Podcasts about filosofen jonna bornemark

Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar närmare på ett av hans magiska verk Om band i allmänhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad: 2019-10-29.Magi är något som många av oss förknippar med barn- och populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna. Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga, vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna.Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano Brunos text ”Om band i allmänhet”, i fin översättning från latin av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år senare.En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är egentligen detta ”band” han pratar om? Temat verkar pendla mellan politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och religion.Att ”binda” tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens villkor.För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. ”Vi har ett starkt band,” säger vi. Men också: ”Jag känner mig bunden.”Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss framtid.Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro, att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss och binda oss till sig.En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion. Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra, inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som brukar kallas post-sanning och alternativa fakta.Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv, till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda, utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott.I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades 60 år tidigare.Om magin består av sådana praktiker, är då magikern bara en manipulatör och maktspelare? Nej, ännu oftare betonar Bruno att bindandets magi kräver ett lyssnande och en ömsesidighet – och därmed syftar till att ordna en värld som fungerar för oss alla. Därför måste bindaren låta sig själv bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med underkasta sig den som ska bindas.Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det hen önskar binda. Och dessutom en känslighet för situationen. Före och efter orgasmen ser världen olika ut och binds av olika saker. En sådan situationskänslighet är nödvändig eftersom världen är mångfaldig och inte kan förenklas om bindandet ska fungera. Bruno säger ”Hela skönheten och godheten hos ett visst släkte bör endast eftersträvas i hela arten, genom hela evigheten och genom alla individer tagna för sig.” Mångfalden är skönheten, och varje individ är i sig ett sådant mångfaldigt universum. Denna mångfald är alltså bra och magikern måste respektera den, lyssna noga och binda olika. Dåtidens trollformler och samtidens manualer är förenklingar som kan vara ett stöd, men aldrig ensamma kan tala om hur vi ska handla, bindandet kräver ett omdöme.Här träder också en helt annan paradox fram. Det levande skyr stillaståendet men samtidigt är bindandet bara möjligt eftersom allt strävar efter att bestå. Allt levande vill ju fortsätta finnas, det har en egenkärlek och utan den hade det levande inget att förlora och skulle inte kunna bindas, något vi idag skulle kalla depression. Egenkärleken innebär nämligen inte bara att vi älskar oss själva, utan att vi bejakar våra begär: att det finns saker och varelser att älska. ”Ty den som inte älskar något har inget skäl att frukta eller hoppas,” säger Bruno. Begär är inget vi ska göra oss av med, utan det som gör världen meningsfull. En meningsfull värld är alltså något som det levande har, men till exempel en dator aldrig kan ha.Kärleken är därför inte ett band bland andra. Det är bandens band och går bortom gott och ont. Cupido får allt att bestå, och det nya att komma. Begären gör så att ting avviker från sig själva, eftersom de vill till det älskade, de upplöser, uppenbarar och öppnar världen. Kärleken gör oss till en, till en knut i materian som vill sig själv, men en knut som bara finns genom att vara bunden av annat och sträva mot det älskade. En knut på ett rep som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir meningslös. Eller med Brunos ord: ”Bandet är således det genom vilket ting vill vara där de är och inte förlora vad de har. Emellertid vill de också vara överallt och ha det som de saknar”. Bandet, fortsätter han ”kopplar samman det som griper med det som blir gripet, det som ger med det som blir givet, det bindbara med bindaren, det aptitliga med det som har aptit.” Människan är inte skild från naturen, eller satt att härska över den, utan del av detta trassel av band och knutar, relationer och blivanden, vilka vi kallar liv.Bruno uppmanar oss att ”fatta mod, bryta fram, uppbåda alla krafter och inte ge upp.” Att vara magiker är att vara handlingskraftig, att påverka sin samtid och styra vart den är på väg, att binda oss till en framtid och undvika andra. Det är att lyssna noga på den konkreta situation vi befinner oss i och påverka den. Att vara magiker är att tro att vi kan påverka världen. Men att vara magiker är också att vara medveten om att magins kraft kan användas till så väl gott som ont, och att det är upp till oss att välja den vita före den svarta.Jonna Bornemark, filosof och författare LitteraturGiordano Bruno: Om band i allmänhet. Översättning av Gustav Sjöberg. Esakton, 2019.

