Podcasts about populister

Populismen vinner mark i Sverige, såväl på Strandvägen som i miljonprogrammen. Är det en fråga om maktlöshet, kulturell identitetskris – eller något helt annat? Åsa Linderborg, journalist och författare till Populistiska manifestet, gästar 23 minuter, med Johan Hakelius och Cecilia Garme.

Siste nytt fra VG kl 7.10

Populisme finnes både på høyresiden og venstresiden. Hvorfor er populisme så ødeleggende for demokratiet? Hva er den konservative revolusjonen og hvor ser vi den i dag? Gjest: Tom Palmer, Atlas Network

Det er et år siden Skribekk sist gjestet podden. Da hadde han utgitt bok om fallet til de tradisjonelle styringspartiene i Europa. Etter en litten oppsummering av året er vi enige om at boka om mulig er enda mer aktuell nå.Nå har han skrevet en tekst i Aftenposten med et viktig forslag om hvordan liberale og moderate krefter kan gjenvinne initiativet fra populistiske krefter. Det må lyttes adskillig mer, rett og slett. Han havner slik på linje med et voksende sett sentrumsnære tenkere av typen Yascha Mounk og Jonathan Haidt.Det ble igjen en fin prat hvor vi grubler over løst og fast rundt disse temaene.  Vi kommer innom Ungarn, Polen, Trumpistan, økonomiske trøbbels, provinsielle kosmopolitter, Goodhearts begrepspar og dyp usikkerhet i velgermasser.

