Podcasts about huvudpersonen

Häng med när vi leker en lek. Huvudpersonen är en av världens hetaste fotbollsspelare just nu, Viktor Gyökeres. Gäst: Makoto Asahara Programledare: Erika Nielsen

På onsdagsförmiddagen presenterades den svenska filmhösten på Filmhuset i Stockholm. Det vankas mycket glesbygd och skräck bland premiärerna, men även skildringar av Coronapandemin och Sally Bauer den 30-åriga ensamstående mamman som i slutet av 30-talet längtade efter att simma över den engelska kanalen. Hör vad våra filmreportrar Nina Asarnoj och Björn Jansson ser fram emot allra mest. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. NY DOKUMENTÄR SKILDRAR ROY ANDERSSON OCH HANS BRÖDERFyra bröder, varav tre i livet. Dåligt med kontakt sinsemellan, särskilt sen morsan dog. En av dem - farbror Roy - berömd men alkoholiserad filmregissör. Det är utgångspunkten för Johanna Bernhardson första långa dokumentärfilm ”Bröderna Andersson” – om hennes egna farbröder. P1 Kulturs Emma Engström träffade henne i arbetarmiljön på Hisingen i Göteborg, där bröderna växte upp.WOODY ALLEN ÄR TILLBAKA – PÅ FRANSKAEfter alla kontroverser dyker nu en ny Woody Allen-film upp på biograferna. Det är ett triangeldrama. Som utspelar sig i Frankrike. På franska. ”Slumpen avgör” heter filmen och vår kritiker Björn Jansson har sett den. Mer Woody Allen blir det i Jazzradion i P2, söndag 25 augusti kl 17. Berit Nygren har fått en exklusiv intervju till sitt program ”Woody Allen om jazzen i sina filmer”. ALVINA CHAMBERLAND OM FANTOMBILDEN AV TRANSPERSONEN”Love the world or get killed trying”. Så heter den uppmärksammade romanen av svensk-amerikanska författaren Alvina Chamberland. Huvudpersonen är en transkvinna som försöker hantera den blandning av åtrå och förakt som hon möter på sina resor i Europa. Alvina Chamberland, som är uppvuxen i USA och Sverige, kan man se på olika evenemang i Göteborg, Stockholm och Malmö i slutet av augusti. Sveriges Radios USA-korrespondent Roger Wilson träffade Alvina när hon gjorde promotion för sin bok i San Francisco.VERKET SOM VÄRKER: ”VERTIGO”I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Kenneth Strandborg i Göteborg väljer ”Vertigo”, eller ”Studie i brott” som den hette på svenska, av thrillermästaren Alfred Hitchcock. Filmen påverkade Kenneth Strandborg så mycket att han såg om den två gånger på raken med bara några dagars mellanrum. Sedan dess har ”Vertigo” aldrig släppt greppet om honom.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk platsLuften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Folklistan presenterar namn och politik. Försvarsmakten förlorar PFAS-målet och får betala mångmiljonbelopp i skadestånd till Uppsala kommun. Dataspelsberoende väntas bli sjukdomsdiagnos i Sverige. Almapriset. Europadomstolens historiska dom om klimatet. Ryskt fartyg har satts i brand. En javanoshörningskalv är född. Öbor oroade av aggressivt Nordkorea. Huvudpersonen i Postskandalen frågas ut.

Tillit och mod. En plats att reflektera över djupet och vidderna inom oss. En plats för nya tankar, nya perspektiv, nya vägar och ett helt nytt liv.  Producent: Alva Arnetz Casserberg Annas instagram: https://www.instagram.com/annaarnetz.se/ Facebookgruppen Tillit & mod: https://www.facebook.com/groups/tillitochmod Annas websida: https://www.annaarnetz.se/

Jörgen Hassler läser sin egen novell baserad på egna upplevelser i samband med sin postcovid sjukdom. I novellen beskrivs huvudpersonens gradvis insikt om hallucinationerna som har tre olika modaliteter. Sensoriska, visuella och auditiva. Huvudpersonen rör sig i ett gränsland befolkat av knytt och godmodiga varelser. Producent: Lena Hjelmérus

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Virginia Woolfs "Jacob's Room" betraktas ofta som en förstudie till hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman Jacobs Room och frågorna kommer till mig, gång på gång. För jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida frågar sig hans mamma: var är den där besvärlige lille pojken? och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar brodern så som så många fler ska göra innan den korta berättelsen är slut.För inte är det mycket vi reda på om Jacob. Istället får vi veta vad andra tänker:  när de betraktar honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första världskrigets stora anonyma död.Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman som inte går i mål.Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga det där som är människans mest grundläggande begränsning och samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas: 1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade T.S Eliot The Waste Land i sin egen tidskrift The Criterion. Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacobs Room på det egna förlaget Hogarth Press.Virginia Woolf kallade själv Jacobs Room för ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel. För det första har en roman inga känslor alls. För det andra och så klart är detta viktigare kräver experimentet en stark och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig väg här. Några år tidigare - 1919 hade hon skrivit så här om litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig, som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som bildkonstnären.Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan placerade hon författare som John Galsworthy han som skrev Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset eller den framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande berättare och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacobs Room. Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev var besatt av originalitet och smarthet.Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny estetik för romanen: i essän Mrs Brown and Mr Bennett från 1923 skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, Mrs Brown, kan skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens övertygelser. Woolf låter där  den daterade Mr Bennett och hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att stå ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska, misslyckandet, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara att svika Mrs Brown.Här finns alltså en litteratursyn som bygger på en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras sant.Många kritiker har i efterhand betraktat Jacobs room som en förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap: hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the Lighthouse, Mot fyren..Men Jacobs Room är en storartad roman i sin egen rätt Och faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till svenska medan hon själv levde bara en sån sak.Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det undflyende.Den som vill filmatisera Jacobs Room borde ha ett lätt jobb: texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och klipp - på ett tåg på väg till Cambridge. Och så klipp på Akropolis i Aten.Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären.  Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens omistliga klassiker vilka författare den framtida historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och obskyra förlag?Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets bästa böcker. Vår tids Jacobs Room.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritikerFotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum av Siri Thorngren-Olin.

En roman med fyra porträtt och tusen detaljer, om tummade pocketböcker, psykedelisk dans och kippande oro. Huvudpersonen ligger i hög feber och minns alla som har stått henne nära, men försvunnit ur hennes liv. Men kan en älskad människa verkligen försvinna? Och vem är det egentligen som porträtteras, personen som avbildas eller den som håller i penseln? En berättelse om vilka vi är, vilka vi varit och vilka vi blev. Ia Genberg i samtal med Lotta Fång, präst i Hägerstens församling, Stockholm. Medarrangör Weyler förlag

Vi pratar om Terese Yoghurts nya otroliga dokumentär! Sjuka Reality-serier och om 16 personlighetstyper. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fatma Guettou är entreprenören och biokemisten som skapar dockor i olika hudfärger med fokus på mångfald, inkludering och hållbarhet. Fatma föddes i Sverige då hennes Algeriska föräldrar pluggade här. När hon var två år flyttade familjen tillbaka till Algeriet, men när inbördeskriget bröt ut där tvingades familjen att flytta till Sverige igen. Fatma arbetar med cancerforskning och driver tillsammans med sin familj den prisade verksamheten Watoto Arts.

Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen. Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver: Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.Frida Anund, skribent

”Reservat” av HENRIETTA ROSE-INNES Henrietta Rose-Innes hör till de viktiga rösterna inom sydafrikansk litteratur idag. Hon skriver ofta om människor som befinner sig på gränsen till ett nytt skede i livet, i avgörande ögonblick då allt är i gungning. Inte sällan vibrerar hennes berättelser av gåtfullhet och underliggande spänning, som i ”Reservat”. Huvudpersonen har ensam åkt i vildmarken för att tälta, på en plats där hon varit ofta förr och brukar känna ro. Men denna gång vill inte stillheten infinna sig. Istället för en avkopplande helg blir berättaren nu vittne till ett eskalerande familjedrama. Översättning: Birgitta Wallin, som också presenterar novellen Illustration: Kayo Mpoyi Uppläsare: Astrid Assefa Teknik: Helena Persson Längd: 30 minuter Karavannovellerna hämtas ur tidskriften Karavans skattkammare av berättelser från jordens olika hörn, och läses upp av skådespelare och översättare. "Reservat" publicerades i tryckt form som nr 5 i novellserien Karavan noir, 2021. Publicering som ljudnovell: © Karavan 2021

Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring?  utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen Dubbelgångaren, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter När huvudpersonen i Dubbelgångaren, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

Kerstin Ekman kom i höstas ut med en berättelse om skogen, djuren och ett gammalt äktenskap i "Löpa varg". Huvudpersonen heter Ulf och han och hustrun Inga bor i en by i Hälsingland. Ulf är skogsägare och jaktledare med kärlkramp, utmanad av mer oerfarna jägare. Och en dag ensam i husvagnen uppe på skiftet ser Ulf en varg. Men han säger inget till sin fru när han kommer hem. Kerstin Ekman debuterade 1959 med deckarromanen 30 meter mord. Genom åren har hon skrivit ett trettiotal böcker.  "Löpa varg" är en berättelse som Kerstin Ekman haft i kroppen sen 2008. Det är hennes första roman på tio år.Kerstin Ekman vill skildra människans dilemma med hur vi ska förhålla oss till naturenBoken handlar  om den pensionerade jägmästaren Ulf och hans möte med en varg - ett möte som förändrar honom i grunden och allt måste omprövas. Utom äktenskapet med Inga. Kerstin Ekman: "Jag vill försöka skildra ett dilemma som jag tror många av oss har, hur vi ska förhålla oss till det naturligt växande och naturligt levande."Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekman på Ingarö, Värmdö, utanför Stockholm. Där bor hon med sin man Börje sedan några år tillbaka. Programmet sändes första gången i september 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmInspelningstekniker: Andreas AlderviRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Huvudpersonen i den prisbelönta SVT-dokumentären "Abolis resa" har sökt uppehållstillstånd i Sverige med två olika identiteter, avslöjar Kvartals Ludde Hellberg. Det finns också uppgifter som tyder på att händelseförloppet i filmen är uppdiktat.– Jag har inte tillåtelse att berätta allting, säger Yasaman Sharifmanesh, filmens regissör.– Dokumentärfilmare behöver inte vara objektiva, säger Antonio Russo Merenda, filmens producent.Projektledaren på SVT ser inga problem med dokumentären. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar eller vad det nu kan handla om. Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten. Men så händer något som skingrar detta vemod i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort. Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. Inte vankelmod, men just vemod. Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: Im leaving the table, Im out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan. Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit. Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare. Effekten av det hela blev något överraskande, skriver Klas Östergren, nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly. Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp. Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen. Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal. Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv. Det kan verka som om rösten nerifrån gården intrycket från yttervärlden är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt. Lägenheten utrymdes alltså snabbt, vemodet försvann på en gång. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor. Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag. Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi. Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda. För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg. Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet. Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet. David Wästerfors