Inom den medicinska forskningen har AI länge varit illa ansett. Nu är t.o.m- pionjärerna förvånade över att det funkar så bra. Men skulle du vilja gå i terapi hos en AI-bot? Filosofen Jonna Bornemark menar att man måste se till människans förmåga att tillskriva föremål liv. Det gäller även när vi pratar om AI och och AI-terapi. Att personen som chattar med AI-terapeuten snabbt kan tillskriva boten mänsklighet.– Vi är inte som vi kanske vill tro mer rationella varelser idag, p.g.a. den tekniska utvecklingen. Vi ger redan som barn till exempel en nalle liv genom att vi pratar och delar våra hemligheter med den. Detsamma gäller med AI. Här finns inget levande eller sinnligt mottagande. AI-boten har inget självmedvetande. I den här typen av terapi måste vi vara medvetna om att den vi möter är oss själva. Den andra är en chimär.AI används redan inom vården framförallt när det handlar om bildigenkänning, t.ex. vid avläsningen av röntgenbilder, men också vid utredningar kring läs- och skrivsvårigheter.Mattias Nilsson är forskare i syn och ögonrörelse som var medskapare till en maskin som hjälper att detektera dyslexi hos skolelever. – Vi pratade inte om AI när vi skulle lansera maskinen 2016 för vi insåg snabbt att det skulle låta för futuristiskt vilket skulle göra personalen mer skeptisk. Men ändå hade man farhågor om att den här datorn skulle ersätta lärare och specialpedagoger. Det var det aldrig tal om, menar han. Nu hade man istället ett hjälpmedel och personalen kunde erbjudas ett till instrument i deras “verktygslåda”Även Per Carlbring, professor i klinisk psykologi, har upplevt rädslor och kritiska röster när man använt AI-teknik inom till exempel terapi. – Dels är det viktigt att veta vilken terapiform vi pratar om, dels måste vi berätta att det inte finns någon etablerad AI-terapi i Sverige idag. Men Carlbring ser stora fördelar med AI:s inträde inom terapin. Han menar att behandlaren skulle kunna med hjälp av AI få handledning i realtid. Men då pratar man om internetbaserade behandlingar som sker på distans. Med hjälp av AI kan terapeuten få en större överblick över hela personen och snabbt se mönster i hur personen utvecklas. Samtidigt, menar Karim Jebari, filosof, att AI-utvecklingen inte går lika snabbt som människor verkar tro och att vi därför inte borde vara oroliga.– Vi har länge varit i en hype-fas pådriven av managementkonsulter som menade att AI skulle lösa alla problem. Men där är vi inte på ett bra tag. Fortfarande kan inte en AI ersätta någon inom vården utan man kan i bästa fall se det som ett ”stetoskop”, ett verktyg, snarare än en biträdande läkare. Gäster i studion:Per Carlbring, professor i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet. Mattias Nilsson, forskare i syn och ögonrörelse vid Marianne Bernadottes centrum på Karolinska institutet. Jonna Bornemark, filosof, professor i filosofi och jobbar på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola.Karim Jebari, filosof, forskare vid Institutet för Framtidsstudier vid Stockholms Universitet.Reportage: Våra reporter Sebastian Hedlund går i terapi hos en AI-bot, WYSA och träffar en mänsklig terapeut. Hur upplever han skillnaden. Och Simon Sarnecki tar oss på en historisk resan med AI för att se var vi befinner oss idag. Programledare, Ulrika Hjalmarson Neideman.Producent, Shang Imam

