphäre sorgen ausgesuchte Musikstücke für Violoncello. Das THEATER IM PALAIS BERLIN unter der Leitung von Alina Gause ist ein musikalisches Salontheater, das sich im historischen Palais am Festungsgraben mitten in Berlin vor allem den Themen und Geschichten rund um die Hauptstadt widmet. Zu sehen und zu hören sind (Musik-)Theaterproduktionen, Lesungen, musikalische und literarische Programme aus eigener Produktion sowie zahlreiche Gastspiele.Wir verstehen Berlin in einem umfassenden Sinn: Als Symbol deutscher Geschichte, als Symbol der Teilung und Wiedervereinigung Deutschlands und damit auch als Ort mit Bezug zur Flüchtlingsthematik. Als Metropole mit allen Themen der Postmoderne wie Individualisierung, Globalisierung, Gender- und Beziehungsthemen aber auch Kriminalität. Und nicht zuletzt als Stadt der Kreativen! So versteht sich das THEATER IM PALAIS BERLIN auch als ein Ort des Austausches für Kreative und ihre Themen. Genreübergreifende Formate sind ein fester Bestandteil unseres Programms. Und wir sind eine Entdeckerbühne! Daher zeigen wir zahlreiche Uraufführungen und wenden uns auch der Förderung des Nachwuchses in den darstellenden Künsten zu – beispielsweise indem wir eine Kooperation mit der Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch pflegen.Die beliebten Reihen der BERLINER GESCHICHTEN und BERLINER PERSÖNLICHKEITEN sind das Markenzeichen unseres Hauses und widmen sich berühmten Berliner:innen, einem Stück Stadtgeschichte und Werken Berliner Autor:innen.Ein weiteres Herzensprojekt ist unsere einmal jährlich im Juni stattfindende Themenwoche HEIMAT_KUNST: Dabei präsentieren wir unseren Besuchern ein einwöchiges Programm mit Festivalcharakter rund um einen thematischen Schwerpunkt. 2025 wird unser Thema „Kriegskinder“ sein.Nicht zuletzt soll der lebendige Austausch mit Ihnen, unserem Publikum, gepflegt werden, sodass jeder Besuch im charmanten Salontheater zu einem einzigartigen Theatererlebnis für Sie wird.Wir freuen uns auf viele gemeinsame, erfüllte Theaterabende!Wenn Ihnen diese Sendung gefallen hat, hören Sie doch auch mal hier hineinProgrammAnsprechpartnerin Ildiko Bognar(Presse- und Öffentlichkeitsarbeit, Dramaturgie)Tel.: +49 (30) 204 534 54presse-bognar@theater-im-Palais.de⁠⁠presse@theater-im-Palais.de⁠Wenn Sie hören möchten, was wir als Demokratie-Radio veröffentlichen, klicken Sie ⁠HIER ⁠ LESE-LEBEN

Türkiye'nin en önemli bisiklet etkinliklerinden Başkent Granfondo, İzmir Granfondo, Le Tabe Türkiye gibi yarışların organizatörü olan 78 Event'in Genel Müdürü Ömer Kafkas ile özel bir podcast yaptık.Sohbetimizde;Tour de France'ın İstanbul'dan start alma ihtimali,Granfondo organizasyonlarının lojistik ve operasyonel zorlukları,İzmir Granfondo'nun neden İzmir dışında gerçekleştiği,Türkiye'de bisiklet kültürü ve organizasyonların geleceği üzerine keyifli bir sohbet gerçekleştirdik.Sporseverlerin ve bisiklet meraklılarının büyük ilgiyle dinleyeceği bu bölümü hem YouTube kanalımızda hem de burada bulabilirsiniz.

Franz Kafka aß gern Nüsse. Und wie er sie aß! Das gehört zu den lustigsten Szenen in der ARD Miniserie "Kafka" von David Schalko und Daniel Kehlmann, die zu seinem 100. Todesjahr 2024 herauskam und weiterhin in der ARD Mediathek zu sehen ist. Der Kafka im Film kaut dort jede Nuss so intensiv, wie ein Mensch nur kauen kann. "Fletchern" hieß das damals, vor rund 120 Jahren, so lesen wir nun in einem bemerkenswerten Kochbuch, herausgegeben von der "literaturbegeisterten Ärztin" Eva Gritzmann und dem "gastroaffinen Literaturkritiker" Denis Scheck. "Kafkas Kochbuch. Franz Kafkas vegetarische Verwandlung in 544 Rezepten" heißt das Buch, das gerade bei Klett-Cotta erschienen ist. Natascha Freundel stellt es vor.

