Podcasts about rivieran

Årets filmfest på Rivieran är snart slut, priserna ska delas ut och nu är det dags för analys och summering i P1 Kultur! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kulturredaktionens filmexperter Emma Engström och Björn Jansson har båda bevakat årets Cannesfestival, där de träffat flera intressanta filmskapare och skådespelare. I dag hör vi mötet med den iranska, prisbelönade filmskaparen Jafar Panahi som är i Cannes med filmen ”It was just an accident”, men också intervjun med nobelpristagaren i litteratur, brittiska Kazuo Ishiguro! Han har varit på plats i Cannes som exekutiv producent för filmen ”A pale view of hills” som bygger på hans debutroman och P1 Kultur fick träffa honom – en person som är känd för att vara sparsam med intervjuer. Dessutom, hur politisk har årets festival varit? Går det att skönja några trender, vilka är de främsta utropstecknen och vilka filmer ligger bra till för att ta hem Guldpalmen, ett pris som innebär stor publik, men inte sällan också en Oscars-nominering!RADIOMEDIET PÅ UPPGÅNGIgår torsdag presenterade regeringen public service-proposition, där Tidö-partierna slår fast ramarna för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion de kommande åtta åren. Trots ett i dag splittrat medielandskap, är lyssnandet på public service-radio stabilt och har till och med ökat lite. Livesänd radio och inte minst livesänd musikradio – som spåddes vara på väg ut i spåren av spellistekulturen – verkar enligt många bedömare ha en lysande framtid och ett exempel på det är Storbritannien. P1 Kulturs Thella Johnson har varit där och bland annat träffat radioprofilen Jamilla Walters på BBC 6 Music, som från och med pandemiåren haft en stadig ökning av unga lyssnare.KLASSIKERN OM MIKE KELLEYS KONSTVERK MOBILE HOMESTEADNyligen öppnade sommarens och höstens stora utställning på Moderna Museet i Stockholm - "Ghost and spirit" - med verk av den amerikanske konstnären Mike Kelley. Han dog 2012 och utställningen på Moderna spänner över hela hans banbrytande konstnärskap. I dagens Klassiker får vi följa med Anna Tullberg på en labyrintisk husesyn i ett av hans sista stora verk "Mobile Homestead".Programledare Thella JohnsonProducenter Maria Götselius

Det är dags för Lyssnarjuryn att avslöja årets Romanpris! Blir det Martin Engbergs Allätaren eller Karolina Ramqvist Den första boken? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under veckan har Romanprisets Lyssnarjury fört intensiva diskussioner om de fyra nominerade romanerna till Sveriges Radios Romanpris 2025 och i går beslutade juryn – som består av Jan Unga, Teodor Fridén, Alma Martinsson, Cristina von Schéele och Benigna Polonyi – att "Allätaren" av Martin Engberg och "Den första boken" av Karolina Ramqvist går till final! Nu är det hög tid att avslöja vilken roman och författare som tar hem Sveriges Radios Romanpris i år, möt vinnaren och Lyssnarjuryns representanter Cristina von Schéele och Benigna Polonyi i dagens P1 Kultur!NY RAPPORT OM FÖRFATTARNAS SITUATION I VÄRLDENHur fritt är egentligen det fria ordet? P1 Kultur har fokuserat på skrivande, böcker och läsning hela veckan - Romanprisets Lyssnarjury har diskuterat och kunnat uttrycka vad de tycker utan att behöva fundera på några följder... Men, på många håll är det annorlunda, författare utsätts för hot eller till och med fängslas för det de skriver och yttrandefrihetsorganisationen PEN har nyligen publicerat en rapport som pekar på en allt svårare situation för författare världen över. Svenska PENS ordförande Kerstin Almegård gästar studion tillsammans med Fredrik Wadström, programledare för Radiokorrespondenterna Ryssland.KLASSIKERN OM "BONJOUR TRISTESSE"Inför sitt värv att utse Sveriges Radios Romanpris 2025 , fick Lyssnarjuryn berätta om sina bokfavoriter och jurymedlemmen Alma Martinsson avslöjade att hon läser ”Bonjour Tristesse” från 1954 varje sommar. Så, i dagens P1 Kultur sänder vi en Klassiker om Françoise Sagans korta debutroman som utspelar sig en het sommar på Rivieran - en bok som skrevs på tre veckor av den då 18-åriga författaren. Sandra Stiskalo har gjort dagens Klassiker om ”Bonjour Tristesse".Programledare Johar BendjelloulProducent Maria Götselius

I avsnitt 48 av MCPODDEN berättar Mikael Samuelsson mer från resan till italienska Gubbio och provkörningen av nya Ducati Multistrada V4S. Johan Ahlberg rapporterar från franska Rivieran där han närvarade under den internationella presslanseringen med provkörning av nya Husqvarna Vitpilen 801. Jörgen ”Gson” Gustafsson delar med sig av sina intryck från provkörningen av 2025 års Honda CRF250R, och lokala stubbracet. Björn ”BG” Gunnarsson är just hemkommen från spanska ön Mallorca där han provkört 2025 års Triumph Speed Twin 1200 (inklusive RS-versionen). Björn berättar även mer om sitt spanska enduroäventyr, som du även kan läsa mer om på fastbikes.se. I MCpodden delar Johan Ahlberg och Mikael Samuelsson med oss av tips från många års erfarenheter från motorcykelkörning. Vi besöker olika motorcykelföretag, kommer med körtips och gästas av spännande mc-profiler. MCPODDEN produceras i samarbete med Fastbikes.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Författaren Per Hagman har skrivit många romaner om nattlivet och Rivieran, som Cigarett och Skugglegender, men i sin nya bok åker han hiss med dottern och tittar på koltrastar. Jag är äntligen fri från friheten, säger han. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De som inte reste alls kom fram snabbare. Så skriver författaren Per Hagman i sin nya bok ”Johannes och du”. Häromåret fick han som 53-åring sitt första förstahandskontrakt av Bostadsförmedlingen på Brunkebergsåsen, där Malmskillnadsgatan löper ut på Johannesplan i Stockholm. Och den handlar en hel del om att slutligen komma hem, den här boken.När man får barn ser man över fasaderna, skriver han. Och att bli en god skattebetalare när man är över femtio kan också vara en fadersrevolt. Han har mer eller mindre brutit kontakten med sina egna föräldrar.- Jag har alltid värdesatt tunna band mer än nära, säger han, men i min dotter fick till och med jag ett nära band. Ett barn kan vara ett hem.Reporter: Katarina WikarsProducent: Eskil Krogh Larsson

När den femte veckan av sommarsåsigheten slår till så kommer en nyhet som skakar om allt! Men även nyheter bortom presidentval har fastnat på Filips näthinna på solstolen längs Rivieran! Och blev de verkligen "influgna" till London förra veckan?

