Podcasts about skrivandet

Nu tar socialsekreterare i Helsingborg hjälp av generativ AI för att både spara tid och göra ett bättre arbete. Samtidigt har Karlshamns kommun valt att stoppa all användning av samma teknik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Genom att använda sig av generativ AI kan 20 tjänstemän i Helsingborg nu underlätta sitt arbete genom att låta den nya tekniken skriva ner samtalet och också göra en sammanställning. Istället kan socialsekreterarna ägna mer tid till själva samtalet.I Karlshamn har man tills vidare valt att pausa all användning av generativ AI för de kommunanställda.”Skrivandet har alltid tagit så lång tid så man har alltid varit efter.” Marie Cederberg har jobbat som socialsekreterare i 20 år, numera sakkunnig inom socialtjänsten i Helsingborgs kommun”Vi tror att AI kommer att frigöra mycket tid som kan läggas på att utföra det sociala arbetet.” Martina Avasoo-Barte, innovationsledare vid socialförvaltningen i Helsingborg”Vi vill få koll på rättsläget och informationssäkerheten runt AI för att kunna föra in det på ett arbetsrättsligt sätt. Det finns möjligheter att personuppgifter läcker när man för in de i de här modellerna.” Martin Blomqvist, IT- och Digitaliseringschef i Karlshamn”Man ska inte springa för fort utan först ställa sig frågorna: på vilket sätt det här kan innebära effektivitet och vilka kostnader det medför.” Katarina Hillertz, IT-jurist ”AI har en enorm potential men det finns också många sätt som man kan göra det här dåligt på, något som kan underminera allmänhetens förtroende för den här teknologin.” Karim Jebari, filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier”Vissa beslut kan vi överlämna till den digitala tekniken och vissa beslut är det viktigt att människor fortfarande fattar.” Lupita Svensson, docent i socialt arbete på socialhögskolan vid Lunds universitetProducent och reporter: Anders Diamantanders.diamant@sverigesradio.se

Det har gjorts många försök att förstå och sätta etikett på Joseph Conrads författarskap. Mattias Hagberg berättar om novellen som innehåller nyckeln till mysteriet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vintern 1909 tog Joseph Conrad plötsligt en paus i arbetet med romanen ”Under Western Eyes”. Skrivandet gick trögt. Berättelsen, om en ung student och om politiska motsättningar i Ryssland under artonhundratalet, ville inte riktigt hitta sin form. Orden och meningarna la sig i vägen för varandra och intrigen hade utvecklats till en svårgenomtränglig härva. I stället skrev Conrad en novell; en kort berättelse på knappt femtio boksidor som rann ur honom utan motstånd.Vad var det egentligen som hände under de där veckorna vintern 1909? Varför fick Conrad, den polsk-brittiske författaren som föddes som Józef Teodor Konrad Korzenioski, och som annars hade så svårt för att skriva, särskilt på engelska, så lätt att hitta orden?Jag tror att svaret kan vara en nyckel till hela hans författarskap.Novellen, som publicerades i ”Harpe's Magazine” 1910 och fick titeln ”The Secret Sharer” – ”Hyttkamraten” – på svenska, handlar om ung engelsk kapten som en vindstilla natt på ett segelfartyg i Sydostasien räddar en okänd man ur havet. Den räddade, som också visar sig vara engelsman, är styrman från ett närliggande fartyg. Han är misstänt för att ha slagit ihjäl en sjöman på skeppet där han själv varit befäl och nu är han på flykt.Novellens namnlösa huvudperson hjälper rymlingen upp på däck, och där blir de båda stående mitt emot varandra, i lågmält samtal. De är varandras avbild – som kopior i allt från fysisk skepnad till social bakgrund: ”Det var som om jag i nattens dunkel hade stått ansikte mot ansikte med min egen bild, reflekterad i djupet av en skum, ofantlig spegel.”Denna dubbelhet är upptakten till en av det tidiga nittonhundratalets mest finstämda noveller. ”The Secret Sharer” är ett stilistiskt mästerstycke.I stället för att ange rymlingen bestämmer sig berättelsens huvudperson för att gömma honom i sin hytt, som om likheten i sig var en förmildrande omständighet, som om det fysiska och sociala släktskapet befriade styrmannen från hans skuld. Det går att läsa ”The Secret Sharer” som en enkel men drabbande historia från havet, som en rak berättelse om ett sjöbefäl som hjälper ett annat sjöbefäl undan rättvisan. Men ingenting i denna novell är egentligen enkelt.Den noggranna läsaren börjar snart tvivla på textens premisser. Är dubbelgångaren verkligen en egen person och inte bara en aspekt av novellens huvudkaraktär, ja, kanske till och med av författaren själv? Och varför talar textens jag så ofta om främlingskap?Skrivandet var nästan alltid en kamp för Conrad. Det kostade på att nå fram – särskilt eftersom kampen försiggick på ett språk som egentligen inte var hans.Men med ”The Secret Sharer” var det alltså annorlunda. Orden kom av sig själv.Varför var just denna text så lätt att skriva?Ja, vad var det egentligen som hände de där veckorna 1909 när Conrad avbröt det tunga arbetet med romanen ”Under Western Eyes” (med sin roman) och novellen plötsligt rann ur honom?Något entydigt svar går inte att ge – det gör det aldrig med Conrad – men det går att tala om en konstnärlig koncentration, om en författare som plötsligt fann det optimala uttrycket för sin litterära vision. I novellen finns allt det som gjort Conrad till en så storartad författare, reducerat till en enda enkel bild: Dubbelgångaren.Conrad var en modern författare, en av de första, och hans texter bärs ofta fram av en stil som är ironisk och mångbottnad – till och med motsägelsefull. För honom var litteraturens uppgift aldrig klarhet utan mångtydighet. På ett ställe, i ett brev till en vän, beskriver han denna inställning med några vackra ord: ”Entydighet, min käre vän, är ödesdiger för varje konstverks lyskraft. Det berövar det all suggestivitet, förstör all illusion […] … ingenting är mer säkert än att entydiga satser är alldeles meningslösa och drar bort uppmärksamheten från allt som betyder något i ett konstverk.”I ”The Secret Sharer” är detta tydligt. Conrad har inget budskap att hamra in, kanske inte ens en berättelse att förmedla. Snarare erbjuder han stämningar och bilder.En del har kallat honom impressionist, andra realist, själv skulle jag vilja påstå att han är kubist, en författare som målar en splittrad och mångfasetterad bild av världen, där begreppet aspektseende är väsentligt. Eller, kanske ännu hellre, dubbelseende. Det vill säga: Världen sedd från två, eller ännu flera håll, på en och samma gång.Därav dubbelgångarmotivet i ”The Secret Sharer”. I novellen har tvetydigheten fått fysisk gestalt.Men ”The Secret Sharer” är inte bara ett kubistiskt mästerverk, novellen har också en personlig sida. Conrad var en författare som ständigt bearbetade sina egna erfarenheter – även om han aldrig skrev självbiografiskt. Han var exilpolacken, som blev engelsk sjökapten, och som valde att skriva på engelska fast det var hans tredje språk efter polska och franska. Han beskrev sig själv som en ”homo duplex”, som en sammansatt människa utan någon entydig essens. Ja, som en evig främling, med ett tvetydigt förhållande till allt som samtiden höll för riktigt och äkta. Han tillät sig att vara skeptisk och pessimistisk till allt. Ja, hos Conrad är sanningen lika undflyende som solljusets spel på havsytan. Eller, som han själv uttrycker det i några ofta citerade rader i början av ”Mörkrets hjärta”: ”… för honom befann sig innebörden hos en berättad episod inte inuti som en nötkärna, den låg därutanför och omslöt historien som ett hölje, och synliggjorde den på samma sätt som ett ljussken synliggör ett dis, ungefär som de dimmiga regnbågsglorior man kan varsebli i månsken.””The Secret Sharer” slutar med att huvudpersonen låter den mordmisstänkte styrmannen undkomma på nytt. I en halsbrytande manöver tar kaptenen fartyget intill kusten så att rymlingen, hans dubbelgångare, kan försvinna ner i havet och simma mot land – till en möjlig frihet. Han försvinner lika hastigt som han en gång dök upp.Jag ska inte tolka den bilden – det vore fel. Conrads texter ska inte naglas fast, de ska upplevas, i all sin motsägelsefulla komplexitet. Här finns ingen kärna, ingen sensmoral, ingen förlösande sanning. Bara ett dis – en dimmig regnbågsgloria i månskenet.Mattias Hagbergförfattare, journalist och kritiker

Cecilia Ekhem är författare till flera romaner och barnböcker. Skrivandet kom naturligt för Cecilia redan som barn, men det var i 30-årsåldern som hon bestämde sig för att gå en skrivarkurs och satsa på sin författardröm. Hon drabbades senare av sjukdomen ME som gjorde att hon var tvungen att utveckla en metod för att mäkta med författarskapet. Cecilia är just nu aktuell med barnboken Vasas hemlighet.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Tove Ditlevsen har fått ett internationellt genombrott nära 50 år efter sin död. Den självbiografiska sviten Köpenhamnstrilogin låg häromåret på New York Times lista över årets tio bästa romaner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här skildrar Tove Ditlevsen sin fattiga uppväxt på Vesterbro i Köpenhamn, och i den tredje delen ”Gift” hur hon blir författare och missbrukare. Den unga Tove skriver på sin första roman och gifter sig med den gamle förläggaren Viggo F för att ta sig fram i världen. Vi får följa henne genom tre äktenskap. Hon blir i det tredje beroende av petidin efter en illegal abort men ”Gift” handlar framför allt om själva skrivandet som överlevnadsstrategi.Det hon skrev kallas numera autofiktion, litteratur i gränslandet till det egna livet. Hennes eget iscensattes i hög grad i medierna. Hon lät sig fotograferas med skrivmaskin och cigarett, med kastruller och barn fast hon hatade att laga mat och såg sig själv som en underlig mor.Hon är fortfarande en skandalomsusad celebritet i hemlandet Danmark, och ”Gift” den mest lästa och älskade av hennes böcker även om den väckte ett ramaskri då den kom ut. ”Hon väntade ju tills männen var döda”, säger författaren Olga Ravn. 1976 tog Tove Ditlevsen sitt liv, 58 år gammal.I denna Klassiker av Katarina Wikars medverkar författaren Olga Ravn, författaren Lena Kallenberg och vi hör intervjuer med Tove Ditlevsen av Birgit Sunesson och Sonja Carlberg ur SR:S arkiv från tidigt 70-tal.Kristina Törnqvist läser ur ”Gift” i översättning av Ninni Holmqvist.

I säsongens första avsnitt av "Jag vet vad du skrev" får vi äran att välkomna en av Sveriges mest framstående författare, Malin Persson Giolito. Med en imponerande samling av spännings- och kriminalromaner har Malin cementerat sin plats som en mästare på den internationella litterära scenen. Malin Persson Giolito fick 2016 ett stort genombrott med den kritikerhyllade rättegångsthrillern Störst av allt. Den belönades bl.a. med pris för Årets bästa kriminalroman och Glasnyckeln och har sålts i närmare 600 000 exemplar bara i Sverige. Malin har tidigare gett ut romanerna Dubbla slag (2008), Bara ett barn (2010), Bortom varje rimligt tvivel (2012) och I dina händer (2022). 2024 är hon aktuell med boken Motiv.  Men Malin är mer än bara en författare; hon har även varit verksam som advokat och arbetat på Europeiska kommissionen i Bryssel. Denna mångsidiga bakgrund har präglat hennes författarskap på djupet. Under dagens avsnitt leder Denise Rudberg samtalet och utforskar Malins värld genom att ställa frågor som tar oss på en resa genom hennes fascinerande liv. Vi kommer att dyka in i Malins barndom som författarbarn och utforska hur hennes erfarenheter som dotter till en skrivande förälder har påverkat hennes eget skapande. Dessutom kommer vi att få en inblick i Malins process med att skriva uppföljaren till "Störst av allt". Vi kommer också att få veta mer om den ovärderliga rollen som hunden kan spela för en författare. Med den senaste boken "Motiv" på horisonten finns det ingen tvekan om att dagens avsnitt kommer att bjuda på spännande insikter och diskussioner. Glöm inte att följa oss för fler spännande avsnitt och trevlig lyssning! Samtalet leds av Denise Rudberg, producerat av Lisen Andréasson Florman och klippt av Christoffer Örtegren. Dagens avsnitt görs i samarbete med Storytel och är en produktion av Oh la la Sound.

