Podcasts about ingvar svanberg

Snart 40 år efter kärnkraftsolyckan finns fortfarande en oro hos somliga att äta svamp från den svenska skogen, och därför uppmanas vi nu att skicka in svamp för undersökning. De första resultaten visar på generellt låga halter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är svamptider och ett bra svampår på många håll i landet, men på vissa håll dröjer sig frågan kvar om man törs äta svampen eller om den kan ge strålskador efter Tjernobyl-olyckan, trots att det snart är 40 år sedan. Därför ber nu Strålsäkerhetsmyndigheten allmänheten att skicka in svampar vi plockar för cesiumanalys. Redan nu finns en del resultat, som enligt ansvarige utredaren Pål Andersson stärker myndighetens budskap sedan tidigare: att man kan plocka och äta svamp i normal utsträckning utan att vara orolig. Vi hör hur ojämnt det radioaktiva nedfallet 1986 spreds över olika delar av landet och om varför just svamp tar upp så pass mycket av det. Tjernobylolyckan är bara en av många faktorer som har påverkat svenskarnas inställning till att plocka och äta svamp genom åren. Totalt sett har attityden förändrats fullständigt på runt hundra år. Vi har gått från att vara ett land av svamphatare till att bli svampälskare, berättar etnobiologen Ingvar Svanberg som vi hör ur ett program från 2019.Medverkande: Pål Andersson, utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten; Ingvar Svanberg, etnobiolog Uppsala Universitet. Reporter: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

För hundra år sedan var de flesta svenskar födda och uppvuxna i Sverige. I den mån det fanns utlänningar kom de flesta från Danmark, från Norge eller Finland. Sverige var inte ett invandrarland, man var ett utvandrarland.I vårt land fanns därför inte heller någon religiös mångfald att tala om. När Ebrahim Umerkajeff bosatte sig Sverige under 1800-talets första år var han landets första muslim och två decennier senare var de kanske bara ett dussin.Så hur blev Sverige ett invandringsland?Simon Sorgenfrei är religionsvetare och verksam vid Södertörns högskola där han är förestånade för institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet. Han har skrivit boken “De kommer vara annorlunda svenskar” som handlar om Sveriges första muslimer.Vårt samtal kom att handla om dem, och om den gradvisa förändring som sakta skedde i samhället under 1900-talet, hur Sverige organiserade sig för att öka invandringen under rekordåren och senare, hur man lite yrvaket ställde sig frågan om hur man skulle förhålla sig till alla de som kom.Bokrekommendationer:Stockholms stad-serien - Per Anders Fogelström. Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället (avhandling) - Karin Borevi. Tusen år av invandring - en historia - Ingvar Svanberg, Mattias Tyden. Programledare: Per Grankvist. Producent: Jens Back. Mixning av Stray Dog Studios. #perspektivpodden"Perspektiv "är en podd från Vad Vi Vet. Prenumerera på podden för att lära dig något nytt varje vecka. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi tar en titt på ett älskat men skyggt rovdjur. Namn som nämns: Ioan Ursut, Hasse Alfredsson, Ingvar Svanberg och familjen Grill. Vi får höra om ett experiment från 1600-talet, djurhetsning på 70-talet och Leksand på 2000-talet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Peder är helt salig över en ny bok! Den handlar om fågelläten i gamla folkliga ramsor, vi utlovar nygamla ramsor i olika dialektala försök. Boken heter ”Fågelröster: om folkliga härmramsor och tolkningar” och är skriven av Ingvar Svanberg. Peter hittar kopplingen mellan tv-klassikern Anslagstavlan och fågelskådning på hösten. Är det någon skillnad på vitstrimmiga solrosfrön jämfört med helsvarta? Vi får en rapport från storken Sven, som inte längre är i Zaragoza. Med Peder Edvinsson och Peter Gropman. Produktion Iris media.

