Podcasts about myndigheterna

Med över 100 anställda har Jakob Edbergs företag GR Japan på kort tid vuxit fram till att bli den rådgivare som många utländska företag och organisationer vänder sig till när de vill etablera sig i Japan. På senare år har man också etablerat sig i Seoul, Taipei, Singapore, Washington DC och London. I Japanpodden berättar Jakob hur allt en gång började. (SPOILER: det handlade varken om karate eller manga). NYHETERStigande rispriser utmaning för PM Ishiba inför sommarens valI Japan har rispriserna nära nog fördubblats sedan förra våren - främst beroende på dåliga skördar och problem med leveranskedjorna.Regeringen har släppt 300 000 ton ris från landets reserver för att bromsa prisökningen, och ytterligare 300 000 ton kommer att släppas under de kommande veckorna. Situationen har lett till ett växande folkligt missnöje, särskilt bland låg- och medelinkomsttagare och premiärminister Shigeru Ishibas förtroendesiffror har rasat till 27 % - en ny bottennivå som innebär att bara en dryg fjärdedel av väljarna har förtroende för den sittande regeringen. Oppositionen å sin sida kräver en sänkning av momsen som för närvarande ligger på 10 % och det stundande valet till överhuset i juli ses som en avgörande kraftmätning för Ishibas ledarskap.Japan kräver att USA slopar tullarna på japanska bilarJapan står fast vid sitt krav på att USA ska dra tillbaka tullarna på japanska bilar, stål och aluminium. Förhandlaren Ryosei Akazawa betonade att detta är ett "icke-förhandlingsbart" krav för Tokyo.Vid förhandlingar i Washington nyligen betonade den japanske chefsförhandlaren Ryosei Akazawa att kravet inte är “förhandlingsbart".USA har ställt som motkrav att Japan ökar importen av amerikanska jordbruksprodukter och just nu tycks positionerna låsta i väntan på att länderna ska enas om att hålla ett möte på ministernivå. För den japanska fordonsindustrin är tullarna ett dråpslag som höjt priserna på japanska bilar i USA med 25 procent.Skyfall och jordskred orsakar dödsfall på NotohalvönNoto-regionen i Ishikawa län har en person bekräftats död och ytterligare sex rapporteras som saknade efter de senaste dagarnas extremväder med över 120 millimeter regn i timme, något som ledde till översvämningar och jordskred på flera platser. Området har ännu inte återhämtat sig från den förödande jordbävningen tidigare för mer än ett år sedan då vägar spolades bort och flera byar har isolerades från omvärlden.Myndigheterna har varnat för risk för nya jordskred och ras då man befarar att extremvädret kan fortsätta. Premiärminister Ishiba har utlovat statligt stöd och extra resurser till räddningsarbetet, samtidigt som frivilligorganisationer från hela Japan har anlänt för att bistå i uppröjningsarbetet.Kvarlevor efter amerikansk vandrare hittade efter två årKvarlevorna efter en amerikansk ensamvandrare som försvann för mer än två år sedan har påträffats i närheten av en vandringsled i Shiga län.Kvinna som är i 60-årsåldern anmäldes saknad efter att inte ha återvänt från en planerad vandring och hennes familj bekostade flera privata sökexpeditioner efter att de upplevt bristande stöd från de japanska myndigheterna.Myndigheterna säger sig inte ha kunnat fastställa någon dödsorsak och man har därför inte uteslutit att hon utsatts för brott.Fallet har lett till krav på förbättrade säkerhetsåtgärder för vandrare i Japan och händelsen har fått stor internationell uppmärksamhet.Profetia om katastrof får turister att avbokaDen japanska mangatecknaren Ryo Takatsuki, även kallad ”Nya Baba Vanga”, har blivit viral de senaste veckorna och hennes dystra framtidsvisioner har gjort att flera japanresenärer bokat om sina resor i sista stund. I sin senaste profetia varnar Takatsuki för att en stor katastrof kommer att drabba Japan i juli månad.Trots att det alltså saknas vetenskaplig grund har hennes varning skapat stor oro i diverse samtalsforum på Internet och hotell och resebyråer rapporterar ett ovanligt högt antal avbokningar.Vem är då denna mangatecknare och varför skapar hennes profetior sådan uppståndelse? Ja, i ett album som kom ut 1999 varnade hon för att en stor jordbävning skulle inträffa i mars 2011, alltså samma månad som den stora Tohoku-jordbävningen ödelade stora områden längs kusten i nordöstra Japan. Att det kommer att komma en stor jordbävning är de flesta experter eniga och det talas om en 80-procentig risk för att den kommer att inträffa inom de närmaste 30 åren. Men att den skulle inträffa just i juli i år är det hittills bara Ryo Takatsuki eller “Nya Baba Vanga” som hon också kallas, som förutspått.Baba Vanga var en bulgarisk sierska som sägs ha förutspått Tjernobylkatatsrofen, Sovjetunionens kollaps, Lady Dianas död, Barack Obamas valseger bland mycket annat. Hon avled 1996.Grand Ring vid Expo 2025 utsedd till världens största träbyggnadDen stora ringen som omger världsutställningen i Osaka har nu officiellt utsetts, av Guiness Book of Records till världens största träkonstruktion.Designad av arkitekten Sou Fujimoto, omsluter ringen en yta på mer än 61 000 kvadratmeter, eller lite drygt elva fotbollsplaner. Den fungerar också som som en gångbro och utsiktsplattform.Träet som använts är japansk ceder och cypress, lokalt producerat för hållbarhetens skull.Experter har beskrivit den som en blandning av modern design och traditionell japansk snickarkonst.Hela projektet avslutades tidigare än planerat och blev dessutom billigare än budgeterat.Efter Världsutställningen är tanken att bevara ringen som ett kulturellt landmärke i Osaka, medan själva den konstgjorda ön Yumeshima - Drömmarnas Ö - så småningom kommer att hysa Japans första Casino Resort - ett japanskt Las Vegas som ska stå färdigt hösten 2030. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit japanpodden.substack.com

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystande och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.  Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium. Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stor ilska mot Los Angeles ledning. Därför hyllar Elon Musk Europas populister. Trumps invasionsvarning chockar grönlänningarna. Socialdemokraten Kjell-Olof Feldt är död. Programledare: Jörgen Huitfeldt.

Brendan O'Neill om Musks utspel. Tio år sedan attacken mot Charlie Hebdo. Front National-grundaren Jean-Marie Le Pen är död. Våldet ökar i svenska skolor. Högern i Kanada segerviss efter Trudeaus sorti. Programledare: Staffan Dopping.

HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst. Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.Hur var det när ni kom fram dit då?– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.Varför slåss de?– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.Men vad fanns personalen i de här situationerna?– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.IVO känner till flera sådana här händelser.Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?– Jag anser inte det. Nej.Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:–Vi fixar dem, hjälper dem på vägen, styr dem åt rätt riktning, pushar dem, bär dem när det behövs. Och sen, allting kraschar så här...det är inte lätt.Kommunerna betalar mellan 3 000-10 000 kronor per dygn för att ha en pojke placerad här. Och Darko berättar att de anställda uppmanas av ledningen gång på gång att inte berätta för socialtjänsten som placerat barnet där om det hänt något allvarligt.– Vi hade problem hela tiden. De har ökat ungdomsgruppen och minskat med personal.Han säger att vid ett tillfälle hade han hört av ungdomarna att en av killarna tar in heroin på boendet.– Det är inte bra att de blir introducerade till heroin på vårat hem. Det är en tung drog, du vet, opiater.Han framför det till ledningen men säger att han inte blir inte trodd.Darko säger att det var obehagligt att jobba ensam på natten.– De är mitt ansvar. Tänk att du är själv med dem, närmaste polisstation är fyra mil ifrån och det kommer två bilar med kriminella...Företaget har också ett stödboende utanför Uppsala dit unga från Allviken får komma för att träna på att klara sig själva. De delar också delvis personal med HVB-hemmet.Våren 2022 misstänker polisen att narkotika hanteras på stödboendet.De spanar utanför och gör till slut ett tillslag.De hittar drygt 7 kilo cannabis . Inplastade haschkakor märkta “Malaga”.Även vågar och vacuumförpackare tas i beslag och enligt polisen tyder det på att narkotika vägs och förpackas inne i bostaden.En boende och en anställd grips på plats. Båda häktas och nekar till brott. Till slut erkänner den yngre killen, den boende, att det är hans droger men han vill inte säga var eller från vem han fått dem. Han döms för grovt narkotikabrott.Den anställda, som även jobbat på Allviken, åtalas aldrig men får sluta på sin tjänst. Nu anställs flera nya personer. Darko, tycker att de är olämpliga för jobbet och bestämmer sig för att sluta:– Det var inte trevligt längre. Och då tänkte jag det är dags att stämpla ut.Ekots granskning visar att flera personer som anställs efter knarktillslaget sen begår brott under pågående anställning, däribland ringa narkotikabrott, trafikbrott men också misshandel.Men Allviken fortsätter att ta emot fler ungdomar. Det har visat sig vara en ekonomisk succé. I flera år har vinsten legat runt en miljon.Men 2023 blev det nästan 10 miljoner.Ägaren Marielle Ragvals säger också att hon alltid gjort sig av med personal som begått brott eller på annat sätt varit olämpliga. Som till exempel kring narkotikatillslaget på hennes stödboende:– Det stämmer att det fanns misstankar riktat mot en personal. Och det jag vill säga är att om det nu finns narkotika gömd i en lägenhet så är väl den förmodligen gömd och ingenting som ligger synligt.Det luktade cannabis. Poliserna som gjorde det där tillslaget sa att det stank av cannabis. Det luktade väldigt starkt av cannabis I den här personens lägenhet. Där personalen också gick in och ut utan att knacka på dörren?– Ja. Det är svårt för mig att svara på. Eftersom att jag inte var inne i den lägenheten. Men det jag kan säga är att när det här inträffade så gjorde jag allting by the book. Den här personalen som misstänktes aslutade jag också.Marielle Ragvals säger att flera av de här uppgifterna, som anmälts till IVO - och som myndigheten enligt handlingarna ställt frågor till företrädare för Allviken om, har hon aldrig nåtts av.–Det här är ingen information som jag har fått tidigare. Det är såklart ingenting som jag önskar. Utan jag tillsammans med alla mina anställda. Vi jobbar av hela vårt hjärta för att försöka hjälpa de här ungdomarna att vända sitt liv.Marielle Ragvals framhåller att hon samarbetat med IVO och varit transparent.Men Ekots granskning visar att olika myndigheter har haft kunskap om långt över 100 allvarliga händelser. Bara här, på detta enda HVB-hem.Det handlar om poliser, föräldrar, socialtjänst och kriminalvård. Berättelser om misshandel, droganvändning, fusk med drogtester, olämplig personal och att hemmet är oerhört ostädat. Vi kan se att Ivo känt till minst 50 av dessa missförhållanden.Trots larmen till Ivo stoppas aldrig verksamheten – istället fattar IVO beslut, om att Allviken HVB ska få tillstånd att ta hand om fler ungdomar. Först från sju till åtta och sedan förra året från åtta till nio.“IVO:s sammantagna bedömning är att Allviken vård AB med den planerade utökningen och har förutsättningar att bedriva verksamheten med god kvalitet och säkerhet”Två år efter knarkbeslaget på Stödboendet kommer det kritik från IVO – det handlar om att man i enstaka fall anställt en person innan man fått in registerutdrag från polisen. Och att man i en välkomstbroschyr skrivit att de frivilliga urinproven är obligatoriska.På Inspektionen för vård och omsorg förklarar tillsynschef Peder Carlsson hur myndigheten får ungefär 30 000 olika informationer årligen.– Det vi gör är att vi går igenom all den informationen för att titta vad står det här? Vad innebär det? Vad måste vi göra? Vad måste vi agera på då?Strax efter att Ekot begärt ut alla anmälningar och andra handlingar om Allviken väljer Ivo att starta en ny tillsyn av bolaget.– Och jag kan ju inte kommentera den pågående tillsynen i nuläget för jag vill inte påverka den på det sättet. Det du beskriver här, om jag pratar i generella termer, en verksamhet som har så mycket påpekanden, det här är ju inte alls bra. Så här ska det ju inte egentligen gå till.Men är det ni som har varit dåliga som myndighet? Är det reglerna som har varit fel eller är det resurserna från regeringen som är för liten?– Ja möjligen en kombination av alla tre. Det finns också ett stort ansvar som åligger kommunen att följa upp sina placeringar.Socialsekreterarna baserar ju ofta sina bedömningar på vad Ivo har skrivit i sina tillsynsrapporter. Det spelar ju roll om ni då gång på gång säger att verksamheten här är trygg och säker?– De måste naturligtvis använda flera informationer än Ivo. Men det är klart att Ivos information som finns om verksamheten ska vara korrekt. Och självfallet så är ju uppfattningen att här borde vi ha agerat tidigare. Min uppfattning är att vi inte har gjort det vi borde i ett tidigare skede.Peder Karlsson säger också att IVO håller på att förändra sitt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och de i höst utvecklat ett fördjupat samarbete med till exempel polisen.– I dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.Socialtjänsten i Hugos hemkommun har nästan ingen kontakt med honom när han är där och hans föräldrar tar med honom in till stan och fikar när de kommer. Hur han egentligen har det vet mamma Sara inte så mycket om:– Efter att du hörde av dig också så säger han ju att jag berättade inte för dig mamma. Jag berättade inte alls allt. Det är så mycket du inte vet.Men nu hon vet vad IVO visste har hon svårt att förstå varför Allviken får fortsätta:– Nej det är helt obegripligt. Det är helt obegripligt att de inte tar det här på allvar. Jag fattar faktiskt inte hur de kan ignorera det här.Hugo tror att det är fel att samla så många killar med samma problem på ett ställe.– För då liksom, en missbrukare tar med sig narkotika till sitt boende, då kommer det trigga igång andra, en kedjereaktion i princip. Att man måste känna sig tuffare, bättre än varandra det är lite machokultur i de här boendena.Sara, Hugo, Hanna och Samir heter egentligen något annat. Hanna har vi bytt ut rösten på.

Vi är inte en individ genom livet utan en mängd. Vissa är till och med två genetiska individer på samma gång. Vincent Flink Amble-Naess funderar över jagets förvandlingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lydia Fairchild var 26 år gammal och gravid med sitt tredje barn, när hon skilde sig från Jamie. Hon hade förlitat sig på hans inkomst, men nu ville han inte betala. Först krävde han att barnen skulle genomgå ett faderskapstest. Resultatet blev minst sagt oväntat. Jamie var visserligen far till barnen. Men Lydia – som hade fött dem – tycktes inte vara deras mor.Snart kom svaren till myndigheternas kännedom. Det hela gick sedan mycket snabbt. Några veckor senare – och efter ytterligare tester – yrkade distriktsåklagaren på att Lydias barn skulle tas ifrån henne. Man utgick ifrån att hon var en bedragare. Eller kanske var hon psykiskt sjuk, eftersom hon i förhören vägrade erkänna var hon hade hittat barnen, trots att man hotade med fängelse. Och viktigast av allt: ingen visste vem barnen tillhörde. Ingen utom Lydia, förstås. Och så Jamie, som hade hållit hennes hand under värkarna.Man kan fråga sig vad Fairchild tänkte under dessa månader. En man kan i mörka stunder tveka på sina barns härkomst, men för en kvinna är saken enklare; hon har burit dem inom sig och fött dem under smärta. Modern är alltid känd, som det heter i den romerska rätten: mater semper certa est. För Lydia var frågan bara hur hon skulle övertyga domstolen. När hon skulle föda sitt tredje barn, fick en representant för domstolen närvara i förlossningsrummet. Där observerade han hur barnmorskan samlade blod först från Lydia och sedan från den nyfödda pojken. Men inte heller denna gång kunde moderskapet beläggas.Myndigheterna slöt sig till att Lydia hade agerat surrogat och fött en annan kvinnas barn för pengar, ett allvarligt brott i staten Washington. Vad man emellertid hade svårt att förstå var varför Lydia i så fall hade gått med på faderskapstestet, när hon visste att hon skulle avslöjas. Men det fanns ingen tid att begrunda saken. En rättsprocess inleddes mot Fairchild, som anklagades för människohandel. Det var då hon träffade försvarsadvokaten Alan Tindell. Under sina förberedelser inför rättegången hörde han talas om ett liknande fall i Boston, Karen Keegan. Också hon hade fått sitt moderskap ifrågasatt. Men tids nog hade det visat sig att provsvaren var missvisande, eftersom Keegan led av en ovanlig, genetisk sjukdom. Hennes läkare hade skrivit om fallet i New England Journal of Medicine. Tindell la fram artikeln som bevis i målet. Nu krävde han ytterligare ett test, denna gång från Lydias livmoderhals. Och resultatet var mycket riktigt annorlunda: Barnen var hennes.Vem var egentligen Lydia Fairchild? Frågan om den personliga identiteten har engagerat människor sedan antiken. Den kanske mest originella tänkaren på området är den engelske filosofen Derek Parfit. Han ansåg att människors jaguppfattning var förlegad. Man förnekar själens existens, men betraktar sig ändå som just besjälade. Att man är samma person som den på fotografiet från barndomen anser de flesta är självklart. Men i kraft av vad skulle detta vara möjligt? Kroppens celler byts ju ut under livets gång. Och vad förblir detsamma?I sin bok ”Reasons and Persons” föreslår Parfit olika svar på den frågan: minnet, den rumsliga kontinuiteten, den psykologiska kontinuiteten, och så vidare. Men alla lider de av olika brister, som inte går att åtgärda. Den personliga identiteten är en social konstruktion, konkluderar han därför.Parfit skriver visserligen att han inte förnekar existensen av personer, men den bild han ger skiljer sig så mycket från det vi talar om till vardags att man som läsare undrar om han verkligen menar vad han säger. Hans ståndpunkt är att vårt jag kanske i en mening existerar, men att det hur som helst är oviktigt. It is not what matters, som han uttrycker det. Det är inte det viktiga. Den kontraintuitiva slutsatsen – som avslutar en vindlande serie av argument – är att det viktiga istället är detta: att någon i framtiden existerar som påminner om mig. Huruvida denna person också är jag är mindre viktigt, eftersom det är en definitionsfråga. En något oväntad följd av detta är att skillnaden mellan oss och våra medmänniskor blir mindre; på vissa sätt är jag mer lik mina vänner idag, än mig själv i en avlägsen framtid. Vid det laget har jag kanske flyttat från stan, förlorat min humor och – Gud förbjude – börjat rösta på ett annat parti.I en oförglömlig passage beskriver Parfit denna upplevelse av hur jagets gränser luckras upp när man tänker på dem:”Mitt liv framstod som en glastunnel genom vilken jag färdades allt snabbare för varje år, och vars slut var mörker. När jag ändrade uppfattning försvann väggarna från min glastunnel. Nu lever jag ute i friska luften”.Slutsatsen är svår att acceptera. De flesta av oss är övertygade om att vi är unika individer, som förblir desamma från vaggan till graven. Denna intuition är, tror jag, omöjlig att undkomma. Men man kan förklara den på olika sätt. Ibland beskrivs den i genetiska termer. Vårt DNA sägs kunna förklara alltifrån vår personlighet till vilket yrke vi lämpar oss för och huruvida vi är benägna att begå brott. Våra barn ärver delar av vårt genetiska material och på så sätt lever vi vidare genom dem. Det är ett sätt att klä vår känsla av identitet i en naturvetenskaplig språkdräkt, som i vissa sammanhang kan skänka den legitimitet. Men faktum är att våra gener inte fungerar så. Vårt DNA är inte ett uttryck för en unik identitet, utan ett material som kan blandas, förändras, böjas och vridas. Och det för oss tillbaka till den fråga som aldrig besvarades: Vem var egentligen Lydia Fairchild?Lydia var en så kallad chimär. I den grekiska sagovärlden betecknar ordet Χίμαιρα ett väsen med ett lejons kropp och tre huvuden: ett lejons, en gets och en eldsprutande ödlas. I överförd bemärkelse kan det syfta på en drömbild eller ett hjärnspöke. Men inom vetenskapen är innebörden mera teknisk. En genetisk chimär är en organism som består av mer än en uppsättning DNA. Så här gick det till: Lydias mor hade blivit gravid med tvillingar, men de befruktade äggen hade smält samman i livmodern och givit upphov till en enda individ. Lydia var alltså – i genetisk bemärkelse – sin egen syster. Vissa delar av hennes kropp hade en uppsättning gener och andra delar en annan. Därför visade proverna olika resultat. Tillståndet är ovanligt; endast cirka 100 fall har bekräftats globalt.Berättelsen om Lydia utmanar vår jaguppfattning. När hon till exempel ammade sitt nyfödda barn – som också var hennes systerson – var det då samma person som kände barnets läppar mot bröstet som den som höll honom i famnen? Eller fanns det i själva verket bara en kvinna och inte två? Eller var Lydias identitet – liksom vår egen – en chimär också i den bildliga betydelsen, en förlegad tankefigur och en illusion? Jag vet i varje fall vad Parfit hade svarat. It is not what matters.Vincent Flink Amble-Naessläkare och skribent