Agneta Pleijel är tillbaka med en ny självbiografisk roman, Sniglar och snö. Hör henne bland annat om det farliga i att skriva sant, om moderskap och kärleken till en man. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Agneta Pleijel, född 1940, är författare, dramatiker och litteraturkritiker. På 1970-talet blev hon den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet. Nu är hon aktuell med den tredje delen i en romansvit som inleddes med ”Spådomen” och ”Doften av en man”. Den nya romanen heter ”Sniglar och snö”. I de tre romanerna går hon på jakt efter sina minnen. I programmet berättar hon bland annat om sina föräldrar och deras skilsmässa och hur de sent i livet kom att återse varandra vilket Agneta Pleijel såg som ett mirakel. Samtalet handlar också om moderskap, om kärleken till den som benämns som M i romanen, men också om skrivandet som ett sätt att förstå sig själv.– För mig var det redan tidigt viktigt att förstå vem jag var. Det var inte alls klart. Skrivandet har väl inneburit att jag har fått mer kött på benen. Jag tycker inte att mitt liv är särskilt märkvärdigt men däremot har jag säkert gått igenom rader av saker som också andra gått igenom, säger hon i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Hon är stridbar och drivs av engagemanget trots att uppgivenheten ibland gör sig påmind. Vad måste Sverige göra för att stävja våldsvågen, åklagare Lisa dos Santos? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Våren 2021 får hon ett samtal från chefen från RIO, riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. "Lägg ut telefonen ur rummet”, säger hon.Lisa dos Santos, som i åtta månader arbetat med förundersökningen mot tre misstänkta gärningsmän i det uppmärksammade mordet på Årstabron i Stockholm, ska invigas i en internationell FBI-insats. Hon ska få tusentals chattmeddelanden, som visar exakt hur mordplanerna gått till, vem som smed dem och vem som sköt. Fallet ska bli de första fällande domarna i världen efter insatsen Trojan Shield.Några år har gått sedan dess, och i Stockholm har våldsvågen eskalerat ytterligare. Hur ska Sverige komma till rätta med situationen? Och varför räcker det inte att döma så många det bara går?”Gjort en omvänd klassresa”Hon växer upp i Falsterbo, dotter till en leksakshandlare som ville ha saker på sitt sätt, och en mamma med en famn och ork för sex barn. Skrivandet blir hennes första passion, och 25 år gammal debuterar hon som barnboksförfattare. Men ödet ville annorlunda för Lisa dos Santos, som bytt idyllen i Skåne mot Flemingsbergs betong. Det var 14 år sedan. Hur länge kommer hon orka stå där i rättssalen och se ungdomar och barn dömas for mord – på andra ungdomar och barn?Programledare: Martin WicklinProducent: Fanny HedenmoKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019-02-20.Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit ”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet ”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka.för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk.Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden.Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är ”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet.Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så: ”Konst och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet.”Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt.Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i ”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: “[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne.” Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig.Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människI Platons ”Gästabudet” beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn.På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring.När Morgan, i Murdochs roman ”Hök och duvor” blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något ”som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts.Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. ”Det som gör tragisk konst så rubbande”, skriver Murdoch, ”är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form.” Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som ”det evigt brutna löftet om lycka”.Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa – som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är.I slutet av Murdochs roman ”Den gode eleven” plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av ”På spaning efter den tid som flytt”. “Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje?”Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen “När var tar sin”: ”Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump.”Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. ”Konsten är för livets skull”, skriver Murdoch, ”annars är den värdelös.”Lyra Koli, författare

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

1984 debuterade den då 22-åriga Mare Kandre med den prosalyriska "I ett annat land" och blev geniförklarad. Hon var också konstnär och musiker, sångare i "Global Infantilists." Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi hör Göran Willis intervju henne i "Cult" 1984 och de pratar bland annat om videoanläggningar, ett skapande på liv och död och varför författare behövs i ett samhälle: "Om vi inte hade konstnärer skulle vi inte veta något om människors drömmar och innanmäten."

I Lundströms vårpremiär dyker vi ner i Julie Otsukas senaste roman "Simmarna". Hör Therese Alshammar och Leif Andrée ta sig an romanen om minnen, glömska och simhallens magi. Julie Otsuka fick ett genombrott med romanen "Vi kom över havet" som kom på svenska 2012. Hon är född i Kalifornien 1962, i en familj med japanska rötter. När Marie Lundström träffade henne 2015, hade Julie Otsuka redan börjat skriva på "Simmarna". Boken har en självbiografisk botten, och handlar delvis om en mamma som blir allt mer dement. En bit in i romanarbetet gick mamman bort efter en lång tids sjukdom, berättar hon i en ny intervju i Lundströms.– Skrivandet blev ett sätt för mig att hålla henne vid liv. När jag skrev om henne fick jag syn på henne på ett sätt jag aldrig fick medan hon levde, säger hon.Romanen kretsar kring temat om vad som blir kvar av en människa när minnena sviker. Även simning och simhallen har en central plats. Mamma Alice är en van motionssimmare, och konsten att simma lever kvar i henne långt in i demensen. – Hon beskriver det så fint, känslan av att få komma i rörelse och ner i vattnet, säger Therese Alshammar, en av Sveriges främsta simmare genom tiderna.Skådespelaren Leif Andrée har även han ett förflutet som elitsatsande simmare i ungdomen.– Känslan av komma in i en simhall med den doften och akustiken är magisk, säger han."Simmarna" av Julie Otsuka är översatt till svenska av Helena Fagertun.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Nina Asarnoj och Andreas Magnell (producent)

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskadOch även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus!Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva.På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste.Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis.  Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. Den levda passionen är en annan än den skrivna, säger hon i Latelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, att känna formen av en mans höfter. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - likadana som min far hade, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill. Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat 

Skrivandet utmålas ofta som en väldigt ensam syssla. Och visst, det är ensamt att skriva. Det är ju bara du och den där berättelsen som du håller på och skriver på. Men det behöver faktiskt inte vara fullt så ensamt som du kanske tror. För det finns nämligen MÅNGA som delar ditt intresse där ute. Och du kan hitta ett skrivande sammanhang bland dem. Då kan du få hjälp på vägen, du kan få spy ur dig när det känns tungt och du kan få några att glädjas med när fingrarna dansar över tangenterna. Har du försökt börja skriva ett tag nu, men inte riktigt lyckats? Letar du efter ett sätt som faktiskt fungerar, så att du en gång för alla faktiskt kommer igång med det som skulle kunna komma att bli din debutroman? Häng i så fall med på mitt kostnadsfria webinar så berättar jag mer om vad du kan göra JUST NU för att öka dina chanser att lyckas. Anmäl dig till webinaret här: https://skrivringen.se/f/komigangmeddindebut

Flodén och Olsson har ingen skrivenergi att skryta med men det finns hopp om framtiden. Stina är inne i redigering av sin andra bok "Släpp mig fri" men det är tungt att få framåtrörelse i arbetet. Anneli har fattat beslut om skrivpaus på obestämd tid och har äntligen börjat läsa igen och kommer ägna sig åt påfyllning av depåerna på olika sätt.  Mitt i det novembertrötta har vi ett samtal om vad framgång i skrivandet innebär för oss och kring vad andra har delat med sig av om detta i Facebookgruppen Podden skrivvänner. Ett inte helt enkelt tema att diskutera. Känner vi oss framgångsrika och i så fall när? Bra eller dåliga på att fira? Hur spelar jämförelsesjukan in i detta? Och så vidare.  Podden skrivvänner görs av spänningsförfattaren Stina Flodén och feelgoodförfattaren Anneli Olsson. Stina debuterade i april 2022 med ”Nu dör vi”, del ett i Camilla Stensjö-serien. Anneli har gett ut "Fritt fall", "Stormsteg" och Solkurvor i Alva Bergman-serien samt romanen "Tända stjärnor".    Stina och Anneli hittar du på Instagram: stina.floden och forfattaranneli samt på TikTok som poddenskrivvanner. www.stinafloden.com www.forfattaranneli.se 

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” så har jag bjudit in författaren Sofia Sivertsdotter. Sjökaptensdottern Sofia har närheten till naturen i blodet, och det är i naturen hon mår som bäst. Sedan 2016 livnär hon sig som författare och har sålt dryga 30 000 böcker som egenutgivare! Sofia skriver vackra och poetiska böcker som berör djupt in i själen. Här en text från hennes bok Meningsfullt: Det finns en plats som väntar på dig. Ett rum att fylla med det som är sant för dig. Det finns en framtid som hoppas på dig. En inre röst som vet vad som vill komma till liv genom dig.Sofias senaste bok som kom ut i september heter ”Andetaget, livet, evigheten - vägledning för livets alla ögonblick.” Det är en samling reflektioner som vägleder läsaren genom olika situationer i livet.Sofia och jag prata mycket om skrivandet. Hur en skrivprocess kan se ut, hur man kan komma igång och vilken betydelse det kan ha för att komma närmare sig själv och även att bearbeta saker. Så det här blir ett samtal om skrivandet, livet och själen. Varmt välkomna som alltid till ”Så in i Själen.”Producerat av Silverdrake Förlagwww.silverdrakeforlag.seRedaktör: Marcus Tigerdraakemarcus@silverdrakeforlag.seKlipp: Patrik Sundén Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi känner henne som skådespelerska men nu kallar hon sig författare. Skrivandet är en dröm som går i uppfyllelse. I "Att störa ett väsen" skriver Ewa Fröling om hur hon var så död som en levande människa kan vara.

Kristina Sandberg skriver romaner, beställningstexter och kritik. Skrivande som kräver mycket läsande och vi pratar dem i relation till varandra. Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling

Malin ondgör sig över den värsta fasen i skrivandet och Lisa erkänner att hon aldrig förstod agentens återkoppling på manus. Vi pratar också om bibelmissen som nästan kom med i boken och huruvida man behöver kontakter för att göra research. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Semestern är här och många är de som tänker att de äntligen ska sätta sig och skriva på det där bokprojektet. I detta avsnitt av Ordfronten special frågar författaren Lisa Bjerre ut förläggare Pelle Andersson om vad han önskar att … Continue reading →

Författaren Tomas Bannerhed från Uråsa har lärt sig att älska naturen och fåglarna i vuxen ålder. Men nästa bok ska handla om något annat. I “Bokstavligt talat” berättar han om skrivandet.

Författaren Tomas Bannerhed från Uråsa har lärt sig att älska naturen och fåglarna i vuxen ålder. Men nästa bok ska handla om något annat. I “Bokstavligt talat” berättar han om skrivandet.

