Podcasts about detsamma

Är det våra försök att undkomma dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången 2022-03-02.Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikProducent: Morris Wikström

Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Margret Atladottir och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag pratar vi först om flygkraschen i Sydkorea där alla, förutom två, personer ombord bekräftats döda. Totalt handlar det om 179 människor. Nu väcks frågor om hur det kunde gå så illa. Samtidigt ställs den tillförordnade presidenten, som knappt hann ha jobbet i två dagar, inför sitt första test.Lite senare handlar det om ett drama i schackvärlden, med den norske stjärnan Magnus Carlsen i centrum. Han diskades nämligen från en turnering för att han hade på sig jeans.Rättelse: I en tidigare version av podden rapporterade vi att den avstängde presidenten hade avsatts. Rätt ska vara att han stängts av från posten. Detsamma gäller den tidigare tillförordnade presidenten som tog över rollen som president.

Max Verstappen och Lando Norris är troligtvis bäst i världen just nu - och etta och tvåa i Formel 1-VM. Efter ännu ett spännande Grand Prix i Spanien är Norris och McLaren nu närmare än någonsin att på riktigt kunna slå Verstappen i en renodlad kamp om segern - allt som fattas är ”den sista procenten”, för att citera Norris själv. Vi tittar närmare på racet i Barcelona och hur maktbalansen i Formel 1 kanske just nu håller på att skifta. Dessutom säger vi grattis till halvsvenske Arvid Lindblad som vann det 100:e racet i FIA F3:s moderna era, under en helg då Dino Beganovic fick kämpa lite mer i motvind. Detsamma gällde Indycar-svenskarna borta på Laguna Seca, där ett alltför ofta återkommande tekniskt problem satte stopp för en kvalsnabb Felix Rosenqvist.Välkommen till ännu ett avsnitt av Racevecka. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu är de äntligen tillbaka! Fanny Wijk snackar denna tisdag om SD-medarbetare som nu tagit ”examen” efter granskningen av partiets trollfabrik.Linnea Rönnqvist i sin tur pratar om att åklagaren på den internationella domstolen i Haag, ICC, vill att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ska gripas. Detsamma gäller för ett antal Hamas-toppar samt Israels utrikesministerSedan kommer GP:s egna USA-nestor Britt-Marie Mattsson och förklarar om det förödmjukande för Donald Trump att spendera sina dagar framför skranket och lyssna på graverande anklagelser mot honom.Dessutom: Isabella Löwengrips AI-kopia gör comeback efter en rejäl makeover, nya skärpta regler för mirakel, kung Charles III:s nya porträtt påminner om mens, Ruben Östlunds nya flygfilm och så därför doftar franska brev baguette. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse från ett annat universum som bor under en liten stad i den amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är mycket gammal. Det liknar en ond gud snarare än ett monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det” livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni. Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar, religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati, försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”. Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld, att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta av döden? Är den inte ond?Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet, och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor, från 2017.Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati, och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör bekämpas? Och hur är det med alla sadister, de stora och de små, som vet precis hur en annan människa känner, och som använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.Empati är grundläggande för att en gemenskap fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande. Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen, familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick heta samhälle.Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för ”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet. Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna, och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under 1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet: Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska. Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är olika uttryck för en och samma rörelse.Empatin är varken god eller ond. Att lära sig förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King visste bättre.Thomas Steinfeldtförfattare och professor i kulturvetenskap

Du vill förmodligen bli friskare och hälsosammare genom att utveckla dina fysiska färdigheter. Detsamma gäller för oss Coacher. Vi strävar precis som du att utveckla våra färdigheter. Kanske funderar du på att bli coach? Kanske är du redan coach på din arbetsplats? Vi berättar om de olika steg vi går igenom för att bli bättre coacher och på så vis kunna ge dig ännu bättre service.

Språkliga uttryck påverkar våra tankar och hur vi förstår både vår egen och våra medmänniskors hälsa. Detsamma gäller rösten och hur vi låter. Vi kan omedelbart känna igen en medmänniska på enbart rösten med hjälp av kännetecken som går långt utanför det språkliga innehållet i sig – något som imitatörer skickligt kan utnyttja. Vi tar oss an det utmanande ämnet språk, hälsa och stress tillsammans med Maria Koptjevskaja Tamm, professor i allmän språkvetenskap, och imitatören, skådespelaren och författaren Rachel Mohlin.

Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha artiklar och gratisresurser för som bland annat hjälper dig att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Länk till podden "Mental träning by Unestål" (Spotify) De pratar om "Det mentala rummet" i avsnitt 11. Utskrift av avsnittet I det här avsnittet kommer jag prata om avslappning. Vilken roll avslappning har i mental träning, varför det är så viktigt och så ska jag gå in på ett begrepp som används inom den mentala träningen, och begreppet är ”Det mentala rummet”. Jag ska också prata om vilken attityd som enligt min erfarenhet fungerar bäst när det handlar om avslappning och så ska jag dela med mig av några de lärdomar som jag har dragit av många års mental träning. Som jag har sagt tidigare så är avslappning en av de viktigaste grunderna i mental träning. Du kan absolut ha nytta av övningar och modeller som du gör i vaket tillstånd men om du kombinerar det med avslappning så flerdubblas effekten. Den här kraften som skapas av övningarna blir till en superkraft i avslappningen. Men det sker inte över en natt. Utan din kropp och ditt sinne behöver träna på det här för att kunna bli bra på det. Och du tränar genom att göra det regelbundet. Ju mer du tränar desto bättre kommer du att bli. Vad är det då exakt du kommer att bli bättre på? Jo, dels så kommer musklerna med tiden kunna släppa de spänningar som finns och bli helt avslappnade. Bara avslappningen i sig kommer att smitta av sig på ditt dagliga välbefinnande, både fysiskt och mentalt, och leda till minskad stress och ökad livskvalitet. Möjligen, beroende på vilken mental träning du gör, så kommer du också att successivt förbättra din förmåga att ta dig till ditt mentala rum. I vissa ljudfiler, bland annat de som Lars-Eric Unestål har gjort så sker den mentala träningen i det här mentala rummet. Och "Det mentala rummet" är ett begrepp som har myntats av Lars-Eric Unestål som är grundaren av mental träning i Sverige och den klart mest inflytelserika personen här. Och jag tycker att det här begreppet är en briljant beskrivning för att göra någonting som är diffust mera tydligt. För vad det handlar om är hypnos eller rättare sagt självhypnos. När du slappnar av djupt hamnar du i ett hypnotiskt tillstånd och att du tar dig till ditt mentala rum fungerar som en bildlig symbol det. För vissa är det enklare att hamna i det hypnotiska tillståndet om man tänker sig en plats eller ett rum istället för bara ett tillstånd. Och hypnos är inte så dramatiskt som det låter. När du befinner dig i ett hypnotiskt tillstånd så befinner du dig någonstans mellan dröm och vakenhet. Du hör ljud och kan skapa egna tankar men känslan i kroppen påminner om sömn. Och du är inte i händerna på den som hypnotiserar dig, när som helst kan du bara öppna ögonen och fortsätta med ditt liv precis som vanligt. Det är inte heller någon risk att du fastnar i hypnosen eller någonting sådant. Lika lite som du kan fastna i en dagdröm och inte ta dig ut kan du fastna i hypnos. När du är i det mentala rummet så är du mer mottaglig för att påverkas. Man skulle kunna likna det vid att ditt undermedvetna öppnar upp sig för intryck. Det du innerst inne tror och tycker kan nu påverkas. Den ifrågasättande delen, den logiska och kritiska delen, av din hjärna tonas ner. Låt säga att du är tennisspelare. Du är duktig men när de avgörande bollarna ska spelas blir du nervös och spelar under din förmåga. Därför kommer du inte så långt som du skulle kunna i din tenniskarriär. Din tennistränare säger till dig att du måste tro mer på dig själv. Du kan ju det här. Du håller förstås med och försöker. Men hur går du tillväga för att börja tro mer på dig själv? Du intalar dig själv att du är bra och när matchen går mot sitt avgörande försöker du intensivt att tro på dig själv. Kanske upprepar du orden "jag kan det här, jag kan det här" tyst för dig själv. Möjligheterna att bli mentalt starkare med den här metoden är små, åtminstone på lite kortare sikt. Du säger att du tror på dig själv, du kanske till och med agerar som att du tror på dig själv men innerst inne har inte mycket förändrats. Om du vinner några jämna matcher så kommer ditt självförtroende att förbättras och den logiska delen av din hjärna kommer att dra slutsatsen att du kan det här men så fort du förlorar så riskerar du att falla tillbaka till dina gamla vanor. Det här beteendet är mycket vanligt inom framför allt idrottsvärlden. Om du istället programmerar in din tro på dig själv i det mentala rummet kommer chanserna för att du verkligen känner tron i magen öka avsevärt. När du ska spela en viktig boll vet du att du kan det här. Du behöver inte intala dig det. Du vet det. Det betyder ju förstås inte att du aldrig förlorar en viktig boll eller att du aldrig blir nervös eller att du aldrig tappar huvudet i en kritisk situation. Men du har skapat en grundtrygghet som är mer stabil. Detsamma gäller förstås din självkänsla i vardagen. Med mental träning kan du bygga en verklig självkänsla som kommer inifrån och inte är så beroende av yttre faktorer. Så ju mer du tränar avslappning desto bättre kommer du bli att nå det här hypnotiska tillståndet som vi inom mental träning kallar det mentala rummet. Du kommer att komma dit snabbare och du kommer att kunna gå djupare. När man börjar träna mentalt har man ofta många frågor om det mentala rummet. Många undrar hur de vet att de är där. Hur ska det kännas? Hypnos är ju ett alternativt medvetandetillstånd och för mig personligen gick det upp ett ljus en gång när jag gjorde min mentala träning på en spikmatta. Om du har legat på en spikmatta så vet du att det efter ett tag inte gör ont alls utan snarare är skönt och avslappnande. Men när jag låg där så kom en fluga eller lite damm in i min näsa så jag ryckte till kraftigt. Då gjorde sig spikarna till känna och jag blev klarvaken på en sekund. När jag satt där kändes det som att jag just vaknat. Samtidigt visste jag ju att jag hade tänkt aktiva tankar. Jag förstod att jag hade varit i det alternativa medvetandetillstånd som kallas hypnos. Jag hade varit i det mentala rummet. Om du lyssnar på ljudband med mental träning och vaknar när bandet är slut och den som pratar på bandet säger till att du ska vakna har du med stor sannolikhet också varit i det mentala rummet. Trots att det kanske känns som att du har sovit. Mitt bästa råd när det gäller det mentala rummet och huruvida du är där eller inte är att inte bry dig om det. Låt det som sker ske. Om du försöker forcera fram det kommer det antagligen gå sämre. Och det är också den attityden som fungerar bäst när du tränar mentalt. Försök inte att ta dig till ditt mentala rum utan fokusera på avslappningen och att följa instruktionerna och låt det mentala rummet komma till dig. Hur ditt mentala rum ska se ut är det du som bestämmer. Om du har ett fysiskt rum eller en plats som du möblerar blir det tydligt och rakt på sak. Det är bra. Men för vissa funkar inte det riktigt. Så var det till exempel för mig. Så jag experimenterade med olika rum utan att något kändes riktigt rätt. Till slut fick jag rådet att strunta i rummet. Att bara fokusera på känslan och då gick det mycket bättre. Och allt annat fungerar precis lika bra. För egen del så använder jag numera inte begreppet ”Det mentala rummet” i de ljudfiler som jag gör. Jag gjorde det i början och vissa av er har säkert lyssnat på ljudfiler av mig där jag instruerar dig att ta dig till ditt mentala rum. Skälet till att jag inte använder begreppet längre är framför allt att när jag gjorde ljudfiler där jag använde ”Det mentala rummet” så handlade den stora majoriteten av frågorna jag fick om just det. Hur vet jag att jag är där? Hur ska det se ut? Kan jag ändra det om jag vill, och så vidare. Så med alla fördelar och styrkor som kommer genom att använda det, så tyckte jag, rätt eller fel, att det gick lika bra utan. Men, nu har du i alla fall lite koll på vad ”Det mentala rummet” är för något. Om du vill ha mer info om detta kan jag verkligen rekommendera podden som heter ”Mental träning by Unestål”. I avsnitt 11 pratar de just om det mentala rummet. Jag lägger en länk till det här i avsnittsbeskrivningen. Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig så hörs vi.

Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha artiklar och gratisresurser för som bland annat hjälper dig att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Länk till podden "Mental träning by Unestål" (Spotify) De pratar om "Det mentala rummet" i avsnitt 11. Utskrift av avsnittet I det här avsnittet kommer jag prata om avslappning. Vilken roll avslappning har i mental träning, varför det är så viktigt och så ska jag gå in på ett begrepp som används inom den mentala träningen, och begreppet är ”Det mentala rummet”. Jag ska också prata om vilken attityd som enligt min erfarenhet fungerar bäst när det handlar om avslappning och så ska jag dela med mig av några de lärdomar som jag har dragit av många års mental träning. Som jag har sagt tidigare så är avslappning en av de viktigaste grunderna i mental träning. Du kan absolut ha nytta av övningar och modeller som du gör i vaket tillstånd men om du kombinerar det med avslappning så flerdubblas effekten. Den här kraften som skapas av övningarna blir till en superkraft i avslappningen. Men det sker inte över en natt. Utan din kropp och ditt sinne behöver träna på det här för att kunna bli bra på det. Och du tränar genom att göra det regelbundet. Ju mer du tränar desto bättre kommer du att bli. Vad är det då exakt du kommer att bli bättre på? Jo, dels så kommer musklerna med tiden kunna släppa de spänningar som finns och bli helt avslappnade. Bara avslappningen i sig kommer att smitta av sig på ditt dagliga välbefinnande, både fysiskt och mentalt, och leda till minskad stress och ökad livskvalitet. Möjligen, beroende på vilken mental träning du gör, så kommer du också att successivt förbättra din förmåga att ta dig till ditt mentala rum. I vissa ljudfiler, bland annat de som Lars-Eric Unestål har gjort så sker den mentala träningen i det här mentala rummet. Och "Det mentala rummet" är ett begrepp som har myntats av Lars-Eric Unestål som är grundaren av mental träning i Sverige och den klart mest inflytelserika personen här. Och jag tycker att det här begreppet är en briljant beskrivning för att göra någonting som är diffust mera tydligt. För vad det handlar om är hypnos eller rättare sagt självhypnos. När du slappnar av djupt hamnar du i ett hypnotiskt tillstånd och att du tar dig till ditt mentala rum fungerar som en bildlig symbol det. För vissa är det enklare att hamna i det hypnotiska tillståndet om man tänker sig en plats eller ett rum istället för bara ett tillstånd. Och hypnos är inte så dramatiskt som det låter. När du befinner dig i ett hypnotiskt tillstånd så befinner du dig någonstans mellan dröm och vakenhet. Du hör ljud och kan skapa egna tankar men känslan i kroppen påminner om sömn. Och du är inte i händerna på den som hypnotiserar dig, när som helst kan du bara öppna ögonen och fortsätta med ditt liv precis som vanligt. Det är inte heller någon risk att du fastnar i hypnosen eller någonting sådant. Lika lite som du kan fastna i en dagdröm och inte ta dig ut kan du fastna i hypnos. När du är i det mentala rummet så är du mer mottaglig för att påverkas. Man skulle kunna likna det vid att ditt undermedvetna öppnar upp sig för intryck. Det du innerst inne tror och tycker kan nu påverkas. Den ifrågasättande delen, den logiska och kritiska delen, av din hjärna tonas ner. Låt säga att du är tennisspelare. Du är duktig men när de avgörande bollarna ska spelas blir du nervös och spelar under din förmåga. Därför kommer du inte så långt som du skulle kunna i din tenniskarriär. Din tennistränare säger till dig att du måste tro mer på dig själv. Du kan ju det här. Du håller förstås med och försöker. Men hur går du tillväga för att börja tro mer på dig själv? Du intalar dig själv att du är bra och när matchen går mot sitt avgörande försöker du intensivt att tro på dig själv. Kanske upprepar du orden "jag kan det här, jag kan det här" tyst för dig själv. Möjligheterna att bli mentalt starkare med den här metoden är små, åtminstone på lite kortare sikt. Du säger att du tror på dig själv, du kanske till och med agerar som att du tror på dig själv men innerst inne har inte mycket förändrats. Om du vinner några jämna matcher så kommer ditt självförtroende att förbättras och den logiska delen av din hjärna kommer att dra slutsatsen att du kan det här men så fort du förlorar så riskerar du att falla tillbaka till dina gamla vanor. Det här beteendet är mycket vanligt inom framför allt idrottsvärlden. Om du istället programmerar in din tro på dig själv i det mentala rummet kommer chanserna för att du verkligen känner tron i magen öka avsevärt. När du ska spela en viktig boll vet du att du kan det här. Du behöver inte intala dig det. Du vet det. Det betyder ju förstås inte att du aldrig förlorar en viktig boll eller att du aldrig blir nervös eller att du aldrig tappar huvudet i en kritisk situation. Men du har skapat en grundtrygghet som är mer stabil. Detsamma gäller förstås din självkänsla i vardagen. Med mental träning kan du bygga en verklig självkänsla som kommer inifrån och inte är så beroende av yttre faktorer. Så ju mer du tränar avslappning desto bättre kommer du bli att nå det här hypnotiska tillståndet som vi inom mental träning kallar det mentala rummet. Du kommer att komma dit snabbare och du kommer att kunna gå djupare. När man börjar träna mentalt har man ofta många frågor om det mentala rummet. Många undrar hur de vet att de är där. Hur ska det kännas? Hypnos är ju ett alternativt medvetandetillstånd och för mig personligen gick det upp ett ljus en gång när jag gjorde min mentala träning på en spikmatta. Om du har legat på en spikmatta så vet du att det efter ett tag inte gör ont alls utan snarare är skönt och avslappnande. Men när jag låg där så kom en fluga eller lite damm in i min näsa så jag ryckte till kraftigt. Då gjorde sig spikarna till känna och jag blev klarvaken på en sekund. När jag satt där kändes det som att jag just vaknat. Samtidigt visste jag ju att jag hade tänkt aktiva tankar. Jag förstod att jag hade varit i det alternativa medvetandetillstånd som kallas hypnos. Jag hade varit i det mentala rummet. Om du lyssnar på ljudband med mental träning och vaknar när bandet är slut och den som pratar på bandet säger till att du ska vakna har du med stor sannolikhet också varit i det mentala rummet. Trots att det kanske känns som att du har sovit. Mitt bästa råd när det gäller det mentala rummet och huruvida du är där eller inte är att inte bry dig om det. Låt det som sker ske. Om du försöker forcera fram det kommer det antagligen gå sämre. Och det är också den attityden som fungerar bäst när du tränar mentalt. Försök inte att ta dig till ditt mentala rum utan fokusera på avslappningen och att följa instruktionerna och låt det mentala rummet komma till dig. Hur ditt mentala rum ska se ut är det du som bestämmer. Om du har ett fysiskt rum eller en plats som du möblerar blir det tydligt och rakt på sak. Det är bra. Men för vissa funkar inte det riktigt. Så var det till exempel för mig. Så jag experimenterade med olika rum utan att något kändes riktigt rätt. Till slut fick jag rådet att strunta i rummet. Att bara fokusera på känslan och då gick det mycket bättre. Och allt annat fungerar precis lika bra. För egen del så använder jag numera inte begreppet ”Det mentala rummet” i de ljudfiler som jag gör. Jag gjorde det i början och vissa av er har säkert lyssnat på ljudfiler av mig där jag instruerar dig att ta dig till ditt mentala rum. Skälet till att jag inte använder begreppet längre är framför allt att när jag gjorde ljudfiler där jag använde ”Det mentala rummet” så handlade den stora majoriteten av frågorna jag fick om just det. Hur vet jag att jag är där? Hur ska det se ut? Kan jag ändra det om jag vill, och så vidare. Så med alla fördelar och styrkor som kommer genom att använda det, så tyckte jag, rätt eller fel, att det gick lika bra utan. Men, nu har du i alla fall lite koll på vad ”Det mentala rummet” är för något. Om du vill ha mer info om detta kan jag verkligen rekommendera podden som heter ”Mental träning by Unestål”. I avsnitt 11 pratar de just om det mentala rummet. Jag lägger en länk till det här i avsnittsbeskrivningen. Tack för att du har lyssnat, ta hand om dig så hörs vi.

EU har förklarat krig mot invasiva arter, som slår ut naturliga arter i hela Europa. Sverige är också drabbat men inte alls lika hårt som södra Europa.  Här hemma är den förföriskt vackra lupinen ett gissel. Detsamma gäller parkslide som kan förstöra infrastruktur, men den går att bekämpa för den som är tålmodig.  Minken och mårdhunden hör inte heller till den svenska faunan och gör livet surt för markhäckande fåglar och groddjur.

