Podcasts about troligen

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Det nya året är här! En ny säsong. Troligen gamla åsikter. Det blir svar på lyssnarfrågor, spel har spelats och siffran är 48. I avsnittet nämns: Blood Bowl Bebop Cat Blues: The Big Gig The Gig 18XX 1830 Puerto Rico Feierabend Caylus God´s Playground Tower Up What the Fog?! Plump Love Letter Middle-Earth Strategy Battle Game 1848 Krieg und Frieden Charlemagne Pillars of the Earth/Die Säulen der Erde Twilight Imperium 3rd Edition Puerto Rico 1897 San Juan

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

I denna exotiska avhandling reser Coma Cop och Mike Foxtrot hela vägen hem och bjuder på den finska treenigheten: Yxa, Bastu och Brännvin. Din kompletta guide till klassikern HÄJYT (1999), eller FINNJÄVLAR som den så snyggt heter i Svea rike. En fartfylld berättelse av regissören Aleksi Mäkelä om kåkfararna Antti (Juha Veijonen) och Jussi (Samuli Edelmann), som efter frigivningen från fängelset, återvänder till hemsocknen i Österbotten. Och när deras bästis från barndomen visat sig vara den nya sheriffen i stan blir saker inte alls som barndomsvännerna tänkte sig. Joel ser en problematik i exotifieringen av Österbotten medan Tage mest funderar på om det fortfarande serveras gädda på filmproducentens favoritrestaurang CAFÈ SUOMI i Helsingfors. Högt och lågt på landsbygden. Och knivar. Lyssna på showen hos allehanda poddappar runtom på interwebben. Troligen finns vi också där du brukar surfa. Och bäst låter vi genom Netscape och Firefox i 56 kbps. Perkele.

Skicka ett meddelande till oss (via sms)Det är vanligt att folk säger att två rönnbär om dagen är supernyttigt. Rönnbär är superbär och innehåller massor av c-vitamin. Tar du två rönnbär om dagen har du tillgodosett c-vitaminbehovet för dagen.Först och främst, har du c-vitaminbrist? Troligen inte. Äter du något så när så tillgodoser du dina behov. Och gör du inte det har du större problem än c-vitaminbrist. Om du inte har brist, varför dosera något som du inte behöver?Rönnbären tappar en hel del beska/strävhet nu när de utsatts för första frosten. Du kan göra sylt, saft, gele etc på dem.I övrigt så pratar vi idag om:PrimöräggenFrostenGetterna leder med 3-1Sätta vinteehagar, städa och rensaMattias hugger vedVatten på vintern, vad finns det för "gds lösningar" Tess skall packa halm i bildäck. Mattias skall använda dubbla väggar och fogskum.Småbrukarpoddens snackgrupp är lanserad (på facebook). Du hittar den direkt på https://www.facebook.com/groups/724343842855485 eller via Länk i bion.Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Stora översvämningar har drabbat bland annat Polen denna vecka. Det regnade troligen mer än det skulle gjort om inte klimatet varit uppvärmt, enligt forskares analys. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De konstaterar samtidigt att slutsatserna är ganska osäkra. Meteorologiprofessorn i Uppsala Gabriele Messori, som jobbar med sådan så kallad attributionsforskning i det internationella samarbetet Climameter, förklarar varför och berättar hur analysen gjordes.Vi hör också Guiliano di Baldassarre, professor i hydrologi vid Uppsala universitet och chef för Centrum för naturkatastroflära. Han säger att beredskapen för översvämningar i Europa på vissa sätt förbättrats, men på andra inte. Gustaf Klaringustaf.klarin@sverigesradio.seCamilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Vi är tillbaka i storstilat manér, i alla fall enligt oss själva, efter en hel veckas uppehåll. En vecka är inte mycket, men vi tar chansen att kalla det en återkomst.Rapportsäsongen är över, men vi kikar in några av poddens usual suspects rapporter som hittills inte fått sig en titt. Så dagens avsnitt blir BPC, Freetrailer, Premium Snacks och Opter.Innan dess blir det ett packat iGaming-svep (00:15:44) som innehåller allt möjligt: Hacksaws IPO, EVOs udda böter, regleringar och en hemskt massa annat. För den som inte gillar iGaming funkar detta som ett substitut till att räkna får vid läggdags.Vi tjötar vidare och Gedda guidar oss genom Danmarks släpvagnsstolthet Freetrailer (01:13:25) och finfina Opter (00:47:07). Danskarnas tillväxt imponerar och Opter tickar på som en klocka för tillfället. Gedda passar på att vara lite mallig som Freetrailer-ägare, med all rätt.Erik brötar genom gasmätarkungarna BPC:s rapport (00:57:17) och även chips- och nötspecialisten Premium Snacks (01:27:12). De båda bolagen uppvisar en riktigt fin toplinetillväxt och ångar på.I Veckans Volley funderar vi bland annat på vad som försiggår i oodash. Troligen något mindre bra.Skriv gärna till oss på: gotttjotomaktier@gmail.comTwitter/X: @GottTjotAktier, @MarkusGedda och @aktiehesten.-(00:04:12) - Integrum(00:06:43) - Haypp Group(00:08:59) - Doro(00:12:03) - Cheffelo(00:15:44) - iGaming-svep (00:15:57) - Betsson (00:16:40) - Kambi (00:19:17) - 1xbet (00:20:30) - Fantasma (00:22:13) - Hacksaws IPO (00:26:24) - Svarta marknaden i Tyskland (00:28:18) - Regleringar (00:35:22) - Brasilien (00:39:28) - Draft Kings (00:40:35) - EVOs udda böter (00:42:34) - GIG(00:47:07) - Opter(00:57:17) - BPC(01:13:25) - Freetrailer(01:27:12) - Premium Snacks(01:51:34) - Veckans VolleySupport this show http://supporter.acast.com/nantingomaktier. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2020.Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.” Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908. Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid. Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig. Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen.Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor.Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras. Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda tvivlet på tvivlandet självt”. Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen. ”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro. Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog. ”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu … ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord – välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland.Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör.Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din?”Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag:”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma. Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism. Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista.Maria Küchen, författare och kritiker

Köp biljett till Della Grandino den 23 maj. underproduktion.se/biljetter chippen har haft sin lilla Pride-dag bland fotbollsupportrar Jonatan har varit på en fotbollsmatch och träffat härliga människor En banderoll har varit. Troligen homofobisk men kanske inte. Bland hästar är det tydligen ett stort problem med översexualiserade ston. Leksands If kan inte acceptera någon som inte talar dalmål