Den franska skådespelaren och regissören Noémie Merlant är aktuell på filmfestivalen i Cannes med sin film Les Femmes au balcon om en grupp kvinnor som tar hämnd på våldsamma män. En kvinnas kropp är ett problem för många, säger hon till P1 Kulturs reporter Emma Engström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är värmebölja i hennes blodiga komedi ”Kvinnorna på balkongen”, som den franska titeln betyder. Myndigheterna rekommenderar att inte går ut. Så livet levs på balkongen, kläderna åker av, männen trängs i fönsterna för att se denna plötsliga välsignelse: kvinnobröst i mängder. Men med hettan väller även hämndbehov fram ur Marseilles kvinnor: de misshandlade ger igen, och de våldtagna slår tillbaka.Idén till filmen om några tjejkompisar som lever ihop under extremvädret kommer från en av de viktigaste vändpunkterna i Noémie Merlants liv. En sån där händelse som det inte finns någon väg tillbaka från. När hon rymde från sitt liv och sin kärleksrelation för att bo med några väninnor.”Efter att metoo drog i gång började jag förstå vilken värld vi lever i. Jag började ifrågasätta vilken roll jag spelade i och insåg att jag inte kan fortsätta så här. Till och med i mitt kärleksförhållande började jag känna mig som att jag kvävdes”, berättar hon.Lyssna på hela Emma Engströms intervju med Noémie Merlant.

Jämställdhetsmyndigheten är inte nöjd med regeringen. De gör för lite på jämställdhetsområdet. Ger för lite. Räknar fel. Fel, fel, fel. Hur fick myndigheter för sig att det är deras uppgift att uppfostra folkvalda?Anna-Karin och Ivar har varit på jämställdhetsseminarium och läst nya jämställdhetsrapporter. Om bland annat detta handlar dagens avsnitt.Rak höger expanderarI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

16 augusti. Riskerar myndigheternas opinionsbildning att kortsluta demokratin? Mattias Svensson och Andreas Ericson diskuterar med Hampus Brynolf, VD kommunikationsbyrån Intellecta, och Erik Lagersten, tidigare kommunikationsdirektör vid Västra Götalandsregionen.

Myndigheterna borde vara försiktigare med vad de gör offentligt om oss medborgare. Det är en av slutsatserna när redaktionen går igenom veckans händelser. Dessutom blir det Tiktok, fotboll, diskussion om skillnader i synen på klimatpolitik, samt frågesport med tyska och bibliska inslag, bland mycket annat. Paulina Neuding, Mattias Svensson och Henrik Dalgard står för åsikterna, Andreas Ericson för frågorna.

Ted och Kaj talar om att vara riktigt trött. Myndigheterna vill ha Kajs DNA och Ted delar med sig av faderlig visdom.

Mickan skrämmer upp barnen i Livias motståndarlag innan fotbollsmatchen och Janni får besked om familjens Omega 3-värden. Myndigheterna har äntligen beviljat Janni att betala moms i Sverige men ställer Mickan i 4 månaders sjukvårdskö. En vanlig vecka helt enkelt! Klipps av Victor Ganguly Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Marie Andrée har lagatmat som under kristidsåren. Matransonering: 117 gram mjöl i veckan, 1 ägg, 238 gram kött, 28 gram ost. En tid då det åts kanin, ekorre, grävling, kråka och skata. När man gjorde låtsasgrädde av mjölk, mjöl och socker. Marie Andrée och hennes man driver Beredskapsmuseet i Viken utanför Helsingborg. Det handlar om livet i Sverige under andra världskriget, 1939 till 1945. Männen var inkallade och kvinnorna fick göra allt, både arbeta och sköta hushållet. Utan hushållsmaskiner och med ransonering på maten.Man åt kanin, grävling, kråka, råka och skata. Myndigheterna berättade att ekorre var mycket nyttigare än kyckling.Marie berättar hur ransoneringskorten fungerade. Och hur det gick när hon själv skulle leva på samma sätt. Hon bjuder på en kristidslunch, trerätters till och med, som avslutas med en kristidskaka — utan ägg och smör.Marie är oroad för vad som skulle hända vid en ny kristid.- Vi har inga svenska konserver, säger hon. Det mesta som inte är i säsong är fryst idag. Om det skulle bli ransonering av el så kan ju butikerna inte ha allt det frysta.Men hon är ändå positiv.- Jag tycker inte man ska tänka grått eller tråkigt, om det blir kristid. Istället ska man tänka: nu tar vi vara på det här, vi gör det bästa av det.

”Staten är evig och långsint”Allras ledning frias i tingsrätten på samtliga punkter. Men Pensionsmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har inga planer på att ge sig. ”Staten är evig och långsint” säger Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr. Myndigheterna har tagit till allt fler raffinerade, och ibland rent olagliga, metoder för att Allra ska fällas och nu väntar slutstriden i hovrätten. Pensionsmyndigheten har anlitat en stor advokatfirma som i flera års tid fakturerar mångmiljonbelopp för att hitta bevisning mot Allra men det materialet hålls hemligt och utanför Allras insyn. Samtidigt träder det som påstås vara en lurad Allra-kund fram i media. Men det visar sig vara en bluff, iscensatt av Patrick Siegbahn. Finansrebellerna lyckas till och med infiltrera public service. - - - Produktion: Current Affairs ProductionsResearch: Eveliina Kokko och Emiliano StraussKlippning & Ljudläggning: Runsten MediaVinjettmusik komponerad av Karl Gartmyr Utöver våra egna intervjuer och inspelningar hör vi också ljudklipp från TV4, Yle, Sveriges Television, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Aftonbladet, Expressen, Pensionsmyndigheten och AP7 Såfa-fonden. Avsnitt 6 kommer den 13 april. För dig som är medlem i Under Ytan+ finns alla avsnitt tillgängliga direkt, utan reklamavbrott. Dessutom får alla medlemmar ytterligare ett bonusavsnitt som presenteras längre fram. Bli medlem i Under Ytan+ https://plus.acast.com/s/under-ytan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De omdebatterade övervakningskamerorna i Teslas bilar ska göras om. Förändringen kommer efter att den nederländska dataskyddsmyndigheten börjat granska kamerorna. Kaliber följer upp grävet från hösten 2022. Kalibers granskning Den dolda övervakning från september 2022 handlade om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla: bilens sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.Filmerna från Tesla-bilarna strider mot GDPRDetta har visat sig inte vara helt okontroversiellt. Kaliber intervjuade Johanna Chamberlain, doktor i civilrätt på Uppsala universitet, som menade att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter, och att det därför strider mot dataskyddsförordningen (GDPR).Myndigheterna har inte agerat på detta förrän för omkring två år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till. Han tittade in i bilen och såg en röd punkt på skärmen, en inspelningssymbol som han känner igen från smarta telefoner.Stefan upplevde detta som ett intrång i sitt privatliv och skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.Beslut från nederländska dataskyddsmyndighetenIMY skickade i sin tur ärendet vidare till Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor. Där skulle frågan avgöras om vem som skulle ses som personuppgiftsansvarig för filmerna som lagras från vaktkamerorna – Tesla eller den enskilda bilägaren.Denna uppföljning handlar om beslutet från den nederländska dataskyddsmyndigheten, och vad det får för konsekvenser för bilägare i Sverige.

I det här avsnittet pratar vi återigen med läkaren Peter Martin. Han har lusläst rapporten Matvaneundersökningen: Riksmaten ungdom 2016-17 Näringsintag och näringsstatus bland ungdomar i Sverige Resultat från en matvaneundersökning bland ungdomar i årskurserna 5, 8 och 2 på gymnasiet.För visst är vi säkra på att inga barn har näringsbrister i Sverige, även om ohälsan bland unga ökar på flera fronter? Myndigheterna som ska hålla koll på det här verkar lugna, men det känns ändå som att det är värt att ta en ny titt på statistiken. Hur ser det ut egentligen? Styrker siffrorna verkligen påståendet att alla barn får den näring de behöver för att upprätthålla sin hälsa? Kan man som förälder känna sig trygg med att tex skolmaten är rätt näringsberäknad för att våra barn ska orka med att prestera i skolan? Får verkligen alla barn tillräckligt med näring baserat på dagens kostrekommendationer?Peter hjälper oss att förstå resultaten i tabellerna och se om de slutsatser som finns i rapporten verkligen stämmer.Rapporten finns tillgänglig för alla att ta del av. Du hittar den här: https://www.livsmedelsverket.se/matvanor-halsa--miljo/matvanor---undersokningar/riksmaten-ungdom Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hör om mutorna, kontrakten och korruptionsanklagelserna som ledde till att lilla Qatar fick fotbolls-VM. När Qatar år 2010 utsågs till värdland för fotbolls-VM 2022 blev många förvånade eftersom landet var en nästan okänd fotbollsnation. Men bakom beslutet låg en väl utförd kampanj från kungadömet där stenrika Qatar gjorde enorma och strategiska investeringar i bland annat Frankrike. I stort sett alla de personer inom internationella fotbollsförbundet FIFA som fattade beslutet blev senare misstänkta för korruption och några har i efterhand sagt att de ångrar att Qatar får anordna VM. Flera personer i FIFAs ledning fick avgå i spåren av skandalen.Döda arbetare vid bygget av arenor till fotbolls-VMInför fotbolls-VM har Qatar byggt ett antal extraordinära arenor och ett nytt tunnelbanesystem. Arbetare har dött vid bygget av arenor. Människorättsorganisationer kritiserar bristen på rättigheter för utländska arbetare i det så kallade kafala-systemet som ses som en form av modernt slaveri i Gulfstaterna. Myndigheterna i Qatar hävdar däremot att arbetsvillkoren förbättrats.Lilla Qatar är diplomatisk stormaktTrots att Qatar är ett litet land så har kungadömet stor makt. Qatar har lett förhandlingar med talibanerna i Afghanistan, med Hamas i Gaza och har samtidigt goda relationer till både USA och Iran. Genom tv-kanalen al-Jazeera som ägs av Qatar har landet ytterligare stärkt sitt inflytande världen över. Under den förre ledaren Hamad bin Khalifa al-Thanis styre blev Qatar det rikaste landet i världen i förhållande till folkmängden. Qatar har enorma fyndigheter av naturgas och olja vilket lagt grunden till landets rikedomar. Landet har exklusiva shoppingvanor, till exempel har Qatar via sin investeringsfond köpt varuhuset Harrods i London samt världens då dyraste konstverk, Kortspelarna av Cézanne.Medverkande: Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondenter, Richard Henriksson, fotbollsexpert Radiosporten. Sen podden spelades in har Richard Henriksson slutat på Sveriges Radio.Programledare: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Sandra PetterssonAvsnittet publicerades första gången i januari 2022.

Den 22-åriga kvinnan Mahsa Jina Amini dog efter att hon gripits av den ökända moralpolisen i Irans huvudstad. Hör varför hennes död får unga att riskera livet i protester mot tvånget att bära slöja. Sen den islamiska revolutionen 1979 måste kvinnor i Iran täcka håret när de lämnar hemmet. Den 22-åriga kvinnan Mahsa Jina Amini, som kallades Jina av sin familj, var på besök i huvudstaden från den kurdiska regionen i landet. Hon greps efter att hennes hijab inte satt på rätt sätt enligt sedlighetspolisen. Vad som sen hände är omdebatterat. Enligt polisen föll hon plötsligt ihop, men hennes pappa beskriver att dotterns kropp bar spår av slag. Mahsa Jina Amini hamnade i koma och förklarades senare död på sjukhus. På bilderna från intensivvårdsavdelningen syns 22-åringen med bandage runt huvudet och slangar inkopplade. Myndigheterna har hävdat att hon fick en hjärtattack.Protester mot slöjtvånget i IranEfter Mahsa Jina Aminis död har det varit stora protester i en rad iranska städer. Enligt människorättsorganisationer har demonstranter dödats och hundratals personer har gripits. Kvinnor har spridit klipp på sociala medier där de bränner sin slöja, dansar på gatan utan sjal eller klipper av sig håret. Det är inte första gången som kvinnor i Iran protesterar mot slöjtvånget. Redan år 2017 tog den unga kvinnan Vida Movahed av sin slöja och satte upp den på en pinne i protest. Fler följde efter och de kom att kallas flickorna på Revolutionsgatan i Teheran. Hör om kvinnorna som riskerar sitt liv för att protestera mot tvånget att täcka håret i Iran.Medverkande: Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondenter, Nishtman Irandoust, Ekots kurdiska grupp, Gilda Hamidi-Nia, reporter SVTProgramledare: Olle WibergIntroduktion: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Lisa Abrahamsson

Om bilarna som övervakar oss utan att vi vet om det där den ansvariga myndigheten i Sverige inte vet vad som gäller. Kalibers första program för säsongen handlar om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla. Det handlar om sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse eller i alla fall kunna se om bilen utsätts för skadegörelse och vem som gör det. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.Och det här är inte helt okontroversiellt. Motorjournalisten Felix Björklund berättar att det just nu pågår en diskussion i Tyskland kring dessa bilar då landets största organisation för konsumentskydd har stämt biltillverkaren vid en domstol i Berlin på grund av brott mot dataskyddet. I Kina har det under sommaren inrättats förbud för just teslor på flera ställen i landet, på grund av kamerorna. Man är rädd för spionage och kameraövervakning. Och Kina om någon vet vad man kan göra med kameraövervakning så därför har man helt enkelt förbjudit och säger att det är en tillfällig ordningsregel, säger Felix Björklund."Strider mot GDPR"Men vad gäller i Sverige? Johanna Chamberlain är doktor i civilrätt på Uppsala universitet- hennes avhandling handlade just om personuppgiftsskydd och privatlivsskydd i svensk rätt. Hon menar att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter: Du får inte filma andra utan att det finns en rättslig grund. Så den här typen av filmning strider ju direkt mot dataskyddsförordningen (GDPR).I Sverige finns det drygt 30.000 teslor, och i de flesta bilar finns möjligheten att aktivera vaktkamerafunktionen. Diskussionerna om detta har bubblat på forum, både utomlands och i Sverige, men inte kommit upp till en allmän debatt, trots att dataskyddsförordningen funnits i Sverige sedan 2018. Myndigheterna har inte agerat förrän för drygt ett år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till: Jag såg in på skärmen i bilen att det var en sån röd punkt som man känner igen från smarta telefoner där det står att den spelade in. () Känslan är väl helt enkelt att man är lite iakttagen. Jag gick faktiskt runt till fler teslor i garaget och flera av de reagerade på samma sätt.Stefan, som upplevde det som ett intrång i sitt privatliv, skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.Tesla pekar på bilägarens ansvarIMY gör också bedömningen att filmerna från teslakamerorna handlar om personuppgiftsbehandling. Men frågan här är vem som blir personuppgiftsansvarig om det är bilens ägare eller företaget Tesla. Myndigheten har därför skickat Stefans klagomål till sin systermyndighet i Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor, för att få ett svar på var ärendet ska avgöras.Tesla, som än så länge är de enda som har den här funktionen, svarar Kaliber att all lagring enbart hamnar lokalt i bilen och då är det den enskilde bilägaren som är personuppgiftsansvarig. Företaget svarar också att det bland annat är kamerorna har gjort att deras bilar är bland dem som i minst utsträckning stjäls och utsätts för skadegörelse. Någon kommentar om kritiken att kamerorna strider mot GDPR ger de inte.Bil-journalisten Felix Björklund menar att det är viktigt att vi får regler för vad som gäller framöver: Om du ställer den bilen på ett torg när det är en demonstration, så kan du veta vilka som var på den demonstrationen. Det kan ju användas på massa olika sätt. Man är naiv om man tror att detta inte kan hända, säger Felix Björklund.

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystnade och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.Lyssna också på Ukraina – Självständighet med förhinder i Rysslands skugga.Bild: Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium.Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Niskanens guld. Polisen är hotad - och förtegen. Ukraina och Ryssland och avtalet från 1999. Den enas "säkerhet" är den andras "osäkerhet". Har Nato expanderat för snabbt och för långt, eller? Afghanistans pengar ska användas som kompensation för 9/11-anhöriga. Myndigheterna struntrar i offentlighetsprincipen. Samhället hyllar de allra rikaste. Men vi är alla delaktiga. Chimpanser använder naturmedicin. Hur många träd kan ni namnge?