Om du vill känna dig stark fysisk är det viktigt att ha bra kondition. Detsamma gäller för det mentala. I det här avsnittet pratar jag om den mest effektiva "konditionsträningen" inom mental träning. Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha gratisresurser för att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Utskrift av avsnittet: Jag heter Daniel Sjöstedt och i det här avsnittet kommer jag att prata om avslappning och avslappningens roll när det handlar om att bli mentalt starkare. Avslappning är en viktig del av mental träning och bland det första du börjar med när du börjar med mental träning är att lära dig att slappna av riktigt ordentligt. Du gör det här med hjälp av ljudband och små vardagsövnigar och avslappningen kommer sedan att vara en grund som den andra träningen byggs på. Det är ett skäl till att avslappning är en så viktig del av mental träning. Ju mer jag har lärt mig om mental träning desto bättre förstår jag hur en avslappnad kropp och ett avslappnat sinne är grunden för både välmående och långsiktig prestation. Och sambandet mellan kropp och sinne är väldigt starkt. En avslappnad kropp underlättar enormt för att få ett avslappnat sinne och vice versa. De flesta av oss lever med en för hög grundspänning. Grundspänningen är den spänningsnivå vi går omkring med i vardagen. När ingenting händer borde vi egentligen kunna vara helt avslappnade. Men det är vi inte. Vi har med oss en spänning som har byggts upp i kroppen över tiden. Både fysiskt och mentalt. Det skulle kunna förklaras som att vi heal tiden är lite uppe i varv. Vi är beredda på att någonting ska hända. Spänd nacke och spända axlar är ett vanligt tecken på en hög grundspänning. Och om du ofta brusar upp för småsaker eller har svårt att koppla av kan det bero på att du har en hög mental grundspänning. För att skapa en bild av hur det kan var så kan du tänka dig att ditt sinne är som en damm. När ingenting händer, när det är lugnt, är dammen stilla. Vattenytan är blank. Om det börjar blåsa krusas vattenytan. Inte så mycket om vinden är lätt, mer om den är starkare. När du kastar en sten i dammen uppträder vattnet i enlighet med stenens storlek och kraft. Inte mer och inte mindre. En stor sten som kastas med stor kraft ger ett stort plask och svallvågor som håller i sig. En liten sten märks knappt. Den ger ett litet plask och snart är vattenytan lugn igen. Så borde sinnet fungera. Men som du säkert vet är det inte alltid så. För vissa betyder alla stenar stora plask. Man reagerar starkt på minsta småsak. Dom här svallvågorna tar inte slut och ibland ökar de till och med i styrka. Trots att det var länge sedan någon sten kastades. Vattenytan blir aldrig blank. Sinnet kommer aldrig i stillhet. För att kunna fungera bra på sikt behöver du kunna slappna av. Du behöver en kropp och ett sinne som kan hitta stillhet. Dina muskler behöver vila och din hjärna behöver kunna släppa saker. När det kommer till fysisk träning vet alla hur viktigt det är med vila och återhämtning. Det är avgörande för utveckling. Om du belastar kroppen hårt men aldrig låter den vila bryts den till slut ner. Samma sak gäller för det mentala. Avslappning är grunden i all mental träning. Avslappningen är steg ett och bland det viktigaste. Bara genom att lära dig att slappna av kommer du att märka en rad positiva effekter. Ditt lugn kommer att blir större, din attityd kommer att förbättras och du blir sannolikt en gladare människa. Jag själv, som har tränat i många år nu, kommer ofta tillbaka till att bara träna muskulär eller mental avslappning. Och ju mer du tränar på det här desto snabbare och lättare kommer du att komma ner i djup avslappning. Och när du är i det tillståndet, av djup mental och fysisk avslappning, får du ut mycket mer effekt av den träning som kommer, den som handlar om sådant som självkänsla och mål och annat. Det är inte ovanligt att vilja hoppa över avslappningen. Många tycker att de redan är tillräckligt avslappnade och vill därför skippa förrätten och gå direkt på huvudrätten. De började inte med mental träning för att bli mjuka i nacke och axlar, de började för att de ville bli vinnare. Jag förstår det. Det är naturligt. Om du känner igen dig vill jag säga två saker: För det första så är du inte så avslappnad som du tror. Det finns en djupare nivå av avslappning som du sannolikt aldrig har upplevt. För om du har upplevt det så vet du hur viktigt det är med avslappning. För det andra avslappning ÄR mental träning. Om du vill bli bra på fotboll måste du ha kondition. Avslappning är för mental träning vad kondition är för fotboll. Du behöver den. Den ger resultat. Här kommer två förslag på hur du kan komma igång med muskulär och mental avslappning. Lars-Eric Unestål är originalet. Mycket av det jag har pratat om hittills och mycket av det jag kommer prata om i kommande avsnitt grundar sig i det jag har lärt mig av Unestål. Han har forskat på det här ämnet i över 40 år. Han har gjort massor av band du kan lyssna på. Och om du googlar hittar du snabbt var du kan börja. Jag har också gjort sådana här ljudfiler och om du vill så är dom dina att använda. Du hittar dem på min hemsida Monkey mindset.se och dom kostar inget. Det var allt för den här gången. Om du gillar det du hör eller om du tror att den här podden skulle jag uppskatta om du ville ge den ett betyg på den poddplattform du använder. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig.

Om du vill känna dig stark fysisk är det viktigt att ha bra kondition. Detsamma gäller för det mentala. I det här avsnittet pratar jag om den mest effektiva "konditionsträningen" inom mental träning. Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha gratisresurser för att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Utskrift av avsnittet: Jag heter Daniel Sjöstedt och i det här avsnittet kommer jag att prata om avslappning och avslappningens roll när det handlar om att bli mentalt starkare. Avslappning är en viktig del av mental träning och bland det första du börjar med när du börjar med mental träning är att lära dig att slappna av riktigt ordentligt. Du gör det här med hjälp av ljudband och små vardagsövnigar och avslappningen kommer sedan att vara en grund som den andra träningen byggs på. Det är ett skäl till att avslappning är en så viktig del av mental träning. Ju mer jag har lärt mig om mental träning desto bättre förstår jag hur en avslappnad kropp och ett avslappnat sinne är grunden för både välmående och långsiktig prestation. Och sambandet mellan kropp och sinne är väldigt starkt. En avslappnad kropp underlättar enormt för att få ett avslappnat sinne och vice versa. De flesta av oss lever med en för hög grundspänning. Grundspänningen är den spänningsnivå vi går omkring med i vardagen. När ingenting händer borde vi egentligen kunna vara helt avslappnade. Men det är vi inte. Vi har med oss en spänning som har byggts upp i kroppen över tiden. Både fysiskt och mentalt. Det skulle kunna förklaras som att vi heal tiden är lite uppe i varv. Vi är beredda på att någonting ska hända. Spänd nacke och spända axlar är ett vanligt tecken på en hög grundspänning. Och om du ofta brusar upp för småsaker eller har svårt att koppla av kan det bero på att du har en hög mental grundspänning. För att skapa en bild av hur det kan var så kan du tänka dig att ditt sinne är som en damm. När ingenting händer, när det är lugnt, är dammen stilla. Vattenytan är blank. Om det börjar blåsa krusas vattenytan. Inte så mycket om vinden är lätt, mer om den är starkare. När du kastar en sten i dammen uppträder vattnet i enlighet med stenens storlek och kraft. Inte mer och inte mindre. En stor sten som kastas med stor kraft ger ett stort plask och svallvågor som håller i sig. En liten sten märks knappt. Den ger ett litet plask och snart är vattenytan lugn igen. Så borde sinnet fungera. Men som du säkert vet är det inte alltid så. För vissa betyder alla stenar stora plask. Man reagerar starkt på minsta småsak. Dom här svallvågorna tar inte slut och ibland ökar de till och med i styrka. Trots att det var länge sedan någon sten kastades. Vattenytan blir aldrig blank. Sinnet kommer aldrig i stillhet. För att kunna fungera bra på sikt behöver du kunna slappna av. Du behöver en kropp och ett sinne som kan hitta stillhet. Dina muskler behöver vila och din hjärna behöver kunna släppa saker. När det kommer till fysisk träning vet alla hur viktigt det är med vila och återhämtning. Det är avgörande för utveckling. Om du belastar kroppen hårt men aldrig låter den vila bryts den till slut ner. Samma sak gäller för det mentala. Avslappning är grunden i all mental träning. Avslappningen är steg ett och bland det viktigaste. Bara genom att lära dig att slappna av kommer du att märka en rad positiva effekter. Ditt lugn kommer att blir större, din attityd kommer att förbättras och du blir sannolikt en gladare människa. Jag själv, som har tränat i många år nu, kommer ofta tillbaka till att bara träna muskulär eller mental avslappning. Och ju mer du tränar på det här desto snabbare och lättare kommer du att komma ner i djup avslappning. Och när du är i det tillståndet, av djup mental och fysisk avslappning, får du ut mycket mer effekt av den träning som kommer, den som handlar om sådant som självkänsla och mål och annat. Det är inte ovanligt att vilja hoppa över avslappningen. Många tycker att de redan är tillräckligt avslappnade och vill därför skippa förrätten och gå direkt på huvudrätten. De började inte med mental träning för att bli mjuka i nacke och axlar, de började för att de ville bli vinnare. Jag förstår det. Det är naturligt. Om du känner igen dig vill jag säga två saker: För det första så är du inte så avslappnad som du tror. Det finns en djupare nivå av avslappning som du sannolikt aldrig har upplevt. För om du har upplevt det så vet du hur viktigt det är med avslappning. För det andra avslappning ÄR mental träning. Om du vill bli bra på fotboll måste du ha kondition. Avslappning är för mental träning vad kondition är för fotboll. Du behöver den. Den ger resultat. Här kommer två förslag på hur du kan komma igång med muskulär och mental avslappning. Lars-Eric Unestål är originalet. Mycket av det jag har pratat om hittills och mycket av det jag kommer prata om i kommande avsnitt grundar sig i det jag har lärt mig av Unestål. Han har forskat på det här ämnet i över 40 år. Han har gjort massor av band du kan lyssna på. Och om du googlar hittar du snabbt var du kan börja. Jag har också gjort sådana här ljudfiler och om du vill så är dom dina att använda. Du hittar dem på min hemsida Monkey mindset.se och dom kostar inget. Det var allt för den här gången. Om du gillar det du hör eller om du tror att den här podden skulle jag uppskatta om du ville ge den ett betyg på den poddplattform du använder. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig.

Om du vill att din kropp ska bli starkare behöver du träna den. Detsamma gäller för ditt sinne. Mental träning är en systematisk metod för att få bättre mental kondition och starkare mentala muskler. Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha gratisresurser för att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Utskrift av avsnittet: Välkommen till Monkey mindset, jag heter Daniel Sjöstedt. I det här avsnittet kommer jag att prata en del om mental träning. Det finns en historia om hur Mahatma Gandhi alltid insisterade på att han skulle ha en timme avsatt för meditation varje dag. Och Gandhi verkade under första halvan av 1900-talet, han var en indisk politiker och aktivist som kämpade för mänskliga rättigheter, han förespråkade icke-våld och han ledde Indiens kamp för självständighet gentemot Storbritannien. I alla fall, när Gandhis schema blev för fullt sa hans medhjälpare till honom att han nu hade så mycket att göra att det inte längre var möjligt att lägga en hel timme på meditation. Gandhis ska då ha svarat "om jag har så mycket att göra är det bäst att jag från och med nu lägger två timmar per dag på meditation". Gandhis resonemang här kan ju tyckas vara bakvänt men när man tänker efter lite så är det logiskt. När kraven ökar behöver vi ta hänsyn till det och se till så att vi är tillräckligt starka för att klara av dem. Det borde vara självklart. Om vi har en maskin i en verkstad som ska klara stora påfrestningar behöver vi ju vara säkra på att den klarar av kraven, innan vi belastar den. Och om maskinen sedan ska kunna klara av ännu mer är det givet att maskinens prestanda behöver förbättras. Och vi behöver kontrollera att den är hel och se till att sköta underhållet. Samma sak med vår egen fysik. Om du ska prestera fysiskt bygger du först upp din kropp. Ingen som åker Vasaloppet räknar med att konditionen ska komma under själva loppet. Utan då ser du till att du är stark nog att kunna avsluta loppet redan innan du ställer dig på startlinjen. Och om du tränar trots att du är skadad eller om du inte vilar när du är sliten, så är risken stor att påfrestningen du utsätter kroppen för, bryter ner i stället för att bygga upp. Det är logiskt och självklart att det är så. När det gäller vår mentala styrka och vår mentala prestation, tänker vi underligt nog inte så. I alla fall inte de flesta av oss Många upplever att den mentala belastningen ökar. Och att fler och fler far illa. Och lite eller inget, tyder på att den här utvecklingen ska stanna av eller vändas. Ändå så görs väldigt lite för att träna upp de förmågor som behövs för att klara av de här förändringarna. När du får mer att göra och mer att tänka på är det ingen som först ser till att du är stark nog, eller har verktygen som krävs, för att klara av dem. Du förväntas anpassa dig under tiden. Och tyvärr är det inte många av oss som är som Gandhi, som har styrkan och kunskapen säga ifrån och först skapa förutsättningarna för att kunna klara av den här högre belastningen. Det är lätt att se när du inte klarar av någonting fysiskt. Benen viker sig. Lungorna säger ifrån. I värsta fall går saker i din kropp sönder. Med mental påfrestning är det annorlunda. Stress kommer krypande. Den är möjlig att dölja, åtminstone ett tag, åtminstone inför andra. Du kan hålla masken på jobbet och bryta ihop när du kommer hem. Eller bara köra på … dag efter dag efter dag .. tills vi plötsligt en dag inte kan sluta gråta eller inte kan ta oss ur sängen. Det händer. Överallt. Varje dag. Vanligtvis är det först nu du får hjälp för att bygga upp din mentala styrka. När du i någon mån har kraschat. När du är långt nere på minus får du hjälp att komma tillbaka upp till noll. Men noll räcker inte. Om du går tillbaka till samma mentala påfrestning som tidigare, vilket ju är troligt att du kommer att göra… … så riskerar du att återigen hamna där du hamnade förra gången. Inom mental träning jobbar vi med att bygga upp styrkan innan du utsätts för påfrestningarna. Vi använder metoder och verktyg som gör att du, om vi ska forsätta de här liknelserna med en maskin, kan klara mer belastning men fortfarande fungera lika bra eller till och med bättre. Att du, när du står på startlinjen, är tillräckligt stark för att klara av dem påfrestningar som väntar. Min approach till det här ämnet – mental träning – är att mental styrka, precis som fysisk styrka, är en träningssak. När man hör begreppet mental träning så tänker nog många automatiskt på elitidrott. Kanske har man hört någon sportstjärna prata om hur viktigt den mentala träningen har varit för deras framgångar eller så är det någon som har misslyckats i ett stort mästerskap som nu tar in en mental tränare för att kunna bli bäst när det gäller. Och mental träning är väldigt stort inom idrotten. Ofta är det det just den mentala biten som är skillnaden i världstoppen. Men mental träning är så mycket mer än att prestera som bäst när det gäller som mest. Det är någonting alla kan ha stor nytta av och effekterna av mental träning genomsyrar hela livet. Det är någonting du har med dig i vardagen. Om jag ska förklara det så enkelt jag bara kan så handlar det om att träningen gör så att dina tankar, dina känslor och dina inre bilder jobbar för att hjälpa dig i livet, istället för att stjälpa dig. Att det som sker inom dig, jobbar för dig. För många av oss är det precis tvärtom. Åtminstone när det bränner till. Våra tankar och känslor hindrar oss från att fungera så bra som möjligt. Och det kan leda till olika grader av tråkigheter. En stor del av den mentala träningen handlar om att må bättre. Då pratar jag om faktorer som stress och sömn och självkänsla och hur du ser på livet. För om du mår bättre så fungerar du bättre och när du fungerar bättre så ger du dig själv förutsättningarna som behövs, kom ihåg det här med Gandhi, att också prestera bättre. Och egentligen så är det inget nytt, inga revolutionerande, jag tror att många intuitivt vet de här sakerna. Men skillnaden på att till exempel läsa en bok eller lyssna på en föreläsning och att ägna sig åt mental träning är att inom den mentala träningen så nöjer vi oss inte med att veta vad vi borde göra och hur vi borde tänka. Vi tränar på det. Tränar på precis samma sätt som en löpare behöver träna löpning för att bli bättre. Så vi avsätter tid där vi fokuserar på att bli just bättre. Mentalt starkare. Det kräver inte så mycket tid men om du lägger en kvart om dagen så kommer du ganska snabbt att märka positiva resultat vad gäller din upplevda livskvalitet. Och den mest grundläggande delen av mental träning sker med ljudfiler. För enkelhetens skull kan man säga att det är ungefär som en guidad meditation. Lars Eric Unestål som är den mentala träningens gudfader har släppt många sådana här ljudband. De är jättebra och var du kan köpa dem är lätt att hitta om du googlar. Dom har till och med en app att ladda ner. Det finns andra som också har gjort sådana här ljudfiler. Jag har till och med gjort det och om du vill testa så är kan du gå in på min hemsida monkeymindset.se och där hittar du både ljudfiler och instruktioner som hjälper att komma igång. Det kostar inget. Så om du vill kan du börja med det här redan idag. Du kan ge det en vecka och se vad som händer. Det första du jobbar med är avslappning, att lära dig slappna av riktigt ordentligt. Det är grunden i mental träning och framöver kommer jag att pratat mer om varför det är så viktigt. Det var allt för den här gången. Tack för att du har lyssnat.

Om du vill att din kropp ska bli starkare behöver du träna den. Detsamma gäller för ditt sinne. Mental träning är en systematisk metod för att få bättre mental kondition och starkare mentala muskler. Prenumerera på nyhetsbrevet om du vill ha gratisresurser för att komma igång med mental träning: www.monkeymindset.se Det här är en nyinspelning av ett tidigare avsnitt av Monkey mindset. Utskrift av avsnittet: Välkommen till Monkey mindset, jag heter Daniel Sjöstedt. I det här avsnittet kommer jag att prata en del om mental träning. Det finns en historia om hur Mahatma Gandhi alltid insisterade på att han skulle ha en timme avsatt för meditation varje dag. Och Gandhi verkade under första halvan av 1900-talet, han var en indisk politiker och aktivist som kämpade för mänskliga rättigheter, han förespråkade icke-våld och han ledde Indiens kamp för självständighet gentemot Storbritannien. I alla fall, när Gandhis schema blev för fullt sa hans medhjälpare till honom att han nu hade så mycket att göra att det inte längre var möjligt att lägga en hel timme på meditation. Gandhis ska då ha svarat "om jag har så mycket att göra är det bäst att jag från och med nu lägger två timmar per dag på meditation". Gandhis resonemang här kan ju tyckas vara bakvänt men när man tänker efter lite så är det logiskt. När kraven ökar behöver vi ta hänsyn till det och se till så att vi är tillräckligt starka för att klara av dem. Det borde vara självklart. Om vi har en maskin i en verkstad som ska klara stora påfrestningar behöver vi ju vara säkra på att den klarar av kraven, innan vi belastar den. Och om maskinen sedan ska kunna klara av ännu mer är det givet att maskinens prestanda behöver förbättras. Och vi behöver kontrollera att den är hel och se till att sköta underhållet. Samma sak med vår egen fysik. Om du ska prestera fysiskt bygger du först upp din kropp. Ingen som åker Vasaloppet räknar med att konditionen ska komma under själva loppet. Utan då ser du till att du är stark nog att kunna avsluta loppet redan innan du ställer dig på startlinjen. Och om du tränar trots att du är skadad eller om du inte vilar när du är sliten, så är risken stor att påfrestningen du utsätter kroppen för, bryter ner i stället för att bygga upp. Det är logiskt och självklart att det är så. När det gäller vår mentala styrka och vår mentala prestation, tänker vi underligt nog inte så. I alla fall inte de flesta av oss Många upplever att den mentala belastningen ökar. Och att fler och fler far illa. Och lite eller inget, tyder på att den här utvecklingen ska stanna av eller vändas. Ändå så görs väldigt lite för att träna upp de förmågor som behövs för att klara av de här förändringarna. När du får mer att göra och mer att tänka på är det ingen som först ser till att du är stark nog, eller har verktygen som krävs, för att klara av dem. Du förväntas anpassa dig under tiden. Och tyvärr är det inte många av oss som är som Gandhi, som har styrkan och kunskapen säga ifrån och först skapa förutsättningarna för att kunna klara av den här högre belastningen. Det är lätt att se när du inte klarar av någonting fysiskt. Benen viker sig. Lungorna säger ifrån. I värsta fall går saker i din kropp sönder. Med mental påfrestning är det annorlunda. Stress kommer krypande. Den är möjlig att dölja, åtminstone ett tag, åtminstone inför andra. Du kan hålla masken på jobbet och bryta ihop när du kommer hem. Eller bara köra på … dag efter dag efter dag .. tills vi plötsligt en dag inte kan sluta gråta eller inte kan ta oss ur sängen. Det händer. Överallt. Varje dag. Vanligtvis är det först nu du får hjälp för att bygga upp din mentala styrka. När du i någon mån har kraschat. När du är långt nere på minus får du hjälp att komma tillbaka upp till noll. Men noll räcker inte. Om du går tillbaka till samma mentala påfrestning som tidigare, vilket ju är troligt att du kommer att göra… … så riskerar du att återigen hamna där du hamnade förra gången. Inom mental träning jobbar vi med att bygga upp styrkan innan du utsätts för påfrestningarna. Vi använder metoder och verktyg som gör att du, om vi ska forsätta de här liknelserna med en maskin, kan klara mer belastning men fortfarande fungera lika bra eller till och med bättre. Att du, när du står på startlinjen, är tillräckligt stark för att klara av dem påfrestningar som väntar. Min approach till det här ämnet – mental träning – är att mental styrka, precis som fysisk styrka, är en träningssak. När man hör begreppet mental träning så tänker nog många automatiskt på elitidrott. Kanske har man hört någon sportstjärna prata om hur viktigt den mentala träningen har varit för deras framgångar eller så är det någon som har misslyckats i ett stort mästerskap som nu tar in en mental tränare för att kunna bli bäst när det gäller. Och mental träning är väldigt stort inom idrotten. Ofta är det det just den mentala biten som är skillnaden i världstoppen. Men mental träning är så mycket mer än att prestera som bäst när det gäller som mest. Det är någonting alla kan ha stor nytta av och effekterna av mental träning genomsyrar hela livet. Det är någonting du har med dig i vardagen. Om jag ska förklara det så enkelt jag bara kan så handlar det om att träningen gör så att dina tankar, dina känslor och dina inre bilder jobbar för att hjälpa dig i livet, istället för att stjälpa dig. Att det som sker inom dig, jobbar för dig. För många av oss är det precis tvärtom. Åtminstone när det bränner till. Våra tankar och känslor hindrar oss från att fungera så bra som möjligt. Och det kan leda till olika grader av tråkigheter. En stor del av den mentala träningen handlar om att må bättre. Då pratar jag om faktorer som stress och sömn och självkänsla och hur du ser på livet. För om du mår bättre så fungerar du bättre och när du fungerar bättre så ger du dig själv förutsättningarna som behövs, kom ihåg det här med Gandhi, att också prestera bättre. Och egentligen så är det inget nytt, inga revolutionerande, jag tror att många intuitivt vet de här sakerna. Men skillnaden på att till exempel läsa en bok eller lyssna på en föreläsning och att ägna sig åt mental träning är att inom den mentala träningen så nöjer vi oss inte med att veta vad vi borde göra och hur vi borde tänka. Vi tränar på det. Tränar på precis samma sätt som en löpare behöver träna löpning för att bli bättre. Så vi avsätter tid där vi fokuserar på att bli just bättre. Mentalt starkare. Det kräver inte så mycket tid men om du lägger en kvart om dagen så kommer du ganska snabbt att märka positiva resultat vad gäller din upplevda livskvalitet. Och den mest grundläggande delen av mental träning sker med ljudfiler. För enkelhetens skull kan man säga att det är ungefär som en guidad meditation. Lars Eric Unestål som är den mentala träningens gudfader har släppt många sådana här ljudband. De är jättebra och var du kan köpa dem är lätt att hitta om du googlar. Dom har till och med en app att ladda ner. Det finns andra som också har gjort sådana här ljudfiler. Jag har till och med gjort det och om du vill testa så är kan du gå in på min hemsida monkeymindset.se och där hittar du både ljudfiler och instruktioner som hjälper att komma igång. Det kostar inget. Så om du vill kan du börja med det här redan idag. Du kan ge det en vecka och se vad som händer. Det första du jobbar med är avslappning, att lära dig slappna av riktigt ordentligt. Det är grunden i mental träning och framöver kommer jag att pratat mer om varför det är så viktigt. Det var allt för den här gången. Tack för att du har lyssnat.

