Podcast appearances and mentions of helena fagertun

I Lundströms vårpremiär dyker vi ner i Julie Otsukas senaste roman "Simmarna". Hör Therese Alshammar och Leif Andrée ta sig an romanen om minnen, glömska och simhallens magi. Julie Otsuka fick ett genombrott med romanen "Vi kom över havet" som kom på svenska 2012. Hon är född i Kalifornien 1962, i en familj med japanska rötter. När Marie Lundström träffade henne 2015, hade Julie Otsuka redan börjat skriva på "Simmarna". Boken har en självbiografisk botten, och handlar delvis om en mamma som blir allt mer dement. En bit in i romanarbetet gick mamman bort efter en lång tids sjukdom, berättar hon i en ny intervju i Lundströms.– Skrivandet blev ett sätt för mig att hålla henne vid liv. När jag skrev om henne fick jag syn på henne på ett sätt jag aldrig fick medan hon levde, säger hon.Romanen kretsar kring temat om vad som blir kvar av en människa när minnena sviker. Även simning och simhallen har en central plats. Mamma Alice är en van motionssimmare, och konsten att simma lever kvar i henne långt in i demensen. – Hon beskriver det så fint, känslan av att få komma i rörelse och ner i vattnet, säger Therese Alshammar, en av Sveriges främsta simmare genom tiderna.Skådespelaren Leif Andrée har även han ett förflutet som elitsatsande simmare i ungdomen.– Känslan av komma in i en simhall med den doften och akustiken är magisk, säger han."Simmarna" av Julie Otsuka är översatt till svenska av Helena Fagertun.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Nina Asarnoj och Andreas Magnell (producent)

Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman Den lilla svarta inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i Körsbär i snön om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen Bär den som en krona. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. Jag tar den! utropar hon och konstaterar: Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst Körsbär i snön för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att matcha ett sådant perspektiv, för att låna ett uttryck ur Sara Danius Den blå tvålen (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till Den lilla svarta. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i Körsbär i snön grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av Bär den som en krona där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. Körsbär i snön utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen Glaskupan (1963), i Christina Liljencrantz översättning: Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.I Körsbär i snön erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.I Den lilla svarta följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade.Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.Helena Fagertun, författare och översättare LitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) och Bär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.BildenCoco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPGDrottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (17921871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpgSylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det skrev hon till Scott från sjukhuset. Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:Du höll på att bli galen och kallade det genialitet. Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Att skriva på ett majoritetssamhälles språk och därmed vända sig till dess läsare är att inta en position. Men att översätta samma text till samiska och därmed vända sig till samiska läsare kan vara en omöjlighet för författaren. Vad gör en översättning mellan något av de samiska språken och svenska med texten? Vad gör det med avsändaren och mottagaren? Vilka koloniala strukturer kan framträda i en översättning? Medverkande: Patricia Fjellgren, Johan Sandberg McGuinne, Helena Fagertun (samtalsledare) Patricia Fjellgren är född 1976 i Stockholm, bosatt i Staare/Östersund och verksam som producent och språkarbetare. Hon har senast jobbat med Giellačïrkuš på Giron Sámi Teáhter. Hon talar både nord- och sydsamiska, språk hon återtagit i vuxen ålder. Johan Sandberg McGuinne är född 1987 i Umeå. Efter år i Tyskland, England och Skottland är han nu bosatt i Lïkssjuo/Lycksele, där han arbetar som översättare, poet och lärare i engelska, sydsamiska och tyska. Han är med i Versopolis, ett internationellt nätverk för poeter, har översatt Beowulf för unga till sydsamiska och sedan våren 2019 ordförande för den samiska författarföreningen Bágo. Samtalet hölls den 20 februari på Gaaltije i Östersund. Arrangör: Gaaltije och Tidskriften Kritiker. Fotograf: Malin Nord.

Vilken roll spelar översättningar när antika pjäser får nytt liv i vår samtid? Hur påverkas det litterära översättningsarbetet av teaterns former för iscensättning? Och vad händer när grekiska pjäser kommer till svenska teatrar via engelskan? Kristina Hagström-Ståhl har översatt och regisserar nu Anne Carsons nyöversättning av Sofokles tragedi "Antigone" för Göteborgs stadsteater och Helena Fagertun översätter för andra gången David Greigs bearbetning av Aischylos "De skyddssökande" för uppsättning på Malmö stadsteater i höst. Medverkande: Kristina Hagström-Ståhl och Helena Fagertun Arrangör: Akademin Valand

I vores andet program om den svenske forfatter Birgitta Trotzig er vi taget til Gøteborg for at undersøge, hvilken indflydelse Trotzig har på yngre skrivende og hvordan hun læses i Sverige i dag. Vi taler med digter, kritiker og oversætter Helena Fagertun om Trotzigs sprogfilosofi og hendes alvor og besøger skriveskolen Litterär Gestaltning og taler med elev Karl Daniel Törnkvist om Trotzigs politiske sider og om, om samfundsmaskineriet rumsterer i hendes sprog. Vi kigger også forbi Stadsbiblioteket for at lave en Trotzig-voxpop. OBS dele af programmet er på svensk, men frygt ikke - vi forsøger at guide danske lyttere med så godt vi kan. Lyt med! Komponist Hans Gurstad Nilsson har lavet en særlig jingle til programmerne om Birgitta Trotzig.

Att översätta lyric essays - ett samtal mellan Mara Lee, författare & översättare till bland annat Anne Carsons verk, Helena Fagertun, författare, redaktör & översättare av Kate Zambreno och Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap vid Södertörns universitet. Samtalet hölls på Världskulturmuseet i Göteborg under Scener & Samtal den 30 september 2017. Det senaste året har det givits ut flera feministiska ”lyric essays” av amerikanska författare på svenska, exempelvis Hjältinnor av Kate Zambreno, I love Dick av Chris Kraus & Argonauterna av Maggie Nelson. Det är texter som handlar om skrivande & varande, ofta med ett koncentrerat språk men i fragmentarisk form & ett lekfullt förhållande till autofiktion. Texterna rör sig dessutom i ett gränsland mellan prosa, poesi & facklitteratur – hur är de att översätta? Finns det ett svenskt språk för denna form av skrivande eller måste översättaren uppfinna det?

Heidi von Wright läser nyskriven poesi från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar von Wrights författarskap. Musik:Am Anfang, Old Amica. En produktion från Art Inside Out 2017.

Morten Langeland läser nyskriven poesi på norska från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Morten Langelands författarskap. En produktion från Art Inside Out 2017.

Helena Österlund läser nyskriven poesi från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Österlunds författarskap. Musik: Am Ende, Old Amica. En produktion från Art Inside Out 2017.

Jun Feng läser nyskriven poesi på danska och mandarin från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Jun Fengs författarskap. Musik: Juni, Old Amica. En produktion från Art Inside Out 2017.

Åsa Maria Kraft läser nyskriven poesi från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Krafts författarskap. Musik: Into the Sleeping Sea, Old Amica. En produktion från Art Inside Out 2017.

Jonas Rolsted läser nyskriven poesi på danska från Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Rolsteds författarskap. Musik: Lagan, Old Amica. En produktion från Art Inside Out 2017.

Ett samtal med Morten Langeland (no) om tranan, en makrill, en råtta och poesins betydelse för tiden vi lever i. Morten Langeland medverkade i Lyrikresidenset Plats. Poesi. Periferi. som pågick i Hylte kommun 24 april - 19 maj 2017. Helena Fagertun presenterar Morten Langelands författarskap och Petra Johansson intervjuar. En produktion från Art Inside Out 2017.