Tusentals migrantarbetare tros ha omkommit vid arbetet med att bygga de nya arenorna inför VM i fotboll. Hör om mutorna, kontrakten och korruptionsanklagelserna inför att lilla Qatar fick fotbolls-VM. När Qatar år 2010 utsågs till värdland för fotbolls-VM 2022 blev många förvånade eftersom landet var en nästan okänd fotbollsnation. Men bakom beslutet låg en väl utförd kampanj från kungadömet där stenrika Qatar gjorde enorma och strategiska investeringar i bland annat Frankrike. I stort sett alla de personer inom internationella fotbollsförbundet FIFA som fattade beslutet blev senare misstänkta för korruption och några har i efterhand sagt att de ångrar att Qatar får anordna VM. Flera personer i FIFAs ledning fick avgå i spåren av skandalen.Döda arbetare vid bygget av arenor till fotbolls-VMInför fotbolls-VM har Qatar byggt ett antal extraordinära arenor och ett nytt tunnelbanesystem. Enligt undersökningar från tidningen the Guardian har minst 6500 arbetare omkommit i byggarbetet. Människorättsorganisationer kritiserar bristen på rättigheter för utländska arbetare i det så kallade kafalasystemet som ses som en form av modernt slaveri i Gulfstaterna. Myndigheterna i Qatar hävdar däremot att arbetsvillkoren förbättrats.Lilleputtlandet Qatar är diplomatisk stormaktTrots att Qatar är ett litet land så har kungadömet stor makt. Qatar har lett förhandlingar med talibanerna i Afghanistan, med Hamas i Gaza och har samtidigt goda relationer till både USA och Iran. Genom Tv-kanalen al-Jazeera som ägs av Qatar har landet ytterligare stärkt sitt inflytande världen över. Under den förre ledaren Hamad bin Khalifa al-Thanis styre blev Qatar det rikaste landet i världen i förhållande till folkmängden. Qatar har enorma fyndigheter av naturgas och olja vilket lagt grunden till landets rikedomar. Landet har exklusiva shoppingvanor, till exempel har Qatar via sin investeringsfond köpt varuhuset Harrods i London samt världens då dyraste konstverk, Kortspelarna av Cézanne.Medverkande: Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondenter, Richard Henriksson, fotbollsexpert RadiosportenProgramledare: Johar BendjelloulProducent: Katja MagnussonTekniker: Sandra Pettersson

Att vara krigsfånge i Karl XII:s Sverige var en friare tillvaro än vad som drabbade soldater efter nationalismens genombrott i Europa. Men det var fattigt och många tvingades att stanna i tio till tjugo år om de ens överlevde. Under det stora nordiska kriget år 1700 till 1721 tog Karl XII:s armé tusentals danska, ryska, sachsiska och polska soldater som krigsfångar. Många krigsfångar utväxlades tidigt mellan de stridande länderna, men tusentals tvingades att stanna upp till 20 år i Sverige. Runt 15 000 krigsfångar hölls fånga i Sverige under det stora nordiska kriget. I podcasten Historia Nu nymixade avsnitt 35 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olof Blomqvist som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Han studerar interaktionen mellan krigsfångar i och lokalbefolkningen under tidigt 1700-tal i Sverige, Danmark och Sachsen. Fångarna levde tillsammans med lokalbefolkningen i snart varje svensk stad. En del gifte sig och skaffade barn med svenskor, andra tvingades eller lockades att kriga för Sverige. Svenskar som var krigsfångar i Danmark hade liknande förhållanden även om de framförallt inkvarterades i landsbygden. Sämst hade svenskarna som hamnade i Saxisk fångenskap som tvingades ruttna i mörka fängelsehålor utan tillräckligt med mat. Det var först i slutet på kriget som det upprättades ett läger för krigsfångar på Visingsö i Vättern där vi idag kan besöka rysskyrkogården. Myndigheterna gjorde stor skillnad på meniga och officerare. Mot hederslöfte om att inte fly fick officerarna långtgående friheter. De hyrde bostäder på egen bekostnad, kunde besökas av sina familjer och välkomnades dessutom som ståndsbröder av adeln och bjöds in på fester och middagar. De meniga soldaterna fick ett underhåll på 3 öre silvermynt per dag, dubbelt så mycket som de som fick fattigstöd, och ibland nya kläder när vintern var i antågande. Men pengarna räckte knappast och det var nödvändigt att skaffa sig extrainkomster, bland annat ägnade de sig åt enklare hantverk som de kunde sälja till lokalbefolkningen. Ryska krigsfångar hjälpte till att bygga Stockholms slott och att bygga befästningar i Göteborg, Karlskrona och Malmö. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jägarna kämpar på helg efter helg under hela vinterhalvåret men hjortstammen bara fortsätter att skena iväg. Myndigheterna bygger hjortstängsel längs landsvägarna för att minska trafikolyckorna och trädgårdsodlaren sörjer sina uppätna plantor. På sina håll börjar trycket från allmänheten bli stort - något måste göras men vad? I Slaget efter tolv på torsdag deltar Kasper Lindroos från Vestlax jaktlag i Kimito, Andreas Johansson från Heisala i Pargas och Mikael Wikström som är specialplanerare vid Finlands viltcentral. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

För många studenter är det svårt att få ett riktigt arbete när man gått ut gymnasiesärskolan. Men Johanna Frigård i Gävle lyckades få jobb. Det är stora översvämningar i delar av Tyskland och Belgien efter att mycket regn kommit de senaste dagarna. Vägar och hus har förstörts på många håll. Myndigheterna säger att omkring 125 personer har dött och att över 1000 personer saknas.

En del försöker fuska sig till pengar i bidrag som ska gå till till sjuka, funktionsnedsatta och fattiga. Idag har regeringen bestämt att de ska göra flera saker för att stoppa bidragsfusket. Snart kanske Sverige får byta statsminister. På måndag ska politikerna i riksdagen rösta om det, efter ett bråk om hyror. Myndigheterna i Japan vill nu öppna landet för besökare igen efter stängningen på grund av coronapandemin. Det ökar möjligheten att tävlingarna i OS och Paralympics verkligen blir av som planerat, trots pandemin.

Politikerna sitter på läktaren och låter myndigheterna driva debatten, medan vissa journalister visar på bristande kunskaper. För den som står utanför blir den bostadspolitiska debatten svårbegriplig och ett förvirrande sammelsurium av ogrundat tyckande. Det är Lennart Weiss som kommentarer en intensiv mediavecka om marknadshyror, bostadspriser, lägre amorteringskrav och hur billigt byggande kan bromsa bolånen. Programledare: Anna Bellman Kontakta oss på: podd@bostadspolitik.se www.bostadspolitik.se www.facebook.com/bostadspolitik.se/

I USA drabbas man under och efter andra världskriget av problemet att många soldater kommer hem med könssjukdomar. Könssjukdomar man ännu inte vet hur man ska bota. Myndigheterna vill utföra experiment för att hitta en lösning på problemet men det här är experiment som man vet att man inte kommer kunna utföra i USA, så istället vänder man blicken mot Guatemala.Om du skulle kunna leva för alltid, hade du velat göra det då? I vanliga fall när vi pratar om experiment i podden så pratar vi om sådana som redan har utförts. Men i det här avsnittet så avslutar vi med att blicka framåt och pratar om möjligheten att bli nedfryst efter döden och på så sätt kunna leva igen.Fall: Syfilisexperimenten i Guatemala & KryonikLänk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmenMusik”Requiem Demo (Horror)” av ianchenmusiccreativecommons.org/licenses/by/3.0/ KontaktInstagram: @spoktimmen@linnkarolina@jennyborg91 Facebook: Spöktimmen Mail: spoktimmenpodcast@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Babs Drougge och Carl-Johan Ulvenäs på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. Att stämma staten tycks ha blivit en trend bland europeiska ungdomar. Först ut var Nederländerna, sen kom Frankrike, och nu har flugan nått även Sverige. Myndigheterna har varit så sega med åtgärder för klimatet att det bryter mot barnkonventionen, menar ungdomarna. Sen pratar vi om det ryska coronavaccinet, som på kort tid gått från hånat till hett eftertraktat. En ny studie visar på över 91 procents effektivitet, vilket fått flera länder att ställa sig i kö för att teckna avtal. Kan Sputnik V bli aktuellt även här i Sverige?

Bidragsbrott och missbruk av det svenska välfärdssystemet genom till exempel personlig assistans är ett växande problem. Myndigheterna samarbetar för att hejda brottsligheten, men sekretessen försvårar granskning. Det ekonomiska värdet av bidragsbrott, missbruk och andra felaktigheter uppgår till många miljarder kronor per år. Hur går bidragsbrotten till? Och vad kan man göra åt dem? Catarina Kärkkäinen och Tobias Samuelsson diskuterar med Johan Hultberg och Per Eleblad.

I Danmark ska samtliga minkar på pälsfarmer avlivas efter att coronaviruset börjat sprida sig bland djuren. Myndigheterna har konstaterat att viruset muterat hos djuren och att redan tolv människor har smittats av djuren med det muterade viruset. Hur allvarligt är hotet och riskerar muterade virusformer att göra de vaccin som håller på att tas fram verkningslösa? I Slaget efter tolv diskuterar Yles vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund och Sebastian Hielm, livsmedelssäkerhetsdirektör vid jord- och skogsbruksministeriet. Programledare: Bettina Sågbom E-post: slaget@yle.fi

Babs Drougge och Carl-Johan Ulvenäs på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. Kvinnor som skulle flyga till Sydney tvingades genomgå en gynundersökning på flygplatsen i Doha i Quatar. Myndigheterna var på jakt efter mamman till ett nyfött barn som hittats i en papperskorg. Nu kräver Australien att Quatar undersöker varför det blev så här. Sen pratar vi om organisationen som utåt sett ägnade sig åt vanlig självhjälp, men där kvinnor inifrån vittnar om hjärntvätt, svält och sexhandel. Nu har ledaren för Nxivm dömts till 120 års fängelse.

Aktuellt besökte småföretagare i reportage om LAS. Men missade att hon var både topp-politiker och lobbyist. Om corona-siffran som medier rapporterar dagligen, men som ofta ligger långt ifrån verkligheten. PR-succé för bilmärke när GP nappade på alternativt Göteborgs-varv. Lobbyist som case hos SVT SVT kunde nyligen avslöja politiskt sprängstoff. Förändring av LAS är på gång. Aktuellt toppade med nyheten i måndags facket rasar men småföretagarna rapporterades det, dom är nöjda. Tittarna fick ett på plats reportage från ett bemanningsföretag i Uppsala, där en glad småföretagare varmt välkomnade förslaget. Men för somliga var småföretagaren i Uppsala ett bekant ansikte. Och frågan som infinner sig i efterhand är hur det står till med rutinerna på SVT -  tex när det kommer till att göra en googling på en person man väljer att intervjua i en brännande politisk fråga? Reporter: Tonchi Percan Johan Gieseckes kontrakt med Folkhälsomyndigheten  I dagarna blev det ju känt att Johan Giesecke, som intervjuats flitigt under corona-krisen, varit kontrakterad av Folkhälsomyndigheten sedan slutet av mars. Och att han också velat fakturera myndigheten för TV-framträdanden. Gieseckes koppling till myndigheten har bara varit vagt känd och svenska medier har ofta presenterat honom som bland annat tidigare statsepidemiolog och WHO-rådgivare. Inte som företrädare för myndigheten. Therese Rosenvinge intervjuar frilansjournalisten Emanuel Karlsten som var först med att berätta det här i veckan. Corona-sifforna som ligger långt från verkligheten Varje dag klockan 14 börjar den. Den myndighetsgemensamma presskonferensen om Coronaläget i Sverige. Och varje dag följs den av flashar från flera stora mediehus om antalet nya fall av döda i Sverige i Covid-19. Myndigheterna säger gång på gång att de här siffrorna är väldigt osäkra, vissa dagar är det underrapportering, och andra dagar är det överrapportering. Även medierna är tydliga med att man ska vara försiktig med att tolka de, men ändå rapporterades de. Dag efter dag. Vad är det som gör att den här siffran över antalet nya fall kommit att bli så central i mediernas flash-bevakning av pandemins utbredning i Sverige? Reporter: Erik Petersson PR-succé för bilmärke när Göteborgsvarvet blev biljippo  Det sedvanliga Göteborgsvarvet i maj med tiotusentals löpare och hundratusentals åskådare i år uteblev på grund av Corona. Men som ersättning till folkfesten hittade Göteborgsvarvet, tillsammans med sin nya huvudsponsor - bilmärket Polestar - istället på en alternativ lösning. Ett virtuellt lopp fick ersätta och säkra exponeringen för sponsorns nya elbilsmodell inför dess lansering. Och exponering det blev det gott om när Göteborgstidningarna nappade på betet. En PR-succé för bilmärket kan man sammanfatta. Något som gör att bevakningen av årets Göteborgsvarv reser frågor om var gränsen mellan journalistik och reklam egentligen gick, eller ens om det fanns någon sådan gräns. Reporter: Therese Rosenvinge

Den 1 juni 1919 trädde förbudslagen i kraft i Finland. Nu skulle finländarna överge spriten för en trygg arbetsmiljö och ett lugnt familjeliv. Men de nya bestämmelserna fick motsatt effekt då alkoholbruket istället nästan tredubblades. Myndigheterna såg hjälplöst på då skärgården förvandlades till arenor för massiva smugglingsoperationer och gängkriminalitet. Följ med Veronica & Anna till 1920-talets Finland som vi vid sidan om växande ekonomi och sociala reformer också minns som förbudstiden. I avsnittet medverkar historieläraren Jimmy Holmberg. Källor Jimmy Holmberg: Lokalt och lagom nyktert: Aktörer, popularitet och målsättning i nykterhetsföreningar i Pojo 1887–1919. (2017) K. Kilpiö, H. Kuusi, M. Peltonen: Alkoholin vuosisata : suomalaisten alkoholiolojen vaiheita 1900-luvulla. (2006) Aija Kaartinen: Kansan raittiudeksi ja kotien onneksi : naisten kieltolakimielipiteet ja toiminta kieltolain puolesta ja sitä vastaan 1919-1932. (2011) Kustaa Vilkuna: Juomareiden valtakunta: suomalaisten känni ja kulttuuri 1500-1850. (2015)

Fysisk distansering. Vårens röda tråd. Nära men på avstånd. Eget ansvar. Tänk efter före. Sunt förnuft. Det är alltså dit vi kommit nu. Myndigheterna avstår från förbud, pålagor och övervakning och vädjar till varje medborgares enskilda ansvar. Ska det verkligen vara så här? Ja, det ska det. I alla fall i mitt Sverige. Om du … Fortsätt läsa 13 maj. Avståndet. →

För två månader sedan tillkännagavs de första fallen av coronaviruset officiellt i Iran, men folk litar inte på myndigheternas uppgifter om antalet smittade och döda, säger Mehdi i Teheran. När USA:s hårda sanktioner mot Iran infördes förlorade Mehdi sitt arbete med att guida utländska turister i Teheran, folk slutade helt enkelt att komma. Nu ser han hur coronakrisen slår hårt mot landet men också hur människor tvingas välja mellan att konfrontera sin rädsla för viruset genom att gå till jobbet eller att riskera att inte kunna köpa mat. Samtidigt går fler människor ut och oron för en andra våg av sjukdomen ökar. I Coronadagböckerna följer vi människor världen över och hör deras berättelser om hur viruset förändrat vardagen och livet. Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Denna vecka i Fighterpodden Nedslag, fyra ämnen, fyra snabba tagningar. Den enda podd du behöver för att hänga med i MMA-världens senaste händelser. Vad har hänt och vad betyder det? * UFC drar igång med galor igen trots pandemin * Justin Gaethje ersätter Khabib i ny interimtitelmatch med Tony Fergusson * Anthony Smith i fight några veckor innan match mot Glover Teixeira * Dana White i blåsväder - varför blir det en grej? Medverkar gör Simon Kölle, Elin Bladh, Axel Gruvaeus och programledare är Mårten Söderström.

Nyheter från Tyskland på mycket lätt tyska. Coronaviruset breder ut sig i Tyskland och allt fler personer bekräftas smittade av det nya viruset. Myndigheterna har öppnat infektionsstationer på sjukhusen där smittade personer och deras anhöriga får stanna i karantän. "Nachrichtens" reporter har pratat med Michael som befinner sig på en av dessa stationer. Tysklands artist och bidrag i Eurovision 2020 i Rotterdam blev artisten Ben Dolic med bidraget "Violent Thing".

Nyheter från de tyskspråkiga länderna med tonvikt på Tyskland. Coronaviruset breder ut sig i Tyskland och allt fler personer bekräftas smittade av det nya viruset. Myndigheterna har öppnat infektionsstationer på sjukhusen där smittade personer och deras anhöriga får stanna i karantän. "Nachrichtens" reporter har pratat med Michael som befinner sig på en av dessa stationer. Tysklands artist och bidrag i Eurovision 2020 i Rotterdam blev artisten Ben Dolic med bidraget "Violent Thing".

Myndigheterna svarade våldsamt på höstens protester i Chile. Nu varnar experter för att våldet och oron gett fler fall av panikångest och depression hos befolkningen. Psykologen Alejandra Morales säger sig se tydliga tecken på det.

Det här är en presentation av en ny bok från Norstedts Förlag. För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka. Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar.