Carl och filosofen Jonna Bornemark börjar säsongens fjärde avsnitt med att djupdyka i den historiska och filosofiska bakgrunden till den katastrofala utvecklingen av New Public Management inom den offentliga sektorn. De reder sedan ut hur samma drivkrafter även ligger till grund för klimatkrisen och vår torftiga relation till naturen. På vilket sätt hindrar dagens manual-fokuserade arbetssätt oss från att odla eget omdöme och hur kan erfarenheten av att vara gravid lära oss att vara en del av? Avsnittet bjuder på ett böljande och viktigt samtal om hur vi kan genomföra de systemförändringar som krävs för att undvika kollaps och för att kunna odla något bättre. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Maska, mygla, ligga och stjäla - idag pratar vi om vad du egentligen har för dig i smyg på jobbet. En elektriker hörde av sig till oss med tips på hur man kan se upptagen ut på jobbet (när man i själva verket inte alls gör många knop) och en kontorsarbetare berättar att hen är alldeles för snabb på att utföra sina arbetsuppgifter vilket leder till en hel del slappande. Det här ligger till grund för veckans avsnitt! Filosofen Jonna Bornemark kommer till studion och hänger med Hanna och Samir för att göra upp med arbetsmoralen och dessutom ringer vi HR-Elias för att kolla hur mycket det maskas hos polisen. Har du som lyssnar en hemlighet du vill dela med dig av? Skicka ett vykort till oss - då kan du också vara anonym - till: P3 Hemligheter, Box 98, 651 03 Karlstad Det går också bra att maila din hemlis till p3hemligheter@sr.se.

Varför leder strategisk olydnad bland rektorer till bättre skolor? Veckans gäst är Jonna Bornemark. Hon är professor i filosofi och arbetar på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola. Samtalet handlar om New public management i den svenska skolan, vikten av eget omdöme hos lärare samt innebörden av mikro- och makromotstånd. Allt med utgångspunkt i Bornemarks bok Det omätbaras renässans.   ”Det absurda är ju att för statsvetare är det här den mest naiva bild man kan måla upp, jaha ni sätter kärnverksamheten i centrum, men det intressanta är att det faktiskt behöver sägas idag och att det liksom inte är för givet att kärnverksamheten står i centrum.” - Jonna Bornemark ”Jag tänker att språket är mer av en verkstad där vi håller på med de där verktygen. Mitt jobb är att vara nån sorts snickare där och hamra ihop olika typer av begrepp som folk sen fortsätter att bearbeta.” - Jonna Bornemark Om du vill kommentera, ställa frågor eller föreslå ämnen och intervjupersoner är du välkommen att mejla per@kornhall.se eller ingela.netz@gmail.com. Läs mer om podden och programledarna på Arena Idés webbsajt  https://arenaide.se/kornhall-netz/

Har vi ett större behov än någonsin av djur som hjälper oss i den artificiella intelligensens tidsålder? Efter en uppmärksammad text i Dagens Nyheter på ämnet kommer filosofen Jonna Bornemark till Kalle, Hanna och David för att diskutera människans relation till djur. Hur har den förändrats över tid och hur ser framtiden ut?

Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar närmare på ett av hans magiska verk "Om band i allmänhet". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Magi är något som många av oss förknippar med barn- och populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna. Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga, vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna. Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano Brunos text Om band i allmänhet, i fin översättning från latin av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år senare. En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är egentligen detta band han pratar om? Temat verkar pendla mellan politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och religion. Att binda tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens villkor. För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. Vi har ett starkt band, säger vi. Men också: Jag känner mig bunden. Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss framtid. Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro, att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss och binda oss till sig. En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion. Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra, inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som brukar kallas post-sanning och alternativa fakta. Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv, till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda, utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott. I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades 60 år tidigare. Om magin består av sådana praktiker, är då magikern bara en manipulatör och maktspelare? Nej, ännu oftare betonar Bruno att bindandets magi kräver ett lyssnande och en ömsesidighet och därmed syftar till att ordna en värld som fungerar för oss alla. Därför måste bindaren låta sig själv bindas för att kunna binda. Bindaren måste till och med underkasta sig den som ska bindas. Alla binds olika så bindaren måste ha en känslighet för just det hen önskar binda. Och dessutom en känslighet för situationen. Före och efter orgasmen ser världen olika ut och binds av olika saker. En sådan situationskänslighet är nödvändig eftersom världen är mångfaldig och inte kan förenklas om bindandet ska fungera. Bruno säger Hela skönheten och godheten hos ett visst släkte bör endast eftersträvas i hela arten, genom hela evigheten och genom alla individer tagna för sig. Mångfalden är skönheten, och varje individ är i sig ett sådant mångfaldigt universum. Denna mångfald är alltså bra och magikern måste respektera den, lyssna noga och binda olika. Dåtidens trollformler och samtidens manualer är förenklingar som kan vara ett stöd, men aldrig ensamma kan tala om hur vi ska handla, bindandet kräver ett omdöme. Här träder också en helt annan paradox fram. Det levande skyr stillaståendet men samtidigt är bindandet bara möjligt eftersom allt strävar efter att bestå. Allt levande vill ju fortsätta finnas, det har en egenkärlek och utan den hade det levande inget att förlora och skulle inte kunna bindas, något vi idag skulle kalla depression. Egenkärleken innebär nämligen inte bara att vi älskar oss själva, utan att vi bejakar våra begär: att det finns saker och varelser att älska. Ty den som inte älskar något har inget skäl att frukta eller hoppas, säger Bruno. Begär är inget vi ska göra oss av med, utan det som gör världen meningsfull. En meningsfull värld är alltså något som det levande har, men till exempel en dator aldrig kan ha. Kärleken är därför inte ett band bland andra. Det är bandens band och går bortom gott och ont. Cupido får allt att bestå, och det nya att komma. Begären gör så att ting avviker från sig själva, eftersom de vill till det älskade, de upplöser, uppenbarar och öppnar världen. Kärleken gör oss till en, till en knut i materian som vill sig själv, men en knut som bara finns genom att vara bunden av annat och sträva mot det älskade. En knut på ett rep som löper vidare till en annan knut. Bara knuten, utan rep, finns inte, och en knut där repet skärs av i båda ändar blir meningslös. Eller med Brunos ord: Bandet är således det genom vilket ting vill vara där de är och inte förlora vad de har. Emellertid vill de också vara överallt och ha det som de saknar. Bandet, fortsätter han kopplar samman det som griper med det som blir gripet, det som ger med det som blir givet, det bindbara med bindaren, det aptitliga med det som har aptit. Människan är inte skild från naturen, eller satt att härska över den, utan del av detta trassel av band och knutar, relationer och blivanden, vilka vi kallar liv. Bruno uppmanar oss att fatta mod, bryta fram, uppbåda alla krafter och inte ge upp. Att vara magiker är att vara handlingskraftig, att påverka sin samtid och styra vart den är på väg, att binda oss till en framtid och undvika andra. Det är att lyssna noga på den konkreta situation vi befinner oss i och påverka den. Att vara magiker är att tro att vi kan påverka världen. Men att vara magiker är också att vara medveten om att magins kraft kan användas till så väl gott som ont, och att det är upp till oss att välja den vita före den svarta. Jonna Bornemark, filosof och författare   Litteratur Giordano Bruno: Om band i allmänhet. Översättning av Gustav Sjöberg. Esakton, 2019.

Vi lever i en tid där vi mäter, dokumenterar och effektiviserar. Filosofen Jonna Bornemark har skrivit en bok om detta tidsfenomen. ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde.” Möt henne i ett samtal om en motrörelse med mikromotstånd som handlar om att ge mer plats åt förundran, eget omdöme och livserfarenhet. För som Jonna Bornemark säger: ”Vi står alla på gränsen till ett icke-vetande och det är där vi blir människor”.

Håller matematik och byråkrati på att tränga undan sådant som medmänsklighet och religion – och är det därför utbrändheten breder ut sig likt en epidemi? Filosofen Jonna Bornemark menar att vi lever under pedanternas tyranni, men att renässansfilosofer kan befria oss ur vår fångenskap och förvirring. Joel Halldorf och Patrik Hagman har läst hennes bok.

