Podcasts about tone schunnesson

Tog det exceptionellt lång tid för författaren Tone Schunnesson att bli rumsren? Är hon dålig på att snurra upp pasta på en gaffel? Och har hon från ett one night stands loftsäng skrikit ”jag kommer inte ner”?

Håller entreprenören Elon Musk på att köpa sig in i den amerikanska regeringen - eller vad är det han försöker med när han lottar ut miljontals dollar under Donald Trumps kampanj? Vi ska också fördjupa oss i den snabbt växande “Redpillrörelsen” och de manliga väljarna - är det de som kommer avgöra valet helt och hållet? Och hur gick det egentligen för Donald Trump på McDonalds? Gäster:Tone Schunnesson, författare och Melina Göransson, influencer. Programledare: Olivia J Berntsson. Redaktör och research: Johanna Holm. Klippning: Petter Svensson. Exekutiv producent: Victor Lundberg.

Hockeyproffset Kevin Lindskoug om resan från hockeyrör till högklackat! David Druid har spridit lukt på skola! Pappa Pelles mobilsamlande! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Från och med nu kan du bara höra hela veckans Morgonpasset i Sveriges Radio Play.David Druid vill gärna prata om avtal vi minns! Linnea Wikblad har tittat på Cyklopernas Land med Christopher Garplind, fastnat för Tone Schunnesson stekpanne-drickande och undrar: Vad är det här...? Vi pratar: Särskrivning, hoarders, alkohol och svärd! Dessutom: Hummerfisket är igång! Tidigare ishockeymålvakten Kevin Lindskoug om psykisk ohälsa, drogmissbruk och könsdysfori. Vår korre Love Lyssarides på gränsen mellan Jordanien och Israel. P3 Nyheters Babs Drougge om Estoniaöverlevare kräver mordutredning och mystisk bajslukt på skola. I Babs privata hål: Ordmärkare.Tidpunkter i avsnittet:18.53 Love Lyssarides på gränsen mellan Jordanien och Israel.01.12.58 Babs Drougges privata hål om ordmärkeri.01.17.23 Kevin Lindskoug om att spela elithockey med könsdysfori.Kapitellänkarna ovan leder till avsnittet utan musik i Sveriges Radio Play.Programledare: David Druid och Linnea Wikblad.

Bostadslån, sms-lån, CSN-lån eller lån av familj och vänner för att få mat på bordet. När behövde du låna pengar och vad tänker du om att stå i skuld? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi svenskar hör till de högst skuldsatta i Europa och I kväll vill Tone Schunnesson prata med dig om när du behövde låna pengar. Tog du lån för att studera och var det värt det? Lånade du till din bostad och kommer du någonsin kunna betala tillbaka hela summan? Har du tagit blancolån för att få ihop ekonomin, hur blev det? Du kanske är en av de som försöker stå utanför lånekarusellen, berätta i sådana fall gärna hur du har gjort. Eller om du försökt få ett bostadslån som ensamstående förälder eller egenföretagare, något som kan vara svårt. Kanske har du varit den som lånat ut pengar till en familjemedlem eller vän, hur resonerade du inför detta och hur påverkades relationen? För många leder lån och skuldsättning till allvarliga konsekvenser och över 400 000 svenskar är idag registrerade hos Kronofogden. Har du erfarenhet av att få betalningsanmärkning, utmätning eller skuldsanering och hur har den resan varit?Ring eller mejla oss, på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram.

Alla pratar om Baby Reindeer, Amie & Fanna har läst kritikerrosade I'm A Fan. Författarna Sheena Patel och Tone Schunnesson gästar! Sent on Iphone

På trods af, at den hverken er udkommet eller skrevet endnu, vækker den kommende udgave af 'Kvinde kend din krop' debat. Næste år, i 2025, er det 50 år siden den første udgave af 'Kvinde Kend Din Krop' kom på gaden - og i den forbindelse kommer der en ny version. Den nye bestyrelse for K. Vinders Fond, der er fonden, som udgiver 'Kvinde kend din krop', ønsker nemlig, at bogen bliver mere inkluderende. I et Facebook-opslag sidste uge forklarede de, at nu skulle bogen indeholde et bredere kvindebegreb. Vi snakker med en af personerne i den nye redaktion om, hvor bredt det kvindebegreb skal være. Hvordan ville du reagere, hvis du helt desperat skulle skaffe 100.000 kr. på en uge? Det er den udfordring som den tidligere tv-vært og feterede influencer Bibbs står overfor i teaterstykker "Dagene, dagene, dagene", der netop har haft premiere på teatret Revolver i København. Stykket er bygget over den anmelderroste svenske roman af samme navn skrevet af Tone Schunnesson, og den handler om, de konsekvenser, det kan have, når karrieren er bygget op på ens udseende og personlighed - og hvor alt det, som er til salg, nærmer sig sidste salgsdato. Kulturen snakker med instruktøren om erotisk kapital i en digital tidsalder. Værter: Casper Thrane Dyrholm og Chris Pedersen.

En av Danmarks mest intressanta författare besökte Internationell författarscen. Hon är aktuell med "Djävulsboken", romanen är ett svar på frågan om huruvida det är möjligt att älska under kapitalismen. Asta Olivia Nordenhof (född 1988) slog igenom stort i Danmark med diktsamlingen "Det enkla och det ensamma" (på svenska 2015) och tilldelades Montanas Litteraturpris. Med romanen "Pengar på fickan", för vilken hon mottog P.O. Enquists pris, inledde Nordenhof en tänkt septologi om branden på passagerarfärjan M/S Scandinavian Star. "Djävulsboken" handlar om pengar, våld och kärlek. Romanen är en efterlängtad och oväntad fortsättning på den förra boken och går att läsa fristående. Under pågående pandemi möter författaren Olivia en affärsman på ett tåg. Hon reser till honom i London, där hon sitter i karantän i hans lägenhet och skriver. "Djävulsboken" är en roman om djävulen som lockar, inte bara med pengar och sex, utan också med löfte om en ikonisk död. Den är ett politiskt manifest med budskapet att vi måste träda ut ur vår ensamhet och in i en ny värld, en värld som kanske redan är här. I samarbete med Norstedts. Från 6 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Bret Easton Ellis anser sig ha blivit svartlistad av både litteraturvärlden och av Hollywood med 30 år emellan. P3 ID möter kultförfattaren som skildrar sex, knark och seriemördare. Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play. Bret Easton Ellis är bara 21 år gammal när han slår igenom med romanen ”Less than zero”. Plötsligt är han hela sin generations röst, när han skildrar unga, vackra och rika ungdomar som känner absolut... ingenting. Några år senare fångar han återigen tidsandan med boken ”American psycho”, en roman som beskrivs som så våldsam att hans eget förlag inte vill ha med den att göra.P3 ID möter en författare som med böcker som "Rules of Attraction”, ”Glamourama” och ”Lunar Park”, har förfärat och charmat både läsare och kritikerkåren i snart ett halvt sekel. I en intim intervju med P3 ID:s Vendela Lundberg berättar han om åren som litteraturens it-boy, om att bli cancelled, om att åldras – och om att kallas för reaktionär och bitter.Med den nya romanen ”Skärvorna” har Ellis gjort comeback och återvänder till 80-talets Los Angeles, en lika förförisk som farlig miljö där en seriemördare sätter skräck i staden.I avsnittet medverkar också författarna Tone Schunnesson och Stefan Lindberg.Programledare och avsnittsmakare: Vendela LundbergProducent: Sally HenrikssonLjudmix: Fredrik NilssonLjudklippen i programmet är från Sveriges Radio, BBC 4, Charlie Rose on PBS, Fox News, ljudboken ”The Shards” från W.F. Howes, ljudboken ”The Secret History” från Harper Audio samt filmerna ”Less Than Zero”, ”American Psycho”, ”The informers” och ”The Canyons”.