En framgångsrik populist måste ha förmågan att piska upp opinioner med hjälp av effektfull propaganda. Men den som slår dövörat till gör det på egen risk, menar litteraturvetaren Jimmy Vulovic. Det finns nog få uttalanden Hillary Clinton ångrar lika mycket som att hälften av Donald Trumps väljare kan placeras i the basket of deplorables. Presidentvalet 2016 slutade illa för henne. Naturligtvis inte enbart på grund av det uttalandet men hennes ord bör ha spelat stor roll för att mobilisera Trumpväljare. Åtminstone efter att hans populistiska kampanj gjort sitt med det Hillary Clinton sa den 9 september 2016. En vecka senare intog han scenen på ett massmöte i Miami, Florida. Entrén skedde till tonerna av Do you hear the people sing från musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman från 1862. Det var en propagandistisk iscensättning av saker, händelser och tider som egentligen inte hör ihop. Sångens militäriska trummor dundrade. Bakom honom projicerades en storslagen revolutionsbild med USA:s fana centralt placerad, tillsammans med bland annat den franska trikoloren och den egna kampanjflaggan. Les Deplorables stod skrivet med stora bokstäver över den revolutionära folkmassan. Publikens jubel visste inga gränser. Publikens jubel visste inga gränser. Skickliga propagandister är alltid också opportunister, alltså den sortens människor som tar tillfället i akt så fort minsta möjlighet till påverkan ges. När nya medieteknologier dyker upp är de bland de första att ta dem till sig. Handskrift, tryckpress, fotografi, film, radio, ja, säg de teknologier som de inte snabbt har lyckats göra till effektiva propagandainstrument. I vår tid har den digitala tekniken med alla sociala medier och globala distributionsvägar förvandlats till både den politiska och kommersiella propagandans viktigaste redskap. Men det räcker såklart inte att bara vara snabb. Skickliga propagandister vet också att precision är viktigt i kampen om människornas känslor och åsikter, till exempel genom att dra nytta av växande trender och opinioner eller att som i Trumps fall effektivt vända en motståndares ord till sin fördel. När publiken lugnat ner sig lite sa han Welcome to all of you deplorables. Jubel igen. Därmed var ett i den politiska debatten nytt, slagkraftigt och långvarigt begrepp skapat. Sedan dess har det varit exempelvis den politiske strategen och rådgivaren Steve Bannons favoritbegrepp. En våg av memes och videos taggade med bland annat Les Deplorables och Deplorables Unite växte snabbt i styrka. Tack vare Hillary Clinton fick Trumps budskap om att återerövra USA från en arrogant och självtjänande elit mycket stor spridning i sociala medier och på videosajter. Propagandamaterialet ljudsattes ofta med Do you hear the people sing, i vilken ett nedtryckt folk stiger mot ljuset efter en avgörande strid. Sången är ett perfekt soundtrack till Donald Trumps populistiska strategi. Alla politiker i demokratier måste väl egentligen, för sin politiska överlevnads skull, vara någon form av populister. Samtidigt är den ideologiska populismen något mer än att bara försöka tilltala så många väljare som möjligt. Det finns alltså allmänna populister och sedan finns det populister med ett mer specifikt uppdrag. De senare bygger i princip all sin politik på föreställningen om ett ofta vagt definierat folks rätt att styra sitt öde. Det är en politisk strategi med lång historia och alla populiströrelser, såväl höger- som vänsterrörelser, när en idé om att det i kontrast till folkets vilja finns en korrupt och självtjänande elit som måste besegras, eller åtminstone regleras och regeras. Federico Finchelstein berättar i sin bok From fascism to populism från 2019 att den moderna populismen är starkt förknippad med fascism, eftersom det var den väg många fasciströrelser valde efter det andra världskrigets slut, alltså efter det totala ideologiska sammanbrott som krigsslutet innebar för dem. Antiliberalism och antielitism, fortsätter han, är två av de idéer som förenar fascismens och populismens retorik, liksom ofta främlingsfientlighet i de fall det rör sig om högerpopulism. Ändå är det enligt honom viktigt att skilja på begreppen. Populismen är inte detsamma som fascism eftersom den i regel inte bejakar våld som politisk strategi. Populister bejakar istället demokratin ledsagad av folkviljan. Den demokratiska idén om folkets självbestämmanderätt är drivande och kampen står för dem därför om att få definiera vem som tillhör respektive inte tillhör folket, samt som en följd av det vilka the enemy of the people är, för att låna Donald Trumps ord om liberal press och väl också om Hillary Clinton och hennes politiska klass. Och på spelplanens andra sida, så som den tog sig uttryck i exempelvis Occupy Wall Street och Bernie Sanders kampanjer, pekas folkfiendefingret istället mot till exempel big banks and businesses. Oavsett sida är risken för en majoritetens tyranni uppenbar, om inte individens rätt till liv, friheter och egendom säkerställs. Uttalandet om the basket of deplorables slog en bro genom tiden. Även om ideologisk populism brukar betraktas som ett modernt efterkrigsfenomen lades grunden för dess diskurs, alltså sättet att tala om och förstå det politiska livet, under 1700-talets amerikanska och franska revolutioner. Det var då de breda demokratiska idealen och idén om ett folk som ett subjekt med suverän rätt till självbestämmande föddes. Cas Mudde och Cristobal Rovira Kaltwasser påminner oss i boken Populism: A very short introduction från 2017 om att omvälvningen i Frankrike skedde på den aristokratiska elitens bekostnad. Ett argument för den blodiga uppgörelsen var den då nya idén om ett folk och en folkvilja som krävde sin rätt. Under efterföljande århundraden har sedan många andra eliter, både verkliga och rena konspirationsteoretiska fantasiprodukter, ställts mot påstådda folkviljor: kapitalister, världsjudendomens konspiratörer, socialister, militarister, globalister och nu alltså även liberal press och politiker som exempelvis Hillary Clinton. Uttalandet om the basket of deplorables slog en bro genom tiden. De nedsättande orden och det Donald Trump gjorde med dem skapade ett retoriskt associativt samband mellan franska revolutionen, dess förlorade ideal som i Les Misérables och valet 2016. Givet den öppet populistiska rörelse han leder är det lätt att förstå varför han så snabbt utnyttjade uttalandet. En maning till uppror mot det folkförakt hans anhängare såg i Hillary Clinton låg ju plötsligt bara där, precis som i en liten ask. Det var bara att öppna den. Svårare att förstå är varför Hillary Clinton bjöd på möjligheten. Kanske därför att hon behövde någonstans att placera alla de rasister, sexister, homofober, xenofober och islamofober hon såg i hans led. De finns ju onekligen där, precis som överallt annars. Men frågan är om det i huvudsak är just det hatet som nu driver denna populiströrelse, där röstandelen för Donald Trump bland flera minoriteter faktiskt ökade 2020. Och om det nu inte är det hatet som driver rörelsen just nu, säger då inte detta exempel något viktigt om faran i att hellre vilja se det man tror sig se än att se det uppenbara rakt framför en, faran med att se världen ur en snäv och död vinkel någonstans snett uppifrån. Jimmy Vulovic