Kerstin Ekman är tillbaka med en berättelse om skogen, djuren och ett gammalt äktenskap i "Löpa varg". Huvudpersonen heter Ulf och han och hustrun Inga bor i en by i Hälsingland. Ulf är skogsägare och jaktledare med kärlkramp, utmanad av mer oerfarna jägare. Och en dag ensam i husvagnen uppe på skiftet ser Ulf en varg. Men han säger inget till sin fru när han kommer hem. Kerstin Ekman debuterade 1959 med deckarromanen 30 meter mord. Genom åren har hon skrivit ett trettiotal böcker.  "Löpa varg" är en berättelse som Kerstin Ekman haft i kroppen sen 2008. Det är hennes första roman på tio år. Kerstin Ekman vill skildra människans dilemma med hur vi ska förhålla oss till naturen Boken handlar  om den pensionerade jägmästaren Ulf och hans möte med en varg - ett möte som förändrar honom i grunden och allt måste omprövas. Utom äktenskapet med Inga. Kerstin Ekman: "Jag vill försöka skildra ett dilemma som jag tror många av oss har, hur vi ska förhålla oss till det naturligt växande och naturligt levande." Marie Lundström intervjuar Kerstin Ekman på Ingarö, Värmdö, utanför Stockholm. Där bor hon med sin man Börje sedan några år tillbaka. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Inspelningstekniker: Andreas Aldervi Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Dramat utspelar sig i ett hus i på Karlavägen i Stockholm. Huvudpersonen är en äldre herre med ett mycket begränsat umgänge. Närmast honom står hans bror Konsuln. Men där finns också den rara hemhjälpen Louise och den arbetsamme konditor Starck med familj. En våning som stått tom i huset befolkas på nytt. Helt ovetandes är Herrn om att det är hans före detta (unga) hustru med dottern och den nye maken sångaren som är de nyinflyttade grannarna. Oväder av August Strindberg I rollerna: Kolbjörn Knudsen, Martin Ericsson, Arne Nyberg, Gerd Hagman, Lilian Ahlsell, Åke Lindström, Gerda Lindgren, Solveig Dahl Musikmedverkan: Alex Portnoff Inspicient: Jean Dettler Regi: Knut Ström. Från 1951.

Dramat utspelar sig i ett hus i på Karlavägen i Stockholm. Huvudpersonen är en äldre herre med ett mycket begränsat umgänge. Närmast honom står hans bror Konsuln. Men där finns också den rara hemhjälpen Louise och den arbetsamme konditor Starck med familj. En våning som stått tom i huset befolkas på nytt. Helt ovetandes är Herrn om att det är hans före detta (unga) hustru med dottern och den nye maken sångaren som är de nyinflyttade grannarna. Oväder av August Strindberg I rollerna: Kolbjörn Knudsen, Martin Ericsson, Arne Nyberg, Gerd Hagman, Lilian Ahlsell, Åke Lindström, Gerda Lindgren, Solveig Dahl Musikmedverkan: Alex Portnoff Inspicient: Jean Dettler Regi: Knut Ström. Från 1951.

Dramat utspelar sig i ett hus i på Karlavägen i Stockholm. Huvudpersonen är en äldre herre med ett mycket begränsat umgänge. Närmast honom står hans bror Konsuln. Men där finns också den rara hemhjälpen Louise och den arbetsamme konditor Starck med familj. En våning som stått tom i huset befolkas på nytt. Helt ovetandes är Herrn om att det är hans före detta (unga) hustru med dottern och den nye maken sångaren som är de nyinflyttade grannarna. Oväder av August Strindberg I rollerna: Kolbjörn Knudsen, Martin Ericsson, Arne Nyberg, Gerd Hagman, Lilian Ahlsell, Åke Lindström, Gerda Lindgren, Solveig Dahl Musikmedverkan: Alex Portnoff Inspicient: Jean Dettler Regi: Knut Ström. Från 1951.

Gotisk litteratur förknippas med plågade hjältinnor, övernaturliga inslag och ett högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad det är som också lockar så många kvinnor till berättelserna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017. I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes  beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet. Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman Den gula tapeten från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet. Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den. Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut. Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i Förfärande kvinnor, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet. Begreppet gotisk litteratur uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade gotisk enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen Borgen i Otranto, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln A gothic story. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling De mörka labyrinterna att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i Förfärande kvinnor, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga. Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv. Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin Udolphos mysterier, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin Northanger Abbey som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner. Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner. Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla. Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans Den gula tapeten är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs Ett eget rum. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i Den kalla omfamningen hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera. Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier. På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade nyligen en speciell häxskola där unga kvinnliga författare uppmuntras att skriva fram sin inre häxa. Det danska litterära stjärnskottet Olga Ravn är en av de två lärarna, vars egen debutroman Celestine går direkt tillbaka till gotiken när hon låter huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp. Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Förfärande kvinnor gotisk skräck från Brontë till Gilman i urval och översättning av KG Johansson.

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och tre romaner. Artisten och författaren Christina Kjellsson sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med Tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom  jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de tre självbiografiska romanerna Solknepet (2013), Nu är jag ung hela mitt liv (2016) och Det har ar livet (2020). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i. Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015. Låtlista: PATA PATA Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy, Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy Miriam Makeba EVA 15775, EVACD 4012 Hållplats Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD22 ETT HERRANS LIV Christina Kjellson, Christina Kjellson Christina Kjellson KUNG OBERON 013420, KOCD 941 INGENTING FOR OSS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021 FOR FORBI Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021 Leila Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT, TROGCD007 Mayday Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD36 MITT I EN MENING Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22 CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3 CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3 VÄSTRA GATAN Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22 Blå moped Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson MORGONVÄKT Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och tre romaner. Artisten och författaren Christina Kjellsson sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med Tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom  jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de tre självbiografiska romanerna Solknepet (2013), Nu är jag ung hela mitt liv (2016) och Det har ar livet (2020). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i. Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.

Huvudpersonen och fiskaren i Brittens opera är dömd på förhand av samhället. Han kan aldrig vinna och när han dör är det ingen som saknar honom. Men vilket ansvar har han själv? Johan Korssell, Musikrevyns ansikte utåt, och programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette avhandlar Benjamin Brittens stora genombrott internationellt, psykologisk terror mot avvikande och Johans kusliga upplevelse vid Brittens grav.

Huvudpersonen och fiskaren i Brittens opera är dömd på förhand av samhället. Han kan aldrig vinna och när han dör är det ingen som saknar honom. Men vilket ansvar har han själv? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Johan Korssell, Musikrevyns ansikte utåt, och programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette avhandlar Benjamin Brittens stora genombrott internationellt, psykologisk terror mot avvikande och Johans kusliga upplevelse vid Brittens grav.

Huvudpersonen och fiskaren i Brittens opera är dömd på förhand av samhället. Han kan aldrig vinna och när han dör är det ingen som saknar honom. Men vilket ansvar har han själv? Johan Korssell, Musikrevyns ansikte utåt, och programledaren och producenten Britta Svanholm Maniette avhandlar Benjamin Brittens stora genombrott internationellt, psykologisk terror mot avvikande och Johans kusliga upplevelse vid Brittens grav.

Den italienska filosofen Giorgio Agamben har skrivit en mycket annorlunda självbiografi där hans vänner står i fokus. Lars Hermansson funderar på vad är för sorts självframställan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Skrivbordet i arbetsrummet på vicolo del Giglio i Rom består av en skiva lagd över två bockar. Mitt på bordet inskjuten mot väggen står en liten låda av trä som fungerar som dokumentsamlare. Bredvid den en burk med pennor, och till höger ett tiotal anteckningsböcker i olika färger, röda, svarta, gröna. I sin självbiografi, Autoritratto nello studio, Självporträtt i ateljén, eller arbetsrummet, det är samma ord på italienska, utgår Agamben från foton av olika arbetsrum han haft under sin karriär, för att ge ett porträtt av, inte så mycket sig själv, som sin verksamhet, genom att berätta om de minnen några av de ting som syns på fotona väcker hos honom. Metoden påminner lite grand om skvallerpressens hemma-hos-reportage som ju ofta porträtterar människor via deras soffor, designlampor och kök. Men de ting Agamben väljer att tala om foton, vykort, målningar, böcker pekar ofta bort från honom själv, mot de vänner och kulturella kontexter som formade honom som tänkare, i förlängningen alltså den epok i europeisk kulturhistoria hans vänner i många fall var med och skapade: Heidegger, Calvino, Morante och många, många fler ägnas älskvärda miniporträtt. Det första föremål Agamben berättar om i boken är ett inbjudningskort till en födelsedagsmiddag för den franske filosofen Jean Beaufret. Inbjudningskortet står längst fram i den där dokumentsamlaren, det är daterat den 22 maj 1977, och bär på ett citat av den franske filosofen Simone Weil som lyder så här i Gunnel Vallquists översättning: En människa som har något nytt att säga ty för gamla slagord behövs ingen uppmärksamhet kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne. Att detta inbjudningskort är det första föremål som omtalas i boken är ingen slump. Det är om Simone Weils tänkande Agamben skriver sin avhandling i rättsfilosofi i mitten av 1960-talet. Släktskapet mellan Weils religiöst mystiska begrepp Avskapelse som förekommer i bland annat Tyngden och nåden, och Agambens biopolitiska begrepp Det nakna livet, centralt i hans kanske mest kända verk Homo Sacer, blir tydligt i det avsnitt där Agamben talar om vänskapen med den spanske poeten José Bergamin, via sitt eget i Paris inköpta, men av Bergamin fullklottrade, exemplar av Weils brev och sista anteckningar från London. Det är vackert hur Agamben visar att Bergamin genom sin person fick honom att förstå de djupare implikationerna av hennes filosofi. Och minst lika vacker är den kärlek som strålar från de två fotografier där en åldrad Bergamin och en stjärnögd, ung Agamben viskar saker i varandras öron. Men inbjudningskortet är också väl valt för att citatet av Weil sätter ord på den atmosfär som tycks ha omgivit Agamben under hans karriär, i alla fall så som han väljer att framställa den, och som också genomsyrar denna bok en genuint generös atmosfär där vännen alltid kommer i första rummet. Det här är en bok som lika gärna skulle kunna ha haft titeln Vänporträtt, eller Självporträtt med vänner. Om och om igen visar Agamben hur det är vännerna som har lett honom fram till det han har tänkt och skrivit. Att det omvända också skulle kunna ha varit fallet är inget som tycks föresväva honom. Hans ödmjukhet känns helt uppriktig. Och liksom lycklig. Men också som en integrerad del av hans tänkande. Med Simone Weil menar Agamben att bara människor som förlorat all social prestige kan säga sanningen, alla andra ljuger. Därför, skriver han, försöker vi, när vi skriver, göra oss anonyma, okända till och med för oss själva. Det där vi:et är en smula gåtfullt. Men jag tänker att det syftar på vännerna, alla de som nämns i boken, inklusive, förstås, författaren själv. I "När vi talar om oss själva", nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, urskiljer litteraturvetaren Carin Franzén två huvudstråk i självframställningens konst: den antika traditionen med kyrkofadern Augustinus Bekännelser från tidigt 400-tal som mest känt exempel, handlar ytterst om att framställa sig som förebildlig, ett dygdemönster. Och det sysslar nog fortfarande mången självframställare med, även om dygdemönstren idag ser annorlunda ut. För från och med upplysningsfilosofen Jean Jacques Rousseaus Bekännelser som kom ut 1782, fyra år efter författarens död, tillkom en komponent i självbildsproduktionen, som få idag vill vara utan, nämligen den unika individualiteten, eller om man så vill: konsten att framstå som förebildlig genom att vara speciell, och att vara speciell genom att vara helt och hållet sig själv. Den kan tyckas som om Agamben försöker undvika bägge dessa självframställningsknep genom att tala om sitt arbetsrum och sina vänner snarare än sig själv. Men kanske inte ändå.  När jag under läsningen inser att denna självbiografi handlar mer om upphovsmannens vänner än om honom själv, kommer jag på att jag i bokhyllan har ett litet häfte av Agamben, antagligen en föreläsning från början, nitton sidor bara, som heter just Vännen, eller L´amico på italienska. Jag plockar fram och läser. Vännen är därför ett annat själv, ett hetero autos. Alltså på latin Alter ego. Och vidare: Vänskapen är det delande, som föregår varje uppdelning, eftersom det den ska fördela är livet självt, själva faktumet att existera. Och det är denna fördelning utan objekt, detta ursprungliga sam-kännande, som utgör politiken. Slut citat. Vänskap som politikens förutsättning. Låter det utopiskt? Kanske en smula. Låter det som Agamben? Njae, inte riktigt. Agamben har ju i flera av sina böcker pekat ut politiken som ett fält i permanent kris, och staten i de moderna västerländska demokratierna som en institution mer intresserad av att skydda sig själv än sina medborgare. Men av politik ser man inte mycket i den här självframställningen, inte heller av det som brukar kallas privatliv. Det är en mycket diskret bok, kärleken till vännerna är påtaglig, men aldrig påträngande, detaljerad. Vi får aldrig höra om några komplikationer, svek eller svinhugg. Agamben skriver att han alltid föredragit komedin framför tragedin. För att den är rörligare, lättare, friare. Och därför mer moraliskt uppfodrande. Huvudpersonen är inte bunden av sitt öde som i tragedin, utan kan välja. Och i den här självframställningen är det kanske så att Agamben har valt den antika traditionen, där huvudpersonen framställer sig som dygdemönster, snarare än unik individ. Och att dygden framför andra i så fall heter vänskap. Och beroende. Agamben skriver: En sak vill jag ändå ska framgå med all tydlighet: att jag är en epigon i ordets bokstavliga bemärkelse, en varelse som förnyar sig bara med hjälp av andra människor, och som aldrig förnekar detta beroende, som lever i en pågående och lycklig stegvis utveckling. Lars Hermansson, författare och kritiker

