Podcast appearances and mentions of Kerstin Ekman

Bentornati in Bookatini - il podcast per chi è ghiotto di libri. Questo episodio apre un format che abbiamo visto piace anche a voi, tutto dedicato ai libri da leggere (legenda, appunto), prima di subito.   Nell'episodio di oggi abbiamo chiacchierato di questi libri  Lucifero e la bambina, di Ethel Mannin, Agenzia AlcatrazOhio, di Stephen Markley, Einaudi editoreMaeve, di C. J. Leede, Mercurio editoreIl buio scese sull'acqua, di Kerstin Ekman, Iperborea editorePetricore, di Matteo Zanini, ISBN 13 - 979-8328475846Le nostre mogli negli abissi, di Julia Armfield, Bompiani editoreLa variabile Rachel, di caroline O'Donoghue, NN editoreUn filo di violenza, di Mark O'Connell, Il Saggiatore editore    Fateci sapere se li avete letti e ce li consigliate, e naturalmente anche quali sono i vostri titoli da leggere subitissimo.Potete contattarci, scrivere commenti, suggerimenti, domande e condividete con noi le vostre letture su questo tema contattandoci nella pagina Instagram Bookatini_podcast, dove potete trovare anche le nostre live, in onda a giorni variabili, di cui vi diamo di volta in volta notizia tempestiva su Instagram.  Se volete sostenerci e godere di contenuti aggiuntivi, potete unirvi a 4 possibili livelli di Patreon che trovate al link: https://www.patreon.com/bookatini La sigla di Bookatini è scritta e suonata da Andrea Cerea

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Internationell författarscen 13 november 2008. Roberto Saviano i samtal med Kristina Kappelin, Arne Ruth, Konferencier, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander, Björn Wiman

Avsnitt 234. Historien går igen när en frilansande översättare för Albert Bonniers förlag nyligen blev lurad av en manustjuv. Förläggaren Johanna Haegerström ger oss bakgrunden. Vi är vana vid att stipendiegivare i bokbranschen gör lite pr eller någon sorts väsen av sig. Så inte Kerstin Ekman och Börje Frelin som skapat ett stipendium i nivå med de största aktörerna i Sverige. Kort och konsist och med en hel del elegans och stil delar de ut fyra författarstipendier á 100 000,- för andra året i rad vilket vi förtjust gärna lyfter fram. Bokmässan lanserade sitt seminarieprogram i förra veckan. Vi letar fram en liten, liten detalj i det stora hela, troligen lite orättvist mot alla som arbetat fram det gedigna programmet. Men det är överraskningarna, det oväntade, som alltid fångar journalisten. Så han gör vågen för flera programpunkter med sf – författare. Lind & Co växer och växer på ett aldrig tidigare skådat sätt och förläggaren ger er en del insikter i vad som är grunden för förlagets lyckade affärer.   00 24         Manustjuvar i farten 08 42         En ödmjuk hållning 15 01         Äntligen, Ursula le Guin 21 54         Förläggaren går mot rekordår, igen

Hvem skriver best, svensken, dansken eller norsken? Bli med på denne boktips-episode, der Sølvbergets Tomas, som er svensk, Nana, som er dansk og Thale, som er norsk, leser og diskuterer en bok fra hver sitt land. Nesten ingenting er bedre enn fersk og god skandinavisk skjønnlitteratur. Bøker nevnt i podcasten og readalikes: Detaljene av Ia Genberg. Passer Mortuus Est (dikt) av Edna St. Vincent Millay. Readalikes til Detaljene: Deborah Levy sine bøker, Samlede verker av Lydia Sandgren og Jente 1983 av Linn Ullmann. Odel av Dordi Strøm. Svensk sang: Byssan lull av Evert Taube. Readalikes til Odel: Løpe ulv av Kerstin Ekman, Rosarium av Charlotte Weitze, Migrations av Charlotte McConaghy, Skabelon av Malin CM Rønning og Ho av Christine Kjellstrøm Melby. Meter i sekundet av Stine Pilgaard. Readalikes til Meter i sekundet: Victoria Durnak sine bøker, Deborah Levy sine bøker, BOB av Helle Helle og Erlend Loe sine bøker. Meter i sekundet ble filmatisert i 2023, og filmen kan ses på tv2Play eller leies på ViaPlay. Medvirkende: Tomas Gustafsson, Thale Dobbert og Nana Thejll Jakobsen. Produksjon: Åsmund Ådnøy. Klipp: Nana Thejll Jakobsen.

Susipažįstame su spaudos publikacijomis kultūros tema.Ką žmogui gali suteikti tiesioginė smegenų sąsaja su kompiuteriu?Šventinė muzika penktadienio ir šeštadienio vakarą skambės Klaipėdos Šventojo Pranciškaus Asyžiečio bažnyčioje.Elžbieta Banytė apžvelgia Kerstin Ekman romaną „Virsti vilku” ir Jaredo Diamondo mokslo populiarinimo knygą „Žlugimas. Kaip visuomenė pasirenka sėkmę arba pragaištį”.Kokias istorijas gali slepia Rimvido Stnakevičiaus piešti knygų skirtukai?Vyriausybei siūloma sudaryti tarpinstitucinę komisiją, kuri esant poreikiui įvertintų, ar konkretus Rusijos, Baltarusijos atlikėjas, meno atstovas nekelia grėsmės nacionaliniam saugumui ir gali koncertuoti Lietuvoje.Alytaus miesto teatras antrąją Kalėdų dieną scenoje žiūrovus kviečia į premjerą „Čiurlionio pasaka”.Išleistas 20-asis žurnalo „Neakivaizdinis Vilnius“ numeris. Ar sostinėje dar liko neapipaskotų vietų?Ar 2023-ieji Aukštaitijos metai padidino susidomėjimą regiono kultūra?Ved. Marius Eidukonis

