Podcasts about separationer

David Norlin har skrivit Vikarien. En tjock roman på 928 sidor där vi följer Anna, en vikarie i skolan och kanske också i livet. Ett program från våren 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Lundströms Bokradio samtalar vi med författaren och psykologen David Norlin (född 1978). Hans första roman hette ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” och kom 2016. I den nya romanen Vikarien återfinns en huvudperson som heter Anna. Vi följer henne under två års tid genom 928 sidor. Alla hon känner har tagit avgörande steg in i ett annat slags tillvaro och lagt grunden för ett framtida liv. Anna söker arbete som lärarvikarie när vi kommer in i hennes liv. I programmet hör vi David Norlin bland annat berätta om vad som fick honom att börja skriva romanen om Anna, om kärlek, separation, svartsjuka – och om att hitta sin plats i tillvaron.– Jag ville skriva om känslan av ha ett hem, en plats där man är omöjlig att byta ut och där personerna omkring en är omöjliga att byta ut, en sorts absolut samhörighet, säger David Norlin i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Maria Askerfjord Sundeby

Vi ville veta om den lyckliga skilsmässan är myt eller verklighet. Tack vare era brev vet vi nu svaret. Ja, det går bevisligen att skilja sig utan kris och katastrof, men en lyckad separation kräver tid, tålamod och att båda är villiga att arbeta på saken. Det blir en rejäl dos med kloka insikter och handfasta tips i veckans podd. Relationspodd - Vad grubblar du på?

Vårens tjockaste roman är här. Vikarien heter den och är skriven av David Norlin. Under 928 sidor följer vi Anna, i trettioårsåldern och lärarvikarie men kanske också på något vis vikarie i sitt eget ordinarie liv? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Lundströms Bokradio samtalar vi med författaren och psykologen David Norlin (född 1978). Han hans första roman hette ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” och kom 2016. I den nya romanen Vikarien återfinns en huvudperson som heter Anna. Vi följer henne under två års tid genom 928 sidor. Alla hon känner har tagit avgörande steg in i ett annat slags tillvaro och lagt grunden för ett framtida liv. Anna söker arbete som lärarvikarie när vi kommer in i hennes liv. I programmet hör vi David Norlin bland annat berätta om vad som fick honom att börja skriva romanen om Anna, om kärlek, separation, svartsjuka – och om att hitta sin plats i tillvaron.– Jag ville skriva om känslan av ha ett hem, en plats där man är omöjlig att byta ut och där personerna omkring en är omöjliga att byta ut, en sorts absolut samhörighet, säger David Norlin i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Maria Askerfjord Sundeby

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Marit Danielsson är journalist och författare och driver Skilsmässopodden tillsammans med sin särbo Magnus. I det här avsnittet gästar hon Anna för att prata om hur vi kan tänka i en skilsmässa eller separation för att göra den så bra som möjligt för alla inblandade. Anna och Marit delar med sig av sina erfarenheter av att separera med barn och visar på två helt olika logistiklösningar. Dessutom får vi Marits bästa tips för en sund separation. Programledare: Anna Hegestrand Redigering: Elin Sjödén Distribution: Podplay Kontakt: anna@hegestrand.se

Vi ägnar hela detta avsnitt åt separationer, skilsmässor och avslut. Beskedet över köksbordet; den andre vill inte leva ihop längre. Hur vet man att det verkligen är slut? Vilka svar har man rätt att få? Och måste man berätta allt man känner eller om man träffat någon annan?   Samtalet leder oss in på de klassiska frågorna som är det "för lätt" att skilja sig, kan man leva varsitt liv och ändå hänga ihop samt om det går att hitta tillbaka bara barnen blivit lite större? Vi pratar framgångsfaktorer och fallgropar i tvåsamheten. Och hur påverkar vårt narrativ om livet hur vi ser på våra relationer? Hur sorterar man i chockreaktioner, bland offerkoftor och tar sig vidare som en rimligt hel och stark människa? Hur lång tid tar det och måste man hitta någon ny? Kort sagt ett avsnitt om att våga göra slut eller att bygga möjligheter att stanna kvar. Kan som vanligt innehålla spår av egna erfarenheter. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/relationsskepp1/message

Tvillingarnas mamma Annette gästar TVILLINGPODDEN och pratar om separationer & kärleken till sina barnbarn. Hon berättar att hon inte är så "knullig" av sig och Jessica & Angelica får en briljant idé! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi människor har separerat i alla tider. Sedan 1950-talet ligger skilsmässofrekvensen stadigt på cirka 50 % av ingångna äktenskap. I samband med separationen behöver paret och familjen stöd för att kunna klara av den och fortsätta leva ett fullödigt liv på skilda håll. Johan Hagström delar med sig av sin erfarenhet av 20 års rådgivning vid separationsarbete.