Stephanie Racine is a similar age to Bibbs, the protagonist in Tone Schunnesson's Days & Days & Days, and is struck by the different lives they lead. Alongside her stage, screen and radio drama work, Stephanie is a Carleton Hobbs winner.

Tone Schunnesson, Author of Days&Days&Days, talks to Luca Anderson-Muller about her interests and motivations. https://www.spiracleaudiobooks.com/audiobooks/days-days-days

Det andra samtalet från Forums samtalsserie på Stora nygatan 7, tack till SN7! Här hittar ni vår Patreon för att lyssna på hela avsnittet, och övriga livepoddar! Om samtalsserien: Vi vantrivs i den digitala kulturen. Smekmånadsfasen av nyförälskat scrollande är till ända och allt fler framhäver nu skärmtidens baksidor. Ett överflöd av självhjälpsböcker och populärvetenskapliga teorier uppmanar oss att logga ut för gott. Elon Musks twitterköp leder till följarflykt, Tiktok bannas från arbetsplatser av säkerhetsskäl och Metas aktier störtdyker. Hashtags och appar som Bereal och Mastodon vill motverka vårt destruktiva internetbruk. Men är ett konstruktivt förhållande till sociala medier ens möjligt eller är en exitstrategi den enda vägen framåt? Saga och Myrna intar SN7:s scen för att med hjälp av tre experter från olika bakgrunder  undersöka hur vi ska leva med sociala medier. I det andra samtalet medverkar författaren och essäisten Tone Schunnesson, som skriver om brännande ämnen i skärningspunkten mellan kapitalism, självframställning och politisk kamp.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Våren 2023 kom Hernan Diaz Bookerpris-nominerade roman "Egendom" ut i svensk översättning. En mångbottnad berättelse om en finansmans uppgång och fall i New York under 1900-talets början. Hernan Diaz, född i Argentina 1973, växte delvis upp i Sverige och har mestadels bott i USA. "Egendom" är hans andra roman. För sin debut "In the distance" (2017) nominerades han till Pulitzerpriset. "Egendom" kom ut på svenska våren 2023, i översättning av Fredrika Spindler. Mitt under 1920-talets börskrasch mångdubblar den gåtfulle affärsmannen Benjamin Rask sina redan astronomiska tillgångar. Hur bär han sig åt? Och på vilket sätt har hans hustru Helen bidragit till deras rikedom? I samarbete med Brombergs förlag. Från 26 maj 2023 Jingel: Lucas Brar

Författaren och dramatikern Tone Schunneson har just släppt taget om hyllade pjäsen "Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina" och hanterar separationsångesten genom att hänga på varuhus. Hennes första roman blev till när hon fick sparken från en hamburgerrestaurang och nästa på grund av en skuld. I P4 Extra Gästen berättar också om sin komplicerade relation till hobbies och flyttkarusellen som pågått i elva år.

Till kvinnodagen i ära, har Assia Dahir en egen kvinnolista - på gott och ont. Christopher Garplind frågar dig vilken kändis du hade velat bli scammad av. Matilda Rånge från P3 Nyheter ger ett tjejsvep och ett breakdown på beefen mellan Hailey Bieber & Selena Gomez. Michelle Hallström förklarar The Green Line Theory och Tone Schunnesson har tolkat Anna Karenina. Programledare: Christopher Garplind och Assia Dahir.

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-10-08.Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion.Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan.Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer.Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok ”All about love: New visions” att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska – vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga.Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt. Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig att få grepp om. Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var förgäves.Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det, förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar, och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig vill jag förråda dig.Terrence Real är en terapeut specialiserad på bland annat manlig depression och i självhjälpsboken ”How can I get through to you” undersöker han hur maskulinitet lägger sig i vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå.Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss stå jämte varandra i vår sårighet. Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam?Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa hon: ”Jag drack också. När han slog mig så slog jag tillbaka.” Det låter som hon klandrar offret – sig själv. Men att göra sig medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man har kvar.Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor, som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att vi skrev ”Jag älskar dig, förlåt”, och trodde att det var sant. Tone Schunnesson, författare

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

När härliga gäster är med, får de vara med en annan gång. Som författaren Tone Schunnesson som utsätts av Hanna och Christopher idag. E de så fel att låta en AI skriva hela ens bok? Tiotusen kronor ute på gatan, är det finders keepers som gäller? Är det en dealbreaker om hennes livs kärlek är en så kallad never nude? Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Det är sista sändningen för Garplind och Hellquist innan jullov ska tas! Edward Blom ger tips på hur man inte ska stressa sig innan jul och det blir ett rivigt filosofiskt rum. Sveriges enda rum, vardagsfilosofiska rummet tar plats! Författaren Tone Schunnesson ställs mot väggen idag! Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Vad gör man sista veckan innan Sverige kanske blir SD-land? Packar väskan? Kämpar för kulturen? Försöker behålla sitt jobb inom Public Service? Författaren, krönikören och Sveriges enda murvel Tone Schunnesson gästar för ett samtal om valet. Tre It girls planerar outfits för valdagen, pratar om rädslor inför valet och såklart - vad man ska rösta på!  Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Lågt skurna jeans som sitter långt ner på höfterna, tajta tröjor eller linnen och truckerkeps är några av de plagg som förknippas med millenniemodet. Nu är stilen tillbaka igen. Uttrycket "Y2K", vilket står för "Year Two Thousand", har blivit en slogan som många idag slänger sig med för att signalera att det handlar om den stil som gällde i början av det moderna 2000-talet.Hör om hur trenden med samarbeten modemärken emellan, som skulle slå rot i branschen i början av millenniet. Hur står det till med samarbeten idag? Vi träffar också Lindsay Lohan-fanet Tone Schunnesson, samt berättar historien om hur ett par så kallade "mom jeans" gjorde att Stils reporter Samanda Ekman nästan åkte på stryk på Thomas Brolins krog Undici i början av 00-talet.Gäst i studion är Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap.