Sheila förbereder sig för en resa till Saint-Tropez och delar sina tankar om den rätta stilen för Rivieran. Isabella pratar om att hitta balansen mellan skärgårds-Isabella och affärs-Isabella. Dessutom, hur man undviker tofsmärken i håret och har familjeföremål ett värde, eller är det en fas? Välkomna!Obvi klippt av @thepodfather_magnus Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns mycket positivt att säga om det franska vintermeetinget, inte minst sportsligt. Kristin ger oss en sammanfattning baserad på ren och skär fakta.   Hur bra är Idao de Tillard? Varför är det svårare på Vincennes? Hur mår Etonnant? Vad är det för spännande auktion som det ryktas om? Det är några frågor vi får svar på av Kristin.   Alla har vi varit yngre och en del av oss växte upp med idoler inom travet. Vilka tror du Ulf Ohlsson, Örjan Kihlström och Björn Goop hade som idoler när de var små?   Lacke tänker tillbaka på militärtjänstgöringen och levererar sedan några sköna drag till V75 på Bjerke.   Innehåll:   00.00 Regn och taxi på Rivieran 06.28 Kalla fakta om franska Vintermeetinget 12.44 Hur bra är Idao de Tillard? 19.06 Svårt för utomstående på Vincennes 26.21 Tråkiga nyheter om Etonnant 29.27 Roliga nyheter om europeisk auktion 34.20 Äntligen finns Elitloppslåten på Spotify 42.58 Linus Lönns dominans. Nu topp tio på Solvalla. 53.36 Vem var din idol när du växte upp? Ulf, Örjan och Björn svarar. 1:00.07 Lackes luringar till jackpotmiljonerna på Bjerke   Solvalla Podcast presenteras av Stall Courant   Gäster: Kristin Riise Ödegård & Lacke   Programledare: Jörgen Forsberg, Anders Malmrot och Markus Myron.

Senaste tränartillskottet till Team Solvalla är Kim Eriksson. Mannen som har många strängar på sin lyra… eller vi kanske ska säga gura.   Kim tar med sig en liten, men individanpassad, träningsrörelse från Mantorp till Solvalla. Men Kim är även en flitigt använd kusk och numera även utbildad bartender. Det blir ett samtal om allt mellan himmel och jord.   Anders Malmrot är på resande fot, men det stoppar oss inte från att prata om Elitloppet. Håll koll på söndagens storlopp på Rivieran och kommande Elitloppsinbjudan i annorlunda tappning.   Lacke står lite byngligt till när vi når honom, men lyckas ändå ge oss såväl favoriter som luringar till V75 på Mantorp.   Innehåll:   02.35 En japan som heter Kent 06.41 Välkommen Kim Eriksson till Team Solvalla 16.07 Träna, köra eller blanda drinkar? 24.11 Helt individanpassad träning 32.52 Elitloppsnytt: Stjärnspäckat i Critérium de Vitesse 45.41Lackes luringar till V75 på Mantorp 48.46 Hästägarångest och en V75-häst som Kim kollar lite extra på.   Solvalla Podcast presenteras av Stall Courant   Gäster: Kim Eriksson & Lacke   Programledare: Jörgen Forsberg och Markus Myron.

Vad har Lydia Sandgren, Ina Lundström, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gemensamt? Det reder chefredaktör Markus Wilhelmson och Stina Jofs ut.

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-11.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) – Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

Frågelådan svämmar över... Hur kombinerar du den brittiska och skandinaviska stilen? Skotskrutigt och strumpor i loafers. Stiltipsen för skinnkjolen och sidenkjolen i höst? Packa för en weekend på rivieran med EXTRA allt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lotta raportoi Rivieran kuulumiset ja Miina perheineen on saanut Suomea nyt oikein olan takaa. Moitimme ranskalaista palvelumuotoilua ja ihastelemme lautapelejä! Koska ääniteknikkomme on karannut sirkuksen mukaan, niin äänenlaatu on jaksossa vähän miten sattuu, pahoittelut! Ensi viikolla taas teemme paremmin! Nämä mainitsemme: Kirja: Joan Silber: Improvement Kirja: Rob Oster: Devil's Chew toy Kirja: Michael Finkel: True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa TV-sarja: Fisk (Netflix)

Luftiga linneplagg, tunna sandaletter och bredbrättade stråhattar 'Italian girl style' trendar i sommar. Det gör även Italien som resmål och Stil beger sig till några av de populäraste platserna. Vårsäsongens sista program sätter segel mot några stilfulla semesterorter som kommit att förknippas lite extra med glamour och lyxigt leverne och – förstås – mode. Och alla ligger de i Italien som den här sommaren ”trendar”, det vill säga är särskilt omtalat. Inte bara som populärt resmål, framför allt bland amerikaner. I USA har antalet flygavgångar till just Italien dubblerats det här året. Italien ligger också högt i kurs i fråga om en eftersträvansvärd look. På sociala medier kryllar det av tips om hur man fixar ”Italian Girl Style”. Allra helst ska den strandkompatibla looken förstås bäras i just Italien. Eller rättare sagt, på någon av de fashionabla orter i Italien som man sett kändisar flockas till. En av årets mest omtalade tv-serier The White Lotus, som skärskådar fenomenet lyxturism, förlade även dem sin andra säsong till just Italien. Närmare bestämt staden Taormina på Sicilien. Säsongen fokuserade på ämnet sexualitet, men en detalj som många tittare missade var att valet av plats innehöll en djupare historisk betydelse. Vi ringer upp Gregory Woods, professor emeritus i gay and lesbian studies, och ber honom berätta om hur det gick till när den fattiga fiskebyn Taormina, på slutet av 1800-talet, förvandlades till ett semesterparadis. Vissa kallar den världens första 'gay resort', och katalysatorn till det hela var en tysk fotograf vid namn Wilhelm von Gloeden och hans nakenbilder på lokala män.De italienska orterna har även fått agera inspiration för sommardofter, flera är till exempel de parfymföretag som försökt kanalisera orten Portofino. Ett av de stora märkena beskrev det som att de ville "kapsla in essensen av den friska brisen, det kristallklara vattnet och den frodiga växtligheten vid den italienska Rivieran”. Om ambitionerna att i en doft fånga sommaren pratar vi med parfymexperterna Victor Langer och Karolina Stockhaus.Dessutom beger vi oss till en ö som lyckats skapa ett rykte om sig som ett av de mest eftertraktade ställena på jorden att tillbringa sin semester på, nämligen Capri. Många är det som genom åren velat uppleva la dolce vita caprese. Vi ringer upp Kristina Kappelin, som sedan flera år tillbaka bor på Capri året runt. Hon är nämligen intendent på kulturcentret Villa San Michele – huset som den svenska läkaren och författaren Axel Munthe lät bygga på Capri i slutet av 1800-talet. Då, precis som nu, var ön en plats som lockade till sig tidens grädda.Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för nätsajterna Travel News och Res.

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg. Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll. ”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande. Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta 'jag' klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche. På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka. Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar. Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.  2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”? I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.” Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt. Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris. 3. Det andra stället och verklighetens sanna naturBjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni. Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence. I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.” Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”. Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.  4. Mot fyren och sommarens möjlighetSolen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar. Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö. Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser. Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”. För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”. Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.” Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset. Lyra Ekström Lindbäckförfattare, filosof och kritikerLitteraturFrançoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag. Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.Musik i programmet (kronologiskt)Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.Nummer 1 igen.Astrud Gilberto (sång), 1965.

Mer än nio decennier av fantastisk radio att återupptäcka och minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter andra världskriget öppnade sig världen och den unga Birgitta Stenberg gav sig ut och hamnade så småningom på Rivieran. Mer än trettio år senare skrev hon "Kärlek i Europa" - som blev en frigörelsens bibel för en hel generation.Här berättar hon om att sova på stranden, om att skriva sig ut ur jobbiga minnen, och om att använda hotellgardinen som klänning på casinot i Cannes.Detta är klipp ur "Under solen" 2006, en sommarserie om solbrännans idéhistoria av Cecilia Blomberg och Katarina Wikars.