Bokcirkeln med Marie Göranzon och Olof Wretling är tillbaka. I tre program läser vi romanen Hjortronlandet av Sara Lidman, som skulle fyllt hundra i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare, har tidigare varit med och bokcirklat om flera andra stora romanförfattare: Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och PO Enquist. Näst i tur står nu Sara Lidman, född 30 december 1933 i Missenträsk, hon dog år 2004 i Umeå. Hon debuterade 1953 med romanen Tjärdalen och 1955 kom hennes andra bok ”Hjortronlandet”.I ”Hjortronlandet” följer vi fyra familjer med hemadress Ön, som inte är en ö, utan en ”sumpig myrsjok” i norra Västerbotten på 1920-talet. Dessa folk är krontorpare med uppdraget av staten att förvandla marken, som är risig och blöt, till bördig odlingsbar mark. I de fyra torpen finns nybyggarna Franz och Sara med dottern Claudette, Anna och Stefan, familjerna Skrattars och Nordmark.–Jag tyckte det var väldigt svårt att förstå språket i början. Men nu har jag läst den tre gånger och tycker den är underbar, men det är inte lätt med dialekten, säger Marie Göranzon. – Andra gången läste jag den långsamt och då blir den magisk, säger Olof Wretling. Det här är en väldigt rolig bok.Till det första programmet har vi läst en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Då vaknade de med ett svärjande och svor på Trollan.” Där är det rejäl paus i texten till nästa stycke med meningen: ”Sommartid var det enklare att leva”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut. Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen. Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov. Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok: I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt? Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen. Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturDorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.Jenny Diski: På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.

P1 Kultur Söndag uppmärksammar Kerstin Ekman vars senaste bok är ett slags läsmemoar: Min bokvärld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kritiker: Lina KalmtegProgramledare: Jenny Teleman

Die renommierte schwedische Schriftstellerin hat einen Roman geschrieben, in dem die Natur Schwedens eine wichtige Rolle spielt.

Dagens gäst är författaren och litteraturvetaren Carina Burman, verksam vid Uppsala universitet. Temat är deckardrottningar och deckare från mellankrigstiden fram till 1960-talet, den tid som Burman kallar deckarens guldålder. Utifrån Burmans aktuella bok i ämnet samtalar vi om hur deckargenren växte fram efter Första världskriget och vad som kännetecknade de bästa deckarna. Vi botaniserar också bland flera deckardrottningar, som brittiska Agatha Christie och Dorothy Sayers och svenska Maria Lang och Kerstin Ekman.Carina Burmans bok: https://www.adlibris.com/se/bok/drottningar-och-pretendenter-om-guldalderns-deckarforfattarinnor-9789100199036Stötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin

Hvor gode er vi egentlig til å lese bøker på våre nabospråk? Hilde Slåtto og Ingrid Svennevig Hagen dykker inn i svensk samtidslitteratur i episode 34. Velkommen til Stolthet og fordom – en litteraturpodkast! I denne episoden snakker vi om: Detaljerna av Ia Genberg Løpe ulv av Kerstin Ekman (oversatt av Bodil Engen) Musikken er laget av Kristoffer Vimme Gundersen

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: David Thurfjell, religionshistoriker och Thomas Kazen, bibelvetare DEL 11*Bibeln vs kitsch - Thella har alltid trott att berättelsen om fotspåren i sanden kommer från Bibeln. Ända tills inspelningen av detta avsnitt . . .*Beethoven vs Kiss - Religionshistorikern och författaren David Thurfjell, aktuell med boken En lockton i ödemarken, har tagit med sig texten om lärjungarna på väg till Emmaus som möter den uppståndne Jesus men inte känner igen honom - och funderar på vad som egentligen fick honom intresserad av den berättelsen från första början. En fundering som leder in i ett samtal om Beethoven vs Kiss och Bibeln vs kitsch. Och om vad tro egentligen är för något.*Varför ska Bibeln tåla hårdare faktagranskning än en autofiktiv roman? Bibelvetaren Thomas Kazen tycker att vi borde kunna läsa Bibeln som den litteratur den är. Religionshistorikern David Thurfjell tror att kristendomen vunnit mark på att alltid dribbla mellan mysterium och historiska fakta.*Händelser vid vatten, 1:a mosebok och elaka bröder Lollo såg serien Händelser vid vatten och började tänka på Josefs drömmar. Och det gjorde Kerstin Ekman också, efter att hon börjat skriva sin blivande romanklassiker och insett varifrån hon inspirerats till scenen med Johan och hans elaka bröder vid brunnen. Svar: Bibelns 1:a Mosebok såklart!Bibelavsnitt: Luk 24:13, 1 Mos 37I avsnittet refereras även till böckerna Händelser vid vatten av Kerstin Ekman och En lockton i ödemarken av David ThurfjellFilmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men)Musikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus WalksMadonna - Like A PrayerPrince - God (Love Theme From Purple Rain)Beethoven Sonat för piano nr 8 Op 13 - framförd av Angela HewittKiss - Great ExpectationsMedverkande i avsnittet:David Thurfjell, professor i religionvetenskap vid Södertörns HögskolaThomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella JohnsonBisittare: Lollo CollmarLjudtekniker: Jakob Laler, Adam Alvin