Studier visar att intelligenta människor lever längre. Men vad är egentligen intelligens? Att vara snabb i huvudet och orolig är tecken på intelligens. Detsamma gäller humor. Professor Bo Melin som forskar på intelligensens betydelse för våra liv skiljer på kristalliserad intelligens och flytande. Ett böljande samtal om detta plus personlighetstester, Kina, Hitler och moral. Förutom Bo Melin medverkar Mats Holm, vetenskapsredaktör Fokus och Johan Hakelius, politisk chefredaktör Fokus. Programledare: Nina Solomin.

Kung Artur av Britannien, monarken med de tappra riddarna kring runda bordet, framstår för många som medeltidens portalfigur. Blott namnen på medlemmarna i kretsen är nog för att få oss att minnas barndomens sagor och associera till djärva stordåd, Camelots krenelerade murar, tinnar, torn och magi – Lancelot, Gawain, Tristan, Mordred, Merlin, Guinevere, Morgaine le Fay. För att inte tala om svärdet Excalibur och den heliga Graal.Men hur mycket är sant? Har kung Artur funnits? I så fall: när levde han, och hur tedde sig den värld som var hans? Varför är det så ont om hänvisningar till kungen i epokens egen litteratur? Vad vet vi egentligen, om vi utgår från arkeologin och från bevarade texter, om det land som idag heter England, när landet drabbades av invasioner och krig i svallvågorna av romarrikets fall och folkvandringstiden?I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kung Artur och den berättarkultur som förknippas med hans namn.Till saken hör att vissa av de mest färgstarka historierna om kung Artur och riddarna kring runda bordet skrevs påfallande sent, på 1100- och 1200-talen, och berättar mycket mer om den erans adliga och aristokratiska smak och värderingar än om hur folk tyckte och tänkte under tidig medeltid. Historien om hur Graal introducerades i europeisk litteratur och på kort tid blev Europas mest legendomspunna – men kyrkligt sett icke-auktoriserade – heliga föremål är både fascinerande och avslöjande. Detsamma gäller historien om hur munkarna i Glastonbury slog knut på sig själva för att hölja det egna klostret i arturiansk mystik, något som ännu ger eko i populärkulturen.Bild: Gobeläng som visar Artur som en av de nio värdiga, bär en vapensköld som ofta tillskrivs honom ca. 1385. Okänd upphovsman - International Studio Volume 76, via http://www.bestoflegends.org/kingarthur/ Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi sänder direkt från ett blomsterfjäll i Härjedalen. Och följer med på ringmärkning av duniga pilgrimsfalksungar. På hög höjd i fjällen, där utsikterna är som mest storslagna, är markens blommor så bedårande småskaliga att man bara måste falla på knä för dem. Det är just vad fältreporter Mats Ottosson tänker göra på en plats där fjällfloran är särskilt rik: Stor-Mittåkläppen i Härjedalen. Som sällskap och ledsagare har han makarna Barbro och Lennart Risberg som kommer hit minst en gång varje år, gärna två. Vi får också höra Anja Fjellgren Walkeapää från Mittådalens sameby, som ser på fjällen och dess flora med renskötarens ögon.Berggrunden på detta vackert skulpterade fjäll är ovanligt kalkhaltig vilket gör floran särskilt intressant och exklusiv. Klippveronika och fjälltätört, fjällvedel och tuvbräcka, gullspira och fjällruta - det är bara några exempel på fjällväxter som finns här. Mattorna av fjällsippa är vidsträckta. Här finns också tre arter av låsbräken, som dock är notoriskt bra på att gömma sig. Detsamma gäller nordens minsta orkidé, dvärgyxne.Med lite tur kan man även få se den sällsynta dagfjärilen fjällvickerblåvinge och fjällens egen trast: ringtrasten. Fjällpipare och berglärka är exklusiva fågelarter som åtminstone tidigare häckat på fjällets topp-platå. Längre ner på sluttningen finns goda chanser att träffa på blåhake.Vi möter också pilgrimsfalken, en fågel som var uträknad i Sverige för 50 år sedan. Bara några få par fanns kvar. Men idag är situationen en helt annan - det finns mellan 400 och 600 par av den karismatiska rovfågeln i Sverige, i nästan alla landskap. Men övervakning och inventering behövs fortfarande. Naturmorgons reporter Lena Näslund följer med Tommy Järås och klättraren Bjarne Modigh på ringmärkning av duniga fågelungar på klipphyllor i Boråstrakten.Under morgonen ringer vi upp två av Naturmorgons lyssnare som båda mött fiskgjusar på olika sätt: Joakim Öhrn som regelbundet träffar gjusen Viktor vid Vänern, och Berit Westin som blev vittne när en ung fiskgjuse inte ville släppa sin gädda och fick ett rejält bad på köpet.Till och med i perfekt plockade ögonbryn finns naturen, i de små björndjuren som bor där. Hur gärna vi än vill så kan vi inte fjärma oss från naturen, säger Maria Westerberg i veckans kråkvinkel.Programledare är Joacim Lindwall.

Den här veckan pratar Lovisa och Jessica om charmen med att åka på cup tillsammans med sina barn och hur liknande aktiviteter har en alldeles speciell plats i deras hjärtan. Lovisa har också en ny uppdatering gällande sommarutmaningen Träningspodden101010, som visat sig vara svårare än hon först trodde. Detsamma gäller Jessica, som dessutom ligger betydligt sämre till än Lovisa. Det blir också lyssnarfrågor om bl a träning för den som är 40+ och som börjar nosa på klimakteriet. - På vilka sätt förändras kroppen och vilken sorts träningsrutin ger bäst resultat för att undvika smärta i leder och muskler eller ansträngningshuvudvärk? Det blir också svar på frågan hur länge man ska vara kvar i en yogaposition för bästa resultat. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är världens största spelföretag och en internetgigant som får Silicon Valleys techhöjdare att blicka storögt mot Kina. Hör berättelsen om Tencent vars digitala imperium når ända till Sverige. Över 800 miljoner kineser använder Tencents app “WeChat” för att kommunicera, shoppa, boka taxi, handla på börsen och mycket mer. För en majoritet av Kinas befolkning är Tencents appar och tjänster en självklar del av det dagliga livet och den digitala infrastrukturen. Bolaget betraktas även som världens största spelföretag och dess investeringar sträcker sig långt utanför Kina. Tencent har exempelvis köpt in sig i svenska Spotify och i flera svenska spelutvecklare.Därför gav Facebook upp drömmen om KinaHör också om de amerikanska techjättarna som länge suktade efter den enorma digitala marknaden i Kina. Facebooks grundare Mark Zuckerberg lade under flera år stora resurser på att charma Peking, men kastade så småningom in handduken. Detsamma gjorde Google. Men på andra håll lever drömmen om Kina. Apples vd Tim Cook och Teslas vd Elon Musk har båda besökt Kina under våren. Samtidigt möter Tencent ökade regleringar och statlig kontroll och aktien har fallit rejält de senaste åren.Medverkande: Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Jacob Lovén, programledare för Digitala Draken hos Svenska Dagbladet. Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese RosenvingeTekniker: Hanna Melander

Inom den medicinska forskningen har AI länge varit illa ansett. Nu är t.o.m- pionjärerna förvånade över att det funkar så bra. Men skulle du vilja gå i terapi hos en AI-bot? Filosofen Jonna Bornemark menar att man måste se till människans förmåga att tillskriva föremål liv. Det gäller även när vi pratar om AI och och AI-terapi. Att personen som chattar med AI-terapeuten snabbt kan tillskriva boten mänsklighet.– Vi är inte som vi kanske vill tro mer rationella varelser idag, p.g.a. den tekniska utvecklingen. Vi ger redan som barn till exempel en nalle liv genom att vi pratar och delar våra hemligheter med den. Detsamma gäller med AI. Här finns inget levande eller sinnligt mottagande. AI-boten har inget självmedvetande. I den här typen av terapi måste vi vara medvetna om att den vi möter är oss själva. Den andra är en chimär.AI används redan inom vården framförallt när det handlar om bildigenkänning, t.ex. vid avläsningen av röntgenbilder, men också vid utredningar kring läs- och skrivsvårigheter.Mattias Nilsson är forskare i syn och ögonrörelse som var medskapare till en maskin som hjälper att detektera dyslexi hos skolelever. – Vi pratade inte om AI när vi skulle lansera maskinen 2016 för vi insåg snabbt att det skulle låta för futuristiskt vilket skulle göra personalen mer skeptisk. Men ändå hade man farhågor om att den här datorn skulle ersätta lärare och specialpedagoger. Det var det aldrig tal om, menar han. Nu hade man istället ett hjälpmedel och personalen kunde erbjudas ett till instrument i deras “verktygslåda”Även Per Carlbring, professor i klinisk psykologi, har upplevt rädslor och kritiska röster när man använt AI-teknik inom till exempel terapi. – Dels är det viktigt att veta vilken terapiform vi pratar om, dels måste vi berätta att det inte finns någon etablerad AI-terapi i Sverige idag. Men Carlbring ser stora fördelar med AI:s inträde inom terapin. Han menar att behandlaren skulle kunna med hjälp av AI få handledning i realtid. Men då pratar man om internetbaserade behandlingar som sker på distans. Med hjälp av AI kan terapeuten få en större överblick över hela personen och snabbt se mönster i hur personen utvecklas. Samtidigt, menar Karim Jebari, filosof, att AI-utvecklingen inte går lika snabbt som människor verkar tro och att vi därför inte borde vara oroliga.– Vi har länge varit i en hype-fas pådriven av managementkonsulter som menade att AI skulle lösa alla problem. Men där är vi inte på ett bra tag. Fortfarande kan inte en AI ersätta någon inom vården utan man kan i bästa fall se det som ett ”stetoskop”, ett verktyg, snarare än en biträdande läkare. Gäster i studion:Per Carlbring, professor i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet. Mattias Nilsson, forskare i syn och ögonrörelse vid Marianne Bernadottes centrum på Karolinska institutet. Jonna Bornemark, filosof, professor i filosofi och jobbar på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola.Karim Jebari, filosof, forskare vid Institutet för Framtidsstudier vid Stockholms Universitet.Reportage: Våra reporter Sebastian Hedlund går i terapi hos en AI-bot, WYSA och träffar en mänsklig terapeut. Hur upplever han skillnaden. Och Simon Sarnecki tar oss på en historisk resan med AI för att se var vi befinner oss idag. Programledare, Ulrika Hjalmarson Neideman.Producent, Shang Imam

En gång i tiden, under det tidiga 1600-talet, hade svenska kungar ambitioner om att göra sig själva eller sina släktingar till rysk tsar. Detsamma gällde de polska kungarna, som i sin tur var de svenska kungarnas nära släktingar. Det hela är rörig, och då är det ändå ingenting mot den politiska röran i Ryssland som gjort att Östersjögrannarna börjat slipa sina knivar.Läslista:Smirnov, Alexej, Den svenske tsaren, Karneval förlag, Stockholm, 2017Hosking, Geoffrey, Ryssland: folk och imperium 1552-1917, Historiska media, Lund, 2003Larsson, Lars-Olof, Arvet efter Gustav Vasa: berättelsen om fyra kungar och ett rike, Prisma, Stockholm, 2005Bodin, Per-Arne, Ryssland: idéer och identiteter, Norma, Skellefteå, 2000m fl... Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Isabelles familj och Saras tomater. Varför har Isabelle börjat säga “våran” i stället för “vår”? Hur uttalas sj-ljudet i olika delar av Sverige? Och vad är skillnaden mellan “detsamma”, “du med” och “du också”?

Laxen och sillen har en given plats på julbordet. Detsamma gäller prinskorven och skinkan. Men det finns plats för mer vegetariskt, enligt Jenny Jewert, expert på hållbart jordbruk vid WWF. Hennes tips är att välja ekologiskt och blågult. Miljömärkt gäller för fisken, menar marinbiologen Inger Melander, som väljer bort den norska laxen, som ändå har blivit mer hållbar på senare tid. Men WWF ger den norska laxen fortsatt gult ljus i sin fiskguide. Släng inte granen i sjön, utan låt den få ett nytt liv som bränsle när granen kastas ut. Och visst kan julklapparna vara mer cirkulära och återvinnas. Ännu bättre är att tillverka egna i trä eller ta till vara ull som värmer skönt när el ska sparas.

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram den större bilden, en djupare sanning, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt case i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt case annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken vinkel vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.Lars Hermansson, författare och kritiker

Robotar har funnits i industrin under lång tid, där muskelkraft byts ut mot automatiserade system. Nu har robotar klivit in i människans vardag och är på väg att ersätta hjärnan, enligt robotforskaren och entreprenören Fredrik Löfgren. AI-algoritmer är överlägsna människan när det gäller att läsa in och analysera stora datamängder. Detsamma gäller att tolka bilder. Däremot kommer jobben inte att försvinna, men de kommer att förändras och bli roligare, och mer kreativa.

Får arbetsgivaren göra avdrag på lönen hur som helst? Hur mycket har arbetsgivaren rätt att dra av?  Få koll på det och mycket mer   Vi går igenom "Lag (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt" (2022-09-25)   Kvittningslagen: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1970215-om-arbetsgivares-kvittningsratt_sfs-1970-215 Proposition 1970:94 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-94-ar-1970_FT3094   Nu kan även ni bli medlemmar i Fack You Podcast Arbetarkulturella Förening! Medlemskapet gäller i 1 år och du kan själv välja din medlemsavgift (ex: 500, 100, 200 eller helt valfri summa). Swisha ditt namn och e-postadress till nummer 123 09 084 26     Gilla dela och följ oss på sociala medier: https://www.facebook.com/fackyoupodcast http://instagram.com/fackyoupodcast   Ljud och musik: Introlåt: The WTF Singalong - Melody Sheep   Lag (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (2022-09-25) 1 §   Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen (lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren. Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran gäller i tillämpliga delar i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare. 2 §   Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till betalning, får kvitning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan sägs. 3 §   Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader. Rätt till kvittning utöver vad som följer av första och andra styckena kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är att anse som central arbetstagarorga nisation. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal. Lag (1976:587). 4 §   Kvittning enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal får ske endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar när mare föreskrifter om beräkningen av hur stor del av lönefordringen som skall vara skyddad mot kvittning. Lag (1976:92). 5 §   Skatteavdrag har företräde framför kvittning enligt denna lag. Detsamma gäller utmätning av lön för sådan fordran som har företrädesrätt enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken, om utmätningen har beslutats innan lönefordringen förfallit till betalning. Är arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 § och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom beslut om utmätning av lön för en fordran som inte har företrädesrätt enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken, beslutar kronofogdemyndigheten om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas storlek. I övrigt får kvittning inte åberopas mot beslut om utmätning av lön. Kronofogdemyndighetens beslut enligt andra stycket får överklagas hos tingsrätten utan inskränkning till viss tid. Vid överklagandet och vid handläggningen i domstol tillämpas 18 kap. utsökningsbalken. Lag (1995:301). 6 §   Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal, skall arbetsgivaren från kronofogdemyndigheten inhämta besked om hur stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvittning. Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får arbetsgivaren hålla inne lönebelopp till dess kronofogdemyndighetens besked föreligger. Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära sådant besked. Lag (1981:833). 7 §   Innan Kronofogdemyndigheten meddelar beslut som rör arbetsgivarens framställning enligt 6 §, skall myndigheten bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Mot Kronofogdemyndighetens beslut får talan ej föras. Kronofogdemyndigheten kan ändra beslutet, om anledning därtill förekommer. Lag (2006:683). 8 §   Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt. 9 §   Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran handlägges enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordran. Lag (1974:382).

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för den perfekta romanen. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.Charles J Shields biografi Mannen som skrev den perfekta romanen arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text den är neutral, också hans dialog är nedslipad.Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butchers Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?Det borde vara lätt att svara på  Butchers Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra.Så sammanfattade New York Times kritiker Butchers Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butchers Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butchers Crossing sluter sig om sig själv.Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig men han var sedd.1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer Minnen från andra sidan graven eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad Mannen som skrev den perfekta romanen borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.Inte illa för en deppig lärare i Denver.Mikael Timm LitteraturCharles J Shields: John Williams  mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