Beim Innovationslabor Zukunft testet das Schauspiel Stuttgart, ob Künstliche Intelligenz Kultur kann. Bei der Kafka Adaption „Die Verwandlung des Gregor Samsung“ soll sie Szenen schreiben, Choreografien entwickeln und auf die Schauspielenden reagieren. Wie ist es um die künstlerische Schaffenskraft der KI bestellt? Ein Versuch, der humorvoll zeigt: ohne kreative Menschen bliebe (aktuell) vom Theatererlebnis wenig übrig.

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången. Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I båda fallen offras något, men värderingen av det som offras varierar.Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om alternativ.Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu, tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B kapsejsar.En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna, planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt godkänd och mentalt stärkande.Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under 1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv. Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att – hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer till den där vita överheten.Det är inte givet att den som tvingas ge upp verkligen avstår från att skapa något.När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare. Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur hans roman ska se ut.Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks boken.David Wästerforssociolog

Gestiegenes Interesse an Knochenmarkspenden, Deutsch-tschechische Inszenierung von Kafkas „Strafkolonie“, Festival Prager Frühling mit Residenz- und Nachwuchsprogramm

Wer erfindet eigentlich Dinge? Und wieso gibt es Mehl? Wie wäre eine Performance von Kafvka vor Kafkas Kopf in Prag? Fragen über Fragen...

Gestiegenes Interesse an Knochenmarkspenden, Deutsch-tschechische Inszenierung von Kafkas „Strafkolonie“, Festival Prager Frühling mit Residenz- und Nachwuchsprogramm

Reflecting on the passing of the third anniversary of the full-scale invasion of Ukraine, award-winning author Andrey Kurkov has written the diary for this week's New Statesman magazine.In this conversation, with Tom Gatti, Kurkov contemplates daily life in his hometown, Kyiv, and how the war has changed him as a writer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Marcus, Dorothea www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Keim, Stefan www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Bugün 6 Şubat 2025 #doğatakvimi Nesli tehlikedeki “Kafkas vaşağı” ailesini biliyor musunuz? Anne ve geçen yıl doğan ikizler, Sarıkamış'ın sarıçam ormanlarında görüldü.

Kafkas letzter Wille ist schriftlich seit seinem Todesjahr 1924 dahin überliefert, dass seine nicht vor seinem Tode bereits veröffentlichten Texte „ausnahmslos und restlos“ verbrannt werden sollten. Max Brod, der Freund und danach Herausgeber beispielweise der Romane – zunächst „Der Prozess“, dann „Das Schloss“ und zuletzt „Amerika“ (später unter dem Titel „Der Verschollene“) –, hat sich daran nicht gehalten. Zu Recht? Ulrich Fischer hat die literatur- und rechtshistorische Lage juristisch entschlüsselt. David Christian Bunners liest die zeitgenössischen Texte, darunter eine wenig bekannte Erzählung Kafkas „Auf dem Dachboden“.

Porombka, Wiebke www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

Porombka, Wiebke www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Porombka, Wiebke www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Bugün 2 Kasım 2024 #doğatakvimi

Jahrelang will niemand zu dem eigenartigen und melancholischen Dichter passen. Als Franz Kafka endlich die patente und warmherzige Frau findet, mit der an seiner Seite das Leben so richtig beginnen könnte, ist er bereits zu krank. Doch besser ein kurzes Glück, als keines. Autorin: Julia Devlin

Bugün 2 Kasım 2024 #doğatakvimi

I det här avsnittet får du möta Franz Kafka, en av 1900-talets mest inflytelserika författare. Han skrev Processen och novellen förvandlingen och har också blivit en ikon utöver det vanliga. T-shirt och muggvänlig kanske man kan kalla honom.Den som ska berätta för oss om Kafka är Cecilia Hansson, författare som i sin senaste roman, Kafkalungan rör sig i Kafkas fotspår och försöker förstå honom som författare och människa.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonLitteratur som nämns i avsnittet:1913 - The Year Before the Storm, Florian Illies Dagbok 1935-1944, Mihail SebastianHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kirchgeßner, Kilian www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Fischer, Ulrich www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9

Der tschechische Künstler Jaroslav Rudiš ist in Berlin und im "böhmischen Paradies" zuhause. Wenn er nicht gerade "Zug um Zug durch Europa" fährt, schriebt er einen Roman, eine Graphic Novel oder vertont Kafka.