I Theogonin berättar den grekiska poeten Hesiodos om skäran som Kronos kastrerade Uranos med. Johan Tralau blir besatt av att veta i vilket material den var gjord. Det leder till ett äventyr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett språng, ett steg, så faller jag. Det är brant bredvid vägen. Vinden är kall här bland kullarna. Telefonen saknar täckning. Det mörknar. Fyrhjulingen hostar uppgivet när jag vill få igång motorn. Det ligger ett bilvrak långt nedanför. Kanske kommer jag att dö här. Jag är på jakt efter skäran som den grekiske guden Kronos kastrerade sin far Uranos med. Vi läser om händelsen i den kanske äldsta bevarade grekiska litteraturen, hos poeten Hesiodos från omkring 700 före Kristus. Uranos var himmelsguden, men ingen vidare pappa. Han lät inte sina barn födas. De blev kvar inuti hans hustru, jordgudinnan Gaia. Därför planerade hon och yngste sonen Kronos ett uppror. Hesiodos sjunger: Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Kronos griper tag i Uranos kön, hugger av det med skäran, och så blir hans far maktlös. Innan dess låg himlen som ett lock på jorden. Nu frigörs livet. Kronos härskar, och sedan Zeus, som skapar ordning i kosmos. Världen som vi känner den blev möjlig genom jordbruksredskapet.I Ingvar Björkesons översättning hörde vi att skäran är av ”grå adamant”, och att det är en metall. Vad är det för material? De flesta uttolkare tror att det är järn. Men en forskare har hävdat att idén om en gud med en skära är mycket äldre, från stenåldern eller från tiden när man började göra verktyg av koppar.Litteraturvetenskap var det första jag studerade vid universitetet. Det lär en att läsa långsamt, nära, noggrant. En utmärkt skola som motverkar det flyktiga som så lätt äter sig in i läsning. Men om någon frågade vad en poet egentligen kan ha menat, förväntades man dra på munnen lite – bekymrat och ironiskt, för man skulle anse att en texts betydelse inte hade något att göra med författarens upplevelser. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Hesiodos och hans åhörare såg framför sig när han sjöng om gudens skära.I denna litteratur återfinns ofta spår från äldre epoker, ibland sådana som poeten själv inte begriper – som fossil i kalksten, spår av äldre livsformer. Kunde poeten höra sådana associationer när ordet adamant klingar i dikten?Det är första gången det nämns. Vad betyder det denna första gång? Jag måste få veta. Och så plötsligt: en tanke. På skrivbordet där jag sitter och arbetar på en bok om Hesiodos har jag en brevkniv av vulkanglas, som min pappa tog med från en forskningsresa i Mexiko. Vulkaniska bergarter kan vara grå, precis som i dikten. Jag bestämmer mig för att åka till den grekiska ön Melos.Här ligger orten Adamantas, som har ett gruvmuseum. Det visar sig vara stängt för säsongen. Svenska Institutet i Athen lyckas ordna så att jag blir insläppt, och museets montrar flödar över av öns rikedom. Svart, glänsande. Obsidian.Det är inte metall, utan glas som har bildats av lava och kan bli oerhört vasst. Experiment har visat att sår tycks läka snabbare om kirurgen har använt en obsidianskalpell. En gång utvanns obsidian på Melos, och den blev pilspetsar, speglar – och skäror.En man på ön ägnade sitt liv åt att leta efter obsidianföremål; han rekonstruerade en skära, som jag har fått tillstånd att titta på. Men montern är stängd. Den vänliga kvinnan som har öppnat museet för mig ringer till en man som anländer i gymnastikbyxor. Han bänder i monterns glas med en metallsked. Jag vill hjälpa till. Fast tänk om glaset går sönder. Blir jag svartlistad? Gripen av polis? Mannen går hårt åt glasskivan, men får upp den, och jag lyfter äntligen skäran, håller den i handen. Nästan andlös. Just då, just här, känner jag att det är rätt verktyg. Hemligheten löst. Jag håller Kronos skära. Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Om myten uppstod innan järn började användas så kan det ha varit en skära av obsidian. Det kan förklara varför Hesiodos använder namnet adamant. Då är det en fornlämning i texten. Så jag måste se vulkanglaset i dess naturliga miljö.Jag hyr en fyrhjuling för första gången. Det skulle ha varit en bil, men den var sönder. Det blir bra, säger uthyraren. Hon markerar var vägarna är så dåliga att man inte får åka dit med hyrfordon.Jag kör. Det blåser. Kartapparna i telefonen vet mycket lite om dessa vägar. Någonstans ligger en plats som heter Demenegaki, där obsidianen finns. Jag börjar bli obehagligt säker på att jag bryter mot biluthyrningens regler genom att köra här. Jag passerar en skylt där det står militärbas, tillträde förbjudet. Vad ska jag säga om det dyker upp vakter? Kanske att jag är ute på en litteraturvetenskaplig expedition, att jag skriver en bok om Kronos skära. Förbudsskylten ligger ned och verkar inte gälla i dag.Jag tittar på bilvraket nedanför. Fanns det människor i bilen när den hamnade där? Jag ställer fyrhjulingen och går. Det är sent. Jag river mig på taggbuskar. Jag pratar för mig själv. Lite rädd att bli ormbiten utan täckning på telefonen.Och så ser jag den. Vulkanisk väller den upp ur marken. Obsidian överallt. På samma plats där den knackades ut i forntiden, för att sedan exporteras långt bort. Det är Kronos skära, den grå adamanten. Obsidianen här är svart eller svartgrå, beroende på vem man frågar. Vi kan inte fråga Hesiodos. Det blåser.Två vältränade män i svarta kläder närmar sig. De visar polislegitimation och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är professor från Sverige och letar efter obsidian. De frågar om jag är geolog, och jag svarar att jag forskar om grekisk poesi. De tittar artigt på mig.De frågar om jag har något emot att de tittar i min väska. Jag säger att det skulle glädja mig, vilket är en överdrift. De plockar upp min kamera, vattenflaska och en bok. Hesiodos. Jag säger inget om att kastrationen av Uranos kan ha utförts med hjälp av obsidian. Poliserna önskar mig en trevlig vistelse på Melos.Skulle Hesiodos verkligen tala om något stenålders, en skära med en egg av obsidian? Jag läser en arkeologisk rapport. Författarna säger att man använde stenverktyg under bronsåldern, genom järnåldern, och in i den klassiska perioden. Det är hundratals år efter Hesiodos.Troligen är ett verktyg med obsidianegg inte ens ett avlägset minne hos poeten när han sjunger om ”den grå adamanten”, utan en levande verklighet, bredvid nyare tekniker.Det är kallt, och jag har fått lära mig något om skäror, myter, vulkanglas och teknik. Litteraturen är nog rikare om den tillåts handla om de världar som den har utvecklats ur. Kanske är det som hör hemma någonstans, som har ett ursprung, just det som kan resa.Och till slut får jag kunskap om något som för miljoner människor är självklart. Jag minns att jag har sett personer sparka igång fordon med en vev som skjuter ut från maskineriet. Det kallas att kickstarta dem. Det sitter en vev här också. Jag viker ut den, trycker till.Johan Tralauprofessor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kulturLitteraturHesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

I dagens podd, hela två gäster som med all önskvärd tydlighet visar att framtiden blir vad man gör den till. Först ut – Ivar Isaksson, trettonårig egenföretagare inom musmattor och ett sant framtidslöfte för den åländska entreprenörsandan. Näste man till rakning – en gäst som knappt är en gäst – vår egen poddkollega Jörgen Pettersson, som tar timeout från oss då han nu tänker ägna sig åt att vara Ålands talman ett tag. ------ Det här avsnittet är sponsrat av Ålandsbanken. För att läsa mer om ÅAB:s tjänster för företagare, gå in på www.alandsbanken.ax/foretag

Avsnitt 96 av Hälsoveckan by Tyngre tillägnas frågan kring menstruation och träning. Jacob och Caroline tar hjälp av gynekologen och forskaren Helena Kopp Kallner för att diskutera de senaste veckornas rubriker och diskussioner kring mens och träning. Både svenska fotbollsförbundet och svenska basketförbundet har startat kampanjer samtidigt som en del företag även de har lanserat sina kampanjer för att sätta fokus på frågan. Tyvärr har den information som kommit ut haft en hel del brister både när det gäller en del av sakerna som tas upp men också i att det finns betydelsefulla saker som inte nämns. På Hälsoveckan by Tyngres instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Helena Kopp Kallner är tillbaka (00:04:43) De flesta har ingen koll på hur en menscykel ser ut (00:07:37) Hur den typiska menscykeln ser ut under en kvinnas liv (00:12:05) Det går inte att veta hur hormonerna är hos en viss kvinna utan att faktiskt mäta dem (00:13:47) Hur hormonella preventivmedel fungerar (00:19:47) En hel del kvinnliga idrottare påverkas av sin menscykel (00:22:04) Att menstruera så mycket som kvinnor gör idag är sannolikt inte "naturligt" rent historiskt (00:25:52) Presterar som kvinnor grupp bättre eller sämre under olika delar av cykeln? (00:27:20) Det finns en hel del studier på menstruation och prestation men det är väldigt svårstuderat och den praktiska nyttan är troligen låg (00:34:58) Det är också svårt att veta vad man ska ha för outcome (00:37:16) Troligen gör man det bara svårt i onödan för kvinnor (00:41:27) Det finns inget bra stöd för att periodisering efter menscykeln ökar prestationen (00:46:29) Saker som kan visa sig på djur i labb går inte alltid att hitta i människor som lever fritt (00:49:11) Att man bör äta olika under olika delar av cykeln finns det inga belägg för