Tobias Svanelid låter som en storlom, Kristina Ekero Eriksson utser drottningen bland vikingaböcker och Urban Björstadius hyllar Göteborgs jubileumsbok i vårt sommarboktipsprogram. Vi rider med skyter, pratar om bronsålderspenisar och om nazistfruar när vi traditionsenligt tipsar om böcker och brädspel på historiska teman. Böckerna och spelen som nämns i programmet är: Valkyria - vikingatidens kvinnor av Jóhanna Katrín Friðriksdóttir Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh Nazisternas fruar av James Wyllie Legenderna om förbundsarken av Jan Retsö U137 och ubåtskrisen av Wilhelm Agrell Ulla Winblad - liv och legend av Rebecka Lennartsson Alla tiders sex av Jonathan Lindström Nötkreatur i Sverige av Katharina Leibring och Ingvar Svanberg (red) Fågelröster av Ingvar Svanberg Var vid gott mod. En bok om konstnären fröken Märta Måås-Fjätterström av Annika Persson Göteborg genom tiderna av Jan Christensen, Perconell, Johannes Daun och Martin Linde (red) Raiders of Scythia av Shem Phillips World of Tanks Miniature Game av Casey Davies, Andrew Haught, Victor Pesch, Chris Townley och Phil Yates

Uroxar, kulande fäbodjäntor och hajpade kosläpp. Kornas historia har format oss människor och landskapet vi lever i och i en ny antologi berättas hur. Kornas historia har format oss och våra landskap. Det visar en aktuell antologi av redaktörerna Katharina Leibring och Ingvar Svanberg som guidar runt Vetenskapsradion Historia i kohagen bland tjurpiskor, kulning, uroxar och trendiga kosläpp. Dessutom om svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om vikingakändisen Harald Blåtand!

Svamp betraktades länge som något oätligt och farligt. Man brydde sig inte ens om att artbestämma de olika svamparna utan kallade kort och gott all svamp för "sopp". Men sedan kom svamppropagandan. Med tanke på de enorma mängderna svamp som finns ute i skog och mark så inleddes ett mångårigt projekt för att få svensken att äta svamp. Men det stötte på motstånd. Dels var svampen inte särskilt energirik, och i och med att allmogen kroppsjobbade såg man inte svampen som ett alternativ som verkligen kunde mätta. Men det fanns också ett starkt motstånd mot svamp som handlade om smak, konsistens, och okunskapen om vilka svampar som är ätliga och inte. Det var inte förrän städerna fick en växande medelklassbefolkning som svampintresset verkligen tog fart. Och då handlade det inte så mycket om ätandet av svamp som hela företeelsen att ta sig ut i skogen och komma bort från vardagen. I programmet tar vi oss ut på skogstur med etnologen Ingvar Svanberg, forskare vid Uppsala universitets institut för Rysslands- och Eurasienstudier. Programledare Björn Gunér bjorn.guner@sverigesradio.se Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Fågelskådning har blivit trendig tv-underhållning, och Tobias Svanelid undersöker varför vi egentligen tittar på fåglar och hur länge vi sysslat med detta. Våren är här och med den fåglarna! Tobias Svanelid ger sig ut till en fågelsjö tillsammans med etnobiologen Ingvar Svanberg för att undersöka fågelskådningens historia, från de gamla grekernas till våra dagar. Det här har blivit en sysselsättning som passar oss, det är rimligt lätt att se fåglar, och det finns moment av samlande och tävling som lockar många, säger han. Hör också om vad Iliadens fåglar berättar om antikens Grekland, varför vi idag skådar fågel inne i städerna, och varför Malmöpolisen fick bukt med dåtidens skottlossning när de försökte rädda stadens duvor. Dessutom om Theresa Mays alternativa fakta kring det engelska parlamentet, som reds ut av Dick Harrison i veckans lyssnarfråga.

Djurskydd och publikfrieri har präglat Skansens djurhållning under det gångna dryga seklet, och allsången har spelat stor roll för att ena nationen. Tobias Svanelid besöker 125-årsjubilaren Skansen. Skansen fyller 125 och Tobias Svanelid besöker jubilaren för att diskutera vilken roll friluftsmuseet spelat för den svenska och exotiska faunan. Allt sedan starten har det funnits en kamp mellan å ena sidan viljan att bevara nordiska arter och lantraser, och å andra sidan att dra större publik med hjälp av elefanter, ozeloter och varaner, berättar etnobiologen Ingvar Svanberg.Dessutom om Skansenallsångens betydelse för att binda ihop nationen Sverige. Med hjälp av nationalistiska sånger och unisont sjungande har allsången fått en viktig roll att skapa en svensk vi-känsla, menar etnologen Lars Kaijser.