Det börjar bli trångt om saligheten.. Joe Bidens besök i Saudiarabien kan tolkas som en stor seger för kronprins Mohammed bin Salman. Den amerikanska presidenten hoppas på mycket – men har mindre att vinna. Som presidentkandidat var Joe Biden tydlig. I händelse att han blev president skulle han låta saudierna ”betala priset och göra dem till den paria de är”. 20 månader senare befinner han sig på fyradagarsturné i Mellanöstern. Amerikansk tv livesänder varje ögonblick, från Air Force Ones landningar på utländsk mark till handskakningarna som presidentens doktor avrått från. Inom ett par dygn möter Biden Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman. Mannen som den amerikanska underrättelsetjänsten sagt ligger bakom mordet på journalisten Jamal Khashoggi. Biden beslutade själv att släppa den hemligstämplade CIA-utredning som slog fast sambandet. Mötet kan tolkas som en stor seger för kronprinsen. För Biden utgör det en stor risk, liksom hela turnén är ett politiskt vågspel inför öppen ridå. Resan sätter fingret på allt presidenten vill förskjuta fokus från: det skyhöga oljepriset och administrationens oförmåga att påverka det, israelernas minskade förtroende för Biden i jämförelse med Trump, de dubbla signalerna det sänder att först omtala saudierna som paria och sedan förära dem ett besök. I Washington Post, samma tidning som Khashoggi skrev i, försvarar Biden sitt beslut att åka. Kontentan: att amerikanerna har allt att tjäna på en stabilare region. Men presidentens chanser att uträtta några större diplomatiska bedrifter anses vara små. Hans egen stab har gjort allt för att spela ned förväntningarna inför avfärd. Förhoppningen är ändå att Biden ska förmå Saudiarabien att producera mer olja och att det ska få priset att sjunka. En vädjan saudierna hittills ratat och enligt uppgifter är fortsatt ointresserade av att möta. USA:s besök är viktigt men inte heligt. Saudiernas relationer till både Kina och Ryssland har stärkts och saudiska tjänstemän har sagt att man inte tänker överge några allianser. Några eftergifter på mänskliga rättigheter-området är inte heller aktuella, enligt desamma. Det planerade försöket att föra Israel och Saudiarabien närmare varandra riskerar också att hamna i skymundan av den tidigare administrationens insatser på området. Utrikesminister Blinken har med tiden tvingats prisa Trump för avtalet han fick till stånd. Avtalet han rev upp är en annan punkt på agendan. Biden arbetar för att återinträda i Iranavtalet. Ett arbete som hittills varit föga framgångsrikt, men anses brådskande sedan Bidens sändebud sagt att Iran har såpass mycket uran att kapaciteten till en färdig kärnvapenbomb bara ”är veckor bort”. Utrikespolitiskt står med andra ord mycket på spel. Detsamma gäller inrikespolitiskt, både i väljaropinionen och internt i det demokratiska partiet. Mötena med israelerna riskerar spä på splittringarna mellan den Israelvänliga falang Biden själv tillhör och de alltfler partikamrater som allierar sig med Palestina och drar paralleller mellan palestiniernas kamp och afroamerikaners strävan efter rasrättvisa i USA. Demokraternas stöd för Biden är ljummet. Bara 26 procent vill se honom ställa upp i nästa presidentval, medan 64 procent föredrar en annan kandidat. Av ett färskt tv-klipp att döma gör presidenten allt för att förtränga uppgifterna. Till en reporter svarade Biden: – Read the polls, Jack. Han tillade sedan att 92 av demokraterna skulle rösta för honom om han ställer upp. Den senaste tiden har Biden-adminstrationen valt att skylla problemen på faktorer utom dess kontroll. USA skyller det höga oljepriset på alltifrån Riyadhs oljeallians med Moskva, till opportunistiska företagare. På hemmaplan har Biden bannat bensinmacksägarna för att ta överpriser vid pumparna och sagt åt dem att sänka priserna. Han har ögonen på sig. Joe Biden hade inte åkt till Mellanöstern om han inte trodde att han hade en chans att påverka både USA:s relationer till oljeproducenterna och opinionen. Misslyckas han riskerar han befästa den tilltagande bilden av en administration inkapabel att lösa utmaningarna den står inför, inrikes och utrikes. #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Få datorspel har påverkat spelkulturen mer än World of Warcraft. Frågan är om spelets logik också påverkat samhället? Det funderar Vincent Flink Amble-Naess på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sprids en smitta i kungariket. Anhängare av en undergångssekt bryter sig in i förrådsbyggnaderna och förgiftar spannmålet. De som sedan äter av mjölet insjuknar i en febersjukdom och avlider i blodiga kräkningar. När liken har kallnat reser de sig ur graven med lysande blåa ögon för att hemsöka människorna.Den unge kronprinsen leder en styrka av riddare för att bjuda fienden motstånd. När allt verkar förlorat hör han talas om ett förtrollat svärd, som sägs göra bäraren odödlig. I ett försök att hitta vapnet företar han en expedition till en avlägsen kontinent. Han färdas över glaciärer och genom ändlösa snölandskap, och når till slut sitt mål. Men just som han greppar skaftet och drar svärdet ur det isbelagda podiet, känner han hur något förändras. Han segnar ner på knä och sluter ögonen. När han slår upp dem igen lyser de blåa som mareld.Berättelsen om Arthas Menethil den unge kronprinsen som förvandlades till det han ville bekämpa är hämtad från den populära datorspelsserien Warcraft. Serien påbörjades år 1994 med Warcraft: Orcs & Humans. Spelaren hade i uppdrag att bygga sitt samhälle från grunden, rekrytera soldater och utkämpa krig. För att ta hem segern krävdes stora mått av taktik, snabbhet och fingerfärdighet. Spelet var stilbildande i den genre som kallas realtidsstrategi och som hade sin guldålder kring millennieskiftet.Efter det första spelet släpptes ytterligare fem i samma genre, bland annat storsäljaren Warcraft III: Reign of Chaos, som berättelsen om Arthas är hämtad från. När det sjätte spelet skulle utvecklas, slog utvecklarna in på en ny och obeprövad väg.År 2004 släpptes den produkt som mer än någon annan skulle komma att symbolisera datorspelsvärlden för utomstående. Spelets titel blev World of Warcraft, förkortat WoW eller som det skulle komma att uttalas i Sverige: våvv.Spelarna rörde sig fritt i en tillsynes oändligt stor spelvärld. De kunde själva välja både utseende, kön och yrke åt sina karaktärer. Och sedan slogs de mot monster, begav sig ut på äventyr och bistod spelvärldens lokalbefolkning genom att lösa olika uppdrag.Det som kännetecknade World of Warcraft var att det inte krävde någon teknisk skicklighet. Till skillnad från tidigare spel behövdes varken fingerfärdighet eller reflexer. Av naturliga skäl var även våra doft- och smaksinnen obrukbara. Och visst fanns det musik i spelet, men efter några månader tröttnade de flesta på den och stängde av. Istället spelades fildelad musik från någon av de nystartade hemsidorna DC++, Limewire och Pirate Bay. Det enda som behövdes för att spela var synen, och en habil rörelseförmåga i höger hand. Vid sidan om detta krävdes tid, ambitioner och framför allt en förmåga att samarbeta.Den som ville ta sig vidare var nämligen tvungen att göra gemensam sak med upp till 40 andra spelare. För att underlätta samarbetet slöt man sig samman i gillen, en form av föreningar som koordinerade spelare i gemensamma uppdrag. I dessa sammanslutningar tillämpades komplexa belöningssystem, där spelarna premierades efter hur mycket de hade bidragit till gruppens gemensamma intressen. Det kunde röra sig om ovanligt fördelaktig utrustning, vapen eller titlar.Men att stiga i rang var en tidskrävande process. För att lyckas räckte det inte med att tillbringa några timmar i veckan vid tangentbordet. Tvärt om var det bland de mera inbitna spelarna inte ovanligt att viga upp till sex timmar om dagen åt spelandet. Med World of Warcraft hade utvecklarna gått från att skapa underhållning till att skapa en livsstil.Kanske var faktumet en effekt av spelets finansieringsmodell. Istället för att som tidigare betala en engångssumma, betalade spelarna en månatlig prenumerationsavgift till det företag som låg bakom spelet: Blizzard Entertainment. Denna omständighet skapade incitament för utvecklarna att ta fram en produkt som höll kvar kunderna så länge som möjligt. Förmodligen var det just därför de sociala aspekterna blev så viktiga. Det som lockar oss att engagera oss mera långvarigt i något är trots allt inte de rent tekniska aspekterna, utan möjligheten att bilda relationer och vinna uppskattning. Eller, som det heter i Hávamál: Människa är människas gamman.De vänskapsband som knöts mellan spelarna var ofta starka. Man förenades i glädjen över ett gemensamt projekt, och under ändlösa nätter framför datorskärmen lärde man känna varandra på djupet, trots att man aldrig hade sett varandra i ögonen. Själv har jag än idag kontakt med några av mina gamla spelkamrater, trots att det har gått över 15 år sedan jag raderade mitt konto.Den samvaro som skapades i spelvärlden skilde sig emellertid från den i den fysiska. Faktumet att händelserna inte utspelade sig i verkligheten utan inuti Blizzard Entertainments huvudserver i Chicago, Illinois bäddade för ett avhumaniserande förhållande till rivaler och motståndare. Inget fick stoppa en i jakten på framgång, och på att klättra i hierarkin. Inte sällan förekom ren mobbing, också bland de vuxna spelarna.Man kan fundera över vilka effekter det har fått på vårt samhälle att en stor del av de unga männen under början av 2000-talet tillbringade sin ungdom i sådana miljöer. Kanske är effekterna större än vad man skulle kunna tro. Samma logik som verkade i spelvärlden tycks nämligen ha kommit att prägla också andra delar av tillvaron. En verksamhet som under det senaste decenniet har kommit att likna ett datorspel är krigföringen, som i allt större utsträckning utkämpas med drönare och andra fjärrstyrda robotar.De som manövrerar maskinerna anställs inom ramen för särskilda förband, som sällan behöver befatta sig med krigets realiteter. En modern stridsdrönare utrustas nämligen inte enbart med missiler och kulsprutor utan även med en högupplösningskamera. Därför kan den återge sin omgivning i detalj på datorskärmar hundratals mil bortom stridens hetta. De som sitter vid spakarna påminner mer om gamers än om riktiga soldater.I likhet med datorspelen krävs det ingen vidare skicklighet för att styra maskinerna. Utan fara för sin egen säkerhet kan piloterna omintetgöra fienden på avstånd, liksom vore de endast pixlar på en skärm. Detsamma gäller civila måltavlor som skyddsrum, skolor och sjukhus. Och vem vet: kanske behöver historien om World of Warcraft kompletteras, när det visar sig att de som i sin ungdom jagade efter draken Onyxia eller eldguden Ragnaros, som stridande i verkliga krig fick styra sina robotar över fiendens territorium på jakt efter ära och berömmelse, och utan hänsyn till sina handlingars konsekvenser.Kanske får vi tillfälle att vända på Karl Marx bevingade ord och konstatera att historien mycket riktigt upprepar sig. Men först som fars, och blott i efterhand som tragedi.Vincent Flink Amble-Naess, skribent

Just idag gästar Martí Cifuentes och ger sin bild av läget i laget inför den kommande cupfinalen. Astrit Selmani gästar och pratar om förra årets och detta årets final ur sitt eget och ett anfalls-perspektiv. Detsamma gör Simon Sandberg men med fokus på defensiven. Dessutom gästar Göran Rickmer och berättar om vad som skiljer arrangemanget från ett vanligt sådant.

INTRO: [00:00:00] Påskupplagan av podden introducerar nya konceptet att dual wield:a en PXL i vardera hand, en så kallad stereo-PXL som kanske rentav resulterar i en ny, orange kombination! Vill du testa själv så kan du köpa såväl gula Liquid Lightning som röda Rock & Rage på  pxlpowerup.se och även fler och fler andra ställen och återförsäljare. I samma veva som detta smakexperiment diskuterar poddpolarna Mikael och Peter även vikten av ljuddesign och musik i film… SPELSTREAMAT [00:05:58] Senaste påhittet i streamen på Twitch är att Mikael till 100% ska ge sig an Call of Duty: Warzone i vad som enklast kan beskrivas som From Zero To Hero, då han helt enkelt ska ta sig från total n00b i spelet till true l33t, så följ hans framsteg i streamen som du i vanlig ordning hittar under namnet PXLProductions. NYNÖRDAT: [00:16:47] Trots Filmstadens senaste påhitt med att förbjuda att köpa dricka, snacks och tilltugg på annat ställe än hos just dem har Mikael faktiskt tagit sig till en biosalong tillsammans med sin lillgrabb för att titta på Sonic the Hedgehog 2. Dock dessvärre i svensk dubb, men trots det verkar såväl den allmänna upplevelsen som filmen i synnerhet fallit både far och son på läppen! PEPP PÅ: [00:39:36] Apropå just biofilm så lär det vara läge att snabbt avverka kommande Doctor Strange in the Multiverse of Madness just på bio, innan spoilers haglar över denna magiskt mystiska film som bland annat ryktas visa upp en självaste Tom Cruise som Superior Iron Man! Spekulationer förvisso, men det hindrar inte duon Hollsten & Kjellin från att gotta sig i vad som kan komma att ske i framtida MCU! CHECK-IN [00:58:37] Såväl Moon Knight som Halo har båda nått sina vardera tredje episoder vid det här laget och det verkar inte båda gott för någon av dem. Även om storyn kring Marc Spector, Steven Grant och alla andra personligheter känns välspelad och bitvis uppfriskande så känns inte riktigt titelrollens hjälte speciellt intressant. Detsamma kan även sägas om självaste Master Chief som tyvärr så här långt är den minst intressanta detaljen i scifi-serien, som dessutom lider av en rad ytterligare problem i sitt berättande. PEPP ELLER NEPP [01:18:09] I veckan har äventyrskomedin The Lost City premiär och den allmänna inställningen är pepp tack vare en intressant rollista som inkluderar Sandra Bullock, Channing Tatum, Brad Pitt (!) och Daniel Radcliffe. Ett tips är att kolla in filmens promomaterial som inkluderar mer än bara traditionella trailers och visar tendenser på en riktigt rolig rulle! Tveksamt om det blir biobesök, men helt klart något att se fram emot att stream:a tids nog! VERSUS: [01:28:03] Sist ut i vanlig ordning droppas förslag på skådisar att porträttera två utvalda seriekaraktärer, denna gång Ghost Rider och Carnage som sedan matchas mot varandra för att avgöra vem som går vinnande ur en strid. Håller du med om utgången? Eller tycker du annorlunda? Har du själv några kandidater du vill se spelar eventuella filmroller i framtiden? Eller vill du föreslå en ny versus-kamp? Kommentera och hör av dig till oss via vår Instagram på @pxlpodcast

Är det våra försök att undkomma eller åtminstone tillfälligt överlista dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten både människans och universums överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.Helena Granström, författare

För några veckor sedan kom ett pressmeddelande från Sahlgrenska om akut brist på blod på grund av pandemin, och läget var svårt också i andra delar av landet. Nu är läget en aning bättre, men fortfarande pressat. Den akuta bristen på blod, och möjliga lösningar på kort och lång sikt, kunde vi höra om i Vetenskapsradion På djupet den 17/1. Nu sänds programmet i en uppdaterad repris, där vi kan konstatera att läget är lite bättre men bristen fortfarande stor.Tillgången på blod inom sjukvården sätter gränser som handlar om både liv och död. Det finns för få blodgivare från början, i Sverige är det bara 2% som är blodgivare, och nu har många av dem varit sjuka eller i karantän. Detsamma gäller vårdpersonalen. Flera personer som jobbar med blod inom vården sa i januari att de aldrig varit med om något liknande. Hur klarar svensk vård den akuta bristen på blod? Och vilka kan lösningarna vara på längre sikt? Bättre nationell samordning av blod och blodgivare kan vara en möjlighet, och kanske kan också det konstgjorda blod som det länge har forskats kring också hjälpa, men när kommer det och kan börja användas? Och borde vi ens behöva konstgjort blod? Egentligen inte, menar blodgivaren Maria Andersson Persson, det är ju inga konstigheter, så fler borde donera det, tycker hon.Medverkande: Anna-Karin Norrman, enhetschef på GeBlod på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg; Christina Lundell, chef för transfusionsmedicin hos Unilabs med blodcentraler i Skaraborg, Sörmland och Stockholm; Maria Kvist, överläkare på Blodcentralen i Stockholm; Martin Olsson, professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare i Region Skåne; Maria Andersson Persson, undersköterska på Skaraborgs sjukhus i Skövde och blodgivare.Reporter: Ylva Carlqwist-WarnborgProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Jackpot på V75 och Färjestadstravet står som värd för omgången. Mac har Corona och kämpar mot hostattackerna, men är lika påläst som alltid. Vid varje ”host” bjuds det på en tvilling så var uppmärksam gällande detta. Hört och häpna, duon i rörande överens med det mesta denna veckan. De har samma bästa spik och det är verkligen ingen favorit det handlar om. Spännande lyssning och mot sju rätt!

Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 31 augusti 2020.För några år sen gav jag mig in på ett vansinnesprojekt. Jag skaffade hästar. Det var två ston av en tålig, vildhästliknande ras, och de kom från olika flockar.Taiga var en ljusblack skönhet alltså, hon var gräddfärgad med vilttecken och vita slingor i sin långa, svarta man. Hon släpptes ihop med den eldröda, nästan lila Nikita, och tog omedelbart kommandot med hot om fysiskt våld, eftersom hon var kraftigare och buffligare. Men egentligen hade Nikita varit ett bättre ledarsto, hon hade haft fler föl än Taiga och var ranghög i sin ursprungsflock. Nikita var klok, subtil och raffinerat kommunikativ.I början var hästarna i stallet på nätterna. Så småningom skulle de gå dygnet runt i den stora hagen, som innehöll både skog och äng, men då behövdes det en ligghall så att de själva kunde välja var de ville ta skydd under nätter och stekheta dagar.När ligghallen äntligen kom på plats iakttog jag de båda stonas kartläggning av läget.Taiga liknade en general som breder ut den strategiska truppkartan framför sig. Hon var en intelligent häst; hon visste till exempel exakt hur man öppnar komplicerade boxhakar för att ta sig ut i stallgången och vräka i sig havre ur förrådet.Den nya byggnaden var luxuös ljus och rymlig med en djup spånbädd, doftande halm och eluppvärmd vattentunna. Taiga stack in sin sammetsgrå mule genom den breda öppningen, synfältet öppet för vidvinkelscanning, näsborrarna vibrerade och läpparna drogs upp i en grimas det var en besiktning med alla sinnen. Däremot avstod hon från att kliva in, hon backade istället, och med lätt bakåtstrukna öron och ett diskret blicktryck mot Nikitas bak föste hon in sin underlydande. Det var alltså Nikitas uppdrag att utföra den fysiska undersökningen av den nya, potentiellt farliga arkitekturen. Först efter genomgången kontroll, när Nikita redan låg och vältrade sig i spånet, klev Taiga in. Då betedde hon sig som om hon ägde stället.Det är normalt att fega ur ibland. Ibland kallas smitarbeteendet rentav för att delegera. Alla som utövar ansvar är rädda för att avslöjas som bluffande amatörer. En dominant hund kan inta en avslappnad hållning innan den plötsligt går till attack, medan en osäker hund ofta anser att anfall är bästa försvar. Skenet bedrar, och självsäkerheten är granne med rädslan.När man pratar om ledarskap brukar man låtsas att rädslan inte finns. Det brukar särskilt gälla när människor ska umgås med hästar. På ridskolor och stall förväntas man kliva in i boxen hos helt okända varelser och parera eventuella revirmarkeringar genom att utstråla auktoritet.Varför måste vi människor dölja rädslan som finns i makten?Hästar däremot, de döljer ingenting. De är kraftfulla, men också lättskrämda. De blir rädda för presenningar, jackor, bildäck som ligger på fel ställe. Vi vet att deras rädsla är farlig för oss, vi kan skada oss illa när de skenar eller flippar ur. Det är egentligen ett under att människor kan hantera de här livsfarliga monstren.Den tyska litteraturvetaren Ulrich Raulffs mastodontverk om hästens kulturhistoria, "Farewell to the Horse" som den heter i engelsk översättning, handlar om vår makt över hästen. Hästen blev människans första redskap för att förflytta sig på en helt ny hastighetsnivå ridkonsten kom tidigare än både hjulet och segelbåten och det gav möjlighet till snabbare överföring av information och erövring av avlägsna territorier. Globaliseringen påbörjades på hästrygg.Raulff kallar hästen för bondgårdens aristokrat. Och ryttaren till häst, oftast en kung, är den politiska historiens oöverträffade maktsymbol.Man brukar utgå från att det var människan som tämjde och tog makten över hästen, men troligen är det inte så enkelt. Vetenskapsjournalisten Stephen Budiansky, som har skrivit boken the Nature of the Horse om hästarnas evolution och kognition, menar att det var hästen som lät sig domesticeras och på sitt sätt tog makten över människan. Förändrade födonischer drev hästarna ut i marginalen, närmare människornas boplatser, och hästen använde sin nedärvda förmåga till underkastelse för att få fördelar. Att se hästen som förtryckt slav är en alltså förenkling. För vem leder egentligen vem?  Ibland förväxlas ledarskap med demonstrativ styrka. Men är den mest trovärdiga flockledaren verkligen den som verkar stark i alla lägen?Det man ofta glömmer i hästhantering är att ledarskap måste utövas olika med varje individ. Det är rimligt att vara avvaktande till en början, istället för att bara stövla in och domdera.Det gäller även mellan människor. Finkalibrerade verktyg behövs för att tolka varandras signaler och lita på varandra. Även när någon aktivt vill inta en högre maktposition måste denna känna motparten på pulsen innan hen vet om positioneringen är rimlig och hur den i så fall ska gå till.Man ska i och för sig inte lita helhjärtat på ett djur mänskligt eller annat ens om man tror sig känna det väl. Förberedelsen för att drabbas av svek eller våld bör ligga som en joker i bakfickan, men den ska inte finnas med i förväntningarna. Alltså: jag måste närma mig en ny häst som om jag litar på den med hela min själ, trots att jag vet att vi, utom vid enstaka ögonblick av nåd, är främlingar inför varandra.Det är mycket svårare att leda eller uppfostra individer som man samtidigt i viss mån är rädd för eller känner sig maktlös inför. Men i naturen är rangordning sällan statisk. Idén om att djurägaren måste ta kommandot och vara konsekvent, eftersom djuret annars tar över, den är gravt förenklad.Själv har jag varit sanslöst inkonsekvent med mina hästar, hundar och barn, det vill säga jag har varit mig själv. Och förresten vill jag hellre kalla min bristande konsekvens för flexibel uppriktighet.Tänk om jag får en komplex hund för att jag är en komplex människa, ett komplicerat barn för att jag själv, på gott och ont, är mångfacetterad? Att barn härmar vuxna, det vet vi. Och mycket tyder på att även hundar kan konsten att härma människor.En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.Jag ville egentligen inte uppfostra mina barn alls. Det är inte samma sak som oengagerad, fri uppfostran. Visst ville jag lära dem saker, men jag ville lära dem avslappnat och levande, ville att de skulle smittas av min kunskap. Jag vill också smittas av deras. Detsamma gäller mitt förhållande till djur.Att umgås med barn och djur är att be om problem, men kontakten med främlingen är också en övning i komplicerad kärlek. Ingen äkta kärlek kan uppstå utan inslag av rädsla, oro, ensamhet och missförstånd. Ingen trygghet heller.Att som förälder få nyckfulla vredesutbrott eller dra in veckopengen ena gången och andra inte, det är inget problem så länge kärleken bär över det irrationella beteendet. Den som vill uppfostra livsdugliga realister och samarbetsvilliga partners i en osäker värld och det gäller både människor och djur gör bäst i att gestalta det ofullkomliga snarare än till det tillrättalagt perfekta. Det kallas anpassningsförmåga. Med andra ord: Survival of the fittest.Många ridhästar vet allt om anpassning, så oändligt förlåtande, tålmodiga med barn och nervösa nybörjare. Det stämmer inte att hästar omedelbart tar kommandot och börjar mopsa om människan visar minsta spår av osäkerhet. Så rigida är inte hästar. Tvärtom vet de något som vi också borde lära oss: Pragmatiker överlever längre. Och i förvirringen och bristen har tilliten sitt hem.Aase Berg, författare

Brunbjörnen har gjort comeback och hör till kategorin "vinnare" i Naturfotografernas utomhusutställning. Och vad har hänt några år efter den stora skogbranden i Hälsingland? Den rekordvarma sommaren 2018 var det många bränder som härjade i riket. En av de största, och mest omfattande, var den i Hälsingland. Nu har det gått några år och vi besöker brandområdet för att se vad som hänt där rent biologiskt. Vilka har överlevt och vilken natur kommer tillbaka? Petter Hillbom studerar återkolonisationen med hjälp av kameror och fröfällor och Naturmorgons Joacim Lindwall följer med till ett sotigt landskap som fortfarande luktar bränt. Vi människor och vår aktivitet har historisk sett påverkat storlek och frekvens på skogsbränder i landet. Men hur? Vi ringer upp skogshistorikern Anna-Lena Axelsson från Sveriges Lantbruksuniversitet. På Qina Hermanssons diskbänk ligger ett gäng livliga, vita larver. De verkar ha ramlat ner från taket, och hon undrar om de har något att göra med alla getingar som huserar där ovan. Entomolog Björn Cederberg avslöjar att nä, det är inte getinglarver men de har absolut med getingarna att göra. Havsörnen lyckades göra comeback efter att nästintill varit utrotad. Detsamma gäller brunbjörnen. Storspoven däremot har det kämpigt nu när betesmarker växer igen. I fotoutställningen Vinnare och förlorare får vi träffa några av de djurarter som faller in under dessa två kategorier. Lena Näslund besöker utställningen och pratar med några av de medverkande naturfotograferna. I veckans kråkvinkel minns Mats Ottosson en av sommarens höjdpunkter. En fjälltur med tusentals fjällbastardsvärmare som sällskap. Programledare är Karin Gyllenklev.