I detta avsnitt gästas vi utav Linnea som bor med sin familj utanför London.Med tanke på den extremt låga amningsstatistiken blir vi så positivt överraskade av en otroligt mysig och positiv amningsberättelse trots extrem påverkan av en pandemi som innebar sträng "lock down" i hela samhället. Detta varvas med samtal om stora ämnen som samsovning och offentlig amning!Troligen vårat sista gästavsnitt för säsongen så vi avslutar med oxytocinet på topp! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Erik är sjuk så Jacob och Caroline håller i taktpinnen i avsnitt 94 av Hälsoveckan by Tyngre. Väldigt passande så blir ämnet någonting som var uppe för diskussion flera gånger om i Tyngre Rubriker för flera år sedan, Brian Wansink och hans studier som ingen egentligen vet om de ens blev genomförda. En historia som började i slutet av 2016 när en vid den tiden väldigt känd forskare kring ätbeteende, Brian Wansink, skrev ett inlägg på sin blogg där han i princip avslöjade att hans doktorander höll på med väldigt uppenbar p-hacking. Det här i sin tur ledde till att forskare började titta närmre på Wansinks publicerade studier och de fann många saker som helt omöjligt kunde stämma. Till sist var det mängder av Wansinks studier som blev tillbakadragna och han förlorade sin tjänst på Cornell University. Många av resultaten som Wansink publicerat kändes dock ”självklara” på något vis och några av de effekter som han rapporterade har även andra forskarlabb rapporterat. Nyligen publicerades också en väldigt väl utförd replikationsstudie av ett av Wansinks mest kända experiment där försökspersoner fick äta soppa från en skål som aldrig blev tom. Efter det här så förklarar även Caroline varför det är en dålig idé att använda sig av ipren eller annan NSAID som smärtlindring i fall man ska göra något väldig ansträngande.   På Hälsoveckan by Tyngres instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Kort intro (00:01:51) Wansink, p-hacking, resultat man vill tro på och betydelsen av replikation (00:30:56) Problemet med ipren som smärtlindring när du ska göra något väldigt jobbigt

Infrastruktur- och bostadsministern om Natos krav på svensk infrastruktur, om Norrbotniabanan och tågstrulet mellan StockholmGöteborg. Och vad gör regeringen åt bostadsbristen och byggkrisen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För några veckor sedan skrev Försvarsmakten till regeringen om ”kritiska behov” av investeringar i den eftersatta svenska järnvägen. Som Nato-allierad behöver Sverige kunna transportera soldater och materiel, tex bandvagnar och artilleripjäser från hamnar i västra Norge och Sverige och vidare mot Finland. Därför prioriterar regeringen nu transportinfrastrukturen av just militär rörlighet och totalförsvarets behov, det säger Andreas Carlson som är infrastruktur- och bostadsminister sedan ett drygt år tillbaka. ”Vi gör stora satsningar på försvaret i budgeten och för att de satsningarna ska ha effekt så behöver också infrastrukturen ge möjligheter till det. Det är antingen en möjliggörare för de här insatserna eller en flaskhals.”, säger Andreas Carlson. Exakt vilka sträckor det handlar om kan inte Andreas Carlson säga, men det som har pekats ut tidigare är bland annat transporter från hamnar i Norge och Sverige, och vidare österut, för att bistå Finland.”Försvarsberedningen pekar på de norska hamnarna Narvik, Trondheim och sen i östlig riktning och även mer söderut, från Oslo och österut. Och även förstärkningar från Göteborg, Göteborgs hamn är en oerhört viktig hamn och kommer att vara väldigt viktig för livsmedelsförsörjning för både Norge, Finland och Sverige.”, säger Andreas Carlson. Fler barn vräksKristdemokraten Andreas Carlson har också ansvar för regeringens bostadspolitik. Under första halvåret i år berördes 345 barn av vräkning, barnen själva eller en förälder vräktes. Det är betydligt fler än året innan, enligt Kronofogden. Troligen är det inflationen med högre räntor och matpriser som har lett till att vräkningarna ökar. Öppnar för hyresgarantier Den förra regeringen tillsatte en utredning för att se hur fler skulle släppas in på bostadsmarknaden. Ett av förslagen är en ny sorts hyresgarantier. Andreas Carlson berättar att han vill gå vidare med det förslaget om hyresgarantier för barnfamiljer: ”Det är ett intressant förslag som vi bereder i högt tempo och som vi kommer att återkomma med besked om”, säger Andreas Carlson. Men han vill inte svara på om eller när han kommer med ett skarpt förslag om hyresgarantier. Vallöfte om startlån Före valet ville Kristdemokraterna införa startlån, som innebär att staten hjälper förstagångsköpare av en bostad att få bolån. Även det utreddes av förra regeringen. Varför har Andreas Carlson inte lagt fram något sådant förslag?”Det är färdigutrett och bereds på regeringskansliet. Och det som är viktigt att komma ihåg nu när vi har den mycket höga inflation som råder i Sverige är att varje åtgärd som övervägs måste viktas mot om den motverkar penningpolitiken, alltså om den riskerar att blåsa på ekonomin som kan göra att inflationen går upp ännu mer.”, säger Andreas Carlson. Tvärnit i byggbranschenHöga räntor och dyra byggmaterial i kombination med sjunkande bostadspriser har gjort att svensk byggindustri tvärnitat. Enligt Boverket behöver det byggas 67 300 bostäder varje år. För två år sen byggdes 70 000. Men under senaste året har bostadsbyggandet störtdykt och nästa år kommer färre än 20 000 bostäder att påbörjas. ”Det är mycket allvarligt och det synliggör ju behovet av strukturella åtgärder som kortar ledtider i byggprocessen, som förenklar och förbättrar regelverk och som tillgängliggör attraktiv mark att bygga på.”, säger Andreas Carlson. Gäst: Andreas Carlson (KD), Infrastruktur- och bostadsminister Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Kommentar: Anna Granath Hansson, bostadsforskare på NordregioTekniker: Alma SegeholmProducent: Maja LagercrantzIntervjun spelades in fredag 17 november

Vi diskuterar varför spelet inte fungerar, om vi skulle haft en anfallare till. Vi tar även ett snack kring kontraktsförlängningar, skador, farmarlag/akademilag eller utlåningar. Åsså diskuterar vi de sista fyra omgångarna och varför vissa inte gillar Rydström eller hans spelmodell.

