Podcasts about mats hayen

Bioaktuella Gladiator II vill spela på vår tids besatthet av Romarriket och spegla vår tids våldsamheter och politiska turbulens genom antikens lins. Vi diskuterar antikfilmens historia och framtid! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För 25 år sedan blåste Russel Crowes Gladiator liv i den insomnade antikfilmgenren. Årets uppföljare hoppas kanalisera vår egen tids fascination för antikens Rom med sina orgier, våldsamheter och palatsintriger. Historikern Ulf Zander menar att filmerna om antiken, från stumfilmens dagar, via 60-talets Cleopatra till dagens Gladiator II vill spegla vår egen samtid i våra fantasier om Romarriket.Dessutom fortsätter vår serie om historiska smällar och historikern Mats Hayen berättar om ”Piperska smällen”, Sveriges första bilbomb, och den makalösa historien bakom attentatet, där både Göring, Chaplin och den mystiska Madame X passerar revy!Och så svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om vad 1920-talets amerikanska gangstervåld, med Al Capone i spetsen, har gemensamt med vår egen tids gängvåld. Och vad dåtidens åtgärder kan lära oss om hur vi idag ska komma tillrätta med gängvåldet.Programledare är Tobias Svanelid.

Följ med på en rundvandring i Stockholms stadshus vars grund är byggd på samma sätt som New Yorks skyskrapor, som har Skandinaviens största orgel och vars klockklang hörs varje dag i tolvslaget i P1. Några meter från Riddarfjärdens vatten reser sig en av Stockholms mest kända siluetter. Den som rullar in i Stockholm med tåg söderifrån ser det tegelröda tornet resa sig mot himlen, med en klockstapel i grön koppar och den förgyllda spiran med tre kronor allra högst upp.Stockholms stadshus invigdes på midsommarafton 1923, och nu firas 100-årsjubileet med bland annat träbåtsregatta, kunglig middag och massbröllop. För Stadshuset är ju inte bara ett hus för Stockholms kommunfullmäktige – här viger sig stockholmarna, här firas Nobelfesten varje år och här samlas man för minnesstunder när Sverige drabbas av ministermord eller terrorattentat.Medverkande är historikern Mats Hayen, aktuell med boken Vi som byggde Stadshuset, Katja Morander, biträdande chef för Stadshuset guider, och Svante Hådell, projektchef för Stockholms stadshus 100-årsjubileum. Programledare är Urban Björstadius och programmet görs av Produktionsbolaget Prata.

Juristen Johannes Heüman drogs med skulder och hade samtidigt fått i uppdrag att förvalta ett stort arv. Frestelsen blev för stor och Johannes förskingrade arvet genom att förfalska en namnteckning. Detta avsnitt:Johannes Heüman föddes 1882 i en kyrklig familj. Hans sentida släkting Jarl Torgersson i Göteborg har sökt rätt på den historia som Johannes familj nog gärna sett glömd.Från Johannes far fanns det en uttrycklig önskan att han skulle bli präst, men sonen vägrade. Johannes ville istället ägna sig åt att skriva artiklar, poesi och romaner. Som en slags kompromiss blev han jurist och en bit in på 1900-talet öppnade han en egen byrå. Men han slarvade med sina klienter och stod flera gånger under konkurshot.1912 fick Johannes i sin egenskap av jurist i uppdrag att förvalta och fördela ett arv i en välbeställd familj. Efter några år insåg dock familjen att juristen Johannes hade förskingrat stora delar av arvet bland annat genom att förfalska en namnteckning.Han var inte den enda som ägnade sig åt förfalskningar vid tiden runt världskrigen. Mats Hayen vid Stockholms Stadsarkiv berättar att det var så pass vanligt att det uppstod ett nytt expertområde, personer som hävdade sig vara experter på att tolka handskrifter för att avgöra om en namnteckning var falsk eller inte.Just Johannes fall väckte stort intresse eftersom det var första gången man hanterade en död persons namnteckning. Om personen var död när förfalskningen gjordes, var den då verkligen att betrakta som en regelrätt förfalskning?Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Anders från Utanmyra blev först betjänt i Stockholm. Han fortsatte sen till London där han tjänade allt mäktigare män och gjorde sig en förmögenhet. I Sverige fanns lakejer som yrke under 1700-talet Dunder Anders Andersson föddes 1709, som son till en vanlig bonde och soldat. Hans livsöde har skapat många skrönor på det sätt som sker med människor vars liv avviker från det vanliga.  