Vad krävs egentligen för att inte bara bli författare, utan också orka fortsätta med skrivandet år ut och år in? Författaren Martin Engberg funderar över skrivandets förutsättningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den krisande konstnären, finns det en fetare kliché? Geniet som inte ser en bok i skyltfönstret, utan sitt hjärta upphängt på en krok. I sin vindsvåning i Paris knackar han fram ännu en sida på skrivmaskinen rycker den ur valsen, knölar ihop den och kastar den på golvet. Merde! Luften står stilla under taknocken, svetten bryter fram. Mannen sliter sitt hår: det går inte, det går inte!Vilken missanpassad figur i vår samtid! Ett pretto, som med ett oändligt allvar vill att orden på papperet ska betyda mer än fluglort, och när det inte vill sig, tycks betrakta det som en allomfattande kris. Inte enbart för det egna skrivandet, utan för alla. För språket. För samhället.Hö hö, löjligt, vi skrattar och sneglar lite på de andra i gruppen. Det är bara det råkar vi vara en skrivande människa, och det råkar vi ju vara, går det ändå ett känna ett visst hjärtknip inför den blockerade skrivförmågan, också om choserna är genanta. Vi vet ju hur lätt glappet mellan den tänkta texten och det som står på papperet öppnar sig till en avgrund. Skrivandet är trots allt något vi investerat både tid och identitet i. Varför lägga ner all denna möda på att försöka få ihop en bok om det saknar betydelse?Det är förstås annars ett bra tips, att intala sig att det där skrivandet, det är bara något man håller på med vid sidan av, som ett harmlöst tidsfördriv. Lite som att lösa korsord. Låt handen arbeta medan tanken flyr. Det är bara svårt att upprätthålla i två tre hundra sidor, i åratal. Snart kommer en gnagande känsla krypande, ett naggande tvivel. Klarar orden på papperet verkligen av att bära den inre bild som kom med impulsen som satte igång skrivandet? En bild som kanske inte var särskilt tydligt från början, en aning mest, en skugga mot bottnen i den dyiga tjärnen.Tvivlet är förstås inte enbart av ondo, tvärtom är det en garant mot urskillningslöst nedkastade ord, grafomani. I rätt dos är det något som driver texten framåt genom det oändliga antalet val som måste göras, oavsett om de sker i handen, hjärtat eller huvudet. Det koncentrerade skrivandet kan kännas som att simma under vatten, det spränger i lungorna, men du rör dig ändå framåt, simtag för simtag, tills det blir nödvändigt att komma upp för luft. Med tiden blir du en tränad fridykare.I "Att skriva" påstår Marguerite Duras att det kommer ett ögonblick i livet då man tvivlar på allt: äktenskapet, vännerna. Det är ett ensamt tvivel, bokstavligen, för det föds i ensamheten. En känsla de flesta människor inte uthärdar, de flyr den och det är orsaken till att alla inte är författare, menar Duras.Nåja, det går att tänka sig ytterligare skäl.Duras text om skrivandet är minst sagt gåtfull på sina ställen. Hon talar om att tvivlet är skrivandet, och därför är tvivlet också författaren. "Och med författaren skriver alla", står det. Jag tror att Duras menar att författaren är tätt förbunden med sin omgivning och att tvivlet är något som fortplantar sig från texten in i författarens liv, och vice versa: att textens mening är tätt förbunden med författaren och författarens personliga tvivel, och därigenom resten av samhället.Det är kanske inte så överraskande att Margurite Duras, med sitt höglitterära författarskap, har en dragning åt det pretentiösa. Men också en till synes råbarkad kriminalförfattare som Åke Edwardson talar om skrivandet i termer av existentiellt hot: "det är som att gå till sin avrättning varje morgon, och om man lyckas åstadkomma några bra rader eller sidor, då dansar man iväg i eufori i eftermiddagens ljus. Kan man handskas med de känslorna finns det inget mer attraktivt att ägna sitt liv åt, men lätt är det aldrig", säger han i en intervju.Vem är då den där personen som står ut med all denna osäkerhet? Det är trots allt en osäkerhet som inte enbart rör estetiska frågor, utan också materiella förutsättningar. Det måste finnas tid och social acceptans. Det måste finnas pengar. Varifrån ska de komma? Det är en osäkerhet den som vill bli författare, eller konstnär, måste stå ut med. "Ju mer osäkerhet du står ut med, desto friare konst kan du skapa", är innebörden i ett citat vars ursprung jag inte längre minns, och eventuellt modifierat, men ofta tänker på. Becket får komma med understöd: "Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas."Så vem är den där personen som är beredd att misslyckas, dag ut och dag in, bara för att misslyckas lite bättre än de flesta? Vem äger de rätta resurserna?Det krävs trots allt en viss tro på sig själv. En tillit att du lever i ett samhälle som kommer tolerera att just du ägnar dig åt en så inåtvänd, potentiellt subversiv syssla som författande.I Marie Norins roman "Ligga lik" (2021) rör sig huvudpersonen i finkulturella sammanhang, men bär själv på andra klasserfarenheter. Underlägsenhetskänslan har satt sig i kroppen som ett självhat, men kommer nu till utlopp i en vrede som tillåts riktas utåt, kanske för första gången. Hon skriver, men är inte längre handledare på de fina författarutbildningarna, och brukar påstå att hon började jobba inom vården enbart av inre tvång. Det hon däremot inte säger är att familjen inte har råd att hon inte jobbar. Medan partnern kan fortsätta skriva diktsamlingar som bara ges ut på det egna förlaget, som de dessutom ofta måste pytsa in pengar i ur egen ficka.Vem som kan ta sig rätten att sitta inne i samhällets maskineri och tvivla, säger något om vad det är för ett samhälle.Det finns inget rättvist i att just jag är en av dem som får ägna mig åt skrivvåndan nästan dagligen. Även om jag skulle kunna lägga fram en lista över vad jag tvingats övervinna för att nå dit jag är idag, vet jag att jag är priviligierad. Det är bara att konstatera att jag har vissa förutsättningar för mitt värv, med tanke på hur många år jag lyckats klamra mig fast inne i denna osäkerhet. Ibland kanske till förtret för min omgivning som måste stå ut med mitt tvivel och min oro, blir det ens en text? Ekvationen nedlagd tid, resultat och inkomst är i skrivandet mer släkt med mysteriet än matematiken.Så, varför är jag en av dem som väljer det ensamma tvivel Margurite Duras talar om?Jag ska berätta, men säg det inte till någon. Det finns en risk att alla vill bli författare när de får reda på det.När skrivandet är som bäst drar en varm underström genom kroppen. Det uppstår en kontakt mellan de vaga bilderna och tankarna i huvudet, som nu låter sig formas till ett gestaltande språk med både rumslig och tidsmässig utsträckning. En värld av språk, med potential att framstå som meningsfull också för andra. Ofta bestående av ord, meningar och bilder som jag inte visste fanns där, eller kunde förutse skulle uppstå vid mina fingertoppar. Det är ögonblicket tvivlet upphör, och därmed också författaren, och det enda som finns är texten.Martin Engberg, författare

Lagom till Julstöket släpps detta avsnitt där vi träffat Lisa Lindebergh, känd för de flesta Vaxholmare som "MusikLisa". Musik har alltid varit det självklara valet och med ett driv få förunnat blev drömmen sann. Innan hon blev musiklisa med Vaxholms alla barn & föräldrar gjorde hon en Internationell karriär med sin egen musik, där hon både sjunger och skriver själv - en popstjärna av rang! Skrivandet har fortsatt prägla andra artisters karriär och lyllos Vaxholmsborna som får ta del av alla nya låtar som tränas på och framförs i skolan. Lisa bor på Resarö och jobbar i Resarö skola.  Inspelningen tillbringades i Lisas Vardagsrum och vi delar med oss av några fina låtar framförda vid pianot, juliga såklart!  Hoppas ni kan höra den mysiga stämningen som infann sig hos Lisa under advent! Trevlig lyssning! God Jul & Gott Nytt År Vaxholmspodden   För bokning av spelning eller kontakt: Lisas Vardagsrum https://www.facebook.com/lisasvardagsrum/ https://www.instagram.com/lisasvardagsrum/ För Lisas Musik & Låtar Sök Lisa Lindebergh eller Lisas Vardagsrum så finns de på de flesta musikplattformar.    

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

"Att ha en gård av rimlig storlek är ingen dålig syssla." Allt fler drömmer om ett liv på landet men vad innebär det egentligen? Hur skulle samhället se ut om alla hade fem får? Sköt om det här nu. Så sa poeten Birgitta Lillpers tills sig själv då hon började gräva ur källan hemma på gården i Orsa. När hon flyttade tillbaka för tjugotalet år sedan bestämde hon sig också för att ha får för att hålla markerna öppna. Även skrivandet är för henne ett vårdarbete. "Jag får allt svårare att skriva om något annat än den här trakten", säger hon. Axel Lindén försöker sköta sin relativt stora gård och sin skog i Klockrike som om den vore ett småbruk. Kör hästen i skogen och tar ner enstaka träd med den motorsåg som blivit en förlängning av kroppen. För några år sedan skrev han "Fårdagboken", en sorts handbok i att ställa om. Hur skulle samhället se ut om alla hade fem får? Om fler gav upp sin urbana identitet? Åke Smedberg återvänder ofta i sina noveller till det småbruk utanför Sundsvall där han växte upp på femtiotalet, de traditionella småbrukens sista skälvande tid innan moderniteten och jordbrukspolitiken gjorde dem helt olönsamma. Han minns fortfarande handgreppen, hur man selar en häst, slipar en lie fast han lämnade trakten i unga år, drömde om andra saker än föräldrarnas slit på åkrarna. Katarina Wikars som försöker vara hemmansägare på distans vänder sig till tre författare som skriver utifrån livet på landsbygden.

Allt fler drömmer om ett liv på landet men vad innebär det egentligen? Katarina Wikars som försöker vara hemmansägare på distans vänder sig till tre författare som skriver utifrån livet på landsbygden.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

ÄNTLIGEN blir det en avtalsskål i podden! Anneli har signerat ett flerboksavtal och berättar så mycket det går om vad som egentligen hände den 1 april när ett överraskande mejl damp ner. Arbetet med en ny serie är igång och manuset för Stormsteg seglade iväg på korrektur för en vecka sedan. Stina har skickat sitt första utkast av nästa manus till Anneli för testläsning och är lite nervös över att ha släppt ifrån sig ett manus så tidigt för första gången. Skrivpaus och mycket läsning av böcker hägrar!   Avsnittets tema är "personlig utveckling genom skrivandet" och som vanligt plockar vi upp sådant som medlemmar i Facebookgruppen Podden Skrivvänner har delat med sig av kring detta. Vi pratar mod, rädslor, att få syn på saker hos sig själv i det man skriver och mycket mer i ett långt avsnitt!   "Veckans skrivvän" avslutar avsnittet.   Gå gärna med i/in i Facebookgruppen Podden Skrivvänner och ställ frågor, dela med dig av kunskap och erfarenheter eller tyck till om dagens tema. Kanske kan du hitta dina nya skrivvänner? Facebookgruppen hittar du här: https://www.facebook.com/groups/848229862689239/   I Podden Skrivvänner hör du feelgood-författaren Anneli Olsson som har gett ut Fritt fall, första delen i serien om Alva Bergman, och spänningsförfattaren Stina Flodén som kommer ut med första boken ”Nu dör vi” våren 2022 hos Bokfabriken.   Stina och Anneli hittar du också på Instagram: stina.floden och forfattaranneli

Möt vinnaren av Sverige Radios Lyrikpris 2021 poeten Birgitta Lillpers hemma i Orsa. Rensandet av en källa på gården blev diktverket "Kälda". Det är diktverket "Kälda" som har fått pris. "Kälda" är koncentrerad poesi, delvis skriven på Orsamål, ett mindre belastat språk då det kommer till ord som "källa". "Nej, jag talar inte om Gud, jag talar om källan". Birgitta Lillpers är född 1958. Uppväxt i Orsa där hon bor på släktgården. Hon debuterade som författare 1982 med diktsamlingen "Stämnoja" och har sedan dess gett ut ett tjugotal titlar, förutom lyrik även romaner och kulturhistoria. När hon tog sig an att rensa den förfallna vattenkällan på gården blev det också dikt, en rapportbok, säger hon själv. Det var den heta sommaren 2018 då Dalarna brann och hon äcklades av att se hur de vita husbilarna for fram på E45, som om ingenting hänt. Skrivandet har för henne alltid varit en sorts skötsel. Så här formulerade juryn sig: "Den placerar stövlarna mitt i lyrikens källåder och livets flöde. Ur det handfasta arbetet med att tvätta en vattenkälla skopar poeten upp avskalad klarhet och skimrande mångtydighet. Med en sällsynt omsorg om orden vidgas omhändertagandet om det nära till en akut angelägen fråga om vår överlevnad." Katarina Wikars träffade Birgitta Lillpers i Orsa och det blev ett samtal om värnande, väntan och vargar.

Läsfesten i P1 pågår för fullt! Möt Kiese Laymon, amerikansk författare till den självbiografiska romanen "Tung", som nu blir Radioföljetong. Hör honom om hur han fick modet att skriva om familjens och sina egna hemligheter. Romanen "Tung" handlar om den komplicerade relationen mellan en mor och hennes svarta son. Hon, en hårt arbetande akademiker, drillar sin pojke i skrivandets och språkets konst, för att göra motstånd mot rasismen och våldet i det amerikanska samhället. Men samtidigt om hon lär honom hur han kan undkomma polisvåld, slår hon själv, plötsligt och hårt. Författaren Kiese Laymons bästsäljande roman sänds nu som Radioföljetong i Sveriges radio och i dagens P1 Kultur möter du honom i Mina Benaissas intervju. Här kan du läsa Anna Tullbergs recension av romanen. KRÖNIKA: UPPLÄSNINGENS HEMLIGHETER OCH KNEP Marie Lundström funderar i dagens P1 Kultur över högläsning och uppläsning varför kan ett enda felbetonat ord vilja få en att trycka på pausknappen? Och, vilken betydelse har röstens olika tonlägen för för vår förmåga att lyssna och ta till oss en text? Joseph Knevel, som är ansvarig för Radioföljetongen och Radionovellen, medverkar för att reflektera vad som krävs för att få till en riktigt bra uppläsning. ROMANPRIS-JURYNS TREDJE DISKUSSION: "CAESARIA" AV HANNA NORDENHÖK För 28:e året i rad har vi en lyssnarjury som genom intensiva samtal kommer fram till vem som ska få Sveriges Radios Romanpris 2021. Det är lyssnarna som har makten! Förra veckan kunde ni höra reportage i P1 Kultur om de fyra utvalda bokcirklarna från Uppland och Sörmland som fått uppdraget att läsa årets nominerade romaner. Varje cirkel har nu skickat en representant och det är de fyra flitiga storläsarna som tillsammans med programledare Jenny Teleman diskuterar de nominerade romanerna: "Tritonus" av Kjell Westö "Dagarna, Dagarna, Dagarna" av Tone Schunnesson "Caesaria" av Hanna Nordenhök "Splendor" av Stefan Lindberg I dag diskuteras "Caesaria" av lyssnarjuryn som består av Josefin Månsson, Fredrik Holstein, Inger Eklind och Sven-Eric Bergman. Skådespelaren Lotti Törnros läser ur "Caesaria". LYRIKPRISET 2021: DIKTLÄSNING UR "TOPOSATOPICUS" AV KRISTER GUSTAVSSON Under veckan kommer vi att höra poeterna läsa ur de nominerade diktsamlingarna till Sveriges radios Lyrikpris. Det instiftades redan 1958 då den första pristagaren var Nelly Sachs. 30 000 kronor och äran står på spel. Årets nominerade är: "Under tiden" av Anna Hallberg "Kälda" av Birgitta Lillpers "Toposatopicus" av Krister Gustavsson "Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången till lifvet" av Helena Boberg "På kyrkogården i södra Lappland" av Börje Lindström Idag läser Krister Gustavsson ur sin diktsamling "Toposatopicus" . PROGRAMLEDARE: Lisa Bergström PRODUCENT: Maria Götselius