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva ett tidigt romanförsök och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och just det ... Slackern. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner. Vad var det egentligen som skrevs där och varför? I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 som jag måste ha läst vid den här tiden är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! [] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det. Eller, för den delen, med artisten Becks ord: Im a loser baby so why dont you kill me? Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller ett av Madonnas pubeshår, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar. En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin berättelser om pojkmännen som är barn till Lundells Jack, som i sin tur var barn till Jack Kerouacs beatniks, är vid det här laget mättad med råge. Antagligen är det därför (utöver rent litterära kvaliteter) som de skildringar i genren som kommit fram på senare år, har kvinnor som författare och huvudpersoner. Karolina Ramqvist skriver Alltings början med en feministisk blick. Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter uttrycker en liknande brist på kontakt med sina känslor som Hagmans jag i Cigarett, men könsskillnaden ger en förskjutning i maktbalansen. Huvudpersonens sätt att leva blir på det sättet en provokation mot vissa tabun, som i högre grad fortfarande gäller kvinnor än män, till exempel när det kommer till hur sexuella begär uttrycks. Slackern [...] faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Men frågan är om inte Ottessa Moshfeghs My year of rest and relaxation från 2018 frambringat den ultimata slackern. Huvudpersonen i boken bestämmer sig helt sonika för att med hjälp av ett mindre apotek av droger gå i idé under ett helt år i väntan på att alla problem ska försvinna. Möjligen skulle det ambitiösa i projektet kunna diskvalificera detta som en slackerskildring. Å andra sidan är alla andra referenser på plats, från dyrkandet av VHS-spelaren och den nördiga besattheten av film, till den cyniska blicken och oviljan att inordna sig i ett uppstyrt samhällsliv. Dessutom är det något så udda som en närhistorisk roman i genren eftersom den utspelar sig runt millennieskiftet. Och huvudpersonen i Moshfeghs bok är inte den enda som söker en väg ut ur en kris med hjälp av slackern. I Not Working berättar Josh Cohen hur Linklaters film hjälpte honom ur den livskris han hamnat i som doktorand. Genom att hävda allas rätt att leva i sin egen takt gav den honom tillåtelse att vara kreativ på det sätt som passade honom. När han lät skrivandet ske på de tider och i de intervaller som föll sig naturligt för honom ofta efter långa perioder av inaktivitet lossnade skrivkrampen. Han hade hittat sin livsrytm. Sedan påpekar Cohen att det förstås finns tider när den egna rytmen måste inordnas med andras, för att vi har familj, lönearbete, eller ett husdjur att ta hand om, men säger att det kanske är då det är som viktigast att hålla fast vid dess anda av olydnad och vägran. Dess benägenhet till aktivitet och inaktivitet utan mål och mening. Slackern inom oss är helt enkelt den där som har en tendens att göra saker som faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Jag inser att jag inte behöver Claes Holmströms bok. Det var det här jag letade efter. Inte fler skildringar av vilsna unga män. Tiden i rummet med svarta gardiner gav mig en möjlighet att utforska min egen rytm och när jag drömmer mig tillbaka dit är det för att jag behöver påminna mig om att jag fortfarande har en sådan. Det har inget med MTV, humorprogrammet Knesset eller krogrundor att göra. Tvärtom är det en uppmaning att söka andra berättelser, sådana som de i Slacker, som obekymrat slingar sig fram längs sina egna vägar, samtidigt som de möter och sluter upp med andra berättelser, utan att bry sig om ifall de gör på rätt sätt. Och det kommer att vara andra berättelser idag än på 90-talet. Slackern utmanar det obestridda privilegium handling och målinriktning har i vår kultur av skrupellös kapitalisering och konkurrens. Hon tar sig an den fundamentala frågan om vad som gör livet värt att leva, skriver Cohen. Det tar jag med mig. Resten kan få sjunka tillbaka till sitt 90-tal. Martin Engberg, författare

Författaren Philip Pullmans skrivande handlar om att pussla ihop något som gick sönder i mänskligheten för över trehundra år sedan. Skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson berättar mer i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sommaren när jag var åtta år hade jag en upplevelse som bara kan kallas existentiell. Den kom, inte på vägen till Damaskus, men väl till glasskiosken, i dalabyn där jag tillbringade mina skollov. Julidagen var ovanligt het. När jag var nästan framme hände det. Världen tog ett grepp om mig. Jag minns att jag tänkte: det här är inte film! Det är på riktigt! Det händer nu! Jag stirrade på mina sandalklädda fötter klafs, klafs i den kladdiga asfalten. Och på trafikspegeln i sin gulochsvartrandiga ram.  Allt fanns. Det kan låta banalt, men det var det inte. Jag tror det jag upplevde var det som digitalkonstnären Jenny Odell har kallat observationens eros. En överväldigande känsla av närvaro. Av kroppslig delaktighet i världen, fri från impulsen att analysera, handla, kontrollera. Jag är övertygad om att det är den upplevelsen som den brittiske barnboksförfattaren Philip Pullman beskriver i sin essäbok Daemon Voices. Han har två sådana minnen, och jag tror de är nyckeln till hans författarskap. För han kommer tillbaka till känslan gång på gång. Jag vet aldrig vad mitt tema är förrän historien redan är på väg, skriver han. Jag börjar aldrig med en idé. Jag börjar med färger, ljud, atmosfär. Inte med en disposition. Jag har försökt. Men den del av mig som ville skriva så kunde inte. Och den del som kunde skriva ville inte. Pullman vill inte kallas barnboksförfattare. Han vill skriva för alla åldrar. Han citerar sin kollega C S Lewis, som skapade Narnia: När jag var barn, gillade jag sockerdricka. Jag hade nog inte tyckt om vitt vin. Nu, som vuxen, dricker jag gärna vitt vin. Men jag gillar fortfarande sockerdricka.  Som vuxen läsare av Pullmans böcker ser man tydligt att där och det gäller förstås alla goda barnböcker finns både vin och sockerdricka, flera nivåer. Också sagopersonerna upplever observationens eros. I trilogin Den mörka materien, som blev Pullmans stora genombrott som författare, kretsar handlingen kring en mystisk substans, Stoft. Både vetenskapen och kyrkans fruktade säkerhetstjänst är på jakt efter den.  Huvudpersonen, den tolvåriga flickan Lyra, förklarar för forskaren Mary Malone att hon bara kan se Stoft om hon lägger ner de analytiska vapnen, blir avspänd och tillitsfull. Och Malone förstår. Ja, du måste härda ut i osäkerhet, mysterium, tvivel, utan att gripa efter fakta och förnuft. Det är ett citat, hämtat från John Keats, en av den brittiska romantiska poesins  ikoner. Och det är ingen slump. Romantiken idealiserade barnet. The child is father of the man, barnet är mannens far, skrev en annan poet, William Wordsworth. Men Pullman stannar inte där. Han börjar med sockerdrickan men vill gå vidare till vinet. Han vill skildra resan från barndom till vuxenhet, från oskuld till erfarenhet. Arketypen är Eva, som i Första Mosebok bryter mot Guds förbud och biter i frukten från kunskapens träd. För henne tar Pullman, inspirerad av förromantiska poeter som John Milton och William Blake, tydligt parti. Men erfarenhet innebär också att paradiset går förlorat barnets omedvetna elegans och spontana förmågor. Lyra förlorar förmågan att tolka guldkompassens symboler när hon går in i puberteten. Bara år av studier kan ge den tillbaka. Pullman började som lärare och tron att lärande och bildning underlättar barns väg till vuxenhet löper som en röd tråd genom hans böcker. Men ett annat spår är att erfarenhet innebär smärta, insikten att världen är tragisk. Att gott och ont i människan är intrasslade med varandra. Pullman kallas ofta fantasyförfattare. När han år 2005 fick ALMA-priset, barnlitteraturens största pris, var motiveringen att han förnyat fantasygenren. Själv understryker han att han skriver i en realistisk tradition. Han är i själva verket kritisk till fantasy, inklusive till ikoner som Lewis och Tolkien. Det är ingen konst att hitta på, men fantasykaraktärer blir ofta bleka, utan kött och blod, säger han. Och det gäller definitivt inte person- och miljöskildring i hans egna böcker. I själva verket är det just konkretionen, det faktum att man känner igen sig i hans världar som gör dem så övertygande. Pullman använder samma grepp som Margaret Atwood i dystopin Tjänarinnans berättelse: det som skrämmer är att allt känns så välbekant. Linsen vrids bara en liten liten smula. Det är vår egen värld som gått snett. Och Pullman väjer inte för vuxenlivets mörka sidor, inklusive våld och död. I boken The Butterfly Tattoo utsätter en far sin dotter för sexuella övergrepp. I serien om flickdetektiven Sally Lockhart, där scenen är 1800-talets London, kidnappas en flicka in i prostitution och opiumröken ligger tjock i källarhålorna. Våldtäkt förekommer i flera böcker. Pullman vill, säger han, skildra sådant som barn har upplevt och som dagens barn faktiskt kan få uppleva. Inte bara våld. Han kan, med stor ömsinthet, antyda den vaknande sexualiteten hos en elva-tolvåring. Svagast är han i rena kärleksscener, då kommer han farligt nära Harlekinromanen. Pullman är inte bara realist, han är materialist och ateist. Han avvisar helt tanken på en andlig verklighet. Men i hans böcker har varje människa en daemon, en del av personligheten som har djurgestalt. Och det vimlar av häxor, änglar, flodgudar, feer och talande isbjörnar. Hur får han ihop det? Jag tror nyckeln finns i Cigazze, staden som spelar en huvudroll i Den mörka materien. Cigazze är världen som gått överstyr och som rubbat universum. Härifrån har alla vuxna flytt, undan Gengångarna som dödar genom att suga ut det unikt mänskliga hos dem, deras medvetenhet. Något gick snett, får vi veta, för trehundra år sedan Då begick Cigazzes vise ett ödesdigert misstag. Pullmans måltavla är svår att missa: det han syftar på är 1600-talets vetenskapliga revolution, yxhugget som i polemik mot en religiöst grundad världsbild klöv verkligheten i en materiell och en andlig dimension. Det är den dikotomin, med Max Webers ord världens avförtrollning, som Pullman vill upphäva.  Det mest avskyvärda i Den mörka materien är de vetenskapliga experiment som går ut på ett med ett giljotinhugg skilja barn från deras daemoner. Då kan de aldrig bli medvetna vuxna, de blir manipulerbara robotar. I The Secret Commonwealth är temat den vuxna Lyras jakt på sin förrymda daemon, mården Pantalaimon. Han söker efter hennes borttappade fantasi. Pullman gör inte anspråk på att skriva stor litteratur. Han berättar historier. Men han har ett budskap, och här blir det nästan övertydligt.  Han vill återskapa en förlorad, vibrerande resonans mellan människans medvetenhet, inklusive fantasin, och den fysiska värld som hon är en del av. Och jag tror att det var den resonansen som en åttaårig flicka drabbades av, då, en ovanligt het julidag, för längesen. Ulla Gudmundson, skribent och diplomat Musik 'Lonesome Journey' av Serjo De Lua, Keys of Moon Music. Creative Commons (CC BY 3.0). BreakingCopyright: https://youtu.be/p5cWMxzzMdA