Allweiss, Marianne www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9

Böttiger, Helmut www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Wüllenkemper, Cornelius www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Böttiger, Helmut www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Kafka, das einsame Genie? Von wegen. Der Literaturwissenschaftler Andreas Kilcher beschreibt den Prager Autor in seiner Studie „Kafkas Werkstatt“ als wandelndes Textverarbeitungssystem. Und interpretiert Kafkas kleine Geschichte über Odradek als Hallraum der großen zeitgenössischen Diskurse. Eine Rezension von Wolfgang Schneider

Süddeutschland kämpft gegen Wassermassen, Ukrainekrieg und Schweizer Armee, Sheinbaum gewinnt Präsidentschaftswahl in Mexiko, Kafkas 100. Todestag

Meningen med livet er, at det ophører" sådan lyder et kendt citat af den tysksprogede, tjekkiske forfatter Franz Kafka, der med værker som 'Processen' og 'Forvandlingen' er blevet symbol på det moderne samfunds fremmedgørelse. Netop i dag er det 100 år siden han døde, men hans tanker og værker lever stadig i bedste velgående. Kafkas navn er jo ligefrem blevet en del af sproget - vi siger kafkask, når vi møder et uigennemskueligt og bureaukratisk system. Vi dykker ned i Kafkas betydning for vores forståelse af det moderne samfund. Ifølge medier som Heartbeats og Femina, så er det danske TV-ikon, Søren Ryge, nu også et stilikon - for yngre generationer. Havetøj hitter nemlig på sociale medier under titlen "Garden Core". Og det er ikke kun i Danmark, at der bliver talt om gardencore. Influencere og modemedier verden over deler lige nu shopping-guides med grønne overalls, stråhatte, træsko og haveredskaber. Kulturen kigger på gardencore og de mennesker og modeller, der roder rundt i vores haver - eller foregiver at gøre det via deres påklædning. Dog uden at få beskidte negle. Vært: Linnea Albinus Lande og Casper Thrane Dyrholm.

Mit „Kafkas Schere“ legt der Autor Thomas Lehr eine sehr eigenständige Hommage an Franz Kafka vor. In zehn Prosatexten, die Lehr „Etüden“ nennt, umspielt er Motive und Phantasien Kafkas und schreibt sie originell und eigenwillig bis in die Gegenwart weiter. Ein konsequent literarisches Statement zu Kafkas 100. Todestag. Eine Rezension von Helmut Böttiger

Franz Kafka begann seinen so rätselhaften wie berühmten Roman "Das Schloß" im Januar 1922, gezeichnet von der Tuberkulose, an der er anderthalb Jahre später sterben würde. Ein überwältigendes Fragment, Sternstunde der Weltliteratur. Von Julia Devlin (BR 2017)

Ein Reisender wird von einem Beamten-Kommandanten minutiös in die Wirkweise einer barbarischen Tötungsapparatur eingeführt. Als ginge es ums Brezelbacken. Kafkas düsteres Bild der von Menschen aus freien Stücken errichteten Welt als Strafkolonie rückt dem Hörer auf den Leib. nach Franz Kafka Ein angesehener Forschungsreisender erhält die Einladung, an einer öffentlichen Exekution teilzunehmen, um einen Einblick in das Rechtssystem der Strafkolonie und deren Vollzugsapparatur zu erhalten. Die Kolonie befindet sich auf einer weit abgelegenen tropischen Insel. Der dort herrschenden Rechtsordnung folgend, wird dem Angeklagten vor der Hinrichtung weder die Möglichkeit gegeben, sich zu verteidigen, noch verkündet man ihm vor der Vollstreckung das Urteil. Es findet keine Abwägung über die Verhältnismässigkeit des Urteils statt. Denn in der Strafkolonie herrscht der Grundsatz: «Die Schuld ist immer zweifellos.» So kann auch der hinrichtende Offizier mit Überzeugung verkünden, dass sein Tötungsapparat der «menschlichste und menschenwürdigste» sei. Dieser Apparat führt den Hinrichtungsprozess durch, indem er dem Verurteilten das Gebot, das er übertreten hat, in die Haut einritzt. Mit: Bruno Ganz (Offizier), Wolfgang Stendar (Reisender), Heinz Bender-Plück (Verurteilter), Walter Wiegand (Soldat), Elmar Schulte (Sprecher) - Tontechnik: Ernst Neukomm und Vreny Rupp - Hörspielfassung und Regie: Claude Pierre Salmony - Produktion: SRF 1981 - Dauer: 44' 

In den dunklen Gängen von Kafkas literarischem Universum ist im Kafka-Jahr ein Projekt entstanden, das die Grenzen zwischen Mensch und Künstlicher Intelligenz verwischt. Mit K.I.-Tools wie „ChatGPT“ und „Suno AI“ tritt Regisseur Robert Schoen in einen Dialog mit der Künstlichen Intelligenz über Kafkas Kurzgeschichte „Die Sorge des Hausvaters“. Können Mensch und Maschine gemeinsam ein Hörspiel entwickeln? Kann das die Zukunft sein? Eine ungewöhnliche Liaison, Klassische Literatur meets modernste Technik. Regie: Robert Schoen Powered by: ChatGPT4, Elevenlabs, Suno und Google Colab hr 2024 | 50 Min (Audio verfügbar bis 02.06.2025)