De flesta av dagens hundägare har en nära och intim relation till sin hund och många ser hunden som en familjemedlem, men under de många tusen år som hunden har funnits vid människans sida så har den inte alltid behandlats väl. Lösspringande byrackor fick livnära sig på människornas avfall och de levde ofta ett riktigt hundliv. I den nya antologin Från renhållningshjon till modeaccessoar, 10 000 år av relationer människa-hund i Sverige så skriver ett tiotal forskare från olika discipliner om allt från hundens roll i religion och konst till hur hundnamnen har förändrats från antiken till idag. En av författarna är etnobiologen Ingvar Svanberg som skriver om hundarna i det gamla allmogesverige, och han säger att hunden sedan många tusen år är en naturlig del av människoflocken – förr hade alla hund. Men vår relation till hunden förändrades under 1900-talet och i stället för att bara se den som ett bruksdjur blev hunden en livskamrat. Det syns inte minst i alla de handböcker som blev populära under slutet av 1900-talet och som betonade vikten av att låta hunden vara just hund, berättar idéhistorikern Karin Dirke. Förändringen syns också i de namn vi ger våra hundar, säger Katharina Leibring vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Förr hette hundarna sådant som Trogen och Tapper, men idag ger vi ofta hundarna samma namn som vi ger till våra barn, som Molly, Wilma och Maja. Programledare är Urban Björstadius.

Om hur lejon har använts som maktsymboler i Sverige under hundratals år, och om hur astrologer fungerade som personliga coacher åt renässansens furstinnor. Med Urban Björstadius. Lejon har genom historien fått symbolisera makt och styrka i allt från fabler till vapensköldar och målningar. Även i Sverige var lejonen välkända för människor långt innan någon svensk sett ett lejon på riktigt – Bibelns berättelser om till exempel Daniel i lejongropen återgavs som kyrkomålningar redan under medeltiden. Men det har också funnits riktiga lejon i Sverige under många hundra år, och redan Johan III fick under 1500-talet ett lejon i gåva från en engelsk adelsman. Det berättar etnobiologen Ingvar Svanberg som är aktuell med boken Svenska lejon, som handlar om lejonens historia i Sverige. Renässansen påminner mycket om vår egen tid med religionskrig och naturkatastrofer men också sådant som vetenskapliga upptäckter och tolerans. Renässansen har också fått en renässans inom populärkulturen, och på Livrustkammaren i Stockholm visas till exempel just nu utställningen Maktspel som handlar om hur tv-serier som Game of Thrones och filmer som Elisabeth använder sig av kläder och miljöer från renässansens dagar. Renässansforskaren Anna Carlstedt är aktuell med boken Furstinnan och stjärntydaren, där hon skriver om de tre kvinnliga renässansregenter Drottning Kristina i Sverige, Elisabeth I i England och Katarina av Medici i Frankrike. Alla tre hade nära och speciella relationer till sina astrologer, som kom att fungera som deras personliga coacher eller mentorer. Programledare är Urban Björstadius.

De senaste 2000 åren har judarna ständigt blivit utsatta för förföljelse - utom i Indien, där de alltid levt i harmoni med andra folkgrupper. Det säger Adèle Schreiber som är författare till den nya boken Judiskt liv i Indien, och i dagens Vetenskapsradion Forum berättar hon om hur judar levt och verkat i Indien fram till våra dagar. Dessutom får vi tips om böcker att lägga under granen. Under året har det kommit många spännande böcker om humaniora som passar bra att ge bort i julklapp, och i programmet tipsas om hårda klappar som handlar om allt från fenomenet Björn Ranelid till vampyrernas gastkramande kulturhistoria. Programledare är Urban Björstadius. Julklappstipsen som nämns i programmet: "Den skrattretande teatern" av Karin Helander och Gösta Ekman "Humorbefrielse" av Lasse Eriksson "Witz-bomber och Foto-sken" av Jonas J. Magnusson och Cecilia Grönberg "50 böcker som förändrade världen" av Andrew Taylor "Medvetandets stilla grund" av Antoon Geels "Hunden i kult och religion" av Jenny Berglund och Ingvar Svanberg (red) "Fenomenet Björn Ranelid" av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson "Dracula och hans arv" av Anders Kaliff "Dörrar till främmande rum" av Lars Lönnroth "Bestiarium, en medeltida djurbok" av Bo Eriksson "Fredrik Blom – Karl Johans arkitekt" av Thomas Roth "Så byggdes villan" av Cecilia Björk, Laila Reppen och Lars Nordling "Nordiska gudinnor "av Britt-Mari Näsström