Här kommer avsnitt 112 av Bonuspappan & Plusmamman, där deckarförfattaren Anne-Marie Schjetlein berättar om det senaste mysteriet som kirurgen Andreas Nylund möter i hennes nya roman ”Döden under ytan”, som utspelar sig i Halland. Huvudpersonen är en del av en bonusfamilj, precis som Anne-Marie själv. Hon är även operationssköterska och tänkte att hon aldrig skulle bli […]

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att "komma ut" bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu. Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi. Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena. Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt. Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur. Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser. Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat. Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den camp. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en sensibilitet, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter. Misslyckande kan vara stil, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer. Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv. Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt.  Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller. Tova Gerges roman Pojken är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna. Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter. Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med. I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman Rosenregimen har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som representation, heteronormativitet och politiska praktiker. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar det som är flicka i mig något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten. Det storslagna med Rosenregimen är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet aaa när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats Luften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande. Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

I dagens avsnitt får vi höra av lesbisk feelgoodjulnovell! På den tiden då Quirinius var ståthållare i Syrien... Nej, okej, det var inte riktigt så längesedan, men väl 2011, hände det sig att Lotta gav ut en novellsamling som hette Väntan på henne, och var full av lesbisk feelgood. En av novellerna handlade om Sarahs jul. Den får vi nu höra, inläst av författaren själv. Huvudpersonen i novellen, Sarah, är ensam över jul och får därför hänga med en kompis på hennes julfirande, men när kompisens kusin dyker upp och visar sig vara väldigt flirtig blir firandet inte alls som hon tänkt sig. Frågor till Lotta: Är detta högklassig litteratur? Nej, inte direkt, haha. Är det feelgood? Ja, i allra högsta grad! Finns det sex? Naturligtvis! Kärlek? Oh ja! Julstämning? I mängder! Något annat du vill framföra? Det var väldigt längesedan jag skrev det här, så det är lite naivt, men å andra sidan kan det väl vara trevligt med en lesbisk julsaga för vuxna? Det är så sällan någon läser sådana för en!

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamhetens nödvändighet. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard. När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek, skriver Pierre Abélard. När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken. När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken. Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända. En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisawa Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning:   Dö så gör man inte mot en katt. För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen. Klättra på väggarna. Gnida sig mot möblerna. Inget verkar ändrat, men inget är sig likt. Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare. Och på kvällen lyser ingen lampa.   En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. Vad är separationer om inte en övning i avslut en förberedelse inför det sista avskedet, döden? skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman Separationen från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där? Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan, säger Helen Fisher i dokumentären Krossat hjärta i New York. En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här frustrationsattraktionen. Hon säger: En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.  Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit... Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det. Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av.  Anna Thulin, författare och journalist   Litteratur Birger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997). Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson. Wislava Szymborskas dikt Katt i tom våning, i översättning av Anders Bodegård.   Film Krossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och två romaner. Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt av Birgitta Tollan. I tredje programmet möter vi artisten och författaren Christina Kjellsson, som sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de två självbiografiska romanerna Solknepet (2013) och Nu är jag ung hela mitt liv (2016). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i.     Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.   Låtlista: PATA PATA Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy, Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy Miriam Makeba EVA 15775, EVACD 4012   Hållplats Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD22   ETT HERRANS LIV Christina Kjellson, Christina Kjellson Christina Kjellson KUNG OBERON 013420, KOCD 941   INGENTING FOR OSS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021   FOR FORBI Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021   Leila Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT, TROGCD007   Mayday Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD36   MITT I EN MENING Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22   CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3   CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3   VÄSTRA GATAN Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22   Blå moped Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   MORGONVÄKT Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och två romaner.   Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt av Birgitta Tollan. I tredje programmet möter vi artisten och författaren Christina Kjellsson, som sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de två självbiografiska romanerna Solknepet (2013) och Nu är jag ung hela mitt liv (2016). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i.   Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått ett SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.