Dagens gäst är en person som på kort tid har blivit en god vän till mig. Anna-Karin Wyndhamn och jag lärde känna varandra för några få år sedan när hon hörde av sig och berättade om vad jämställdhetsintegrering var för något och hur det implementerades på högskolor, universitet, myndigheter och forskningsråd. Sedan skrev vi en bok ihop. Genusdoktrinen, som kom ut för lite över ett år sedan. Men hon gör mycket mer än att skriva böcker ihop med mig. Hon är till vardags forskare på Göteborgs universitet, skriver bland annat på Göteborgs-postens ledarsida och har precis lanserat en ny podd – Söndagsskolan – ihop med Ann Heberlein. I dagens podd summerar vi debatten som följde boksläppet, vad som har hänt med debatten i övrigt och hur man kan motverka genusdoktrinen på politisk nivå.Välkommen Anna-Karin Wyndhamn till Rak höger!– Tackar, Ivar Arpi!Det blir nästan lite märkligt att vi ska ha ett uppstyrt samtal eftersom vi pratar så ofta!– Inte så ofta nuförtiden, nu är det kanske en gång i veckan?Precis, vi har trappat ned från flera gånger per dag till en gång i veckan ungefär. Det är ett långsamt ”withdrawal”.– Vi står i kontakt med varandra hela tiden, det kan man väl säga.Vi börjar med Genusdoktrinen. En sak som jag tyckte gjorde den unik i jämfört med många andra böcker var att du skrev den och du hade dina erfarenheter från nationella sekretariatet för genusforskning, och att du arbetade med jämställdhetsintegrering medan vi skrev boken. Väldigt ofta är man, som jag, en outsider till arbetet eller till genusforskning. Det betyder inte att man har fel men det är mer sällan som någon insider är kritisk. När du gick tillbaka till universitet, hur var det? För då har du varit, om man ska tala i krigsmetaforer, något slags förrädare. Du har tagit information från insidan till människor på utsidan, skrivit en bok med en ledarskribent på Svenska Dagbladet och sen har du mage att komma tillbaka till universitetet? Eller hur var det?– Folk tillskriver mig att jag är en svikare i någon mån, att jag har bidragit till att det här viktiga fältet genusvetenskap, och i förlängningen jämställdhetsarbetet, tappar mark eller blir ifrågasatt på oskälig grund. Den falangen finns. Det avståndstagandet känner jag med hela min kropp. Men jag måste säga att det samtidigt finns många som har sträckt ut en hand. För varje gång någon har sagt ”Jag vill inte träffa dig” så finns det de som har skickat en fråga, ”Ska vi ses”, eller ”Jag tycker det du gör är bra”. Så jag känner ändå att det finns ett stöd och jag måste säga till mitt lärosätes försvar att jag inte har varit utan arbete. Jag har inte behövt göra meningslösa uppgifter eller känna att jag är marginaliserad på det sättet. Om något så hoppas jag att det kan få andra akademiker som känner samma eller likartad kritik som jag gjorde, eller inom ett annat område som är genompolitiserat, att man kan göra detta utan att man blir av med sin plattform eller att man tappar all trovärdighet. Någonting som ofta kastades mot mig när du och jag höll på att prata om boken som allra mest, var att jag hade med denna bok förbränt mitt akademiska förtroendekapital. Det tycker jag inte, såhär ett år efter, att jag kan sägas ha gjort. Jag är kvar inom forskningen, jag har fått ett stort forskningsanslag. På det viset är jag inte ett rött kort, eller brunt kort, givet vad folk har försökt smeta på oss. Blåbrunt, för att koppla till den senaste partiledardebatten i riksdagen. Jag har ändå den här plattformen kvar.Hur skulle du ha förverkat ditt forskningskapital genom Genusdoktrinen? Vad är argumentet för det?– Som jag uppfattade det så handlade det om att Genusdoktrinen inte kan kategoriseras som en vetenskaplig produkt. Det var ett journalistiskt granskningsarbete vi gjorde. Dels försöker man antyda att det därigenom har lägre trovärdighet och är ett slarvigare typ av jobb, jämfört med att skriva akademiska artiklar som absolut ingen läser. Den andra delen är att jag samarbetade med dig, och din dåvarande position på Svenska Dagbladet som borgerlig tidning i sig misstänkliggör mig. Det tycker jag är så intressant eftersom det finns paralleller till andra samtida diskussioner om akademisk frihet, som har varit sedan boken kom. Man har svårt att från akademin titta på vad som faktiskt sägs eller läggs fram, och istället tittar man bara på avsändaren. Och om avsändaren har rätt partibok eller kopplingar till rätt personer. Då avvägs trovärdighet och viktighetsgrad utifrån det. Jag har läst en bok som heter The Revolt Of The Public av Martin Gurri. Han är före detta CIA-analytiker, eller omvärldsanalytiker, denna underbara yrkestitel. Han skrev den här boken 2014 och då anses han ha förutsett Donald Trump och brexit, något som han återkommer till är just att etablissemanget, och då menar han experter, universitet, politiker, myndigheter, militär, polis, är kvar i den moderna staten som byggdes upp under 1900-talet, med en hierarkisk uppbyggnad. Du har en expert eller myndighet eller politiker i toppen och sen har du medborgare/undersåtar som tar emot information. En journalist sitter i teve och berättar i nyhetssändning hur läget i världen är. Gurri tar som exempel Walter Cronkite som var ett legendariskt nyhetsankare i USA. Han avslutade sina nyhetssändningar med att säga ”And that's the way it is”. Det är ju extremt otidsenligt idag, i och med att du har ett konstant nyhetsflöde med sociala medier och du har tillgång till nyhetsmedier över hela världen. Samtidigt har sociala medier, internet, digitalisering och allt det där gjort att människor i allmänhet förväntar sig delaktighet. Man förväntar sig att bli lyssnad på och man deltar i samtal hela tiden. Det återkommer väldigt ofta att om det inte har gått genom peer review, om du inte har gått genom exakt den här processen, så vägrar man befatta sig med det som sägs, oavsett om det som sägs är korrekt eller inte. Det spelar ingen roll, det finns en process som måste ha skett på ett visst sätt. Oavsett hur kakan smakar måste de olika stegen för hur man knådar degen måste ha gått till på ett visst sätt.– Det där bygger delvis på en lögn, eftersom väldigt många av de granskningssystem som man har, som ska säkerställa att det som kommer ut ur peer review, ändå inte riktigt håller måttet. Det visar sig att den biasen som du och jag kritiserade i fråga om jämställdhetsintegreringen och i forskningsstyrningen, den finns också i de här redaktionsråden, där man blir frälst på sin egen teori och bejakar texter även om de innehållsligt och i både frågeställning och slutsats, är helt tokiga och verklighetsfrånvända och det är uppenbart att det här är någon som redan har bestämt vad man ska komma fram till. Ändå släpper man igenom det. Det är det som gör att man håller så hårt i att det som ska vara peer reviewat, att det är något slags kvalitetsgaranti. Det är det inte alltid. Om man ska säga att vi har en journalistisk touch så är det inte trovärdigt på samma vis. Då har vi flera olika case i närtid som i så fall vore utan. Alltså Macchiariniskanalden, det är ett exempel på något som delvis kom i ljuset tack vare journalistiskt arbete.Thomas Quick är ett annat sånt fall, med Mannen som slutade ljuga.– Och så var det de apatiska flyktingbarnen.Det var Dan Josefsson som skrev Mannen som slutade ljuga, och Ola Sandstig skrev om de apatiska barnen.– Exakt. Där man i andra änden av dessa granskningar har forskare som förfäktar precis det du säger, att ”det som kommer från oss, det är sant, det har trovärdighet, det är så som saker och ting är”. Men så kommer de här från sidan, människorna, journalisterna som förhoppningsvis inte har den typen av lojaliteter och som försöker avtäcka sanningen. Jag tror att vi är mer än någonsin i behov av den typen av granskningar.Det finns flera exempel på hur peer review-processen inte fungerar som den ska. Ett exempel är forskningsprojektet som kallas för ”Grievance Studies” av Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose. Där skrev de 20 forskningsartiklar och det började med ”The Penis As A Social Construct”, som de skrev innan det här och lyckades få in i en vetenskaplig journal och den gick igenom peer review. Och i ”Grievance Studies” lyckades de få in ett antal helt galna studier i vetenskapliga journaler där de gick genom peer review. De hade antagligen kunnat fortsätta längre till om inte Wall Street Journal kom dem på spåren och avslöjade det hela i förtid. Just i dagarna sa Peter Boghossian upp sig från sitt jobb på Portland University för att det var en ohållbar arbetssituation. Det har inte du behövt göra än på Göteborgs universitet, så det finns skillnader. Men det visar att peer review-processen inte är felfri.– Det finns likartade skandaler i Sverige, med en didaktisk tidskrift, där utgångspunkten var högskolan i Jönköping där professor Tomas Kroksmark drev den under många år, hävdade sig ha ett redaktionsråd och en granskning vilket gjorde att många doktorander, skickade sina texter. Det räknades som något viktigt och värdefullt att publicera sig i denna tidskrift och kunde läggas in i avhandlingsarbetet, som exempel på vetenskaplighet. Det var bara den lilla detaljen att han aldrig använde det där redaktionsrådet eller granskade något, så den som skickade in blev ganska snabbt publicerad utan att alls få ändringsförslag och kvalitetssäkringsförslag eller påpekanden. Det där var en rätt så stor grej egentligen men jag vill mena att det inte fick den uppmärksamheten som det förtjänade. Han prickades för att han inte hade redlighet, han hade brustit så att säga. Men man höll lite tyst om det vill jag nog mena, inom det akademiska fältet. Varför frågar man sig? Ja, för att det var många som hade fyllt sina cv:n med texter publicerade i just denna tidskrift. Så det byggs liksom ett slags beroende av att de här tidskrifterna finns, må de vara dubiösa i sitt sätt att säkerställa vetenskaplighet och redlighet i hur den forskningen har kommit fram. Precis det som Grievance studies-gänget visade, är jag ganska övertygad om finns i många andra publikationer också.En angränsande problematik är att det är svårt att få publicera forskningsresultat som går emot en konsensus inom ett fält. Det är ingenting jag kan bevisa rakt av men jag har mejlat en del av de professorer och forskare som är aktiva inom det här fältet, alltså vad gäller könsskillnader. Där har man forskning som går emot konsensus att allt är sociala konstruktioner, att bristen i jämställdhet eller likhet mellan könen beror på strukturellt förtryck. Många av dem är forskare inom flera fält och de har jämfört att det tar två år att få ett paper accepterat när jag skriver om könsskillnader, men det tar tre månader eller ett halvår om jag skriver om mitt andra forskningsområde. Det där är inte en smoking gun, det är circumstantial evidence så att säga, det går inte att bevisa med de fallen jag hört talas om. Men jag tror att det där också är ett problem och det anknyter till det vi skrev om i boken, att vi har i Sverige forskningsråd som har fått order av regeringen att man ska arbeta för jämställdhet och man ska inkludera vissa perspektiv. Då ställer de krav på forskarna, att du ska fylla i en forskningsansökan hur du integrerar ett genusperspektiv.– Precis. Det något annat i detta som är mycket osmickrande drag i vetenskapssamhället. Då tittar jag speciellt på samhällsvetenskap och humaniora, och mitt eget fält utbildningsvetenskap, där man faktiskt under mycket lång tid har blundat för att vissa mönster och förklaringar också har biologiska svar, att den spelar en roll. Om vi till exempel tittar på resultaten i skola och att pojkar sackar efter så otroligt mycket och har gjort det över lång tid – vad kan det ha för orsaker? En kan vara mognadsgrad och utvecklingstakt i mognaden, vad gäller hjärnan. Det där har man ifrån pedagogik, didaktik, samhällsvetenskapen i stort inte vägt in som faktorer. Jag tror att skälet till detta delvis är att man känner ”Det kan vi inte skriva för folk kan inte hantera den typen av information”. Den ser man som politiskt laddad, medan det här andra, som i allra högsta grad är politiskt laddat, att hävda att kön bara är sociala konstruktioner, det ser man inte som ideologiska ställningstagande på det sätt om det är. Du skickade det här citatet från den här nya serien som går på SVT, ”Från savannen till Tinder” med Belinda Olsson som programledare. Agnes Wold, som är bakteriolog men också något slags orakel i väldigt många frågor, säger såhär: ”Vi är både olika och lika, men det är trots allt så att män tog makten någon gång i historiens gryning genom muskelstyrka och så hittade de på religion, kultur och media och hela skiten. Så de har liksom alltid övertaget och det gäller att inte förse dem med vapen. Det är ett otroligt farligt vapen, särarten. Det har kvinnor, alltså politiskt smarta kvinnor, alltid vetat om. Det har ingenting att göra med huruvida vi är lika eller olika, men så fort du sätter det vapnet i händerna på dem så kommer de att använda det direkt. Och det är bara att historiskt konstatera då”.– Låt oss inte glömma att hon gör en skillnad på kvinnor och politisk smarta kvinnor. Det är alltså inte alla utan de som är politiskt smarta. De har förstått, de har sett, de klarar av den här informationen och de vet hur de ska hantera den. Det är den där hierarkiseringen av vilka som klarar av viss typ av information och fakta som är djupt obehaglig. Det har vi sett i hög grad, just med Agnes Wold i det här programmet men också hos andra namnkunniga forskare som är aktiva i samhällsdebatten och där man så att säga vill skydda befolkningen från att få reda på vissa saker. Samtidigt ska de inte få intrycket av att de kan ha riktigt grundade åsikter, för det är vi som sitter i elfenbenstornet som har den bästa utsiktsposten.Precis, för det här är precis Martin Gurri pratar om i boken. Konflikten mellan etablissemang och folket. Etablissemanget är fortfarande övertygade om att de är i toppen av pyramiden, de har inte förstått att det inte är så gemene man längre ser på världen. När någon säger att ”Du klarar inte av den här informationen” så är det något av det mest provocerande som finns. Tanken att det finns kunskap som är för farlig för att vi ska få veta något om den, jag tror att det Agnes Wold ändå gör här, som man får vara tacksam för, är att hon är ärlig. Hon säger det rakt ut. Det hon säger här tror jag är en ganska vanlig attityd. En kritik som jag har fått när jag skrev artikelserien, som delvis födde idéen att vi borde skriva en bok och göra det ihop, var när flera hörde av sig. Mellan skål och vägg sa de ”Jag tror inte att någon förnekar att det finns biologiska skillnader”. Det kanske är sant, att de inte gör det på tumanhand eller att de gör det mellan skål och vägg, att de inte förnekar det. Men det får inga konsekvenser för vad de skriver offentligt. Inga konsekvenser för vad de gör i forskningen eller i sitt politiska engagemang. Då är det så att det finns en sanning för viss och sen ett projekt som är för gemene man, för det är för farligt för vanligt folk med sanningen.– Ja det är ju egentligen det man gör för gemene man och kvinna, är ett slags utbildningsprojekt istället. Det är delvis det som du har kritiserar och avtecknar i Genusdoktrinen. Man har i grunden en idé om hur samhället på sikt bör se ur och hur människor ska betrakta varandra och förhålla sig till varandra. Det är just den delen som är både odemokratisk och därför också oaptitlig eftersom man inte tillmäter varje individ den möjligheten att fatta sina egna beslut eller att ha kapacitet att kunna tänka kring den information och kunskap som finns och sen agera utifrån det. Så det finns ett slags von oben-attityd här i allt det vi nämner, som vi båda vände oss väldigt emot och som var en grund till att boken skrevs.Det man vill uppnå med en peer review-process eller redaktörsskap, går att uppnå på andra sätt också. Jonathan Rauch skrev en bok som kom ut nyligen, som heter The Constitution of Knowledge. Han har två grundregler för hur ett öppet samhälle ska tänka på de här sakerna som jag tycker är bra. Nummer 1: No final say, Nummer 2: No personal authority. Det vill säga, du kan inte säga att “Det här är sanningen för tid och evighet”. Det är alltid öppet för utforskning. Och ”Bara för att du är Agnes Wold, så betyder det inte att ditt ord är lag”. Det finns andra forskare, andra sätt att se på det. Det är alltid öppet för en kritisk diskussion.– Jo, precis. Dilemmat i det samtalsklimat som vi har just nu är att positionerna är så låsta och lägren har grävts så djupa. När du och jag kom med den här boken, och vi kan se andra mönster kopplat till andra böcker som har kommit ut och rört vid likartade frågeställningar, Jag tänker till exempel på Kajsa Ekis Ekman Om könets existens. Det är att vi inte riktigt blir bemötta på det sättet som du beskriver. Att man letar ordentligt i texten, var finns det eventuella felaktigheter eller medvetna misstolkningar av data? Kritiken som kommer från det andra lägret som jag ska uttrycka mig svepande, är att ”Det här var fel för att det var fel”. Eller att det är fel person som skriver det. Man har inga problem att fästa fula etiketter på upphovspersonerna till texter eller till dem som för diskussioner som rör vid känsliga områden. Det gör att det blir som det du och jag hamnade i, det är väldigt svårt att föra det resonemanget när den andra parten inte riktigt vill diskutera texten i sig utan man diskuterar bilden av texten, bilden av personerna som står bakom den. Apropå vad vi talade om inledningsvis, om person och persona. Det tyckte jag var en svårmanövrerad terräng, när du och jag skulle försöka att dels få igång en diskussion och sen försöka svara på de mycket fula texter som skrevs om vår bok. Jag vet inte hur du uppfattade det där? Du är med van vid den typen av slagsmål.Nu kan man väl säga att vi båda är lika vana vid det. Ta Kajsa Ekis Ekman som exempel. Jag har invändningar mot hennes bok som har att göra med när hon avfärdar vissa biologiska argument. Jag hävdar att hon inte är stringent där, men det är ju en diskussion som har att göra med hur hon argumenterar, vilka argument jag ställer upp på. Hennes grundpoäng är att det finns något vi kallar för kvinnor och det som pågår just nu i Västvärlden särskilt, är att man försöker ta bort grunden för det som hon ser som feminism, grunden för politiskt engagemang. Jag till exempel hamnar väldigt nära, och du hamnar nära en viss typ av feminister i det. Men där jag känner att jag skiljer mig från henne är när hon säger att ”Sen finns det inte mer att säga om det”, ungefär. Där man ska försöka hitta systematiska skillnader, för då blir det något som undergräver hennes politiska projekt. Men det där är en diskussion som jag tycker är intressant, hur man ska försöka hitta beröringspunkter och var man skiljer sig åt. Istället blev det mycket diskussion kring att hon var omoralisk, en hatisk människa, att hon förnekar existensen av transmänniskor och att hon med sin skrift skapade en otrygg miljö för dem och i förlängningen riskerar livet på dem. För argumentet som finns är att om människor med könsdysfori inte får genomgå könstransition tidigt och snabbt, och man inte heller ger dem att ”Du är inte bara transkvinna, du är kvinna fullt ut”, då kan det leda till att de begår självmord. Det här var något vi var med om också, att istället för att prata om argumenten så blev det ”Varför, vad är motivet till den här boken?” Det är då det brunblå, ”Är du nazist, var det därför du skrev?”