Retorikämnet har många tusen år på nacken men är fortfarande högaktuellt i vårt informationstäta samhälle där vi ständigt överöses med olika budskap. Men det handlar inte bara om vad någon säger utan hur man säger det, och då spelar kroppsspråket stor roll. En talare kan styra publikens applåder, förmedla makt och skapa känslor av gemenskap med hjälp av sitt kroppsspråk. Det säger retorikforskaren Marie Gelang som i dagens program tipsar om hur man kan använda sitt kroppsspråk för att nå fram till sin publik. Dessutom handlar det om hundens roll i kult och religion. Hunden och människan har följts åt sedan urminnes tider och hundar har använts både till arbete och som sällskapsdjur. Men hunden har också spelat en viktig roll i människans religiösa liv, vi har sett den både som något gudomligt och något smutsigt och orent. Bland de tidigaste spåren av hundar finns de hundskelett som hittats i människogravar, och än idag vill vi gärna begrava våra hundar när de dör. Det berättar etnobiologen Ingvar Svanberg när han visar runt på en djurkyrkogård i Uppsala. Programledare är Urban Björstadius.

Ett dråp förändrar livet för det unga sameparet som håller på att bilda familj i mitten av 1800- talet. Stor- Nila råkar i ett slagsmål ha ihjäl Sven Sjulsson som lämnar efter sig två föräldralösa barn. Sonen som var tio år blev vittne till händelsen och dottern Kristina Maria var bara sju år gammal när hon blev föräldralös. Efter dråpet sitter Stor- Nila på Långholmen många år. Under tiden hinner renarna skingras och det unga paret kommer framöver att leva i utanförskap och fattigdom. Stor-Nila och Lill-Docka var kändisar i sin tid. När de hittades döda på fjället,76 år gamla, skrev tidningarna om händelsen och om deras dramatiska liv. Man hade funnit dem liggande intill varandra, Lill-Docka insvept i Stor-Nilas rock. Birger Ekerlid har forskat i sameparets historia. Han härstammar både från förövaren och offret. Förutom alla böcker och dokument som kommer från arkiv har han också bandinspelningar där människor födda på 1800 talet berättar om Stor- Nila och Lill- Docka.  På Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har Birger funnit 21 inspelningar där det berättas om Stor- Nila. Länk till: Birger Ekerlid har skrivit boken Fattiga som de voro. Berättelsen om Stor- Nila, Lill- Docka och andra människor i Lappmarken under 1800- talet. Sockenlapparna – en försvunnen folkgrupp Det fanns under 1700- och 1800-talen en grupp samer speciellt anställda för att göra vissa sysslor som bondebefolkningen inte ville utföra själva. Som att slakta hästar, flå hundar och kastrera boskap. Ingvar Svanberg är etnolog och forskare vid Uppsala universitet. Han började intressera sig för den här folkgruppen när han själv var student. -Jag frågade min handledare om de samer som Carl von Linné sa sig ha träffat så långt söderut som i Äppelbo i Dalarna, och nere i Hälsingland. ”Det måste ha varit sockenlappar” sa min lärare. ”Där har du något att forska om”. Så blev det, och med tiden blev det en bok om den här folkgruppen som numer är borta som grupp. -Jag upptäckte i stort sett en ny folkgrupp som inte varit beskriven tidigare, säger Svanberg.. Det handlar om en grupp samer som var isolerad från de samiska sammanhang vi vet något om idag, såväl språkligt som släktmässigt. De fanns i södra norrland från Ångermanland och Medelpad i norr och ner till södra dalarna, Gästrikland, och faktiskt så långt ner som till nordöstra uppland. Namnet ”socken-lapp” kommer sig av att varje socken i det här området hade krav på sig att stå för försörjningen av en samefamilj. Familjerna skulle få mat och tillgång till