Vad är egentligen kunskap? Följ med på en resa som tar oss till renässansens Europa och tillbaka till vår tid. Filosofen Jonna Bornemark kopplar tänkare som Cusanus, Bruno och Descartes till vår tids mätbarhetsvurm.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Gustav WulffSignaturmelodi: Vacaciones - komponerad av SvantanaFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi lever i mätbarhetens tidsålder. Effektivisering är ordet för dagen. Men hinner vi leva också? Filosofen Jonna Bornemark är tveksam. Mängden information i samhället ökar i en rasande takt. Vi bär instrument som mäter vår puls och hur vi sover. Överallt blir vi ombedda att rangordna och betygsätta tjänster, upplevelser och bemötande. Men gör det oss verkligen mer effektiva? Eller blir resultatet snarare stress? Pedanternas världsherravälde Det här samtidsfenomenet har filosofen Jonna Bornemark riktat ljuset mot i sin nysläppta bok Det omätbaras renässans, en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon menar att vi allt för ofta mäter för mätandets skull utan hänsyn till vad det leder till. Tanken med att mäta är ofta att effektivisera. Men det är lätt att gå vilse i förhoppningen att något automatiskt blir bättre, smidigare och enklare när det går att uttrycka i siffror, eller kan presenteras i ett kalkylblad. Kravet som tystade sången Jonna Bornemark ger ett exempel från förskolan där ett krav på "säkerställande" av att alla barn skulle få en lässtund skapade väldigt mycket administration och dokumentation. Visserligen säkerställdes att alla barnen verkligen fick den där lässtunden (som de hade fått redan tidigare) men däremot hann man inte längre sjunga med barnen. Många känner idag en hunger efter större närvaro i livet. Kurser i mindfulness och yoga blir snabbt fullbokade. Plötsligt måste vi träna på saker som att andas. Hur hamnade vi här? När yttre krav krockar med den inre kompassen Jonna Bornemark pratar om etisk stress. Sådan stress uppstår till exempel när vårdpersonal på ett äldreboende inte hinner med de viktiga personliga samtalen, för att någon annan har ställt krav på aktiviteter som ska bockas av i ett dokument. När yrkespersoner inte får använda sin kompetens och sitt omdöme för att avgöra vad som är viktigt känner de etisk stress. De har gjort rätt enligt yttre krav - det som går att mäta - men fel enligt sin inre upplevelse som säger att tiden borde ha ägnats åt det mest värdefulla. Vad ska vi med effektiviteten till? När byråkratin säger en sak och den inre kompassen en annan drivs många till utmattning. Särskilt när effektivitetskraven leder till underbemanning och resursbrist. I värsta fall leder våra försök att objektifiera livet och världen till att det inte finns något utrymme kvar för att vara människa. Och vad ska vi med all effektivitet till om vi aldrig hinner leva? Jonna har själv varit utmattad, efter att ha sprungit fortare och fortare genom livet och till och med rationaliserat bort toapauser. "Jag ska bara". Mät rätt saker - inte allt Att mäta lagom är bra. Däremot behöver inte allt mätas hela tiden. En viktig fråga vi behöver ställa oss innan nästa mätning är: gör detta verksamheten bättre? Varför mäter vi? Och vad ska vi göra med resultatet? Här lyssnar du på Jonnas uppskattade sommarprat från augusti 2017.

Samtalet med professor Monica Ek fortsätter med Jonna Bornemark. Den senare är filosof, forskare och lärare vid Södertörns högskola på centrum för praktisk kunskap. Hon är även engagerad i stadsutvecklingsprojektet Decode. Hur hänger filosofi ihop med design och arkitektur? Programledare och redaktör: Emilia Engblad Musik: Adele Kosman Länkar: http://www.formmagazine.comhttp://www.formmagazine.com/form-symposium/ http://www.arkus.se

Filosofen Jonna Bornemark och teologen Ola Sigurdson samtalar om Mechtild av Magdeburg, mystikern som kämpade för kvinnlig frihet redan på 1200-talet. Veckans program handlar om kvinnlig frihetskamp på 1200-talet, om erotiska gudsrelationer och om sinnlighetens fenomenologi. Allt förenat i mystikern Mechtild av Magdeburg som tillhörde Beginrörelsen, ett mellanting mellan nunneväsende och lekmannarörelse. Beginerna levde avantgardistiska liv, utan män och rörde sig fritt på gatorna, nära förbundna med den pågående urbaniseringen. Mechtild är känd för texter om sina ofta starkt erotiska gudserfarenheter och levde, som andra mystiker, på gränsen till att anklagas för kätteri. Medverkande är filosofen Jonna Bornemark och teologen Ola Sigurdson. Programledare och producent Peter Sandberg

Kvällens gäster i Röör i P4 samtalar om längtan. Ercan Sahin längtar hem till det land han flydde från som 17-åring 1975, 93-åriga Elsa Nord längtade efter sällskap och mötte Annika Svensson genom Röda korset. Filosofen Jonna Bornemark berättar om skillnaden mellan saknad och längtan.Gunillas jourhavande kompis Andrea Edwards berättar om sin längtan.