Podcast appearances and mentions of katarina frostensons

Katarina Frostensons nya bok "F - en färd" har kallats både oanständig och ond, men också hyllats som stor konst full av livsvisdom. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén har fastnat för ett ord som förekommit i debatten: privilegium. Begreppet har sina rötter i ståndssamhället, men enligt en i våra dagar populär föreställning blir den som åtnjuter ett privilegium själv blind för det. Som musikjournalisten i Svenska Dagbladet, som vittnade om sin coronadepression i söndags. Inställda konserter och uteblivna uppdrag gör henne så dyster att hon inte ens ser meningen med att läsa böcker eller se på teve. Hon upprepar för sig själv att hon är priviligierad - hon är varken ensam, sjuk eller fattig - men det betyder ingenting när hennes yrkesidentitet står på spel. När Katarina Frostensons nya bok "F - en färd" recenserades i samma tidning, härom veckan, beskrevs den som "låg, smutsig, så inåtvänd och privilegierad att man baxnar". Men idén om den priviligierades hemmablindhet stämmer inte riktigt på Frostenson. Hennes främsta privilegium är litteraturen, tillgången till och det djupa kunnandet om den. Hon inte bara ser det privilegiet - hon överlever med dess hjälp. Vid sidan av de dystra fängelsebesöken och de hätska utfallen mot en svekfull omvärld så består "F" av läsakter - referat, citat och tolkningar av världslitteraturen. Det är den som gör hennes belägenhet meningsfull, möjlig att uthärda. Kanske är litteraturen det enda privilegium som endast kan upprätthållas genom att delas? Det betyder inte nödvändigtvis att hon ser den belägenheten, och dess orsaker, klarare. Hon skriver själv att "författaren är vansklig som tänkare" eftersom "förvandlingen är litteraturens hjärta". Hon förkastar den kollektiva, juridiskt och medialt fastslagna berättelsen om hennes makes skuld som en ond saga, men väver också sin egen om hans oskuld och offerskap - med litteraturens hjälp. Recensionerna har i hög grad kretsat kring det där. Och visst: att bortse från bokens sanningsanspråk vore att omyndigförklara den. Men jag har inte sett en enda recensent som diskuterar sanningen i sak. Den har varit något givet; en utgångspunkt för moraliska omdömen, i huvudsak negativa. Avståndstaganden. Kanske är litteraturen, och konsten i vid mening, det enda privilegium som endast kan upprätthållas genom att delas? Och som är tillgängligt för alla som vill, och orkar. Men den kräver förstås en läsare som kan ta emot den. Man måste inte underkasta sig Katarina Frostensons sanning för att kunna läsa "F". Men man får nog lov att lägga sin egen åt sidan en stund, i synnerhet om det är den vedertagna. Och acceptera hennes, under läsningen. Som med vilken roman som helst, egentligen. Själv känner jag mig som en av änglarna i Himmel över Berlin. Med handen på författarens axel följer jag henne i stegen, och får lyssna på hennes tankar. Det är ett privilegium. Jag kommer att tänka på Peter Handkes dikt, Lied vom Kindsein, som inleder filmen. Sista strofen går så här, på svenska: När barnet var barn hade det inga åsikter om något hade inga vanor, satt ofta i skräddarställning, for iväg hade en virvel i håret och gjorde inga miner när det fotograferades

Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. Veckans ord är Fall. Det var visserligen Biden som vann amerikanska presidentvalet men Trumps förlust dominerar nyhetsflödet. Han sparkar ministrar på Twitter, inleder en myriad juridiska processer, försöker mobilisera folkmassor mitt i värsta Coronan, och frågan kvarstår: vem som ska våga berätta för honom att han snart inte är president längre? Det spekuleras om han ska lämna landet, starta tevekanal, benåda sig själv. Det hela påminner i sin absurditet om nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez sjuttiotalsroman "Patriarkens höst" där en latinamerikansk diktator uråldrig och på övertid hasar genom sina salar som en elefant i snö omgiven av smickrare medan han mumlar, vilken skittidning, för helvete. De redan fallna landsfäderna från grannländerna sitter i galauniformer som de satt på sig bak och fram ovanpå pyjamasen och drömmer om den illusoriska båt som ska ge dem ett andra tillfälle. Är Danmark det nya Wuhan frågas det i en rubrik. De 17 miljoner Coronamuterade danska minkarnas öde avgörs i Folketinget och avlivningen pausas tills vidare. Ett antal redan döda minkar har dock redan fallit  ur en lastbil med dålig förankring och legat i drivor på motorväg E45 i kvällningen. Som en scen i en katastroffilm. Det är plötsligt svårt att minnas hur det var innan. Andra vågen. Kurvorna brant upp igen. Överallt. När man känner sig falla men inte vet vart. Det finns en kort text av surrealisten Jean Ferry från 50-talet om ett egendomligt land där allt är som när man i mörkret försöker sätta foten på det sista trappsteget, det som inte finns. Här är all materia som det obefintliga steget på er trappa skriver han. Man vänjer sig inte vid det, och ni ska inte komma hit. F kan vara Fallet. Som i Katarina Frostensons nya prosabok "F". Hennes hårdnackade vägran att se någon annan aspekt av verkligheten än den hon redan bestämt sig för. Sverige är en trång stövel, de som anklagat hennes fladdrande fjäril för övergrepp är megäror. När Arnaults fall inte prövas i Högsta domstolen utan han döms till fängelse och hon utesluts ur Akademien faller hon handlöst ner från sin upphöjda position, och samtidigt mer handgripligt från ett loft i Paris och bryter armen mot stengolvet. Om detta skriver hon insiktsfullt innan ältandet av oförrätterna åter tar överhanden. Att godta fallet. Att godta världen. Fallet som svävande. Känslan av att ge efter. Fallet för att känna sin tyngd. Och på ett stängt Moderna Museet i Stockholm står de fortfarande, Giacomettis skrovliga och sköra bronsskulpturer, så spröda att de skälver när någon går förbi. De har fått sina stora fötter förankrade som för att inte falla omkull. Han visar vad som finns kvar av människan när skenet är borta, skrev författaren Jean Genet. Och kanske är det så vi ser ut, tänker jag, när allt det yttre har fallit av. Det ändras timme för timme nu. Säger någon inne i Vita huset om Trumps humör eller processande. Tryggheten en illusion. Trappan ett hål. Allt kommer att gå över. Det måste bli bättre. Göras bättre. En morgon kommer vi att vakna och Trump inte vara överst i nyhetsflödet mer. Ett vaccin här. Vi kan gå hem till varandra. Paradoxalt nog fick hoppet om ett vaccin denna vecka ett videokommunikationsföretags värde att störtdyka. Och här snackar vi ett fall på si så där 15 miljarder dollar.

Gunilla avslöjar vilka Lars Norén gillar och ogillar och Martina berättar vad hon gillar och ogillar med Katarina Frostensons nya “F – en färd”. Dessutom: Allt om saprofytiska teatermän.