– Det gör ju att det är väldigt svårt att argumentera sansat och sakligt mot en sådan bajsmacka som kommer emot en, när man använder den typen av etikettering och avfärdande. Kajsa Ekis Ekmans bok blev föremål för en hundrapunktslista på RFSL, där man sa ”Här är 100 fel Kajsa Ekis Ekman påstår i sin bok”. När väldigt många av de här punkterna som var uppradade hade att göra med att hennes bok inte delade de grundideologiska ställningstaganden som RFSL har gjort och driver som en del av deras agenda. Det är jätteknasigt och ohederligt att säga att det är en lista på 100 fel, då skulle de ha skrivit ”Här är en lista på några punkter där vi skiljer oss i uppfattning från Kajsa Ekis Ekmans bok”. Jag tycker att som lyssnar och har följt den här diskussionen tidigare och kanske är intresserade av frågan, kan notera att nationella sekretariatet för genusforskning, som är en av huvudaktörerna vi granskar i boken, har fortfarande inte svarat i någon debattartikel, inget offentligt där man bemöter kritiken som vi kommer med, punkt för punkt. Att man berättar ”Vad gör de, vad är bevekelsegrunderna för detta?” Detsamma gäller Jämställdhetsmyndigheten. Går man in och tittar på nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida, är den oerhört tunn numera. Det är väldigt svårt att få grepp om vilka som arbetar där och vad de gör, vad de har för historik i vad de har gjort. Deras hemsida rensades på väldigt mycket material i samband med att du och jag gjorde den här boken och började gräva runt där. Behöver man sopa igen det man har gjort så är det nog rimligt att anta att man inte har 100 % rent mjöl i påsen.”Internet glömmer aldrig”, och det är inte skärmdumpar man pratar om då, utan det finns alltså web archive eller wayback machine, där du kan se hur en hemsida såg ut längre tillbaka. Så om någon vill kolla upp det vi säger om att de har rensat sin sida så kan man gå in på wayback machine och kolla hur sidan förändrats. Jag är en repig skiva nu, men det är min nya teori om världen. Istället för att vara transparent och lösa utmaningen att det är fler som granskar, folk skriver på Twitter, Flashback, Facebook, bloggar, poddar, det kan du hantera på olika sätt. Ett sätt är att bli mer transparent och öppen för diskussion. Risken med det är att det kan visa sig att kejsaren är naken. Eller att du blir utmanad på ett sätt som tvingar dig att ändra dig, och att folk upptäcker det. Ett annat sätt är att dra sig tillbaka och bli mer otillgänglig så att du kan avfärda kritiken som kommer utan att bemöta den. Då kan du göra det som sekretariatet gjort, du är helt enkelt mindre transparent, lägger inte ut intervjuer eller grejer på Instagram. Ett exempel på det var när vi blev varse med hjälp av en källa om att det varit ett seminarium om Genusdoktrinen på Stockholms universitet. Då var det en massa genusvetare och de hade haft ett eget seminarium, de bjöd inte in oss och bemötte ingenting i offentligheten. I sitt trygga rum kunde de tänka sig att diskutera. – Precis. Det är ett mönster som går igen. Jag har ändå koll på vad som händer, vilka seminarier som arrangeras och sammanhang det bjuds in till. Det förekommer en hel del samtal om akademisk frihet, med precis den problematisering som du och jag gör. Möjligen inte bara med koppling till jämställdhetsintegrering men ”Vilka är hoten mot akademisk frihet?” och så vidare. Det jag noterar är att det är väldigt försiktiga diskussioner, det är väldigt sällan så att någon som är öppet kritisk på det vis som jag har varit och som du är eller andra också för den delen. Det finns ju några röster till inom akademin som har bjudit den typen av motstånd i texter. De är sällan med i de här diskussionerna utan det är, om jag får vara lite fräck, mellanmjölksröster som får komma till tals. Där man kanske erkänner att ”Jo, vi kan ju se oss runtom i Europa och se att den akademiska friheten är hotad, finns rörelser både i Storbritannien och USA, det är ett tecken på att det är någonting som händer”. Men de här fallen vi har haft i Sverige, alltså flagranta fall där forskarnas frihet kringskärs, att man får vara väldigt försiktig med hur man väljer sina ord, man får vara försiktig när man svarar på studenters frågor och hur man navigerar lokalt på institutionen, när man väldigt forskningsprojekt och samarbetspartner, vem man talar med i offentligheten och så vidare. Dessa fall talar man försiktigt om, eller inte alls. Det tycker jag faktiskt är en fortsatt feghet bland mina kollegor, att man inte vågar prata om detta. Att man inte ens vågar bjuda in och ha ett seminarium.En återkommande kritik som jag har fått, och som du också har fått och vår bok kritiserades för, var att vi ville ha det som i Ungern. Man jämförde det vi skrev med Ungern. Vad tänkte du om den kritiken?– Jag tänker att den som säger så har för det första inte läst boken. Och för andra, om jag vore i Ungern så hade jag stått utanför institutionerna för genusvetenskap och försvarat dem, därför det är precis den typen av politisk styrning, där politiken kommer och skär bort delar av akademin, eller förbjuder vissa sätt att tänka i vissa frågor, som jag med all min kraft har försökt att reagera mot och som vi gör i boken. Om politiska krafter i Sverige skulle börja argumentera för att vissa discipliner, vissa akademiska fält, bör politiken besluta om att de ska avfinansieras eller försvinna – det är helt fel väg att gå. Däremot behöver man säkra upp kvalitetskontrollen, apropå det vi pratade om innan, så att inte sånt som inte håller måttet, och som är politiska inlagor snarare än vetenskap, det behöver man kvalitetskontrollera bättre. Det är två olika diskussioner. Vad tänker du om det?Jag håller helt med. Problemet är inte genusvetenskap som ämne i regel. Genusvetenskap är ett ganska nytt ämne, som sprang ur kvinnohistoria och om det var på 90-talet som genusvetenskap bildades. De frågor som genusvetenskap utforskar finns även i andra ämnen där man forskar om genus och kön. Det är legitima forskningsområden. Det som jag framförallt har varit kritisk till är att man från politiskt håll sagt att ”Det här ska in i forskning, det här ska in på myndigheter” och att vissa forskningsfält på något sätt har blivit överrockar till andra forskningsfält. Vi tar upp Germund Hesslow i Lund, att då lyfter man in genus som korrektiv till hans föreläsning om könsskillnader och evolution. Det är så det går till. Genus ska in och jämställdhetsintegreringen ska in överallt och då höjer man upp det på en nivå där det inte hör hemma. Jag är emot den politiseringen där man gör så. Men jag skulle inte vilja förbjuda den sortens forskning. Det är en viss typ av forskning som ofta är ganska politisk som har fått en ställning. Det är det som är problemet. Jag ställde den här frågan i arbetet med boken till generaldirektörerna på Forte och Formas, som är forskningsinstituten, ”Om vi istället för jämställdhetsintegrering hade svenskhetsintegrering, om frågan var på vilket sätt gynnar din forskning svenska intressen” och att det skulle vara nånting som alla forskare i alla ämnen tvingades ta ställning till, ”Skulle du kunna utföra uppdraget då?” Ingen av dem hade tänkt på det, och då sa de ”Då blir det upp till om man kan arbeta under sådana omständigheter”. Undertexten var att det är fullkomligt absurt, något du aldrig skulle göra. Men jag tycker att det är en relevant jämförelse, just för att för att det lyfter fram det absurda i att vissa perspektiv ska ha tolkningsföreträde framför andra.– Precis. Man kan tänka sig att lyssnaren eller läsaren tänker ”Äh, det berör inte mig för jag är inte en forskare. Jag kommer inte söka några medel hos VR eller Forte eller något liknande, men det är ju inte bara där det stannar. Om man tar en sån sak som att myndigheter eller akademiska institutioner hbtq-certifierar sig. Det låter ju vackert och värdigt och medmänskligt, på ett sätt att göra någonting sånt, Men om man tittar till hur utbildningsprogrammen där ser ut och vad de innehåller, vilken agenda de har, så är det inte någonting som är ett neutralt program som bara handlar om att alla människor är lika mycket värda och liknande, att man ska har ett tillåtande klimat på arbetsplatsen, och att sexuella preferenser inte ska vara skäl för att man inte får uppdrag eller kan klättra i karriären. Det handlar om ett sätt att betrakta människan, ett sätt att förstå makt och att förstå hierarkier som påverkar varje aspekt av den här arbetsplatsen och de människorna som arbetar där. Det finns på myndigheter, det finns i policydokument som reglerar verksamheter som vi alla, oberoende av var vi är, så kommer vi i kontakt med och tvingas i förlängningen att underordna oss det här sättet att se på verkligheten och på människan. Det är huvudsakligen socialkonstruktivistiskt och det är just den typen av indoktrinering som jag finner stötande och begränsande snarare frigörande.Transfrågan är ju inte, om man kollar på antalet människor det handlar om som har könsdysfori, så är det inte ett stort samhällsproblem i det avseendet, men det blir en väldigt stor fråga för att man måste ställa upp på ett visst sätt att se på världen. Även om du inte träffar transpersoner i din vardag särskilt ofta, måste du ställa upp på ett sätt att se på dig själv, se på kön och sexualitet. Till exempel att 1177 avråder vårdpersonal från att använda ordet ”kvinna”. Försäkringskassan skriver om ”gravida personer” och liknande. Det är klart att det blir ett slags indoktrinering. Det där är helt nytt sätt att se på vad som är verkligt, vad är en människa. Det blir mycket mer omfattande. Om jag träffar en person som är trans och den personen har ett visst pronomen, så gör jag gärna det av respekt för en annan människa. Men det är något helt annat om vi ska prata om det på en övergripande nivå. För då finns det någonting som heter kvinnor och något som heter män. En transkvinna är en transkvinna, en transman är en transman. Det är alltså någon som har bytt, det finns en transition där.Jag kan ta ett konkret exempel som jag har noterat. Jag sade inledningsvis att jag jobbade med att granska disciplinnämnden och i det arbetet intervjuade jag ett antal människor på olika positioner vid universitetet och pratade om ärenden och hur de tar sig ut och vad som händer osv. Under vilket samtliga hela tiden refererar till studenterna som ”hen”. Nu är det så att den granskning jag gjorde handlade om jämställdhet delvis, och det är väldigt svårt att göra en sån granskning om man vägrar att tala om studenten som ”han” eller ”hon”.Jämställdhet mellan vilka i så fall?– Precis. Man försvårar jämställdhetsarbetet genom det här. Jag är ganska säker på att det någon gång har gått ut information om att man ska i möjligaste mån inte köna studenterna när man talar om dem, utan man ska referera till ”hen” istället. Det verkar progressivt och medvetet och som att man har rätt tänk. Men det jag tänker mig att höra det är första det första, när du säger ”hen”, vad är ”hen”? Var det en icke-binär person? För då är det intressant och jag behöver väga in det när jag tänker på vad det är för mönster som utkristalliseras här. Eller var det inte det, och gör du ett politiskt val när du kallar hon eller han för ”hen”, fast hon eller han inte iscensatte sig som en ”hen”? Lyssnar man på den politiska debatten just nu, inläggen i partiledardebatten, så refereras det till ”hen” också när det sannolikt var en hon eller han det handlar om. Du gjorde nyligen en intervju med Abigail Shrier, apropå Irreversibel skada och hon gör väldigt mycket av detta, ”vad sägs i skolorna, vilka föreställningar, vilken agenda är det som drivs där?” Nu är hon inte i Sverige och gör sin studie men detta som du och jag talar om finns också i svenska skolor, och det finns nog all anledning att fästa strålkastarljuset på det framgent och fundera på vad det är för drivkrafter, vad det är för agenda som är bakom detta.Om man ska vara självkritisk till det vår bok, då är det väl att någonting som jag önskar att vi utforskat mer, som man upptäckte successivt under arbetet med boken, det var just den här motsättningen mellan å ena sidan jämställdhetsintegreringen, ”Vi måste ha fler kvinnor inom naturvetenskapen, vi måste ha fler kvinnor på ledande positioner”, hela den agendan som går igenom i jämställdhetsintegreringen och politisk retorik. Och å andra sidan, att det inte finns något kön, det totalt könsneutrala sättet, att man försöker upplösa könet. De här processerna pågår parallellt…– Men de är inte förenliga.Nej, de är inte förenliga. Om jag skulle följa upp Genusdoktrinen skulle jag följa upp de här motsägelserna ännu mer, men just att det i vissa dokument som vi granskade så var det å ena sidan jämställdhetstanken som vi är mer vana vid, att det behövs fler kvinnor, att strukturer motverkar kvinnor, och sen mot slutet så kom det plötsligt att ”Vad menar vi egentligen när vi säger kvinnor och män? Det är vår västerländska, patriarkala könsuppdelning”. Okej, men resten av dokumentet då? Där du skrev om kvinnor och män och att det var så viktigt att kvinnor skulle fram?– Precis, det skulle inte vara några toaletter för damer och herrar men vi räknar exakt hur många kvinnor och män det sitter i korridoren. Hur har det blivit ett sånt dubbeltänkt? Jag gissar att gissar att det ena är delvis resterna av ett gammalt jämställdhetsarbete där man från politiskt håll, i synnerhet socialdemokratiskt håll, har varit besatt av idén om att det ska vara fifty-fifty. Varannan damernas och hela den delen, som i stycken kan ha poänger, i alla fall att titta på om det är en väldig skillnad mellan hur många män, hur många kvinnor. Men sen har man i ett skede där man inte tänkte efter, bjudit in experter, rådgivare, utredare som investerat jättetungt i den typen av teoribildningar som du och jag kritiserar och försöker utreda. Det är inte jämställdhetsarbete utan det har blivit ett annat politiskt projekt än vad de flesta svenska politiska partier ursprungligen sade sig förespråka. Jag tror att om man ska vända det här och ändå hålla fast vid jämställdhetsarbete, jämställdhetsinsatser, och sådana behövs, så är det experterna man behöver byta ut.Nu kommer vi in på något som vi kanske inte heller gick så djupt in på i boken: ”Vad ska vi göra då?” En jämförelse som vi har gjort är återigen ”Vilka sanningar kan folk hantera?” Man kan se att ”kvinna” som begrepp eller utgångspunkt för politik, behövs under en övergångsperiod. Egentligen så finns inte kön, egentligen så är kön irrelevant. Det här tycker jag går igen i Kajsa Ekis Ekmans sätt att se på det. Kvinna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är som ett arv från marxismen, en motsvarighet till proletariatets diktator som de har under en övergångsperiod och under den här perioden är kön otroligt viktigt för att bevisa att det inte är viktigt. Så vi ska kvotera, vi ska göra allt sånt och det gör vi för att kön inte är viktigt. Det är så man tänker, att det är ett bevis på att kön inte ska vara en faktor som du gör kön till den främsta faktorn. Det är stegen vi klättrar upp med men sen kan vi slänga bort den när vi väl har uppnått den här jämställdheten.– Precis, enligt det synsättet är vi fjättrade, fast i en diskurs om kön. Ett sätt att tänka om kön. Då får man erkänna diskurserna under en temporär period, under tiden som vi omskolar alla i att tänka att kön inte finns utan bara är effekten av vad vi gör mot varandra, hur vi agerar. Då etableras en ny diskurs och i den finns inte kön.Det är det här som är den pågående revolutionen i Sovjet. Att när man upptäcker att det kastlösa samhället inte är realiserat, och du upptäcker olika attityder, är det rester från den borgerliga samhällsordningen som fanns innan och som du måste bearbeta och omskola människorna. Det är en pågående revolution. Om det då finns biologiska skillnader så kommer man behöva en revolution som aldrig är klar. Vad ska man göra åt det här? Låt oss säga att vi har rätt i vår tes om att det finns en politisering av högre utbildning och forskning och myndigheter, vad ska man göra?– Någonting som man kan göra utan att det kräver något slags politisk revolution, det är att titta över alla policydokument, alla styrdokument man har och som man låter vara dikterande på verksamheten och i dessa rensa ut formuleringar om normkritik, om intersektionellt perspektiv. Alltså, rensa ut de formuleringar som föreskriver att verksamheten ska styras och regleras utifrån en viss vetenskaplig position. Då har man gjort en separering mellan den vetenskapliga sfären och styrningen av verksamheten. Här har man inte varit försiktig, här har man låtit hela det här språkbruket välla in och påverka policydokumenten. Där är nationella sekretariatet för genusforskning och jämställdhetsmyndigheten skyldiga till detta. Men jag kan tycka att man inte har bjudit minsta motstånd från lärosätena.– Men du jag vill fråga dig, jag återvänder till Genusdoktrinen innan vi så småningom avslutar. Är det någonting du ångrar i det vi skrev eller hur vi gjorde?Jag tror faktiskt inte det är någonting som jag ångrar i boken. Det är alltid så att man önskar att man kunde gå ännu djupare, det är väl mer så i så fall. Jag var inne på att vi kunde ha haft en del om hur du kan gå vidare. Vi fattade ett sånt beslut i arbetet med boken, att vi inte skulle göra det, för att det skulle vara möjligt för människor som inte höll med, att man skulle få dra egna slutsatser utifrån det vi skrev. Men om jag skulle ångra någonting så skulle jag önska att vi hade ännu djupare på vad man kan göra, för det där är något som vi sen efteråt har folk vänt sig till oss och frågat ”Vad ska vi göra?” Det hade varit bra att ha mer material färdigt där. Dels det och skulle jag gärna haft, och det här var inte någonting som vi lyckades med, men jag hade önskat att vi fått tillgång att prata med till exempel jämställdhetsmyndigheten eller nationella sekretariatet för genusforskning. Men det var utanför vår kontroll. – Vi gjorde vad vi kunde där.Ja. Och själv då? Vad tycker du?– Det grämer mig fortfarande oerhört att vi inte fick till någon debatt eller diskussion med de som vi kritiserar hårdast i boken. Jag tänker på Fredrik Bondestam, Anna Wahl, jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag eller ansvariga ministrar. Det såg jag som ett slags önskebild framför mig, att vi skulle få stå mittemot varandra och diskutera. Jag har förstått att väldigt många av dem som är väldigt arga på boken och inte alls håller med om någonting i den, de har bara läst inledningen och avslutningen. Och om jag hade vetat det när vi skrev, att de tänkte bara läsa de första två sidorna och de två sista, så kanske vi skulle ha formulerat oss lite annorlunda?Hur skulle vi ha formulerat oss?– Nej, men vad jag är ute efter är att vi är ganska skarpa, både i inledningen och avslutningen. Det gör att människor som inte vill läsa oss eller ta till sig argumentationen som ligger mellan sida 3 och 322, kan åberopa detta som att vi är hårda i tonen. Det har jag funderat en del på och där vacklar jag lite. Men som sagt, boken som helhet är det ingenting jag ångrar med.– Jag hade kanske för höga tankar om mina akademiska kollegor, att de faktiskt skulle läsa det de uttalade sig om, och inte bara göra det på inledningen eller på preferens, bara på namnbasis. Det är någonting som är oerhört slående, att människor med högsta akademiska grad och mycket höga positioner, uppe i toppen av olika lärosäten, har inga som helst problem att avfärda texter, tänkare, författare eller journalister på ett väldigt svepande sätt och utan att egentligen ha satt sig in i det underlag som personen har fört fram. Det är inte bara du och jag som har blivit drabbade av detta utan där ser vi flera olika tunga tester som har kommit, som man helt enkelt låtsas inte existerar och man väger inte in dem i sina egna texter, i sina egna överväganden. Där menar jag att man inom samhällsvetenskapen i mycket hög grad fortfarande, precis som Charlotta Stern skrev om genusvetenskapen för några år sedan, har skygglappar på.Hon tog Steven Pinker och hans bok Blank Slate som exempel. Där hade han samlat forskning och det var ett enormt genomslag i samhällsdebatten, men i de 20 mest citerade artiklarna inom genus, sociologi, hur många av dem tar överhuvudtaget upp att det finns biologisk forskning? Alla utom en ignorerade det helt, tror jag. Några nämnde det bara för att avfärda det.– Det är ett svaghetstecken. – Jag kan nog mena att vi har båda blivit misstänkliggjorda i fråga om att vi på något sätt inte längre skulle tycka det är viktigt med jämställdhetsarbetet. Det har jag aldrig sagt att det inte skulle vara, men man måste försöka förstå vad det stora problemet är. Det kanske har ändrat sig sedan man gjorde de här grundanalyserna och sen också vara öppen med att det finns olika faktorer som spelar roll för att vi får det utfall vi får. Men den här ohederligheten i debatten, det är den jag är ute efter. Det gör att det är väldigt svårt att inte tappa sugen och modet när man debatterar med personer som sitter där och skjuter pilar istället. Men vi kämpar på!Jag skulle säga stort tack men nu säger jag, vi kämpar på, Anna-Karin Wyndhamn! Stort tack för att du var med i dagens avsnitt!– Tack Ivar!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Likt en scout är vi alltid redo! Redo med rep, kastsjärna, Zippo och historier om en elefant som kan få den mest hårdhudade tuffing att backa av. Dessutom 80-talsfilmer (igen) och ett helt osannolikt avslöjande från Magnus… Hur ska det gå? Missa icke veckans avsnitt. Detsamma gäller helgen, missa inte den heller. En trevlig sådan […]