Stina har just fått ihop sitt råmanus och är nöjd, men glädjen som hon brukar uppfyllas av har inte riktigt infunnit sig. Anneli har skickat manuset Stormsteg till Stina för testläsning, spikat utgivningsmånad och skrivit under ett nytt avtal för ljud- och e-bok!   Avsnittets tema är "planering inför skrivandet" och som vanligt plockar vi upp sådant som medlemmar i Facebookgruppen Podden Skrivvänner delat med sig av kring detta. Vi pratar om organisering av idéer, planering på olika nivåer och om deadlines. "Veckans skrivvän" avslutar avsnittet, som vanligt och den här gången tar vi upp en varsin.   Gå gärna med i/in i Facebookgruppen Podden Skrivvänner och ställ frågor, dela med dig av kunskap och erfarenheter eller tyck till om dagens tema. Kanske kan du hitta dina nya skrivvänner? Facebookgruppen hittar du här: https://www.facebook.com/groups/848229862689239/   I Podden Skrivvänner hör du feelgood-författaren Anneli Olsson som har gett ut Fritt fall, första delen i serien om Alva Bergman, och spänningsförfattaren Stina Flodén som kommer ut med första boken ”Nu dör vi” våren 2022.   Stina och Anneli hittar du också på Instagram: stina.floden och forfattaranneli

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti klangen slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen På drift så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med familjen därinne som tagit hand om honom eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. Stay here, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar A Coney Island of the Mind som fick bli Själens cirkus när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren lyssna här! Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad. Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? Natten är ett slags barbarisk sfinx, deklamerar han. Inga svar där inte! Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 Writing Across the Landskape befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva. Hans sista ord från linan däruppe är: Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar! Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Ett specialprogram om Barbro Lindgren signerat Kerstin Wixe! Barbro Lindgren har skrivit i hela sitt liv. Barnböcker, ungdomsböcker, vuxenböcker och poesi. Hon har skapat klassiker som Lilla Sparvel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Mamman och den vilda bebin och Max-böckerna som nästan varenda småbarnsförälder läst. Hennes texter blir musik och teater, hennes kreativitet verkar aldrig ta slut. Men nu har jag slutat med intervjuer och framträdanden, säger Barbro Lindgren på sin telefonsvarare. Det är svårt att tro att det här skulle vara den sista intervjun med Barbro Lindgren, men hon säger att det får vara bra nu. Skrivandet tänker hon dock inte sluta med, det är alldeles för roligt. I mötet med Kerstin Wixe får vi inte bara höra henne berätta om vem som är förebilden till Dartanjang. Hon berättar också om sitt frihetsbehov, sitt skrivande och sin praktiska inställning till döden. Programmet är producerat av Kerstin Wixe.

Clarice Lispector ville skriva en bok utan ord och beskriva en hunds inre liv. Katarina Wikars sjunker ner i hennes värld där döda talar och framtiden redan har inträffat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Skapas nästa ögonblick av mig eller skapar det sig självt? Jag vill fånga mitt är. Ögonblicket är vad Clarice Lispector försöker få fatt i. Och framtiden är bara ett förflutet som ännu inte har förverkligats. Flera decennier efter hennes död 1977 så fortsätter hennes texter att förbrylla. Den franska filosofen Hélène Cixous analyserar, studenterna närläser, många är vi som vrider och vänder på hennes meningar. Går vilse, ger upp men aldrig lämnar. Och hon blev Brasiliens lysande litterära stjärna i världen, både frimärke och staty. Sitt sista år i livet lät sig Clarice Lispector för enda gången intervjuas i brasiliansk teve, det finns på Youtube i ett evigt nu, hon är 56 år gammal och ska snart dö i cancer men inte än. Hennes ena hand är svårt bränd efter en incident med cigarrett och nylonnattlinne. Makeupen är permanent. Man kan se att hon är obekväm i situationen, hon säger att den brasilianska författarens roll är att tala så litet som möjligt, att förr förstod ingen henne men nu gör de unga det. Hur tror du att det kan komma sig? frågar reportern. Jag tror att allting ändrade sig för jag gjorde det inte, säger Clarice, jag har inte gjort några eftergifter. Clarice Lispector hade judiskt påbrå, föräldrarna emigrerade från svältens och pogromernas Ukraina tidigt tjugotal, och hon gjorde succé som författare redan vid tjugotre års ålder med romanen Nära det vilda hjärtat, som var hennes manifest bortom den mänskliga moralen men framgången gjorde henne trött, så fruktansvärt att redan vara fullbordad. Jag får lust att riva sönder den och bli fri igen, skrev Clarice i ett brev efter debuten. Lättheten skrämde henne och det är som om resten av livet går åt till att hitta tillbaka till sin svårighet. Jag saknar bara det jag inte kan säga, skriver hon i ett annat brev. Jag förstår en höna, sa hon som barn, hennes inre liv. Jag vet hur det är. Ända sen tidig ålder hade hon velat vara ett djur och den fascinationen följde henne genom livet, en katt till exempel. Bara vara i ögonblicket. Fri från den förödande introspektionen människor ägnar sig åt. Hon var uttråkad diplomathustru runt om i världen i årtionden, allt såg likadant ut överallt, hon gick upp i sin roll som mor till två söner men bodde efter skilsmässan de sista tjugo åren i en lägenhet i Rio med hushållerskan Olga och hunden Ulysses. Om jag kunde beskriva en hunds inre liv skulle jag ha nått en höjdpunkt, skrev hon mot slutet. Det var först med "Stjärnans ögonblick", den sista romanen som kom ut när Clarice Lispector ännu levde som hon blev en sorts bestseller-författare. Mot alla odds kan man tycka. Här våndas en författare, Rodrigo S M över sin huvudperson, Macabea, en obetydlig kvinna från Rios fattigkvarter. Han vill helst bara meditera utan ord över ingenting. Skrivandet trasslar till livet för honom. Hur ska man kunna börja från början om saker sker innan de har skett? Det finns massor av sådana frågor överallt som går oss förbi men som Clarice Lispector stannar vid. Kan det bli litteratur, en med början, mitt och slut följt av tystnad och regn som faller? Stjärnans ögonblick är själva berättelsernas skelett. En ut- och invänd-roman. Hennes avsikt är att skriva enklare och enklare. Skriva av sig själv lika viktlöst som vore författaren en vit fjäril. Och på vägen frågorna: Hur skapa en bok utan ord, som är som ett stumt fotografi. "Stjärnans ögonblick" blev en tunn bok lika tunn som huvudpersonen Macabea, men man får inte vara disträ som läsare, förklarar Hélène Cixous för då hör man nästan ingenting. Jag skulle vilja skapa en historia full av alla ögonblick, så skrev Clarice en gång i ett brev, och kanske var hon slutligen där. Och det kanske inte är så komplicerat som det verkar. Den sista romanen "Blåsa liv" har mottot: Jag är rädd för att mitt ämne är tämligen spännande. Och eftersom jag inte tycker om spänning ska jag ta mig an det på ett försiktigt diskret och omständligt sätt. "Blåsa liv" kom ut först när Clarice Lispector var död. Det var hushållerskan Olga Borelli som sin vana trogen samlade ihop alla anteckningar på papperslappar och cigarettpaket och fogade ihop det till en roman - till viss del efter eget huvud. Titeln är en talande beskrivning. En författare blåser ju liv i en gestalt, och också här är det en manlig författare som andas ut - Angela Pralini, som omgående börjar agera på egen hand. Bli sin författare övermäktig. Perspektiven förskjuts, är det vi människor som blir betraktade av sakerna? Hur är livet som död? Det är som Clarice Lispector ser tillbaka på sin död som redan har ägt rum och berättar för oss som ännu inte vet. När man dör får man aldrig glömma att döden kommer att gå över. Man dör inte för evigt. Det är bara en gång och det är över på ett ögonblick. På tv ser Clarice fortfarande rakt genom oss med sitt orörliga ansikte. Hon sitter hopsjunken i skinnfåtöljen med en vit väska i ena handen som hon oavlåtligen plockar i, i den andra cigarretten. Detta är sannerligen den alla märkligaste intervjun. Reportern frågar: Skriver du något som du river sönder? Jag lägger undan det nej, jag river sönder. Är det en rationell reaktion eller en plötslig känsla? Ilska, en liten ilska. På vem? Mig själv. Varför, Clarice? Vem vet. Jag är lite trött. På vad? På mig själv. Men föds du inte på nytt med varje verk? Det är den sista frågan, och hon svarar: Nu är jag död. Vi får se om jag kan födas igen. För nu är jag död. Jag talar från min grav. Det slutar där. Och sen dör hon i äggstockscancer vid 57. Hon var redan en myt men ensam. Det talas om hennes omöjlighet att knyta an till andra, de plötsliga raseriutbrotten. Hon tog tabletter för som hon sa, då hör jag inte mitt skrik. Och med romanen "Blåsa liv" talar Clarice verkligen från graven. Jag försöker läsa den högt om morgnarna. Kanske måste man bo in sig i den som i ett hus, eller läsa vissa sidor på långt avstånd, andra alldeles intill. Mer än någonting annat handlar Blåsa liv kanske om själva skrivprocessen, det där att lära sig av med: jag låtsas att jag inte vill, till slut tror jag att jag inte vill och först då blir det något. Clarice Lispector sa i en av sina sista intervjuer att litteraturen inte förändrar någonting, jag skriver utan hopp men hon upphörde kanske ändå inte att tro på fiktionens mirakel för i taxin den allra sista gången, på väg till sjukhuset i Rio med hushållerskan Olga, säger hon: Låt oss låtsas att vi inte ska till sjukhuset utan till Paris, låt oss låtsas att jag inte är sjuk. Taxichauffören som är trött efter att ha kört hela natten frågar: "Kan jag också följa med?" Visst, ta med din flickvän också. "Hon är gammal, sjuttio år, och har inga pengar", säger taxichauffören Clarice svarar: Ta med henne. Vi låtsas att du vunnit på lotteri. Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges radios kulturredaktion Litteratur Clarice Lispector: Brev i urval. Översättning Wera von Essen, 2020 Clarice Lispector: Blåsa liv. Översättning: Örjan Sjögren, 2014 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick. Översättning: Örjan Sjögren 2001  Alla Bokförlaget Tranan Benjamin Moser: Why this world, 2009, Oxford University Press.

Marie har skrivit under långt tid, mer under vissa perioder, mindre under andra. Nu romandebuterar hon! Vi pratar om skrivandet och vad det gör med oss. Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik: Maria Eggeling

Hur fångar man goda idéer i olika typer av texter? I detta sommaravsnitt av podden pratar vi om skrivandet som verktyg och hantverk. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Författaren Anne-Marie Berglund dog i mars i år. Katarina Wikars har sammanställt ett minnesprogram med material ur radions arkiv. Att uppleva. Att göra uppror. Sexualiteten som besvärjelse. Bara kvinnor ser det kosmiska hos mig, sa hon i en intervju från 1983. Hon debuterade som 25-åring 1977 med diktsamlingen "Luftberusningen". Och blev snart en kultförfattare med prosaböckerna "Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda" och "Raserier." Hon såg sig själv som en djuphavsdykare i dyn men som med tiden hittade allt färre pärlor. Skrivandet hade en ordnande funktion: "Jag är som en kontorist hos mig själv", sa hon 1991, då hon också liknade pennan vid en gren att sitta på. 2005 fick hon Sveriges Radios lyrikpris och då kom också hennes sista bok, "Breven till Mamma", med de brev hon sedan unga år skrivit till sin mamma och som sparat dem i skrubben i elva gaffelpärmar. Då sa hon också i en intervju att utbrytningsförsöken varit förgäves, "skrivandet tar en inte ut", sa hon.