Axel Fredrik var välbärgad, men han levde över sina tillångar. När nödåren kom på 1860-talet gick allt i spillror. Missväxtåren drabbade många men slog olika beroende på var man bodde. Huvudpersonen i dagens program är en man som föddes i en välbärgad familj men som slutade på samhällets absoluta botten. Kanske hans öde hade sett annorlunda ut om det inte varit för nödåren på 1860-talet då flera års missväxt förstörde försörjningsmöjligheterna för stora delar av befolkningen. I år är det precis 150 år som den stora missväxten drabbade svenskarna, den som under flera år plågade människor och drev många från sina gårdar och ut ur landet. Gitt Rosander Gerhardsson bor i Sollentuna och har med hjälp av gedigen släktforskning och inte minst tack vare noggrant förda anteckningar i en gammal familjebibel kunnat kartlägga sin farfars fars historia, Axel Fredrik Rosander. - Min farfars far Axel Fredrik Rosander föddes 1816 i Rosendal i Åseda socken i Småland.  1816 var ett märkligt år då det föll snö mitt i sommaren och det luktade svavel eftersom det året innan varit ett vulkanutbrott i Indonesien. Gitt Rosander Gerhardsson funderar om det kan ha varit ett omen med tanke på hur hans liv sedan blev. Axel Fredrik föddes i ett välbärgat hem och växte upp som enda barn till gästgivarparet Rosander i Fagerhult i Småland. Hans framtidsutsikter var strålande och när fadern dog fick den då 28 årige Axel Fredrik ärva en ansenlig förmögenhet. Vi den tiden bodde han tillsammans med sin mamma gästgivaränkan på gården. - Tyvärr blev det inget arvskifte, för egentligen skulle änkan ha haft en tredjedel av arvet, men hon levde kvar som gårdsfru till sonen som då var ogift. Axel Fredrik satte igång med att bygga ut de tre gårdarna han nu ägde och levde gott, berättar Gitt Rosander Gerhardsson. - Modern som var i 50-års åldern när hennes man dog började väl förmodligen att undra vem som skulle ta över allt när sonen går bort, med tanke på att det inte fanns några arvingar. Så jag förmodar att hon tjatade på Axel Fredrik att han måste gifta sig. Och kanske det var hon som letade upp, Dorothea, en av de vackra flickorna på Hinshult gård som var en stor gård i närheten. Enligt det som sagts i familjen var hon inte så intresserad av att gifta sig med Axel Fredrik eftersom hon var kär i en annan man. - Men mamman hade skrivit ett brev till Dorothea där det bland annat stod: vill du inte komma till himmelen? Hos patron Rosander kommer du få det jättebra. Där är fullt med vackra möbler och det flödar över att fint linne i skåp och lådor. Du kommer att få leva i himmelriket. Men så blev det inte tyvärr, berättar Gitt Rosander Gerhardsson.    Dorothea och Axel Fredrik gifte sig 1858, hon var då 17 år och han 42. Och ett år senare föds deras första barn, sonen Bror Axel vars dop blev en pampig tillställning med 11 faddrar. - Allting var väldigt märkvärdigt och så småningom kom det ytterligare fyra barn med två års mellanrum. De första fyra föddes i rikedom och det såg bra ut på ytan, men det visade sig så småningom att det blev nödår och dels att Axel Fredrik hade förbyggt sig.  Axel Fredrik var visionär och startade upp en massa misslyckade projekt. Han belånade också starkt sina fastigheter och var skuldsatt långt över öronen. - 1866 begärde både hans svärfar och några andra män honom i konkurs, och året därpå blev det en jättekonkurs. Offentlig stämning å borgenärer Att lantbrukaren Axel Fredrik Rosanders egendom blivit avträdd till konkurs som börjades i går, och att hans och hans hustrus samtlige borgenärer blivit genom offentlig stämning kallade att lördagen den 25 nästkommande maj, före klockan 12, inför domaren i Handbörds härad á tingsstället Staby sine fodringar i konkursboet bevaka, på sätt och vid påföljd som konkurslagen föreskriver, varder härigenom kungjort. Staby den 6 mars 1867 På domareembetets vägnar O Lemchen Axel Fredrik hade alltså lånat pengar och satt hårt i skuld. Alla fastigheter var intecknade. Och de två gårdar han arrenderade ut gav inte heller något tillskott till kassan eftersom han tagit ut arrendebeloppet därifrån flera år i förväg. I konkurshandlingarna har Gitt Rosander Gerhardsson sett hur illa ställt det var. - Det var 99 personer som hade krav på honom. Inte förrän 1871 blev konkursen klar efter att ha förts till högre rätt. I konkurshandlingarna kan man se att det varit många exekutiva auktioner, så att det gick utför. De vackra åren för unga Dorothea blev inte många. Axel Fredrik förändrade ändå inte sitt sätt att leva, och så småningom tvingades de sälja den stora gården på Fagerhult och släktgården Rosendal. - Och mitt i allt detta så föddes det femte barnet. Hon fick inte något stort dop och det var bara arrendatorn och hans hustru som var dopvittnen till det enkla dopet. - Även Axel Fredriks mor, Beata Charlotta, blev i högsta grad indragen i konkursen eftersom hon inte fått ut sin del av arvet efter sin make 1844, och nu är vi 1867. Men efter ett tag fick hon en del av arvet. Gitt Rosander Gerhardsson har i handlingarna sett att det var många som drabbades av konkursen, hög som låg. Allt från torpare och fattighjon till häradsdomare, hovrättsfiskaler hade pengar att fodra.  - Och till saken hör att det var nödår och missväxt som bidrog till att det gick så illa.    Till slut, i mars 1868, ingriper de som sitter i kommunalnämnden och Fagerhults församling och beslutar tillsammans att Axel Fredriks mor omedelbart skulle ställas under förmyndare eftersom Axel Fredrik handskades så illa med hennes egendom att det var risk att hon skulle falla fattigvården till last. Man skulle kunna tro att familjen nått botten vid den här tidpunkten. Men det skulle komma att bli ännu värre. Nödåren med missväxt hade kommit till stora delar av södra Sverige vid den här tiden och folk hade svårt att få mat på bordet. Om det var det som gjorde att Axel Fredrik och hans hustru Dorothea med fem barn firade jul hemma hos Dorotheas föräldrar det året vet vi inte, men däremot vet vi att hälsan sviktade för den unga Dorotea. - Jag vet inte riktigt när Dorothea blev sjuk, men hon blev dålig i tyfus och nervfeber och dog 27 år gammal från alla barnen tredjedag jul 1868.  Efter Dorothea är det en hjärtslitande läsning att se vad som fanns kvar i hemmet. Kvar var några söndriga stolar, ett bord och ett skåp. Några gamla sängkläder, fem trasiga kaffekoppar och ett par guldörhängen.  Bara jag pratar om det blir jag alldeles tagen. Axel Fredrik har nu fem så barn i åldrarna 1 till 9 och sin åldriga mamma. Efter några månader flyttar de till ett litet hus på två rum i grannbyn Högsby Århult. Men trots alla motgångar verkar han inte ändra sitt levene. - Han lever tydligen fortfarande på samma sätt, därför 1871, dvs tre år efter Dorotheas död lägger hennes föräldrar till ett extra tillägg i sitt testamente. De pengar som Dorotheas barn kommer att ärva får inte förvaltas av Axel Fredrik. Och det säger ju ganska mycket. På frågan om man kan uttyda vad folk tänkte om Axel Fredrik säger Gitt Rosander Gerhardsson att äldsta sonen, Gitts farfar, flyttade hemifrån när han var 16 år och tog stort avstånd från sin far. Och Axel Fredriks döttrar sa när de såg foto på sin far "en elak gubbe!". Axel Fredrik levde fram till 1878 och dog 62 år gammal i lungsot. Gitt Rosander Gerhardsson tror att Axel Fredriks öde och fall blev extra stort på grund av nödåren. - Ja absolut tror jag det. Hade det varit goda tider hade han fått in betydligt mycket mer på alla exekutiva auktioner, så hade det varit normalår hade det säkert kunna gått mindre dåligt än vad det gjorde nu, avslutar Gitt Rosander Gerhardsson.  Nödåren på 1860-talet Berättelsen om Gitt Rosander Gerhardsssons farfars far har levt kvar i familjen ända fram till idag. Och det finns många historier om nödåren. Under 1800-talet var det vanligt att bönder och torpare förde anteckningar om vad som hände på deras gårdar, de skrev om händelser i familjen, om resor och inte minst om vädrets skiftningar och skördarna. Britt Liljewall är historiker och hon har studerat bondedagböcker från olika delar av landet, för att förstå hur livet gestaltade sig de där åren. - 1867 var det värst i Norrland, och det är tillståndet där som har behandlats mest i litteraturen.  Det var ett år som karaktäriserades av en sen och kall vår, en regnig och kall sommar och en otrolig tidig frost, säger Britt Liljewall. - Redan i juli hade man frost som förstörde grödorna. Men året därpå var väderleken tvärtom varm och härlig och man såg med tillförsikt fram emot en bra skörd men sen kom det aldrig något regn. -1868 kallades Det stora torråret i södra Sverige. Det var framför allt de inre delarna, som Småland och Älsborgs län som drabbades och där det verkligen blev nödår. Landshövdingarna skickade in rapporter om tillståndet i sina respektive län varje år, och det gör att man ganska enkelt kan jämföra hur skördarna blev i de olika länen under nödåren. - Om vi tittar på 1868,så har man i Kronobergs län ren missväxt, i Jönköpings län nära missväxt medan man i Jämtland samma år har en skörd över medelmåttan. Så om man har en släkt man undersöker så är et ju otroligt viktigt att man tänker på den här variationen när man rör sig i händelser under de här åren. Det finns många folkliga berättelser om hur livet tedde sig under nödåren, en hel del av dem handlar om hur folk dog av svält. Och dödstalen är högre under de här åren, men det var inte så vanligt att människor svalt ihjäl. Däremot blev motståndskraften så nedsatt att sjukdomarna lättare fick fäste, förklarar Britt Liljewall. Jag har till och med stött på ett speciellt namn på en sjukdom vid den här tiden Svälttyfus. Tyfus är ju ett samlingsbegrepp för bakteriella sjukdomar som sätter sig i tarmen. Sen dog man givetvis av lunginflammation, barnen av barnsjukdomar. Man har räknat ut att av 1000 innevånare så ökar dödligheten 1868 och-69, berättar hon. Befolkningsstatistiken förändras också på andra sätt under nödåren, det var till exempel färre som hade råd att gifta sig. -Att etablera en ny familj krävde ju ekonomi, och det drog man in på när tiderna var så osäkra som de var. På hösten 1867 blev läget i Norrland så svårt att man började skicka nödhjälp söderifrån. Regeringen gav lån till de fattiga länen, och landshövdingar i lyckligare landsändar startade insamlingar. I tidningarna kunde man läsa om nöden. Som här, i en rapport från Malå som publicerades i DN i juli 1867: Uti Arvidsjaur, Malå och östra delarna av Sorsele socknar är hungersnöden svårast, såvitt jag känner. De flesta menniskorna hafva intet annat till uppehälle än barkbröd, som beredes dels endast af furumjöl, dels af det på de obesådda åkrarne vuxna ogräset, som kokadt, sammanstötes och inknådas med furumjöl och den mjölk de kunna få från ladugården. () Af denna onaturliga eller för menniskan näringslösa föda blifva menniskorna allt mer och mer afmattade; en del kan ej gå ut på slotterarbete och en del härda ej ut att arbeta mer än halfva dagen. Ett satans år, Missväxtåret, Storsvagåret, oåren, - den stora missväxten på 1860-talet fick många namn. Och många är också berättelserna om hur mjölet drygades ut med bark, och hur granskott och lavor fick bli mat. När inte jorden gav vad den brukade fick man ju ta till andra sätt att få mat på bordet. Missväxten drabbade alltså olika landsdelar vid olika tillfällen.  Men också strategierna för att klara av de svåra åren skilde sig åt i norr och söder. I Södra Sverige vet vi ju hur emigrationen blev lösningen för tusentals människor, det var betydligt färre från till exempel Norr och Västerbotten som gav sig iväg. I strategierna ingick förstås också att ta till jakt och fiske. I norra Sverige finns det gott om historier om fantastisk jaktlycka, under de här åren, och längre söderut handlar de goda berättelserna om lyckade fiskafängen under de svåra åren, berättar Britt Liljewall. - Det uppstod en berättartradition kring jakt och fiske, efter de här åren. Historierna får emellanåt orimliga proportioner med nästan bibliska dimensioner. Jag tror inte att folk berättade falska historier, tillägger hon, men det blev ändå så att man fogade in sin egen släkts berättelse i historierna om de fantastiska jakterna och fiskafängena. Den kanske sista utvägen för många under nödåren var att ge sig ut på vägarna och tigga, och Britt Liljewall kan se hur berättelserna om tiggare förändrar form över tid. När bönderna skriver sina dagböcker under nödåren, då är tiggeriet förkastligt, men när det gått några år, och andra tar över berättelserna när de blir tillbakablickande och handlar om minnen från förr, då ändras bilden och blir betydligt vackrare. - Det är det skötsamma tiggeriet som skildras i efterhandsskildringarna. Man var tvungen, och man mådde illa av att behöva tigga och man gjorde vad man kunde för att få det här moraliskt oantastligt. Man erbjöd sin arbetshjälp, man var underdånig, artig och tacksam, och på så sätt blev det ibland nästan positiva berättelser om tiggeriet. - Boken om barnen från Frostmofjället faller in i det här mönstret, fortsätter Britt Liljewall. Barnens agerande i den fiktiva berättelsen låter väldigt lika de självbiografiska historier som finns om den här tiden. De är övergivna av sina föräldrar, och när de ger sig ut på tiggarstråt så gör de det på ett moraliskt riktigt sätt, och faktum är att de är så goda kristna att de till och med omvänder de som hjälper dem. De får en funktion för att förbättra världen trots att de är ute och tigger. Vill man som släktforskare bättre förstå hur livet tedde sig för den egna släkten under de här åren tipsar Britt Liljewall om att söka upp hembygdsberättelser i lokal litteratur. Eftersom missväxten slog till vid så olika tidpunkter i olika delar av landet behöver man komma nära för att förstå hur läget var på just den plats man är intresserad av. Det här rådet kom från Britt Liljewall som är historiker och vars avhandling till stor del bygger på bondedagböcker. Nordiska museet i Stockholm har samlat många sådana dagböcker från hela landet och har gett ut ett register över dem. I detta kan man hitta dagböcker fördelade på landskap och få information om när de är skrivna och också var de är förvarade.     Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åsberg och Emanuel Eriksson slaktband@sverigeradio.se