Författaren, dramatikern och fd bartendern Tone Schunnesson är prisbelönad, snabb i skallen och aktuell med en ny bok. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

"Allt på Instagram är ju fiktion." skrev Tone Shunnesson i Aftonbladet och menar att folk som får ångest av instaflödet måste inse det. Vi tog oss ett snack med författaren för att förstå vad hon menar. Agneta Sjödin tar sig tid mellan jul och nyårskarameller och tittar förbi studion för att utsättas för ett moraliskt test tillsammans med Sonny Fahlberg från Norlie & KKV. Programledare: Sara Kinberg och Johannes Cakar

Är det en dealbreaker för Tone Schunnesson om hennes partner vill lajva medeltidsveckan i vardagen? Kommer Pascal Engman lämna sin tjej om hon går på styltor på stan? Hur gör de båda om de trillar över ett scoop på Magdalena Anderssons röst-fusk-taktik? Vi får också se en helt ny sida av Pascal Engman, som till synes inte verkar ha några egna åsikter om någonting. När de inte är med i Vardagsfilosofiska rummet är de succéförfattare båda två. Tone Schunnesson är aktuell i SVTs program "Cyklopernas land" och släppte sin hyllade bok "Dagarna, Dagarna, Dagarna" förra året. Pascal Engman har precis släppt sin nya bok "Kokain"och har tidigare varit krönikör och journalist. I dagens show får vi också anekdoter om att Hanna har köpt en ny motorsåg, att Tone Schunnesson har en vän som har sågat och att Pascal Engman är miljonär. Programledare: Hanna Hellquist & Christopher Garplind

Hanna Hellquist och Christopher Garplind ger oss en rapport från gårdagens kväll, som i Hannas fall i gick i maten tecken och Christopher tittade på tv. Dessutom sparkar vi återigen in dörren till det vardagsfilosofiska rummet! Veckans panel består av succéförfattarna Pascal Engman och Tone Schunnesson! Tar Tone på sig skulden för en totalkvaddad jacuzzi och är det en dealbreaker för Pascal om tjejen envisas med att gå runt på styltor på stan? Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist

***Live från Stockholms Bokhelg! Nästa ordinarie avsnitt kommer 28 september***Varför är det så känsligt att prata om pengar, trots att det genomsyrar nästan allt människor gör? Gör rikedom människor bättre eller sämre? Har allt ett pris? Och vad kostar egentligen en jättestor lägenhet på Strandvägen?Tone Schunnesson är en perfekt samtidsförfattare. Debutromanen "Tripprapporter" fullkomligt golvade kultursverige när den kom 2016, och uppföljaren "Dagarna, dagarna, dagarna" blev välförtjänt nominerad till Sveriges Radios romanpris 2021. I en tid när alla säger sig värna det mänskliga men i själva verket mest bara gillar när saker är mänskliga på rätt sätt, vågar Tones texter sig på det fula och geggiga på riktigt. Därför är hon en självklar livegäst i Något Slags Känsla. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tone Schunnesson och Christopher Garplind är gäster i veckans avsnitt för att besvara lyssnarfrågor om exklusivitet, relationsnojor och om hur man vet att en man är förmögen att älska en kvinna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I avsnittet 90 av podden Snacka om ljudböcker diskuteras ett ämne som ligger Sissel varmt om hjärtat - tvillingar i litteraturen. I egenskap av tvättäkta tvilling vill hon lyfta det repetitiva sätt som tvillingar porträtteras på i fiktionen och har satt ihop en ett test bestående av fem punkter som varje respektabel bok om tvillingar bör klara av att leva upp till. Åsa tar gissandet till en ny nivå när det gäller stjärntecknet tvillingarna och vilka böcker som har karaktärer med starka drag av snacksalighet, initiativrikedom, stora egon och dubbelspelande - klassiska kännetecken för en tvilling. Kommer du på några titlar vi borde ha nämnt men glömde bort? Mejla till podcast@storytel.com eller kommentera på Instagram. Vi vill höra vad du tycker. Här hittar du listan över böckerna vi snackar om i avsnittet. (De finns också i en lista i Storytel-appen. Sök bara på Snacka om ljudböcker.) Cow Girl av Kirsty Eyre inläst av Chloe MasseyAndarnas hus av Isabel Allende, inläst av Gunilla NyroosHeiman, författarinläst av Ann-Luise BertellSista migrationen av Charlotte McConaghy inläst av Gunilla LeiningOsynliga kvinnor av Caroline Cirado-Perez inläst av Charlotta JohnssonDagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson, inläst av Tova MagnussonTvillingarna på Sweet Valley High av Francine Pascal, inläst av Tove EdfeldtHimmelsdalen av Marie Hermansson inläst av Magnus RoosmannJag ger dig solen av Jandy Nelson, inläst av Malin Molin och André ChristensonHamnet av Maggie O’Farrell (e-bok)De små tingens gud av Arundhati Roy (e-bok)Härifrån till dig av Albert Lindemalm, inläst av Viktor Åkerblom Hjärtlinjer av Brit Bennett, inläst av Astrid AssefaPrzewalskis häst av Maja Kunde, inläst av Maria LyckowDen långa flykten av Richard Adams (e-bok) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Sveriges roll under Andra världskriget och Norrbottens koloniala historia det är två ämnen som undersöks när Luleåbiennalen gräver i det fördolda. Möt konstnärerna Erik Thörnqvist och Susanna Jablonski. KARL DUNÉRS LEVANDE DOCKOR Karl Dunér är främst känd som teaterregissör, men han gör annan konst också, just nu visas en stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. P1 Kulturs Mårten Arndtzén stiftade bekantskap med dem och annan levande konst i Karl Dunérs ateljé. BOKEN DU BORDE HA LÄST I tider av isolering och hemmasittande vänder sig blicken lätt mot den egna bokhyllan och då också mot de där dåliga samvetena som man borde ha läst. Anna Tullberg tar pandemitillfället i akt och hugger in på en av de där olästa klassikerna: Per Lagerkvists Barabbas. ESSÄ: ATT SÄTTA PUNKT Andra delen i OBS serie om inledningar och avslut handlar om ett av våra viktigaste skiljetecken: punkten. Men punkten har på samma gång tappat mark och fått ny kraft i vår samtid. Yngre generationer uppfattar den ofta som hård och kanske rent av aggressiv, samtidigt som tre punkter allt oftare får avsluta en mening. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över punktens väsen och över sin egen tvekan inför det definitiva avslutet. Programledare och producent: Eskil Krogh Larsson

I det här avsnittet betraktar Anna Branten och Isabelle McAllister hur världen fragmentariskt verkar förhålla sig till poddens favorittema - förnuft/hjärna och känsla/hjärta. Dom avhandlar Cissi Wallins problem med känslomässigt instabila kvinnor inom kvinnorörelsen och reder ut hur Liv Strömqvist kom på kant med debattörer under den s k porrdebatten. Dessutom - hur gestaltas frågan om förnuft och känsla i tv-serien The Crown? Isabelle och Anna pratar också om samtidens jakt på det dunkla hos människan och frågar sig om det verkligen är OK att använda vilka metoder som helst i jakten på sanning? Oavsett så verkar även populärkulturen gilla gestaltningar av mänskliga tillkortakommanden just nu, inte minst genom tv-serierna Amningsrummet och Kärlek och Anarki. Vi pratar även om dessa och vikten av en bredare, konstnärlig blick på kvinnor.Länkar:Podden Wallin och Drougge, avsnittet ”Systerskapets baksida”: https://play.acast.com/s/wallin-and-drougge/00185206-2084-4390-9c7b-81bfbfe11832Ebba Witt Brattström om sedlighet och Liv Strömqvist: https://www.expressen.se/kultur/ide/vi-behover-en-ny-sedlighetsdebatt/Liv Strömqvists svar: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/kRRx7v/porrkritiker-borde-inte-lyssna-pa-anti-onanisternaBoken ”Den rödaste rosen slår ut” av Liv Strömqvist: https://www.bokus.com/bok/9789177750918/den-rodaste-rosen-slar-ut/Tv-serien The Crown: https://www.netflix.com/se/title/80025678Tv-serien Amningsrummet: https://www.svtplay.se/amningsrummetTv-serien Kärlek och Anarki: https://www.netflix.com/se/title/81069541Romanen ”Dagarna, dagarna, dagarna” av Tone Schunnesson: https://www.bokus.com/bok/9789113102566/dagarna-dagarna-dagarna/Intro: Let my shoes lead me forward av Jenny Wilson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

OBS! KLIPPT VERSION!STÖTTA OSS PÅ PATREON OCH FÅ HELA AVSNITTEN - TOTALT 2H GOTT SNACK VARJE VARDAG!https://www.patreon.com/gottsnack See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ska man som förälder ge barnen månadspeng eller en slant då och då? Tone Schunnesson har skrivit en roman om pengabrist. Det har blivit dyrt med hund under coronapandemin.