I "Recept tack!?" kommer Nichlas och Jerka varje vecka – inspirera med, fokusera på och avhandla en rätt de upptäckt och kommit att älska. En rätt som alla måste laga så snart tillfälle ges! För recept, tutorial och handfasta grepp följ @recepttack. Varje avsnitt och rätt finns tillagad och går att pedagogiskt följa på Instagram. Du kan även besöka hemsidan recepttack.seProducent: Johan Dahlberg

Den 1 juni går flyttlasset till Yttersta för Conrad Lugaur och därmed kan han titulera sig Solvallatränare. Vi tar ett snack om anledningen till flytten och dessutom om nyförvärvet Tetrick Wania och de spännande starthästarna på Halmstads V75-omgång. En ursäkt levereras efter förra veckans övertramp och så bjuder pannkakskocken Lacke på nya luringar.   01.08 Conrad Lugauer är förväntansfull inför flytten   05.34 Tryggheten i att jobba ihop med Menhammar   10.20 Vad händer med de 102 hästar som finns i träning?   13.35 Conrad om Tetrick Wanias årsdebut och framtidsplaner   17.44 Conrad om chanserna på V75   23.38 Fransmännen strejkar när Malmrot ska till Rivieran   29.54 Ursäkten vi väntat på och hyllningen till Jorma   37.19 Lackes luringar till V75 på Halmstadtravet     Gäster: Conrad Lugauer och Lacke   Programledare: Jörgen Forsberg, Anders Malmrot och Markus Myron

I poddens hundrade avsnitt har jag bjudit in finansmannen, miljardären och filantropen Sven Hagströmer. Och Sven har lovat att jag får ställa vilka frågor jag vill! Det är ett öppenhjärtigt samtal om hur Sven byggt ett företagsimperium under sex decennier. Ett samtal om framgång, lojalitet, arv och livet efter detta. Vi pratar om varför han lämnade Investor och startade eget på 80-talet, hur hans relation är med Mats Qviberg idag och varför han inte chillar på Rivieran utan fortsätter jobba. Sven berättar varför han väljer att ställa de besvärliga frågorna, hur man bygger en framgångsrik styrelse och om den gången när han blev misstänkt för narkotikasmuggling. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I poddens hundrade avsnitt har jag bjudit in finansmannen, miljardären och filantropen Sven Hagströmer. Och Sven har lovat att jag får ställa vilka frågor jag vill! Det är ett öppenhjärtigt samtal om hur Sven byggt ett företagsimperium under sex decennier. Ett samtal om framgång, lojalitet, arv och livet efter detta. Vi pratar om varför han lämnade Investor och startade eget på 80-talet, hur hans relation är med Mats Qviberg idag och varför han inte chillar på Rivieran utan fortsätter jobba. Sven berättar varför han väljer att ställa de besvärliga frågorna, hur man bygger en framgångsrik styrelse och om den gången när han blev misstänkt för narkotikasmuggling. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kattis fantiserar om livet på rivieran och frågar ut Elin om ALLT man behöver veta för att förverkliga drömmen. Hur hamnade hon och Alex egentligen i Bordighera? Ska man satsa på hus (= ruin som de flesta mäklarannonser skriver) eller lägenhet? Italien eller Frankrike? Hur ska man tänka kring klimatet när ens smultronställe ligger en halv kontinent bort? Förändras inredningsstilen när man byter land? Och är det enklare att åldras vid Medelhavet än i Sverige? Välkommen till ett samtal som spänner från Barolo till botox och från 70-talsklinker till solstolar som går i arv. Trevlig lyssning! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Olly Donnerin kiehtova elämä kuvaa 1900-luvun alun iloista Eurooppaa. Suomessa Sinebrychoffien sukuun syntynyt kosmopoliitti Olly Donner viihtyi oopperan katsomossa ja Rivieran rantabulevardeilla. Kirjailija ja tutkija Jasmine Westerlund kuvaa yläluokan elämää rehellisesti iloineen ja suruineen. Olly Donner halusi jo nuorena kokea enemmän. Mihin hänen vahva uteliasuutensa johti hänet? Hän lähti opiskelemaan Dresdeniin, jossa tutustui tulevaan aviomieheensä Uno Donneriin. Siitä lähtien pariskunnan elämä sijoittui eurooppalaisiin loistohotelleihin. Millainen eurooppalainen elämäntyyli oli siihen aikaan muodissa? Millaisia tragedioita pariskunta joutui kohtaamaan? Jokaisen hotellihuoneen nurkkaan Olly asettui kirjoittamaan näytelmiä, romaaneja ja runoja. Elämä ei kuitenkaan ollut pelkkiä sviittejä ja illalliskutsuja, vaan myös surua. Miksi Olly Donner tukeutui antroposofiaan? Turun yliopiston tutkija Jasmine Westerlund on erikoistunut feministiseen kirjallisuudentutkimukseen. Vuonna 2013 hän väitteli naisten kirjoittamista taiteilijaromaaneista. Hän on mukana DARIAH Women Writers in History -hankkeessa. Uuden etsijät -hankkeessa hän tutki kirjailija ja antroposofi Olly Donneria (1881–1956), joka oli paitsi kirjailija myös kosmopoliitti ja hyväntekijä, joka perusti hoitokodin ja kesäsiirtolan. Westerlundin tutkimusaiheet ovat vieneet hänet arkistoihin niin Suomessa kuin ulkomaillakin. Jasmine Westerlund on ohjelman vieraana. Ohjelman juontajana on Pia-Maria Lehtola.

Monika Ahlberg  - Med kärlek som ledstjärna “Glöm inte kärleken i vad du än gör”, hälsar Monika när vi frågar efter hennes livsmotto.  Och kärlek till recept och utformning hittar man verkligen i Monikas vackra kokböcker. Monika har givit ut hela 23 kokböcker sedan hennes första och fortfarande bästsäljare Rosendals Trdägårdscafé utgavs i första upplagan 1994. Genom Medelhavsinspirerade recept, underbara foton och spännande formgivning väckte boken enorm uppmärksamhet och blev startskottet för den kokboks-boom som vi ser ännu idag.    Visste du förresten att det numer ges ut ca 500 kokböcker i Sverige per år? Otroligt eller hur? Och Monika berättar i samtalet med Anna Frick och Anna Bril om hur hon varit med och förändrat hela branschen alltifrån inspirationen till sin första kokbok som hon fick på hotellet Colombe D'Or på franska Rivieran i början av 90-talet.    Vi får också ta del av hennes favoritrecept, Monikas basilikasås - “en ljuvligt vacker, grön sås”.  - “Har du en flaska av Monikas basilikasås hemma så kan du bjuda vem som helst på middag.” Receptet avslöjar Monika i avsnittet.     Monika som har ett förflutet som dansare och även skådespelare berättar historien om hur hon snubblade in på allt som har med mat och bakning att göra. Hon brukade åka förbi Rosendals Trädgårdscafé och vid ett tillfälle blev hon tillfrågad om att hjälpa till och på den vägen är det.    Numer driver Monika den populära restaurangen på Thielska Galleriet i Stockholm som fått flera utmärkelser såsom Måltidsakademien och Gourmand World Cookbook Awards och senast en 1:a plats i kategorin favoritrestaurang av Stockholms muséer.    Nästa projekt som vi väntar på med spänning blir Monikas Taverna nere på Solkusten i Marbella, Spanien och såklart är hon även på gång med nya kokböcker. Stay tuned! Följ Monika i sociala medier. Hon rekommenderar särskilt sitt Instagramkonto där hon lägger upp nya recept hela tiden.    Facebook: https://web.facebook.com/MonikaAhlbergsmat Instagram: @monikaahlberg https://www.instagram.com/monikaahlberg   Hemsida: https://www.monikaahlberg.com/   Rosendals Trädgårdscafé på Adlibris: https://www.adlibris.com/se/sok?q=rosendals+tr%C3%A4dg%C3%A5rdscaf%C3%A9 SWEA-Poddens Team i detta avsnitt: Intervjuare: Anna Gusavsson Bril och Anna Frick Redigerare: Stina Bergh Palo