Författaren Anne-Marie Berglund dog i mars i år. Katarina Wikars har sammanställt ett minnesprogram med material ur radions arkiv. Att uppleva. Att göra uppror. Sexualiteten som besvärjelse. Bara kvinnor ser det kosmiska hos mig, sa hon i en intervju från 1983. Hon debuterade som 25-åring 1977 med diktsamlingen "Luftberusningen". Och blev snart en kultförfattare med prosaböckerna "Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda" och "Raserier." Hon såg sig själv som en djuphavsdykare i dyn men som med tiden hittade allt färre pärlor. Skrivandet hade en ordnande funktion: "Jag är som en kontorist hos mig själv", sa hon 1991, då hon också liknade pennan vid en gren att sitta på. 2005 fick hon Sveriges Radios lyrikpris och samma år kom hennes sista bok, "Breven till Mamma", med de brev hon sedan unga år skrivit till sin mamma och som hade sparat dem i skrubben i elva gaffelpärmar. Då sa hon också i en intervju att utbrytningsförsöken varit förgäves, "skrivandet tar en inte ut", sa hon.

"jag måste få in mer pengar. / det är jag. som måste få in mer pengar." skriver Johan Jönsson återkommande i sin senaste diktsamling. Och ja, pengar har alltid varit författarens problem. Skrivandet är sällan en ekonomiskt lönsam sysselsättning. Vad gör det med litteraturen? Vilka är det som fått möjlighet att skriva? Jo, de som har pengarna, såklart. "Jag känner många författare som tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet" som en författare uttryckte det. Citatet säger ganska mycket om vem det är som får skriva, jo den som har föräödrar med en förmögenhet. I det här avsnittet pratar vi om litteraturens förhållande till pengar, utifrån Evin Ahmads bok En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

Är ensamhet en förutsättning för skrivandet? Det är åtminstone svårt att skriva med svärmor över axeln. Vill du skriva på tåg är ett bra tips att lägga ryggsäcken på sätet bredvid så att du slipper sitta intill någon som studerar din skärm. Dessutom om ensamhet i det kollektiva skrivandet, för visst är det en förutsättning även där?

 Charlotte har haft skrivandet som röd tråd genom hela sitt liv. Som tröst som barn, som yrke som vuxen.

Björn Ranelid sjunger lärarnas lov och reflekterar över livet, skrivandet och språkets alla möjligheter. Han avslöjar värdens viktigaste mening och berättar hur han själv brann för att undervisa under alla de år han själv arbetade som lärare. Avsnittet är inspelat under Bokmässan och leds av Maria Bohlin.

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse. Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet? Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat. Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd. Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära. Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg. Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen. Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa. Det skriver han, och det var det jag hade insett. Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt? Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt? Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet. Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär. Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen. Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskad Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt. Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten. Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det. Lidandet ger livet mening Att nå fram till världen är det möjligt? Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar. Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus! Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar. Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat. Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke. Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag. Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud. I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga. Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt. Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet? Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva. På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv. Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting. I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp. Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör. Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet. Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga. Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv. Att stå öga mot öga med naturen För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart? En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig? Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer. Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se. Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss. Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet. Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus? Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus? Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet. Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv? Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv. Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där? Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste. Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor. Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för. Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära. Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv. Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog. Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt. Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv. Ömsesidighet som gåta och svar När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet. Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord. Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av. Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus. Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt. Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det? Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du. Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen. Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan. Var det kärlek jag saknade? Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus. Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra. Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets? Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen? Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget? Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt. Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad. Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans. Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun. Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

P1 Kultur åker till Helsingfors och gör ett hemmabesök hos författaren Märta Tikkanen som just nu är mer aktuell än någonsin! Både "Århundradets kärlekssaga" och "Män kan inte våldtas" har kommit ut i nyupplaga. Och nu i somras kom boken Måste Försöka Skri-, Märta Tikkanens brevbiografi, där bland annat brev till kollegorna Birgitta Stenberg och Åsa Moberg finns att läsa. Från Helsingfors tar vi oss till Moskva där vår reporter Fredrik Wadström befinner sig och där en rad ryska musiker och kulturpersoner ställt sig bakom den just nu aktiva proteströrelsen som demonstrerat i Moskva under sommaren. Och så hör vi en essä av Historikern Kim Bergqvist i dagens OBS i P1, där han berättar om hur gamla riddarromaner hjälpte svenskarna att bli européer. Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

En öppen föreläsning om litterär översättning med Johanne Lykke Holm som är författare och översättare, bosatt i Köpenhamn. Hon har bland annat översatt Yahya Hassan, Naja Marie Aidt och Hiromi Itō till svenska. 2017 kom hennes debut, "Natten som föregick denna dag", på Albert Bonniers förlag. Hon pratar om skrivandet som översättning, vad som händer när översättaren blir översatt och om att översätta ett författarskap man älskar, men från ett språk man inte förstår. Samtalet hölls på Akademin Valand i Göteborg den 24 maj 2019.

Kristina Sandberg är med detta avsnitt en återkommande gäst i skrivarpodden, vi fortsätter analysera skrivandet. Denna gång rör vi oss kring läsandets betydelse, inflytande och effekt på det egna skrivandet. Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

I kapitel nio berättar Ina Lagerwall om hur hon började skriva som ung. Skrivandet har fortsatt, hon har gått utbildningar och nu som 40-åring ger hon ut sin första ungdomsbok på förlag, ”Vi går varvet”, som kommer i juni. Hon berättar även om den skrivarklubb som hon leder för ungdomar och hur man ska få barn och unga att intressera sig för läsandet.

I kapitel nio berättar Ina Lagerwall om hur hon började skriva som ung. Skrivandet har fortsatt, hon har gått utbildningar och nu som 40-åring ger hon ut sin första ungdomsbok på förlag, ”Vi går varvet”, som kommer i juni. Hon berättar även om den skrivarklubb som hon leder för ungdomar och hur man ska få barn och unga att intressera sig för läsandet.

Rasmus lever ett tufft liv. Han har en sjukdom som kräver många svåra operationer varje år. Han skulle behöva allt stöd i världen men istället har han isolerat sig. För att slippa bli sviken, igen. Rasmus har gjort sig av med sin bostad och har nästan inga nära vänner kvar. Kontakten med familjen är liten. Han tycker om att vara ute i naturen, fotografera - och skriva. Skrivandet har blivit hans sätt att bearbeta svåra känslor och tankar. - Det blir många tårar och många blöta papper, säger Rasmus. Men det funkar. Målet är att i framtiden kunna skapa nära relationer, som håller. Och att på vägen dit kunna leva ett så bra och rikt liv som möjligt.

Skrivandet är som ett grävlingsgryt Andrea Lundgren har publicerat två romaner och är nu aktuell med novellsamlingen Nordiska Fauna som har blivit belönad med Vi:s litteraturpris. Hon läser massor, har pluggat skrivande och är litteraturkritiker. Dessutom driver hon litteraturpodcasten Skogarna. Vi utforskar, delar, funderar och skrattar. Det här med skrivandet är inte alltid roligt, ganska […]

Skrivandet är som ett grävlingsgryt Andrea Lundgren har publicerat två romaner och är nu aktuell med novellsamlingen Nordiska Fauna som har blivit belönad med Vi:s litteraturpris. Hon läser massor, har pluggat skrivande och är litteraturkritiker. Dessutom driver hon litteraturpodcasten Skogarna. Vi utforskar, delar, funderar och skrattar. Det här med skrivandet är inte alltid roligt, ganska […]

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit negativt laddat. Istället hör man ibland omdömet moraliserande, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka. för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden. Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är väldigt, väldigt underliga. Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet. Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så:  Konst och moral är, skriver hon, med vissa förbehåll [] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet. Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt. Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i Havet, havet när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först varför vet jag inte riktigt på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov. Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: [Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne. Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig. Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg.   Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människ I Platons Gästabudet beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn. På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring. När Morgan, i Murdochs roman Hök och duvor blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts. Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. Det som gör tragisk konst så rubbande, skriver Murdoch, är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form. Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som det evigt brutna löftet om lycka. Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är. I slutet av Murdochs roman Den gode eleven plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av På spaning efter den tid som flytt. Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje? Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen När var tar sin: Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump. Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. Konsten är för livets skull, skriver Murdoch, annars är den värdelös. Lyra Koli, författare

Från romarriket, via stasis övervakning till en samtid där vi själva förser säkerhetspolis med våra digitala profiler. Juristen Tormod Otter Johansen reflekterar över akternas betydelse i våra liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje sak, eller objekt som forskare kallar det, måste förstås genom något som denna sak består av. En sten kan geologen titta på, eller slå i bitar, eller mala sönder och lösa i en vätska. Andra vetenskaper har andra objekt och andra utmaningar. Astronomins saker är långt borta, mikrobiologins väldigt små och teologins objekt kanske inte ens finns. När det gäller rättsvetenskap, som jag sysslar med, är det svårt. För var finns juridiken? Vad består rättssystemet av? Lagarna verkar vara ett slags mentala föreställningar, svåra att få grepp om. Men samtidigt är deras effekter i våra liv extremt verkliga och konkreta. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Mitt i denna villrådighet känner jag mig för en stund räddad av Cornelia Vismanns avhandling Akten Medientechnik und Recht, på svenska Lagen och arkivet akternas mediehistoria. Vismann försöker förstå lagarna och maktens närvaro genom något så konkret och alldagligt att det är nästan osynligt. För vad förenar alla de där texterna jag läser på mitt kontor med hopp om att skymta lagen, rättvisan och makten? De är dokument, högar med papper på skrivbordet eller filer på min dator. Vismann kallar dem för akter. Vi befattar oss alla med samlingar av papper. I våra arbeten, privatliv och när vi då och då hamnar i sökljuset för en myndighet. Förordningen som möjliggör eldningsförbud, bygglovsansökningen, föreningens årsmöteshandlingar, instruktioner från chefen alla dessa sammanställningar av information, frågor och instruktioner som samordnar, bestämmer och organiserar våra liv kan kallas akter i Vismanns mening. Eftersom vi oftast bara bryr oss om innehållet i dessa texter glömmer vi att texterna själva har en viss utformning, vissa sätt att formulera sig och utgör delar i ett komplicerat flöde av texter som skickas fram och tillbaka. En ny lag föreslås, den skickas ut på remiss och svaren antecknas i en dagordning i ett utskott som producerar ett skrivet protokoll och så vidare, och så vidare. De flesta av våra förehavanden i det moderna samhället ackompanjeras, eller består helt och hållet, av en strid ström av dokument som bekräftar, upphäver eller refererar till andra dokument. Ok, men vad finns det att skriva om detta? Vismanns väg är att visa hur denna maktens pappershantering har sitt ursprung i en rad uppfinningar som sträcker sig tillbaka till det antika Rom. Innan dess, under den största delen av människans historia, fungerade både vardagliga mänskliga relationer och överhetens maktutövning genom muntlighet saker sades, berättades, beordrades, men mycket lite skrevs ner. Ett skifte inträffade då befallningarna från magistraterna i Rom började nedtecknas. I takt med att imperiet växte blev dessa nedskrivna ordrar förutsättningen för maktutövningen i det väldiga område som romarna lagt under sig. Vi trädde därmed in i en era av bokstavlighet, där det skrivna ordet utgör sanningen. När Rom började styras av en enväldig kejsare blev de tillfälliga befallningarna evigt gällande. Det nedskrivna kunde överleva både nya infall från kejsaren och dennes död. Då uppfanns också undertecknandet av dokument. Kejsarens signatur bekräftade lagens giltighet på samma sätt som jag idag undertecknar min ansökan om föräldrapenning. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Men produktionen av texter har ända sedan antiken skapat praktiska problem. När lagarna började skrivas ner växte deras mängd. Dessutom tillkom prejudikat från domstolarna. Behovet av ett alexanderhugg för att stävja denna flod av texter ökade. Kejsar Justinianus befallde på 500-talet att 1400 års lagstiftning och rättsfallsreferat skulle redigeras och sammanfattas i en enda lagsamling och att resten sedan skulle slängas och glömmas bort. Idag betalar jurister dyrt för sökbara databaser där den ständiga floden av lagar, rättsfall och kommentarer kan hanteras. Justinianus vänder sig säkert i sin grav. Men han känner nog igen sig. När vi väl börjat skriva ner saker verkar vi inte kunna sluta och varje text genererar nya texter. Men vad har det här med makten att göra? Att skriva ned lagar för att göra dem sannare och ge dem auktoritet har som sagt pågått sedan antiken. Under 1100-talet började visigoter och franker smycka sina nedskrivna ordrar med ståtlig typografi och stora sigill så att de förkroppsligade makten direkt på pappret. Men för att kontrollera undersåtarna räcker det inte att befallningarna är imponerande och tydliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Det centrala kansliet och arkivet föddes. Här kunde de utgående texterna registreras och hållas ordning på, samtidigt som rapporter om hur folk skötte sig eller misskötte sig kunde sammanställas. Övervakningssamhällets första stapplande steg togs bland dammiga högar i de medeltida slotten. Samtidigt som arkivet uppfanns under medeltiden gick vi in kontorens tidsålder, som vi inte heller lämnat. De dörrvakter som vid hoven reglerade tillgången till maktens centrum blev sekreterare. Deras bisyssla, att anteckna rådsförhandlingarna, blev med tiden huvudsyssla. Skrivandet, kopierandet och korrigerandet omgav makten och reglerade både tillgången till och resultatet av maktutövningen. Problemen växte sig dock större. Bokstavligen större. På samma sätt som med lagarna hopades nu än fler papper. De lades på hög, i lådor, gömdes undan på vindar. När handläggare på svenska myndigheter idag pratar om att anhängiggöra ett ärende kommer ordet från de säckar med papper som bokstavligen hängdes upp i krokar för att mössen inte skulle äta upp dem. Under stormningen av Bastiljen 1789 stod de franska revolutionärerna i valet mellan att bränna den gamla maktens arkiv eller att bevara dem. Valet blev att bevara. I detta konserverande av det förgångna uppstod en maktteknik för den moderna eran ett evigt arkiv som bevarar akter till eftervärlden. Arkivet ger byråkratin dess kontinuitet och varje modern makt bygger på en fungerande byråkrati. Vid 1800-talets början sammansmälte kontoret och arkivet till en slags symbiotisk enhet. Här finner vi uppfinningar som ordnandet av material efter det datum det inkommit, standardiserade papper, den upprättstående pärmen, karbonpappret, skrivmaskinen, och så vidare Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. I Vismanns Tyskland finns idag en myndighet vars enda uppdrag är att hantera de enorma avlagringarna av papper, det vill säga akter, från Stasis övervakning i DDR. Med Wikileaks och Edward Snowdens avslöjanden vet vi att dessa kilometer med anteckningar är småpotatis jämfört med vad säkerhetstjänster idag bevarar av våra digitala kommunikationer. Det som agenter en gång själva behövde skriva ner skriver vi nu själva.  Vismanns avhandling lades fram år 2000. Om hon hade varit i livet idag, hade en ny upplaga säkerligen fortsatt längs det digitala spåret och utvecklat hennes analys av Stasis hemliga arkiv. För vad lever vi i idag om inte en än mer radikal situation där Facebook, Google och Amazon på ett mer omfattande sätt än någonsin tidigare upprättar och för evigt arkiverar alla våra förehavanden? Dessa övervakningsbyråkratier produceras med automatiska algoritmer som sömlöst suger i sig all data vi lämnar efter oss. Att makten över sanningen och makten över människorna realiseras genom akter, genom bevarad text, är lika sant idag som det var i Rom. Men idag finns akterna överallt, inte bara i maktens centrum. Vi lever alla i skuggan av våra digitala profiler som vid behov används av säkerhetstjänsterna och polisen, men som konstruerats för att fånga vår uppmärksamhet och sälja våra ögon till annonsörer. Allt efter att vi med ett enkelt klick undertecknat ett avtal. Det vill säga med vår underskrift godkänt upprättandet av dessa akter. Framgångsrikare akthantering, eller makthantering, har världen aldrig skådat. Tormod Otter Johansen, jurist   Litteratur Cornelia Vismann: Lagen och arkivet: Akternas mediehistoria. Översättare: Tommy Andersson. Glänta produktion, 2017