Snedtänkts höstpremiär förgylls av vårt mesta premiärlejon - tandläkaren och foajéexhibitionisten Alice Timander! Ann Edliden, författare och journalist, och Emily Dahl, modevetare och fotograf, personerna bakom skräpkulturpodden Oförskämt att anta, sätter ljus på en kvinna som förstod att uppskatta ljussättning. Troligen för första gången i Snedtänkts historia: Camilla Läckberg nämns! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ÄNTLIGEN MÅNDAG IGEN! Måndag innebär nämligen nytt avsnitt.I denna veckas podd bjuder vi på härliga mäklarhistorier. Alltså olika galna saker som mäklare råkat ut för på värderingar, visningar, vid kontrakt, tillträden mm. Troligen bara toppen av ett isberg men det blir många riktigt roliga historier. Och Freddie håller på att bokstavligen skratta ihjäl sig när vi pratar om att jaga inbrottstjuvar på motorcykel. Dessutom får vi vila lite då Google Translate-rösten läser upp några av historierna och får vi säga det själva så är Google Translate-rösten mycket roligare än vad vi är.Happy lyssning!!PODDARE: Per Johansson & Fredrik MobergPRODUCENT: Fredrik MobergDISTRIBUTION: AcastKONTAKT: MAIL hemnetknarkarna@hotmail.com och INSTAGRAM @hemnetknarkarnaSAMARBETEN: kontakt@galliagency.seMycket nöje! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gåsele är vårt nya gås och ankhägn. Vare sig ankorna eller gåsen uppfattade det som sitt nya hägn så Mattias får göra Gåsele 2.0.Tuppslakt stod på agendan i morse, Tess tyckte att den andra pricka tuppen borde ha slaktats med. Nu bor tuppen i kylen och skall marineras med bakpulver och goda kryddor.En kyckling har tittat fram bland de äggen vi har i kläckaren. En är kul, nu väntar vi på fler. Sedan skall det in kalkonägg i kläckaren!Tess har gjort sin första getgryta. Mattias tyckte den var jättegod men Tess klarade inte av den myskiga doften så det blev omelett till henne.Tyvärr dog ett lamm. Det varen av 80:s trillingar som dog. Den minsta dog först, och de två som överlevde var små och taniga. Troligen var det väntat att även lilla Skully skulle dö. Men det är hårt. Nu hoppas vi på att 80 får behålla sin sista i trillingskaran. Har du funderat över kilo/jämförspris på styckglassar? Det har Tess gjort. Det finns nämligen inte! Varför inte det? Glassarna drabbas ju också av krympflation!Bär plantor ut och in gör vi både morgon och kväll. Nu skall plantorna härdas för att sedan få bo i växthus.Brödsalladen panzanella och kyckling från Norrlandsfågel blev en magisk måltid. Kycklingen från Norrlandsfågel är fantastisk. Den vattner sig inte och den krymper inte då den inte är insprutad med vatten. Trots det är den fantastiskt god, mör och saftig.Panzanella är inte en sallad med bröd i. Panzanella är en brödsallad som är smaksatt med grönsaker. Dessutom är det Mattias nya favoriträtt! Han vill kalla den för Småbrukarsalladen istället Har du ätit panzanella? Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Lantskinka och andra ordbajsade produktnamn inleder vi med.Kalkoner i sommar? Troligen! Nu har vi säkrat ägg i alla fallFastnade med jeepen. Med fyrhjulsdrift kommerdu längre innan du fastnar :)OdlingDet går från snö och lera till att vi borde ha gjort massa sakerMen stressa inte, följ det Kan du ge hönsen potatisskal? Från Lunds universitet Själva potatisarna som vi äter är stamknölar, alltså inte rötter. I potatis finns det mycket näring i form av stärkelse. Stärkelsen kan göras till potatismjöl. Potatisar som ligger i ljus blir snart gröna och bildar det giftiga ämnet solanin.https://www.botan.lu.se/sites/botan.lu.se/files/odla_potatis.pdf Från livsmedelsverkethttps://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/vaxtgifter/glykoalkaloiderAlla potatissorter bildar glykoalkaloider som en del av sitt försvar. Olika sorters stress hos potatis kan leda till förhöjda halter. Det kan till exempel handla om extrema väderförhållanden under odling eller om potatisen utsätts för ljus eller mekaniska skador.Högst andel glykoalkoloider sitter just i skalet de det skall skydda mot yttre angrepp.Vad är då giftigt? Dosen är giftet, dvs att hur mycket djuret väger och mängden solanin som tillförs är två viktiga faktorer.Nu går det inte att dra likhetstecken mellan människor och höns men människoexperiment har utförts.I tester på människor där man oralt gav glykoalkaloider från potatis i en dos på 2 mg/kg kroppsvikt, dvs 140 mg för en person som väger 70 kg (motsvarar ca 2 kg potatis) noterade man förgiftningssymptom hos en del av individerna. Lägre doser gav inga eller mycket svaga symptom.För råttor är 50-60 mg solanin en dödlig dos och 50 mg för kaniner. De flesta potatisarna som säljs innehåller mindre än 0.2 mg solanin/gram potatis.https://www.sciencedirect.com/topics/neuroscience/solanineSolanin förstörs däremot inte av kokning, men genom fritering. Därför spelar det inte någon roll om du kokar potatisen eller ej. Men du vill koka potatis/skal ändå.Höns kan inte tillgodogöra sig näringen i okokt potatis (i samma utsträckning som kokt potatis.Därför gör du hönsen en björntjänst om du ger dem okokt potatis/potatisskal under längre tid. De äter och blir mätta men svälter näringsmässigt. Även tomater innehåller solanin. Kanin stod på menyn och nu står det även på agendan inför djur vi skaffar. Kaninen vi åt var Belgisk jätte/Gotländsk köttkanin. Utsökt!Tess födelsedag firade vi storstilat som du ser på avsnittsbildenBli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEgeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Tomas är inte glad. Till och med surare än på bilden. Å på den har han ändå på sig den gröna halsduken, som inte har synts till på 10 år. Mer om det i avsnittet. Johanna är däremot glad. Till och med sprudlande. Troligen beroende på den film hon gett sig själv i uppgift att […]

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

På vintern är det inte särskilt mycket att göra på gården. Det är snöskottning, ved och eldning samt mata djuren. Det blirnästan som lite semester. Tess stickar och virkar och Mattias utvecklar sociala medier, webben och nyhetsbrevet. Gå gärna in och prenumerera på nyhetsbrevet, eller gårdsuppdateringar som Mattias vill kalla det.Mattias har skaffat från till en ny chili, Capsicum Flexousum. Det intressanta med den är att den tål minusgrader! Här är en video om den. Troligen kommer vi odla chili bakom tvn tills det blir varmare ute.Annars är det ingen stress med odlingarna nu. Börja tänka på odlingarna nu, men gör inga planer. För vår del handlar det mest om var vi vill odla saker och fundera på de större dragen. Spannmål, potatis och lök för Mattias och jordgubbsland samt färdigställa hygelbäddarna för Tess del. Vårt stora fokus blir att skala ner och se till att det vi påbörjar komemr ut i jorden.Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Nyheterna Radio 07.00

De vilda blåmusslorna försvinner från våra vatten. Men samtidigt går det bra att odla musslor i samma vatten. Och man vet inte varför. Dessutom tips på musselrätter, som variationer på Moules Frites. - Förändringen kom efter sekelskiftet, säger Odd Lindahl, docent i marin ekologi. Den stora nedgången skedde från 2000 fram till 2012-13. Vi träffar honom på Flatön i Bohuslän. Här fanns stora musselbankar för inte så länge sedan. Men nu är de borta.Under pandemin började Odd och kollegorna Susanne Baden och Bodil Hernroth gå igenom all data som fanns om musslor för att försöka förstå vad som hänt.- Musslorna sätter sig inte längre på stenar och naturliga bottnar, berättar Odd. Däremot sätter de sig på flytande föremål, under flytbryggor, på bojar, rep och omålade båtskorv. Och i musselodlingar.Troligen är det flera samverkande orsaker som gjort att musslorna försvunnit, bl a klimatförändringarna. Förekomsten av odlade musslor ökar chanserna att de vilda musslorna kan finnas kvar.- Musslor är en fantastisk råvara, säger David Haggren, kock och delägare i Fiskbar 17 i Göteborg.De har alltid musslor på menyn. T ex i fisksoppa och till moules frites.- Moules frites är en av våra absolut populäraste rätter.De gör den på flera sätt. Asiatiskt med kokosgrädde, ingefära och citrongräs, eller med äppelcider och fänkål.