På 1980-talet blev hela det svenska avantgardet stöpt i en postmodernistisk form och poesin sjöng dekonstruktionens och relativismens lov. Eller? Göran Sommardal dyker ner i minnets grumliga vatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När scener ur historien fladdrar förbi mig, på tv-skärmen, eller på bioduken, och det handlar om bilder ur min egen samtid, kolliderar det flödet ofta med mina egna minnen, och jag blir mer uppfordrad, emellanåt till och med uppretad att reagera. Ofta vad beträffar detaljer som: hade Palme verkligen en så spetsig näsa? Fan att Krustjev verkligen tog av sig skon i FN och dunkade den i bordet framför sig! Och inte var det som kvinna som Ulla Lindström vägrade hovniga inför drottning Elisabeth på Sverigebesök, det var ju som republikan! När vi så närmar oss det begränsade utsnitt av historien där jag själv i en mer bestämd mening har vistats, så blir kalibreringen mer problematisk. Håller jag med, eller inte? En sak minns jag inte, men likafullt är den där, en annan sak finns inte med men borde ha gjort det. Vad var det som utspelades i litteraturen där uppe, medan jag själv befann mig i mina tidiga tonår nere i den svenska blåbärsskogen? Nog stod det klart att det jag just hade börjat bekanta mig med var nå­gonting annorlunda nytt än vad mina dårvarande modernistiska hjältar kunde prestera, det var uppenbart. Och då hade jag ändå stött på sådana som Rimbaud, Alfred Jarry, Apollinaire och surrealisterna. Den första kilen in i den höglitterära högtidligheten som jag gärna vill minnas det utgjordes av Bröderna Casey, en romanparodiroman av Peter Husberg, bakom vilken dolde sig innertrion Torsten Ekbom, P O Enqvist och Leif Nylén. Det var vår svensk­­lärare Torsten Sandhammar som under en lektion i andra ring i gymnasiet 1964 ur sin slitna portfölj plockade fram den nyutkomna boken och började läsa högt. Han gjorde sånt för att chocka oss med "det nya", litteratur som bröt mot normen för vad litteratur fick vara. Sedan dök de upp, en efter en: Carl Fredrik Reuterswärd med I lagens namn och Prix Nobel, den senare en sobert gul volym, som signalerade finfin roman, men vars textuella innanmäte uteslutande bestod av skiljetecken. Sedan Sonja Åkessons Husfrid, Bengt Emil Johnssons Gubbdrunkning, Lars Noréns Inledning nr: 2 till SCHIZZ. Mest häpnade jag nog över Åke Hodell: Bruksanvisning för Symaskinen Singer Victoria, nytryck av originalbroschyren med tilläggen: Åke Hodell, roman och förlaget Kerberos. Och sen böckerna som Hodell gav ut på samma förlag: Elis Eriks­sons oför­glömliga tecknade serie Pavan med felstavade pratbubblor i fem häften, och Stig Bröggers To Lady Victoria Welby, som be­stod av lösa ark nerstoppade i ett brunt A5-kuvert, med adressen utanpå.                      Tillsammans med mitt pågående bing-läsande av den nya franska romanen framträdde detta omedelbara nya utan en skymt av den tänkta undermineringen av universalismen, den objektiva verkligheten, moralen, sanningen, den mänskliga naturen, förnuftet och framsteget allt det som "postmodernismen" senare skulle kom­ma att beteckna. Det var bara sinnesvidgande nytt, helt och enkelt. Kanske först som en effekt av min egen bildningsgång och beläsenhet. Kanske senare på grund av ett scenbyte. Men hur gick då detta svårbeskrivliga till? I Sverige är det ju främst 1980-talet som kommit att förknippas med den postmoderna vändningen. I Kungliga bibliotekets arkiv av Svenska dagstidningar lyckas jag sent omsider spåra det första pratet om postmodernism. Jag söker från början på 1975 till slutet av 1980 och hittar sex förekomster, första gången 1977, i en intervju som Pia Sandelin gör med John Gardner. När jag utökar t.o.m. 1985 blir det 219 träffar. Och omfattar tiden ända fram till och med 1990 dyker postmoder­nismen upp 857 gånger i tidens tidningar. De första fem åren handlar det framförallt om arkitektur och