Det handlar om barns rättigheter och om föräldrars rätt till sina barn. I Norge har den frågan ställts på sin spets när ett 30-tal fall nu prövas i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. När en myndighet tar ett barn från sina föräldrar med tvång ska det vara för att skydda barnet. Men hur långt kan myndigheterna gå utan att kränka föräldrarnas mänskliga rättigheter? Vibeke Morriseys två flickor är i lektagen när jag hälsar på. Lillasyster låter mest, men det här handlar om den snart femåriga storasystern. När hon var bara några dagar gammal beslutade myndigheterna att ta henne från sina föräldrar. Pappa Ken Olsen är tidigare dömd till fängelse för våldsbrott i den kriminella världen, och han bedömdes som farlig av den kommunala myndighet som här i Norge kallas "barnevernet", alltså barnskyddet. Ken säger att han förstår myndigheternas oro, men inte sättet som hans familj blev behandlad på. Innan vi blev föräldrar hade vi ett turbulent samliv. Därför förstår vi deras inledande bekymmer, men inte deras sätt att göra det på. De har skapat en bild runt mig som farlig, och sedan missbrukar de den för allt vad de är värda. Ken och Vibeke säger att de aldrig blev erbjudna hjälp i sin nya roll som föräldrar. De fick inte heller chansen att visa att de, som de själva ansåg, hade mognat och lämnat droger, våld och psykiska problem bakom sig. Nej, dottern togs ifrån dem och hon hamnade i en fosterfamilj. Tingsrätten beslutade att de biologiska föräldrarna fick lov att träffa sin lilla flicka bara två timmar varannan månad. Vi var föräldrar tolv timmar om året, berättar Ken, och i början alltid med polis och personal från "barnevernet" på plats. På en polisstation i ett mötesrum med polis och "barnevern" som satt och såg på oss. Myndigheterna var rädda att Ken och Vibeke skulle kidnappa sitt eget barn och fly. Föräldrarna drev olika rättsliga processer för att få tillbaka sin dotter, först efter mer än tre år lyckades de. De är långt ifrån ensamma om att känna sig kränkta och överkörda av det norska "barnevernet". "Stoppa barnevernet", har det skrikits i demonstrationståg både här i Norge och utomlands på senare år. Ganska många tvångsomhändertagna barn har nämligen koppling till andra länder, inte minst i öst-Europa. I bland annat Polen, Ryssland och Tjeckien har politiska ledare använt brösttoner mot Norge, och "barnevern" har blivit ett riktigt känt norskt ord i flera länder, ett skällsord. Men hur är det då, är det norska systemet för tvångsomhändertagande av barn extremt? Nej, säger Marit Skivenes, professor vid Bergens universitet som forskar mycket om barns rättigheter och social barnavård, alltså det som på norska kallas "barnevern". Norge är ganska likt Sverige, Danmark, Finland, Tyskland och en del andra länder när det gäller antalet barn som "barnevernet" flyttar ut från sina hem. De senaste åren har knappt en procent av barnen i Norge varit placerade hos fosterföräldrar eller på institutioner. Professorn kallar det norska systemet rättssäkert. Föräldrarna ska höras ordentligt och bli professionellt bedömda, säger hon, även om Ken och Vibeke tycker att de just inte blev hörda kring parets förstfödda dotter. Marit Skivenes ser Norge som ett föredöme som ser till barnets bästa, även när det krockar med föräldrarnas vilja. I dag har barn egna rättigheter. Det betyder att staten har ett direkt ansvar för barn. Man ska inte bara snacka och korrespondera med familjen, man ska även ha direkt ansvar för barnet i familjen. Det betyder att det kommer bli konflikter och större potential för motsättningar mellan familjen och staten. Att Norge har tagit detta på allvar kan vara en förklaring till att vi får så mycket kritik. Vi tittar uppifrån och säger att vi skyddar barn enligt barnkonventionen. Enligt Marit Skivenes är det inte möjligt för "barnevernet" att skydda barnen från till exempel drog- och våldsproblem och ändå alltid få föräldrarna att acceptera myndigheternas beslut. I Oslos regeringskvarter kliver jag in till Norges barn- och familjeminister Kjell Ingolf Ropstad. Ministern menar att "barnevernet" i de allra flesta fall försöker hjälpa så att man kan undvika att ta barn ifrån sina föräldrar med tvång. Vi har ett "barnevern" som lyckligtvis i de allra flesta åtgärderna går in i familjerna, hjälper och säkrar att föräldrarna klarar att ta hand om sina ungar på bästa möjliga sätt och säkra att så många barn som möjligt för en trygg och bra uppväxt. Sedan finns upprepade rapporter som har gått igenom situationen i "barnevernet". De visar att när man måste gå in och ta över omsorgen för barnet är det riktigt vid det tillfället, men vi borde ha gjort mer för att förebygga och göra flera riktiga åtgärder tidigare så att man kunde ha undgått tvångsomhändertagande. Enligt ministern finns rapporter som visar att myndigheterna i flera fall kunde ha gjort mer förebyggande för att undvika tvångsomhändertagande av barn. Ken och Vibeke, som vi hörde förut, menar alltså att de inte fick ett enda erbjudande om hjälp innan deras dotter togs ifrån dem. 2015 fick Norge kritik av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter för att romska familjer i alltför hög grad fick sina barn tvångsomhändertagna, och invandrarfamiljer är fortfarande överrepresenterade när det gäller åtgärder från "barnevernet". Jag frågar ministern om det norska systemet bedömer olika på grund av etnicitet, eller om "barnevernet" är så att säga "färgblint". Det ska självklart vara färgblint, det ska vara individuella värderingar i varje enskilt fall. Men vi är måna om att öka kompetensen, och att det har begåtts fel måste vi erkänna. Dessvärre begås det fel, medger barn- och familjeministern. Han säger sig vilja se en bättre kulturförståelse och generellt höjd kompetens inom "barnevernet" i framtiden. Minister Ropstad hoppas även att invandrargrupper ska få bättre tillit till myndigheterna, när det gäller såna här känsliga frågor kring barns och familjers rätt. I franska Strasbourg finns Europadomstolen för mänskliga rättigheter som nu hanterar ett 30-tal ärenden med koppling till norskt "barnevern". Sju domar har kommit hittills. Norge har friats helt i två fall, men fällts för brott mot mänskliga rättigheter i totalt fem fall, bland annat kring den omtvistade tvångsadoptionen av en treårig pojke. Men professor Marit Skivenes menar att den domen inte tyder på något systemfel inom norskt "barnevern", snarare fel i behandlingen av det här enskilda fallet. Så är vi tillbaka hemma hos Vibeke Morrisey och Ken Olsen. Även de har vänt sig till Europadomstolen i kampen för sin dotter. Den 19 november kom domen, och enligt den var det okej att myndigheterna tvångsomhändertog dottern 2015. Däremot var det fel att föräldrarna under åren därefter bara fick träffa henne så lite som två timmar varannan månad. Domstolen menar där att Norge bröt mot Europakonventionens artikel som ska garantera skydd för privat- och familjeliv. Fast föräldrarna upplever det som ett övergrepp att delvis ha förlorat i domstolen. Det känns som ett nytt övergrepp att inte få medhåll i det andra, för vi vet ju att det var fel att vår dotter blev omhändertagen i tre och ett halvt år. Ken hävdar att myndigheterna gjorde fel som tog dottern, och paret begär att Europadomstolen ska pröva deras fall på nytt, med fler domare närvarande. Ekot har varit i kontakt med "barnevernet" i Kens och Vibekes tidigare hemkommun, som avböjer att kommentera det enskilda fallet. Däremot säger barnevernschefen rent generellt att barnens röster inte är hörda i fallen i Europadomstolen. Chefen är nyfiken på hur domarna skulle ha sett ut om ärendena hade bedömts i ljuset av barnkonventionen. Oavsett domen säger Vibeke och Ken att deras snart femåriga dotter nu mår bra hos sina föräldrar. Flickan både leker och bråkar med sin lillasyster. I februari ska Norges högsta domstol pröva några rättsfall kring "barnevernet" i sken av de nya domarna från Europadomstolen. Dessutom arbetar departementet med att 2021 få på plats en ny barnevernslag. Jens Möller, Norgekorrespondent jens.moller@sverigesradio.se

Sanna, en ung nybliven mamma, gör slut med sin våldsamme pojkvän. Myndigheterna kräver att hon polisanmäler brotten mot henne. Sanna bedöms sväva i livsfara och förs till ett gömställe. Men polisutredningen läggs ner. Nu måste hon själv göra en plan för att inte bli hittad. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Rapport efter rapport larmar om att vi rör på oss för lite, stillasittandet har blivit en folksjukdom. Men hur vänder man utvecklingen och vem bär ansvaret?   Kropp & Själ har undersökt vad som görs för att undvika att vi vilar oss sjuka. En invånare i staden Sheffield i England är aktiv 30 min i veckan. Myndigheterna såg hur allt fler drabbades av övervikt, depression och diabetes. För att vända trenden har de nu tillsammans med branschorganisationer startat Move more plan - en hälsosatsning med målet att Sheffield ska bli den mest aktiva staden i England 2020. Appar som mäter rörelse, utbyggda lekparker och event där barnen hoppar hage ska få invånarna att femdubbla sin aktiva tid till 150 min i veckan.  Mogaskolan i Svenljunga är en av de skolor som den senaste tiden lagt in pulsträning på schemat. Träningen sägs höja elevernas betyg i matte, men metoden har kritiserats från fler håll för att inte ha vetenskaplig grund.  Men vilken väg är rätt att gå och hur får man människor att bli mer fysiskt aktiva i sin vardag? Gäster i programmet: Daniel Berglind, forskar om fysisk aktivitet vid Karolinska institutet, Örjan Ekblom, docent i fysiologi vid Gymnastik och idrottshögskolan, Magnus Lindwall, professor i psykologi inriktning hälsopsykologi, Göteborgs universitet, Anna Jansson, enhetschef Folkhälsomyndigheten.  Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman. Programmet sänds direkt.

Att vara krigsfånge i Karl XII:s Sverige var en friare tillvaro än vad som drabbade soldater efter nationalismens genombrott i Europa. Men det var fattigt och många tvingades att stanna i tio till tjugo år om de ens överlevde.Under det stora nordiska kriget år 1700 till 1721 tog Karl XII:s armé tusentals danska, ryska, sachsiska och polska soldater som krigsfångar. Många krigsfångar utväxlades tidigt mellan de stridande länderna, men tusentals tvingades att stanna upp till 20 år i Sverige. Runt 15 000 krigsfångar hölls fånga i Sverige under det stora nordiska kriget.I podcasten Historia Nu avsnitt 35 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Olof Blomqvist som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Han studerar interaktionen mellan krigsfångar i och lokalbefolkningen under tidigt 1700-tal i Sverige, Danmark och Sachsen.Fångarna levde tillsammans med lokalbefolkningen i snart varje svensk stad. En del gifte sig och skaffade barn med svenskor, andra tvingades eller lockades att kriga för Sverige. Svenskar som var krigsfångar i Danmark hade liknande förhållanden även om de framförallt inkvarterades i landsbygden. Sämst hade svenskarna som hamnade i Saxisk fångenskap som tvingades ruttna i mörka fängelsehålor utan tillräckligt med mat.Det var först i slutet på kriget som det upprättades ett läger för krigsfångar på Visingsö i Vättern där vi idag kan besöka rysskyrkogården.Myndigheterna gjorde stor skillnad på meniga och officerare. Mot hederslöfte om att inte fly fick officerarna långtgående friheter. De hyrde bostäder på egen bekostnad, kunde besökas av sina familjer och välkomnades dessutom som ståndsbröder av adeln och bjöds in på fester och middagar.De meniga soldaterna fick ett underhåll på 3 öre silvermynt per dag, dubbelt så mycket som de som fick fattigstöd, och ibland nya kläder när vintern var i antågande. Men pengarna räckte knappast och det var nödvändigt att skaffa sig extrainkomster, bland annat ägnade de sig åt enklare hantverk som de kunde sälja till lokalbefolkningen. Ryska krigsfångar hjälpte till att bygga Stockholms slott och att bygga befästningar i Göteborg, Karlskrona och Malmö.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Allt fler flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar åker hem självmant. Men många väljer också att gå under jorden. Myndigheterna befarar att tiotusentals människor kommer att leva som papperslösa i Sverige, i ett skuggsamhälle. Hur vill regeringen hantera problemet? Migrationsminister Heléne Fritzon i Ekots Lördagsintervju. Hör också reportage och samtal om konflikten i migrationsfrågan hos Kristdemokraterna som håller riksting i helgen.

Utkantssverige är under attack. Myndigheterna försöker mörka situationens allvar. Bengt, frivillig skyddsjägare på frilansbasis, har vigt sitt liv åt att skapa trygghet för våra svenska mesar. I en serie högst alternativa reportage skildras ett Sverige som aldrig kommer till tals, den mytomspunna dolda del, som ligger i totalt medialt mörker utanför Stockholms innerstad Utkantssverige.  Manus, regi och i samtliga roller: Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson. Producent och ljuddesign: Magnus Berg En produktion från Sveriges Radio Drama.

Enligt Skolinspektionen var det inte en kränkning att hålla fast Oscar när han fick utbrott. Hans fall är långt från unikt, trots att greppen kan vara farliga och att det finns alternativa metoder. Johanna Sjövall, Ekot johanna.sjovall@sverigesradio.se

Flydde från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Maria Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem. I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades femtekolonnare, sionister och kosmopoliter. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin. Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon. Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd! Under dessa sex år studerade Edina Hadiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadiselimovic.Edina Hadiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare. Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta! Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön. -Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla.FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund. Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k zigenarkapell, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla.Musiklista:Nahawand Bashar SharifaMizerna cichaTradEva Maria JensenPro-Records2006, CD-013SOMMERFUGLENEdina Hadziselimovic,Inge PedersenMarianne Lund/ MariaBoelskov SorensenDANACORD009084, DACOCD 684DJANGOGabor BollaRobert LakatosFind Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2SCHERZO FOR PIANO NR 1 H-MOLLOP 20Frederic Chopin,Lang LangSONY CLASSICAL015676, 88875117582Lulajze JezuniuTrad.Eva Maria JensenJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Lulajze JezuniuTrad.TriplumJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Lulajze JezuniuTradTriplumJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Mizerna cichaTrad.Eva Maria JensenJulehilsner fra PolenPro-Records2006, CD-013QUANT EN MOY - AMOUR ETBIAUTE PARFAITE - AMARA VALDEGuillaume De MachautGuillaume DeMachautMusica Nova (Lyon)AEON25841, AECD 1108CoquetusEdina HadziselimovicEnsemble 2000LiveWaiting In NowhereEdina HadziselimovicRubén Palma, librettoSten Byriel, Elisabeth Halling, Michael Kristensen, Anna Rydberg, Jens Bruno HansenLiveEctopicusEdina HadziselimovicEsbjerg EnsembleLiveDJANGOGabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2The Rat and the ParrotDaniel FranckGabor Bolla RobertLakatos m FlSTUNTRECORDS, STUCD15102 LALI'S LAMENTGabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2RUMANSK FOLKDANS NR 4Gabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2

Från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan. I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades femtekolonnare, sionister och kosmopoliter. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin.Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon. Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd! Under dessa sex år studerade Edina Hadiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadiselimovic.Edina Hadiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare. Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta! Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön. -Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla. FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund. Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k zigenarkapell, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla. 

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat. Musiklista: Nahawand, improvisation Bashar Sharifa, cello SYMFONI NR 1 D-DUR Gustav Mahler Leif Segerstam/ Danmarks Radios Symfoniorkester CHANDOS007038, CHAN 9242 SYMFONI NR 13 B-MOLL OP 113 Dmitrij Sjostakovitj, Jevgenij Jevtusjenko Rudolf Barsjaj/ SergejAleksasjkin/ Kör-Akademi (Moskva)/ Kölner Rundfunk-Sinfonieorchester REGIS RECORDS025162, RRC 1102 KONSERT FOR VIOLIN & ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj, David Ojstrach/ Maksim Sjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra(London) INTA GLIO017092, INCD 7241 UVERTYR OP 34 C-MOLL (ORIGINALVERSION FOR KLARINETT, PIANO & STRAKKVARTETT) Sergej Prokofjev Stepan Kos/ Tjeckiska Nonetten/ Vladimir Klansky PRAGA18323, PRD DSD 250216 DIVLJUS JA NA NEBO M Petrenko Anatolij Solovjanenko/Jakov Orlov/ Kievs Folkinstrumentorkester MELODIJA000412, C10-14471/72 PAPIROSN Judisk Trad Hermann Jablokoff Renata Biterman/ Estera Katz GASON RECORDS24041, CD 702 SYMFONI Stimmen Verstummen Sofia Gubajdulina, Gennadij Rozjdestvenskij / Kungl Filharmoniska Orkestern (Stockholm) CHANDOS007038, CHAN 9183 KONSERT FOR VIOLIN& ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj David Ojstrach/ MaksimSjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra (London) INTA GLIO017092, INCD 7241

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.

I både USA och EU försöker man införa strängare vapenlagar. I USA sätter republikanerna stopp för det. I Europa är det jägare, vapensamlare och hemvärn som protesterar. Hör Kate Woolstenhulme som tillverkar designväskor med pistolhölster, för att fler kvinnor i USA ska kunna bära vapen och samtidigt känna sig snygga. Hör också Thella Johnson, korrespondent i Helsingfors, om varför Finland motsatt sig det nya EU-direktivet om strängare vapenlagar. Hanna Sahlberg, korrespondent i Peking, går på begravning i Kina. Myndigheterna där tycker att gravarna tar för mycket plats och gör nu reklam för kremering.Dessutom, efter veckans avslöjande om hur många politiker, kändisar och affärsmän som gömt undan pengar i Panama. Hur mycket bättre skulle världen bli om de rika betalade skatt? Vår ekonomikorrespondent Staffan Sonning reder ut det.

Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter. Metoden FC inte går att lita på, säger Socialstyrelsen. Men metoden används fortfarande - varför? Del 3: testet Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning. Anklagelser som kommit fram på dotterns skola genom en kontroversiell kommunikationsmetod för personer med funktionshinder och talsvårigheter. Efter det förbjöds metoden i svenska skolor. Och Socialstyrelsen konstaterade att den inte går att lita på.Så varför används metoden fortfarande på stödboenden runt om i landet?Mirakelmetoden del 3: testet Det är ju ganska skrämmande om man har trott i 40 år att den här personen är jätteutvecklingsstörd och befinner sig på en nivå av en treåring och fattar ingenting. Och så har hela samhället, föräldrar och alla som kommit i kontakt med den personen behandlat den personen på så sätt.I förra avsnittet pratade jag med föreståndaren för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende. Föreståndaren vill inte medverka i programmet så vi har inte med namnet och har låtit en annan person läsa in det hen sagt till mig när vi tidigare pratat på telefon. Och sedan visar det sig i vuxen ålder att den här personen kan kommunicera och tänka precis som vem som helst, på sitt sätt, och är en ganska klok person. Det ifrågasätter ju också hela diagnosbilden."Är så att de kan läsa tankar?"Faciliterad kommunikation är en kontroversiell metod som ska hjälpa funktionshindrade utan tal att uttrycka sig. En stödjare håller i personens hand eller handled så att han eller hon kan skriva på ett till exempel ett tangentbord. Socialstyrelsen har konstaterat att metoden inte är tillförlitlig. Att det är stödpersonen som påverkar, eller rent av styr, vad som kommer fram. Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå. Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet.På det här boendet vill man inte ta emot och visa hur metoden används på plats. Men på LSS-boendet Hajdes på Gotland är jag välkommen för att själv få se hur faciliterad kommunikation fungerar. Verksamhetschefen Benny Jacobsson tar emot. Ja, vi är en fyra mil söder om Visby. Närmaste ort är Klintehamn. Och här finns vi i en lantlig miljö med vår LSS-verksamhet.Hur länge har ni funnits här? Sedan 1994 har vi funnits här. Och drog i gång på ett föräldrainitiativ, föräldrar som ville ha ett alternativ till vad Gotlands kommun kunde erbjuda då. Och då startades den här verksamheten som har en antroposofisk inriktning i botten.Blev imponerad över ordförrådJag ska prata mer med Benny Jacobsson om ett lite tag. Men först ska jag träffa Micael. En av de boende som man använt faciliterad kommunikation med i fyra år.Och den stödjare som skriver med honom, Katarina Carlsson. Micael var den första personen som flyttade till Hajdes 1994. Katarina började jobba fem år senare. Jag har arbetat med Micael i många, många år och jag trodde att jag kände honom väldigt väl. Jag hade en bild av vem han var och vilka behov han hade och vilka intressen han hade. Och sedan sätter han sig och skriver med en stödjare och berättar helt fantastiska saker. Han hade ett ordförråd som jag blev jätteimponerad av. Jag hade jättemycket förutfattade meningar.Idag används FC med fyra av de boende och de är fem i personalen som kan metoden. Jag har kommit hit för att få se metoden användas och får själv ställa frågor till Micael, som med stöd av Katarina som håller i hans hand, ska svara på ett tangentbord kopplat till en surfplatta. Jag börjar med att fråga hur länge han bott på Hajdes. Orkar inte skriva. Orkar inte skriva (Micael). Nu skriver jag ner din fråga här så att Micael ser den tydligare (Katarina). Nej, vill inte skriva. Ok (Micael). Nu har du fått en fråga här Micael. Hur länge har du bott på Hajdes? (Katarina)Men Micael som verkar kunna uttrycka sig lite grand med ord säger att han inte vill skriva. Han vill ner i textilverkstaden. När klockan ringer ska du ner och arbeta i textilen. Vi tar det sedan, Micael. (Katarina) Inte skriv (Micael) Här har du skrivit Micael, håller inte reda på (Katarina) Inte. Inte. (Micael) Vi ska se om han vill fortsätta. Håller inte reda på åren (Katarina)Katarina tar Micaels hand i sin. Ibland suddar hon själv ut bokstäver och börjar om med Micael. Jag kan läsa upp allt från början här. Du ställde frågan hur länge han har bott på Hajdes och då svarar Micael. hhåller inte reda på åren tiden går fort några år har varit fina och andra år har varit jobbiga innan micael fick börja skriva på datorn var mitt löiv inte så roligt hur skulle du uppleva det på det viset omm du inte fick komma ut med dina tankar och känslor (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)Det går långsamt. Det blir avbrott ibland när Micael tar bort sin hand eller tittar åt något annat håll. din tilltro på min förmmåga är helt avgörande för resultatet (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)Vill inte testa att gå ut ur rummetDet är lika svårt som när jag tittade på polisförhöret med Rebecca att säkert säga vem det är som styr. Om det är Micaels egna ord som kommer ut, eller om det är Katarinas. Medvetet eller omedvetet. Jag har ju hört kritiker säga att de inte tror på det och jag har hört folk säga att de tror på det. Och jag kan själv inte avgöra, jag ser det här och jag kan inte säga någonting. Nej, nej, säger Katarina. Men jag tänker att det borde finnas ett sätt att kontrollera det här.Skulle det vara ok om jag ställde en fråga till Micael när ni inte var här inne. För att testa? Nej, det är inte ok.Varför inte det? Nej, därför att det är så lätt att det blir feltolkat när man gör sådana tester. Därför att Micael vet att han är satt under prövning tror jag. Och då blir det inte trovärdigt för honom. Det är ju precis det han säger här, du utsätter honom för en prövning, för ett test och jag tror att det kan vara kränkande för Micael att liksom vara en försökskanin i det här fallet. För honom är FC så viktigt så han vill ju att det ska komma fram på ett bra sätt. Textil! Textil! (Micael) Vi ska snart gå ner Micael.Kan du förstå att det verkar märkligt att man inte vill testa det där enkla testet? Ja, jag förstår det. Haha.Men ändå? Men ändå, nej.Har du undrat själv någon gång om det är du som styr, för det är väl knäckfrågan här för de som undrar om det funkar eller inte? Alltså, det tror jag ligger i sakens natur just för att det är så fantastiskt det som sker. När han sitter och skriver saker och ting så känns det som att oj, är det jag som skriver det här?. Men det är inte jag. Det är inte jag som skriver. Det känner jag med hela min kropp. Och det som Micael skriver.Textil! (Micael) Alldeles strax Micael, ska vi gå.Textil! (Micael) De är Micaels tankar inte mina.Textil! Ok. (Micael) Vi ska gå ner nu Micael.Cheferna nöjda med FCJag säger tack och hej till Micael och Katarina. Och sätter mig ner med verksamhetschef Benny Jacobsson och föreståndare Helena Cassanova. Jag är nyfiken på vad de har att säga. När Socialstyrelsen menar att den här metoden inte går att lita på, att det är stödjaren som styr kommunikationen. Och när Skolinspektionen förbjuder den i svenska särskolor. Hur kan då Hajdes göra bedömningen att faciliterad kommunikation fungerar? Det har visat sig att det fungerat för de här personerna. Personer som tidigare inte kunde uttrycka sig, kan uttrycka sig. Och visa en glädje över det, säger Helena Cassanova.Även om du inte vet om det är de som uttrycker sig? Det är svårt för mig att säga att jag vet att det inte är de som uttrycker sig. Förstår du, jag vänder bara på det?Räcker det för dig som föreståndare för en LSS-verksamhet som har med funktionshindrade med kommunikationssvårigheter att göra? I nuläget tills jag blir bevisad någonting annat.Men borde inte ett test där stödjaren går ut ur rummet när frågan ställs, vara ett enkelt sätt att verkligen slå hål på alla misstankar och bevisa att faciliterad kommunikation fungerar om den nu gör det, frågar jag Helena Cassanova? När jag pratar med dig och så pratar jag med Benny en stund senare, så har vi olika relation till varandra och då är det inte säkert att jag svarar likadant på frågan, säger hon.Men om jag frågar vilken färg har mina byxor och så tittar någon ner och sedan kommer någon in och skriver turkos eller fönsterputs, så är det väl ganska uppenbart eller? Jo, om jag inte också har autismspektrum-diagnos. Alltså det här är jättekomplex och svårt att gå in i trycker jag, för vilken kommunikationsmetod jag än använder, om det är FC eller bilder, så är jag inte säker på att jag når personen eller att personen når mig. Så jag skulle säga att det finns ingenting som är bombsäkert. Det finns ingenting som är hundra procent, säger Helena Cassanova.Men det är ändå värt det? Jag ser att det är värt det, avslutar Helena Cassanova.Kommunen kände till kritiken Det finns naturligtvis en stor risk med det och den lyfter ju du, med osäkerheten, vem styr metoden och vem styr vad som faktiskt blir brukarens önskan eller vilja, säger Marica Gardell är socialdirektör på Gotland. Hon ansvarar för vad regionens vårdpengar används till. De har köpt vårdplatser hos Hajdes för 59 miljoner kronor sedan de började med faciliterad kommunikation där. Det har heller inte funnits något riktigt bra alternativ till den här metoden när man har väldigt svårt att kommunicera.Så ni har känt till det, känt till kritiken men eftersom det inte har funnits några alternativ så har den fått fortsätta användas helt enkelt? Så har det faktiskt sett ut, säger Marica Gardell.Och inte heller tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har brytt sig om att FC används. Det visar sig när verksamhetschefen Benny Jacobsson plockar fram de senaste inspektionsrapporterna. Då har jag två rapporter framför mig. I den ena hade man ett visst syfte när man kom hit, att granska tvångs- och begränsningsåtgärder. Men samtidigt såg man ju igenom hela företaget, säger Benny Jacobsson.Efter att IVO varit på besök i maj 2014 skriver de i sin rapport att Hajdes använder faciliterad kommunikation, och de påminner om att Socialstyrelsen inte tycker att metoden är tillförlitlig. Men det blir inga krav på åtgärder. Ett år senare gör IVO en ny, oanmäld, inspektion och också den gången noterar de att Hajdes använder FC. Men skriver i sin rapport att verksamheten följer de lagar och regler gällande delaktighet så att de som bor i verksamheten tillförsäkras goda levnadsvillkor (UR IVO:s inspektionsbeslut 27 augusti 2015) Och det gör ju att jag känner mig inte så utpekad för att jag tillämpar en metod. Jag har inget stöd för det, men jag har ingenting som säger emot det heller. Så då är valet upp till mig att välja en väg och vi har valt den här vägen. Så enkelt är det, säger Benny Jacobsson.IVO kan inte förbjuda metodenAnette Nilsson är enhetschef för IVO:s tillsyn i östra Sverige, där Gotland och Hajdes ingår:  Där skulle vi ha kunnat vara mer tydliga mer att informera verksamheten i beslutet att vi precis som Socialstyrelsen avråder från att använda den här metoden. För det är det som IVO också står för. Så det kunde ha framgått mer tydligt i det här beslutet, vilket har framgått i tidigare beslut, säger Anette Nilsson.Ja, för det står väl inte alls. Mer tydligt låter som att ni kunde formulerat det lite vassare men här står ju faktiskt ingenting om att ni tycker att det är problematiskt? Nej, precis, det kunde ha stått i det beslutet också. Precis det. Men vi har inget lagstöd att kräva att en verksamhet ska sluta med metoden utan vi upplyser dem om det rådande kunskapsläget.Det här är ju något som svenska myndigheter inte tycker att man ska använda, det har ju både ni och socialstyrelsen sagt tydligt, ni avråder från den här metoden. När ni då ser att den används, faller det sig inte rimligt att då att man säger att de inte ska använda metoden? Annars blir väl den där avrådan tämligen tandlös? Ja, det kan man ju betrakta det som, avslutar Anette Nilsson.Så, var landar vi med det här? Myndigheterna tycker inte att faciliterad kommunikation ska användas inom vården för personer med funktionsnedsättning, men det är fritt fram att göra det ändå.På Gotland kommer kommunen nu efter Kalibers granskning bearbeta om sina kvalitetskrav och inte längre tillåta FC på de boende som de finansierar med skattepengar. Så kommer vi se till att man inte använder den metoden på de nya brukarna som placeras där och det är också något som vi kommer förhålla oss till vid andra placeringar, att man har ett extra fokus på vilka metoder man använder kring kommunikation, säger socialdirektör Marica Gardell.Och för Micael och de andra som använder faciliterad kommunikation idag säger Marica Gardell att regionen ska ha särskilda samtal med boendet. Men så får jag höra att FC fortfarande används i en skola trots Skolinspektionens uttryckliga förbud. Stämmer det här? Så här låter informationen jag har fått:Det får vi inte prata om. Det är ju tjänstefel i det här läget. Det här var tredje delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fjärde delen publiceras torsdag den 17 mars. Lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida.Reporter: Mikael SjödellProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Om Eartha Kitt, kattkvinnan som gick i exil. Med gaytenor Rickard Söderberg, tonsättarna Renée Baker och Yvette Jackson. Tredje delen av "När vinden vänder". Birgitta Tollans programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar mot alla odds.Medverkar gör operasångaren och opinionsbildaren Rickard Söderberg från Malmö, dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego.Citat direkt från Eartha Kitt, som skrev fyra självbiografier:Jag är inte kall, bara litet avdomnad ibland och det beror på min barndom.Jag har ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla!Ett av mina motton är att inte vara rädd för mig själv, mina tankar eller mina åsikter.Mitt liv kan summeras i sex ord: Rejected, ejected, dejected, used, accused, abused Avvisad, utstött, nedslagen, begagnad, utpekad, skymfad.Eartha Kitt föds som Eartha Mae Keith 1927. Hennes efternamn är en förkortning av kitten, kattunge, och hennes signum är ett speciellt kurrande läte.Eartha Kitt växer upp under eländiga förhållanden på en bomullsplantage i en liten stad som hette North i South Carolina, i den amerikanska södern. Förmodligen är hon resultatet av en våldtäkt. Hennes mor Anna Mae är en mix av afroamerikansk och Cherokee-indiansk härkomst. Fadern är okänd för henne, förmodligen en vit farmare. Modern döper henne Eartha av jord - eftersom bomullsskörden är bra det året hon föds.När hon är 71 år gammal vänder vinden för Eartha Kitt då hon får reda på sin exakta födelsedatum. Hon sätter igång en rättsprocess för att få namnet på sin biologiske far. Myndigheterna målar dock över faderns namn med svart färg på födelseattesten och förvägrar på så sätt Eartha Kitt att få kännedom om honom. Dottern Kitt Shapiroskriver senare: De skyddade den vite mannen. De hade aldrig gått igenom allt detta besvär för att skydda en svart man.Kitt Shapiro skriver också: Att 1927 i amerikanska Södern vara en ljushudad person bland svarta, var lika fasansfullt som att vara svart bland vita. Eartha kallades den gula flickan och ansågs, fastän hon bara var ett barn, för att tro att hon var förmer än andra. Eartha missbrukades, hon skymfades och blev kränkt och misshandlad både psykiskt och fysiskt.När Eartha Kitt är 8 år vänder vinden för henne, kanske för första gången: modern gifter sig och styvfadern förbjuder Eartha att leva tillsammans med dem eftersom hon är bi racial, alltså av s k blandras. Hon blir omhändertagen av en moster Rosa, vars släktingar dock fortsätter skymfningarna och tvingar barnet Eartha att arbeta på bomullsfälten. Kort därefter avlider Earthas mamma - modern blir dödligt förgiftad.- Åh, jag måste vara försiktig här, förklarar afroamerikanska dirigenten och tonsättarenReneé Baker från Chicago i programmet. Det där med identiteter och att vara sprungen ur två s k raser är fortfarande ett känsligt ämne i USA. Om Eartha Kitt hade varit ljusare, och kunnat passerat som vit, så hade hon kanske haft ett annorlunda liv. Men Eartha var inte vit nog och hade negroida drag. Jag är säker på att Eartha Kitt bar på en osäkerhet eftersom hon inte blev fullt accepterad i något läger, anser Renée Baker.-I USA bestämmer lagen att du skall kategoriseras som svart om du har en enda droppe svart blod i dig. Sanningen är ju att ingen av oss är oblandad. Vad är en ren svart person, vad är en total afroamerikansk människa? De flesta kände inte till att Eartha Kitt var av s k blandras, eftersom svarta människor finns i många olika schatteringar, förklarar Renée BakerLjudkonstnären från San Diego, Yvette Jackson, ser intervjuer med Eartha Kitt på YouTube och blir nyfiken på henne.- Eartha Kitt är originell och gåtfull, säger hon. Hennes unika sätt att kommunicera med rösten, där rytmiken går sin egen väg, hindrar inte att hon framstår som en operadiva.- Jag ser in i hennes fantastiska ögon och hör henne säga väl avvägda ord. Och tänker: vad är det som pågår inom henne? Vilka erfarenheter har lett henne hit? Vad är upphovet till hennes mystik? frågar sig Yvette Jackson, som fascineras av starka, svarta kvinnor som inte är konforma, utan sig själva. Eartha Kitts frimodighet attraherar henne och påminner henne om artisten Grace Jones.Under större delen av 1950- och 60-talen varvar Eartha Kitt jazz- och nattklubbsuppträdanden med filmroller och tv-underhållning. Hon spelar till exempelCat Woman i Läderlappen, uppträder i ett hundratal länder och sjunger på ett tiotal språk, bl a svenska.I Sverige medverkar Eartha Kitt 1962 i tv-programmet Kaskad, producerad av Åke Falck. Det belönas med Guldrosen i Montreux, som bästa underhållningsprogram.1968 blir Eartha Kitt svartlistad i USA efter en alltför frispråkig kritik mot Vietnamkriget. Hon går i exil och lever under tio år i Paris och i London. Vinden vänder igen och i Europa växer hon som artist och i sin integritet.Hemma i USA är det de homosexuella och transsexuella männen som håller Eartha Kitts repertoar vid liv. De köper hennes skivor och mimar till dem på scenerna.Själv förespråkar Eartha Kitt mycket tidigt samkönade äktenskap och hon ger stödkonserter för organisationer som arbetar med HIV/AIDS-frågor. Hon blir även Unicefs taleskvinna för utnyttjade barn.En svensk opinionsbildare i HBTQ-frågor är operasångaren Rickard Söderberg. För honom är Eartha Kitt en stor inspirationskälla.- För henne var det självklart att fylla sitt artister med mening och budskap. Musiken var en plattform för att förändra världen. Eartha Kitt är fullständigt respektlös vad gäller rytm och ton. Hon använder hela röstens register, lågt som högt, och rör sig obehindrat mellan de olika rösterna. Hennes röst ryter och smeker. Ett helt gränslöst musicerande, säger Rickard Söderberg, vars favoritlåtar är C'est si bon och C'est Magnifique.- Vi kan utan tvekan jämföra Eartha Kitt med operasångerskan Maria Callas. De två förändrade sina egna genrer med viljan att gestalta på eget sätt. Många gånger tycker jag Eartha Kitt rent vokalt låter vackrare än Callas gjorde på den gamla tiden. Det får vi bara acceptera. Det är ingen värdering i det. Det är bara så som det är, anser Rickard Söderberg.Många av Eartha Kitts singlar från 50- och 60-talet är djupt sexistiska då hon är tvungen ställa upp på bilder att ligga på golvet på en djurhud med en påk i handen. Typisk rubrik är Sexy brunettes in hi fi.- Bilderna är vidriga, säger Rickard Söderberg. Eartha Kitt blev exotiserad, som om hon vore ett freak. På den här tiden gjorde man det grövre än idag. Hon hade inte lika många val som andra artister på den tiden. Vi upplever dock inte Eartha Kitt som offer. Även om hon stoppas in i en speciell roll i en väldigt könsmaktsordnad miljö, så står hon stark på ett besynnerligt och fantastiskt sätt, anser Rickard Söderberg.1974 vänder vinden igen för Eartha Kitt. Det blir en triumfartade hemkomst från Paris tillBroadway i New York. Hon kallas nu Amerikas Älskarinna och säger själv: A man has always wanted to lay me down but he never wanted to pick me up Män vill alltid lägga ner mig men aldrig lyfta upp mig.Eartha Kitt vinner flera Emmy- och Tony-priser. Hon gör succé med diskolåten Where is My Man som ger henne en guldskiva. Hennes första. Och hösten 2006 är hon med i off-Broadway-musikalen Mimi le Duck.I recensionen i New York Times står att läsa: I föreställningen finns det endast en karaktär som är värd att nämnas: en biroll som lysande spelas av Eartha Kitt, två månader innan hon skall fylla 80 år!Eartha Kitt diagnostiseras med tjocktarmscancer. Den sista tiden arbetar hon aktivt tillsammans med  dottern Kitt Shapiro för att sprida kunskap om sjukdomen. De trycker upp blå band med texten Colon Cancer Awareness Se upp för tjocktarmscancer. Eartha Kitt är en aktivist in i det sista!Eartha Kitt dör juldagen 2008, 81 år gammal. Radiostationer över hela världen spelar då hennes anti-julsång Santa Baby. Låtlista:12:03 Billie Holiday, Harry Edison, Ben Webster, Jimmy Rowles, Barney Kessel, Red Mitchell, Alvin Stoller - Body And Soul Album: Holiday For Lovers Kompositör: Johnny Green Bolag: VERVE 12:05 Eartha Kitt - C'Mon A My House Album: C'Mon A My House Kompositör: Ross Bagdasarian, William Saroyan Bolag: SUBURBAN SQUIRE 12:06 Eartha Kitt, Henri René - Thursday's Child Album: Just An Old Fashioned Girl Kompositör: Elisse Boyd, Murray Grand Bolag: ARIOLA EXPRESS 12:08 Eartha Kitt, Danny James - The Blues Album: Eartha Kitt Live On Broadway Kompositör: Duke Ellington Bolag: CHANT DU MONDE               12:10 Eartha Kitt - My Heart Belongs To Daddy Album: My Greatest Songs Kompositör: Cole Porter Bolag: RCA 12:18 Eartha Kitt - Oh John Please Don'T Kiss Me Album: Oh John Please Don'T Kiss Me Kompositör: Fred Ebb, Phil Springer Bolag: HHH LICENSING 12:23 Grace Jones - Walking In The Rain Album: Private Life: The Compass Point Sessions (2) Kompositör: Harry Vanda, George Young Bolag: ISLAND 12:25 Eartha Kitt, Danny James - I Want To Be Evil Album: Eartha Kitt Live On Broadway Kompositör: Lester Judson, Raymond Taylor Bolag: CHANT DU MONDE 12:27 Eartha Kitt, Sanford Gold, Egon Kjerrman - Rosenkyssar Album: Minns Vårt 50-Tal Kompositör: Åke Gerhard Bolag: EMI 12:29 Eartha Kitt - Just An Old-Fashioned Girl Album: My Greatest Songs Kompositör: Marv Fisher Bolag: RCA  12:32 Rickard Söderberg - Juditha Triumphans Devicta Holofernis Barbarie: Nr 27 Del 2, "Armatae Face" Album: Castrato Arias Kompositör: Antonio Vivaldi Bolag: RICKARD SÖDERBERG 12:35 Eartha Kitt - C'Est Si Bon Album: Something's Gotta Give Kompositör: Henri Betti Bolag: COLUMBIA 12:39 Eartha Kitt, Tony Osborne - C'Est Magnifique Album: C'Est Magnifique Kompositör: Cole Porter Bolag: COLUMBIA 12:44 Eartha Kitt, Bronski Beat - My Discarded Men Album: I'M Still Here Kompositör: Steve Bronski, Eartha Kitt Bolag: ARIOLA 12:47 Maria Callas, Georges Pretre, Franska Radions Nationalorkester (Paris) - Carmen: Nr 5, Akt 1, "L'Amour Est Un Oiseau Rebelle" Album: La Divina Kompositör: Georges Bizet Bolag: EMI 12:50 Eartha Kitt, Danny James - Uska Dara Album: Eartha Kitt Live On Broadway Kompositör: Trad Från Turkiet Bolag: CHANT DU MONDE 12:54 Eartha Kitt - Where Is My Man Album: Where Is My Man Kompositör: Jacques Morali, Bruce Vilanch, Fred Zarr Bolag: MEGA 12:56 Eartha Kitt - Santa Baby Album: Driving Miss Daisy Kompositör: Joan Javits, Philip Springer, Tony Springer Bolag: VARESE SARABANDE