Zum 100. Todestag von Franz Kafka«Kafkaesk» – das viel zitierte Wort leitet sich ab aus der Grundstimmung von Franz Kafkas literarischem Werk. Es meint eine diffuse und absurde Erfahrung von Angst, Schuld und Entfremdung, ein Ausgeliefertsein an anonyme Mächte und Autoritäten. Die autoritäre Vaterfigur spielt bei Franz Kafka eine zentrale Rolle. Ob und wie weit es sich dabei um den realen Vater von Franz Kafka oder um eine literarische Überhöhung handelt, ist in der Kafka-Forschung umstritten. Sicher ist, dass es einen realen Brief von Franz Kafka an seinen Vater gibt, den dieser aber nie zu Gesicht bekommen hat. Darin kommt Kafkas belastetes Vaterbild ausführlich zur Sprache: sein von Demütigungen, Angst, Rechtfertigungen und Schuldgefühlen geprägtes Verhältnis zum Vater. Die Hörcollage von Geri Dillier stellt den «Brief an den Vater» ins Zentrum und bringt ihn in Bezug zu den Erzählungen «Die Verwandlung» und «Das Urteil» sowie zu Tagebuchaufzeichnungen und Briefen von Franz Kafka. SRF 1 sendet das Hörspiel anlässlich Kafkas 100. Todestag. Mit: André Jung (Franz Kafka), Ingold Wildenauer (Vater), Desirée Meiser (Milena Jesenska), Klaus Degenhardt (Erzähler) - Bearbeitung und Regie: Geri Dillier - Musik: John Wolf Brennan - Produktion: SRF 2001 - Dauer: 38' 

War Franz Kafka ein Familienmensch? Diesen Eindruck hat der lebenslange Junggeselle eher nicht erweckt. Im Gegenteil, er pflegte gern das Image des Außenseiters. Doch der Eindruck trügt, wie Hans-Gerd Koch in seinem Fotoalbum „Kafkas Familie“ zeigt. Eine Rezension von Julia Schröder

Katharina Thoms www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Thoms, Katharina www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Kafkas Werk habe nach seinem Tod nicht nur auf die Literatur ausgewirkt, sondern auch auf Theater oder Comics, sagt Vera Hildenbrandt, Leiterin der Museen am Literaturarchiv Marbach. Am 12. Mai wird in Marbach die Ausstellung „Kafkas Echo“ eröffnet.

Klaus Nagorni, Karlsruhe, Evangelische Kirche: Unterwegs durch die Wüste

Drees, Jan www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

Die Nachrichten an diesem Morgen: Die Forderung des UN-Sicherheitsrats nach einer Feuerpause setzt Israel unter Druck. Die Folter der mutmaßlichen Attentäter von Moskau zeigt Russlands fortschreitende Verrohung. Und die ARD strahlt eine grandiose Fernsehserie über das Leben Franz Kafkas aus.

Franz Kafka war einer der wichtigsten Schriftsteller des frühen 20. Jahrhunderts. In diesem Jahr jährt sich der Todestag Kafkas zum 100. Mal. Rätselhaft, geheimnisvoll, mysteriös - so werden seine Werke "Das Schloss", "Der Process" oder "Die Verwandlung" beschrieben. Aber wer war eigentlich dieser Kafka? Was macht ihn auch heute noch so faszinierend?

Suchsland, Rüdiger www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Henriette Confurius und Sabin Tambrea – zwei der aufregendsten deutschen Gegenwartsschauspieler – überzeugen in der Verfilmung des Romans über Kafkas letzte Liebe von Michael Kumpfmüller: Der schon kranke 40-jährige Kafka lernt im Sommer 1923 die 25-jährige Dora an der Ostsee kennen.

Über keinen deutschsprachigen Autor des 20. Jahrhunderts wurde so viel geschrieben wie über Franz Kafka. Zum seinem 100. Todesjahr wird das Musiktheater "Amerika" nach dessen gleichnamigem Roman in Zürich aufgeführt. Wie die Premiere war, erzählt Robert Jungwirth im Gespräch mit Kristin Amme.

Porombka, Wiebkewww.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

Lettenbauer, Susannewww.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Türk, Azeri ve Ermeni bestecilerin eserlerini seslendirecek olan piyanist Tuncay Yıldız, bestelerin Melbournelu klasik müzik dinleyicilerini şaşırtacağını söylüyor.