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Ursprunget på HaitiDen 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder land av berg på deras språk.Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som red dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen. 2. Zombien på skärmenMitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.Citatet är hämtat ur The magic island, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker ja, för här är voodoo likställt med svart magi gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten. The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.3. Den första ateistiska mytologinI zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie en odöd som stapplar fram genom tillvaron men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand. 4. Monster i livets tjänstDet finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. En folkfest i likdelarnas tecken, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och läs på, läs på, läs på!. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga verkliga zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på receptet i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.Torbjörn Elensky, författare

V39 är det krisberedskapsvecka. Därför pratar vi händelser, incidenter, kriseroch katastrofer idag.En viktig fråga är, när är det kris? Och vad händer när flera små, i sig ofarliga, händelser samverkar till att skapa något större?Krisberedskap är att vara förberedd på vardagens små trösklar som det är så lätt att slå tån i.Börja litet. Bli varm i kläderna och arbeta från det.Gör en riskanalys - vad kan hända mig och min familj. Rangordna dessa efter sannorlikhet.Gör en konsekvensanalys. Utifrån din riskanalys, hur kommer dessa risker påverka dig? Vad får de för effekt.Titta nu på de risker som är mest sannorlika att inträffa, vilken effekt får dessa för dig? Troligen är alla väldigt lika.De effekter som du nu klumpat samman som är mest troliga att inträffa och som kommer påverka dig mest - vad behöver du göra för att minska effekten av dessa effekter?Där skall du börja ditt förberedelsearbete.Annars så pratar vi om förstahjälpen kit, vikten av kunskap samt hur enormt viktigt det är att bygga nätverk. Skapa matlager genom att handla en extra sak varje gång du handlar. Bygg ditt lager med råvaror du tycker om och kan laga mat med. Rotera ditt lager genom att äta av det. Fyll på/bygg ut ditt liger när det är extrapriser.

Kriminolog Amir Rostami, nationalekonom Lars Calmfors och klimatforskare Mathias Fridahl om vilka förändringar vi kan vänta oss inom politiken för brott och straff, ekonomi, energi och klimat. Just nu pågår regeringsförhandlingar mellan M, SD, KD och L om hur politiken ska utformas och vilka som ska ingå i den nya regeringen efter riksdagsvalet den 11 september. Exakt vilken politik den nya regeringen kommer att föra vet vi alltså inte än. Men med hjälp av partiernas förslag analyserar lördagsintervjuns expertpanel hur politiken kan tänkas bli. Strängare straff med Ulf Kristerssons regeringGängkriminalitet har dominerat debatten i valrörelsen. Kriminolog Amir Rostami tror att det kommer att bli mer fokus på hårdare straff i kriminalpolitiken under kommande mandatperiod, särskilt när det gäller våldsbrott och sexualbrott. Partierna vill också göra det straffbart att ingå i kriminella gäng. När det gäller förebyggande åtgärder ligger fokus på socialtjänsten. "Det blir ännu mer fokus på repressiva åtgärder, höjda straff, utvisning och gångkriminalitet. Där finns ganska stor konsensus mellan de fyra partierna partierna. Men det är egentligen ingen kursändring, tidigare regeringar har gått åt samma håll", säger Amir Rostami. Lägre skatt Nationalekonomen Lars Calmfors tror att skattesänkningar, bland annat på arbete, blir den största förändringen i den ekonomiska politiken. Calmfors är bekymrad över hur regeringen ska finansiera alla satsningar på tex försvar, pensioner, rättsväsende, vård och omsorg, och samtidigt leva upp till överskottsmålen. "Alla de fyra partierna på Kristerssons sida har sagt att de vill sänka skattekvoten, så oberoende av hur den ekonomiska utvecklingen blir så tror jag det blir väldigt svår att inte leverera. Det man kan vara rädd för som ekonom är att man inte finansierar satsningarna fullt ut, det kan leda till för expansiv finanspolitik. Då kan Riksbanken tvingas höja räntan mer", säger Calmfors. Nedmonterad klimatpolitik och satsning på kärnkraftMathias Fridahl som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet säger att de fyra partierna kommer att underlätta för ny kärnkraft. Svårare blir att komma överens om ett riktat stöd till kärnkraft, där finns inte samma samsyn mellan partierna. Fridahl ser ett behov av en blocköverskridande överenskommelse om energin. När det gäller klimatet tror han att utsläppen kommer att öka i och med maktskiftet eftersom bensinpriserna kommer att sänkas och kraven sänkas i reduktionsplikten. Troligen försvinner också bonus malus-skatten och flygskatten. "Jag tror att vi kan vänta oss en nedmontering av den existerande klimatpolitiken, särskilt de riktade stöden till klimatomställning, särskilt på de områden som inte täcks av EU:s system för handel med utsäppsrätter", säger Mathias Fridahl. Programledare: Erika Mårtensson Producent: Maja Lagercrantz Tekniker: Elvira Björnfot

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut. Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som avnazifierad. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter den 25 juli far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om en tänkandes kommande ord i hjärtat.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran Arnika, Augentrost. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: Han är sjuk hjälplöst. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är Lichtung som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Uppföljning/uppvärmning Att handla kläder, och slänga gamla Inspirerande blogg om finländare som bygger off-grid-hus Atom läggs ned. Ersättaren heter Zed Stage Manager i Mac OS X anno 2006. Nyheter i tvOS 16 iPod Hi-Fi som tv-högtalare Fredrik har kikat på en Studio display Jocke har varit på Apple Store och sett på skärmar och datorer. Åh jisses. Apple tecknar avtal om att sända fotbollsmatcher via Apple tv+. Endast i USA gissningsvis då det rör sig om MLS. Ämnen Proxmox-kluster på Raspberry Pi Fredrik undrar över billig lagring på snurrande diskar Jocke funderar på ny bil - vilka är skallkraven på en bil? Film och TV Alla har sett Obi-Wan Kenobi på Disney+ Stranger things fjärde och sista säsongen. Bara avslutningen kvar. Netflix Ready or not. Skruvad film om en bröllopsfest som spårar ur. 3/5BMÅ (J). Disney+. For all mankind, säsong 4. Nu på Apple tv+. Jocke har sett första avsnittet. The Verge gör en dokumentär tillsammans med Netflix. Troligen den sämsta filmen på HBO Max: Stratton. 4,8/10 på IMDB. 1,5/5 BMÅ (J) Assassin's Creed. Mörk, snygg men landar inte riktigt. 5,6/10 på IMDB. 2,5/5 BMÅ (J) 20 år sedan The Bourne Identity släpptes Länkar Topeco Off Grid i Finland Atom stängs ner Zed Rust Zed's dead Stage Manager i Mac OS X anno 2006 Nyheter i tvOS 16 Matter Ipod hifi TOSLINK Apple kommer sända fotbollsmatcher Proxmox-kluser på Raspberry Pi, del 1:installation Pi-hole 1060 Raspberry Pi hos Oracle Isight och dess kartong En stor och kanske för billig snurrande disk från Western digital Obi-Wan Kenobi Stranger things säsong fyra Ready or Not Verges Netflixserie The future of. Stratton Special boat service Assassin's Creed The Bourne Identity at 20 Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-312-18-terabyte-at-helvete.html

Vi pratar även om att det kan vara positivt att reda ut och förstå grunden till sitt ilskebeteende och att forska i sig själv. Om båda gör samma sak så blir det så oftast bra. Det betyder att det är viktigt att försöka förstå sina egna känslor. De är alltid resultatet av att något har hänt och ger en viktig ingång. Relationshandboken visar en konstruktiv konfliktstilsmodell. Glöm inte beställa boken. sms:a Iréne på 0733500312.