Släktforskaren Karl Gunnar Söderdahl i Uppsala har lagt ner många timmar på att följa Anders liv i England på 1700-talet. Anders var tonåring när han började arbeta som betjänt hos greve Carl Gustaf Sparre i Stockholm. Han följde med till London när greven utsågs till svensk ambassadör i England. När Carl Gustaf Sparre sen åkte hem till Sverige stannade Anders kvar. Anders tog sig namnet Andrew Solinus i England och skaffade sig en akademisk musikutbildning. Han kom sedan att arbeta för allt rikare och mäktigare män. Den förste Lord Spencer, anfader till prinsessan Diana, var länge hans arbetsgivare. Hos Lord Spencer hade Andrew hand om ekonomin och han blev själv en förmögen man. Han skrev ett utförligt testamente där bröderna hemma i Sverige skulle få ärva, men det kom att dröja 33 år innan de fick ut några reda pengar och då hade summan krympt högst avsevärt. Hans släktingar undrar ännu vad som hände med hans arv. Betjänter, eller lakejer, som de brukade kallas i Sverige var en yrkesgrupp som fanns här under en ganska kort tid. Långt nere i bergrummen där Stockholms Stadsarkiv förvarar sina handlingar träffar vi Mats Hayen som är historiker och forskningsledare vid arkivet och som studerat hushållen i Sverige mellan 1760-1830. Om man riktar ljuset på lakejen kan man få fram mänskliga historier. En av de lakejer som Mats Hayen studerat är Christopher Goltz (1746-1809). Han lämnades in på barnhem som sex-åring med helt okända föräldrar. Christopher arbetade sig sedan upp från dräng till lakej hos Kammarrådet Olof Elias Lagerheim i Gamla Stan. Men när Christopher ville gifta sig tvingades han att säga upp sig och kastades ned till samhällets botten där han arbetade som salpetersjudare fram till sin död. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Bohemer, haschrebeller, en rätt störig tysk och 2000 individer med mer eller mindre grava sociala skador. Vi sågar Norbert Kröcher vid fotknölarna i detta avsnitt av sommarspecialen Vi lär av historien, om Kommando Siegfried Hausner i Stockholm åren 1975-1977. Gäst var Fanny Åström Introbeatet kommer från GRK Outro är Ebba Grön - Beväpna er Text och annat som nämns: "Operation Leo: människorna kring Norbert Kröcher", Hans Hederberg (1978) "Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo", Dan Hansén och Jens Nordqvist (2006) "Operation Leo: Description and analysis of a European terrorist operation", Jacob Sundberg, Studies in Conflict & Terrorism, vol. 5 (1981) https://sci-hub.tw/10.1080/10576108108435512 Utdrag ur Förbundet Kommunists "Utvisad! Terroristlagens tillämpning under terroristaffären april 1977" (1978), med intervjuer med flera av de dömda, samt en kommuniké från Stockholms flyktingråd och en tillbakablick av "några aktivister ur anarkistmiljön i Stockholm", finns i Lila Svarta (1992) https://sv.theanarchistlibrary.org/library/nagra-aktivister-ur-anarkistmiljon-i-stockholm-lilasvart-handbok.html Utdrag om anarkister och Kröcher-ligan ur SOU 2002:91, "Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002", del 2 (2002) https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2002/01/sou-200291/ En bra, kortfattad översikt över RAF:s "generationer", historia och ex-medlemmars vidare öden finns i "Failure and Disengagement in the Red Army Faction", Assaf Moghadam, Studies in Conflict & Terrorism, vol. 35 (2012) https://sci-hub.tw/10.1080/1057610X.2012.639062 Avsnitt om Operation Leo i "Castros mand i København", Bent Blüdnikow (2014) http://a.bimg.dk/node-files/849/7/7849842-castros-mand-i-kbenhavn---pdf.pdf Jan Guillous reportage "Gåtan Kröcher - eller historien om mannen som så gärna ville vara en stor och farlig terrorist", Magasinet, 6 november 1977, återfinns i "Reporter" (1989) Intervju med Eive Tungstedt, ur Se, 1977 https://herrtidning.wordpress.com/2013/09/18/operation-leo-eive-tungstedt/ Intervju med "Mr. Z", talesperson för piratradiostationen Radio 88, ur Förbundet Arbetarmakts tidning, Arbetarmakt, 1975 https://i.imgur.com/C68J9fl.jpg "Radiopiraternas verkstad blev terroristernas dynamitförråd!", ur Södertidningen, 1977 https://docdro.id/e8mtJWh Utdrag om dynamitförrådet ur Spionjägaren, del 1: Bland agenter, terrorister och affärer, Olof Frånstedt (2013) https://i.imgur.com/QuHHu4L.jpg Föredraget "Operation Leo i blixtljus", Mats Hayen, 2019 https://video.stockholm.se/video/56107457/operation-leo-i-blixtljus Samlade inslag ur Sveriges Radio om Kröcher-affären https://sverigesradio.se/artikel/2897591 P3 Dokumentär: Operation Leo https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/47455?programid=2519 Kortfilmen Tussilago av Jonas Odell, med en intervju med "Katarina" (2010) https://vimeo.com/84763962 Läs och se mer: Spelfilmen Operation Leo, regi: Hans Hederberg (1981) https://www.youtube.com/watch?v=ZOKbp4lMWuo Spelfilmen The Invisible Circus (2001), med Cameron Diaz i rollen som en ung amerikanska som går med i 2 juni-rörelsen, baserad på Jennifer Egans roman med samma namn Romantips: "Veta hut", Elisabeth Rynell (1979), "Den demokratiske terroristen", Jan Guillou (1987), "My Revolutions", Hari Kunzru (2007). "Das Wochenende", på engelska som The Weekend, Bernhard Schlink (2008)