Lite försnack inför den stundande ELLE-galan följs av veckans fokus som denna gång tar upp beauty som är effektiv både för hyn och mot sparkassan. Frida och Emma listar nyheter, såsom fuktgivande ansiktskrämer med glycerin och pha som ger det bästa vårlystret, basicprodukter likt den deodorant som det visar sig att de båda två använder varje dag, skyddande SPF som doftar Rivieran, gör en brun snabbare plus ger ett bronzigt glow och så har vi hemmakuren med en sådan hög AHA-nivå att det lika väl skulle kunna finnas på salong. Ja, det är riv i de här grejerna och detta helt utan att det ska behöva rasa för mycket i kassan.En podd från Aller media. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Lite försnack inför den stundande ELLE-galan följs av veckans fokus som denna gång tar upp beauty som är effektiv både för hyn och mot sparkassan. Frida och Emma listar nyheter, såsom fuktgivande ansiktskrämer med glycerin och pha som ger det bästa vårlystret, basicprodukter likt den deodorant som det visar sig att de båda två använder varje dag, skyddande SPF som doftar Rivieran, gör en brun snabbare plus ger ett bronzigt glow och så har vi hemmakuren med en sådan hög AHA-nivå att det lika väl skulle kunna finnas på salong. Ja, det är riv i de här grejerna och detta helt utan att det ska behöva rasa för mycket i kassan.En podd från Aller media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en fotografins olidliga lätthet för att travestera enboktitel av Milan Kundera när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev snapshots en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev a Kodak moment sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) Den synliga världen ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

Frank Heller var under 1900-talets första hälft landets mest framgångsrika underhållningsförfattare, men sällan hörd i radio. Ur "Resa i Schweiz" läste han dock in några texter för Radiotjänst. Gunnar Serner, som Frank Heller egentligen hette, inledde sin karriär som rekordung fil doktor i Lund för att därefter fly landet efter en svindlerihärva som ledde till några år som äventyrare på franska Rivieran och i London. Den tillvaron kom att bli ämne för hans romaner som gjorde omedelbar succé, och inkomsterna därifrån hjälpte honom att gottgöra sina synder. Han tillbringade dock större delen av sitt liv utomlands, mestadels på franska Rivieran och danska Bornholm, och han hördes sällan i radio. Reportageboken Resa i Schweiz blev hans sista. Den skrevs året efter andra världskrigets slut, och under arbetet med den läste han in några av texterna för Radiotjänst, i januari 1946.

Frank Heller var under 1900-talets första hälft landets mest framgångsrika underhållningsförfattare, men sällan hörd i radio. Ur "Resa i Schweiz" läste han dock in några texter för Radiotjänst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gunnar Serner, som Frank Heller egentligen hette, inledde sin karriär som rekordung fil doktor i Lund för att därefter fly landet efter en svindlerihärva som ledde till några år som äventyrare på franska Rivieran och i London. Den tillvaron kom att bli ämne för hans romaner som gjorde omedelbar succé, och inkomsterna därifrån hjälpte honom att gottgöra sina synder. Han tillbringade dock större delen av sitt liv utomlands, mestadels på franska Rivieran och danska Bornholm, och han hördes sällan i radio. Reportageboken Resa i Schweiz blev hans sista. Den skrevs året efter andra världskrigets slut, och under arbetet med den läste han in några av texterna för Radiotjänst, i januari 1946.

Ny vecka och ny podd. Andreas har varit i Antibes på fotografering och tar med sig några av behållningarna från Rivieran under lågsäsong. Per har varit på studentskiva och vi tittar närmare på estimerade siffror från klockindustrin presenterade av Morgan Stanley. Stort tack till veckans partner Oscar Jacobson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt av Kronobollen gästas Filip Elg av Victor Ericsson.   Räppes försvarare berättar om uppväxten i Östers IF, utvecklingen i Räppe, flytten till Frankrike och att få komma hem igen.

I tuffa corona-tider kan det vara skönt att fly verkligheten in i böckernas värld. Dagens gäst är juristen Helene Sjöman, som har skrivit feelgoodboken Östermalm-Rivieran tur och retur. Helene berättar om boken, hur författandet blev hennes stora hobby, om smultronställen i Nice, och tipsar även om hur du kan skriva en egen bok om du har en ledig kvart över varje dag.Foto på Helene: Katarina NylanderMusik: Arrondissement D'amour by Les Sans Culottes is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial NoDerivatives 4.0 LicenseEpisode Website

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Karin Bastin och Isabelle Monfrini medelålderskrisar. Häng med!

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ludvika, Kista, Täby, Uppsala, Örebro, Sigtuna, Bålsta, Sollentuna … Listan över platser där Matti Sarén utfört väpnade värdetransportrån är lång.Sarén levde i många år ett dubbelliv. Utåt sett var han affärsman och krögare som festade med kändisar i Stockholm och på Rivieran. Samtidigt var han yrkeskriminell i kommandoluva, känd i Sveriges undre värld och bekant med personer inom den italienska maffian och Colombias drogkarteller.Döden var ständigt närvarande. Flera av Saréns vänner mördades och han utsattes själv för mordförsök. Ett av dem beordrades av Danny Fitzpatrick, grundare av fängelsegänget Brödraskapet.Sarén spelade också en viktig roll i rånet av Finlands Bank i Åbo 2007, där bytet blev 1,5 miljoner euro. Allt rämnade 2016 när ett stort värdetransportrån i Salo i sydvästra Finland misslyckades.Det som berättas i Värdetransportrånaren låter som hämtat från en actionfilm eller tv-serie. Men det här är på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Även solen har fläckar och Andreas begick ett fatalt stilbrott under semestern i Frankrike vilket han redogör för med stor skam i veckans avsnitt. Vi plockar även fram lite guldkorn (och bottennapp) från Rivieran, Bourgogne och Köpenhamn. Stort tack till veckans partner Oscar Jacobson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det här avsnittet får ni träffa mina biz besties i Personal Brand Collective ett samarbete där vi arrangerar föreläsningar, workshops och retreats till bl a Franska Rivieran. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/thebrandexpert/message

Klimataktivisten och Twitter comeback-queen, Greta Thunberg gästar! Vi pratar såklart om hennes engagemang i klimatfrågan, hur hon ser på att Meghan Markle kallar henne för stor inspirationskälla men ändå åker privatjet till sina kompisar på franska Rivieran och vad Greta egentligen tycker om att vara "ansiktet utåt för att rädda miljön". Hon avslöjar också vad hon fick i 18-årspresent och vad hon brukar shamea sina föräldrar för.

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det skrev hon till Scott från sjukhuset. Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:Du höll på att bli galen och kallade det genialitet. Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Nyheterna Radio 15.00

Mästarna, myglarna, stjärnorna, skojarna, banbrytarna och banditerna från den förrädiskt förföriska röjarstaden vid Rivieran. Det har sällan varit så lätt och så befogat att älska och avsky ett lag på en och samma gång.

Mästarna, myglarna, stjärnorna, skojarna, banbrytarna och banditerna från den förrädiskt förföriska röjarstaden vid Rivieran. Det har sällan varit så lätt och så befogat att älska och avsky ett lag på en och samma gång.