Fjärde avsnittet i serien om de politiska partiernas historia. Vi pratar om arvet från inbördeskriget, republikansk dominans, att vifta på blodiga skjortor, ett val med bara två republikanska kandidater, högt politiskt deltagande, otydliga sakfrågor, politiska maskiner ledda av bossar, silver som universallösning, populisterna i People´s party och valet 1892. Glöm inte att prenumerera på podcasten! Ge den gärna betyg på iTunes! Följ podden på Facebook (facebook.com/stjarnbaneret), twitter (@stjarnbaneret) eller Instagram (@stjarnbaneret) Kontakt: stjarnbaneret@gmail.com

Översiktsserien fortsätter. Det kommer att handla om missnöjda jordbrukare, populistiska 3:e partiet People party, Grover Clevelands comeback, Paniken 1893, Crime of 1873, William Jennings Bryan, ett kors av guld, köpa ett presidentval, William McKinley och Red Ale. Glöm inte att prenumerera på podcasten! Ge den gärna betyg på iTunes! Följ podden på Facebook (facebook.com/stjarnbaneret), twitter (@stjarnbaneret) eller Instagram (@stjarnbaneret) Kontakta oss på: stjarnbaneret@gmail.com

** Oppdrettsnæringen kunne unngått den pågående laksedøden i Nord-Norge om de bare la om driften, hevder Miljøpartiet de Grønne. Men miljøpartiets kjappe løsninger finnes ikke, svarer både forskerne og næringen selv ** Sentrum-venstre tankesmien Agenda vil ta utviklingsminister Dag Inge Ulstein i skole, og vise ham hvordan han skal bruke bistandsmilliardene sine. ** Populister, liberale og grønne partier jubler etter EU-valget, mens de etablerte partiene slikker sårene. Bør norsk ja- eller nei-side være mest fornøyde? ** Konfirmasjonssirkuset har gått av hengslene, påtide å droppe hele greia mener far. Hva mener kirken om det forslaget spør vi i Dagsnytt 18.

Sylo Taraku flyktet fra krigen på Balkan til Norge tidlig på 1990-tallet. Nå kjenner han igjen noen av de samme prosessene som rev hans gamle hjemland i filler. Over hele Europa er mønsteret det samme: Populister vokser, det politiske sentrum krymper, folk splittes og tilliten mellom dem svekkes. Balkanisering av Europa er en svært lesverdig situasjonsbeskrivelse, men også et reflektert forsvar for et åpent fellesskap som ikke feier problemer under teppet. Hvordan kan vi skape sterkere samhold i en tid preget av polarisering? Etter et innledende foredrag vil det bli samtale. Innledere annonseres så fort vi har det klart. Om forfatteren: Sylo er opprinnelig fra Kosovo, og begynte som rådgiver i Agenda i april 2016. Sylo er utdannet statsviter fra Universitetet i Bergen, og har tidligere jobbet blant annet som rådgiver i Den norske Helsingforskomiteen, generalsekretær i NOAS, underdirektør i UDI og generalsekretær i LIM (Likestilling, integrering og mangfold). Han har også sittet i Brochmann II-utvalget og er nå representant for allmenheten i Pressens Faglige Utvalg (PFU). Våren 2016 ga han ut boken «Innvandringsrealisme – politikkens muligheter i folkevandringens tid». Sted: Litteraturhuset, Sellanraa Bok & Bar