Glöm inte att prenumerera på Horoskoppodden för alla nya avsnitt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans gäst är författaren Tone Schunnesson Mina vänner-boken är en intervju-pod där komikern Robin "maskinistet" Berglund intervjuar kul folk och utgår från frågor som skulle kunna stå i en mina vänner-bok. kändiscrush? Paradrätt? Vad vill du bli när du blir stor? Följ @maskinistet på sociala medier. Woop Woop! Vill du stötta podden och ta del av exklusivt material som exempelvis spinoff-podden Kompisdejten? Gå in https://www.patreon.com/minavannerboken Spana även in Mina vänner-bokens officiella Merch i form av t-shirts, hoodies, tygpåsar och muggar på: https://www.podstore.se/podstore/mina-vanner-boken/ Puss!

Den här veckan lär vi känna författaren Tone Schunnesson, vår New York- korre Fernando Arias beskriver hur dödsskjutningen av Breonna Taylor fortsätter sätta spår i USA och det blir känslosamt för både Hanna och Jörgen under ett samtal om människorna som betyder mest för oss.

Med bara två veckor kvar till presidentvalet ringer vi upp svenskar i USA för att ta temperaturen på stämningen på andra sidan Atlanten. Först ut är Peg Parnevik! Vi får återigen en inrikes lägesrapport av Erik Glaad och lär känna författaren Tone Schunnesson. Programmet får ett känslosamt avslut när både Hanna och Jörgen rörs till tårar i ett samtal om den knepiga skarven mellan egoism, tacksamhet, skam och inte minst kärlek.

Tone Schunnesson, som just nu är aktuell med boken "Dagarna, dagarna, dagarna", gästar Kakan Hermansson för andra gången i veckans avsnitt av Under huden. Podden produceras av ELLE i samarbete med Acast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tone Schunnesson, som just nu är aktuell med boken "Dagarna, dagarna, dagarna", gästar Kakan Hermansson för andra gången i veckans avsnitt av Under huden. Podden produceras av ELLE i samarbete med Acast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad har Chrissy Teigen, Peter Rung och Säker stil gemensamt? Jo, det är ämnen som får Isabelle att gå igång innan hon ens klivit ur sängen. Vad gör en influencer när den vill bli privat igen, hur diskuterar man saker som hamnat ur sin kontext och hur kan en tävling där vinsten är ett presentkort på nya kläder vara hållbar? Det är ämne som Isabelle och Anna tar tag i den här veckan. Anna har dessutom fullständigt snöat in på boken "Donutekonomin" och försöker översätta allt i tillvaron till att passa ihop med detta nya ramverk. Länkar:Donutekonomin: https://www.bokus.com/bok/9789171735294/donutekonomi-sju-principer-for-en-framtida-ekonomi/Tone Schunnesson i SVD: https://www.svd.se/vad-vantar-alla-dessa-kvinnliga-influencers https://www.instagram.com/fornyarna/ Intro: Let my shoes lead me forward av Jenny Wilson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Bibbs ska fylla 39 år. Samtidigt finns det andra som fyller 26 eller 19. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Tone Schunnesson i ett samtal med Ludvig Lindelöf, präst i Göteborg, skribent och radiopratare. Medarrangör Norstedts 

Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon kunnat skaffa fram dem lätt. Nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning. Tone Schunnessons nya roman efter den uppmärksammade Tripprapporter (2016) är en studie i framgång och undergång, beroende och svek, medialitet och osynlighet.

Emma och Christopher drar igång ett nytt moment där Tone Schunnesson tipsar, den här gången reser de i böckernas värld. Djur-Ted svarar på alla frågor om djur och influencern Asabea Britton gästar programmet och pratar bland annat om sin kommande hemförlossning.

Djur-Ted är tillbaka, Caroline Ringskog Ferrada-Noli får drömtyda Emmas dröm, Tone Schunnesson tipsar om hur man ska läsa på sommaren och Fredrik Wikingsson rapporterar återigen från Franska rivieran.

Morgonpasset tar på sig det ädla uppdraget att adla en svensk. Bingo Rimér ger oss återigen en rapport från skärgården. Tone Schunnesson gästar och ger både relationsråd och berättar om sin interaktiva sommarnovell Dö, Stockholm, dö.

Författaren och kulturskribenten Tone Schunnesson kommer till studion och förklarar att det finns två typer av människor - idioter och töntar. Det blir även ett och annat relationsråd och allt om den komplexa relationen mellan Stockholm och Göteborg.

Möt Eileen Myles. Hen hör till samtidens mest hyllade amerikanska poeter. Här i samtal med Tone Schunnesson. Av litterära priser och stipendier Myles tilldelats kan nämnas Shelley-priset från Poetry Society of America, Lambda Book Award, stipendierna Guggenheim Fellowship samt Warhol Foundation / Creative Capital. Eileen Myles är aktuell på svenska med "Chelsea Girls". Tone Schunnesson är författare och poet. Hon debuterade med romanen "Tripprapporter" 2016 som också nominerades till Borås debutanpris samma år. I samarbete med Modernista. Från 9 maj 2019 Jingel: Lucas Brar

Ett avsnitt om Paris, droger, små paket och barnrökning. Tommie X avslöjar vad Tone Schunnesson sa, som påverkade honom i rätt riktning och hjälpte honom ur sin ätstörning.

Linnea, Sara och Adrian får besök av Tone Schunnesson som berättar allt om Anna Delvey som scammade hela New Yorks kulturelit och pratar om Linneas killes jakt på den perfekta remouladen.