Sandra Ilars poddagbok där hon pratar om sin vecka. @sandrailar // https://www.patreon.com/ilar Patron: http://patreon.com/ilar  Swish: 076023868    

Charlotte Qvandt, poet och brottsutredare, med fem utgivna böcker intervjuar jag i avsnitt 49 i Poetpodden. Hon läser fem egna dikter under det att vi pratar. Eller rättare sagt, jag tycker det Charlotte har att säga är så intressant att jag lyssnar mer än deltar i samtalet. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Charlotte berättar om sina utgivna diktsamlingar, kommande böcker och läser ur dessa. Hon delar med sig om sin syn på poesi och hur den fungerar ihop med det yrke hon har – brottsutredare. Skillnaderna mellan att skriva poesi och utreda brott är inte så stor som man kan tro. Det förstår jag när jag lyssnar på Charlotte. ”Skrivandet handlar om ett förhållningssätt” får vi också veta att hon anser. Vi får dessutom höra hur hennes arbetsprocess ser ut. Du får också flera skrivtips och veta vilka poeter Charlotte tycker du ska läsa. Fotograf: Wahab Akman TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta pengarna. PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Gå då in på iTunes skriv en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen. DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET: Charlotte Qvandt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Siv_Arb Epikris: https://www.adlibris.com/se/bok/epikris-9789188315311 Söka min mors ro: http://bokmaskinen.se/boktorget/biblioteket/soka-min-mors-ro/ Varje kropp: https://www.bokus.com/bok/9789187315046/varje-kropp/ Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Så skicka dina egna dikter och frågor om poesi till Poetpodden Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Charlotte Qvandt ÄR AVSNITT 49 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin läser handböcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2017. Om du drömmer om att skriva en roman, då är du i gott sällskap. Ungefär var tredje svensk säger att de vill skriva en bok. Författare ligger år efter år på topplistan över svenskarnas drömyrke. Drömmen handlar nog ofta om en friare och mer kreativ tillvaro. Men är skapandet så fritt egentligen? Den amerikanska författaren Stephen King är förutsägbar som ett atomur. Han sätter sig vid skrivbordet varje förmiddag och betar av sitt mål, 2 000 ord om dagen. Därefter går han en längre promenad, läser och vilar. För att ägna kvällen åt att redigera text, umgås med familjen och kolla en match på tv. Kropp och intellekt sitter samman, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Den japanska författaren Haruki Murakami skriver också helst i början av dagen tio manusark à 400 tecken och han väger upp stillasittandet med att träna inför maraton och triathlonlopp. Kropp och intellekt sitter samman, menar han, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Låter det som en oromantisk bild av skapande? Kanske, men om målet är att kunna skriva romaner, så måste man säga att de har lyckats. Både King och Murakami har levt som yrkesförfattare i över trettio år och de har sålt miljontals böcker var. Båda har också gett ut handböcker om sitt skrivande. Om man söker efter hemliga, magiska genvägar till att ge ut en roman. så blir man besviken. De pekar istället på en stor dos tur och hårt arbete. Men också: den ofta baktalade, men ack så kreativa, rutinen. Vadå kreativ rutin? Som i ekorrhjul, livspussel och dagishämtningar? Nej, rutiner har inget glamoröst över sig. Ingen vill ha en författare som bor i lugna förortsområden, stiger upp och lägger sig tidigt, joggar varje dag utan att slarva, gillar att göra sallader och stänger in sig i arbetsrummet varje dag för att skriva på bestämda tider. Ibland tror jag att jag lägger hinder i vägen för de romantiska föreställningar som människor gärna vill behålla, skriver Haruki Murakami i Författare till yrket, som översatts av Yukiko Duke.  För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Ändå verkar rutinen fungera. Men exakt hur fungerar det? King beskriver det med en liknelse i sin bok Att skriva, som översatts av Ola Larsmo: Så som din kropp gör sig redo att sova och drömma om natten, så gör sig kroppen redo vid skrivbordet att dagdrömma. Precis som din kropp och själ vant sig vid ett visst mått av sömn varje natt sex timmar, kanske sju, eller rentav de rekommenderade åtta så kan du träna ditt vakna jag att ägna sig åt kreativ sömn. En kreativ sömn som skapar fullgångna, skönlitterära verk. Okej, lite magiskt låter det. För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Det kan med fördel vara en viss skrivhörna eller annan fysisk plats. Men det är också möjligt att skärma av sig med musik rock och metal i Stephen Kings fall eller kanske genom att dra ut internetkontakten och härda ut Facebookabstinensen. Ett eget rum, med andra ord. Det berömda egna rummet förknippas med Virginia Woolf. Men hennes andra råd glöms ofta bort, nämligen pengar. Människor med författarambitioner behöver både ett eget rum och pengar att försörja sig. Det är slående att en stor del av Stephen Kings bok handlar om just pengar. Trots att han idag är bästsäljande miljonär och troligen inte skulle behöva skriva en rad till om han inte ville har han inte glömt var det började: Med dubbla skift i tvätteriet för att ha råd att studera vidare. Därefter arbeten som sportjournalist och lärare för att kunna ägna sig åt sin egentliga dröm. Även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. Samma var det för Haruki Murakami, det dröjde länge innan han såg sig som yrkesförfattare. Inkomsten kom istället från den egna jazzbaren som han startade i Tokyo. Franz Kafka i sin tur arbetade på försäkringskassan i Prag. Många av fokusfrågorna hos Sveriges Författarförbund handlar om just pengar: minimiarvoden ska betalas ut, och man vill utreda om författare och översättare ska kunna gå i pension och ha tillgång till andra trygghetssystem. Ja, även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. King är uppvuxen i USA, ett samhälle som hyllar the selfmade man bara man hugger i och arbetar hårt är klassresan möjlig. Murakami växte upp i Japan men inspirerades tidigt av amerikansk kultur. Kanske är det inte så märkligt att båda tonar ned frågan om inspiration i sitt skrivande. Inspiration skänkt från ovan tar ju delvis bort subjektet ur ekvationen: som om konstnären var en bägare i väntan på att fyllas. Visst, jag skulle kunna vänta på att pengar skulle regna från skyn, eller att en blixt av gudomlig inspiration skulle träffa just mitt huvud. Men då kan väntan bli lång. Under tiden kan man lika gärna börja idag, ett ord i taget. En av mina favoriter när det kommer till skrivarrutiner är Julia Cameron. Hennes första och främsta råd är att skriva morgonsidor. Det går ut på att flödesskriva tre sidor för hand varje morgon, utan att lyfta pennan från pappret, utan att redigera eller ens läsa igenom det som skrivits. Självkritiken hör hemma i ett senare skede, och då endast i lagom dos. Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta, Vad som händer under flödesskrivandet är svårt att beskriva för någon som inte har testat. Men flera författare pratar om att något eller någon uppenbarar sig under själva skrivakten. Den danska poeten Pia Tafdrup formulerar det som ett mirakulöst inslag som alltid finns närvarande i processen. Hon är inte redskap för någon, skriver hon i sin poetik Över vattnet går jag, översatt av Anders Palm, men hennes kropp är en plats för poesin att växa fram i: I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig. Kanske en sorts inspiration ändå? Andra kallar det flow, eller att få kontakt med sitt undermedvetna. Det som flödesskrivandet syftar till, eller Kings kreativa vakensömn, är att skapa ett koncentrerat fokus. Att känna tillit inför berättelsen. Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta, skriver Pia Tafdrup. Äldre generationers författare talar ofta om sitt skapande som en livsnödvändighet. För Marguerite Duras var konsten allt, det stod mellan skrivandet och döden. Hennes man lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv. Skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Poeten Rainer Maria Rilke talade också om att konsten måste uppstå ur nödvändighet. Gå in i dig själv, uppmanar han i Brev till en ung poet, som översatts av Leo Hallerstam: Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Det är något kittlande med ett sådant kall, att känna en så otvivelaktig mening med det man gör. Dagens författare tycks dock ha ett mildare förhållningssätt, kanske just för att skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Man lever trots allt inte för att skriva, som King påpekar, kort efter han blivit påkörd av en pickup och närapå mist livet. Nej, skrivandet och konsten finns till för livet. Anna Thulin, journalist   Litteratur:   The Right to Write, Julia Cameron, Penguin Putnam Inc (1998). Att skriva: en hantverkares memoarer; Stephen King, Albert Bonnier (2017). Översättning: Ola Larsmo Författare till yrket; Haruki Murakami, Norstedts (2017).Översättning: Eiko och Yukiko Duke. Över vattnet går jag skiss till en poetik; Pia Tafdrup, Ellerström (2002). Översättning: Anders Palm. Ett eget rum; Virginia Woolf, Modernista (2014). Översättning: Jane Lundblad.

Ett specialprogram om Barbro Lindgren signerat Kerstin Wixe! Barbro Lindgren har skrivit i hela sitt liv. Barnböcker, ungdomsböcker, vuxenböcker och poesi. Hon har skapat klassiker som Lilla Sparvel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Mamman och den vilda bebin och Max-böckerna som nästan varenda småbarnsförälder läst. Hennes texter blir musik och teater, hennes kreativitet verkar aldrig ta slut. Men nu har jag slutat med intervjuer och framträdanden, säger Barbro Lindgren på sin telefonsvarare. Det är svårt att tro att det här skulle vara den sista intervjun med Barbro Lindgren, men hon säger att det får vara bra nu. Skrivandet tänker hon dock inte sluta med, det är alldeles för roligt. I mötet med Kerstin Wixe får vi inte bara höra henne berätta om vem som är förebilden till Dartanjang. Hon berättar också om sitt frihetsbehov, sitt skrivande och sin praktiska inställning till döden. Programmet är producerat av Kerstin Wixe.