Nedan följer en något kortad version av podden i textform.Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!– Tack så mycket!Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?– 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.– Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var. Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistiskt samhälle – någonting som kan uppstå på olika sätt, i olika sammanhang, snarare än att Stefan Löfven var rädd för att det skulle vara brunskjortor som tog till gatorna och började att strida som på 1930-talet. Vad tänker du om den fascismdefinitionen? Är det ett evigt fenomen i vårt samhälle, en tendens som finns där, eller är det något som är historiskt specifikt?– Det finns vissa drag som definitivt har en röd tråd tillbaka till 1920- och 1930-talet. Det finns neo-fascistiska partier, eller direkt nazistiska partier. Det finns partier i Spanien som kallar sig för falangister, det finns ett parti som kallar sig för ”Autentiska falangisterna”. Så de finns och de är stolta över sitt historiska stamträd. Men det finns också en lathet inför förståelsen av olika typer av radikala högerrörelser. För de kommer i väldigt olika kulörer och varianter såsom du själv beskriver. Jag vill lägga till två till där, de radikala, våldsbejakande revolutionära fascistiska elementen kom på kant med reaktionen, alltså antingen den rojalistiska eller traditionella konservativa rörelsen. – I Ungern så såg Horthy, som ju var allierad med nazisterna, pilkorsen ibland som ett rejält hot. I Rumänen så var det konflikter mellan Antonescu och järngardet. Så det finns en lathet i hur begreppet används. Man förstår inte att det är en myriad av rörelser. Vissa av dem är med stolthet direkt härstammade från fascismen och i vissa fall så har de förändrats till något annat. – I dag finns det knappt något parti i Europa som är öppet neo-fascistiskt och som samtidigt har stort parlamentariskt stöd. De partier på den yttersta högerkanten som får partipolitiskt stöd är de som går in mot mitten. Förstår man inte den här förändringen så förstår man väldigt lite av den yttersta högern i Europa överhuvudtaget. Så det är klart att det är väldigt lätt och effektivt att säga att allt höger om de konservativa är fascism, punkt slut. Men då tar man inte in det som partiforskningen i Europa visat: att man måste kategorisera dem, och skilja på olika traditioner i olika länder. – I vissa länder är det mycket mer radikalkonservatism. I Polen finns det inte riktigt utrymme för en fascistisk höger givet landets historia, så där är den yttre högern betydligt med katolskt nationalkonservativ. Detsamma gäller även Portugal och Spanien i stor utsträckning. Men det Löfven gör är ytterst effektivt som politiskt redskap. Många går runt och tror att det är en obruten linje från 1930-talet till idag, som om ingenting har hänt under tiden, som om all politik under tiden har varit helt oväsentlig. Men då förstår man inte det som är ens politiska fiende.Om man tänker sig att fascismen är medveten om att man inte får vara fascist, så skulle folk inte säga öppet att de är fascister. Då blir det en kritisk tänkares uppgift att ta reda på vad som döljer sig under ytan. Självklart skulle fascister förneka att de var fascister eller att de hade någonting gemensamt med det. Därför måste den kritiska tänkaren avmaskera de som förnekar det. Samma sak med högerextremism mer generellt, att man måste försöka avslöja det hos människor, för de kommer inte erkänna det själva. I begreppet fascism så finns det vissa saker som historiskt sett har varit viktiga, till exempel till att man ha varit motståndare till demokrati, man har velat ta total kontroll över samhälle, i alla fall har man sagt det, även om inte alla lyckats. Men där skiljer de sig också då fascister och den idéfamiljen från till exempel det vi kallar för högerpopulism, för i den senare traditionen handlar det mycket om att få in mer demokrati, att folkets röst ska höras mer, att man ska ha fler folkomröstningar och så vidare. Medborgarna ska ha mer inflytande över politiken, deras röster ska vägra tyngre än i dag, medan demokratin i fascistiska länder snarare varit något som man är emot. Där har det snarare varit en stark ledare som på något sätt ska representera folkviljan, medan folkets inflytande minskat.– Det är en nyans som i regel går och förlorad och jag tror den går förlorad medvetet. Det vill säga att de som är intresserade av att demaskera fascismen bryr sig inte om den sortens detaljer – huruvida man är för eller mot demokratin – för de menar att det där är opportunistiska och taktiska val. Det gör ju också att det blir svårt att förstå en del som är av det mer populistiska slaget, alltså partier som Ukip, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, och Femstjärnerörelsen i Italien är ett annat exempel. Som du säger är de partierna någon sorts radikaldemokrater, kanske av ett opportunistiskt slag, absolut, men jag har svårt att se de vill porträttera sig på det sättet för att smyga in fascism bakvägen. – Merparten av partierna i EU inte våldsbejakande fascistiska partier utan de är någonstans på den här skalan för partier bortom etablerade borgerliga partier, alltså bortom agrara, liberala, socialliberala, konservativa kombinationer, däremellan. De partierna måste ju förstås och tas på allvar tror jag för vissa av dem gör ju saker som får betydelse. Ta Lega Nord som ett exempel, det italienska partiet som började som ett regionalt parti i nordliga Italien. De har ju stort inflytande – ska de bara avfärdas som att det är fascism, punkt slut? ”Vi vet vad de vill, vi vet vad de kommer göra”. Då förstår man ju inte vad de gör i förhållande till ekonomi och så vidare. Det blir som att medvetet dumma ner analysen och därmed blir man också lite sämre tror jag på att förstå när riktiga fascister verkligen försöker ta makten någonstans. För de har inte försvunnit, de finns ju kvar. De radikala, våldsbejakande, högerextremisterna och fascisterna – de finns kvar och deras tankar har ju inte förändrats väsentligen under alla dessa år. Men lyckligtvis så är de ju ändå i minoritet. Men ändå har de fått symbolisera den partipolitiska förändringen i Europa. Vi har idag ett nytt parlamentariskt läge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna öppnat upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna i någon mån. Men i mars i år så sa Stefan Löfven att demokratin är i fara om SD får inflytande över en ny regering. Det är ju någonting som har återkommit genom åren och det är också därför man har haft till exempel Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen. Allt det där handlar om att utesluta SD från allt politiskt inflytande. Något som har återkommit är också bilden av Franz von Papen i olika debattinlägg från socialdemokrater. Peter Hultkvist hör stövlar mot asfalt, han säger att: ”Det går inte att tämja högerextrema. Vem hamnar på rätt sida av historien”. Jag ska bara säg att Franz von Papen var konservativ politiker i Tyskland på 1920- och 30-talet. Han var inte nazist men han släppte fram Hitler till positionen som rikskansler och sen manövrerades han ut. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, som alltid är smakfullhetens förnämaste riddare, han gjorde ett fotomontage där Ulf Kristersson och Franz von Papen stod bredvid varandra. Så då har vi bilden där, det är 2021, det vi lärt oss något av historien? Det är 1932, i Weimar-republiken, ska man tänka. Vad tycker du, är det här en rimlig jämförelse? Och vad ser du för risker med att prata på det här sättet? Eller förtjänster för den delen, från vänsters sida. Gör de rätt i att göra såhär strategiskt?– Strategiskt så är det alldeles lysande. Väldigt användbart. Man åberopar den starkaste historiska parallell man har som talar till människors moraliska övertygelse, deras anständighet. Och samtidigt så pekar man med handen och säger ”Vill du ha det som man hade det i nazityskland?” Så taktiskt – jättebra. Det fungerar toppen, man höjer den sociala kostnaden och gjorde det under väldigt många år för att på något sätt få någon att samarbeta med eller förhandla med, diskutera med sverigedemokraterna. I den bemärkelsen så är det alldeles utmärkt för socialdemokraterna för de vet givetvis hur det parlamentariska läget ser ut, att om de inte kan luta sig mot borgerliga partier i en modern, svensk, 2020-talsversion av den klassisk enhetsfront, då har man ju en rätt stark högermajoritet i Sverige. Så de vet att det här är det sista halmstrå de har att greppa efter för att förhindra att borgerligheten styr det här landet. Är det ohederligt för att det är opportunistiskt? Ja, till stor del.Tror du verkligen att det är det? Vissa som säger de här sakerna gör det kanske av opportunistiska skäl, men jag tror faktiskt att många verkligen tror på det. De bygger liksom sin världsbild på det här, och sen har du sådana som du och jag till exempel som inte ser det på samma sätt. I bästa fall är vi godtrogna och dumma som Neville Chamberlain eller Franz von Papen och i värsta fall så är vi något slags smygfascister.– Ja, och många är nog övertygade. Det finns ett stort övermått i Sverige av det som kan kallas historicism, man ser de historiska linjerna så tydligt att man ser sig själv i historien. Man nästan lever sig in i det här, att det är verkligen som Spanien 1935-36. Att det handlar verkligen om att man har den här enhetsfronten mot det fascistiska hotet. Då tror jag att man måste ha lite av en belägringsmentalitet, det vill säga att man ser det som Henrik Arnstad ser på sverigedemokraterna och på högern i allmänhet. Att de sitter och lurar i vassen hela tiden och bara väntar på att införa raslagar och allting och att borgerligheten då bara kommer att lägga sig platt eller att de faller i någon sorts palatskupp av något slag. – Men för att den här tanken verkligen ska stämma så måste ett antal villkor uppfyllas. Det första är att SD har lyckats med en utan motstycke framgångsrik maskirovka, alltså en teater där de säger en sak men menar en annan. Det andra är att de inte har förändrats som parti ett dyft sedan början av 1990-talet när partimedlemmar stod och heilade och hade på sig naziuniform, noll förändring på 30 år. Det tredje är att de borgerliga partierna i förhandlingen med sverigedemokraterna skulle lägga sig platt i stort sätt i alla frågor där sverigedemokraterna då avslöjar sig själva, säger att det här vill vi ha och att då M, Kd och kanske l bara skulle lägga sig platt och säga ”ni får allting”. Det finns fler villkor som jag tror måste uppfyllas för att det här fascistiska maktövertagandet ska ske i Sverige men jag tror inte på att det kommer att ske. – Dels kan man se vilken politik SD har drivit, man kan se vilka förslag de lägger, man kan jämka det med M och KD och se var de skulle kunna ge med sig. Jag tror nog M och Kd kommer ställa upp rätt tydliga villkor, ”Det här kan vi förhandla om, det här kan vi inte förhandla om”. Och i synnerhet tror jag inte att M och Kd är så desperata efter makt att de skulle omkullkasta den svenska demokratin för att få chansen att styra med ett då öppet fascistiskt SD. Det är så fantasifullt och det tror jag att de flesta förstår, inklusive rätt många av vänsterväljarna. Sen finns det nog vissa som verkligen tror på riktigt att den här förestående revolutionen kommer att ske från höger och det motiverar den rädsla och de höga tonerna som man ofta hör. – Skulle jag tro att det verkligen höll på att ske ett fascistiskt maktövertag hade jag nog låtit likadant men jag tror inte att det kommer att ske och jag vill ändå säga med det sagt att jag har många skäl, både ideologiska, privata, att vara väldigt, väldigt vaksam inför högerradikala strömningar som skulle få inflytande i landetJag tror att man ska jämföra med vad har hänt i Norge, Danmark och Finland. Alla tre har haft ett motsvarande parti, skulle jag hävda, vid makten i någon mån i olika perioder de senaste decennierna. Vad har hänt där? Har det blivit det här helvetet på jorden som man ser framför sig? Och vad har konsekvenserna blivit? Då tror jag att man kan få en indikation på vad som kommer att ske i Sverige. Den jämförelsen borde vi göra oftare istället för att alltid prata om Polen och Ungern, som är mycket längre bort från en svensk politisk tradition och kultur än vad våra grannländer är. En annan sak jag tänkte ta upp med dig här var att det är tio år sedan Breiviks terrordåd skedde. Liberalerna skrev såhär på Twitter för nu nio dagar sedan ”Idag tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Vi får aldrig ge vika för extremism och antidemokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer” på deras officiella Twitterkonto. Då svarade Annika Strandhäll såhär, hon är riksdagsledamot och tidigare minister för S: ”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i vit makt-rörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande”. Robert Hannah protesterade, han är riksdagsledamot för liberalerna, han skrev ”Vidrig nivå på debatten i Sverige. Sossar tänker göra allt för att brunsmeta endast för att behålla makten men man måste visst vara stödparti till socialdemokraterna för att få minnas offer för terroristdåd och då tog ledarskribenten på Aftonbladet Lina Stenberg det till nästa nivå och skrev ”Fast nu får väl liberalerna bestämma sig. Antingen är man för SD/ Brevik eller så är man det inte”. Du har ju anknytning till liberalerna sen tidigare, du har varit ordförande för Luf. Vad tänker du om det här hur Brevik används just nu i svensk samtidsdebatt?– Efter dådet så var det liknande tongångar. Sen var det borta ett tag och nu väcker man det argumentet, det vill säga man sätter likhetstecken. Det är fascismanklagelsen all over again, det vill säga att man säger i stort sett ”Är ni inte med oss så ät ni emot oss och emot oss är Breivik. Hur ska ni ha det?” Och för att då återanknyta till det här ”Året då alla blev fascister”, texten jag skrev: Efter kriget när det fanns oppositionella som hade överlevt hela kriget i Östeuropa, alltså liberaler, borgerliga, socialdemokrater och andra, som kröp ut ur ruinerna och ville återetablera sina partier. För att kommunisterna då, de hade inte fått stöd i den utsträckning som kräves för att få en demokratisk majoritet. Inte i något östeuropeiskt land som de tog över, så vad de gjorde var att de stämplade i stort sett alla som inte valde att uppgå i de enhetsfronter som man hade, de anklagade man för att vara fascister. Det var länder som var i kaos och det fanns ingen rättsstat överhuvudtaget, det sköttes av ockupationsmakten kommunisterna. Då ställde man dem inför rätt, man mördade dem och allt med svepskäl ”Det här är ju fascister, de är motståndare”. Jag gör ingen historisk jämförelse här i bemärkelsen att det här är exakt vad socialdemokraterna gör, det gör de verkligen inte. Men tanken att de som är emot oss, eller i alla fall inte väljer att lägga sig platt och vara emot oss, de är kopplade till det värsta som finns långt ut på extremhögern, dvs en mördare och terrorist som Breivik. Det argumentet är ju på ett sätt vidrigt för att det gör ju ett parti som liberalerna som har en tradition som de väldigt ofta talar om, alltid konsekvent varit emot all radikalism, och rätt många av deras medlemmar känner nog ett visst stor tung känsla i bröstet, ”Herregud, är det det här vi gör?”.Med Sverigedemokraterna?– Ja, precis. Men jag tror såhär: tror man på riktigt på det här likhetstecknet så skulle man gjort något annat med SD under lång tid. Då hade man gjort det till en polisiär fråga. Man hade gjort det till en fråga för Säpo, och för polisen. För om det här på riktigt är ett parti som står bakom och vill göra samma sak som Breivik, då är det här en fara mot rikets säkerhet, för demokratin. Varför behandlar man dem då med demokratiska medel? Varför går man inte till nästa steg om man ser att detta parti som har tjugo procent av väljarstödet i Sverige? Om man på riktigt tror att vi står på samma punkt som i Tyskland 1932, då borde man vara betydligt mer aktiv än att skriva några tweets och artiklar. Varför gör man inte mer om man på riktigt tror att det är Breiviks parti?Gott står mot ont och att inte göra mer än att säga att de är odemokratiska, menar man verkligen det man säger då? Menar man verkligen att de delar världsbild med Breivik? Då är jag förvånad över att man inte gör mer. Men om man ska gå dem till mötes lite här: Jag har inte läst hela manifestet som Breivik skrev. Jag läste delar av det när det kom 2011. Sen så läste jag det nu när jag skrev en text på min sajt Rak höger. Det är över 1 500 sidor, och han blandar referenser till källor som är hyfsat mainstream med referenser till tänkare som inte långt från mainstream, sedan kommer en extrem manual där det står om hur man exempelvis ska tillverka bomber, vilken typ av steroider man ska ta, och så vidare. Men han kritiserar invandring och islamism, men ännu mer islam. Han skriver om demografisk förändring. Och ja, jag har också skrivit invandringskritiskt. Ja, jag har uttryckt nationalism. Ja, jag har kritiserat islamism, jag har diskuterat islam. Så det finns beröringspunkter. Då är frågan: Kan man göra de här sakerna som jag, och andra, har gjort utan att bli Breivik? Frågan i texten jag skrev är: varför har inte fler Breivik trätt fram om de här idéerna är så vitt spridda? För då borde det vara så att fler tog till vapen, att fler gjorde den här typen av terrordåd. Men det är någonting i honom, i hans idéer, något i vem han var, som är mycket mer extremt. Men ja, Breivik står närmare Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, den typen av partiet, än vad han gör vänsterpartiet. Det behöver man inte hymla med. Men när man använder Brevik på det här sättet liknar när högern använder Stalin, Pol Pot, Mao Zedong, eller andra som tillhygge mot vänsterpersoner för att helt uppenbart ligget de mycket närmare dem i sin ideologi än vad man själv gör. – Man gör politiken till något binärt. Du är för invandring, du är emot invandring. Eller du är för islamism eller emot. Om man ser politik på detta binära vis, då är det helt rimligt att se det på det här viset. Då har man två kategorier: man har för eller emot. Man har god och ond och så vidare. Det här sättet att se på politik leder till en totalt fördummad politisk teori. Ta frågan om statens roll i ekonomin. Säg att du gör den till mindre eller mer. Mer stat i ekonomin, ja socialdemokraterna hela vägen till kommunistiska partiet, samma skrot och korn eller? Partier som av något skäl vill minska invandringen eller reglera den på ett annat sätt, ja visst, då ville Brevik ha totalstopp och repratriering. Är det samma sak som socialdemokraterna som vill ha en stramare invandring? Ja, enligt en här logiken så är det spå det viset. Vill man ha den här sortens förenklad, binär, politisk teori, ja då kommer man låta på det här viset. Visserligen selektivt för även till vänster så finns det en rad politiska frågor där man har någon beröringspunkt som du säger med någon som är mer radikal. Innebär det att vänsterpartiet är samma sak som ett oreformerat marxist-lenistiskt parti? Nej, det är de inte. Det är ett reformerat markist-leninistisk parti som i mångt och mycket ha gjort upp med sin odemokratiska och totalitära historia. Nu kommer jag provocera en del men det finns kortare distans mellan vänsterextremister och Det finns människor som har den bakgrunden som är journalister i public service idag. Det finns väldigt få som har bakgrund inom nynazistiska rörelser som är det. Det finns fler kopplingar mellan existerande diktaturer som Huga Chavez Venezuela, Fidel Castros Kuba, mellan dem och vänsterpartiet och vänsteraktivister som skriver i våra tidningar och har varit apologeter för den typen av förtryck, än vad det finns människor som försvarat Breiviks mod är något att stå efter. Så det blir också ironiskt i det avseendet när man inte städat någonting framför den egna dörren. Jag vill också lägga till att Breivik själv, något som jag då tryckte på i min text, eller tog upp som en poäng han gjorde i rättegången var att han ville skynda på den konflikt han såg som oundviklig. Han ville att hans dåd skulle innebära att det skulle vara svårare att vara kulturkonservativ och nationalist och liknande. Så du måste välja sida, då måste bli mer radikal om du är kulturkonservativ och nationalist för det kommer att bedrivas en häxjakt på dig. Det kallas för accelerationism där syftet med terrorn är att skynda på en process som man ändå ser som oundviklig. Man vill väcka människor. Det var det som Breivik ville göra, han ville väcka folk. Bader-Meinhof-ligan på 70-talet, den marxistisk-leninistiska terrorgruppen i Västtyskland ville det också. Även islamiska staten har pratat om att de med sina terrordåd vill krympa det som de kallar för gråzonen där muslimer som lever i sekulära länder måste välja sida på grund av den då statliga repressionen som terrordåd kommer leda till. Då kommer muslimer i väst och sekulära länder i muslimska världen kommer tvingas välja mellan den sanna tron och sin sekulära identitet. Du ska krympa den gråzonen där många av dem lever, med hjälp av terrorn. Det många reagerat på med min text har varit att man då uppfattar det som att jag lägger skulden på vänstern för Breivik men det är inte det jag säger utan det jag säger är att om man beskriver sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna i termer av odemokratisk Franz von Papen, nyfascism, att man verkligen framställer det på det sättet, då har man ju skyndat på den konflikten. Då gör man i princip det som Breivik i rättegången sa att han ville uppnå. Då är man en del av det.– Jag håller nog inte helt med, för det skulle kräva att partier som ligger långt ut på högerkanten väljer sida och accelererar sin radikalisering. Den rörelse vi har sett de senaste fem, tio åren då de partier som tveklöst har rötter i betydligt mer radikala kretsar har i de politiska finrummen förändrats rätt mycket. Hur menar du då?– Ta SD som exempel. Hade de fått tjugo procent om de inte hade förändrats sedan 1990? Jag tror inte det. Tittar man på Sd:s väljare, som nu är tjugo procent av Sveriges befolkning, är det en mindre andel av dem som betecknar sig som någon sorts radikalnationalister än som betecknar sig som konservativa liberaler, i mitten, eller till och med socialdemokrater. I så fall har i någon bemärkelse Breiviks tanke misslyckats eftersom många av de här partierna har gått en annan väg. De partierna som har varit ”true”, så att säga, för fortfarande en tynande tillvaro. Det finns undantag, Gyllene Gryning som nämndes tidigare i samtalet var ett sånt exempel. Nu är merparten av partiledningen i det partiet bakom lås och bom för att de var radikalt våldsbejakande. Så även Grekland, ett land med en relativt sett rätt instabil demokrati, lyckades mota bort den radikalismen.British National Party har ju rasat samman helt och hållet de senaste tio åren. – Ja, och det sker för att den typen av radikalism kräver en uppoffring från dess medlemmar som väldigt få är beredda att leva med och en del till och med växer ur. Det är klart att det kommer nya hela tiden, Slovakien är ett land där det hela tiden kommer nya radikalhögerpartier där det ena är värre än det andra. Men deras väljarstöd är lågt, även om det kommer upp ibland mot sex-sju procent. Om man ska bryta den vallen för att få bredare folkligt stöd, då måste de göra någonting annat, eller att fundamentet i landet eller något annat förändras. – I viss mån har många missförstått vad som har skett i Europa på 2010-talet. Absolut har det skett en explosion av högerpopulistiska partier, men vad har hänt dessa partier när de har blivit större? Jag säger inte nödvändigtvis att det är bra men någonting sker ju med dem. Så de som hårdast kör på den här enhetsfrontstaktiken ökar konfliktnivån mycket. Då får man det som sker i USA, där även den tidiga traditionella högern i någon mån radikaliseras till slut. Det sker rätt mycket som ett svar skulle jag säga, på vad som händer långt ut på vänsterkanten i USA. Tack och lov så har vi inte något liknande i Sverige, det vill säga att även om vi har en stor vänster i Sverige så är den inte så radikaliserad, varken när det kommer till ekonomiska frågor eller identitetspolitiska frågor, att få ett motsvarande svar från högern utan den svenska högern är fortfarande rätt traditionellt beskedlig.Sven-Eric Liedman, idéhistorikern, han skrev en debattartikel häromdagen där han varnade för vad som kommer att hända med kulturpolitiken om SD får makt över den, eller får inflytande där. Det som är ironiskt med det är att Myndigheten för kulturanalys släppte en rapport för ett tag sen där man gick igenom hur politiskt styrd kulturen är i Sverige och att det ibland är direktpåverkan från politiker på kommunal och regional nivå men även från regeringens sida och central nivå. Man styr väldigt mycket och det påverkar film, musik, konst. Kulturutövarna anpassar sig till en styrande ideologi för att få stöd. Det handlar väldigt mycket om intersektionell analys och identitetspolitik. Du och jag skrev ju boken Så blev vi alla rasister där vi kollade på public service en hel del och man kan se att man har det där tänkandet som genomsyrar väldigt mycket. I min senaste bok – Genusdoktrinen – som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn så kan man se hur universiteten arbetar. De är myndigheter i Sverige och att man underställs politisk påverkan, både på vad man ska forska om, vem som ska få pengar och vem som ska få anställning. Det är mål man ställer upp från politikens sida. Vissa av de sakerna som finns i USA har vi också här, och där finns potential för svensk höger att i alla fall svara med att ta bort politik som finns på plats. En sista sak som jag tänkte att vi kunde prata om är rollen som Förintelsen, fascismen, Hitler och nu Breivik spelar i vårt kulturella medvetande. Vi är i mångt och mycket sekulariserade, det vill säga vi hänvisar sällan till Bibeln, Gud eller kristendomen i offentligheten för att ge kraft till våra argument. Däremot använder vi just fascism, nazism och Förintelsen som något slags nästan religiöst språk och en referensram som vi alla delar. Det där blir också problematiskt och komplicerar bilden för vi har å ena sidan den faktiska Förintelsen, det som skedde historiskt. Å andra sidan kan man säga som Åsa Romson sa under migrationskrisen att Medelhavet höll på att bli som Auschwitz. Och man kan också hänvisa till Auschwitz, till 1930-talet, till höger och vänster på olika sätt för att ge moralisk styrka till sina argument. Hur ser du på det där? Funkar liknelsen? Att man kan likna det vid en sekulär religion? Och är det bra eller dåligt i så fall?– Alltså, “sekulär religion” är nog ett begrepp jag skulle vara försiktig med att använda för det betyder så mycket. Men jag förstår din poäng. I västvärlden, eller i stora delar av den, så lever vi i en era av botgörelse. I Storbritannien och USA sker något slags mental avkolonialiseringsprocess där man vill göra upp med århundranden av imperialism, patriarkat och förtryck av olika slag. Kampen mot reaktionen som man ser i vår samtid, den länkas in i det här. För människor som vill vara en del av en stor berättelse, för jag tror att när man organiserar sitt liv i olika typer av narrativ, man beskriver sin kamp, man ser på sig själv: “vad är min del i det här stora dramat som är mänsklighetens historia”? Det här är definitivt en del av den stor berättelse att ingå kampen mot fascismen som på något sätt är reaktionens sista stora våldsdåd mot det anständiga. Det får en att känna att man är en del av något stort, något historiskt. Det är enklare att driva den här sortens idéer i länder som har varit väldigt långt bort från den historiska verkligheten. Sverige är ett ypperligt land egentligen. Det är lite svårare att använda de argumenten i länder som Danmark och Norge, som var ockuperade av fascismen, som hade faktiska nazistkollaboratörer. Det är svårare där. Men här, i Sverige, när Romson sa det där om Medelhavet, det är något väldigt lockande att använda sina största moraliska släggor man har. Det funkar på ett emotionellt plan, det funkar inte på ett sakpolitiskt eller konkret plan. Det fördummar.Även om det inte går att jämföra rakt av, så lyfter andra världskriget, nazismen, fascismen och Förintelsen fram vissa moraliska aspekter i tillvaron som vi annars kanske skulle missa. Jag är lite kluven till det för jag tycker liksom att de händelserna var unika på många sätt, men det finns något som gör att de var så unikt onda att man till varje pris vill undvika att något liknande ses igen, å andra sidan fördummas det många gånger och överanvänds så att det tappar sin laddning. Det perverterar det historiska minnet av de här händelserna. – Att det perverterar minnet är illa nog, men vad det kanske framförallt gör är att det fördummar vår förståelse för det som är riktigt farligt. För det som verkligen kan hända, för tecken i samtiden på att något håller på att gå åt helvete. Vaclav Havel, den tjeckiske oppositionsledaren och sedermera presidenten, han återkom till att det är väldigt viktigt att leva i sanning, även när det inte är enkelt. För det är enkelt att svepas med de stora narrativen, den moraliska svartvita uppdelningen. Men jag tror uppriktigt inte är att det är att leva i sanning eller förstå vad som händer. Och jag tror i många fall att det är att vanhelga offren för radikalism, och det finns många, även i vår tid. Det gör oss också sämre på att förstå riktigt farliga, samhällsomstörtande verksamheter, när vi använder det här på det slentrianmässiga viset, som exempelvis Annika Strandhäll gör. Det stärker inte Socialdemokraternas motståndskraft mot farlig radikalism. Det är att kokettera med det viktiga uppdraget som är att vara demokrat och för frihet. Det är nog det som provocerar mig mest. Det är i mångt och mycket ett opportunistiskt ljugande som känns enkel att använda för att det är så kraftfullt, för att det länkar in den kraftfulla berättelsen. Men man kommer inte att förstå sann radikalism när den väl träffar en. En sak med Förintelsen, en tanke som jag uppfattar har varit ganska betydelsefull, men jag kan inte säga exakt i vilken utsträckning. Det är den som kom till uttryck i Utrota varenda jävel som Sven Lindkvists bok från 1992 heter, att förintelsen är en logisk följd av Europas historia och att kolonialismen och imperialismen var ett slags generalrepetition. Så Förintelsen var ingen avvikelse, utan slutpunkten för europeisk civilisation fram till dess. När vi kollar på europeisk historia, vårt kulturarv, så måste vi enligt detta sätt att se på det, alltid se tidslinjerna framåt, i vilket avseende leder det här fram till förintelsen, nazismen, till de här brotten. Det gör också att vi blir väldigt självkritiska, kanske med viss rätt, men vi blir osäkra på vårt eget kulturarv för vi vet inte om det var en del i upptakten till det som ledde fram till syndafallet så att säga, förintelsen. Vad tror du? Är det närvarande när vi kollar på västerländsk och även svensk intellektuell historia? Kan man vara ohejdat stolt över det västerländska idé- och kulturarvet eller måste man vara vaksam på att Förintelsen lurar i många av idéerna?– Jag vänder mig emot att västerlandet skulle ha patent på oerhörda brott mot mänskligheten. Västerlandet var den första civilisation som hade den tekniska, administrativa möjligheten att på en gigantisk skala mörda människor. Därför skedde det först i västerlandet. Men oerhörd ondska och totalitära idéer, oavsett om de är religiös eller politisk skrud är inget som är reserverat för västerlandet det kan hända varsomhelst, i olika kulturer och det har hänt, många gånger. Tidigare också, både i väst, i Asien, i Afrika. Nu råkar det vara så att det är västerlandet som har gått längst med att göra upp med de idéer av radikal kollektivism, vare sig det är nationalism eller vad det nu kan vara som ger upphov till de här. Det är bra på många vis, men det kan också slå över i en hysterisk självkritik av närmast maoistiskt slag där man ska avkolonialisera sig själv på helt absurda vis. Det är klart att det kan slå över och det gör det hela tiden i väst just nu, och länkas in i den eviga kampen mot fascismen. Jag upplever det som att kommunismens brott är något man inte gjort upp med på samma sätt. Du kan säga att unga som är kommunister ändå vill något väl. Jag känner själv människor som var väldigt engagerade kommunister när vi varit unga. Jag har vänner fortfarande, inte så många, som kallar sig kommunister. Jag känner ingen som säger om nazister eller nynazister: ”Han var nynazist men han vill ändå väl”. Men så kan man säga om kommunister. Eller att man är en aktiv nynazist, “men en trevlig kille i övrigt”. Det finns inte samma laddning med kommunismen även om det som skedde under kommunismen är fruktansvärda brott mot mänskligheten det också.  – Vi har internaliserat det moraliskt på samma vis för att fascismen nedkämpades som aktiv politisk kraft 1945, sen var det slut. Det har bubblat men det har aldrig dykt upp, om man inte räknas Salazars Portugal och Francos Spanien, men som politik kraft har den varit död och varit död sen dess. Tack och lov dog Sovjetkommunismen som aktivt politiskt system. även om dess dödsryckningar håller på än idag, protester i Kuba och i Nordkorea finns det kvar. Men på grund av det det var et långt process där det var ett accepterat alternativt, även i Sverige ansågs det vara ett accepterat alternativ att vara Sovjetvänlig. Därför finns det inte samma behov av att göra upp med det. Dessutom har vi personer som har en bakgrund inom den radikala vänstern och kanske vuxit upp och lämnat de mest radikala åren, men det är inte samma skam att ha varit med i radikala kommunistiska organisationer som att ha varit med radikala nazistorganisationer. Det som Kjell-Albin Abrahamsson kallade för halvtidshumanism. Det skulle jag säga är en av västerlandets unikt existerande, konstiga sjukdomar.Vad är definitionen av det?– Det är att man har goda instinkter när det kommer till vaksamhet mot fascism och alla dess avarter, men man är fullkomligt tondöv när det kommer till någon sorts radikalism av annat slag. Möjligen att man har vaksamhet mot religiös extremism, om den är kristen. Men man inordnar den islamska radikalismen i någon sorts ”Ah, de som kritiserar det är suspekta så det är nog inte så farligt”. Det här förklarar kanske lite varför den moraliska narrativet slår väldigt hårt åt ena hållet, där det är en kamp att säga ”De radikala kommunisterna är inte farliga, hur många har de mördat?” Jag skulle vilja hävda att tack och lov radikalkommunism, revolutionär sådan, och revolutionär nazism är randfenomen idag. Även om det bubblar upp ibland med fruktansvärda konsekvenser, när terrorister gör något aktivt. Men vår tid är annorlunda och vi måste förstå den i sitt sammanhang, med sina många nyanser, och låta historien vara ett hjälpmedel och inte ett opportunistiskt verktyg som vi slår våra politiska meningsmotståndare i huvudet med.Många har beskrivit det men att en sak som möjliggjorde framväxten av nazismen var att man hade hela samhället var avtrubbat inför våld. Våld var något som folk tyckte var naturligt efter att ha legat i skyttegravar, på ett sätt som inte varit möjligt innan första världskriget. Idag skulle jag säga att våld mer än någonsin som en politisk verktyg är tabu och det är jag tacksam för. Om det skulle framkomma att ett parti har en paramilitär vinge i Sverige idag så är min gissning att stödet för det partiet skulle försvinna över en natt. Om det skulle framkomma att topparna i SD samtidigt sponsrar en paramilitär organisation som begår politiska våldsdåd mot meningsmotståndare, då skulle de där tjugo procenten i väljarkåren försvinna väldigt snabbt. Den typen av politik vill vi inte ha idag, vi är väldigt annorlunda jämför med det historiska 1930-talety som ledde fram till fascism och nazism och andra världskriget. Jag vill avsluta med att fråga dig, är vi på rätt sida av historien du och jag? Vad är det vi ska vara vaksamma mot? Är vi förblindade av vår egen ideologiska utgångspunkt som är något slags liberalkonservativa (eller konservatism i mitt fall)? Vad är vi blinda för? Vad ska vi vara rädda för eller vaksamma på? Små frågor– Jag tror ändå att den här observationen du gör är rätt pregnant för det här våldet som man kan se i vissa samhällen, som är en vardag, tyvärr tror jag att man ser det rätt mycket i USA just nu, både från den radikala vänstern och högern, att det är något som kan komma rätt snabbt. Om samhällets anständiga krafter som är emot våld och totalitära politiska redskap, den vaksamheten behövs alltid. Den är evig för vi är inte immuna mot snabba förändringar givet att samhället hamnar i djupa kriser, vare sig de är ekonomiska eller politiska eller sociologiska. Jag tror att så länge man har den insikten och förstår vad det är som driver radikalisering, vad är det som driver människor att ta steget bort från samtalet, orden, parlamentariska processer. – Vaksamheten behövs men den ska inte missbrukas. Det är möjligt att man får fel. Och att vi står inför en fascistisk diktatur om tio år. Men jag har väldigt svårt att se det. Men kanske vet Aftonbladet Ledare något vi inte vet. Om vi hamnar i en fascistisk diktatur om tio år hoppas jag att vi hamnar i samma fängelsecell så vi får tid att umgås lite mer, eftersom vi bor i olika städer och aldrig har tid att träffas. Stort tack ör att du var med i Rak höger, Adam Cwejman!Tack så mycket!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Hur väl stämmer de ofta svartvita bilderna av svensk djurhållning som vi får till oss via media? I veckans avsnitt av Allt för friskare djur bjöd vi in Katinca Fungbrant, nöthälsoveterinär på Gård och djurhälsan, för att prata om djurvälfärd och hur det egentligen ser ut på de svenska gårdarna.