konst. Både utskåpningar, ifrågasättanden och spridda hurrarop. Ingela Lindh skrev i Dagens Nyheter 1982, att den svenska debatten föreföll nyrmornad. Ännu 1985 kunde en insändare till GöteborgsPosten fråga sig: "Vad betyder POSTMODERNISM? Undrar en som aldrig frågat förr. När jag nu läser Victor Malms litteraturvetenskapliga avhandling "Är det detta som kallas postmodernism?" gör jag det av synnerligen privata skäl. Inte för att jag har något emot att få veta något nytt och intressant om huvudpersonerna Katarina Frostensons och Stig Larssons poetiska författarskap, men det som lockar mig bäst är att få bekanta mig med förslaget till karta över ett territorium där jag faktiskt en gång själv har klampat. Går det att hitta tillbaka till mina egna ingrodda och närgångna litterära upp­levelser av tidens tvister och texter? Eller Ve och fasa! om de i den akademiska eftertankens kranka blekhet skulle te sig förverkade, eller åtminstone underminerade. Jag hade ju varit där, i realtid, med hull och hår, läst och recenserat, träffat och t.o.m. blivit bekant med några av huvudpersonerna, till skillnad från Malm, som ju är född 1990 och som varit mer utlämnad åt arkiven och de litterära texterna och figuranternas egna levande minnen för att orientera sig i landskapet. Jag ville känna mig som en orienterare som utan karta och kompass hade hittat ut ur skogen, och nu försökte lokalisera på kartan var jag hade varit. Att äntligen kanske, och naturligtvis med en viss ironi få syn på skogen som till äventyrs skymts av alla träd. Eller kanske rentav skymta ett helt annat skogsbryn, skymt av helt andra träd. Men Malm verkar gå en annan väg och gör sig på sätt och vis av med postmodernismen som ett begrepp med tydligt estetiskt och intellektuellt innehåll. Den postmoderna litteraturen definieras helt enkelt som den som skrivs under den period eller det tillstånd som kallas postmodernitet. Den förklaras som en mångfald av svar på den globala kapitalismens fladdrande bilder. För min egen del erbjöd 80-talet på ett till synes gränslöst och hejdlöst flöde av nya poeter, men det föll mig ändå aldrig in att försvenska det postmoderna till att gälla dem: Kristina Lugn, Göran Greider, Katarina Frostenson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ann-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson, Konny Isgren, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Eva Kristina Olsson, Jörgen Gassilewski, Håkan Sandell, och som fortsatte att flöda under 90-talet. Jag avläste det alltid som en saliggörande diversifiering av poesin, aldrig som produkten av en samlande -ism. Möjligen som resultatet att alla kulturideologiska sammanfattningar, och framförallt i en positiv mening, är dömda att misslyckas. Inte ens när nya tidskrifter som Kris, Montage och Res Publica äntligen kunde erbjuda läsning av kontinental filosofi och litteraturteori, i tillägg till det som redan hade smugit sig in i gamla följeslagare som Ord och Bild, BLM, Lyrikvännen och Häften för kritiska studier inte ens då föreföll det mig som något avgörande inbrott eller ge­nom­­brott för det specifikt postmoderna. Utan mer som en upphämtning av en bild­nings­tradition som bara alltför länge hade fått ligga för svensk fäfot. Och när det pro­klamerade postmoderna ovädret hade dragit förbi, så visade sig återstå strax bakom stugknuten "vår" gamla vanliga förtröstan. Där "alla" nyss med ljus och lykta hade le­tat efter en värld att kunna dekonstruera, strävade nu den stora kulturmenigheten plötsligt lika enträget efter alltings entydiga uppbygglighet. Såna blev de postmoderna tiderna när de väl fått av sig camouflagedräkten. Säger en som fortfarande undrar. Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare

Först kommer anklagelserna, sen försvarstalen. I det här avsnittet pratar vi om Fredrik Virtanens, Horace Engdahls och Katarina Frostensons försvar i bokform.