Sabina Santessons anmoder Karin stod ensam när pesten dödat hennes familj 1711. Folk dog som flugor och struntade i överhetens krav. De grävde till och med upp sina döda i de särskilda kyrkogårdarna. Den första januari  voro så många begravne men då dödde folket allra mest. Gud den allra högste, trösta oss som igenleva och förläna oss en salig stund för Jesu Kristi skull allena.- Den här texten finns i kyrkboken i Backaryd, det är prästen där som har skrivit detta. Just när han skriver det här brevet är hans fru bortrest och när hon kom hem i slutet av pestepidemin så dog hon alla parets barn. Sabina Santesson bor i Hörby, men har sina rötter i Hoby socken i Blekinge, den socken som idag heter Bräkne Hoby. Hösten 1710 slog pesten till här som på så många andra platser i landet.  När epidemin var över hade över hälften av befolkningen i Hoby dött. Familjer hade splittrats, sociala mönster hade rivits upp, gårdar hade fått nya ägare, och vanliga människor hade satt sig upp mot både präster och kronan.Sabinas Santessons egen släkt drabbades av pesten, precis som så gott som varje hushåll under den här vintern 1710-1711, och hon har forskat i vad som hände i Hoby under de här åren. Inte minst har hon följt sin egen anmoder, Karin Bosdotter, vars tillvaro bröts itu när hon förlorade hela sin familj i sjukdomen. Karin föddes 1687 i Biskopsmåla, en liten by nära kusten, som bestod av bara två gårdar.  Hon var dotter till Bo, och hade ett syskon, en halvbror. Karin var mycket ung när hon gifte sig till en bra gård i en by en bit norrut .- Hon var bara femton år när hon gifte sig med Per Gunnarsson från byn Lillagärde. Per var mycket äldre, närmare 35 år gammal, och han var sannolikt ett bra gifte eftersom han satt på en bra gård.- Karin hade ju arv att vänta efter sin far, och Per var äldste son i sin familj och skulle överta gården.Karin och Per gifte sig 1703 och efter något år fick de sitt första barn, en liten dotter. Den flickan dog redan som spädbarn, men paret fick ytterligare två barn under de sju år de levde tillsammans. 1710 sitter alltså den nu 23åriga Karin som bondmora på en bra gård, och hon väntar sitt tredje barn.Det är då pesten kommer till Blekinge. Efter den kommer ingenting att vara som förut.Hur än Karin och Per försökte ställa på sin egen gård, i sin egen värld, så blev de givetvis påverkade av det som hände i länet och landet - och just de här åren var det mycket som hände.Detta var en svår tid i Sverige. Den svenske kungen Karl XII, befann sig utomlands med sina trupper.  Året innan hade den svenska armén lidit sitt stora nederlag vid Poltava. Efter det hade Stormakten Sverige blivit satt under hård press. Den finska landshalvan plundrades av ryska trupper och Sverige förlorade kontrollen över sina östersjöbesittningar. Dessutom passade ärkefienden Danmark på att försöka ta tillbaka de södra delarna av landet. Danskarna hade fått ge sig vid slaget i Helsingborg i februari 1710, men de hade trängt långt in i landet, ända till Karlshamn i Blekinge och man visste ju aldrig när de skulle kunna göra ett nytt försök. Så från att ha krigat i andra länder befann sig plötsligt stormakten Sverige i ett läge där man måste försvara den egna jorden.I det här läget blev det av avgörande vikt att örlogsstaden Karlskrona kunde försvaras. Men den svenska statsmakten var nog inte riktigt säker på hur trogna undersåtar man faktiskt hade i Blekinge. Så i juni månad det här året, 1710,  avkrävdes alla män i länet som var över 15 år, en trohetsed gentemot konungen att som det hette Vara Konung Carl den 12te trogen att emotstå fienden.Åtta kompanier soldater blev nu placerade i Blekinge, beredda att sättas in i strider om danskarna eller ryssarna skulle anfalla. Men de skulle sannolikt också hålla koll på de vanliga, som man tyckte opålitliga blekingarna. Och det var de vanliga bönderna som tvingades att ta hand om alla dessa mannar. De skulle ge dem husrum och fem mål mat om dagen.På våren samma år, hade pesten kommit till huvudstaden Stockholm. Alla som hade råd och möjlighet gav sig av därifrån.Myndigheterna gjorde vad de kunde för att stoppa spridningen av farsoten, men pesten, som redan härjade på andra sidan Östersjön, spreds efter den svenska armens nederlag både med skepp och på land.- När soldater och civilpersoner började fly från Baltikum och över till Sverige så tog de pesten med sig, förklarar Sabina. Och när soldaterna tar sig hem till sina hemorter spreds den vidare. Till Blekinge kom pesten på hösten. Karlskrona får sina första fall i oktober, resten av Blekinge drabbas på riktigt under december 1710. Därefter fortsätter den under vintern och våren, klingar av på sommaren 1711och tar slut under hösten. - Man kan säga att den pågick under ett år, från höst till höst, och när det var över hade 60% av alla som bodde i länet dött.Myndigheterna försökte förhindra att pesten spreds, men hade stora svårigheter med att få folk att lyda de nya reglerna, som ofta krockade med vad som ansågs rätt och rimligt. - Man fick inte resa , det var till exempel förbjudet för blekingar att resa till Skåne, men man gjorde en massa undantag för till exempel militärer och högreståndspersoner.  Det fick egentligen inte skulle hållas några ordentliga begravningar, när folk dog skulle de bara grävas ner utan präst och ceremonier. Man fick inte ha några gravöl eller andra sammankomster men inte heller de reglerna åtlyddes. Speciella pestkyrkogårdar anlades men folk ville inte lägga sina anhöriga där.- Det var oftast bara de riktigt fattiga eller de främmande soldaterna som begravdes där, berättar Sabina Santesson.  En av länets präster, Prosten Orstadius skriver om detta i ett brev till Biskopen:Här dö några fattiga, dels av hunger, dels av smitta, och de frukta mera att begravas i backen än för pest eller döden. Ingen hava de än fått ut, utan de behålla sina döda hemma när de inte får komma till kyrkogårdenSmittan, tror jag, skulle genom Guds nåd snart upphöra, om bara folket skickade sig efter tiden och höll sig från varandra. Men de är dels mycket envetna och ställer sig som om allt vore hälsosamt, Gud hjälpe! Carlshamn den 22 februari 1711Sabina Santesson tycker att det verkar som att människorna i Blekinge inte gjorde så mycket för att försöka skydda sig mot pesten.- De råd som myndigheterna gav handlade om att man inte skulle träffa andra, och att man skulle röka enris och svavel. Det fanns också råd om att det var nyttigt att röka tobak och att dricka sprit. - Med tanke på hur folk levde här vid andra tiden då ingen pestepidemi härjade så kan jag gott tänka mig att man tog till sig det rådet tobak och sprit, kommenterar Sabina.I Stockholm hade de som kunnat, flyttat från staden. Hovet satt på Väsby kungsgård i Sala, och riksrådet flyttade till Arboga. Men Blekingeborna verkade bo kvar. - Bönderna stannade kvar på sina gårdar, de verkade mer upprörda över bristen på hederliga begravningar.I Asarum dog den gamle prosten i pesten, och hans tidigare hjälppräst fick ta över hans tjänst. Han skrev till biskopen om sina problem:Salig prosten försökte på alla sätt övertala allmogen att begrava sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och de vill inte lyda tillsägelserBönderna vill att prästen ska tjäna dem men deras egna skyldigheter mot dödsboet visa en del alls inget av. Asarum den 29 juni 1711- Bönderna hade ju sin egen ära, och i den ingick man skulle stå vid sin familj och ta hand om sitt. Man såg inte på sig själv på samma sätt som vi gör idag, det var inte alls lika individualiserat, utan man såg sig själv som en del av sin socken, sin plats, berättar Sabina Santesson, och fortsätter: - Man hade vissa rättigheter, och man ansåg att bara för att det råkade gå en pest så ska inte myndigheterna komma och bestämma vad de skulle göra med sina döda. I Karlshamn gick det så långt att folk gjorde upplopp. - Folk grävde upp sina döda som lagts på pestkyrkogården och krävde att de skulle begravas på den vanliga kyrkogården, för det var inte hedersamt att begravas hur som helst i backen.Det var inte bara bestämmelserna om de snabba och förenklade begravningarna som folk bröt emot. I februari 1711 skrev landshövdingen i Blekinge i sin rapport till kungen om hur svårt det var att få folk att lyda: Friska och sjuka löpa om varandra, dricka gravöl inne hos de döda, ja, de taga också av de Schommerska soldaterna med sig i de inficerade husen,  där de sig fylla och frossa, så länge livet dem sitter, så att varken officerare, landsbetjänter eller landshövdingen själva kan dem styra. 25 februari 1711I november kom pesten till Hoby där Karin Bosdotter och hennes unga familj bodde. Den första som dog i socknen  var en 12-årig flicka, och därefter en inkvarterad soldat. Pesten skilde sig från de flesta andra epidemier genom att den inte i första hand slog till mot spädbarn och gamla. Det var istället de unga starka och arbetsföra som råkade värst ut. Så var det också i byn där Karin bodde.Den första som drabbades var en granne till Karin, och när sjukdomen kommer till hennes gård dör snart hennes man och deras två barn. Karin är gravid, och Sabina tror att hon kanske tar sin tillflykt till sin bror. Syskonen har ärvt sin fars gård, eftersom också fadern dött i sjukdomen. Några veckor senare har också brodern och alla hans barn dött, kvar finns hans fru, Karins svägerska. Så av två hela familjer finns nu två kvinnor kvar, den ena med ett barn i magen. Det blir en pojke, som får lev, och som får namnet Per efter sin far.- Efter pesten ser man att det sker otroligt mycket bröllop, och om man tittar närmare på dem så ser man hur till exempel änkor gifter sig med drängar, och bönder med tjänstefolk. Det är tydligt att man gifter sig för gårdarnas skull.- En del giftermål är väldigt konstiga, med dagens mått mätt, säger Sabina och berättar om en kvinna i 70-årsåldern som gifter sig med en ung man, och som skriver ett särskilt testamente där han får gården, eftersom alla hennes egna barn har dött.Också Karin Bosdotter gifte om sig året efter pesten, och hennes nya man, var precis som Karin den ende som hade överlevt pesten i sin familj. Svägerskan tog över gården i Biskopsmåla och Karin flyttade till sin nye man i en grannby.- Den nya mannen hette också Per, och med honom fick Karin en son till som fick heta Bo, efter sin morfar.Paret lever därefter lugnt och länge på gården, de har det ganska bra ställt, och livet verkar återgå till någon slags normal tillvaro trots att allting hade ändrat sig.- Överlag så får man intrycket av att socknen har vacklat under pesten, men sedan är det som att de ruskar på sig och återgår till arbetet. De förtröstar på livet och jorden och livet efter detta, slutar Sabina Santesson.Sabina Santesson har en välmatad hemsida om pestepidemin 1710-11. Länk finns nedan.Programmet är gjort av  Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se   

I Turkiet har studenter inspirerats av Star Wars för att protestera mot regeringen. Myndigheterna där varnar för jediismen. Och i Ukraina kandiderar karaktärer ur Star Wars till politiska poster. Star Wars är inte bara kultfilmer och en kommersiell kassako. Filmerna har inspirerat aktivister också. I P4 Världen hör du studenterna i Turkiet om varför de vill ha ett jedi-tempel på sitt universitet. Hör också vår korrespondent Maria Persson Löfgren om varför Darth Vader, Chewbacca och kejsar Palpatine ställer upp i ukrainska val.Dessutom om det stora klimatmötet i Paris. Vår miljöreporter Annika Digreus rapporterar från mötet där storföretag i flyg- och bilbranchen vill marknadsföra sig som klimatmedvetna. Och Margita Boström är på den indiska landsbygden där många för första gången nu kan tända en glödlampa hemma. Ett mirakel för dem - men det riskerar att ytterligare öka den globala uppvärmningen.

Tendens Ola Hemström har återvänt till volontärerna på Malmö central efter en månad. Myndigheterna håller på att ta över ansvaret för flyktingmottagandet på plats men det sker inte utan friktion. Volontärerna har lämnat ankomsthallen inne på Malmö Centralstation och Malmö stad , polisen och Migrationsverket har sakta tagit över. Ute i tälten utanför stationen, där volontärerna nu jobbar, finns både en lättnad men också en oro för vad som ska hända nu.  

Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2. En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han. Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.­ Från vattnet? Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet. Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan. Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen Center for Science and Environment.Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden. Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs. Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida. Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas. Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.­ Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården. Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. Code of conducten i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden Kanpur och pollution så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen The national green tribunal huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte. Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends. Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte. Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter. Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar. Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat. Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han. Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt. Så det här ska vara renat? Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt. Men det är inte säkert? Nej, det är inte säkert, säger han.Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han. Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han. Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, The Central Pollution Control Board. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends. I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter Ganga Action Plan. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt. Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan. Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga. Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet Ganga action plan också medger. Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar: Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall. Det var inget som du fick veta något om när du var där? Nej, nej. En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det? Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall. Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav? Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson: Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson. Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer? Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson. Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?­ Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten. Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har? Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset. Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg. Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat? Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte säger Malin Helde. Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs? Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl. Biltema, Henrik Jarl. Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio. Hejsan hej. Vi pratades vid i förra veckan att du Ja, det stämmer bra....att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan. Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats. Aha. Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören  i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport. Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall. Vad skulle ni kunna göra åt det? Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar. De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga. De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han. Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-RehnbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

Tiotusentals människor ställer upp som volontärer för att hjälpa flyktingarna som kommer till Sverige. Men borde samhället ställa upp mer? Om att vara queer på landet, årets roligast forskning är utsedd och om varför mens trendar i populärkulturen.

Om Eartha Kitt, kattkvinnan som gick i exil. Med gaytenor Rickard Söderberg, tonsättarna Renée Baker och Yvette Jackson. Del 3 av 5. Birgitta Tollans nya programserie "När vinden vänder" handlar om människor som lyckades förverkliga sig och sina musikaliska drömmar ”mot alla odds”. Medverkar gör operasångaren och opinionsbildaren Rickard Söderberg från Malmö, dirigenten och tonsättaren Renée Baker från Chicago och ljudkonstnären Yvette Jackson från San Diego. Citat direkt från Eartha Kitt, som skrev fyra självbiografier: Jag är inte kall, bara litet avdomnad ibland och det beror på min barndom. Jag har ingen ras, trosbekännelse eller färg. Jag tillhör alla! Ett av mina motton är att inte vara rädd för mig själv, mina tankar eller mina åsikter. Mitt liv kan summeras i sex ord: Rejected, ejected, dejected, used, accused, abused – Avvisad, utstött, nedslagen, begagnad, utpekad, skymfad. Eartha Kitt föds som Eartha Mae Keith 1927. Hennes efternamn är en förkortning av kitten, kattunge, och hennes signum är ett speciellt kurrande läte. Eartha Kitt växer upp under eländiga förhållanden på en bomullsplantage i en liten stad som hette North i South Carolina, i den amerikanska södern. Förmodligen är hon resultatet av en våldtäkt. Hennes mor Anna Mae är en mix av afroamerikansk och Cherokee-indiansk härkomst. Fadern är okänd för henne, förmodligen en vit farmare. Modern döper henne Eartha – av jord - eftersom bomullsskörden är bra det året hon föds. När hon är 71 år gammal vänder vinden för Eartha Kitt då hon får reda på sin exakta födelsedatum. Hon sätter igång en rättsprocess för att få namnet på sin biologiske far. Myndigheterna målar dock över faderns namn med svart färg på födelseattesten och förvägrar på så sätt Eartha Kitt att få kännedom om honom. Dottern Kitt Shapiro skriver senare: ”De skyddade den vite mannen. De hade aldrig gått igenom allt detta besvär för att skydda en svart man”. Kitt Shapiro skriver också: ”Att 1927 i amerikanska Södern vara en ljushudad person bland svarta, var lika fasansfullt som att vara svart bland vita. Eartha kallades ”den gula flickan” och ansågs, fastän hon bara var ett barn, för att tro att hon var förmer än andra. Eartha missbrukades, hon skymfades och blev kränkt och misshandlad både psykiskt och fysiskt.” När Eartha Kitt är 8 år vänder vinden för henne, kanske för första gången: modern gifter sig och styvfadern förbjuder Eartha att leva tillsammans med dem eftersom hon är bi racial, alltså av s k blandras. Hon blir omhändertagen av en moster Rosa, vars släktingar dock fortsätter skymfningarna och tvingar barnet Eartha att arbeta på bomullsfälten. Kort därefter avlider Earthas mamma - modern blir dödligt förgiftad. - Åh, jag måste vara försiktig här, förklarar afroamerikanska dirigenten och tonsättaren Reneé Baker från Chicago i programmet. Det där med identiteter och att vara sprungen ur två s k raser är fortfarande ett känsligt ämne i USA. Om Eartha Kitt hade varit ljusare, och kunnat passerat som vit, så hade hon kanske haft ett annorlunda liv. Men Eartha var inte vit nog och hade negroida drag. Jag är säker på att Eartha Kitt bar på en osäkerhet eftersom hon inte blev fullt accepterad i något läger, anser Renée Baker. -I USA bestämmer lagen att du skall kategoriseras som svart om du har en enda droppe svart blod i dig. Sanningen är ju att ingen av oss är oblandad. Vad är en ren svart person, vad är en total afroamerikansk människa? De flesta kände inte till att Eartha Kitt var av s k blandras, eftersom svarta människor finns i många olika schatteringar, förklarar Renée Baker Ljudkonstnären från San Diego, Yvette Jackson, ser intervjuer med Eartha Kitt på YouTube och blir nyfiken på henne. - Eartha Kitt är originell och gåtfull, säger hon. Hennes unika sätt att kommunicera med rösten, där rytmiken går sin egen väg, hindrar inte att hon framstår som en operadiva. - Jag ser in i hennes fantastiska ögon och hör henne säga väl avvägda ord. Och tänker: vad är det som pågår inom henne? Vilka erfarenheter har lett henne hit? Vad är upphovet till hennes mystik? frågar sig Yvette Jackson, som fascineras av starka, svarta kvinnor som inte är konforma, utan sig själva. Eartha Kitts frimodighet attraherar henne och påminner henne om artisten Grace Jones. Under större delen av 1950- och 60-talen varvar Eartha Kitt jazz- och nattklubbsuppträdanden med filmroller och tv-underhållning. Hon spelar till exempel Cat Woman i Läderlappen, uppträder i ett hundratal länder och sjunger på ett tiotal språk, bl a svenska. I Sverige medverkar Eartha Kitt 1962 i tv-programmet Kaskad, producerad av Åke Falck. Det belönas med Guldrosen i Montreux, som bästa underhållningsprogram. 1968 blir Eartha Kitt svartlistad i USA efter en alltför frispråkig kritik mot Vietnamkriget. Hon går i exil och lever under tio år i Paris och i London. Vinden vänder igen och i Europa växer hon som artist och i sin integritet. Hemma i USA är det de homosexuella och transsexuella männen som håller Eartha Kitts repertoar vid liv. De köper hennes skivor och mimar till dem på scenerna. Själv förespråkar Eartha Kitt mycket tidigt samkönade äktenskap och hon ger stödkonserter för organisationer som arbetar med HIV/AIDS-frågor. Hon blir även Unicefs taleskvinna för utnyttjade barn. En svensk opinionsbildare i HBTQ-frågor är operasångaren Rickard Söderberg. För honom är Eartha Kitt en stor inspirationskälla. - För henne var det självklart att fylla sitt artister med mening och budskap. Musiken var en plattform för att förändra världen. Eartha Kitt är fullständigt respektlös vad gäller rytm och ton. Hon använder hela röstens register, lågt som högt, och rör sig obehindrat mellan de olika rösterna. Hennes röst ryter och smeker. Ett helt gränslöst musicerande, säger Rickard Söderberg, vars favoritlåtar är C'est si bon och C'est Magnifique. - Vi kan utan tvekan jämföra Eartha Kitt med operasångerskan Maria Callas. De två förändrade sina egna genrer med viljan att gestalta på eget sätt. Många gånger tycker jag Eartha Kitt rent vokalt låter vackrare än Callas gjorde på den gamla tiden. Det får vi bara acceptera. Det är ingen värdering i det. Det är bara så som det är, anser Rickard Söderberg. Många av Eartha Kitts singlar från 50- och 60-talet är djupt sexistiska då hon är tvungen ställa upp på bilder att ligga på golvet på en djurhud med en påk i handen. Typisk rubrik är Sexy brunettes in hi fi. - Bilderna är vidriga, säger Rickard Söderberg. Eartha Kitt blev exotiserad, som om hon vore ett freak. På den här tiden gjorde man det grövre än idag. Hon hade inte lika många val som andra artister på den tiden. Vi upplever dock inte Eartha Kitt som offer. Även om hon stoppas in i en speciell roll i en väldigt könsmaktsordnad miljö, så står hon stark på ett besynnerligt och fantastiskt sätt, anser Rickard Söderberg. 1974 vänder vinden igen för Eartha Kitt. Det blir en triumfartade hemkomst från Paris till Broadway i New York. Hon kallas nu Amerikas Älskarinna och säger själv: A man has always wanted to lay me down but he never wanted to pick me up – Män vill alltid lägga ner mig men aldrig lyfta upp mig. Eartha Kitt vinner flera Emmy- och Tony-priser. Hon gör succé med diskolåten Where is My Man som ger henne en guldskiva. Hennes första. Och hösten 2006 är hon med i off-Broadway-musikalen Mimi le Duck. I recensionen i New York Times står att läsa: “I föreställningen finns det endast en karaktär som är värd att nämnas: en biroll som lysande spelas av Eartha Kitt, två månader innan hon skall fylla 80 år!” Eartha Kitt diagnostiseras med tjocktarmscancer. Den sista tiden arbetar hon aktivt tillsammans med  dottern Kitt Shapiro för att sprida kunskap om sjukdomen. De trycker upp blå band med texten Colon Cancer Awareness – Se upp för tjocktarmscancer. Eartha Kitt är en aktivist in i det sista! Eartha Kitt dör juldagen 2008, 81 år gammal. Radiostationer över hela världen spelar då hennes anti-julsång Santa Baby. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.