Sämsta landslagsspelaren på decennier, fun facts från det sydamerikanska kvalet, vilka spelare är man mest lik, en fin Ligue 1-debut och så blir det blir gissa sambandet och gissa klubben

I veckans avsnitt pratar Pelle om sin drömska tillvaro i sköna Österlen under juli månad. Andreas har i sin tur besökt Antibes och hissar såväl som dissar några av rivierans mest mytomspunna restauranger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fredrik är tillbaka hos den svensktalande franska tandläkaren med rötter i Dalarna och kontor på Rivieran som kom med det oroväckande rådet hörom sist att Frediks tunga borde få en biopsi pga av en liten svart fläck. Detta satte givetvis igång dödsskräcken hos Fredrik och när han nu är tillbaks så blir det inte bättre för den här gången gör tandläkaren med hjälp av en 6K kamera en rundvandring i Fredriks munhåla och shamear honom för hans amalgamtänder och allmänt bristfälliga tandhygien. Och så om Filips sug efter lyx-hippie-tillvaron!

Fuck Karamelodiktstipendiet! Filip och Fredrik inför istället ett nytt stipendium som premierar ordekvilibrister som kommer på uttryck som ”inombordare” eller "åhörarna på Allsång på Skansens första rad såg ut som inpackade smörgåsar i SJ-bistron". Fredrik är på Rivieran och får uppleva devisen i realtid, ”kan stekare steka så steks det!” Och Filip saknar, bland mycket annat, tiden då man kunde resa och hamna på en bar i Grönland och beställa in en back öl. Och kom ihåg var ni hörde det först, Trump ger upp innan valet!

Juan, strax över 30 från Rivieran. Bella har en plan. Att älska i nöd och lust och livets olika stadier och skiftningar.I vilken ålder är man egentligen redo att gifta sig och när ska man skaffa barn?Två unga mammor funderar över det som varit lätt och det som varit svårt i sina förhållanden. I det här avsnittet pratar Isabella och Sheila också om hur det är att bryta upp och gå skilda vägar.När det liksom inte går att andas längre. När de viktiga samtalen uteblir och saker som hållits flytande snabbt sjunker mot botten. Man står där som överkörd av ett tåg och förstår inte hur man ska ta sig vidare. Och sedan den där lömska svartsjukan....Avsnittet avslutas med att Sheila guidar oss in i lite lugn och ro.Producent: Magnus Fridh See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fredrik blir förtvivlad när hans döttrar och fru försiktig och varsamt förklarar för honom att anekdoten om Farbror Bosse och hans bilstereo som han just är på väg att berätta i bilen på väg ner till Rivieran, berättade han en gång bara 9 timmar tidigare. Filip drömmer om att veckla ut en karta och bränna ut till Wyoming i sin bil men de suboptimala förutsättningarna för spontana upplevelser är hämmande. Och viktiga frågetecken från förra veckans avsnitt förtydligas!

I tuffa corona-tider kan det vara skönt att fly verkligheten in i böckernas värld. Dagens gäst är juristen Helene Sjöman, som har skrivit feelgoodboken Östermalm-Rivieran tur och retur. Helene berättar om boken, hur författandet blev hennes stora hobby, om smultronställen i Nice, och tipsar även om hur du kan skriva en egen bok om du har en ledig kvart över varje dag.Foto på Helene: Katarina Nylander Musik: Arrondissement D'amour by Les Sans Culottes is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial NoDerivatives 4.0 License

I Dagens avsnitt snackar vi om alla BaconTanter som håller till på rivieran, vår minnen från Las Vegas och den gången Jonsson nästan blev utplånad av en gangster Polack. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tio och en halv timme på en resdag till franska Rivieran, tjugo timmar på ett dygn och i snitt 42 timmar i veckan, årets alla veckor. Advokatbyrån Fronts vd har fakturerat Göteborgs stad i stor omfattning, men det är inte alltid tydligt för vilket arbete. GP:s Filip Kruse och Per Sydvik har granskat betalningsunderlaget från advokatbyrån, och berättar om arbetet med granskningen.   Dessutom: Tre av dagens viktigaste nyheter.   Programledare: Andreas Granath  

Medelhavet är inte utom räckhåll för dig som föredrar tåget före flyget. Det är Maria Unde Westerbergs budskap. Tillsammans med Kristina Svensson har hon skrivit guideboken Rivieran inom räckhåll. I det här avsnittet av Resor med Vagabond berättar Maria om franska Rivierans guldkorn och om ställen att göra stopp på längs rälsen norrifrån. Dessutom tipsar hon om olika resvägar med tåg och knep och knåp för att förverkliga drömmen om att göra som konstnärer, fotomodeller och jetsetfolk för hundra år sedan: ta tåget till Rivieran. Äntligen får du lära dig om hur du bäst upplever den sydfranska kulturen, maten och naturen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans Stil ska vi göra en resa på räls och ta en titt på några stilfulla företeelser som skett i tågens spår. Programmet är en repris från maj 2019. Tåget, detta alltmer populära transportmedel i miljömedvetna tider, har gett upphov till en hel del under årens lopp inte bara gnöl om förseningar och dyra biljettpriser. För före bilar och flyg var tåg länge det enda och därmed ett mycket exklusivt sätt att snabbt förflytta sig på. Resandet med tåg omfamnades därför tidigt av dåtidens förmögna, som inte ville ge avkall på sin bekväma livsstil. De såg därför tidigt till att kunna resa med stil. För denna exklusiva skara skapades en sorts lyxtåg som kommit att bli mytomspunna, inte minst tack vare sin koppling till mode. Under det tidiga 1900-talet blev till exempel Coco Chanel förknippad med det så kallade Blå tåget Le train bleu ett fashionabelt tåg som gick från Paris till Rivieran. Där fanns förstås också ännu mer omsusade tåg, och tåglinjer, som Orientexpressen. Det är också  tack vare tågen vi har många grandiosa byggnader som väcker vördnad världen över för sin vackra och sinnrika arkitektur, det vill säga centralstationer. I veckans program besöker vi Stockholms centralstation, som stod klart 1871. Det här var under tågets första stora utbyggnadsfas och Stockholms centralstation var juvelstationen i kronan. Stationen skulle vara både storslagen och funktionell. Den grunden finns fortfarande kvar och om man höjer blicken hittar man både originaldetaljer, landskapsmålningar och modern konst. Vi tittar också närmare på fenomenet med tågluff och Interrailkort. 1991 såldes hela 71 000 tågluffarkort i Sverige, men sedan kom populariteten av sig, men idag är intresset på väg uppåt igen. Vi berättar också om rallarna, männen som byggde de svenska järnvägarna. Det gjordes inte bara med hårt arbete, utan även med hjälp av sång. Vi pratar om rallarvisor med folkmusikern Johanna Bölja. Veckans gäst är Per J Andersson, journalist och författare, aktuell med boken Ta tåget: På spåret genom historien, samtiden och framtiden. Programmet är en repris från 10 maj 2019.