Marie Hållander har i sin avhandling undersökt vilka möjligheter det finns i vittnesmålet. Arbetarlitteraturen är full av vittnesmål från människor som velat vittna om sina arbeten och livsvillkor. Vittnade om statarnas tillvaro Ivar Lo-Johansson ansåg att litteraturen skulle ha en tendens. Skrivandet skulle inte bara vara resultat av skrivklåda - en författare skulle vilja något med sitt verk. För många arbetarförfattare har skrivandet varit ett sätt att vittna om sina livsvillkor. Dels för sin samtid för att åstadkomma politisk förändring, men också för framtiden. Statarnas tillvaro möter vi idag som klarast i Moa Martinsons, Jan Fridegårds och Ivar Lo-Johanssons verk från 30-talet. Det omöjliga vittnandet Men vilka möjligheter finns det i vittnesmålet? Kan ett vittnesmål åstadkomma social och politisk förändring? Forskaren och arbetarförfattaren Marie Hållander har i sin avhandling i pedagogik undersökt vad hon kallar Det omöljliga vittnandet. Jag träffar Marie Hållander i Stockholm för att prata om vilka risker som finns med vittnesmålet. Kan man vittna för en grupp? Måste ett vittnesmål vara sant? Vilken betydelse har historiska vittnesmål idag? Vi pratar om vittnesmålets betydelse inom arbetarrörelsen och såklart om metoo. Marie Hållanders vittnesmål Marie Hållander debuterade 2013 med boken Tjänster i hemmet, som baseras på hennes upplevelser från arbetet i hemtjänsten. Vad tänker hon om sitt eget vittnande idag, om man nu kan kalla det vittnande?

Ett specialprogram om Barbro Lindgren signerat Kerstin Wixe! Barbro Lindgren har skrivit i hela sitt liv. Barnböcker, ungdomsböcker, vuxenböcker och poesi. Hon har skapat klassiker som Lilla Sparvel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Mamman och den vilda bebin och Max-böckerna som nästan varenda småbarnsförälder läst. Hennes texter blir musik och teater, hennes kreativitet verkar aldrig ta slut. Men nu har jag slutat med intervjuer och framträdanden, säger Barbro Lindgren på sin telefonsvarare. Det är svårt att tro att det här skulle vara den sista intervjun med Barbro Lindgren, men hon säger att det får vara bra nu. Skrivandet tänker hon dock inte sluta med, det är alldeles för roligt. I mötet med Kerstin Wixe får vi inte bara höra henne berätta om vem som är förebilden till Dartanjang. Hon berättar också om sitt frihetsbehov, sitt skrivande och sin praktiska inställning till döden. Programmet är producerat av Kerstin Wixe.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Anna Thulin läser handböcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du drömmer om att skriva en roman, då är du i gott sällskap. Ungefär var tredje svensk säger att de vill skriva en bok. Författare ligger år efter år på topplistan över svenskarnas drömyrke. Drömmen handlar nog ofta om en friare och mer kreativ tillvaro. Men är skapandet så fritt egentligen? Den amerikanska författaren Stephen King är förutsägbar som ett atomur. Han sätter sig vid skrivbordet varje förmiddag och betar av sitt mål, 2 000 ord om dagen. Därefter går han en längre promenad, läser och vilar. För att ägna kvällen åt att redigera text, umgås med familjen och kolla en match på tv. Kropp och intellekt sitter samman, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Den japanska författaren Haruki Murakami skriver också helst i början av dagen tio manusark à 400 tecken och han väger upp stillasittandet med att träna inför maraton och triathlonlopp. Kropp och intellekt sitter samman, menar han, och båda behöver stärkas för att fungera optimalt. Låter det som en oromantisk bild av skapande? Kanske, men om målet är att kunna skriva romaner, så måste man säga att de har lyckats. Både King och Murakami har levt som yrkesförfattare i över trettio år och de har sålt miljontals böcker var. Båda har också gett ut handböcker om sitt skrivande. Om man söker efter hemliga, magiska genvägar till att ge ut en roman. så blir man besviken. De pekar istället på en stor dos tur och hårt arbete. Men också: den ofta baktalade, men ack så kreativa, rutinen. Vadå kreativ rutin? Som i ekorrhjul, livspussel och dagishämtningar? Nej, rutiner har inget glamoröst över sig. Ingen vill ha en författare som bor i lugna förortsområden, stiger upp och lägger sig tidigt, joggar varje dag utan att slarva, gillar att göra sallader och stänger in sig i arbetsrummet varje dag för att skriva på bestämda tider. Ibland tror jag att jag lägger hinder i vägen för de romantiska föreställningar som människor gärna vill behålla, skriver Haruki Murakami i Författare till yrket, som översatts av Yukiko Duke.  För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Ändå verkar rutinen fungera. Men exakt hur fungerar det? King beskriver det med en liknelse i sin bok Att skriva, som översatts av Ola Larsmo: Så som din kropp gör sig redo att sova och drömma om natten, så gör sig kroppen redo vid skrivbordet att dagdrömma. Precis som din kropp och själ vant sig vid ett visst mått av sömn varje natt sex timmar, kanske sju, eller rentav de rekommenderade åtta så kan du träna ditt vakna jag att ägna sig åt kreativ sömn. En kreativ sömn som skapar fullgångna, skönlitterära verk. Okej, lite magiskt låter det. För att kunna ägna sig åt detta vakendrömmande behöver man skärma av sig. Det kan med fördel vara en viss skrivhörna eller annan fysisk plats. Men det är också möjligt att skärma av sig med musik rock och metal i Stephen Kings fall eller kanske genom att dra ut internetkontakten och härda ut Facebookabstinensen. Ett eget rum, med andra ord. Det berömda egna rummet förknippas med Virginia Woolf. Men hennes andra råd glöms ofta bort, nämligen pengar. Människor med författarambitioner behöver både ett eget rum och pengar att försörja sig. Det är slående att en stor del av Stephen Kings bok handlar om just pengar. Trots att han idag är bästsäljande miljonär och troligen inte skulle behöva skriva en rad till om han inte ville har han inte glömt var det började: Med dubbla skift i tvätteriet för att ha råd att studera vidare. Därefter arbeten som sportjournalist och lärare för att kunna ägna sig åt sin egentliga dröm. Även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. Samma var det för Haruki Murakami, det dröjde länge innan han såg sig som yrkesförfattare. Inkomsten kom istället från den egna jazzbaren som han startade i Tokyo. Franz Kafka i sin tur arbetade på försäkringskassan i Prag. Många av fokusfrågorna hos Sveriges Författarförbund handlar om just pengar: minimiarvoden ska betalas ut, och man vill utreda om författare och översättare ska kunna gå i pension och ha tillgång till andra trygghetssystem. Ja, även författare behöver förhålla sig till arbetslinjen. King är uppvuxen i USA, ett samhälle som hyllar the selfmade man bara man hugger i och arbetar hårt är klassresan möjlig. Murakami växte upp i Japan men inspirerades tidigt av amerikansk kultur. Kanske är det inte så märkligt att båda tonar ned frågan om inspiration i sitt skrivande. Inspiration skänkt från ovan tar ju delvis bort subjektet ur ekvationen: som om konstnären var en bägare i väntan på att fyllas. Visst, jag skulle kunna vänta på att pengar skulle regna från skyn, eller att en blixt av gudomlig inspiration skulle träffa just mitt huvud. Men då kan väntan bli lång. Under tiden kan man lika gärna börja idag, ett ord i taget. En av mina favoriter när det kommer till skrivarrutiner är Julia Cameron. Hennes första och främsta råd är att skriva morgonsidor. Det går ut på att flödesskriva tre sidor för hand varje morgon, utan att lyfta pennan från pappret, utan att redigera eller ens läsa igenom det som skrivits. Självkritiken hör hemma i ett senare skede, och då endast i lagom dos. Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta, Vad som händer under flödesskrivandet är svårt att beskriva för någon som inte har testat. Men flera författare pratar om att något eller någon uppenbarar sig under själva skrivakten. Den danska poeten Pia Tafdrup formulerar det som ett mirakulöst inslag som alltid finns närvarande i processen. Hon är inte redskap för någon, skriver hon i sin poetik Över vattnet går jag, översatt av Anders Palm, men hennes kropp är en plats för poesin att växa fram i: I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig. Kanske en sorts inspiration ändå? Andra kallar det flow, eller att få kontakt med sitt undermedvetna. Det som flödesskrivandet syftar till, eller Kings kreativa vakensömn, är att skapa ett koncentrerat fokus. Att känna tillit inför berättelsen. Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta, skriver Pia Tafdrup. Äldre generationers författare talar ofta om sitt skapande som en livsnödvändighet. För Marguerite Duras var konsten allt, det stod mellan skrivandet och döden. Hennes man lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv. Skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Poeten Rainer Maria Rilke talade också om att konsten måste uppstå ur nödvändighet. Gå in i dig själv, uppmanar han i Brev till en ung poet, som översatts av Leo Hallerstam: Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Det är något kittlande med ett sådant kall, att känna en så otvivelaktig mening med det man gör. Dagens författare tycks dock ha ett mildare förhållningssätt, kanske just för att skrivandet ses som ett hantverk och ett arbete. Man lever trots allt inte för att skriva, som King påpekar, kort efter han blivit påkörd av en pickup och närapå mist livet. Nej, skrivandet och konsten finns till för livet. Anna Thulin, journalist   Litteratur:   The Right to Write, Julia Cameron, Penguin Putnam Inc (1998). Att skriva: en hantverkares memoarer; Stephen King, Albert Bonnier (2017). Översättning: Ola Larsmo Författare till yrket; Haruki Murakami, Norstedts (2017).Översättning: Eiko och Yukiko Duke. Över vattnet går jag skiss till en poetik; Pia Tafdrup, Ellerström (2002). Översättning: Anders Palm. Ett eget rum; Virginia Woolf, Modernista (2014). Översättning: Jane Lundblad.

Från kreativ karaktär till redigering med Christine Falkenland En bibliografi lång som en önskelista till tomten. Närmare trettio böcker. Litterär författare, kritikerrosad och prisbelönt. Ovanpå det skrivpedagog och handledare på Skrivarlinjen på distans på Sörängen folkhögskola. Du börjar förstå att i det här avsnittet finns det en hel del kunskap och erfarenhet att hämta. Att […]

Från kreativ karaktär till redigering med Christine Falkenland En bibliografi lång som en önskelista till tomten. Närmare trettio böcker. Litterär författare, kritikerrosad och prisbelönt. Ovanpå det skrivpedagog och handledare på Skrivarlinjen på distans på Sörängen folkhögskola. Du börjar förstå att i det här avsnittet finns det en hel del kunskap och erfarenhet att hämta. Att […]

Alla glada sms till släkt och vänner är skickade. Då får Anna Pella och hennes man beskedet att deras nyfödda dotter Agnes har en grav hjärnskada. Journalisten och författaren Anna Pella berättar om sorgens ansikten efter det att livet tog en helt ny vändning när hennes dotter föds. Men också om kampen för att ge sin dotter all den vård hon förtjänar. Hur mäter man livskvalité?  Skrivandet blev en väg vidare genom sorgen för Anna Pella som också skrivit en bok om Agnes. Serien Svenska berättelser är producerad av Ola Hemström. ola.hemstrom@sverigesradio.se

SÅNGARE, LÅTSKRIVARE. Skrivandet har aldrig haft ett terapisyfte för Miriam Bryant. Snarare tvärtom; att skriva är för henne mer ett självskadebeteende. I sitt Sommarprogram letar hon upp sina gamla dagböcker och läser högt. I sitt första minne sitter hon i bärsele på pappas rygg och allt är tryggt, ingen är ledsen eller stressad. Några år senare blir hennes mamma påkörd av en bil och efter det börjar saker gå åt helvete. Hon beskriver det som att familjen blir en tickande bomb: till slut så detonerade vi och hela huset brann upp. Bokstavligen. 12 åriga Miriam Bryant skriver i dagboken att hon hatar sitt liv. Hennes lillebror, då fem år gammal, råkar en dag bränna ner deras hus i Göteborgsförorten Utby och hon berättar att hon går runt i det nedbrända huset och sjunger Håkan Hellströmlåtar så det ekar. Då känner hon sig levande. Hon läser upp ett gammalt fanbrev till Håkan Hellström som aldrig skickades iväg, och beskriver hur det är att 14 år senare stå bredvid honom på Ullevi och sjunga tillsammans. Miriam Bryant säger att hon alltid känt sig annorlunda. Någon har beskrivit henne som en egen cirkus: sockervadd och vilda djur under ett och samma tält.  Hon berättar om den första stora kärleken och hur allt vänder, och hur hon önskar att hennes 12 åriga jag hade fått veta att allting kommer att bli riktigt bra.  Om Miriam Bryant Dominerade topplistorna förra året, bland den över Sveriges mest streamade artister samt den med flest sålda album i Sverige. Vann Årets låt för singeln Black Car på P3 Guld och blev också historisk efter att under en period haft de tre översta platserna på Svensktoppen samtidigt. Slog igenom stort för den svenska publiken i TV4:s Så mycket bättre. Debuterade 2012 med singeln Finders, Keepers och en framgångsrik turné i Tyskland. Året efter släpptes Push, play som blev en hit i Sverige. Turnerat i USA och spelat på Jimmy Kimmel Show och MTV-Movie Awards. Aktuell med singlarna Rocket och Words samt en sommarturné i Sverige. Valdes till Årets Göteborgare 2015 som den yngsta någonsin. Producent: David Mehr