Veckans Vetenskapsradion Forum handlar om hur medielogiken idag styr allt mer av myndigheternas verksamheter. När generaldirektörerna rekryteras från näringslivet och myndigheterna styrs som företag blir det också viktigt att bygga positiva varumärken och att motverka negativ publicitet för generaldirektören. Medierna har under många år fått en allt större roll i samhället och medielogiken styr idag också i stor utsträckning myndigheternas verksamhet. Bland annat anpassar de sig till medielogiken i sitt sätt att kommunicera med medborgarna, presentera verksamheten och utforma rapporter och presentationer. Men det handlar också om att bygga positiva varumärken och att motverka negativ publicitet för myndigheten. I programmet medverkar Magnus Fredriksson, forskare vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet och Josef Pallas, forskare vid Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet. De båda undersöker i ett gemensamt forskningsprojekt medialiseringen av svenska myndigheter. Programledare är Urban Björstadius.

Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?   – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.  I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige.  Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen.  Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige.  En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. –  Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.  – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.   Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.   – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.   Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas.  Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.   Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc.  Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.   Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.  Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.  Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.   Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag  som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.   Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.  Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.  Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

Vi har granskat ämbetssveriges olyckliga förhållande till yttrandefriheten. Men vad händer meddelarfriheten när svenska myndigheter som leker företag. Vi undrar vilket ansvar en tidning har för fördomsfulla och felaktiga annonser. Och så om chokladbollarna som orsakade mediedrev förra veckan - kockarna bakom rasistdesserten säger att de blivit felciterade. Vad händer med meddelarfriheten när myndigheter vill kommunicera som företag?Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gör att jobbet på en myndighet skiljer sig rejält från att arbeta i ett privat företag. Ett särskilt ansvar att sköta sig - och att slå larm om något är fel. Och så ska det vara. Det är våra gemensamma resurser de förvaltar och inte så sällan makt som utövas. Men forskare menar nu att myndigheternas kommunikation allt mer börjar likna företags. Myndigheterna antar kommunikationspolicyer som trycker på vikten av att skapa rätt bild av myndigheten i medier och många vill reglera vilka som får uttala sig.Vi har granskat de femtio största statliga myndigheternas kommunikationspolicyer. Var fjärde myndighet nämner inte meddelarfriheten. Och var femte myndighet skriver uttryckligen att medarbetarna ska kontakta presstjänsten inför eller efter en intervju med en journalist. Men vad händer med yttrandefriheten om medarbetare inte informeras om att meddelarfriheten gäller eller om man på andra sätt inskränker den rättigheten? Läkemedelsverket är ett uppmärksammat fall som anmälts till JK där generaldirektören Christina Åkerman uttalade sig ogillande om att medarbetare läckt information till medier. Reporter är Jonna Westin. SD-annons upprör i Sunne Nu ska det handla om en annons i tidningen Fryksdalsbygden som skakat om ordentligt i värmländska Sunne. Det är Sverigedemokraterna som i en annons inför valet tillåts påstå att ensamkommande flyktingbarn har förtur till praktikplatser i kommunen. Annonsen lyder:  "Förtur för praktikplatser för ensamkommande?  Vi vill inte att Sunnes ungdomar ska komma i andra hand!" och så en bild på nyvalde riksdagsledamoten Runar Filper.  Det finns ju flera medier som vägrat ta in annonser för Sverigedemokraterna, bland annat Aftonbladet. Men här i Sunne blev frågeställningen skarpare än så - här valde tidningen Fryksdalsbygden att ta in en aggressiv annons - som byggde på ett felaktigt påstående.  Tonchi Percan reste till Sunne. Kickade krögarna slår tillbaka - skrev inte n-boll - men hur var det? I förra veckan blev det stora rubriker i medier och hårda ord i sociala medier som tvingade två kockar att avbryta ett ettårigt gästspel på stjärnkocken Niklas Ekstedts krog efter bara några dagar. På en efterrättsmeny där man tidigare serverat penis-isglassar och pratat om att servera salt i form av kokainlinor så gick det väldigt fel. Rubrikerna sa: ”Hade negerbollar på menyn – krögare får sparken”. Det blev artiklar i ett 50-tal tidningar om ämnet. Men allt började med ett tips från några av gästerna till Dagens Nyheter. Krogen hade till kaffet serverat en chokladboll i en gammal kolonial ljusstake med en rasistisk klichébild av en svart kvinna som håller i ett guldblad. Där låg chokladbollen alltså. Enligt gästerna på restaurangen ska personalen ha beskrivit desserten rätt och slätt som en negerboll. Men 10 dagar senare, i går fredag, så kom ett nytt kapitel i historien om restaurangen och dess kontroversiella dessert. I en debattartikel på sajten Nyheter 24 menade man att man i DN blivit felciterade och i samband med artikeln blev vi på Medierna uppringda av en PR-konsult som ville sälja in storyn om hur mediesverige missuppfattat det hela. Så hur är det med den saken egentligen? Reporter Martin Wicklin. 

Genom tiderna har många burit på drömmen om de stora pengarna och det obekymrade livet. Men det få som kunnat ta sig ur riktig fattigdom till stor rikedom. Wilhelmina Wahlgren som levde i slutet av 1800- talet var en av dessa få. Redan som liten flicka på Gotland visste Wilhelmina att hennes fattiga familj behövde pengar. Kerstin Blomberg från Fårö är en sentida släkting till Wilhelmina, och i hela sitt liv har hon hört berättelser om släktens stolthet, kvinnan som lyckades i affärslivet och blev ofattbart rik. Wilhelmina Wahlgren föddes 1849 i Rute socken på Gotland, men den största delen av barndomen tillbringade hon hos sin mormor på Fårö. Hon ville till Stockholm, det var ju där pengarna fanns, men det fanns en hake. Man måste vara konfirmerad för att ge sig iväg, och det brukade man göra i 14-15 årsåldern – Wilhelmina var bara elva år. Men med övertalning och envishet lyckades den alltför unga Wilhelmina klara av sin konfirmation, och som 12-åring for hon till Stockholm. Efter en tid med andra jobb fick Wilhelmina arbete med att torka disken på Strömparterren, en av Stockholms flottaste restauranger. Med tiden började hon studera vid sidan av arbetet, hon läste språk och bokföring. När hon blivit vuxen flyttade hon till Gävle där hon blev servitris på ett hotell  i staden. Men hon vill mer. Hon vill ha ansvar: -Hon sökte tjänst efter tjänst och till sist fick hon jobbet som chef för den nya järnvägsrestaurangen i Storvik – en metropol på sin tid, berättar Kerstin Blomberg. Kort därefter lät hon bygga järnvägshotellet i Storvik. Och det räckte inte med det. Hotellet i Storvik kompletterades med  bland annat turisthotellet i Rättvik och järnvägshotellet i Bollnäs. I Dalarna, startade hon efter lite inledande problem det som vi idag skulle kalla upplevelseindustri. -Hon reste till England och skrev avtal med  researrangören Thomas Cook. Grupper av turister kom till Rättvik för att jaga, fiska och vandra, och snart började också svenskar turista i Dalarna. Men hon reste inte bara till England utan också till länder som Frankrike och Italien, och därifrån hämtade hon hem massor med idéer. Hon började servera grönsaker på sina restauranger, och när det var svårt att köpa av lokala odlare, då satte hon igång egna odlingar. Hon byggde telefonlinjer mellan sina hotell och kunde på så sätt styra alltsammans mycket smidigare. Wilhelmina Wahlgren hade gift sig med en vinhandlare och bytte namn till Skogh.  Hon var nu stormrik och en maktfaktor i Stockholm. Hon byggde till ett annex på Grand Hotel, och lät anlägga en vinterträdgård som lät tala om sig både hemma och utomlands. Men det kom en vändning. Ekonomin blev problematisk, inte minst när Storstrejken 1909 satte den svenska ekonomin på hårda prov. Året därpå, 1910, fick Wilhelmina gå ifrån direktörsposten på Grand Hotel. Också hennes egen förmögenhet rann iväg i rasande takt. Hennes make dog, och Wilhelmina beställde en gravsten som i dagens penningvärde kostade över 2 miljoner. Och hon byggde en privatbostad, Foresta på Lidingö, som idag är hotell. Huset placerades på en klippa, det hade 35 rum och såg ut som en medeltida borg. Huset är byggt av gotländsk sten som forslades dit med båt.  Men hon kunde inte bo där så länge, utan blev tvungen att sälja. Kerstin Blomberg  tror att den ekonomiska kollapsen berodde på tre förhållanden. Samhällsekonomin var en, att hon förköpte sig var den andra, och Kerstin har också grubblat över om inte Wilhelmina blev lurad på pengar. Men trots en betydligt knappare ekonomi levde hon ändå i omständigheter mot slutet av sitt liv som var långt borta från barndomens fattigdom. Hon hade låtit skriva in i kontraktet med Grand att hon skulle få en våning där även om hon måste sluta som direktris. Så blev det också. Kerstin Blomberg minns ändå hur man talade om Wilhelmina i familjen. -Hon blev aldrig för fin för att hälsa på, och hon glömde aldrig sitt ursprung. Ny databas kartlägger kvinnors verkliga arbete  De flesta hårt arbetande kvinnor har förblivit anonyma i historien. Inte ens i arkiven kan man tydligt se hur de försörjde sig. Men nu försöker en grupp forskare  råda bot på det genom att lusläsa gamla handlingar, främst från domstolar. Och där finns ofta kvinnornas sysselsättning nämnd i förbigående. Maria Ågren är professor i historia vid Uppsala universitet och leder det här projektet.    - Skälet till att man vet så lite har att göra med att längre tillbaks i tiden förde man inte statisk över vad människor jobbade med. Det började man med först på 1800- talet. Myndigheterna var varken intresserade eller       hade resurser att hålla koll på vad folk gjorde. Det man var intresserad av var att de betalade skatt, inte hur de fick resurser till det, berättar Maria Ågren. - Om man läser vittnesmål i rättsprotokoll från äldre tider får man ofta i förbifarten veta vad folk faktiskt arbetade med. Och det vi gör i det här projektet är att systematiskt samla in den typen av uppgifter och lägga dem i den här databasen. Bland de dokument som forskargruppen tittat i finns underrättsmaterial. - Det är det man i dag kallar Tingsrätten och som på den tiden hette Häradsrätten på landsbygden och Rådstugerätt i städerna. Vi har också haft stor nytta av något som kallas suppliker som var en böneskrift. Alla undersåtar hade en rätt att lämna in böneskrifter till kung eller landshövding och hade på så sätt en oeftergivlig rätt att få klaga om man ansåg sig illa behandlad. - Det är intressant, berättar Maria ågren, för man brukar ofta framställa det tidigmoderna samhället som ett icke demokratiskt samhälle, vilket det i och för sig inte är i modern bemärkelse. Men det fanns en allmän rätt att klaga. Och det folk klagar över har ofta att göra med deras försörjning eftersom det var bland det allra viktigaste i en människas liv. I städerna låg många näringsverksamheter under monopol, skrån. Exempelvis vid framställning av kläder hade skräddaren monopol på det och det var inte tillåtet för vem som helst att tillverka och sälja kläder. Samtidigt kunde det vara en viktig inkomstkälla om man var änka och hade svårt att försöeja sig och sina barn, berättar Maria Ågren. - Då kunde man gå in med böneskrift och be om nåd att få tillstånd. Fick man det kunde inte skräddarskrået klaga. Maria Ågren tar fram ett fall ur databasen och berättar om en kvinna från Stockholm på 1700- talet som brutit mot sabbaten, dvs att hon arbetat på en söndag då vilodagen inträtt. Stadens fiskal klagar på kvinnan som heter Malin Samuelsdotter. Hon var gift med en skeppare och anklagas för att ha  drivit krog och tillåtit tärningsspel. - Det här exemplet visar att en gift kvinna vars man jobbar mycket borta kan ta till den här typen av arbete. Man brukar framhäva att utbudet av lönearbete för gifta kvinnor inte var så stort under den här tiden, att det inte fanns många jobba att få. Den här kvinnan kunde inte ta tjänst utan blev istället egenföretagare. Och i vårt material är det inte ovanligt att hitta kvinnor som är mikroentreprenörer. Kommande arkiv Som släktforskare kan man ta del av det här materialet när databasen är kvalitetsgranskad, om ca ett år. Läs mer om databasen The Gender and Work Project.   