Vi är tillbaka efter resor till Beverly Hills och Rivieran. Andreas diskuterar sin tudelade känsla kring den årliga semesterrakningen och Pelle fluktar efter en klassisk Corvette från 60-talet. Stort tack till veckans partner Breitling. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Idag ska vi göra en resa på räls och ta en titt på några stilfulla företeelser som skett i tågens spår. Tåget, detta alltmer populära transportmedel i miljömedvetna tider, har gett upphov till en hel del under årens lopp inte bara gnöl om förseningar och dyra biljettpriser. För före bilar och flyg var tåg länge det enda och därmed ett mycket exklusivt sätt att snabbt förflytta sig på. Resandet med tåg omfamnades därför tidigt av dåtidens förmögna, som inte ville ge avkall på sin bekväma livsstil. De såg därför tidigt till att kunna resa med stil. För denna exklusiva skara skapades en sorts lyxtåg som kommit att bli mytomspunna, inte minst tack vare sin koppling till mode. Under det tidiga 1900-talet blev till exempel Coco Chanel förknippad med det så kallade Blå tåget Le train bleu ett fashionabelt tåg som gick från Paris till Rivieran. Där fanns förstås också ännu mer omsusade tåg, och tåglinjer, som Orientexpressen. Det är också  tack vare tågen vi har många grandiosa byggnader som väcker vördnad världen över för sin vackra och sinnrika arkitektur, det vill säga centralstationer. I veckans program besöker vi Stockholms centralstation, som stod klart 1871. Det här var under tågets första stora utbyggnadsfas och Stockholms centralstation var juvelstationen i kronan. Stationen skulle vara både storslagen och funktionell. Den grunden finns fortfarande kvar och om man höjer blicken hittar man både originaldetaljer, landskapsmålningar och modern konst. Vi tittar också närmare på fenomenet med tågluff och Interrailkort. 1991 såldes hela 71 000 tågluffarkort i Sverige, men sedan kom populariteten av sig, men idag är intresset på väg uppåt igen. Vi berättar också om rallarna, männen som byggde de svenska järnvägarna. Det gjordes inte bara med hårt arbete, utan även med hjälp av sång. Vi pratar om rallarvisor med folkmusikern Johanna Bölja. Veckans gäst är Per J Andersson, författare och journalist.

Vi gissar spelare och pratar allsvenskan, lite Ajax och Alexander Isak. Och så lanserar vi en ny programpunkt. Vad hände sen? 

En sunkig nattklubb i London. En märklig historia från Rivieran. Och så en del om nya Jönsson-ligan-filmen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I detta avsnitt catchar vi upp från Västkusten och Rivieran. Vi pratar om tre stora störningsmoment i tjejgängskulturen, om syskonspaningar, om att rannsaka sig själv och om ätstörningen. Eller ja,... Pillerpodden är ett bolag med olika projekt som utgör samma syfte: att bryta tabun kring psykisk ohälsa, bland annat genom föreläsningar.

Fredrik spelar in från världens bästa soffa, på världens bästa strandklubb, invid världens bästa hamnby. Ta fram papper och penna, för här kommer sommarens i särklass bästa resetips signerat Fredrik af Klercker. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hellonin Haastajat -podcastin ensimmäisessä jaksossa vieraana mies Rivieran takana eli  Atte Laurila. Tässä jaksossa keskustellaan, siitä mitä piti tapahtua, jotta elokuvateatterialaa haastavasta hähmäisestä ideasta  muodostui helsinkiläisten elokuvateatterikokemukset mullistava konsepti, asenne, ja toimintakulttuuri. Syntyi Riviera, jonka ovia kolkuttelee tänä päivänä HBO.

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas. Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig, skrev Wittgenstein. Och Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands." Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare. Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul" Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga. Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium. Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar. Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon. Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem. Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad" Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat. "Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem. Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund. Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.  Katarina Wikars "Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson "Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011  

I duons andra avsnitt är distansförhållandet ett faktum. Det pratas Frankrike och kläderna man helst ikläder sig under en påsk på Rivieran. Weinås tipsar om favoriterna från klockmässan i Basel och Nilsson vill armkroka Weinås i Pridetågets första led. Det är bruna ringar i de napoletanska byxornas innerfoder och det låter som Andreas stulit Hemmingways röst och satt sig i en kakburk. Trevlig lyssning! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Rivieran Ilta – Toimeliaisuuden ja toimettomuuden tulevaisuudesta pidettiin Elokuvateatteri Rivierassa 12. kesäkuuta vuonna 2017. Tämä osuus käsittelee sitä miksi ja millaista työtä tehdä nyt tai huomenna. Miksi töitä tehdään? Perinteisesti yrittäjyyteen liitettyjen voiton tavoittelun ja vaurastumisen korvaaminen toimeentulon turvaamisella ja oman ja yhteisön hyvinvoinnin maksimoinnilla tuottaa hauskoja uusia kysymyksiä ja vastauksia. Esityksessä käytetty presentaatio – https://www.dropbox.com/s/67erhq5iz8uj18f/rivieraprese_final.pdf?dl=0

Rivieran Ilta – Toimeliaisuuden ja toimettomuuden tulevaisuudesta pidettiin Elokuvateatteri Rivierassa 12. kesäkuuta vuonna 2017. Toinen osuus keskittyy arjen käytäntöihin, yrityksen pyörittämiseen ja työkaluihin. Miten känni-ideoista viedään parhaat kokeiluiksi? Mikä on suhde rahaan? Miten järjestetään kirjanpito, laskutus ja muut hallinnolliset tehtävät parhaalla tavalla niin, että yrityksessä olisi mahdollisimman vähän pyörittämistä? Tässä apuna on taloushallintoa ja kauppatieteitä opiskellut ja vuosia lukuisille yrityksille tehnyt Joonas Saario, jonka kanssa olen käynyt oman firmani toimintaa ja käytäntöjä läpi. Esityksessä käytetty presentaatio – https://www.dropbox.com/s/67erhq5iz8uj18f/rivieraprese_final.pdf?dl=0

FREDAA, #GAMLATRÄ-FREDAA. På planen finns inte mycket att glädja sig åt, men i öronen kan du nu få en resa till himmelska höjder. Släpp allt, sippa på en sylskåpskall öl och upplev ett unikt ljud av ÖSK:s första titel, intervju med mittfältsgeneralen Johan Mårtensson, grävande journalistik av Korre-Alfred om vad fransmännen på Rivieran egentligen vet om sina stjärnor i svartvitt och så krönika av herr Thor. Allt i avsnitt 26 av ditt radioprogram om Svartvit K Ä R L E K. #HEJASPORT See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Polenpodden har fått en makeover.  I första programmet diskuterar Ted och Magda mustaschfarbröder och baskertanter. Gunilla Lindberg, som har bevakat Polen och polsk politik sedan 2005, nyhetsspanar om Janusz Korwin-Mikke, numera världskänd på grund av sitt uttalande om kvinnor. Författaren Kasia Molęda tipsar om den polska rivieran.

8000 svenska fotbollsfans får plats på Camp Swedens camping på Rivieran i sommar för att följa EM, Lindha Jansson på Camp Sweden berättar i Arenan hur du får en plats och att det är bråttom att boka. Vi följer med Ronald Rolle Åhman, känd fotbollsprofil och hans vapendragare Göran Willis på deras kartläggning av Sveriges 2500 idrottsplatser till hösten kommer deras Arenabibel ut i bokhandeln.Och i #bollkunskap gottar vi oss åt några skrattframkallande fotbollsklipp och efterlyser fotbollspelare som kommer från öar.Redaktörer: Andreas Matz och Martin Marhlo.

I detta andra avsnitt av Filmsnack har våra filmsnackare kollat in tre stycken filmer lite extra. Det bjuds på analyser om läskiga skräckisar, dumma dinosaurier och finska mystroll på semester. Mycket nöje!  