Bergensbanen ble – så vidt oss bekjent – ikke plyndret i natt, men i denne episoden av Morgenbladets bokpodkast skal vi like fullt snakke om påskekrim. I 1993 utga Kerstin Ekman sin kanskje mest kjente roman, Händelser vid vatten. Den vant priser det året for beste svenske kriminalroman, beste svenske roman og året etter for beste nordiske roman. I år, hundre år etter at Bergensbanen altså ble plyndret i kriminalromanen som var Norges første påskekrim, er Ekmans serie blitt til tv-serie. Og den sendes på NRK i påsken. Med Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Var finns "hem" och varför är det så svårt att hitta dit? Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men kanske letar vi på fel platser. Anna Blennow pekar på en väg till våra förlorade världar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-10-22.Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis. Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att återvända hit, säger jag till mig själv.Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till, eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar, och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå föränderliga hem.Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som viFrån Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell ”Street Haunting – A London Adventure” (”Att strosa omkring på gatorna. Ett londonäventyr”) iscensätts flykten från hemmet genom en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr, och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten är sagan slut och identiteten utsuddad: ”Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.”Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar, lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem” från 2018. Men med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli ouppfylld. ”Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka mot och mynna ut i dödens totala tomhet”, skriver han. I Sjögrens idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några kullar bort. En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om är Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld” på svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer. Författaren själv definierade dess ärende som ”den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor”. John Sjögren spinner vidare på den tråden i sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner tillfälliga hem hos varandra. ”Det är all visdoms begynnelse att känna och älska en annan människa”, konstaterar Charles Ryder, bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter ”den där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård”. Porten leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig själv är att komma hem.Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund. Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen ”Orlando”, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i 1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön, blir hon äntligen hel: ”Hela hon mörknade och samlades, som när man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort; och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade] blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag.”Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i trehundra år, ”Ode till en ek”, blir publicerad efter århundraden av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund.Var ligger hem? Och varför är det så svårt att hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen Aristoteles skrev i sitt verk ”Om diktkonsten” att grunden för all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss.Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte tvärtom, skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas Hage”, boken som är ett långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där ”förnyelse och upprepning vilar som löften”. Blommorna kommer att överleva civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när också den en gång är borta.Anna Blennow, latinforskare och skribent LitteraturVirginia Woolf, ”London”. Översättning Gun R. Bengtsson. Ellerströms 2009.John Sjögren, ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem”. Artos 2018.Evelyn Waugh, ”En förlorad värld”. Översättning Margaretha Odelberg. Bokförlaget Alba 1982.Virginia Woolf, ”Orlando”. Översättning och efterskrift Margareta Ekström. Norstedts 1982.Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018.Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.

Ann Söderlund i blåsväder men inte Malin Berghagen, den verkliga Loreen-skandalen, 1.Cuz nya låt, ny Public Service-utredning, och Kerstin Ekman förklarar varför amerikaner inte får litteraturpriset. Nanna Olasdotter Hallberg, Kristofer Andersson och Moa Wallin om det senaste inom kulturen.

Clara plockar hår på benen med pannlampan på och Malin undrar hur långt upp på benen hon går egentligen…? Malin har bråkat vid naturgodishyllan i butiken och ångrar bittert att hon inte lät det gå för långt. Alldeles för långt. Det snackas om den nya tv-serien “Händelser vid vatten”, som är baserad på boken av Kerstin Ekman, och det diskuteras hur Norrland porträtteras i film. Är det så där hårt och kargt som det framställs som? Eller ger bandet Hooja en mer rättvis bild? Båda är i alla fall ense om att sakna fingrar är det manligaste som finns. Med Malin Wollin och Clara Lidström.

Ali Abbasi om hoten han fått ta emot och hur hans nya film om en seriemördare som rensar gatorna från prostituerade kvinnor berättar om korruption i Iran. Ali Abbasi slog igenom med den hyllade och prisade trollfilmen "Gräns". Nu är det premiär för hans nya film, som bygger på en verklig seriemördares framfart i Irans heligaste stad Mashhad i början av 2000-talet."Holy Spider liknar inte något du kan se på bio eller tv just nu", säger Kulturnytts kritiker Emma Engström i sin recension.P1 Kulturs Lisa Bergström har intervjuat Ali Abbasi, som burit på idén till den här filmen länge.Emma Engström diskuterar "Holy Spider" med Helena Lindblad, filmredaktör på Dagens Nyheter.VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED DISNEY?Disneykoncernen håller på att ta sig igenom en tung kris. Under 2022 förlorade Disneyaktien 44% av sitt värde, det sämsta året för företaget på börsen sedan 1974. Under dramatiska former fick Disneys VD Bob Chapek sparken i slutet av förra året och ersattes av sin företrädare Bob Iger. Vad är det egentligen som händer med Disney? Sveriges Radios USA-korrespondent Roger Wilson rapporterar.KLASSIKERN: KERSTIN EKMANS ROMAN HÄNDELSER VID VATTEN"Händelser vid vatten" visas just nu som dramaserie på SVT. Vi återvänder till romanen som när den kom ut 1993 blev rikligt prisbelönad. Det stod ändå inte klart då, att Kerstin Ekman skrivit något banbrytande. P1 Kulturs Mia Gerdin utnämner "Händelser vid vatten" till en föregångare i genren Norrländsk noir.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

När Kerstin Ekman kom ut med "Händelser vid vatten" 1993 blev hon hyllad och prisad, men kanske inte tillräckligt uppmärksammad som den banbrytande genreförnyare hon faktiskt var. En mordhistoria som påverkar tre olika människors liv och som ju längre tiden går kommer att få sina liv sammanflätade. I sin mäktiga och sammansatta roman låter Kerstin Ekman sitt sinne för intriger gå hand i hand med sin stora människokännedom och djupa samklang med glesbygdens natur, djur och boningar.Det väglösa landet bland fjällen sjuder av ljud och dofter, och det vibrerar av en dov spänning. Vem är inkräktare, vem hör hemma och vem har rätt att avgöra vilket?En Klassiker av Mia Gerdin från 2019