På kort tid har tre böcker kommit ut som alla rymmer kritiska perspektiv på Metoo och krisen i Svenska Akademien: Katarina Frostensons K, Horace Engdahls De obekymrade och Fredrik Virtanens Utan nåd.Martin Aagård, Claes Wahlin och Cecilia Djurberg pratar om hur dessa böcker kan läsas - som litteratur, partsinlagor och fenomen i förhållande till medielogiken.Programledare och producent: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Horace Engdahl, Katarina Frostenson och Fredrik Virtanen är alla aktuella med böcker om sina upplevelser av tiden under och med metoo vad är det för slags texter och hur kan man läsa dem? I slutet av förra veckan så kom då slutligen de länge omtalade böckerna: "K - Berättelsen" av poeten och den forna akademieledamoten Katarina Frostenson och "De obekymrade" av Horace Engdahl, författare och ledamot av Svenska akademien. Båda böckerna har sina utgångspunkter i händelserna hösten 2017 med metoo och kaoset kring Svenska akademien den som utlöstes av  Dagens nyheters artikel om den så kallade "kulturprofilen", Katarina Frostensons make och Horace Engdahls vän. Men texterna är sinsemellan mycket olika, "K - Berättelsen" av Frostenson beskriver tiden efter anklagelserna och om "landsflykt undan förföljelse och förtal". Engdahls bok är ett slags kortessä-bok, där han reflekterar över metoo och de ställningstaganden han gjort. Kulturredaktionens Jenny Teleman och frilanskritikern Lina Kalmteg har läst böckerna och medverkar i dagens P1 Kultur. Men, Frostensons och Engdahls böcker föregicks av Fredrik Virtanens bok "Utan nåd en rannsakning". Det är nu en knapp månad sedan den gavs ut och väckte mycket uppmärksamhet till en början. Det var det första litterära vittnesmålet från en av de utpekade under metoo. I boken riktar den sparkade Aftonbladet-journalisten kritik mot medierna, mot kvinnorna bakom metoo och mot stora delar av det politiska etablissemanget. Men hur blev det med debatten efteråt? Kulturredaktionens Emma Engström reflekterar. Idag delas Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut. Årets pristagare är flamländaren och belgaren Bart Moeyaert. Sveriges Radios kulturkorrespondent Naila Saleem har träffat pristagaren för att samtala om barnlitteraturens ställning just nu och hans förhållande till Astrid Lindgren. Och till sist en OBS-essä! I dag om kvinnligt ansiktshår och särskilt sammanvuxna ögonbryn, unibrow, eller monobryn om man så vill. Författaren och kritikern Boel Gerell noppar sig fram i jakt på svar på frågan vad det är som stör så mycket. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Att ha en skrivarlya i Paris? Dröm eller realistisk framtidsplan? Stöd oss på patreon.com/fyrameter.Vi har också tagit del av den svidande kritiken mot Katarina Frostensons bok "K" och försöker nyansera bilden, vilket vi faktiskt gör med stor framgång. Mycket nöje! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ring P1 från Malmö om bland annat LSS, Katarina Frostensons krav för att lämna Svenska Akademien och sjukhusmat. Programledare: Sofie Ericsson

Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Vi möter vi de olikartade tonsättarna Madeleine Isaksson och Anders Hillborg. I tredje programmet i serien Ord och bild blir musik möter vi tonsättarna Madeleine Isaksson och Anders Hillborg. För Madeleine Isaksson är orden och bilderna livsnödvändiga. Hon skriver dagligen ner intryck och känslor. Inför en ny komposition låter hon sig ofta till övermättnad fyllas av egna och andras texter. I verket Å svävare ingår Katarina Frostensons dikt Taktavla tillsammans med dikter av fyra andra poeter på tre olika språk. Isaksson tar i sina kompositioner utgångspunkt i en grafisk skiss med färgglada bubblor eller i ett diagram, där den vertikala linjen är tonhöjd och den horisontala linjen är tid. Kan även utläsas som himlens höjd och havens djup. Och ordet falla har en mytisk betydelse. Vilket Madeleine Isaksson tonsätter i stycket Fästen och fall. I Failles har hon som utgångsbild en spricka i en berghäll eller ett glapp, en hiatus, i det franska språket. Som alltid finns där ett toncentrum snarare än en tonart. -I Tjärnöga Tjärnöga - Ö blå rinner musiken ut i talzonen, förklarar Madeleine Isaksson. Det är där vi människor möts.   