Danska poeten Ursula Andkjær Olsen använder flytande polyfoni och flerstämmighet. Författare Peter Tai Christensen skrev boken Schlagerbög. Schlager styrkte hans identitet när han kom ut som bög. Danska poeten Ursula Andkjær Olsen nominerades 2009 till Nordiska rådets Litteraturpris för sitt överväldigande diktkoncept Havet är en scen. Med flytande polyfoni, flerstämmighet, vill hon visa att världen inte är enkel, att motsatta stämmor spelar dynamiskt tillsammans. Så som det gör i ett verk av Bach eller hos Pelle Gudmundsen Holmgreen. - Ingen har någonsin tänkt på örat som själens spegel trots att örat är helt stilla och därför skulle var mer i överensstämmelse med begreppet spegel än ögat, säger Ursula Andkjær Olsen som även är musikvetare och startade som klassisk pianist.    Tidigt misstrodde hon språket och kunde varken uttrycka sig själv eller lyssna på andra genom orden, säger hon. Genom skönlitteratur upptäckte hon att det skrivna språket hade en helt annan rymd så hon utbildade sig vid Författarskolan i Köpenhamn. Ursula Andkjær Olsen debuterade 2000 med Lulus sånger och tal, som är översatt till svenska. Därefter gav hon ut Syndfloder, Atlas över hål i världen, Äktenskapet mellan vägen och utvägen, Skönheten hänger på träden och 2008 kom diktsamlingen Havet är en scen.   Vi möter också Peter Tai Christensen som skrev boken Schlagerbög. Huvudpersonen lånar den kvinnliga divans röst för att uttrycka sina egna känslor. Divorna får gärna vara från Kroatien. - Spektrat för kvinnor i schlagervärlden är större än i popvärlden, hävdar Peter Tai Christensen. I Eurovision Song Contest tillåts kvinnor vara subjekt. De är starka, desperata, svaga eller lyckliga. Peter föddes i den sydkoreanska hamnstaden Pusan och adopterades, tre månader gammal, av danska föräldrar och växte upp i Aalborg. I Stockholm läste han genusvetenskap och socialantropologi och han har ingått partnerskap med en svensk man. Peter Tai arbetar som utredare inom området likabehandling vid Unionen. Tidigare var han utredare hos Jämställdhetsombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. - Schlager spelade stor roll för mig i min egen kommaut-process som bög. Den stärkte min identitet, berättar Peter Tai Christensen.   Spellista:   SIGNATUR Wintergarden Maja S.K. Ratkje Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIK   Virujen u te Dorde Novkovic, c. Ante Mutra Tulija, a. Severina Vukovi Pogled ispod obrva Croatia Records 5699057   Vuggesang Peter Bruun Helena Gjerris, mezzosopran. Ensemble Figura Miki Alone - Seven Songs For A Mad Woman FIGURA 01   Mätthaus-Passion J S Bach Karl Richter, dir. Tenor [Evangelist, Arias]: Peter Schreier; Baritone [Jesus]: Dietrich Fischer-Dieskau; Soprano [Arias, First Maid, Pilate's Wife]: Edith Mathis; Contralto [Arias, Second Maid]: Janet Baker; Bass [Arias, Judas, Peter, Pilate, High Pries J.S. Bach: Mätthaus-Passion Archiv Produktion 1979   String Quartet No. 9, "Last Ground" Pelle Gudmundsen-Holmgreen Kronos Quartet HOLMGREEN: Kronos Plays Holmgreen SACD DACAPO 6.220548   Symphony-Antiphony Antiphony Pelle Gudmunsen-Holmgreen Danish Radio Symphony Orchestra. Leif Segerstam, conductor Pelle Gudmundsen-Holmgreen Symphony-Antiphony Dacapo DCCD 9010   1.1      KVARTETT FÖR PIANO, VIOLIN, VIOLA & VIOLONCELL NR 1 G-MOLL OP 25 (ARR)  /1861-67, ORKESTRERAD 1937/ 2) SATS 2, INTERMEZZO: ALLEGRO NON TROPPO BRAHMS, JOHANNES (C) SCHÖNBERG, ARNOLD /ORKESTRERING/ (ARR) RAISKIN, DANIEL (DIR) RHEINISCHE PHILHARMONIE (KOBLENZ) /STAATSORCHESTER RHEINISCHE PHILHARMONIE/ (ORK) SYST: YMJA Inspelad: TYSKLAND  2006   Cage: Sonatas & Interludes For Prepared Piano: Sonata XIII John Cage Maro Ajemian, piano Gay American Composers Vol 2 Composers Recording CRI CD 750   If I Told Him A COMPLETE PORTRAIT OF PICASSO  /UR: THE MAKING OF AMERICANS, 1925/ STEIN, GERTRUDE /1874-1946/ (A) STEIN, GERTRUDE /UPPLÄSNING/ (TAL)                                   Kort SIGNATUR Maja S.K. Ratkje Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIK   Cvet z juga Andrej Babic Alenka Gotar, sång. Slovenien, 2007. Eurovision Song Contest Helsinki 2007 CMC Entertainment A/S 5 708 758 67 1095   Neka mi ne svane Petar Graso Danijela Martinovic, sång. Kroatien 1998 Nabolje Godine Croatia Records 3 850125 397557   Oro Zeljko Joksimovic, c. Dejan Ivanovic, a. Jelena Tomasevic, sång. Serbien, 2008 CMC Entertainment A/S 7 332421 031169   Virujen u te Dorde Novkovic, c. Ante Mutra Tulija, a. Severina Vukovi Pogled ispod obrva Croatia Records 5699057

Han är en av Sveriges mest populära tecknare och barnboksförfattare, men ger ogärna intervjuer. Men nu har han hamnat mitt i uppmärksamhetens centrum. Häng med hem till Jan Lööf. Jan Lööf är mannen bakom Felix och Ville, Skrotnisse, Morfar, Örnis bilar, Matildas katter, Pelle och Frasse och Fabian och det röda äpplet. Han är en av sveriges mest populära, tecknare och barnboksförfattare, som blivit centralperson i en debatt om vad våra barn tål att titta på.Det var i början av maj som Dagens Nyheter kunde berätta att två nyutgåvor av Jan Lööf-böcker kunde komma att stoppas om inte några bilder ritades om. Nu är det inte riktigt klart hur det blir med det där, men diskussion blev det, även här i P1 Kultur.I ett reportage av frilansjournalisten Robin Jonsson får vi höra Lööfs egen syn på saken, men också mycket mer, om allt från konstnärlig fåfänga till vikten av suddgummin.Huvudpersonen själv är född 1940, tänker ibland på åldrandet och döden men vill värna barnperspektivet.P1 Kultur har erbjudit förlaget Bonnier Carlsen att kommentera Jan Lööfs synpunkter men de har avböjt att medverka. De hänvisar till den litterära chefen Eva Dahlins kommentar på förlagets hemsida.

Huvudpersonen i detta avsnitt är Jonas Lund. Han jobbade som utvecklare på företaget Amuze som fanns i början av 2000-talet. Amuze låg bakom Headhunter-spelen som kom till PS2, dreamcast och xbox. Nu för tiden jobbar Jonas med en egen firma. Bilden på Jonas är från tiden på Amuze.   Länkar Amuze Headhunter Dice Patrik Bach Tweening Dreamcast Metal Gear Solid 2 Avalanche KTH Headhunter: Redemption Norman doors Blender JavaScript Gwt Webgl JIT compilation C64 tonhuvudsljustering Basic Visual basic C C++ Java Assembler Simple (banks) R Amiga Edison demo party 64k intro Assembly Unity Dreamhack Diskoteksbranden Lundum dare E-game Knasen Medieteknik IRC Flip-flop GTA Fifa Clash of Clans Leauge of Legends Crossy road GameMaker Alex Evans Media Molecule Bullfrog Peter Molyneux Lionhead Little Big Planet Black & White

Pierre Drieu la Rochelle var en av mellankristidens mest uppmärksammade franska författare. Provokativ, elegant och välskrivande. Hans romanTag mitt liv kom 1931 och har filmats två gånger. Pierre Drieu la Rochelle är död sedan 70 år men läses fortfarande i Frankrike trots att han samarbetade med nazisterna under andra världskriget. Och trots att han i så hög grad var ett barn av sin tid känns hans bästa romaner som de hade kunnat vara skrivna för någon månad sedan. Tag mitt livfinns i nya utgåvor. Huvudpersonen är den genomskådande Alain som inte finner sin plats i livet, en typisk anti-hjälte, föregångare till en hel rad rotlösa unga män.Tag mitt liv är en kort roman, ca 170 sidor och strukturen är lika enkel som perfekt. Väl i Paris söker Alain upp den ene efter den andre av sina nära. Varje möte är ett misslyckande, han kommer närmare och närmare sin död. Först i tur är Lydia, ja det är hos henne han vaknar när romanen börjar. Lydia är amerikanska, hon är på väg tillbaka till New York och har sagt till sig själv att hon bara ska stanna i Paris 3 dagar. Hon vet att Alain just kommit ut från kliniken. Hon känner hans oro. Hon är lika genomskådande som Alain, vet hans svaghet, hans obeslutsamhet. Vet att han behöver pengar.Alain vill att hon stannar, men han kan inte uttala orden. Inte heller hon kan säga hur hon känner sig. De är ensamma tillsammans, stelnade i sina jag som vackra skalbaggar i bärnsten. Drieu la Rochelle mejslar frammanar denna grundfrusna livskänsla med ett konstlöst språk. Jämförd med andra romaner från 30-talet är stilen enkel, men också otålig. Här finns inga utvikningar, mycket berättas i dialoger som interpunkteras av Alains inre tankar om det som sägs, och inte minst om sig själv.Tag mitt liv filmatiserades 1962 av Louis Malle, som naturligtvis fick frågan om självmord. Malle sade att berättelsens kärna egentligen inte var om Alain skulle ta sitt liv eller ej utan gällde en person som gjorde upp ned sin ungdom:-Det är ungdomen som räknas, allt som följer efter är förfall. Det som händer i ungdomen är allvarligt och vackert. Det som följer inger en smula avsmak.Och kanske är det den där känslan av förlust som gör romanen så gripande oavsett vilken generation som läser den. När den filmatiserades på nytt för något år sedan, i en fri version av den norske filmaren Joachim Trier uttrycker sig människorna på ett annat sätt än i Drieu la Rochelles roman, men känslan är densamma.Mikael Timm mikael.timm@sr.se 

När renskötaren Per-Ola Blind bestämmer sig för att sluta som renskötare skickar han ett SMS till sin fru det känns som att komma ut ur garderoben. Där Per Ola vuxit upp slutar man inte med renar, man dör ifrån det. – Jag vet inte om jag törs, tänk om jag ångrar mig, säger Per-Ola Blind som de senaste åren alltmer börjat tvivla på om han orkar att fortsätta jobba heltid med renskötsel. Det är tungt och kostar mer än det smakar. Men vågar han bryta med arvet? Familjearvet, att han som äldste sonen fick ta hand om renflocken när pappa dog, och det samiska kulturarvet.  Hans lillebror Nisse var för ung för att ta hand om renarna, nu jobbar i gruvan och tjänar bra med pengar. Renskötseln är mer en livsstil än ett jobb, tycker bröderna. Men numera är det mest en livsstil på deltid. Emil Östlund är journalist och har jobbat på Ekot, P4 Norrbotten, Sameradion och SVT Nordnytt. Renskötaren som la av är hans första dokumentär. På länken här nedan kommer du till Sameradion där du kan höra en intervju med programmakaren Emil Östlund. Huvudpersonen i dokumentären Per-Ola Blind bryter med ett flera hundra år gammalt familjearv. I hans fall handlar det om renskötsel. Har du varit med om eller går och funderar på något liknande? Skriv här och berätta.