Denne gangen snakker vi om en ganske gammel bok og en ganske ny bok (for øvrig skrevet av en ganske gammel forfatter). Bleak house av Charles Dickens Løpe ulv av Kerstin Ekman

Kerstin Ekman, van de internationale bestseller Zwart water, vervlecht ook in Wolvenkoorts een spannende plot met een groter verhaal over de veranderde relatie tussen mens en natuur, over herinnering, ouder worden en vergeving. Uitgegeven door Ambo|Anthos Spreker: Carly Wijs

Kerstin Ekman, van de internationale bestseller Zwart water, vervlecht ook in Wolvenkoorts een spannende plot met een groter verhaal over de veranderde relatie tussen mens en natuur, over herinnering, ouder worden en vergeving.Uitgegeven door Ambo|AnthosSpreker(s): Carly Wijs

Hør vår siste podkast, litteraturkafe med overskrift Mennesket- Naturen og Livet. Følgende bøker blir omtalt: Fiskehuset av Stein Torleif Bjella, Fyrstene av Finntjern av Lars Elling, Veggen av Marlen Haushofer og Løpe ulv av Kerstin Ekman. Dette er bøker som utfordrer leseren til å finne egne svar på sentrale spørsmål. Her finnes bl.a. hemmeligheter som preger familien, og mye kunnskap om hvordan overleve i godt samspill med naturen. Kjærlighet og alderdom, styrke og svakhet skildres på ulik vis. Bibliotekar Sarah Judith Hovelstad deler fra sine leseopplevelser.

Äntligen har vi läst det senaste alstret från Sveriges ”nationalklenod” Kerstin Ekman. Vi bugar djupt inför hennes oändliga publikationslista och häpnar över förmågan att ta oss med in i ålderdomens realitet. Men den här gången är vi inte helt överens: Sofia njuter av lugnet och lunken i boken medan Anna blir lite uttråkad och har svårt att köpa idén att det är en man som berättar. Å andra sidan, om det var meningen att vi skulle känna av hur åldrandet kan gestalta sig, snarare än att roa oss, har hon sannerligen lyckats. Sen når vi någon form av kulturell bottennivå när Anna glatt refererar till ”Trolltyg i tomteskogen”… Slutligen går det inte att ta miste på Kerstins kärlek till naturen och hennes klimataktivism.

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Vi anmelder «Prøve og feile» av Jan Grue, «Løpe ulv» av Kerstin Ekman (oversatt av Bodil Engen) og «Hjem» av Marilynne Robinson. (oversatt av Ingrid Haug). Kritikerne er Marta Norheim, Anne Cathrine Straume og Knut Hoem. Hør episoden i appen NRK Radio

Í þættinum Orð*um bækur er að þessu sinni rætt við Berglind Ósk Bergsdóttir sem íi vikunni sendi frá sér smásagnasafnið Breytt ástand en áður hefur Berglind Ósk sent frá sér tvær ljóðabækur Berorðað (2016) og Loddralíðan (2021). Berglind les brot úr sögunni Kaffiþjónusta úr bókinni. Þá er í þættinum rætt við Linu Karlmteg bókmenntagagnrýnanda og bókmenntaþáttagerðarkonu hjá sænska útvarpinu, SR um bækurnar sem Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norurlandaráðs. Bækurnar sem Svíar tilnefna árið 2022 eru báðar stuttar skáldsögur og fjalla þær báðar um karlmennsku þótt með ólíkum hætti sé. Þetta eru annars vegar nóvellan Löpa varg (Hlauptu úlfur) eftir Kerstin Ekman og hins vegar Den dagen den soregn (Sá dagur sú sorg) eftir Jesper Larsson. Lesið er stutt brot úr Löpa varg í snörun umsjónarmanns. Umsjónarmaður Jórunn Sigurðardóttir Lesari: Gunnar Hansson

Í þættinum Orð*um bækur er að þessu sinni rætt við Berglind Ósk Bergsdóttir sem íi vikunni sendi frá sér smásagnasafnið Breytt ástand en áður hefur Berglind Ósk sent frá sér tvær ljóðabækur Berorðað (2016) og Loddralíðan (2021). Berglind les brot úr sögunni Kaffiþjónusta úr bókinni. Þá er í þættinum rætt við Linu Karlmteg bókmenntagagnrýnanda og bókmenntaþáttagerðarkonu hjá sænska útvarpinu, SR um bækurnar sem Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norurlandaráðs. Bækurnar sem Svíar tilnefna árið 2022 eru báðar stuttar skáldsögur og fjalla þær báðar um karlmennsku þótt með ólíkum hætti sé. Þetta eru annars vegar nóvellan Löpa varg (Hlauptu úlfur) eftir Kerstin Ekman og hins vegar Den dagen den soregn (Sá dagur sú sorg) eftir Jesper Larsson. Lesið er stutt brot úr Löpa varg í snörun umsjónarmanns. Umsjónarmaður Jórunn Sigurðardóttir Lesari: Gunnar Hansson