Sylo Taraku flyktet fra krigen på Balkan til Norge tidlig på 1990-tallet. Nå kjenner han igjen noen av de samme prosessene som rev hans gamle hjemland i filler. Over hele Europa er mønsteret det samme: Populister vokser, det politiske sentrum krymper, folk splittes og tilliten mellom dem svekkes. Balkanisering av Europa er en svært lesverdig situasjonsbeskrivelse, men også et reflektert forsvar for et åpent fellesskap som ikke feier problemer under teppet. Hvordan kan vi skape sterkere samhold i en tid preget av polarisering? På Agendakveld samler vi markante stemmer til å diskutere boken og problemstillingene den tar opp: Sylo Taraku, forfatter og rådgiver i Agenda Ingrid Vik, religionshistoriker Jan Erik Grindheim, statsviter i Civita og tidligere leder av Europabevegelsen i Norge Ingrid Brekke, norsk journalist og forfatter Elin Sørsdahl, programleder i TV2 og tidligere utenrikskorrespondent, er ordstyrer.

** I Italia er det bare populistene som står igjen på slagmarken etter valget, sier SIMEN EKERN. Men hva gjør Femstjernersbevegelsen når de selv blir makta de alltid har hatet?   See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

81 år gammel er Silvio Berlusconi pusset opp på nytt - og tilbake i italiensk politikk. Det samme er fascistene, som ikke lenger er redd for å kalle seg fascister. Men størst ved valget ser ut til å bli et protestparti som ingen riktig vet om hører til ute til venstre, ute til høyre eller et sted i midten. En podkast fra NRK Urix.

Det finns risk för att en populistisk eller auktoritär regering skulle kunna ta makten över de svenska domstolarna. Därför måste Sverige täppa till ”luckorna” nu. ”Vi ska inte tro att Sverige är förskonat”, säger justitierådet Mats Melin som lyfter frågan tillsammans med justitierådet Stefan Lindskog. Samtidigt pekar statsvetaren Ann-Cathrine Jungar på att ”populismen är här för att stanna”. Gäster i Veckans Juridik är:  Ann-Cathrine Jungar – docent i statsvetenskap, Södertörns högskola Stefan Lindskog – ordförande, Högsta domstolen Mats Melin – ordförande, Högsta förvaltningsdomstolen Programledare är Dagens Juridiks chefredaktör Stefan Wahlberg.

Daniel Suhonen, vänster-socialdemokrat och chef för tankesmedjan Katalys, är veckans intervjuperson.  Vi träffade honom för att Leopard Förlag i samarbete med just Katalys kommit ut med boken “Den blåbruna röran”, skriven av Mats Wingborg, om hur den svenska högern efter lång tvekan sträckut ut handen till SD. Plus: • Hur övertyga utan att ha en grundvision för vad man vill? • Retorik mot någon som uppenbart ljuger? • Marita Ulvskog: Jag hade inte vunnit en debatt mot Nigel Farage. Dessutom: Lyckas Andreas övertyga havreskeptikern Barbro i Oatly-utmaningen?  Klipp, exempel, överkurs på vår page på Facebook!

** Europas høyrepopulister har begynt å slå kreftene sammen, sier SIMEN EKERN fra Wien. Han har snakket med kontinentets viktigste populister. ** Aktivist STURLA HAUGSGJERD jobber for en mer åpen ruspolitikk, i tillegg til å selv være rusavhengig. Nå har han reist til et land med rusproblem. Kan Mexicos sovende middelklasse ta opp kampen mot narkokartellene? ** Kulturell kapital: ESPEN HAUGLID anbefaler kulturen du trenger denne uken: Fiksjonen om Los Angeles. -------- Morgenbladets podcast er denne uken støttet av Litteraturhuset i Oslo. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.