Deckargåta: Huvudpersonen i veckans novellpalt har ett namn som kan bilda följande anagram: Helmers kolchos. Klurigt? Svaret är förstås Sherlock Holmes, som är hjälten i Sir Arthur Conan Doyles berättelse De rödhårigas förbund från sent 1800-tal. Hör oss dissekera den grundligt här. Dessutom: Tävling igen! Vi får helt enkelt inte nog av att ge er … Fortsätt läsa Bokpalt 023: De rödhårigas förbund (Sherlock Holmes, av Sir Arthur Conan Doyle) →

Globalt är självmord idag den tredje vanligaste dödsorsaken för unga människor under 25 år. Nästan 1 miljon människor tar sitt liv varje år, en siffra som väntas öka till 1,5 miljoner döda år 2020. Svenska medier brukar oftast inte rapportera om självmord eftersom det anses kunna utlösa nya självmord. Fenomenet kallas för Werthereffekten efter Goethes roman Den unge Werthers lidande från 1744. Huvudpersonen i boken begår självmord genom att skjuta sig, vilket fick många unga män att ta livet av sig på samma sätt. Efter att Internet kom har dock publiceringsbesluten blivit betydligt svårare - informationen om vad som hänt letar sig förr eller senare ändå ut på nätet. Det berättar Irina Halling som är kvalitetsredaktör på Expressen. I förra veckan hölls ett internationellt forskarsymposium om medier och självmord vid Institutionen för mediestudier vid Stockholm universitet. Michael Westerlund, som själv bland annat forskar om så kallade självmordssajter på Nätet, var den som arrangerade symposiet. Vi hör också Jane Pirkis, professor vid University of Melbourne i Australien, som har arbetat med att utarbeta riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord, och det handlar exempelvis om att inte beskriva hur någon begått självmord eller att glorifiera självmord. I en pågående studie som presenterades under symposiet undersöker Steven Stack, professor vid Wayne State University i USA, sambandet mellan självmordsförsök och självmordsfilmer. I studien visar det sig att ju fler filmer människor har sett där huvudpersonen begår självmord, desto större sannolikhet är det att de själva har försökt att begå självmord. I Japan ökade självmorden under 1990-talet, något som anses bero på en ekonomisk nedgång i landet. Samtidigt dök ett nytt fenomen upp - ungdomar som träffades på nätet och bestämde sig för att begå självmord tillsammans. Chikako Ozawa-de Silva vid Emory University i USA forskar om de här så kallade självmordspakterna. Men Internet bjuder förstås också på andra sidor. Ett exempel som presenterades på symposiet var Självmordsupplysningen, och Carl von Essen berättar om sajtens arbete med att förebygga självmord. Programledare är Urban Björstadius.

Biblioteket läser Bachi och Klassikerummet läser Platonov. ”Döda dem alla”, så heter den algeriske författaren Salim Bachis hyllade fjärde roman som kom ut i Frankrike 2006. Den handlar om det sista dygnet. Det sista innan en terrorist kliver på det transportmedel som ska föra honom mot många oskyldiga människors våldsamma slut. Jenny Teleman läste skildringen inifrån en förövare, som nu kommit i svensk översättning av Christer Olsson, och fick ingen ro. Boken saknar ett nu, en tro, en tidslinje. Huvudpersonen är tvivlare, fanatiker, nihilist och förtvivlad. Syftet med hans handling dunkel och absolut klar, döda dem alla. Författaren Magnus Utvik, aktuell med boken "Med Stalin som Gud”, om sina ungdomsår i fanatisk tro på extremvänstern och Dan Jönsson, litteraturkritiker, hjälper till med att läsa Bachi och hans huvudperson som är så rik inombords, och så fattig. Finns det några ensamma galningar, eller finns det bara sammansatta typer? Klassikerrummet handlar idag om en stor sovjetrysk klassiker som inte är så berömd och välkänd som den förtjänar, nämligen "Grundgropen"  från 1930 av Andrej Platonov. ”Grundgropen” handlar om byggandet av Sovjetunionen och speglar inte minst kollektiviseringen av jordbruket på 20-talet, om införandet av ett idealsamhälle för proletariatet. Den skildrar också den brutala utrensningen av de självägande bönderna, de så kallade kulakerna. Platonov var själv från början en hängiven kommunist som kom att bli en skarp kritiker mot den dogmatiska marxismen och Stalin. Hans romaner fick inte publiceras under hans livstid, men idag anses han vara större än Solsjenitsyn och Sjolochov och i klass med Kafka, Dostojevskij, Musil, Joyce och Beckett. Platonovs romaner översätts och publiceras först nu hos oss av ett litet svenskt kvalitetsförlag (Ersatz). I Platonovs hemland lossnade det på 80-talet när Sovjetunionen närmade sig sitt sammanbrott. Maarja Talgre diskuterar med sina gäster Tora Lane, forskare, och Kulturradions Göran Sommardal. Kajsa Öberg-Lindsten heter den djärva  och mycket skickliga översättare som vågat ta itu med Platonovs verk. Platonov är känd för sitt raffinerade språk.

Vi möter danska poetkometen Ursula Andkjær Olsen som 2008 nominerades till Nordiska rådets Litteraturpris för sin diktsamling Havet är en scen. Hon är även musikvetare och startade som klassisk pianist. Med flytande polyfoni, flerstämmighet, vill hon i sina texter visa att världen inte är enkel, att motsatta stämmor spelar dynamiskt tillsammans. Så som det gör i ett verk av Bach eller hos danske tonsättaren Pelle Gudmundsen Holmgreen. -Ingen har tänkt på örat som själens spegel trots att örat är helt stilla och därför passar mer som begreppet spegel, säger hon. Och vi hör Gertrude Stein läsa egen text. Vi möter även Peter Tai Christensen, utredare hos Jämställdhetsombudsmannen, som skrev boken Schlagerbög. Huvudpersonen lånar den kvinnliga divans röst för att uttrycka sina egna känslor. -I Melodifestivalens tillåts kvinnor vara subjekt. De är starka, desperata, svaga eller lyckliga. Schlager stärkte min identitet i min egen kommautprocess som bög, säger Peter Tai Christensen. Manus

För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker. Biblioteket gör tre nedslag i Frankrike och träffar Nina Bouraoui, Philippe Claudel och Virginie Mouzat. Om män som krigar och vackra, olyckliga kvinnor som grubblar över kärleken. Philippe Claudel  skriver sig in i mänsklighetens mörkaste skrymslen. Med Brodecks rapport (2009) avslutade han en romantrilogi om 1900-talets historiska trauman. Grå själar (2006) som hade karaktären av en thriller, blev hans stora genombrott. På svenska är han aktuell med andra delen i trilogin, Monsieur Linh och den lilla flickan, om exilens utanförskap. Om Philippe Claudel skriver om krig och förlust, vänder sig Nina Bouraoui inåt och lyssnar till medvetandets ström, som Virginia Woolf uttryckte det. Hon har åtta böcker på svenska, varav den senaste Kärlekens geografi (2010) berättar om åtrå och gränsöverskridanden som så ofta i hennes romaner. Hon är en särpräglad språkkonstnär som skriver fram sina berättelser i monologform, så intensivt att man nästan tappar andan när man läser. Virginie Mouzat romandebuterade med Ingen riktig kvinna (2011). Som moderedaktör på tidingen Le Figaro möttes hon först av skepsis. Hennes roman, med självbiografiska inslag, är en aggressiv undersökning av kvinnlig identitet. Huvudpersonen föds utan äggstockar och hon har ätit hormoner sen tonåren. Hon vägrar att spela med i spelet mellan könen. Vem är hon bakom voyeurens blick? Redaktör: Ulla Strängberg

Biblioteket med Klassikerrummet För några år sedan gjorde den norske författaren Henrik Langeland stor succé med romanen Wonderboy. Hans nya bok heter Manuskriptet och utspelar sig på den litteraturvetenskapliga institutionen på universitetet i Oslo. Huvudpersonen blir kär i sin elev och hittar ett dokument från 1600-talet som kan göra honom berömd. "Mitt ansvar är att skriva böcker som är spännande, har en bra handling och ett språk på hög nivå", säger Henrik Langeland. Vi har träffat honom i Oslo. I Klassikerrummet läser Maarja Talgre och hennes gäster, Ulrika Knutson och Gunnar Bolin, Eyvind Johnsons bok Drömmar om rosor och eld från 1949. Det är en mörk bok om häxprocesser i en sydfransk stad i början av 1600-talet. Den framgångsrike, fritänkande prästen Urban Grainier vågar trotsa celibatet och blir därför bränd på bål. Programledare Anna Tullberg.