Í þættinum Orð*um bækur er að þessu sinni rætt við Berglind Ósk Bergsdóttir sem íi vikunni sendi frá sér smásagnasafnið Breytt ástand en áður hefur Berglind Ósk sent frá sér tvær ljóðabækur Berorðað (2016) og Loddralíðan (2021). Berglind les brot úr sögunni Kaffiþjónusta úr bókinni. Þá er í þættinum rætt við Linu Karlmteg bókmenntagagnrýnanda og bókmenntaþáttagerðarkonu hjá sænska útvarpinu, SR um bækurnar sem Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norurlandaráðs. Bækurnar sem Svíar tilnefna árið 2022 eru báðar stuttar skáldsögur og fjalla þær báðar um karlmennsku þótt með ólíkum hætti sé. Þetta eru annars vegar nóvellan Löpa varg (Hlauptu úlfur) eftir Kerstin Ekman og hins vegar Den dagen den soregn (Sá dagur sú sorg) eftir Jesper Larsson. Lesið er stutt brot úr Löpa varg í snörun umsjónarmanns. Umsjónarmaður Jórunn Sigurðardóttir Lesari: Gunnar Hansson

Í þættinum Orð*um bækur er að þessu sinni rætt við Berglind Ósk Bergsdóttir sem íi vikunni sendi frá sér smásagnasafnið Breytt ástand en áður hefur Berglind Ósk sent frá sér tvær ljóðabækur Berorðað (2016) og Loddralíðan (2021). Berglind les brot úr sögunni Kaffiþjónusta úr bókinni. Þá er í þættinum rætt við Linu Karlmteg bókmenntagagnrýnanda og bókmenntaþáttagerðarkonu hjá sænska útvarpinu, SR um bækurnar sem Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norurlandaráðs. Bækurnar sem Svíar tilnefna árið 2022 eru báðar stuttar skáldsögur og fjalla þær báðar um karlmennsku þótt með ólíkum hætti sé. Þetta eru annars vegar nóvellan Löpa varg (Hlauptu úlfur) eftir Kerstin Ekman og hins vegar Den dagen den soregn (Sá dagur sú sorg) eftir Jesper Larsson. Lesið er stutt brot úr Löpa varg í snörun umsjónarmanns. Umsjónarmaður Jórunn Sigurðardóttir Lesari: Gunnar Hansson

«Løpe ulv» tar lesaren nær naturen. Marta Norheim meiner den svenske veteranen har skrive ein oppslukande roman. Hør episoden i appen NRK Radio

En tidig vintermorgon får Ulf Norrstig syn på en stor varghanne i skogen, en händelse som ska komma att sätta djupa spår i honom. Rolf Lassgård läser Kerstin Ekmans Löpa vargDet är i närheten av husvagnen som han använder som gömsle som Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare bosatt i norra Hälsingland, först ser vargspår och ett halvätet rådjurskadaver, och lite senare hur vargen kliver fram i skogskanten. En upplevelse som han kommer att bära med sig länge och som ska påverka hur han ser på jakten, skogen och sitt eget liv.Löpa varg är Kerstin Ekmans senaste roman, den utkom 2021 och har hyllats av både läsare och kritiker.Rolf Lassgård läste sommaren 2020 Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för Radioföljetongen. Han har även hörts i Vladimir Sorokins Snöstormen och Per Pettersons Ut och stjäla hästar.Av: Kerstin EkmanUppläsare: Rolf LassgårdTekniker: Sven NordströmProducent: Camilla BlomqvistFörlag: Albert Bonniers FörlagTid för avsnitt som sänts i FM, 1 till 7. Tillgänglig fram till 6 juli 2022.Del 8: 00:13, sänt i FM 27 maj Del 9: 23:26, sänt i FM 30 maj Del 10: 44:31, sänt i FM 31 maj Del 11: 01:05:56, sänt i FM 1 juni Del 12: 01:27:43, sänt i FM 2 juni Del 13: 01:50:34, sänt i FM 3 juni Del 14: 02:11:38 sänt i FM 6 juni

En tidig vintermorgon får Ulf Norrstig syn på en stor varghanne i skogen, en händelse som ska komma att sätta djupa spår i honom. Rolf Lassgård läser Kerstin Ekmans Löpa vargDet är i närheten av husvagnen som han använder som gömsle som Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare bosatt i norra Hälsingland, först ser vargspår och ett halvätet rådjurskadaver, och lite senare hur vargen kliver fram i skogskanten. En upplevelse som han kommer att bära med sig länge och som ska påverka hur han ser på jakten, skogen och sitt eget liv.Löpa varg är Kerstin Ekmans senaste roman, den utkom 2021 och har hyllats av både läsare och kritiker.Rolf Lassgård läste sommaren 2020 Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för Radioföljetongen. Han har även hörts i Vladimir Sorokins Snöstormen och Per Pettersons Ut och stjäla hästar.Av: Kerstin EkmanUppläsare: Rolf LassgårdTekniker: Sven NordströmProducent: Camilla BlomqvistFörlag: Albert Bonniers FörlagTid för avsnitt som sänts i FM, 1 till 7. Tillgänglig fram till 6 juli 2022.Del 1: 00:00, sänt i FM 18 maj Del 2: 23:37, sänt i FM 19 maj Del 3: 45:28, sänt i FM 20 maj Del 4: 01:08:06, sänt i FM 23 maj Del 5: 01:31:06, sänt i FM 24 maj Del 6: 01:52:17, sänt i FM 25 maj Del 7: 02:13:22, sänt i FM, 26 maj