Aldrig tidigare har så många velat uttrycka sig genom skrift. Skrivkurser finns överallt och under de senaste tio åren har de även flyttat från folkhögskolorna och in på universiteten. Men vad är egentligen kreativt skrivande? Hur genereras kunskap via konstnärlig forskning? Och måste man använda fotnoter i konstnärlig forskning? I detta avsnitt av Humodd talar … Fortsätt läsa Kreativ i skrivandet

Alla glada sms till släkt och vänner är skickade. Då får Anna Pella och hennes man beskedet att deras nyfödda dotter Agnes har en grav hjärnskada. Journalisten och författaren Anna Pella berättar om sorgens ansikten efter det att livet tog en helt ny vändning när hennes dotter föds. Men också om kampen för att ge sin dotter all den vård hon förtjänar. Hur mäter man livskvalité?  Skrivandet blev en väg vidare genom sorgen för Anna Pella som också skrivit en bok om Agnes. Serien Svenska berättelser är producerad av Ola Hemström. ola.hemstrom@sverigesradio.se

Wow! Titta vad jag kan göra! Hitta till glädjen i din egen kreativitet: Du har kreativa krafter inom dig som du inte ens känner till! Hur befria dem? Hur befria ditt kreativa sinne och din kreativa kraft? Hur bli fri från prestations ångest och alla perfektionistiska nojor? Svaret är att frigöra dig helt från tvånget "att det ska bli något". Skrivandet i November gör mig så glad och uppspelt att det till och med hörs och märks i skrift, det är som en egen bubbla och livet och fantasin frodas! Nanowrimo: National Novel writing month i november har hjälpt mycket att se hur man kan befria och frigöra sig själv och sin kreativitet på ett helt nytt och oväntat sätt! Lås in din inre kritiker under november och bli fri, hejdlös, gränslös och ohämmad i ditt skrivande för att få syn på nya saker i ditt skapande och i din kreativa kraft som du annars aldrig får syn på eller får kontakt med! De frigör den kreativa potentialen genom att frigöra en från det som sätter upp barriärer och lätt blir mentala hinder. November som var den värsta månaden - blev en BRA månad! :) NaNoWriMo - National Writing Month i november http://nanowrimo.org frigör skrivandet och kreativiteten: No limits! Det gör att vi kan skriva hämningslöst och befriat på ett sätt som vi annars sällan tillåter oss, och genom att skriva 50 000 ord motsvarande en kort roman på 30 dagar, eller en månad så tvingas vi skriva flyhänt och utan att tänka för mycket! Genom att inte ha en allt för utmejslad plan utan mera gå med i flödet, låta sig dras med i det flow som skapas av att skriva enormt snabbt och utan att tänka sönder saker - så skapas många nya kreativa aha-upplevelser och tankar! I Chris Batys bok "No Plot? No problem?" så skrivs mycket om just detta fenomen: Genom att ösa på och sikta på kvantitet och inte tänka sönder allt - så dyker en hel massa kvalitet också upp! En hel del av den är oväntad och skulle aldrig sett dagens ljus annars! *** Nu finns Kreativitets-podden bland annat på Stitcher, Google Play och iTunes - ge gärna fem stjärnor och recensera podden så hjälper du andra att hitta den! Tack på förhand!

November som var den värsta månaden - blev en BRA månad! :) Skrivandet som terapi och terapeutiskt skrivande i morgonsidor enligt Julia Camerons metod och NaNoWriMo (National Writing Month) sätter extra koncentrerad fart på kreativiteten på olika sätt, men ändå samma! De frigör den kreativa potentialen genom att frigöra en från det som sätter upp barriärer och lätt blir mentala hinder. Morgon-sidorna genom att det är ett sätt att "tvätta" bort diffus oro och låta en ha en bra säkerhetsventil i vardagen där överskottstryck kan få pysa ut och lätta på trycket, ge en mer kraft till kreativitet och skrivande och ett mer produktivt liv genom att lätta på bördan av vardagstjafs och diffus oro, men också låter en se olika mönster i en själv som upprepas över tid och kanske måste ges ett utlopp? NaNoWriMo - National Writing Month i november http://nanowrimo.org frigör skrivandet och kreativiteten på ett helt annat sätt men ändå med vissa likheter: Det gör att vi kan skriva hämningslöst och befriat på ett sätt som vi annars sällan tillåter oss, och genom att skriva 50 000 ord motsvarande en kort roman på 30 dagar, eller en månad så tvingas vi skriva flyhänt och utan att tänka för mycket, utan att prokrastinera och hitta ursäkter eller bara hindra oss själva som vi så ofta annars gör! Genom att inte ha en allt för utmejslad plan utan mera gå med i flödet, låta sig dras med i det flow som skapas av att skriva enormt snabbt och utan att tänka sönder saker - så skapas många nya kreativa aha-upplevelser och tankar! I Chris Batys bok "No Plot? No problem?" så skrivs mycket om just detta fenomen: Genom att ösa på och sikta på kvantitet och inte tänka sönder allt - så dyker en hel massa kvalitet också upp! En hel del av den är oväntad och skulle aldrig sett dagens ljus annars! Chris Baty är grundaren till NaNo som startade bland en handfull vänner 1999 och sedan blev en helt oväntad succé som nu spritt sig som en löpeld över hela världen och en stort antal personer skriver nu en roman om 50 000 ord i november i NaNoWriMo:s regi genom att logga in och regga en profil där: Kolla in själv på http://nanowrimo.org *** Nu finns Kreativitets-podden bland annat på Stitcher, Google Play och iTunes - ge gärna fem stjärnor och recensera podden så hjälper du andra att hitta den! Tack på förhand! iTunes: itunes.apple.com/us/podcast/ziddis-kreativitets-podd/id1069481082?mt=2&ign-mpt=uo%3D4 Stitcher: www.stitcher.com/podcast/ziddis-kreativitetspodd Google Play: player.fm/series/ziddis-kreativitets-podd *** Titta gärna in på www.Ziddharta.se också! :) Hoppas du har nytta och glädje av den här podden! Dela gärna och gilla! Tack!

Den kreativa processen del 2 handlar om bokskrivandets hantverk och sätt som man kan strukturera sina idéer och tankar. Som exempel används bland annat hur en bok blir till, från idé till färdig vara! Från "a shitty first draft" till den färdiga boken i handen! Skrivandet och författandet i allmänhet och bokskapandet och bokskrivandet i synnerhet. Hur omvandlar du alla dina spridda anteckningar och manusbitar till en helhet - hur blir manuskriptet en tryckfärdig bok, att publiceras? Här får du tips och inspiration i ditt eget bokskrivande och manuskriptfärdigställande! ;D Det kreativa och konkreta sättet att förverkliga det som från början är bara en diffus tanke, en idé som bara uppstått i ens hjärna, fånga den idén och steg för steg göra verklighet av den och förverkliga ens inre drömmar och visioner. Hur benar man ut ett större kreativt projekt som tex. ett bokbygge, ett manusskrivande - så att det blir en publicerad bok? Lyssna om ett konkret exempel som sedan blev Järnboken: En bok om forntida järnframställning under vikingatid! Så är du en skrivande person eller blivande författare eller en författare i varande så kan detta avsnitt och förra avsnittet (del 1 i den kreativa processen) vara särskilt intressant att följa - men alla andra kreativa processer kan tjäna på att ses ur de perspektiv som detta avsnitt i Kreativitets-podden ger. Lyssna om en ovanlig och annorlunda metod att strukturera ditt kreativa flöde, hur du får ordning på alla trassliga och ibland oöverskådliga trådar i ett kreativt projekt som (innan du använder den här metoden!) kan kännas helt oöverstigligt eller överväldigande. Med några enkla metoder kan du snabbt och smärtfritt tämja och tygla dina mest vildvuxna kreativa projekt! :) *** Nu finns Kreativitets-podden på Stitcher och iTunes - ge gärna fem stjärnor och recensera podden så hjälper du andra att hitta den! Tack på förhand! iTunes: https://itunes.apple.com/us/podcast/ziddis-kreativitets-podd/id1069481082?mt=2&ign-mpt=uo%3D4 Stitcher: http://www.stitcher.com/podcast/ziddis-kreativitetspodd *** Titta gärna in på www.Ziddharta.se också! :) Hoppas du har nytta och glädje av den här podden! Dela gärna och gilla! Tack!

Idéer: Att ha dem, att få dem - och att förverkliga dem! Hur går det till? Den kreativa processen del 1 handlar om hur något som börjar som ett diffust tankemoln kan bli till en konkret, förverkligad idé och alla de steg däremellan. Lite utmanande så finns det två olika idéer: De som "alltid" funnits där och de som plötsligt uppstår, nästan som en blixt från klar himmel! Vilken av dem har störst chans att förverkligas? Avsnittet i nätpodden tar upp hur du kan komma ur prokrastinerandet, ge extra tips och idéer hur du kan få känna självförtroendet och energin återvända då du får slutföra ett kreativt projekt som du länge drömt om - men hållits tillbaka från att få gå i mål med. Inget ger så mycket energi tillbaka som att äntligen, äntligen lyckas! Som exempel används bland annat hur en bok blir till, från idé till färdig vara! Skrivandet och författandet i allmänhet och bokskapandet och bokskrivandet i synnerhet. Är du en skrivande person eller blivande författare eller en författare i varande så kan detta avsnitt och nästa vara särskilt intressant att följa - men alla andra kreativa processer kan tjäna på att ses ur de perspektiv som detta avsnitt i Kreativitets-podden ger. Lyssna också på och lär dig en ovanlig och annorlunda metod att strukturera ditt kreativa flöde, hur du får ordning på alla trassliga och ibland oöverskådliga trådar i ett kreativt projekt som (innan du använder den här metoden!) kan kännas helt oöverstigligt eller överväldigande. Med några enkla metoder kan du snabbt och smärtfritt tämja och tygla dina mest vildvuxna kreativa projekt! *** Nu finns Kreativitets-podden på Stitcher och iTunes - ge gärna fem stjärnor och recensera podden så hjälper du andra att hitta den! Tack på förhand!

Vad, varför och hur?   Viktiga frågor att ställa sig som författare. I detta avsnitt samtalar jag med Anne Liljeroth om varför man skriver, budskap och feelgood. Men också om att skrivandet öppnar upp för nya vänner och relationer. Skrivandet behöver inte vara ensamt.   Anne är högaktuell med sin tredje bok, På andra sidan […]

Vad, varför och hur?   Viktiga frågor att ställa sig som författare. I detta avsnitt samtalar jag med Anne Liljeroth om varför man skriver, budskap och feelgood. Men också om att skrivandet öppnar upp för nya vänner och relationer. Skrivandet behöver inte vara ensamt.   Anne är högaktuell med sin tredje bok, På andra sidan […]

Vad är egentligen en podcast? Folklivsfanatikern Job Andersson förklarar äntligen detta fenomen. Och han gör det exklusivt för Spotlight. Spotlight höststartar alltså med Mammas Nya Kille som gäster. Humorsuccén är tillbaka i P3 efter fem års radiosemester. Kerstin Berggren har fångat in MNK-gänget som berättar om vad som hänt med de populära karaktärerna sen sist. Skrivandet utgör en utmaning. Mängden text är ett berg att bestiga men också stimulerande. I Spotlight får vi veta hur det hela började och hur gruppens metod fungerar. Och det här med att Thunder bara var ett huvud och puttade på sig själv med tungan- var det en gammal idé eller …? Medlemmarna i Mammas Nya Kille är: Mattias Fransson Olof Wretling Sven Björklund Sofia Wretling Bengt Strömbro

Skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. John Strand har varit aktiv inom svensk hiphop i flera år. Han är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm. Barndom och uppväxt präglades av en otrygg hemmamiljö med två missbrukande föräldrar som gick skilda vägar när han var 3 månader. John märkte att skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. Det blev en sorts självterapi. Texterna är självutlämnande och återspeglar delar av hans upplevelser både som barn och vuxen. Kategori: Radiokurserna 2014Producerat av: Jesper B Hassell

Skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. John Strand har varit aktiv inom svensk hiphop i flera år. Han är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm. Barndom och uppväxt präglades av en otrygg hemmamiljö med två missbrukande föräldrar som gick skilda vägar när han var 3 månader. John märkte att skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. Det blev en sorts självterapi. Texterna är självutlämnande och återspeglar delar av hans upplevelser både som barn och vuxen. Kategori: Radiokurserna 2014Producerat av: Jesper B Hassell