Släktbands landskapsupplaga 15 dec 2008 I den här landskapsserien har vi besökt några av Sveriges landskap och regioner och lyft fram historiska händelser som präglat landskapen. Vi har också lekt med de föreställningar som levt genom sekler, föreställningar som handlar om kynnet hos folk i olika delar av landet. Vi har bland annat pratat om sura jämtar, snåla smålänningar, frihetstörstande dalmasar och berättarglada värmlänningar. Nu tar vi oss till vårt sydligaste landskap, Skåne, där invånarna påstås vara både dryga och självbelåtna. Skåne har varit danskt längre än det varit svenskt, och länge levde danska regelverk kvar i landskapet. Den danska adeln hade till exempel betydligt större makt över de lägre klasserna än den svenska adeln. I boken Sveriges folk från 1918 skriver man så här om förhållandet mellan klasserna i Skåne: Mellan bonden och hans tjänare är i skåne avståndet större än i kanske någon annan landsdel, tjänarna äro i regel helt och hållet hänvisade till sig själva. Skånes historia Sten Skansjö har skrivit boken Skånes historia. Han är professor i historia vid högskolan i Kristianstad och hans bok tar avstamp i själva landskapsnamnet Skåne. Språkligt sett är ordet Skåne samma ord som Skandinavien. Det berättar Sten Skansjö inledningsvis i sin bok ”Skånes historia”. Skansjö är professor i historia vid högskolan i Kristianstad, och Släktband träffar honom på Landsarkivet i Lund. -Man härleder ordet Skåne ur ett urnordiskt ord som bör ha varit ”Skathinawjo”, där den första delen av ordet betyder skada eller farlighet, och den andra delen betyder ö eller halvö, berättar han. Betydelsen av ordet skulle alltså vara ungefär ”den farliga halvön”. Sten Skansjö tror att ordet kan komma av de farliga sandrev utanför Skanör och Falsterbo som flyttar sig med vågor och vindar och som varje sjöfarare måste akta sig för. Med tiden har bygden innanför den farliga kusten fått samma namn. Sydvästra delen av Skåne är kanske den allra kyrktätaste i Sverige. Sten Skansjö menar att man kan göra en direkt jämförelse mellan goda jordbruksförutsättningar och antalet kyrkor. På de platser där jordarna kunde föda många, fick kyrkorna in större skatter i form av tionde, och antalet kyrkor ökar: -Det var framför allt spannmålstiondena som spelade roll, och där det var bäst spannmålsjordar där finns det flest kyrkor. Och man kan se hur det är glesare mellan kyrkorna i skogsbygderna norrut, men betydligt tätare i sydväst, på till exempel runt Lund Malmö och Trelleborg. Det goda jordbruket gav Skåne bra förutsättningar, och landskapet har inte bara gott om kyrkor, här ligger också byarna och städerna tätt. Och så det som är så utmärkande för Skåne – de många Slotten, de flesta av dem från 15- och 1600-talen, den danska tiden: -Vid den tiden ägde adeln över hälften av alla gårdar här i Skåne, berättar Sten Skansjö. Adeln i Danmark var mäktig, tiden från reformationen fram till slutet av 1600-talet kallas i dansk historieskrivning för Adelsväldets tid. Skåne var i det avseendet bara en avspegling av Danska förhållanden i stort. De danska adelsprivilegierna var starkare än motsvarande svenska. Adeln byggde upp sina praktgårdar varifrån de styrde sina små  samhällen. Ofta kunde flera socknar utgöra den ekonomiska basen för ett slott. De som bodde där var ”hoveripliktiga” vilket betydde att de var skyldiga att arbeta för slottets räkning, förutom att ta  hand om den mark de själva förfogade över, men de var i gengäld inte skatteskyldiga till kronan, och, vilket var viktigt vid den här tiden – de kunde inte skrivas ut i de många krigen. -Det var en stat i staten där kronan inte hade någon insyn, säger Sten Skansjö. När Skåne blev svenskt efter freden i Roskilde 1658 fick adeln själva välja om de ville flytta till Danmark eller stanna kvar i Skåne – och många valde faktiskt att bli kvar. Allmogen däremot fick vackert sitta där de satt. Bönderna i Skåne var i hög grad beroende av adeln. Andelen självägande bönder i Skåne var mycket låg om man jämför med Sveriges äldre landskap: -Man har räknat ut att det vid svensktidens början inte var fler än 8 procent av bönderna i Skåne som var självägande, berättar Skansjö. Och det dröjde länge innan de blev fler. Det var inte förrän långt in på 1700-talet då kronan började sälja av sina gods till bönder som de blev fler. Och på Gustav III:s tid så fick bönderna till och med möjlighet att köpa frälsejord, dvs adelsägd jord. Det skånska källmaterialet är av naturliga skäl till stor del danskt, men mycket finns att finna på Landsarkivet i Lund. Något som är speciellt för Skåne är att det ofta finns nedtecknat i kyrkböckerna hur mycket tionde varje gård betalade till kronan, ett sätt att se hur rika gårdarna var. Men här finns också en alldeles speciell källa, den så kallade decimantboken som Sten Skansjö och en kollega just publicerat i ett praktverk. Den är skriven vid ett speciellt tillfälle 1651, dvs åren innan Skåne blir svenskt, och den är helt enkelt en inventering av alla bönder vid denna tidpunkt. -Här finns ungefär 18 500 bönder registrerade. By för by och socken för socken räknas alla bönder upp med namn. Man får inte veta vad de betalar i tionde, men man får veta vem som äger gårdarna, om vilka bönder som står för hela eller halva eller till och med mindre gårdar. Sten Skansjö letar fram Oxie härad, i närheten av Malmö för att visa hur illa ställt det var på vissa av de platser där striderna mellan danskar och svenskar gått hårdast fram – här är det tätt mellan ödegårdarna, en signal om att man inte kan räkna med något tionde på ett bra tag. -Här har släktforskare en chans att komma ner i liten bit i den danska tiden i Skåne, Blekinge och Bornholm, som tillhörde Lunds stift vid den tiden. Det var den danske kungen som bestämde att den här inventeringen skulle göras. Kanske hade det blivit extra viktigt att veta vilka bönder man kunde räkna med efter alla krigen, och efter det att Danmark förlorat bland annat Halland efter freden i Brömsebro. De gårdar som var frälsegårdar och som egentligen tilhörde adeln kunde i stort sett leva utanför myndigheternas kontroll. Men de var  trots allt skyldiga att betala tionde till kyrkan, och därmed finns de med i Decimantboken. -Det är det som gör den här förteckningen så speciell , slutar Sten Skansjö.  I skuggan av ett slott För bara hundra år sedan behövdes det många anställda för att få allt att fungera på slotten, coh skillnaden på herrskap och tjänstefolk var stor. Anders Ellerstrand i Ängelholm är ättling till flera arbetare på skånska slott. Han hade tur med sin släktforskning när han ramlade över en färdig släktkrönika som bland annat handlade om livet för de som arbetade under slottet vid slutet av förra seklet. -Det var när jag besökte min fars kusin i Lund som jag fick syn på ett manus som min farmors syster skrev om sina föräldrar. Det visade sig vara ett refuserat bokmanus som sparats i alla år. -I manuset ser man att namn och platser bytts ut, men när jag väl lyckades avkoda detta kunde jag använda mig av hennes berättelser i den bok jag själv skrivit om släkten, berättar Anders Ellerstrand. Huvudpersonen i Anders Ellerstrans bok är smeden Sven Bengtsson Holmberg som till en början arbetade som smedsslärling på slottet Trollenäs. Där träffade Sven Emma Katharina Lundqvist och de båda flyttade till Trolleholms slott där Sven fick jobb som gårdssmed. -De tydliga klasskillnaderna lyser igenom i det manus jag fann. Arbetarna beundrade och respekterade överklassen och var tacksamma för att arbeta på slotten. Det som också slagit mig är att vissa familjer varkar ha jobbat på slotten i flera generationer. Anders Ellerstrand är släktforskare sedan många år. Han beskriver att det förutom information från traditionella kyrkböcker finns en annan viktig källa. -Men man ska inte underskatta vad släktingar har i sina byrålådor. När jag började skriva boken sökte jag upp nu levande släktingar som jag skrev till. En av de som hörde av sig var en släkting i Stockholm som jag aldrig träffat. Han skickade ner en hel låda med värdefulla dokument till mig. -Jag hade också tur, Trolle Bonde som bodde på Trollenäs under den tid min anfader smeden Sven arbetade där, visade sig ha skivit fyra tjocka böcker om slottets historia. Där omnämns smeden flera gånger. -En annan källa till information är också slottens egna arkiv, som många gånger finns kvar på slotten. Min farfars morfar var arrendator på Krapperup slott och efter att kontaktat dem satt jag en hel dag i deras arkiv där jag bland annat fann en brevväxling mellan min farfars morfar och baronen. I boken framskymtar många berättelser och historier. -De roligaste kanske är spökhistorierna som min farmors mormor Johanna var huvudrollsinnehavare i. När hon var 73 år gammal och besökte hon sin dotter med familj vid jultid. Helt plötsligt, mitt i natten, fick hon för sig att gå hem till Trollenäs slott där hon bodde. Det  var mörkt och kallt och ingen belysning fanns ju på den tiden. -Familjen försökte avråda henne. Nästa dag kom Johanna tillbaks till dotterns familj och berättade att hon hade upplevt något fasansfullt på vägen hem. Under vandringen i skogen hade hon stött på ett liktåg, dvs en kista som bars fram med ett följe av sörjande efter. Efter en stund hade Johanna förstått att det var hennes eget liktåg som hon blev åskådare till, eftersom alla som gick bakom kistan var släkt och bekanta. -Hon bad sin dotter om att få stanna kvar några dagar, och efter ett par dagar dog hon. Och bars i kista samma väg som hon sett den natt hon vandrade i mörkret. Anders Ellerstrand har undersökt de delar som går att undersöka i den här berättelsen, och kyrkböckerna visar att hon dog på Trolleholm och är begravd Trollenäs. Hon har med andra ord burits den väg som berättelsen beskriver. -Bland de människor jag funnit finns en rolig person som är min farmors mormors mor vars bror fick en son som hette Nils Lilja. Han var klockare och förespråkade i slutet av 1800- talet fri kärlek. Han hade själv ett otal barn med flera kvinnor och hade fester långt in på småtimmarna med kulörta lyktor. -Han skrev böcker som jag funnit på antikvariat. En av dem heter ”Menniskan” som handlar om hennes uppkoms, liv och bestämmelser. Han kom också ut med två böcker om skånes flora. Den är skoj för den är skriven på svenska, inte latin som var vanligt vid den tiden, och beskriver hur växterna kunde användas. Anders Ellerstrand har en hemsida som bland annat innehåller ett diskussionsforum för släktforskare. Klicka på den här länken och du kommer till hans sida:

Fredagen den 7 november kl. 18.15 och söndagen den 9 november kl. 16.03 I Kino den här veckan har vi kommit på vad som faktiskt var bra med veckans mest utskällda tv-program: Halal-tv. Och så ser vi tillbaka på en rad mer eller mindre lyckade minoritetstv-satsningar i SVT. Ni minns väl männen som diskuterade dödsstraff i bastun i ”Fittja Paradiso”?Ett av världens kanske svåraste jobb är det som ensam psykolog bland tusentals flyktingar i Gaza. Huvudpersonen i PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalians bioaktuella dokumentär ”Unge Freud i Gaza”, den 28-årige psykologen Ayed al Hamdany, kommer till Kinostudion och berättar om sin vardag bland krigstraumatiserade barn och ungdomar.Möt också tyske regissören Dennis Gansel, vars film ”Die Welle” bygger på verkliga händelser kring ett urartat experiment med totalitära krafter i en skolklass. Dessutom lyssnar vi på film på Moderna Museet och fördjupar oss i mastodontfilmen ”Borta med vinden” – en klassiker med tveksam människosyn. Programledare Roger Wilson.