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i januari 2018. Att inte ha sex har aldrig förknippats med frivillighet i mina kretsar. När vi inte ligger beror det på slump eller otur, att man hamnat i en deppig funk som man måste ta sig ur. En kompis sa för många år sedan att det farliga med att avstå från sex är att ju längre tid som går ju svårare blir det, eftersom varje månad utan ligg förvandlas till en liten arg tomte som följer efter och förstör ditt game. Tre månader, tre tomtar. Sex månader, sex tomtar! Jag gissar att rädslan att vara utan sex inte har att göra med att det alltid är så otroligt lustfyllt att ligga med mer eller mindre främmande personer, utanför att vi vill framstå som åtråvärda och fria, utvalda och obrydda. Det är sådan jag också vill vara, därför överraskade jag till och med mig själv när jag först nästan omedvetet bestämde mig för att leva en längre period i avhållsamhet. I historikern Elizabeth Abbots bok A History of Celibacy skrivs många exempel på avhållsamhet fram, bland annat i ett samhälle post-aids när homosexuella män fick en komplicerad relation till sex eller ofrivillig avhållsamhet som en konsekvens av sjukdomar som anorexi eller den skamliga impotensen. Men celibatets historia är framförallt något helt annat, ett val kopplat till tro, som varit mer eller mindre frivilligt men ofta kämpigt och med stora belöningar i detta liv eller nästa. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Längtan efter ett eget rum, som Virginia Woolf gjorde berömt, fanns långt innan modernismen, fastän det historiskt varit nästintill omöjligt att realisera. En alternativ lösning till att få vara ifred har alltid varit att bli gudfruktig nunna, vilket länge var det enda respektabla alternativet till att inte bilda familj, inom kristendomen. Att gå i kloster var under lång tid ett av få karriärsval för kvinnor, ett karriärsval som dessutom hade potential att leda till ett långt mycket mer intressant liv än livet som hustru. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Celibat var kanske inte ens ett särskilt högt pris att betala för dessa kvinnor, då äktenskapet historiskt inte höljts i samma romantiska skimmer som det gör idag. Redan 1200-talets nunnor visste det som jag fick reda på med besked under min avhållsamhet. Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner. Men det är inte bara kvinnor som har förstått vilan i livet utan det sexuella mötet. Erotiken kan utan problem hålla oss sysselsatta dygnets alla timmar, och orgasmen gör dig loj och ointresserade av vad dagen har att erbjuda. Att agera på begäret förknippas därför inte bara med förlust av tid utan också av energi, vilket har lett till myter om allt män blir av med när de får utlösning. Detta har fått professionella idrottsmän att avstå från sex före och under viktiga tävlingar  genom att inte ge efter för orgasmens lockelse tror de sig spara på krafter de vill använda till andra, mer ädla, prestationer. Författare och konstnärer som vill disciplinera sig har erfarit samma, Balzac sägs efter en orgasm uppgivet ha utbrustit: Där försvann den romanen! Att inte få en orgasm gör dig dock inte automatiskt till Balzac, det kan helt enkelt vara en lågmäld men besvärlig biverkning av antidepressiva eller, ironiskt nog, p-piller. I vilket fall, att avstå sex innebär tid och energi över till annat. För många kvinnor som ingår romantiska relationer med män är energin de får tillbaka inte alltid lika märkbar som energin som går ut. De senast åren har begreppet "emotionellt arbete" präglat många samtal om att leva jämställt. När kvinnor räknat och småsint precist fördelat disk- och tvättimmarna men fortfarande är utmattade uppstår frågan: Varför? Trots att det är besvärande, och allt annat än erotiskt, att tänka på kärleken som en ekonomi är sanningen att i många heterosexuella relationer står kvinnan för det stora kärleksarbetet. Hon får inte avkastning på det hon investerar. Hon fungerar, obetalt, som terapeut och katalysator, festfixare och vardagsproducent. Att älska en man blir ett arbete utöver alla de andra arbetena hon redan har. Någonstans i den här lustdödande insikten trädde avhållsamheten in i mitt eget liv. Efter några, för mig helt surrealistiska, bråk med en älskare om hur man egentligen tar hand om varandra stod det plötsligt klart för mig att mycket av den energin som annars gick in i mitt litterära arbete, eller i mitt övriga privatliv, östes in i någon som misslyckades med att ge mig energi tillbaka. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Avhållsamheten började oplanerat tyst, som ett sätt att återfå en känsla av stabilitet, och fortsatte sedan utan att jag ens fattade ett aktivt beslut om det. När jag ett år in gjorde ett halvhjärtat försök att bryta askesen och jag satt på en främmande säng började jag plötsligt skratta, oförmögen att uppbringa allvaret situationen kräver. Under min tid av avhållsamhet hade jag utan att veta om det drabbats av insikten att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för. Sex är att göra sig sårbar och sårbarhet kräver mod. För att glädjefyllt släppa efter för lusten krävdes nu en trygghet som en ytlig bekant inte kan erbjuda. Egentligen hade jag nog alltid känt så, men inte erkänt det. Det känns nämligen så hopplöst omodernt. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Att avvisa friheten som erövrats för min njutnings skull kändes otacksamt. Samtidigt upplevde jag att jag hittat ett sätt att trolla patriarkatet. När jag på egen hand skrev mig ur berättelsen om att vara sexuellt önskvärd kunde det inte längre nå mig, vilket fyllde mig till brädden med frihetskänslor. Men att förespråka avhållsamhet är svårt av fler skäl än att jag avvisar en gåva från äldre feminister. Horan och madonnan är eviga bilder inpräntande i kulturen och detta tar sig också uttryck i min egen syn på mig själv. Min idé om det ostörda, asexuella livet härbärgerar alltså den inlärda synen på sex som något som kvinnor ger bort snarare än något vi ger oss själva. Många gånger, i historien och idag, har kvinnor inte haft något annat att förhandla med än sina kroppar. I Aristofanes komedi "Lysistrate" från 400-talet före Kristus sexstrejkar soldaternas kvinnor för att få slut på kriget. I verklighetens England, på 1800-talet, relationsstrejkade tusentals brittiska ogifta kvinnor av en annan anledning. Arbetsmarknaden hade äntligen öppnats upp för dem men enligt lagen var de fortfarande mer eller mindre sin makes ägodel. Samliv var inget som tillförde kvinnorna något, istället var det den enda tillgången de hade att strypa. Trots dessa motstridiga känslor inför mitt, och därmed alla kvinnors, sexuella vara eller icke-vara vill jag föreställa mig avhållsamheten inte som en brist utan som en tillgång. Ett sätt att hitta en annan sorts intimitet bortom den tillfälliga njutningen som orgasmen erbjuder, en intimitet med ett inte lika givet narrativ som erotiken eller romantiken. Ett tillfälle för kvinnor att finna inre ro, en chans att kasta oss in i våra liv och arbeten utan att bjuda hem den manliga blick som ständigt följer oss i världen. Avhållsamheten ligger bakom mig men tiden då jag avstod har rustat mig med en orubblig ömsinthet inför mitt eget lilla liv. All njutning behöver inte vara extatisk. Istället kan den vara stilla, en lågmäld glädje inför att arbeta ostört vid mitt skrivbord. Tone Schunnesson, författare   Litteratur: Elizabeth Abbott: A History of Celibacy. Da Capo press (1999).

Kulturliv och aktivitet bortom storstadsregioner är temat för Folk och Kultur som öppnar idag. Speaking memories - Förintelsens sista vittnen utställning på Historiska museet i Stockholm. På Edsvik konsthall i Stockholm kan man nu se vandringsutställningen Áigemátki, eller Tidsresa som omfattar samisk samtidskonst. Cecilia Blomberg berättar mer. I Malmö ställer konstnären Peter Johansson ut en smärtsamt personlig utställning. "How I Felt When I Saw A Girl" är en ny Bollywoodprodktion med ett lesbiskt kärlekspar i huvudrollerna. Naila Saleem berättar om en banbrytande ny film. Speaking memories på Historiska museet i Stockholm erbjuder besökarna möjligheten att genom datorer ställa frågor till filmade överlevare från Förintelsen. I OBS undersöker Tone Schunnesson celibatet som möjlighet och hot. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