Avsnitt 143: Förläggaren vänder och vrider på den ”eviga” frågan om vad som är en bra bok. Hur definierar man litterär kvalitet? Forum anställer två nya förläggare, en vilja att växa som förlagschefen Annie Kabala tillskriver hela branschen. Och som förläggaren säger: ”Vi har också anställt två nya förläggare.” Kan vi syna Storytel på djupet när förläggaren är en del av Storytel? Troligen inte. Men vi gör ett försök här och konstaterar att vi är en aning oense. Med en dåres envishet tror journalisten att den som lyssnar på Förlagspodden är nyfiken på Frankfurt Bokmässas öde. Eller rättare – borde vara nyfikna på. Stockholms Bokhelg är snart här för andra året. Vi släpper lös initiativtagarna Thomas Olsson och Martin Kaunitz som får skryta ohämmat om alla nyheter och kittla våra förväntningar.     Innehåll: 00 22 – Får en bra bok se ut hur som helst? 05 35 – Förlagen planerar för en större utgivning 08 37 – En sorts dans på slak lina 19 04 – Det här med Frankfurtmässan 20 52 – Det växer så det knakar

I veckans avsnitt lämnar Patrik en recension på Tunic, pratar om serien Drop out och om filmen Promising young woman. Ferhat gör ett kort instick med ny mick, och sen blir det lite snack om ett antal filmer som man troligen bör se, däribland Last night in Soho, Unbearable weight of massive talent, French dispatch och Licorice Pizza.

BREAKING NEWS: Britney Spears är gravid, eller? Britney-"motståndaren" Christopher Garplind och Gift vid första ögonkastet-konsumerande Emma Molin reder ut hela nyheten tillsammans med P3 Nyheters Matilda Rånge. Margaux Dietz glider förbi studion med anledning att hon är aktuell med Youtube-serien Partitempen och pratar om influencers roll i valet. Edward Blom djupdyker in i påskfirandet och Joanna Korbutiak från P3 Musikdokumentär snackar Tim "Avicii" Bergling. Programledare: Christopher Garplind och Emma Molin.

Uppdatering Ukraina. FN:s klimatpanel kommer med ny delrapport. Franska presidentvalet. Chockerande bilder från Butja. Tysken som tog 90 covidsprutor. Hur påverkas EU om rysk gas stängs av? Troligen inget namnbyte vid ryska ambassaden. Franska vänsterns kris.

Upplever du att du inte får resultat av din träning? Du kör på men det händer ingenting? Då kan du vara en non-responder. Alltså en person som inte svarar lika bra på träning som någon annan. Troligen är du däremot inte det, och troligen handlar det snarare om en avsaknad av våra träningsprinciper och/eller en felaktig kost. I dagens avsnitt diskuterar vi vilka som faktiskt skulle kunna vara non-responders och vilka faktorer som är vanliga när någon upplever att de "misslyckas" med sin träning samt hur man överkommer dessa problem. Länk till bloggpost HÄR Länk till PT-Podden om träningsprinciper HÄR // läsa om det HÄR Länk till "allt du behöver veta om hypertrofiträning" HÄR

När kan det bli så att ekonomiska sanktioner istället drabbar länderna som fattade beslut om dem? Vad är grejen med skidalpinism och varför har obskyr svensk, kristen musik från 70-talet fått en revival? Programledare: Louise Epstein. Bisittare: Daniel Alling. Hur fungerar sanktioner mot Ryssland?Idag på tisdagen 22 februari träffades EUs utrikesministrar i Paris för ett extrainsatt möte om hur man ska svara på det ryska erkännandet av utbrytarregionerna i östra Ukraina. Resultatet av mötet kommer att presenteras senare idag. Troligen blir det flera ekonomiska sanktioner mot Ryssland, något som både Storbritannien och USA redan fattat beslut om. Vad krävs det för att ekonomiska sanktioner ska få önskad effekt och när riskerar de att drabba länderna som fattade beslut om dem? Det reder Louise och Daniel ut med statsvetaren Joakim Kreutz från Uppsala Universitet.Skidalpinism som OS-gren2026 kommer skidalpinism att göra debut som OS-gren och det har redan börjat spekuleras i om dubble OS-guldmedaljören Nils van der Poel kommer att satsa på den här grenen istället för skridsko. Idag fördjupar vi oss i sportens ursprung, framtid och lockelse med landslagstränaren Jens Westergren.Annorlunda kyrkomusikOch så handlar det om obskyr kristen musik med koppling till frikyrkorörelsen i Sverige på 1970-talet. Musikproducenten Stefan Kéry, musikproducent och Kjell Ljunggren, från gruppen Sambandet, tar sig an frågor som varför kreativiteten var så stor då, precis som kärleken till wha-wha pedalerna.Programledare: Louise Epstein Bisittare: Daniel Alling Producent: Jennie Sjöström

Peter Lindberg från Ocean X Team är proffessionell vrak- och skattletare. I denna första intervju av två, berättar Peter historien om hur de hittade fraktbåten Jönköping som sänktes i Östersjön av en tysk ubåt under första världskriget. Fartyget var lastat med tusentals champagneflaskor av samma sort som fanns ombord på Titanic och 42 000 liter cognac. Troligen var lasten på väg till Tsar Nikolaj II av Ryssland.Foto: Ocean X TeamMusikArrondissement D'amour by Les Sans Culottes is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercialNoDerivatives 4.0 LicenseOver There, 1917 av George M. Cohan