This is the first episdode in the podcast World of Swedish History, where historians speak about Swedish history in English. Axel von Fersen was born in 1755 and as a young man he became the lover of the French queen Marie Antoinette and a close ally to George Washington. in 1810 he was lynched in the streets of Stockholm after he had been accused of the death of a danish prince who was supposed to be the crown prince of Sweden. Just recently a new eye witness report surfaced about the killing of von Fersen. Stockholm historian Mats Hayen tells the story.

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan. På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.  I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal. På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva. Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg. Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping. - Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina. De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med. - Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan. Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785. Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län. De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar. - Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström. - Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig. Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär. Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet. När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret. - Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid. - Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra och liknande formuleringar. - Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här: Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan. Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal. Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade. Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson. - Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat. Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn. Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten. - Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år. Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker. - Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget. - Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby. - Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström. Barnhusbarnen i arkiven Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven. Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet. - Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen. Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:     Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.  - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit. - Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar. - För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi. Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen. - Det är en fascinerande historia tycker jag! Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige? Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton. - De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid.  - Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige. Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset. Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen.  När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna.  - Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn.  - Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset. Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland. - Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark: Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga.  Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka. - De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.     Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser? - Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen. Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126. - Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll. - Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död. Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen. - Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.   - Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.    Programmet är gjort av Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Historien är full av berättelser om hur den vanliga människan fick streta och slita för att få allt att gå ihop. Kampen för brödfödan var en del av vardagen och skapade ofta både konflikter och dramatik, men också uppfinningsrikedom och påhittighet. Om det handlar den här säsongen som börjar med att berätta om när botten går ur den personliga ekonomin och konkursen blev oundviklig. För många var det en outhärdligt stor skam. En av de som drabbades hårt var Petrus Salomonsson som föddes 1877 och bodde i den lilla byn Östergensjö i Ångermanland. Han kom att bli en väl ansedd man i socknen där han arbetade som fjärdingsman och var med det en viktig person som bland annat hade indrivning och polissysslor på sin lott. Men allt detta skulle komma att ändras. Petrus kom på obestånd och fick lämna sitt vackra hus vid stranden av Gensjösjön. Nu efter nästan 100 år har hans barnbarn Sten- Erik Persson köpt tillbaka gården. - När min farfar kom på obestånd gick det här huset, allt lösöre och alla djur på auktion, berättar Sten- Erik Persson. Anledningen var att Petrus Salomonsson hade drivit in böter och skadestånd från folk i bygden och hade pengarna i sitt hem. En dag blev han bestulen på dessa pengar och blev skyldig att ersätta. Han skuldsatte sig och försökte arbeta in den summa han var skyldig. - Men ekonomin undergrävdes under en lång tid och Salomons son, min pappa, fick arbeta extra med att köra varor varannan dag när han inte gick i skolan, berättar Sten- Erik. Efter auktionen stod Petrus Salomonsson och hans hustru Anna Kristina och deras sex barn tomhänta. De fick lämnade hemmet nere vid sjön där jorden var bördig och utsikten över sjön gudomlig. Bara några hundra meter bort uppe i backen låg några släktingars hus som de fick arrendera eftersom de själva emigrerade till Amerika. Marken där var nästan var obrukbar med stora stenblock över hela tomten. Huset var i och för sig stort och vackert timrat men låg en aning skuggigt till nära skogbrynet, och till råga på allt med utsikt mot det gamla hemmet vid sjön. De ekonomiska problemen fortsatte för Petrus och han förstod nog att en konkurs inte gick att undvika. Till slut såg annan utväg utan gick om morgonen den 4 oktober 1923 ut ur huset för sista gången. Han var då 46 år gammal. I arkiven finns många konkurshandlingar att finna. När det gäller Petrus Salomonsson kan man bland annat läsa om vilka tillgångar familjen hade. Sedan bouppteckning hållits efter vår den 4 sistlidna oktober avlidne fader; förre hemmansägaren Petrus Salomonsson i Östergensjö, och det därvid visat sig att hans efterlämnade tillgångar icke förslå till gäldande av boets skulder, få vi härmed vördsamt anhålla att få avträda boet till konkurs för att vinna befrielse från gälden. Bouppteckning över den avlidnes tillgångar och skulder bifogas. Östergensjö den 25 januari 1924 Tillgångar: 113 kronor 75 öre Skulder: 20 144 kronor och 38 öre    Inte självklart skamligt I 1700-talets Stockholm var det vanligt att folk gick i konkurs, så vanligt att det till och med skrevs sånger och pjäser om det. Carl Michael Bellman, som skrev en rad sånger om ämnet gjorde själv tre konkurser. Stockholms stadsarkiv har i samarbete med Uppsala universitet skapat en databas som heter ”Tidigmoderna konkurser”, som är sökbar från en vanlig dator. Mats Hayen historiker vid Stadsarkivet har lett arbetet med att upprätta databasen. 1766 kom en ny konkurslagstiftning som gjorde att den som gick i konkurs slapp fly utomlands. Istället fick man rätt att försöka reda upp sina affärer och slapp utmätning så länge ärendet pågick. Den nya lagstiftningen gjorde att antalet konkurser ökade. Bland Stockholms cirka 70 000 innevånare skedde nästan en konkurs per dag, berättar Mats Hayen.  Den relativa anonymiteten gjorde att det nog var minde skamfyllt att göra konkurs i staden, tror Mats Hayen. På landet var det också vanligare att den som gick i konkurs var skyldig en enda person pengar. I staden fanns det oftast betydligt fler borgenärer.  Vid varje konkurs görs dels en bouppteckning, och dels en konkursförklaring, ett brev där den person som gör konkurs förklarar hur det kunde gå så illa, -Det där brevet är ofta en guldgruva för släktforskare, kommenterar Mats Hayen., eftersom man kan få en förklaring direkt från den person som drabbas. Att göra konkurs måste inte innebära skam och nesa. -I vårt material ser vi att det finns båda ytterligheterna, dels de som tycker konkursen är en så stor skam att de inte vill leva längre, och i andra änden av skalan,  de som ser att det finns pengar att tjäna på den nya arena som den nya lagstiftningen innebar, säger Mats Hayen. I databasen Tidigmoderna konkurser kan du göra egna sökningar genom att klicka på den blå knappen Till databasen på sidan.