Och konstaterar att nå't håller på att hända. Perre varnar för olivkärnor sen han i somras kom hem från Rivieran med en halv kindtand i handen. Micke får panik av bedövning. Det som annars är Nickes räddning - hos tandhygienisten. Men hur som helst, framför dom sluttar nu plötsligt planet allt brantare, en bana snitslad av rotfyllningar, utdragningar, implantat, bryggor, broar....lösgom! Och inte bara hål i tänderna - och mellan dom - utan också i plånboken. Varför är högkostnadsskyddet så dåligt vad gäller tänderna, när dom är en spegel av hela kroppshälsan? Och - hela samhällskroppen. Tack och lov avslutar Micke med ett tänkvärt tips, som kan rädda mycket! Och slutlåten är självklar - “Treat me nice” (Elvis) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kino packar smoking och långklänning och far till Rivieran och filmfestivalen i Cannes! En lång rad stjärnor som Woody Allen, Cate Blanchett och Isabella Rossellini är också mitt i packbestyren. På plats bland undersköna, plastikopererade och photoshopade filmstjärnor, paparazzis och wannabees, umgås Saman Bakhtiari, Lisa Bergström och Emma Engström med den globala filmindustrin och dess följe.Vi undersöker hur det gick med festivalchefen Thierry Frémauxs selfieförbud på röda mattan, kvaliteten på invigningsfilmen La Tête haute av Emanuelle Bercot och om det verkligen är möjligt att Woody Allen har gjort ännu en film om kärlek mellan en äldre man och en mycket yngre kvinna i Irrational Man. Sedan finns det även utrymme för lite svensk patriotism i Cannes i år. En av de verkliga huvudpersonerna på årets festival är skådespelaren Ingrid Bergman som skulle fyllt hundra den 29 augusti 2015. Hon pryder festivalaffischen och mycket lägligt har filmaren Stig Björkman precis blivit klar med dokumentären Jag är Ingrid. Kinos reporter Laura Wihlborg har gjort en vandring i Stockholmsflickan Ingrid Bergmans fotspår tillsammans med regissören. Vi har också träffat årets Producer on the Move - Annika Rogell - som är på plats i Cannes med festivalälsklingen Min Lilla Syster, Sanna Lenkens film om när ätstörningar blir en del av familjelivet.Programledare: Saman BakhtiariProducenter: Nina Asarnoj och Lisa Bergström

Lisa Bergström och Saman Bakhtiari är på plats vid Rivieran och jobbar sig fram mellan PR-folket och Cannes-administrationen på sin väg mot stjärnorna! Lisa Bergström och Saman Bakhtiari klättrar över stenarna på stranden i Cannes och försöker smälta dagens möte med den filmiska PR-industrin. Vägen fram till stjärnintervjuerna är något av en kamp på liv och död. I årets premiärpodd diskuterar de filmerna de ser fram emot mest. Lisa Bergström vill se den grekiske regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film - The Lobster - och Saman Bakhtiari längtar efter Natalie Portmans regidebut med en film som bygger på den israeliske författaren Amos Oz roman - En berättelse om kärlek och mörker.

Ett år efter flytten från Borås till Nice. Här berättar han om livet på Rivieran, om den heta fotbollstemperaturen och temperamentet, om träningspasset som avbröts då hårdföra fans stormade planen med bengaler och smockor i luften. Hör om lagkompisen som blev häktad och att det pratas Zlatan i franska omklädningsrum, ett älska-och-hata-förhållande, varje dag. Han ger sin syn på möjligheten att ta en landslagsplats i den nya mittfältsrollen, talar om tillfället då Klas Ingesson gav honom rysningar och att den stora drömmen finns i Premier League. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi besöker Nice Life i Nice, Loving Hut i Menton, kollar in Sanremo i Italien och besöker Monaco. Det blir också intervju med en vegansk Foodtruck - Vegan Soul Train. Besök hos Seyhmus på Södermalm och några röster från Vegofesten som hölls i Örebro i början av maj. 

Jean-Paul Goude (1940-) har kallat sig för grafisk formgivare, illustratör, filmskapare och koreograf, men idag är de flesta överens om att konstnär passar bäst. Hans unika och uppfinningsrika bildspråk har nämligen präglat och påverkat en hel del inom dagens mode-, musik och reklamvärld. Genom att förlänga och förstärka (förbättra, tycker han själv) kroppars proportioner får han fram en sorts superfigurer. Grace Jones gjorde han tillexempel till en aldrig tidigare skådad discodrottning på det viset. Mer om honom och hans stil berättar vi i veckans STIL. I hemlandet Frankrike betraktas Jean-Paul Goude sedan länge som en stor innovatör. Just nu (fram till den 25 maj) pågår utställningen Une introspection om Jean-Paul Goude och hans verk på Le Théâtre de la Photographie et de  l'Image i Nice, på franska Rivieran. Utställningen ger rikliga exempel på hans gränslösa och färgsprakande fantasi, som han under sin femtioåriga karriär – han började jobba 1964 – fått utlopp för i modetidningar, annonser, musikvideor och reklamfilmer som setts av människor över hela världen. Och de som de senaste tio åren besökt Paris, har säkerligen sett hans knasigt humoristiska annonskampanjer för varuhuset Galeries Lafayette i tunnelbanan. Frågan är förstås om Jean-Paul Goudes idéer om att blanda kulturer, färg och form skulle bli lika varmt bemötta idag. Liksom hans faiblesse för att göra om kvinnor. Grace Jones är långt ifrån den enda kvinna som han meckat med och gjort till sin musa, på sitt sätt. Den algeriska skönheten och tidigare modellen Farida Khelfa är en annan. Jean-Paul Goude säger sig dock vilja vill utmana vår blick och våra föreställningar om vad mode och skönhet är. Det gör även den amerikanske modeskaparen Rick Owens, som idag verkar i Frankrike. Under Paris modevecka i höstas ställde han till rabalder genom att anlita stepdansgruppen Momentum från Harlem som modeller. Bra eller dåligt? I programmet får vi höra vad de själva tycker. Vi har även träffat den jordanska fotografen Tanya Habjoqua som valt att skildra palestiniers vardag med humor och glädje. Inte helt olikt Jean-Paul Goudes sätt att betrakta livet. Hennes fotoserie Occupied Pleasures visar hur palestinier outtröttligt fortsätter leva sina liv, trots ockupation och konflikter. Och så har vi pratat med Sahara Widoff som är en av den svenska modevärldens mest anlitade scenografer. Och precis som Jean-Paul Goude älskar hon att bygga upp egna fantasivärldar. Veckans gäst är Victoria Kawesa, forskare inom genusvetenskap, rasism och diskriminering på nationell och internationell nivå.

Vi intervjuar Pär Holmgren om klimatet och miljön. Fyra riksdagspartier (M, V, KD & MP) svarar på frågor om miljön. Vi besöker Gröna Kassen och en av Europas minsta veganrestauranger, den ligger i Nice. Hudvårdavsnittet tar med dig på djupet ner i huden.