I kväll håller bokbranschen sin stora Augustgala i år med ett skönlitterärt startfält som varit omdiskuterat. I kväll ska de de listan av nominerade kokas ner till de tre kategoriernas vinnare. De går hem från Augustgalan med 100.000 kronor och en bronsstatyett var. Men vad gäller den mest uppmärksammade och ekonomiskt viktiga kategorin har årets lista varit omdiskuterad. Inte för de böcker som nominerats, så mycket som för dem som inte valts ut. Flera av de mest förhandstippade titlarna saknas vad betyder det för prisets status? Men visst finns det prisade författare med även detta år: Kerstin Ekman är nominerad till årets fackbok för "Gubbas hage", Kitty Crowther och Ulf Stark till årets barn- och ungdomsbok för "Rymlingarna", Sami Said i den skönlitterära klassen för "Människan är den vackraste staden". För att nämna några. P1 Kultur handlar idag om Augustpriset. Vi möter Karin Smirnoff, vars romandebut "Jag for ner till bror" är nominerad i den skönlitterära klassen. Till studion kommer Viveca Bladh, Cecilia Blomberg, Mattias Hermansson, Hanna Jedvik och Lina Kalmteg för att dryfta priset och årets startfält. Den italienske filmregissören Bernardo Bertolucci är död. Mikael Timm minns regissören bakom filmer som Sista tangon i Paris, 1900 och Den skyddande himlen. OBS inleder en serie med fyra essäer om fyra olika skiljetecken. Först ut är författaren Tone Schunnesson som reflekterar över punktens väsen. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Vad är kärlek efter #metoo? Vad är en jämlik sexuell revolution? Vad har hänt i Los Angeles? På teaterutbildningarna i Sverige? På vilket sätt är striden om Brett Kavanaughs nominering en ny fas? Den norska feministen och litteraturvetaren Toril Moi säger att hon under det senaste året bara blivit mer övertygad om att metoo faktiskt är en ny våg i kvinnorörelsen historia. Hur ser vi det? Frågorna är många när vi samlar korrespondenter, journalister, författare och hör röster från studenter och utbildningsansvariga i dagens P1 Kultur. Kulturkorrespondent Naila Saleem rapporterar från Los Angeles. Hur pratas det om metoo i filmbranschens mecka ett år efter artiklarna om Harvey Weinstein? Kulturredaktionens reporter Matilda Källén har undersökt vad som hänt på de svenska teaterutbildningarna efter uppropet #tystnadtagning. Märker studenterna av en förändrad attityd? Kajsa Boglind, Sveriges Radios korrespondent i Washington,  sammanfattar läget kring processen med den amerikanske domaren Brett Kavanaugh och de anklagelser som riktats mot honom om sexuella övergrepp. Vad betyder de protester och ställningstaganden som gjorts under de senaste dagarna i USA inför omröstningen om han ska få en plats i högsta domstolen? Gäster i studion är Karin Olsson, kulturchef på Expressen, och Sofia Mirjamsdotter, ledarskribent på Sundsvalls Tidning. Metoo-hösten 2017 läste författaren Tone Schunnesson en tidningsartikel som visade sig handla om hennes ex-pojkvän. Kvinnorna i artikeln vittnade om övergrepp och våld. Artikeln fick henne att blicka tillbaka på relationen, men också på andra relationer och den hon är i förhållande till andra. Dagens OBS-essä: Vad är egentligen kärlek efter metoo? Dessutom har vi tjuvtittat på de första två avsnitten av den franska spionserien "Falsk identitet", varit på "Monsters of Film" och pratar om svart identitet och skräckfilm med Dianca London Potts. Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition. Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan. Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer. Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok All about love: New visions att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition. För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska  vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet. Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt.  Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig att få grepp om. Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var förgäves. Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det, förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar, och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig vill jag förråda dig. Terrence Real är en terapeut specialiserad på bland annat manlig depression och i självhjälpsboken How can I get through to you undersöker han hur maskulinitet lägger sig i vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet. Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå. Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss stå jämte varandra i vår sårighet. Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam? Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra. Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa hon: Jag drack också. När han slog mig så slog jag tillbaka. Det låter som hon klandrar offret sig själv. Men att göra sig medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man har kvar. Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor, som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra. Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att vi skrev Jag älskar dig, förlåt, och trodde att det var sant.  Tone Schunnesson, författare

Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att inte ha sex har aldrig förknippats med frivillighet i mina kretsar. När vi inte ligger beror det på slump eller otur, att man hamnat i en deppig funk som man måste ta sig ur. En kompis sa för många år sedan att det farliga med att avstå från sex är att ju längre tid som går ju svårare blir det, eftersom varje månad utan ligg förvandlas till en liten arg tomte som följer efter och förstör ditt game. Tre månader, tre tomtar. Sex månader, sex tomtar! Jag gissar att rädslan att vara utan sex inte har att göra med att det alltid är så otroligt lustfyllt att ligga med mer eller mindre främmande personer, utanför att vi vill framstå som åtråvärda och fria, utvalda och obrydda. Det är sådan jag också vill vara, därför överraskade jag till och med mig själv när jag först nästan omedvetet bestämde mig för att leva en längre period i avhållsamhet. I historikern Elizabeth Abbots bok A History of Celibacy skrivs många exempel på avhållsamhet fram, bland annat i ett samhälle post-aids när homosexuella män fick en komplicerad relation till sex eller ofrivillig avhållsamhet som en konsekvens av sjukdomar som anorexi eller den skamliga impotensen. Men celibatets historia är framförallt något helt annat, ett val kopplat till tro, som varit mer eller mindre frivilligt men ofta kämpigt och med stora belöningar i detta liv eller nästa. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Längtan efter ett eget rum, som Virginia Woolf gjorde berömt, fanns långt innan modernismen, fastän det historiskt varit nästintill omöjligt att realisera. En alternativ lösning till att få vara ifred har alltid varit att bli gudfruktig nunna, vilket länge var det enda respektabla alternativet till att inte bilda familj, inom kristendomen. Att gå i kloster var under lång tid ett av få karriärsval för kvinnor, ett karriärsval som dessutom hade potential att leda till ett långt mycket mer intressant liv än livet som hustru. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Celibat var kanske inte ens ett särskilt högt pris att betala för dessa kvinnor, då äktenskapet historiskt inte höljts i samma romantiska skimmer som det gör idag. Redan 1200-talets nunnor visste det som jag fick reda på med besked under min avhållsamhet. Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner. Men det är inte bara kvinnor som har förstått vilan i livet utan det sexuella mötet. Erotiken kan utan problem hålla oss sysselsatta dygnets alla timmar, och orgasmen gör dig loj och ointresserade av vad dagen har att erbjuda. Att agera på begäret förknippas därför inte bara med förlust av tid utan också av energi, vilket har lett till myter om allt män blir av med när de får utlösning. Detta har fått professionella idrottsmän att avstå från sex före och under viktiga tävlingar  genom att inte ge efter för orgasmens lockelse tror de sig spara på krafter de vill använda till andra, mer ädla, prestationer. Författare och konstnärer som vill disciplinera sig har erfarit samma, Balzac sägs efter en orgasm uppgivet ha utbrustit: Där försvann den romanen! Att inte få en orgasm gör dig dock inte automatiskt till Balzac, det kan helt enkelt vara en lågmäld men besvärlig biverkning av antidepressiva eller, ironiskt nog, p-piller. I vilket fall, att avstå sex innebär tid och energi över till annat. För många kvinnor som ingår romantiska relationer med män är energin de får tillbaka inte alltid lika märkbar som energin som går ut. De senast åren har begreppet "emotionellt arbete" präglat många samtal om att leva jämställt. När kvinnor räknat och småsint precist fördelat disk- och tvättimmarna men fortfarande är utmattade uppstår frågan: Varför? Trots att det är besvärande, och allt annat än erotiskt, att tänka på kärleken som en ekonomi är sanningen att i många heterosexuella relationer står kvinnan för det stora kärleksarbetet. Hon får inte avkastning på det hon investerar. Hon fungerar, obetalt, som terapeut och katalysator, festfixare och vardagsproducent. Att älska en man blir ett arbete utöver alla de andra arbetena hon redan har. Någonstans i den här lustdödande insikten trädde avhållsamheten in i mitt eget liv. Efter några, för mig helt surrealistiska, bråk med en älskare om hur man egentligen tar hand om varandra stod det plötsligt klart för mig att mycket av den energin som annars gick in i mitt litterära arbete, eller i mitt övriga privatliv, östes in i någon som misslyckades med att ge mig energi tillbaka. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Avhållsamheten började oplanerat tyst, som ett sätt att återfå en känsla av stabilitet, och fortsatte sedan utan att jag ens fattade ett aktivt beslut om det. När jag ett år in gjorde ett halvhjärtat försök att bryta askesen och jag satt på en främmande säng började jag plötsligt skratta, oförmögen att uppbringa allvaret situationen kräver. Under min tid av avhållsamhet hade jag utan att veta om det drabbats av insikten att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för. Sex är att göra sig sårbar och sårbarhet kräver mod. För att glädjefyllt släppa efter för lusten krävdes nu en trygghet som en ytlig bekant inte kan erbjuda. Egentligen hade jag nog alltid känt så, men inte erkänt det. Det känns nämligen så hopplöst omodernt. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Att avvisa friheten som erövrats för min njutnings skull kändes otacksamt. Samtidigt upplevde jag att jag hittat ett sätt att trolla patriarkatet. När jag på egen hand skrev mig ur berättelsen om att vara sexuellt önskvärd kunde det inte längre nå mig, vilket fyllde mig till brädden med frihetskänslor. Men att förespråka avhållsamhet är svårt av fler skäl än att jag avvisar en gåva från äldre feminister. Horan och madonnan är eviga bilder inpräntande i kulturen och detta tar sig också uttryck i min egen syn på mig själv. Min idé om det ostörda, asexuella livet härbärgerar alltså den inlärda synen på sex som något som kvinnor ger bort snarare än något vi ger oss själva. Många gånger, i historien och idag, har kvinnor inte haft något annat att förhandla med än sina kroppar. I Aristofanes komedi "Lysistrate" från 400-talet före Kristus sexstrejkar soldaternas kvinnor för att få slut på kriget. I verklighetens England, på 1800-talet, relationsstrejkade tusentals brittiska ogifta kvinnor av en annan anledning. Arbetsmarknaden hade äntligen öppnats upp för dem men enligt lagen var de fortfarande mer eller mindre sin makes ägodel. Samliv var inget som tillförde kvinnorna något, istället var det den enda tillgången de hade att strypa. Trots dessa motstridiga känslor inför mitt, och därmed alla kvinnors, sexuella vara eller icke-vara vill jag föreställa mig avhållsamheten inte som en brist utan som en tillgång. Ett sätt att hitta en annan sorts intimitet bortom den tillfälliga njutningen som orgasmen erbjuder, en intimitet med ett inte lika givet narrativ som erotiken eller romantiken. Ett tillfälle för kvinnor att finna inre ro, en chans att kasta oss in i våra liv och arbeten utan att bjuda hem den manliga blick som ständigt följer oss i världen. Avhållsamheten ligger bakom mig men tiden då jag avstod har rustat mig med en orubblig ömsinthet inför mitt eget lilla liv. All njutning behöver inte vara extatisk. Istället kan den vara stilla, en lågmäld glädje inför att arbeta ostört vid mitt skrivbord. Tone Schunnesson, författare   Litteratur: Elizabeth Abbott: A History of Celibacy. Da Capo press (1999).

Cyril och Stig träffar författaren och filosofistudenten Tone Schunnesson som förra året skrev den hyllade boken Tripprapporter. De snackar droger, sex, relationer, Stig berättar om en drog som förvandlar en till Zombie, och så pratar de lite skrivande ... det här vill ni inte missa! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

”Att vara förälskad i en annan människa innebär en väldig utsatthet”. I veckans avsnitt parade vi ihop romanaktuella Agneta Pleijel med Tone Schunnesson, två författare ur olika generationer som på varsitt sätt rör sig kring liknande frågor. Hör ett samtal om livet och litteraturen, om kärleken och friheten.

”En bok som bygger på en helt briljant grundidé” säger Daniel Sjölin i veckans avsnitt av Bakom Boken där han träffar debutanten Anna Arvidsson som skrivit en av årets mest omtalade ungdomsböcker – Ordbrodösen. Dessutom kåserar Tone Schunnesson kring svårigheten att prata om det en har skrivit.

Vem är egentligen huvudpersonen Anna i den hyllade romanen Finna sig? I veckans avsnitt av Bakom boken möter Daniel Sjölin författaren Agnes Lidbeck, som debuterade våren 2017 med Finna sig - en resonerande undersökning av ständigt omdebatterade kvinnoroller. Dessutom är författaren Tone Schunnesson tillbaka med "Tones kåserier".  

Bakom boken är tillbaka med en andra säsong! I det första avsnittet möter Daniel Sjölin författaren och poeten Johannes Anyuru, aktuell med romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en dystopisk skildring av ett Europa runt hörnet. I det nya inslaget ”Tones kåserier” läser författaren Tone Schunnesson en nyskriven text om Roland Barthes Kärlekens samtal. Om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar: En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse. Hon menar att hon kommer från framtiden. Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.

I veckans avsnitt av Under huden med Kakan Hermansson lyssnar vi tillbaka på höjdpunkter från några av de tidigare avsnitten: 1. S till Ö med Emma Unckel 2. Carina Berg 3. Tone Schunnesson 4. Daniel Paris 5. Amie Bramme Sey 6. Vanessa Falk 7. Frida Gustavsson 8. Brita Zackari 9. Tommie X 10. Cassandra Klatzkow 11. Hanna Hellquist. Podden produceras av Elle i samarbete med Acast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Under huden med Kakan Hermansson lyssnar vi tillbaka på höjdpunkter från några av de tidigare avsnitten: 1. S till Ö med Emma Unckel 2. Carina Berg 3. Tone Schunnesson 4. Daniel Paris 5. Amie Bramme Sey 6. Vanessa Falk 7. Frida Gustavsson 8. Brita Zackari 9. Tommie X 10. Cassandra Klatzkow 11. Hanna Hellquist. Podden produceras av Elle i samarbete med Acast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tone Schunnesson är författare - fråga henne vad du vill! Hur undviker du skrivkramp? Och hur gick det till när du blev publicerad? Tone Schunnesson som skrivit romanen Tripprapporter har svaren.