I detta avsnittet går vi igenom de vanligaste felen vi möter som professionella gör på LinkedIn idag och hur du kan undgå detta. Ser fram emot att dela detta med dig! :)

Första kampanjen fortsätter. Det är ett actual roleplay äventyr som spelas i Dungeons & Dragons 5 edition. Kommer Leylangynhafel att överleva? Detsamma gäller för Calduin... Lyssna och hör vad som händer. Medverkande SL: David Öqvist Benni: Julia West Harald: Beatrice Magnusson Calduin: Malin Berglund Leylangynhafel: Victor Edmundsson Bakgrundsmusiken är skapad av Adrian von Ziegler och vissa ljudeffekter kommer från freesound.org. Kampanj 1 avsnitt 5

Ordspråket “du är vad du äter” är välbekant för de flesta. Detsamma kan även sägas om den kultur vi tar del av, speciellt som unga. Hur kan vi som kristna förhålla oss till kulturen som vi hela tiden omges av?

Maggan är lite förkyld så det blir bacillrelaterade låtar från förr och Kathinka har gjort kaksmulor om Hilma Hofstedt och Selma Andersson.  Dessutom ringer Ingrid Gunnarsson in och uppmuntrar oss alla att engagera oss i samhällsfrågor.  Trevlig lyssning!    

Det är bara några få dagar tills Albins direktsända uppträdande i Talang, och podden har fyllt två år. Och så får vi en uppdatering om Felipes jobbsökande. Vi har fått svar på mejlet om att berätta om sin diagnos, och även en uppdatering från hon som skrev det ursprungliga mejlet. Detsamma gäller mejlet från tjejen vars pappa blev ihop med hennes bästis. Där har vi både fått ett svar från en annan lyssnare och en uppdatering från tjejen som skrev mejlet. Dessutom hinner vi med ett nytt mejl från en tjej vars kompis ständigt kräver uppmärksamhet och använder en hel del tveksamma metoder för att få det. 26:50 Svar om man kan bli gravid när man har spiral. 27:40 Svar angående mejlet om att berätta om sin diagnos. 40:19 Uppdatering från tjejen som skrev mejlet om att berätta om sin diagnos. 45:14 Svar på mejlet där bästisen och pappan blev ihop. 47:54 Uppdatering från tjejen som skrev mejlet om bästisen och pappan som blev ihop. 55:30 Nytt mejl om en kompis som ständigt söker uppmärksamhet, dricker för mycket, och dessutom har bulimi. 1:15:00 Snabbfrågor 1:24:20 Bloopers Mejla in ditt eget problem, så detaljerat du kan, till hjalpmigpodden@gmail.com. (Disclaimer: Varken Lisette eller Albin är utbildade psykologer, livscoacher, problemlösare, läkare, ingenjörer eller samurajer).  

Ett avsnitt om att utforska ytterligheter och motsatser för att få variation i rörelse, i träning och i livet. Vi blir bra på (anpassar oss till) exakt det vi tränar på. Se därför till att ha en stor variation av vad du tränar på. Detsamma gäller självklart även våra hästar. www.lenamaneaequine.se

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti klangen slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen På drift så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med familjen därinne som tagit hand om honom eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. Stay here, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar A Coney Island of the Mind som fick bli Själens cirkus när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren lyssna här! Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad. Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? Natten är ett slags barbarisk sfinx, deklamerar han. Inga svar där inte! Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 Writing Across the Landskape befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva. Hans sista ord från linan däruppe är: Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar! Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

“Människans förmåga att ta hand om nya tekniska innovationer är inte alls riggad utifrån vad den nya tekniken kan leverera. Det ser vi tydligt i organisationer, i juridiken och i gamla lagar.”  Detta avsnitt tar pulsen på svenska techbolag med hjälp av Lena Miranda, VD Linköping Science Park. Har pandemin gett techbolagen några genvägar?  Om avsnittet: Målgrupp: innovatörer, allmänhet, it-folk, företag, ledare, projektledare, management, småföretagare, inköpare, politiker Lär dig: digitalisering, techbolag, science park, teknikby, innovation, entreprenörskap, startups, forskningspark Dela poddavsnittet: https://www.effekten.se/techbolag till Facebook, Twitter, Linkedin Digitaliseringen i samhället har gått på fast forward under pandemin. Lena ger oss en bild av situationen i en teknikby: Många bolag mår bättre än förväntat, särskilt de inom just digitalisering. Små, smala bolag som är beroende av stora företag har däremot fått det svårare i och med att kunderna skjuter investeringar på framtiden. Detsamma gäller life sciencebolag som inte kan bedriva kliniska tester när vården är belastad av pandemin. I forskningsbyn har kända företag som Sectra (säkerhet och medicinsk teknik), IFS och Intentia (affärssystem), Kreatel (streaming media) alla vuxit upp och bor här tillsammans med andra stora och små teknikintensiva företag. För att nämna några växande bolag: Amra och PUsensor (life science) och Epishine (energi) och företag som går bra nu, exempelvis XM Reality (augmented reality, styra servicetekniker på distans) och Termisk Systemteknik (värmekamera som läser av feber i en folksamling).  Är du själv sugen på att innovera? Titta på FNs 17 globala hållbara utvecklingsmål! Det är heta områden med en stor marknadInse att innovativt entreprenörskap innebär inte att man bara uppfinner nåt utan även genomför/kommersialiserar, ser kundnyttan och hittar sin plats på en befintlig eller ny marknad. Gå mot reella kundprojekt, utveckla inte för dig självJobba nära konkurrenter för att få sense of urgency, kritisk massa ökar idéhöjden, man gör varandra bättreskapa din egen fail fast-kultur. Motgångar stärker dig; våga testa, våga välja bort, våga fokuseraSätt upp mål och utveckla mot dem, din resa är viktig vid kontakt med eventuella investerare Det är viktigt att ha en bild av marknadspotentialen. Marknaden ska gärna vara internationell, stor (miljardomsättning) och växande. Det är enklare att växa med en växande marknad. Innovation – en väl sammanvägd mix av en bra idé och en lyckad kommersialisering. Genomslaget på marknaden är viktigare än själva idéhöjden. Det spelar ingen roll hur bra idén är om du inte kan genomföra den – om kunden inte ser värdet. Innovation handlar om att säkerställa kundnytta. Kunden ska vara beredd att betala för din lösning. Utförande, implementering – att verkställa. Jobba nära andra bolag, gärna de som har liknande affärsidéer och är snabbfotade. Det skapar en sense of urgancy. En kritisk massa av bolag lyfter idéerna och ni blir alla bättre.Framgång kommer från att experimentera, testa och utvärdera. Välja bort och styra om. ”Fail fast”. Våga misslyckas. Att ha upplevt motgångar stärker dig i din entreprenörsresa. Mindset. Lägg fokus på att bygga en främjande kultur. Där teamet fokuserar på att våga testa, utvärdera, styra om. Där det inte är farligt att misslyckas. Där ni fokuserar mer på att lyckas än att analysera, utvärdera market-fit, göra riskanalyser. Sätt upp mål och utvärdera mot dessa kontinuerligt. Om du skulle misslyckas, är det viktigt att kunna påvisa att du gjort allt för att lyckas. Inte minst för investerarna. De kan ju bidra till att förverkliga din nästa idé. Sverige är ett bra land för att prova på att bli entreprenör. Testa våra idéer. Vi har ett starkt skyddsnät och en bra välfärd – så det är bara att kasta sig utför. Lena Miranda, Jonas Jaani (25:11) Länkar / mer information: Om Lena:

Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018. I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt. Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas call of the void, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister. Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, Grundläggning av sedernas metafysik, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj iek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som Njutandets förvandlingar och Ideologins sublima objekt på 1980- och 90-talen. iek menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: God är den som smakar gott. Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi. vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Och idag? För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen na. Bilder-na stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet horunge. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ensamrad istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. Sladdis vann, tätt följd av busunge. Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som Och då sade hon n-ordet eller På den tiden man kunde säga n-ordet, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet som stol, demokrat, horunge eller sanning att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg. Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där the call of the void skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. God är den som säger rätt, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva. Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva. Lars Hermansson, författare och kritiker

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen. Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman Kärlek och främlingskap. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd skrattar han när vännen talar om sin tjej som att varje tugga är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam. För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?, som filmen Blade runner delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina. Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer. Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är livets bröd och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten Do they know its christmas? sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell Saltkött och gurka stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en jävla tjyv, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment (Norstedts, 2014).  Philip K. Dick, Do Androids Dream of Electric Sheep? (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, Samhällets olycksbarn. Del 1 (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, Kärlek och främlingskap (Albert Bonniers förlag, 2020).