Kinos Roger Wilson och Lisa Bergström summerar tio dagar av intensivt filmtittande på Rivieran. Det handlar om världsstjärnor i tårar och otrevliga danskar, om svenska storsatsningar och debutanter från Hong Kong. Och så har Kino sett filmhistoriens kanske längsta lesbiska sexscener i en spelfilm någonsin. Ett känslosamt återseende blev det för Michael Douglas, som var här i Cannes med sin första roll sedan han var cancersjuk. Han spelar glamourpianisten och smygbögen Liberace i Steven Soderberghs film Behind the Candelabra. Och under presskonferensen tog känslorna över. Den kvinnliga närvaron i Cannes är ju väldigt skral. En serie som ändå sticker ut när det gäller antalet kvinnliga regissör är tävlingsserien Un Certain Regard. En av de om de som deltar där är den regissören Flora Lau från Hong Kong. I hennes debutfilm Bends får vi möta Anna och Fai och genom deras liv skildras spänningen som finns mellan Hong Kong och Kina. Kinos Saman Bakhtiari träffade Flora Lau dagen efter hennesfilm hade premiärvisats i Cannes. I torsdagskväll stod det klart att regissören Ninja Thyberg vann andra pris i kritikerveckans kortfilmstävling. Det innebär att hennes film Pleasure kommer att visas på franska Canal + så småningom. Den handlar om hur det skulle kunna se ut bakom kulisserna på en porrfilmsinspelning.    Roger Wilson träffade skådespelarna Jenny Hutton och Christian Brandin. Hör också trummisen Lars Ulrich från bandet Metallica som var i Cannnes för att berätta om ett nytt filmprojet. Det kommer att bli en sorts konsertfilm med en historia om en hjälte som heter Trip. Lisa Bergström träffade honom. En annan Cannesgäst i år var Ella Lemhagen, som åkte dit för att prata om sin kommande film, en filmatisering av Max Lundgrens roman Pojken med Guldbyxorna. Den som också är en legendarisk tv-serie från 1975. Nu utspelas den i nutid. Att pengarna som pojken hittar i sina byxfickor kommer från olika kassavalv, ja det ställer förstås till med ekonomisk obalans och blir en politisk fråga i dagens allt mer nervösa ekonomiska läge. Och så får nu höra hur en intervju kan haverera helt och hållet när Roger Wilson mötte den danske regissören Nicolas Winding Refn. Och så blir det förstås spekulationer om vem som vinner årets Guldpalm. Programledare: Roger Wilson och Lisa Bergström

Det är inte bara städer som Paris, London, Milano och New York som påverkar trenderna. Även Florida har gett upphov till både mode och trendsättande filmer och tv-serier. Miami Beach är dessutom sedan 2002 centrum för USA:s största konstmässa, Art Basel Miami Beach. Årets mässa börjar nästa vecka, den 6 december. I veckans STIL tittar vi närmare på hur Florida kom att dra till sig både trendsättare och turister. Redan slutet av 1800-talet började Palm Beach, en av palmer kantad smal barriärö längs Floridas östkust, växa fram som solig semesterort för bättre bemedlade. Den tropiska orten Palm Beach blev en amerikansk motsvarighet till den franska Rivieran, som lockade till sig dollarmiljonärer som startat företag inom stål, tåg, olja och frukostflingor. Där satte de sprätt på pengarna genom att bygga fantasifulla hus och en ny sorts societet inrättades. 1906 lanserades magasinet ”Palm Beach Life”, vilket är USA:s äldsta societetstidning. Och stilen som odlades i solen, spreds över landet och blev till ett begrepp. Uttrycket ”Palm Beach” blev snart en självklar modereferens i USA, när man syftade på en lyxigt ledig klädstil. I slutet av 1920-talet utropade modetidningen Vogue: ”Att inte ha rätt kläder i Palm Beach är en tragedi”. Plaggen som bars gjorde till en början av franska modeskapare som insåg den ekonomiska potentialen i den amerikanska marknaden. Paquin, Lanvin och Worth gjorde alla speciella kollektioner, designade för just Palm Beach. Ingen amerikansk modeskapare gav sig på genren – förrän Lilly Pultitzer dök upp, 1959. Lilly Pulitzer (1931–) var gift med Peter Pulitzer, arvtagare till tidningsmogulen Joseph Pulitzer, som valt att satsa på citrusodlingar i Florida. För att ha något att göra (det var en tid då kvinnor i de högre ännu inte självklart arbetade) satte hon upp ett stånd i Palm Beach där hon sålde juice, pressad av makens apelsiner och grapefrukt. Frukten fläckade emellertid hennes vita skjortor. Men de gav henne också en idé till ett nytt klädkoncept med klänningar i bjärta mönster med limegröna palmer, solgula solrosor och himmelsblå snäckor, som effektivt dolde alla fläckar. Mer om det – och om hur man tar bort fläckar från kläder – får vi höra i programmet. Miami Beach började snart konkurrera med Palm Beach som kom att representera en ny sorts glamour. En farligare stil. Under det sena 20-talet dök gangsterkungen Al Capone upp i Miami Beach som snart fick rykte om sig att var ett ställe dit dåtidens celebriteter reste för att njuta av spel och sprit och sol. Populariteten höll sig ända till det sena 60-talet, då det började gå utför. Men i mitten av 1980-talet var staden tillbaka på trendkartan igen. TV-serien Miami Vice hjälpte till med att återskapa glamouren. Den påverkade även herrmodet och förändrade fullständigt sättet tv-serier musiksätts på. Mer om det får vi höra i programmet. Vi har även kollat upp vad som hände med en annan av 80-talets stora trender, solariesolningen. Och så får vi höra om varför r'n'b-stjärnan Rihanna nyligen uppträdde på TV-programmet Saturday Night Live framför videoprojektioner av grekiska kolonner, palmer, psykedeliska mönster och vidsträckta havsytor - en estetik lånad av seapunkrörelsen. Mer om denna mikrogenre i veckans program. Veckans gäst är Marina Schiptjenko, delägare i Galleri Andréhn-Schiptjenko.

Programmet sänds måndag den 13 augusti kl 10.03 och tisdag den 14 aug kl 19.03 För första gången på nästan 40 år blir det ett personligt möte med Anita Lindblom i radion. Redan 1969 lämnade hon landet för att bosätta sig i Paris, då med sin boxande make Bosse Högberg. Både skattemyndigheterna och kvällstidningarna jagade de båda. Det var 45-varvaren "Sån't är livet" som snurrade igång en karusell med berömmelse, dramatik och sedan ett ensamliv i en lägenhet på en bergssluttning i en liten fransk stad vid Rivieran. Möt en kvinna som har sitt artisteri mycket levande, som är förbannad, fräck och rolig! Som sällan släpper en jävel över bron. Men Martin Dyfverman fick komma - och förklaringen finns i en gemensam förkärlek för en gammal amerikansk sångare och låtskrivare...

Han är en av våra mest populära konstnärer och tavlorna han målar utstrålar lycka, välbehag och idyll, men konstnären bakom avslöjar att han själv inte alls är speciellt lycklig jämt. Mitt liv är som en berg och dalbana berättar han hos Ulf Elfving på söndag. Lennart Jirlow är uppväxt i Stockholm men i takt med att konstnärsdrömmen växte sig allt starkare, flyttade han till Paris. Idag pendlar han mellan den franska huvudstaden, Rivieran och sommarhuset ute i den svenska Skärgården.

En "kanske lite sorgsnare" ståuppkomiker är gäst hos Nordegren idag. Åtminstone är det underrubriken på Jonas Gardells föreställning "Trafikplats Glädjen", som har premiär i morgon. Själv beskriver Jonas denna onsdag som en "transitdag", när inte mycket mer återstår än att vänta ut tiden till premiären. Vi hjälper honom en stund, och undersöker var denna spännande Trafikplats Glädjen egentligen är belägen. Även operasångerskan Lena Nordin väntar på premiär. För hennes del handlar det om att vänta till lördag, när Kungliga Operan har premiär på Läderlappen. Strauss klassiska operett om kärleksförväxlingar och champagnegalopp har denna gång placerats på den franska Rivieran. Men Lena Nordin laddar med att gästa Nordegren i radions något torftigare miljö - studio 7. Bisittare är den ständigt förväntansfulla Maja Aase.