bränsle, ibland också enklare bostäder, mot att de utförde vissa sysslor:  -Det handlade om att slakta hästar, kastrera boskap, avliva hundar och flå dem, och dessutom gjorde de en hel del korgarbeten och andra hantverk, berättar Svanberg. Samma slags tjänster utfördes i södra Sverige av bödelsdrängarna – rackarna, och på vissa håll i Skåne och på västkusten av de så kallade nattmännen. Ändå fanns det skillnader mellan rackarna och sockenlapparnas sociala status berättar Ingvar Svanberg. -Det fanns mycket starkare aversioner mot rackarna. De fick inte komma in på krogen, ofta fick de inte begravas på kyrkogården, de var avskydda på alla sätt. Men den sortens hat fanns inte alls mot sockenlapparna. Visserligen ville sockenbönderna inte slakta sina hästar själva men man hade inte samma aversion mot det jobbet som man verkar ha haft i södra Sverige, säger Ingvar Svanberg. Därmed följde inte rädslan med gentemot dem som utförde det jobbet. Sockenlappssystemet kom till i början av 1700-talet. Det blev ett sätt för myndigheterna att hantera en folkgrupp som från myndighetshåll uppfattades som ett problem. Sockenlapparna fanns i det aktuella geografiska området sedan tidigt 1600-tal och där hade utfört de här tjänsterna också innan de blev bofasta Men myndigheterna tyckte att de skulle flyttas till de områden där de hade sina ”rätta jaktmarker” som man uttryckte det. Man fångade helt enkelt in samerna i södra norrland och flyttade dem till norra Norrland där man ”släppte” dem. Men sockenbönderna i södra norrland protesterade och ville ha dem och deras tjänster nära sig. Myndigheterna fann då på råd; varje socken fick ta på sig att ”hålla” en sockenlapps-familj. De fick en del livsmedel, tillgång till bränsle och ibland också enklare bostäder. På så sätt blev den här gruppen samer bofast. -Bönderna agerade till samernas fördel, de uppvaktade både landshövdingen i Gävle och kungen för att de skulle få finnas kvar i södra norrland, berättar Ingvar Svanberg. Socken-lapparna höll sig länge till sin egengrupp när det gällde äktenskap och social umgänge men de var trots allt ganska populära inslag hos bönderna. -Man bjöd ofta in dem för att berätta sagor, säger Ingvar Svanberg, och tillägger: -Det fanns också många duktiga spelmän bland socken-lapparna, och de var förstås populära. I slutet av 1800-talet förändrades villkoren i samhället. Industrisamhället avlöste jordbrukssamhället, och med det bröts de gamla strukturerna i samhället upp. Socknarna började tappa sin gamla roll, och bristen på arbete på landsbygden drev folket till städerna. -Socken-lapparnas barn och barn-barn följde med bondbarnen till städerna och började arbeta där istället. Därmed blev de assimilerade och folkgruppen försvann, bortsett från enstaka äldre personer som blev kvar på landsbygden, berättar Ingvar Svanberg. -Vi ser i kyrkböckerna hur de plötsligt börjar gifta sig med människor utanför gruppen. Och idag är den helt borta, den folkgrupp som var anställda som sockenlappar. Ingvar Svanberg menar att det var de speciella sysslorna som höll ihop gruppen etniskt. När sysslorna försvann så försvann också anledningen att hålla samman gruppen: -Det fanns en anledning för dem att upprätthålla sin särart så länge det fanns sysslor som var kopplade till etniciteten, säger Svanberg, och pekar på att detta är ett mönster man ser i hela Europa. Särarten är kopplad till specifika sysslor, gruppen skaffar sig en nisch inom vilken de tar hand om göromål. -Men i upplösningstider när samhället förändras så gäller det att hitta en ny nisch om man ska överleva som särart. -Socken-lapparna fann aldrig någon sådan nisch, slutar Svanberg.