”Hallå M&M, ni skönmålar era separationer!” & Lyssnare: ”Hans mamma styr honom – och han trivs!” När dålig ekonomi tvingar en att stanna & Vem gör det känslomässiga arbetet? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi forsätter tjata om klimakteriet och i detta avsnitt får vi bra stöd av vår härliga gäst Malin Jacobson Båth som är journalist och programledare på SVT. Vi pratar bland annat om hur Malin upplever tiden efter att de två programmen ”Klimakteriet - det ska hända dig med” har sänds på TV. Vi pratar även om att det är så svårt att få bra hjälp men att vi nu ser en ljusning. Innan årskiftet kommer det skickas ut nya uppdaterade rekommendationer till alla Sveriges gynekologer om användandet av östrogen och även tillgänglighet av bioidentiskt progesteron. Hipp hipp hurra!

Börjar det äntligen bli trendigt med klimakteriet!? Britta och Carin har sett SVT:s programserie om klimakteriet och istället för bokcirkel så kör vi en TV-cirkel. Vi pratar om båda programmen och funderar vidare om våra egna klimakterie. Hur hade forskningen sett ut om män hade menopaus?

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamhetens nödvändighet. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard. När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek, skriver Pierre Abélard. När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken. När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken. Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända. En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisawa Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning:   Dö så gör man inte mot en katt. För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen. Klättra på väggarna. Gnida sig mot möblerna. Inget verkar ändrat, men inget är sig likt. Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare. Och på kvällen lyser ingen lampa.   En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. Vad är separationer om inte en övning i avslut en förberedelse inför det sista avskedet, döden? skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman Separationen från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där? Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan, säger Helen Fisher i dokumentären Krossat hjärta i New York. En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här frustrationsattraktionen. Hon säger: En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.  Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit... Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det. Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av.  Anna Thulin, författare och journalist   Litteratur Birger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997). Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson. Wislava Szymborskas dikt Katt i tom våning, i översättning av Anders Bodegård.   Film Krossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Britta kommer till studion och tror att vi ska prata om hur det känns att åldras, men väl i studion blir det mest prat om döden. Den oundvikliga.  Vår gäst Ann Lagerström, journalist, författare och existensiell coach ger oss nya perspektiv på den eviga frågan: Vad är meningen med livet.

Vi pratar om livskris del 2 i detta poddavsnitt och vi pratar även om vad som händer när man kör på för hårt med sig själv. Det blev en tuff smäll för vår gäst Sofia Olsson Olsén i november 2017. Som ansvarig utgivare och vd på Aftonbladet hade Sofia hanterat interna kriser med medarbetare och media dygnet runt i två månaders tid. En morgon sade kroppen ifrån. Sofia berättar om vad som hände och vi pratar om vägen tillbaka till att få en mer balanserad tillvaro fyllt av glädje och spännande utveckling. 

Vad händer mitt i livet med lusten om du lever i lång relation eller har separerat och vill få ett sexliv igen? Och vad händer i klimakteriet? Vår gäst Malin Drevstam som är socionom, sexolog och terapeut har svaren på alla våra frågor. Hoppas du vill lyssna!

Har du författardrömmar och en blivande roman liggande i byrålådan hemma? Carin har länge drömt om att skriva en bok och Britta måste vara kreativ på arbetstid men får blackout så fort hon tänker på fritt skapande. I detta avsnitt bjuder vi in vännen och författaren Cecilia Davidsson och frågar henne hur hon ser på kreativitet och hur hon går till väga för att skriva noveller eller en roman. Vad är lättast? 