Öhman får revidera sin syn på Niceville via läsare som citerat Bad Feminist av Roxane Gay, medan Jihde tänker på knark i litteraturen. Och hur skaffar framtida författare sig ett eget rum - med hjälp av smart drugs eller flytt till obygden? Så gör jag av Bodil Malmsten, Tripprapporter av Tone Schunnesson, Finland hundraårnånting av Alfred Backa. Julklappstips för unga läsare från Mats Strandberg, Maria Turtschaninoff och Helena Dahlgren, samt S&S vårkatalog och Karin och Peppes önskeklappar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år romanen Valley of the Dolls, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. Dockornas Dal, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den exploderade som en landmina i ett lugnt landskap, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för dolls, dockor.Dockornas dal susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: Sparkle, Neely, Sparkle, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen Dockornas Dal sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som Borta med vinden och Män som hatar kvinnor. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt babyfett. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken Dockornas Dal och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet smart drugs, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade smart drug-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av Dockornas Dal. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

I veckans avsnitt av Under huden får Kakan Hermansson besök av författaren Tone Schunnesson som just nu är aktuell med sin bok "Tripprapporter". Podden presenteras av Elle i samarbete med Acast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Under huden får Kakan Hermansson besök av författaren Tone Schunnesson som just nu är aktuell med sin bok "Tripprapporter". Podden presenteras av Elle i samarbete med Acast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I avsnitt tre av Bakom boken med Daniel Sjölin möter vi författaren Tone Schunnesson vars debutroman Tripprapporter hyllats av läsare och kritiker. Det handlar om jaget, om att debutera, bli refuserad och om att tolkas självbiografiskt. I Håkans dramaturgiskola berättar förläggaren Håkan Bravinger om beats, puls och branthet och Lisa Lindberg läser en dikt av Lena Sjöberg hämtad från diktsamlingen Under ett rabarberblad (2016). Om Trippraporter: "Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig." Hon lever hela tiden på gränsen, utnyttjar andra och låter sig utnyttjas. Ständigt på jakt efter att komma undan folk hon är skyldig pengar försöker hon värja sig mot minnenas sentimentalitet genom att inte sluta dricka. Men ibland nyktrar hon till och tänker att det ändå finns någon som kan rädda henne. Kanske någon av dem hon trots allt älskar eller har älskat? Går det att bli räddad om man själv inte vet om man vill det? Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är en kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd.

Vi återvänder till Arthur Conan Doyles klassiker "Baskervilles hund" och tittar på djupet på en filosoferande hund. Men pratar också en knarkfylld debutroman. Håkan Nesser har skrivit en bok om sin hund Norton - "Nortons filosofiska betraktelser", som den heter. Och vi undrar hur Håkan vet hur Norton tänker - och hur det känns att vara tvingad att "ta bort" sin hund, och hur det känns att skaffa en ny hund efter det. Vi återvänder och omläser också "Baskervilles Hund" av Arthur Conan Doyle tillsammans med Claire Wikholm, och enas om att det kan vara den hund det är mest synd om i hela världen. Bruce Springsteen, som förvisso mest har skrivit om plågade hundar (hund som blir slagen i "Born in the U.S.A", hund på ett ben i "The Wrestler", och en överkörd hund i "Reason to Believe"), har skrivit sina memoarer - och vi har kikat närmre på den. Och så Sveriges tuffaste debut, som Tone Schunnesson står för, pratar vi om också - tillsammans med Tone. "Tripprapporter" som boken heter, är enligt Tone själv endast 17% självupplevd. Programledare är Marie Lundström - tillbaks från lunginflammationen.

I det sjunde och sista avsnittet av Nionde Kretsen gästar Kakan Hermansson, konstnär, programledare och geni, Rebecka Hedström och Tone Schunnesson för att prata om den kanske syndigaste synden av dem alla - girighet.  Tillsammans pratar de om maktbruk- och missbruk, förhållandet till assistenter, Snoops rider, nyrika beteenden, att det är teoretiskt omöjligt att ogilla Mia Törnblom, Triss-rättegången, när "Micki" Persbrandt träffade Zlatan, Ola Lindholm och det här med att "skapa sin egen lycka". Dessutom skickar de alla en person eller företeelse till de girigas helvete.

Enligt Wikipedia är vrede "en känsla som länkar till ens psykologiska tolkning av att ha blivit sårad, kränkt eller förnekad och en tendens att ödelägga det genom hämnd." Till Nionde Kretsens sjätte avsnitt har Tone Schunnesson och Rebecka Hedström bjudit in Julia Frändfors, nattklubbschef på Humlan, för att gräva i det som kallas vrede.  Tillsammans avhandlar de varför vrede kan tolkas som psykbryt, Amanda Bynes, Charlie Sheen och andras kändisars sammanbrott, hur det är att gå i anger management, huruvida man bör tygla sin ilska i krogmiljöer, att göra slut på ett "värdigt" sätt och om det är sant att man kan dö av ett vredesutbrott. Dessutom passar de på att skicka varsin person eller företeelse till helvetet.

I det femte avsnittet av Nionde kretsen avhandlas dödssynden frosseri. Dagen till ära har Rebecka Hedström och Tone Schunnesson bjudit in Petter Hallén, känd bland annat från podcasten Vad blir det för rap? De passar som vanligt på att skicka varsin person till helvetet, frosserihelvetet.  Lyssna på avsnittet genom att klicka på länken i spelaren nedan. 

Enligt Wikipedia är innebär dödssynden högmod "en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet". I fjärde avsnittet diskuterar Tone Schunnesson och Rebecka Hedström just högmod. Det pratas om att gå igång på kritik och vad känslan av att vara "före sin tid" egentligen grundas i. Hur kan kombinationen högmod och självhat vara så härlig? Och fick Danny Saucedo betjäna sitt straff för högmodet under Melodifestivalen 2011?  Dessutom passar de på att skicka personer och företeelser till högmodshelvetets innersta krets. 

  Enligt Wikipedia är avund en känsla "som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det". I tredje avsnittet av Nionde kretsen avhandlas avund, som en av de sju dödssynderna.  Rebecka Hedström och Tone Schunnesson har bjudit in Mona Masri, kulturjournalist på bland annat P1 och Sydsvenskan, som veckans gäst. Tillsammans pratar de om hur avund kan vara så kontextbestämd, ibland handlar det om rikedomar, ibland handlar det om eksem. Är det så att avund är den enda synden som man inte kokettera med? Och vad är egentligen den berömda kvinnliga avundssjukan? De passar också på att skicka varsin person till avundens helvete.   

Enligt Wikipedia är lust en känsla "som präglas av en stark längtan efter, och uppfyllandet av, något som ger stor tillfredsställelse". I andra avsnittet av Nionde kretsen avhandlas lust, som en av de sju dödssynderna.  Rebecka Hedström och Tone Schunnesson har bjudit in Margret Atladottir, Nöjesguidens chefredaktör, som veckans gäst. Tillsammans pratar de om mansduon Ansiktet, som vill omlansera r'n'b-mannen som en känslig varelse, mer eller mindre njutbar sexmusik, diagnosen sexpositiv, slutshaming och den speciella Robert Pattinson-lusten.  De passar också på att skicka varsin person till lusthelvetet.  Lyssna på avsnittet genom att klicka på länken i spelaren nedan. 

  "Samtidens största vapen mot alla utsatta" Det första avsnittet av totalt sju delar i podcastserien "Nionde Kretsen" om dödssynderna behandlar lättja, som brukar förklaras som lathet, likgiltighet eller passivitet.  Rebecka Hedström och Tone Schunnesson har valt ut Jakob Broström, twittrare och dj, som avsnittets gäst. Är Twitter en lat väg till framgång? Är drickyoghurt ett slacker-attribut? Funkar illusionen att försöka bli sin egen lyckas smed? Vad gör Arbetslinjen med prestige i att jobba mycket och gäller det även för vårdbiträden och liknande?  Och vem skickas till helvetet för lättja i detta avsnitt?