En berättelse om skogen, djuren och ett gammalt äktenskap Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekmans om Löpa vargKerstin Ekman debuterade 1959 med deckarromanen 30 meter mord. Genom åren har hon skrivit ett trettiotal böcker.  "Löpa varg" är en berättelse som Kerstin Ekman haft i kroppen sen 2008. Det är hennes första roman på tio år. Boken handlar på ytan om den pensionerade jägmästaren Ulf och hans möte med en varg - ett möte som förändrar honom i grunden och allt måste omprövas. Utom äktenskapet med Inga. Kerstin Ekman: "Jag vill försöka skildra ett dilemma som jag tror många av oss har, hur vi ska förhålla oss till det naturligt växande och naturligt levande." Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekman på Ingarö, Värmdö, utanför Stockholm. Där bor hon med sin man Börje sedan några år tillbaka.Programmet sändes första gången 11 september 2021. Programledare: Marie Lundström Inspelningstekniker: Andreas AlderviRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Jesper Larsson får Sveriges Radios romanpris 2022! Efter idogt nagelfarande föll lyssnarjuryn för hans roman "Den dagen den sorgen", om en far som alltmer hjälplöst försöker närma sig sin dotter. I veckans Lundströms Bokradio gästas vi av årets vinnare av Sveriges Radios romanpris. Det blir blommor, diplom, och en extra lång fanfar! Tillsammans med Marie Lundström svarar han på de frågor som lyssnarjuryn skickat med: Är något i boken självupplevt? Vad fick du drivkraften ifrån? Kommer Melissa tillbaka?Själv hade Jesper Larsson föreställt sig att hans bok skulle gå ganska obemärkt förbi. Att bara bli nominerad tillsammans med Pooneh Rohi, Kerstin Ekman och Klas Östergren var en stor sak."Det kändes litet som om Färöarna hade kvalificerat sig till slutspelet i fotbolls-VM och hamnat i samma grupp som Tyskland och Brasilien, så jag hade nog inte så stort hopp om att det skulle gå hela vägen", säger Jesper Larsson i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Lyssnarna har röstat fram en vinnare av Sveriges Radios Novellpris 2022. Och så är Romanprisets lyssnarjury framme vid avgörandets ögonblick. Vilken bok är bäst? Dagens P1 Kultur börjar med Ukraina. För även Litteraturveckan i P1 påverkas av nyheterna från städer som Mariupol, Tjernihiv och Butja. En av de som flydde redan de första dagarna av den ryska invasionen är poeten Kateryna Babkina från Kiev. Fredrik Wadström ringer upp henne i Wroclaw i Polen för att prata om litteraturens roll när kriget blir allt grymmare.MÖT SVERIGES RADIOS NOVELLPRISTAGARE!Radiolyssnarna har röstat fram sin favorit bland de fem nominerade till Sveriges Radios Novellpris. Fanfarer och blommor! Möt årets pristagare Malin Wollin som är på plats i studion och berättar om att skriva för lyssnarna, om känslan av att vara novellpristagare och vad hon har läst själv under veckan. Vi pratar också med Charlotte Wiktorsdotter i Örebro, en av de lyssnare som röstat på vinnarnovellen "Sorgen i deras ögon" om en kvinna som blir besatt av dödsannonser.MARIE LUNDSTRÖM LÄSER OM BRUNO K ÖIJERVad händer med en gammal favoritdikt om man läser eller lyssnar på den igen när tiderna är oroliga? Marie Lundström om sitt eget läsande och Bruno K Öijers dikt "Vid ljusa bord".LYSSNARJURYN ÄR FRAMME VID FINALEN!Hela den här veckan har vår lyssnarjury djupdykt i de fyra nominerade romanerna till Sveriges Radios Romanpris 2022. Vem ska nu vinna Romanpriset? Kerstin Ekman, Pooneh Rohi, Klas Östergren eller Jesper Larsson? Det drar ihop sig till själva röstmomentet och spänningen stiger. Vi får följa med bakom kulisserna och in i det hemliga rum där överläggningarna pågår. Vinnaren tillkännages dock först lördag morgon, i Lundströms Bokradio 8.05.Programledare: Fredrik Wadström Producent: Anna Tullberg

Det är dags att utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris och det är en lyssnarjury som bestämmer. Hör juryn diskutera den nominerade romanen Löpa varg av Kerstin Ekman. Löpa varg handlar om 70-åriga, pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig som tillbringat sitt liv med bössan i hand, som får en omvälvande upplevelse när han möter en varg.Det är en roman om minnen, åldrande och kanske också om ånger. Men det är också en relationsroman, där Ulf och hans hustru Ingas förhållande har en central roll.Lyssnarjuryn imponeras av Kerstin Ekmans förmåga att med små medel, och ett tillsynes enkelt språk, berätta om allt från mänsklighetens stora frågor till vardagens detaljer med samma skärpa.Men juryn tycker också att Ulf bitvis är en väl grinig gubbe och har svårt för den styvnackade, manliga gemenskapen.Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2022 tillkännages lördagen 9 april.Det här är lyssnarjurynParisa Hartman MokaramiUlrica SkagertMats LiebergAgnes HellqvistLöpa varg av Kerstin EkmanUlf Norrstig är pensionerad jägmästare och lever sedan närmare femtio år tillsammans med svenskläraren Inga i ett litet samhälle intill skogen i Hälsingland.Ulfs 70-årsfirande närmar sig och han blickar tillbaka på sitt liv. Han tänker på djuren han skjutit och skadat, på skogen som han skött på det sätt som arbetsgivaren har önskat. Hela livet har han uppträtt korrekt och hållit sig till reglerna. Nu rannsakar han sig själv och sina minnen.En tidig morgon får han syn på vargspår i snön. Han sätter sig att vänta på sin utkiksplats, en begagnad grönmålad husvagn, parkerad intill myren. Efter en stund visar sig vargen. Mötet med det vilda djuret förändrar hans blick på sig själv och det liv han har levt.Årets nominerade romanerLöpa varg av Kerstin EkmanHölje av Pooneh RohiTvå pistoler av Klas ÖstergrenDen dagen den sorgen av Jesper Larsson