För Anders Hillborg är texter problematiska, medan han i ordens egen musik finner stor skönhet. Som i klangen i de gammalitalienska orden i en dikt av Francesco Petrarca. Hillborg är inte intresserad av att förankra musiken i en semantisk inhägnad även om diktens innehåll är vackert. Hans signum kommer från tonsättaren Igor Stravinskij: Musik kommer av musik. När Hillborg komponerar börjar han ofta ett nytt stycke där det sista slutade. Eller så använder han sig av intermusikaliska grepp. I Som i en dimma klingar ett antal takter ur Sibelius Sjunde symfoni inne i Hillborgs eget orkesterstycke Exquisite Corpse. -Musiken är ett språk i sig och jag skriver för människor. Det blir starkare om jag lyssnar in solistens personlighet och ger klangen hennes färg, säger Hillborg, som skrivit Lontana in sonno för mezzosopranen Anne Sofie von Otter, en Violinkonsert till Anna Lindal och musiken till Eva Dahlgrens platta Jag vill se min älskade komma från det vilda.     SPELLISTA: VINJETT till Veckans konsert SVT Anders Hillborg Privat inspelning   Failles I och II Madeleine Isaksson Chrichan Larson, cello. Kerstin Frödin, blockflöjt. Jonas Bylund, trombon Failles PHONO SUECIA PSCD 134   Rap Notes Anders Hillborg Rappers, (vocals), orchestra and pre-recorded drum-track Commissioned by The Swedish Radio Orchestra   Exquisite Corpse Anders Hillborg First performance: 24 october 2002 with The Royal Stockholm Philharmonic, Alan Gilbert conducting Privat inspelning   När en vild ros slår ut doftar hela skogen Eva Dahlgren, text. Anders Hillborg, musik Jag vill se min älskade komma från det vilda Esa-Pekka Salonen Radiosymfonikerna Record Station Stat 52   MUOAYIYAOUM Anders Hillborg Eric Ericson Chamber Choir Eric Ericson Clang & Fury Phono Suecia PSCD 52   Du som älskar Eva Dahlgren, text. Anders Hillborg, musik Jag vill se min älskade komma från det vilda Esa-Pekka Salonen Radiosymfonikerna Record Station Stat 52   lontana in sonno Anders Hillborg Anne Sofie von Otter, Kent Nagano, Gothenburg Symphony Orchestra Boldemann_Gefors_Hillborg - Anne Sofie von Otter Deutsche Grammophon CD 477 7439   Violinkonsert, tillägnad violinisten Anna Lindahl Anders Hillborg Anna Lindahl, violin. Esa-Pekka Salonen Radiosymfonikerna Anders Hillborg - Clarinet Concerto, Liquid Marble, Violin Concerto Ondine ODE 1006-2   The Dreaming river, tillägnad dirigenten Esa-Pekka Salonen Anders Hillborg Esa-Pekka Salonen . dir. Stockholms Filharmoniker Privat inspelning   Fästen och fall Madeleine Isaksson Musica Vitae, Omnibus Kammarblåsare- Peter Csaba, dir. uruppf. Stockholm New Music i Sthlm 1996 Inspelad av Sveriges Radio   Som om Madeleine Isaksson (1991) Sarah Lindloff (flute), Bo Pettersson, basklarinett, Eva Lindal (viola), Crichan Larson (cello), Michael Karlsson (double bass), Jonny Axelsson (percussion), Staffan Larson, conductor                   Failles Phono Suecia PSCD 134   Tjärnöga Tjärnöga - Ö blå Madeleine Isaksson Isaksson, Madeleine (c) Axelsson, Anna (horn) Musikradions beställningsverk         2570-92-1540   Tillstånd Avstånd Madeleine Isaksson Kammarensemblen (Stockholm) (ork) - Harris, Russell (dir) Studio 2, Radiohuset, Sveriges Radio                  2573-92-3751   Å svävare Ur spår 8-14 Madeleine Isaksson, musik. Paul Celan | Juan De La Cruz | Rainer Maria Rilke | Susanne Marten | Katarina Frostenson, texter. Staffan Larson | Kristina Hansson | Katarina Böhm | Michael Weinius | Torbjörn Helander | Chrichan Larson Failles PHONO SUECIA PSCD 134