En dryg vecka har passerat sedan den märkliga avslutningen av årets F1-säsong, en av det absolut bästa genom alla tider. Sedan dess har Internationella bilsportförbundet fått en ny president, en president som har lite att tag tag. Men vad gör egentligen en FIA-president och vem är den nya som ersätter Jean Todt? Lewis Hamilton dök inte upp på den prisutdelning som alltid går av stapeln efter säsongen, något han enligt reglerna måste närvara vid om han är en de ttre främsta i mästerskapet. Troligen ett statement från Lewis sida då han kände sig bortdömd efter finalen. Mercedes teamchef Toto Wolff, som heller inte närvarade vid FIA-galan, har antytt att det kanske inte är säkert att Lewis Hamilton fortsätter sin hittills så framgångsrika karriär. Janne och Erik spekulerar i hur troligt ett sådant scenario är och vem som skulle kunna vara aktuell att ersätta.Vi hör några förare om de nya 18 tums däcken som börjar användas nästa säsong och Formel 1 verkar nära att få en ytterligare motortillverkare från och med säsongen 2026 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Värvet och Tack för maten förenas i en Musikhjälpen-special! Du kan vinna en middag signerad Siri Barje och Kristoffer Triumf, fram till och med söndag 19/12 13:30. Och på köpet då, ett lite märkligt och helt oklippt specialavsnitt där vi försöker slå världsrekord i lång podintervju. Går det att lyssna på? Troligen, om du står ut med en och annan paus för att tala med Kodjo och Brita, följare på instagram och diverse pauser. Det viktigaste är dock vår bössa – länk nedan!https://bossan.musikhjalpen.se/kristoffer-triumf-och-siri-barje-lagar-er-middag See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Om Shownotes ser konstiga ut (exempelvis om alla länkar saknas. Det ska finnas MASSOR med länkar) så finns de på webben här också: https://www.enlitenpoddomit.se    Avsnitt 336 spelades in den 28 September och eftersom att världens minsta kameleont-sort är knappt 29mm ( https://www.nature.com/articles/s41598-020-80955-1 ) så handlar dagens avsnitt om: INTRO: - Alla har haft en vecka... nyckelord är: Vasamuseet, fint väder, HSM, frustration, certifikat   - BONUSLÄNK:  https://www.reddit.com/r/beards/comments/2p6i7d/the_perfect_beard_for_every_it_professional/  FEEDBACK AND BACKLOG: - Jag har för mig vi pratat om kaffe och risken för enorma prishöjningar?   https://www.warpnews.se/food-tech/labbodlat-kaffe-fran-finland-finns-snart-pa-marknaden/  - Ikea släpper uppdaterad Symfonisk högtalare   https://appleinsider.com/articles/21/09/28/ikea-ships-new-version-of-symfonisk-airplay-2-table-lamp-speaker  ALLMÄNT NYTT - EU USB-C   https://www.engadget.com/the-morning-after-the-e-us-grand-usb-c-plan-111505159.html  MICROSOFT - Surface eventet.    Se hela eventet här: https://www.youtube.com/watch?v=phzyut897PI  - Windows 11 virtuellt   https://www.bleepingcomputer.com/news/microsoft/windows-11-is-no-longer-compatible-with-oracle-virtualbox-vms/  - Basic Authentication   https://www.bleepingcomputer.com/news/microsoft/microsoft-will-disable-basic-auth-in-exchange-online-in-october-2022/  - Microsoft släpper in andra stores i sin store (bland annat)   https://www.zdnet.com/article/opera-yandex-browsers-and-the-amazon-and-epic-storefronts-are-coming-to-the-new-microsoft-store/  APPLE - Info om Apples ProMotion display   https://appleinsider.com/articles/21/09/24/apple-restricts-third-party-access-to-iphone-13-pros-120hz-promotion-display  - Apple TV+ går inte lika bra som de andra streaming tjänsterna    https://www.thurrott.com/music-videos/apple-tv/257145/apple-tv-has-fewer-than-20-million-subscribers  - Utvecklare som inte släpptes in i App Store tycker det är orättvis konkurrens   https://appleinsider.com/articles/21/09/24/apple-rejecting-apps-is-unfair-competition-declares-rejected-app-developers    - Jupp detta är det vi pratade om i avsnitt 333 med "crypto currency och Caller ID"     https://www.enlitenpoddomit.se/e/elpoit-333-alla-rosterna-i-huvudet-skrattade/  - Apple hjälper inte till   https://www.macrumors.com/2021/09/27/face-id-iphone-13-not-working-non-genuine-display  GOOGLE: - Nya features från Google. Vissa bakportas (Johan tappade spåret FULLSTÄNDIGT I förra avsnittet)   Vi har ju klagat på att det inte släpps nya verisoner av OS men Google har kommit runt det med att uppdatera Play Services   https://www.thurrott.com/mobile/android/257061/google-announces-new-android-features    https://swedroid.se/integritetsfiness-i-android-11-kommer-slappas-for-aldre-telefoner/  PRYLLISTA Johan:  Surface Studio Laptop Björn:  Troligen samma som Johan         men plånboken säger https://www.philips-hue.com/sv-se/p/hue-white-and-color-ambiance-lightstrip-plus-sockel-v4--2-meter/8718699703424  EGNA LÄNKAR - En Liten Podd Om IT på webben,      http://enlitenpoddomit.se/  - En Liten Podd Om IT på Facebook,      https://www.facebook.com/EnLitenPoddOmIt/  - En Liten Podd Om IT på Youtube,      https://www.youtube.com/enlitenpoddomit  - Ge oss gärna en recension    - https://podcasts.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577?mt=2#see-all/reviews      - https://www.podchaser.com/podcasts/en-liten-podd-om-it-158069  LÄNKAR TILL VART MAN HITTAR PODDEN FÖR ATT LYSSNA: - Apple Podcaster (iTunes), https://itunes.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577  - Overcast, https://overcast.fm/itunes946204577/en-liten-podd-om-it  - Acast, https://www.acast.com/enlitenpoddomit  - Spotify, https://open.spotify.com/show/2e8wX1O4FbD6M2ocJdXBW7?si=HFFErR8YRlKrELsUD--Ujg%20  - Stitcher, https://www.stitcher.com/podcast/the-nerd-herd/en-liten-podd-om-it - YouTube, https://www.youtube.com/enlitenpoddomit  LÄNK TILL DISCORD DÄR MAN HITTAR LIVE STREAM + CHATT - http://discord.enlitenpoddomit.se  (Och glöm inte att maila bjorn@enlitenpoddomit.se  om du vill ha klistermärken, skicka med en postadress bara. :) 

Avsnitt Trettiosex av musiksnacket är prutat o klart, pedantskött med skyddsplasten kvari originallåda med Goodies!…, eller va prylen fake-plastad när vi köpte den?Troligen också strumptrampad.Exakt hur går det till när Koreografi går överstyr?Vi pratar också om Ljud som signalerar fara.Vad är ett spontant mänskligt ljud som ger omedelbar stark känsla?Primalskrik tar vi med också.Välkomna! Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020. Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss. Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd. Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat vi, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas. Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal. De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, de som strövar omkring i cirklar. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser. Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt. Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning. Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster. Latinets ord peregrinus som blivit vårt pilgrim saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen. Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras. Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner. Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på. Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess. Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat, skriver en annan man till sin bror. Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden. I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor. Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan. När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se. De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron. Anna Blennow, latinforskare och skribent. Litteratur Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006. Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300800, The Pennsylvania State University Press 2005. Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Bonusavsnitt! Ah... sämre ljud, skrikande barn i bakgrunden, och synnerligen tveksamma drinkrecept. Kan det bli mer genuint och härligt? Troligen - men skit i det. Här är instans nummer 5 i serien "Två Dåliga Drinkar". Skål!

Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hör du syrsornas sång? Den minner om doften av hur solvarmt gräs svalnar i sommarkvällen; hur middagsbordet aldrig dukas av; hur samtalen bara fortsätter. Förda till samma toner som för 2400 år sedan ackompanjerade Sokrates och Faidros. Fast egentligen har det aldrig varit syrsor som spelar, utan svenska vårtbitare och grekiska cikador. Inte konstigt att uttrycket sätta griller i huvudet kommer från grekiskans gryllos som betyder gräshoppa. Och därför grubblar vi, för att sådan är livsgången: svårdefinierad som syrssången. Det berättades förklarar Sokrates att cikadorna en gång i tiden hörde till det människosläkte som fanns innan muserna blev till. När så muserna kom med sång och filosofi, blev några av dessa människor så utom sig av förtjusning att de glömde mat och dryck och dog utan att själva märka det. Berättelsen om hur människor uppslukas av konsten så till den grad att de förvandlas till insekter, är på sitt säregna vis vacker. Samtidigt ligger det något lika melankoliskt över den som över sången i sommarkvällen: en kontinuitet präglad av entonighet, kombinerad med självutplånande förgänglighet. Kanske är det ingen tillfällighet att den mörka, kalla jorden är cikadornas habitat. Inom humoralpatologin, en antik lära där sjukdom anses bero på en obalans mellan kroppsvätskorna, kopplas jorden till svart galla och därigenom till melankoli. Tankarna var tongivande långt in på 1800-talet och renässansförfattaren Robert Burton hänvisar direkt till Sokrates berättelse, när han i mastodontverket Melankolins Anatomi resonerar kring varför de bildningstörstande oftare tycks hemfalla åt melankoli än sina medmänniskor. Till detta finner han två grundorsaker: Det ena är att de lever ett stillasittande, ensamt liv, för sig själva och Muserna skriver han. Det andra är kontemplationen i sig, den torkar ut hjärnan och släcker all naturlig glöd. Från antiken hämtar Burton också sin melankoliske arketyp: Aristoteles som sägs offra sin hälsa för tänkandet. Men som samtidigt kanske var den förste att koppla samman melankoli och geni. Till denna tveeggade tradition sällar sig även modernare tänkare. Exempelvis fastställer filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin att han kom till världen i Saturnus tecken Saturnus som är den svarta gallans och melankolins planet. Han förklarar vidare i avhandlingen Ursprung des deutschen Trauerspiels att melankolin är den mest genuint sinnliga av de kontemplativa impulserna, och det har alltid varit känt att dess kraft lika gärna kan återfinnas i den galne hundens blick som hos geniet.  Burtons omvärld är med hans egna ord jäktad och ärelysten, författarna är förhäxade efter begär och berömmelse defekter som också vår tid anklagas för. Renässansen kan betecknas som övergången mellan en medeltida kollektivism med kristna förtecken till modern individualism. Livet går från att vara en färdsträcka mot himmelriket, till att bli något som ska självförverkligas. Hanna Arendt - som för övrigt gör just Benjamins liv till en karaktäristisk melankoli när hon liknar det vid ett nät av meriter, talanger, klumpighet och stor otur beskriver i sin essä Arbete, tillverkning, handling omställningen i samhällets värdegrund med begreppen Vita Contemplativa, det kontemplerande livet, och Vita Activa, det aktiva livet. I och med moderniteten nedvärderas kontemplationen och handling blir viktigare än tanke. Samtidens Vita Activa-människa klagar visserligen på att lärare och vårdpersonal inte hinner med sina primära arbetsuppgifter i och med det ökade kravet på dokumentation, och att det är för mycket snack och för lite verkstad i politiken. Men i slutänden är målet med allt detta snack snarare mätbar prestation än verkligt begrundande. Tidsandan sammanfattas av Donald Trumps versalröst: Jag tycker inte om att analysera mig själv, eftersom jag kanske inte kommer tycka om vad jag får syn på. Så dränks syrsornas sång. Att likt Sokrates förlora sig i tankar och fastna i farstun på väg till nästa möte, eller gästabud, accepteras inte. Ändå är det hans reflektioner som väcker mest insikt och förundran när han väl kommer fram. Melankolin förråder världen till förmån för kunskapen, fastslår Benjamin. Den blir en anomali, ett hot mot tidsandan, och har därför allt sedan Burtons dagar definierats som diverse sjukdomstillstånd. En inkräktare på det riktiga, friska jaget som ska avlägsnas. Burton förespråkar åderlåtning och avhållsamhet från svårsmält viltkött. Tvåtusentalssvensken vänder sig till självhjälpsböcker, raw food och high intensity interval training för att bli sitt bästa jag. Psykisk ohälsa kan medföra stort lidande och förödande konsekvenser, det bör inte romantiseras. Men kanske kan det vara värt att ställa sig frågan om det verkligen finns ett riktigt jag helt skiljt från det sjuka, och om det som anses sjukt enbart är av ondo. Vår upplevelse av världen sker trots allt ofrånkomligen genom kroppens lins. Ändå klarar vi inte av att tala om dess melankoliska svaghet som en naturlig del av livet. Att se in i sjukdomens rätta ansikte kräver, som Virginia Woolf uttryckt det, modet hos en lejontämjare, en robust filosofi och ett förnuft djupt rotat i jorden. Djupt rotat i den melankoliska jorden finner vi Vita Contemplativa, vars avsaknad av resultatinriktning och inneboende svaghet gör det till ett uppror: det öppnar för en tolerantare världsbild, där varje enskildhet också är helhet och nödvändighet. Det enda nöje en melankoliker tillåter sig är allegorin förklarar Benjamin. Det allegoriska synsättet utvidgar tingens mening och bygger nya helheter av dem. Sokrates tycks kanske svamla om garvare och packåsnor, andra gånger om stjärnor, bergarter och vaser: det är inte förrän åhörarna tittar in i resonemangen som det avslöjas att otaliga, fängslande bilder ryms därinne. Den melankoliska allegorin bygger mening också av livlösa ting på en grund av meningslöshet, och står därmed i direkt korrelation till död och förfall. Livets mening skapas i förhållande till döden, och dödens ofrånkomlighet gör melankolin till en grundsten i världsordningen, inte en parasit på den. Snarare då en cikada, lika odödlig som tingen, som krälande och småäcklig spelar förtrollande musik. I Vita Contemplativas melankoliska farstu lurar alltid handlingsförlamningen och meningslösheten. Jag har en talang för misslyckanden suckar Benjamin inför alla sina oavslutade projekt. Liksom Sokrates måste kontemplationen våga sig in på festen. Men förgäves om inte gästerna vill höra på: för dialog krävs som bekant två. Det är kanske dags för Vita Activa att sänka rösten, se in i lejonansiktet och acceptera att den livssång vi lever i också är syrsornas melodi. När cikadorna blev cikador fick de, berättar Sokrates, en gåva av gudarna: de behöver varken mat eller dryck. Ser de oss fastslår han däremot inbegripna i samtal och oberörda av deras sirensång, då kanske de med glädje skänker oss den. Troligen blir vi aldrig behovslösa gudar, men kanske kan vi acceptera människans mångfacetterade, självmotsägande natur och bli melankoliska aktivister i sommarkvällen. Ellen Nordmark KÄLLOR - Arendt, Hanna. 2013. Arbete, tillverkning, handling. ARNE MELBERG (red. & övers.) Essäer. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. - Arendt, Hanna. 1968. Walter Benjamin. Zohn, Harry (övers.). Men in dark times. San Diego/New York/London: Harvest Book Harcourt & Brace Company. Tillgänglig: fdocuments.in_hannah-arendt-men-in-dark-times.pdf [hämtat 21-03-23]. - Barbaro, Michael. 2016. What Drives Donald Trump? Fear of Losing Status, Tapes Show. New York Times. 25 oktober. Tillgänglig: https://www.nytimes.com/2016/10/26/us/politics/donald-trump-interviews.html [hämtat 201108] - Benjamin, Walter. 1998. The Origin of German Tragic Drama. Osborne, John (övers.) LONDON: Verso. - Burton, Robert. 2019. Melankolins anatomi. Melberg, Arne (övers.). Stockholm: Atlantis. - Platon. 1969. Faidros. Wester, Ellen (övers.). ERIK BERGGREN (red.). Dialoger Sokrates Försvarstal Faidon Faidros. Stockholm: Bonniers. - Platon. 2000. Gästabudet. Stolpe, Jan (övers.). JAN STOLPE (red.). Platon. Skrifter. Bok I. Sokrates försvarstal/ Kriton / Euthyfron / Laches / Den mindre Hippias / Gästabudet / Faidon /Gorgias. Stockholm: Atlantis. - Woolf, Virginia. 2015. The Moment and Other Essays. Project Gutenberg of Australia. Tillgänglig: http://www.gutenberg.net.au/ebooks15/1500221h.html#ch3 [hämtat 201108] - Öhman, Marie. 2007. Här kan jag äntligen tala. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap. Diss., Örebro Universitet. Tillgänglig: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:135308/FULLTEXT03.pdf [hämtad 201108] - Birnbaum, Daniel. 1993. Melankolisk trio. Labyrintiskt om Saturnus och svart galla. Dagens nyheter. 23 mars. Tillgänglig: https://www.dn.se/arkiv/kultur/melankolisk-trio-labyrintiskt-om-saturnus-och-svart-galla/ [hämtat 21-03-23]

- Vi hade en hund och jag upptäckte att när min underbara farmor lagade mat så spillde hon alltid på golvet. Jag förstod att hon gjorde det för hunden. Tyskarna tog alla hundar. De fina behöll de själva, de andra dödade de, precis som de dödade människor, säger Zofia Kolczycka Flajszman. - Mamma och jag var tillsammans i Birkenau. Jag var fjorton och hon 34, hon var en ung kvinna. Sedan skickades jag till Bergen-Belsen. Vad hände med mamma? Jag kan bara ana. Vad anar du? Precis som alla andra. Hon kom inte tillbaka. Ingen i min familj kom tillbaka. Vet du var de mördades? Troligen i Auschwitz. Och när? Det vet jag inte. Har du något särskilt datum när du sörjer dina föräldrar? Det gör jag ofta, utan något datum. Tyvärr. Zofia Kolczycka Flajszman är född 1928 i Łódź i Polen. Inspelat den 5 april 2018. Foto: Cato Lein.