Välkomna till vår nionde säsong av podden. Vi har den här gången tagit oss an temat öar och har därför läst två böcker, dels Öbarn av Hannes Fossbo och dels De kom från öar av Malin Haawind. Den förstnämnda utspelar sig i Stockholm i nutid (mestadels) och den andra på de båda kusterna (Gotland och Tjörn) under efterkrigstiden. Anna, Pernilla och Daniel har dessutom läst mer som de gärna tipsar om och det visar sig att en (äntligen) har blivit en omvänd Kerstin Ekman-älskare, Böcker vi pratar om i avsnitt #86:Öbarn – Hannes Fossbo (Weyler)De kom från öar – Malin Haawind (Pirat)Naturen –Caroline Ringskog Ferrada-Noli (Natur & Kultur)Halva Malmös består av killar som har dumpat mig- Amanda Romare (Natur & Kultur)Mitt hjärtas oro / Olycksbarnet / Inför hans blick - Malou von Sivers (Norstedts)Ellens val – Helena Dahlgren & Moa SandbergBenvittring – Johan Theorin (Wahlström & Widstrand)Skumtimmen – Johan Theorin (Wahlström & Widstrand)De ondas väsen – Louise Penny (Modernista)Löpa varg – Kerstin Ekman (Bonniers)Dödsklockan - Kerstin Ekman (Bonniers)Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (Bonniers)De tre små mästarna - Kerstin Ekman (Bonniers)Vargskinnet: Guds barmhärtighet - Kerstin Ekman (Bonniers)När vargarna kom – Charlotte McConaghy (Lavender Lit)Den sista migrationen - Charlotte McConaghy (Lavender Lit)Förvildade / Wilder girls – Rory Power (B Wahlströms)Av kött och blod – Anna Grönlund (Ordfront) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Reportage, recensioner och fördjupning från Kulturredaktionen P1. EKMAN, ROHI, LARSSON OCH ÖSTERGREN ÄR NOMINERADE TILL SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2022Dagens stora nyhet är offentliggörandet av vilka fyra svenskspråkiga romaner som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2022. Lina Kalmteg, litteraturredaktör på Kulturredaktionen i P1, kommer till studion och berättar mer om de fyra utvalda böckerna: "Löpa varg" av Kerstin Ekman, "Den dagen den sorgen" av Jesper Larsson, "Hölje" av Pooneh Rohi och "Två pistoler" av Klas Östergren. Vinnaren tillkännages under Litteraturveckan i P1, som i år infaller den 4-10 april. Den som avgör vem som vinner Sveriges Radios Romanpris 2022, är vår alldeles egen Lyssnarjury som i år består av bokcirklar från Blekinge och Skåne.BERGSLAGEN INIFRÅN DEL 2: GRUVMUSIK OCH TEATER I BERGETI en serie reportage den här veckan besöker P1 Kultur Bergslagen där gruvindustrin under många år var den huvudsakliga näringen. Nu finns gruvorna och byggnaderna som hörde till kvar som ett slags minnesmärken i många byar och samhällen. De synliga byggnaderna ovan jord, eller gruvlavarna som de också kallas, innehöll bland annat den hissanordning som transporterade upp järnmalmen ur gruvschakten.En del av de här övergivna gruvlavarna har nu tagits över av kulturarbetare och blivit lokala kulturcenter. I det här reportaget ska vi bland annat till Ställbergs gruva i Ljusnarsbergs kommun som för tio år sen köptes av ett gäng unga konstnärer och musiker som kallar sig The Non-Existent Center. Katarina Wikars och Anna Karin Ivarsson åkte till Norberg i Västmanland, och till den stora Mimerlaven som reser sig mitt i samhället.OBS-ESSÄ: LINDA SKUGGE ÄR LIKA BRA PÅ ATT MISSLYCKAS SOM DROTTNING KRISTINAMan är alltid nybörjare i konsten att leva. Så lyder nummer 758 av drottning Kristinas maximer. Kristina är en av våra mest fascinerande regenter, men bilden av henne blir inte komplett om man inte ser till hennes många motgångar. Det menar författaren Linda Skugge som i den här essän reflekterar över de många misslyckandena i både drottning Kristinas och sitt eget liv.DEN AFRIKANSKA FILOSOFEN KWASI WIREDO DÖDI helgen dog en av vår tids största Afrikanska filosofer - Kwasi Wiredu från Ghana. Han blev 90 år gammal och har bland annat undervisat vid University of South Florida i Tampa. Det skriver franska Le Monde. Kwasi Wiredu var en av de viktigaste postkoloniala tänkarna och var specialist på logik, epistemologi dvs läran om kunskap och analytisk filosofi. Bland annat diskuterade han språkets roll i början av de afrikanska ländernas frigörelse från kolonialismen. Filosofiprofessorn Kwame Anthony Appiah på New York University skrev på Twitter häromdagen att om man inte känner till Wiredu - så BÖR man göra det. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Nina Asarnoj

Kerstin Ekman kom i höstas ut med en berättelse om skogen, djuren och ett gammalt äktenskap i "Löpa varg". Huvudpersonen heter Ulf och han och hustrun Inga bor i en by i Hälsingland. Ulf är skogsägare och jaktledare med kärlkramp, utmanad av mer oerfarna jägare. Och en dag ensam i husvagnen uppe på skiftet ser Ulf en varg. Men han säger inget till sin fru när han kommer hem. Kerstin Ekman debuterade 1959 med deckarromanen 30 meter mord. Genom åren har hon skrivit ett trettiotal böcker.  "Löpa varg" är en berättelse som Kerstin Ekman haft i kroppen sen 2008. Det är hennes första roman på tio år.Kerstin Ekman vill skildra människans dilemma med hur vi ska förhålla oss till naturenBoken handlar  om den pensionerade jägmästaren Ulf och hans möte med en varg - ett möte som förändrar honom i grunden och allt måste omprövas. Utom äktenskapet med Inga. Kerstin Ekman: "Jag vill försöka skildra ett dilemma som jag tror många av oss har, hur vi ska förhålla oss till det naturligt växande och naturligt levande."Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekman på Ingarö, Värmdö, utanför Stockholm. Där bor hon med sin man Börje sedan några år tillbaka. Programmet sändes första gången i september 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmInspelningstekniker: Andreas AlderviRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