Det svåra åttonde avsnittet handlar om missfall. Britta och Carin berättar öppet och naket om två resor med olika slut men med en gemensam känsla – Livet rullar på och nu, många år senare, vet vi att våra ofödda barn alltid kommer att finnas kvar i oss. Har du funderingar om programmet och tankar om ämnet så får du gärna maila oss på menopauspodden@gmail.com

Måste vi förlåta? Britta och Carin pratar runt ämnet förlåtelse – I bland är det lätt, i bland så jäkla svårt. Oftast nödvändigt. För vem mår bästa av att förlåta eller bli förlåten? Hoppas du vill lyssna! / Har du tankar om avsnittet eller synpunkter så maila oss på menopauspodden@gmail.

"There is a crack in everything. That’s how the light gets in".   (Leonard Cohen).                                                                            I avsnitt 5 pratar Britta och Carin om livskriser och bjuder in Carolina Welin som arbetar som psykosyntesterapeut. Carolina berättar om varför kriser ofta kommer mitt i livet och vi måste ta en andningspaus mitt i programmet för att känslorna tar över.

Hur är det att börja dejta igen efter långa äktenskap? Vad är det vi vill ha och hur vill vi att en relation ska se ut? Britta och Carin berättar om sina trevande dejtingförsök, om att kanske hitta kärleken igen.

Vad händer när äktenskapet tar slut och livet tar en ny vändning mitt i livet? Vi pratar om chocken och sorgen över att bli utbytt mot en annan kvinna och bearbetningen att komma vidare. I allt det jobbiga upptäcker vi att livet blir bättre och roligare trots motgångar, gravitationslagen och grå hårstrån.

Vi möter Monica Larsson Forsberg och Annika Damberg med lång erfarenhet av att möta barn och föräldrar i separation/separationskonflikter och samtalar kring separationer och hur det blir för föräldrar och barn. Separationer är alltid en kris i familjen, oavsett hur sams man är... "Det är inte skilsmässan i sig som blir avgörande för hur det kommer att gå för barnet i sig... det är ju om man inte kommer över, om man blir kvar i konflikten, så är det en riskfaktor. Barn reagerar kortsiktigt, men det är normalt och brukar gå över om barnet får stöd... då är det ju relationen till sitt barn, både relationen man hade innan separationen men även den man får till efter som är avgörande, hur trygg person man kan vara för ditt barn i den här krisen. Det finns ett hopp i det!"

Vi fortsätter vårt samtal kring separation och skilsmässa med socialarbetare Monica Larsson Forsberg och Annika Damberg, båda med lång erfarenhet av att möta, och ge stöd, till föräldrar och barn som lever/har levt i en separationskonflikt.

Vi fortsätter samtala med socialarbetarna Monica Larsson Forsberg och Annika Damberg kring separationer och hur det egentligen blir för barnen.

Malin Gramer och Katrin Zytomierska pratar frispråkigt och humoristiskt om sin situation mitt i livet. Just nu är det mycket fokus på graviditet, förlossning, familj, bonusbarn och hur de roddar en karriär med familjelivet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Boken heter "Vägen genom skilsmässan" och gäst är författaren och psykologen Anna Bennich Karlstedt.2013 var det 25 000 skilsmässor i Sverige och 1913 var det drygt 700. Sedan 1980-talet har andelen separerade föräldrar som delar lika på vårdnaden ökat från 1 till 35-40 procent. Separationer har kort och gott blivit en vanligare företeelse. Men vad innebär egentligen en skilsmässa för inblandade parter? Och behöver en avslutad relation vara en misslyckad relation?I programmet pratar vi bl.a. om hur det är att gå igenom en skilsmässa eller separation, vilka känslor som sköljer över oss och vilka verktyg det finns när krisen uppstår. Vi pratar också om vad skillnaden är mellan skilsmässobarn och kärnfamiljsbarn. Lyssna på programmet och få en kortversion av boken! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vilka separationer har berört dig mest? En härlig morgonshow om de stora livsfrågorna. Programledarna äter frukost, spelar musik och pratar med lyssnare och experter om temat.

Vilka separationer har berört dig mest? En härlig morgonshow om de stora livsfrågorna. Programledarna äter frukost, spelar musik och pratar med lyssnare och experter om temat.

Avsnitt tre handlar om barnens perspektiv och upplevelsen av att leva med separerade föräldrar. Sofia träffar bland annat Fanny vars föräldrar separerade när hon var 12 år, idag är Fanny 25 år. Med i avsnittet är också experterna Karin Honorato dos Santo, Verksamhetsutvecklare på Försäkringskassan och Nina Stenbom från Familjeperspektiv.