I årets siste episode har noen av årets gjesten anbefalt bøker som kan si oss noe om året 2021. Vi tar en telefon til journalist og forfatter Maria Berg Reinertsen (Löpa Varg av Kerstin Ekman), Anne Ekornholmen (Distriktsopprør red Reidar Almås og Eirik Magnus Fuglestad ), professor Halvor Melhum (Dear Senator av Essie Mae Washington-Williams), journalist og forfatter Madeleine Schultz (Glassklokken av Syliva Plath) og statssekretær Wegard Harsvik (Arbeiderklassen red Jørn Ljunggren og Marianne Nordli Hansen). GOD JUL!! 

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men vilket blad talar vi om? På äldre tiders tyska hette det "kein blatt vornehmen", alltså: att inte hålla något blad för. Kanske var det fikonlöven i Paradiset som åsyftades? Men i våra dagar är det från munnen bladet ska tas, för att ge fri passage åt den nakna sanningen, hjärtats ocensurerade mening. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Kerstin Ekman är tillbaka med en berättelse om skogen, djuren och ett gammalt äktenskap i "Löpa varg". Huvudpersonen heter Ulf och han och hustrun Inga bor i en by i Hälsingland. Ulf är skogsägare och jaktledare med kärlkramp, utmanad av mer oerfarna jägare. Och en dag ensam i husvagnen uppe på skiftet ser Ulf en varg. Men han säger inget till sin fru när han kommer hem. Kerstin Ekman debuterade 1959 med deckarromanen 30 meter mord. Genom åren har hon skrivit ett trettiotal böcker.  "Löpa varg" är en berättelse som Kerstin Ekman haft i kroppen sen 2008. Det är hennes första roman på tio år. Kerstin Ekman vill skildra människans dilemma med hur vi ska förhålla oss till naturen Boken handlar  om den pensionerade jägmästaren Ulf och hans möte med en varg - ett möte som förändrar honom i grunden och allt måste omprövas. Utom äktenskapet med Inga. Kerstin Ekman: "Jag vill försöka skildra ett dilemma som jag tror många av oss har, hur vi ska förhålla oss till det naturligt växande och naturligt levande." Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekman på Ingarö, Värmdö, utanför Stockholm. Där bor hon med sin man Börje sedan några år tillbaka. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Inspelningstekniker: Andreas Aldervi Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

I december 2020 dog den brittiske författaren John le Carré, 89 år gammal. Han fick sitt stora genombrott 1963 med Spionen som kom in från kylan, en roman som Marie Lundström och författarna Kerstin Ekman och Christoffer Carlsson tog sig an i en bokcirkel 2014. I den första delen av bokcirkeln om Spionen som kom in från kylan läste vi fram till kapitel 8, Le Mirage!. Slutorden lyder: Firman betalar. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Vi är mitt uppe i bokcirkeln om John le Carrés agentroman Spionen som kom in från kylan. Det är en repris från 2014 då Marie Lundström gick in i kalla krigets känslostämning och underrättelsetjänsternas skuggvärld tillsammans med författarna Kerstin Ekman och Christoffer Carlsson. I den andra delen av bokcirkeln om Spionen som kom in från kylan läste vi fram till kapitel 15, Välkommen till festen!. Slutorden lyder: Allt är i sin ordning. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Vi har kommit fram till den avslutande delen av bokcirkeln om John le Carrés agentroman Spionen som kom in från kylan. Det är en repris från 2014 då Marie Lundström fick besök i studion av författarna Kerstin Ekman och Christoffer Carlsson. Det här är den sista delen av tre i bokcirkeln om Spionen som kom in från kylan. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Í Víðsjá í dag er meðal annars farið í heimsókn í bókabúð sem opnuð verður í miðborg Reykjavíkur á morgun, sumardaginn fyrsta, á vegum útgáfufyrirtækisins Dimmu. Aðalsteinn Ásberg Sigurðsson útgefandi og verslunarstjóri verður tekinn tali í þætti dagsins. Hermann Stefánsson rithöfundur veltir í dag fyrir sér Þursaflokknum, tónlist og texta, hjartslætti og trommuleik, en þó einkum sérkennilegu gömlu íslensku þjóðlagi, Vera mátt góður, sem nýverið kom í ljós að er af ítölskum uppruna. Sunna Ástþórsdóttir heldur áfram að velta fyrir sér myndlist á netinu og fjallar meðal annars um það hvernig hægt er að ferðast um og skoðað heiminn með hjálp slíkra verka. Bók vikunnar á Rás 1 að þessu sinni er skáldsagan Atburðir við vatn eftir sænska rithöfundinn Kerstin Ekman. Sagan kom út árið 1993 og vakti þá mikla athygli og ári síðar hlaut höfundurinn Bókmenntaverðlaun Norðurlandaráðs fyrir verkið. Þýðinguna gerði Sverrir Hólmarsson. Hlustendur heyra í Höllu Sverrisdóttur í Víðsjá í dag, og hún les brot úr bókinni. Og hlustendur heyra líka Ljóð fyrir þjóð þegar Birgitta Birgisdóttir leikkona les ljóðið Félagslegt raunsæi eftir Þórdísi Gísladóttur.