Syftet med projektet var att återförena familjer som splittrats i hederskonflikter. Men för Fatima, Jasmine, Hadil och Karima tog projektet en helt annan vändning. Kaliber handlar denna vecka om medlingsprojektet som baktände. Unga som utsätts för hedersförtryck riskerar sina liv när myndigheter försöker medla med familjen. 18-åriga Karima sökte hjälp och återförenades med sin familj – en tid senare blev hon mördad. Idag handlar Kaliber om medling i hederskonflikter. – Jag hade mycket problem hemma. Jag fick inte gå ut och jag fick inte ha pojkvän, eller klasskompisar, killar. Sen fick jag heller inte gå på tjejmiddag eller klassresor och sånt. Mycket problem. Fatima är i 20-årsåldern. Hon levde länge hårt kontrollerad av sin familj. Hon fick inte vara ute med kompisar efter skolan. Istället satt hon mest hemma och pysslade och målade. För att skydda henne har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om alla de saker som hon ville göra. – Gå ut och fika, eller åka hem till nån och se på film eller laga tacos… helt vanliga saker. Varför var det här så viktigt för din familj att du inte skulle träffa klasskompisar och åka på resor och så? – Jag antar att de ville ha extra mycket kontroll över mig. Eller vad släkten ska säga till exempel. Mycket sånt. Men vad var det som var så farligt med dina kompisar, enligt din familj? – Det var för att de var svenskar. Men hur skulle det påverka honom då tror du om folk i hans omgivning skulle få reda på att att du umgicks med svenska kompisar? – Jag tror att det skulle kännas som en skam för honom. Det är jätteviktigt för min familj vad folk runt omkring ska säga. De var nog rädda att jag skulle bli försvenskad tror jag. 70 000. Så många unga i Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter begränsade. Det framgår av Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” från 2009 där högstadieelever intervjuats. En annan studie från Stockholms universitet vittnar om att drygt var tionde 15-årig tjej på olika sätt begränsas på grund av familjens hedersnormer. För Fatima kom vändpunkten när hon fyllde 17 år. Då började hon träffa sin kompisar ändå – fast hon inte fick. En dag blev hon påkommen. I en dom från tingsrätten går det att läsa: Han slog henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller ovanför ögat. Sedan slog NN henne med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg på golvet sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter. Fatima blev misshandlad av sin pappa flera gånger. Det framgår av två domar från tingsrätten. Till slut vågade hon anmäla sin pappa som dömdes till fängelse. – Idag kan jag inte förstå vad det är jag har gått igenom idag. Jag mådde jättedåligt, jag ville knappt leva den tiden. Så det var inte alls bra. Fatima omhändertogs av socialtjänsten och skickades till Linnamottagningen i Stockholm, där man hjälper unga som behöver skydd från sina familjer efter att ha utsatts för hedersförtryck. Vi är på Linnamottagningen i Stockholm. Mottagningen ligger på en hemlig adress och är egentligen en ombyggd lägenhet. Här finns ett kök, en matsal och ett mysigt vardagsrum med soffor, bokhyllor och en dator. Hela tiden kommer det hit tjejer som behöver hjälp efter att de fått sina fri- och rättigheter begränsade av sina familjer. Det är tjejer som är starkt behov av skydd. 2009 startade Linnamottagningen ett projekt där man ville försöka ändra på familjernas värderingar. På det här sättet ville man försöka förbättra relationerna mellan familjerna och de utsatta tjejerna. En av förhoppningarna var också att tjejerna skulle kunna återvända hem igen. Men det skulle visa sig att projektet skulle sluta i flera tragedier. – Myndigheterna var väldigt glada. Alla vill ha att det görs ett familjearbete. Azam Qarai är verksamhetschef på Linnamottagningen. – Att man placerar barnet för att kunna se till att hemmaförhållandena förändras så att man kan jobba hem ungen. Linnamottagningen hade två kriterier för att börja ett familjearbete. Dels ville man att initiativet skulle komma från den unga, och dels ville man först kunna göra en bedömning ifall ett familjearbete var möjligt. – För oss var det viktigt att försöka. Det är viktigt. Vi ansåg att vi har den kompetensen. Vi kan den här kulturen och vi kan läsa av och vi kan visa empati till familjen. Och det är viktigt för när man sitter i samtal med människor är det viktigt att du har förståelse och inte bara kommer med pekfinger och ajabaja. Så vi tänkte att vi har vissa förutsättningar att kunna föra de här samtalen. En av tjejerna som ingick i projektet har precis idag kommit tillbaka efter att ha blivit förd utomlands och räddats av personalen på mottagningen. – Det är som att det aldrig är lugnt här. Då har vi haft en ung kvinna som har varit väldigt pressad av sin familj och då hennes familj tog henne helt enkelt utomlands. Men vad gjorde ni då? – Vi jobbade väldigt intensivt och kontaktade självklart myndigheterna men det kändes att det här går så segt och det var hela tiden förhinder så vi ingrep själva. Hur då?   – Nej, vi hämtade henne själva helt enkelt. Personalen på Linnamottagningen reste ner till det land där tjejen fanns. Med hjälp av den lokala polisen kunde man frita henne. – Jag var jättenervös. Jag var rädd att jag skulle stanna där och då kommer mitt liv se helt annorlunda ut. Vad blir det för mat? – Det blir ris och kyckling. Tjejen heter Jasmine och är 19 år. Hon står nu och lagar mat i Linnamottagningens kök. Några kompisar ska komma hit senare å hon ska bjuda på middag. Eftersom hon lever under hot har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om hur hon begränsades hemma tiden innan hon omhändertogs av socialtjänsten. – Till exempel att vara med kompisarna, att gå på bio, alltså efter skolan fick jag bara komma hem och städa och sådär. Vad tyckte du om att det va så? – För mig var det inga problem från början när jag var 10-12 sådär. Det var inte så mycket problem. Jag älskar familj och släkt och sådär. Jag älskar det jättemycket. Men sen när jag gick i sexan-sjuan-åttan då började jag tänka så här att mina kompisar få göra saker. De sa ja, vi har födelsedagsfest men det fanns inte på kartan. Men följde du dom här reglerna då? – Ja faktiskt, jag var bästa flickan i familjen. Jag följde alla reglerna, sen helt plötsligt boom”. Och då gjorde du inte det? – Nä, jag orkade inte ut med det” Jasmine hade bestämt sig. Hon orkade inte vara bästa flickan längre. Hon sökte hjälp hos kuratorn på skolan. Då var hon 14 år. Men hur kändes det att ta det steget? – Det var jättejobbigt. Jag hade tänkt att antingen tar jag självmord eller så tar jag den här vägen och den slutar med att jag ska dö. För det har jag frågat min syster: “Om jag rymmer vad tror du kommer hända?”, hon bara: “Ja det kommer bli mord och såna saker”. Hon bara: “Om pappa inte dödar dig så kommer min bror att döda dig”. Efter samtalen med kuratorn beslöt socialtjänsten att omhänderta Jasmine enligt LVU, och liksom Fatima hamnade även hon på Linnamottagningen. Jasmine och Fatima fick tillsammans med 19 andra tjejer ingå i projektet där man genom samtal skulle försöka få föräldrarna att ändra sina värderingar. Det stora flertalet tjejer hade omhändertagits av socialtjänsten enligt LVU, efter att man upptäckt att tjejerna begränsats eller blivit slagna hemma. Den yngsta tjejen var 14 år. – Man kom in i ett hem. Så var det mamma och pappa och syskonen och så var det jättetrevligt, de var jättetrevliga och så satt vi och pratade, familjen berättade om sin bakgrund… Samtalen med familjerna kom också att handla om alla de hårda regler som rådde i hemmet. Som till exempel att tjejerna inte fick ha kompisar eller vara ute efter skoltid. Personalen från Linnamottagningen började förhandla om reglerna. Istället för att tjejen skulle komma hem direkt efter skolan så förseslog man att de kunde kanske få vara ute till klockan sex. Samtalen pågick under en lång tid och till en början verkade det gå bra och de flera av familjerna ställde upp på de nya reglerna. Även i Jasmines familj var man beredda på att ändra sina värderingar. – Då var det mer att hur man ska… man ska kunna acceptera saker, samhället. De här grejerna att det är okej om din dotter har pojkvän och sånt. Hur reagerade din pappa på det? – Min pappa höll med dom och så där... Under samtalen var Jasmines familj positiva till att förändra sig. De visste att om de skulle ändra sig så skulle de kanske få tillbaka sin dotter. Men så fort personalen lämnat lägenheten så kom en annan verklighet fram. – Nämen han sa senare till mig att dom säger så här och så här att det är okej att man har kille och sånt men att du ska veta att det finns inte. Alltså jag accepterar inte kille. Du vet att det är vår kultur och religion det finns inte. Och jag ba “jaja pappa”. Även Fatima upptäckte att hennes familj sa en sak under samtalen men i verkligheten var det en andra regler som skulle gälla.   – Min familj var ganska stela eftersom de trodde att det var någon från socialtjänsten. Men hur gick de här diskussionerna? Hände det någonting? – Hon visade mig att det hände någonting. Men jag tror inte att det hände någonting egentligen. De låtsades att det hände. Det låtsades att…? – Att det skulle bli bra. Att jag visst få gå ut att jag visst får… att det inte alls är några problem och sånt. Det tog lång tid för personalen på Linnamottagningen att förstå att familjerna hade ljugit. Pia Svedberg är socionom på Linnamottagningen och var med under flera av samtalen.   – Om man tänker på hur socialtjänsten jobbat traditionellt har det ju varit att man ska lösa konflikten så att den unga kan återförenas med familjen eller att familjen kan ha en okej relation med den unga. Och det menar vi snarare uppmuntrar föräldrarna till att vara oärliga. Därför att de då ser att vi om vi säger det som socialtjänsten eller den aktör som är inblandad vill höra så kan vi få tillbaka vår dotter igen och vi kan upprätthålla det här hedersrelaterade systemet, de värderingarna. Det är det som har hänt? – Det är det som har hänt oss i flera fall. En annan tjej som ingick i projektet var 17-åriga Hadil. Hon var också hårt kontrollerad av sin familj. Till exempel hade hon bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. I en dom från tingsrätten går det att läsa att hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en klasskompis som hade  “dålig karaktär”, enligt familjen. Socialtjänsten ville att man skulle starta ett familjearbete, vilket gjordes och Hadil kunde efteråt flytta tillbaka till sin familj. Men så fort familjen hade fått hem Hadil så lämnade dom Sverige. – Och hon kom aldrig tillbaka. Hon hörde senare av sig till en kompis och sa bara snälla hjälp mig. Jag är i föräldrarnas hemland, jag är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt. När personalen på Linnamottagningen fick höra vad som hade hänt fick de kontakt med Hadil via Facebook. – Och då sa jag vi hjälper dig. Polisen hämtar dig. Vi hjälper dig. Men den lokala polisen ville inte hjälpa till. Man försökte även med UD och den svenska ambassaden utan att få hjälp. Så personalen på Linnamottagningen reste ner till hemlandet. Det visste i vilken stad hon fanns, men inte exakt var. Azam Qarai berättar att hon fick ett telefonnummer av Hadil. – Det var det att hon hade en mobil i smyg. Jag ringde för mycket till den här telefonen då blev jag rädd att hon skulle bli upptäckt att hon försöker ta kontakt så hennes pappa tvekar inte ett pip att döda henne. Nere på plats följde några intensiva dagar. Personalen på Linnamottagningen lyckades aldrig ta reda på var Hadil befann sig. Till slut slutade signalen att gå fram och personalen tvingades att ge upp och reste hem. Det var ett år sen. – Vi misslyckades rejält där kan man säga rent ut. Vad tänker du om det idag, nu har det gått ett år? – Det är mycket sorg. Det är jättemycket sorg samtidigt är det mycket ansvar. Vad ska vi göra, hur ska vi göra? Det är hemskt för ett barn som till och med… jag menar många av dem är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas hemland, blir bortgifta, våldtagna och blir helvete olyckliga. Det är mänskligt katastrofalt och hur kan vi förhindra det? Men samtidigt som Linnamottagningen engagerade sig för att få hem Hadil höll en tragedi på att utspela sig som skulle bli själva dödstöten för hela projektet. Det ödet tillhörde Karima som var 18 år när hon kom till Linnamottagningen. Hennes pappa hade mördats i hemlandet och hon bodde tillsammans med sina fyra systrar, en morbror och hennes mamma som var djupt religiös. Mamman höll henne hårt. Karima sökte hjälp och via socialtjänsten inleddes ett familjearbete. Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen lägenhet och förhoppningen var här att hon skulle kunna förbli självständig, men ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj. – Allting såg fantastiskt ut. Hon hade varit på middag hemma. De träffades. De kramades, de grät tillsammans. Men vi visste det här handlar om, vad händer med värderingarna? Kommer mamma att acceptera i fortsättningen att hon bor själv? Kort därefter bröt Karima kontakten med Linnamottagningen där man blev man oroliga, eftersom man visste att Karima hade mycket skuldkänslor över att hon lämnat familjen. Men eftersom Karima var myndig kunde man inte annat göra än att varna socialtjänsten. – Vi larmade… då skrev vi, vi lämnade en skriftlig rapport, och där sa vi att ni ska fortsätta, hon får en stödkontakt och då får ni följa upp. Det hände ingenting genom myndigheterna. Men varför lyssnade de inte på de här varningarna? – Det kan vara ekonomiskt för det kostar insatser. Och det kan vara kunskap. För att alla människor har inte kunskap i den här problematiken. Och de tycker att “nej, nu har de försonats och då allting är bra”. Långt senare fick man veta. Att Karimas mamma hade fört henne till Afghanistan där hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom kort därefter. Den efterföljande tiden höll han henne i ett järngrepp. I polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon ville, han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne när hon gick ut. Han ska också misshandlat, hotat och våldtagit henne. Enligt polisförhören med anhöriga ska han sagt att “Du ska aldrig våga lämna mig, gör du det så slaktar jag dig”. Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna sin nya man. Två dagar senare högg han ihjäl henne med en kökskniv. Men om den här tjejen inte hade återvänt till sin familj, hade det här hänt då? – I alla fall då skulle hon inte ha blivit mördad, då hade hon levt idag. Lyckades ni med någon av de här familjerna? – Nä, det har vi inte, tyvärr. Linnamottagningen vet inte idag exakt vad som hänt alla de 21 tjejer som ingick i projektet. Men man vet med säkerhet att två av dom har flera blivit bortgifta, varav en är försvunnen och en har mördats. Inte i något fall tycker man att man lyckades ändra på familjernas värderingar. Nu vill Azam Qarai och socionomen Pia Svedberg varna andra för att bedriva den här typen av arbete. – Jag trodde inte att det skulle bli så negativt när vi startade projektet. – Medling eller sådana här samtal är ju ingenting som jag tycker att vi kan rekommendera om det inte var så förknippat med risker för ungdomarna då kunde man ju bara gå in och arbeta på vinst och förlust för att åstadkomma en förändring på längre sikt. Men eftersom riskerna är så stora. Så menar vi att man snarare bör undvika att medla än att gå in och medla. – Nu är det viktigt för mig att lyfta fram det att de här ambitionerna vi måste vara väldigt försiktiga med dom för då vi riskerar ungdomarnas liv. Stark varning. Men de här idéerna om att förändra på familjernas värderingar är inte unika för Linnamottagningen  utan är en metod som idag sprids bland Sveriges kommuner. Handläggare på både socialförvaltningar och stödboenden åker runt bland kommuner och håller föredrag om metoderna. Samtidigt kommer signaler både från Socialstyrelsen och vissa länsstyrelser om att den här typen av arbete är viktigt. I pärmen som socialsekreteraren Angelina Lazarova bläddrar i innehåller hållpunkter för hennes föreläsningar. Hon har rest runt och berättat om hur hon arbetar med att förändra familjers värderingar inom socialförvaltningen i Helsingborg. – Det handlar om att lära känna familjerna att vara där, många hembesök, titta på hur de tänker, försöka se saker ur deras perspektiv för att förstå begripa, hur de tänker. Och sen jobba med att utmana föräldrarna för att få dem att släppa på de här gränserna.   Här i Helsingborg har socialförvaltningen fått pengar av Länsstyrelsen i Skåne för att bedriva ett liknande projekt som Linnamottagningens under tre år. I projektet deltog 11 familjer. Enligt Angelina Lazarova som ledde projektet så lyckades man i samtliga fall. – Ja, alla dom har vi haft fortsatt kontakt, det är ingenting som man gör 3-4 månader och sen är man klar, det är 2-3-4-5 års långt arbete. Men hur ser du på det arbetet, är det lyckat eller?   – Det är lyckat. De som vi har utvärderat, och de har själva berättat om vad de upplevde vad de har fått för stöd och hjälp, flickorna själva men också föräldrarna. Men som sagt det är inga stora förändringar. De här flickorna säger också “Jag vill inte vara ute till klockan tolv och två på natten. Jag vill inte ha en massa killar. Jag vill bara att föräldrarna ska kunna lita på mig. För mig räcker det att komma hem klockan åtta istället för klockan fyra.“ Men det finns kritik mot att socialtjänster såsom Helsingborg gör den här typen av arbete. Sarah Mohammed är ordförande på föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime. – Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter. Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du? – Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa. Angelina Lazarova på socialtjänsten i Helsingborg säger att hon aldrig skulle kompromissa med tjejernas rättigheter och att hon är nöjd med projektet och det arbete som man nu gör på kommunen. Här har man efter projektet valt att fortsätta med att medla i hederskonflikter, eller som Angelina Lazarova hellre vill kalla det - att bedriva familjearbete. Astrid Schlytter, är docent i rättsociologi och ställer sig stark kritisk till att bedriva familjearbete i hederskonflikter. – Det finns ingen evidens för någon metod att där här ska lyckas. Många gånger är det här en billig och lättvindig väg att de flyttar hem igen och då kanske de blir bortgift eller försvinner. Helsingborg har ju ärenden som verkligen inte har gått bra. Så att de dom gör, tycker jag är väldigt problematiskt. Ett av flera fall som fått uppmärksamhet i Helsingborg är det om 18-åriga Bahar som sökte hjälp hos socialtjänsten. Hon hade fått reda på att hon skulle giftas bort med en kusin i sitt hemland. Hon hade till och med fått en förlovningsring, berättar hon i en intervju med Helsingborgs Dagblad som också gått igenom hela socialtjänstens utredning.   Socialtjänsten ska då inlett ett familjearbete och haft möte med både henne och hennes familj samtidigt. Under mötet har de frågat Bahar om hon var rädd för att bli bortgift. Men eftersom hennes föräldrar var med vågade hon inte säga något. En tid senare blev Bahar bortgift i sitt hemland. – Jag kan inte pratade om det, för jag känner inte till det. Jag har inte varit med om något sånt. Men det var ju ändå en 18-årig tjej som giftes bort och som hade sökt hjälp här. Vad tänker du om det, att det var så? – Jag kommer inte ihåg det. Att hon blev bortgift och hade sökt hjälp, så jag kan inte svara på det. Men är det ingenting ni pratar om när ni har just den här metoden som ni använder? – Det kan bero på bedömningar, att man erbjöd den här tjejen hjälp här och sen vill hon inte ha den så väljer hon ändå att göra något på sitt eget… är hon över 18 år så väljer hon själv hur hon vill göra. Men ni har ju fortfarande ansvaret... – Absolut vi har ansvaret. ...att se till att ingen far illa eller giftas bort. – Men hur kan man skydda någon som vägrat att få skydd?. Docenten i rättsociologi Astrid Schlytter säger att hon nu kommer att handleda ett arbete vid Göteborgs Universitet där hon vill utreda de här metoderna. – Låt oss att gå in och följa arbetet som Helsingborg har gjort. Bli granskade, bli noga bedömd. Det är så mycket som står på spel. Det handlar om liv och död. I Kaliber idag har du fått höra om hur stödföreningar och socialförvaltningar medlar i hederskonflikter. I flera fall har det gått illa. Det finns dem som menar att här kan vara ett sätt att hjälpa de tusentals tjejer och killar som får sina fri- och rättigheter begränsade. Andra säger att det är en lek med liv. Men hur gick då för Fatima och Jasmine? I köket på Linnamottagningen börjar middagen bli klar och Jasmines kompisar har äntligen kommit. Och trots att hon precis blivit räddad från att föras bort till hemlandet ser hon ändå positivt på framtiden.   – Jag mår mycket bättre, jag kan göra mycket saker, jag kan träffa mina vänner när jag vill. Jag kan ha pojkvän. Ja jag lever helt fritt. Men tror du han någonsin kommer ändra sig kring de här frågorna? – Nej jag tror inte han kommer att ändra sig på det för det har gått väldigt lång tid om man han skulle ha gjort det så skulle han kunnat gjort det nu. För Fatima ser också framtiden ljus trots att hon nästan helt har brutit med sin familj. – Idag skulle jag beskriva mitt liv som att det kan inte bli bättre. Jag mår jättebra idag. Jag har en egen lägenhet. Jag har en egen bil. Jag har körkort. Jag har en partner. Jag har allt. Jag har inkomst. Jag har fast jobb. Jag har nära och kära som står bakom mig och stöttar mig. Reporter: Mikael Funke Producent: Eskil Larsson

Hur man ska mäta kvalitén av en högre utbildning är inte självklart. Kaliber berättar historien om hur Utbildningsdepartementet drev igenom en utvärderingsmodell, trots protester från både lärosäten, studenter och högskoleverket - en modell som nu kritiseras internationellt och riskerar att sätta den svenska högskolan i ett europeiskt B-lag. Statens utvärderingssystem för högskolan drevs igenom av regeringen trots protester från både lärosäten, studenter och regeringens egen expertmyndighet. I efterhand visade det sig att protesterna var befogade. Det är juni 2010 och en universitetskansler avgår. – Jag tror första gången jag sa det var under ett insynsrådsmöte. Då hade jag redan meddelat Peter Honeth, statsekreteraren, att det fick bli på det här sättet. – Med det förslag som låg i propositionen om hur man skulle mätte kvalitet på svenska studenter och utbildningar, jag såg att systemet inte skulle göra jobbet. Och systemet skulle ha alla möjligheter att bli djupt orättvist.   Anders Flodström hade tillträtt jobbet som chef för expertmyndighet för Högskoleverket 2007. Han kom närmast från KTH där han varit rektor i åtta år. Men i början av juni 2010 beslutar han att avgå som universitetskansler omgående. Vi sitter på Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek i Stockholm. – Det växte väl fram, men det växte fram ganska fort. Anders Flodströms avgång är slutet på en process som börjar ett drygt år tidigare. Vi backar till 2009. Expertmyndigheten, Högskoleverket, har fått i uppdrag av regeringen att lämna in ett  förslag på kvalitetsutvärderingssystem med större fokus på utbildningarnas resultat. I september lämnar de in förslaget till Utbildningsdepartementet. Högskoleverket föreslår att man ska titta på tre saker när man bedömer kvalitén i landets utbildningar. Dels hur utbildningarna är utformade, studenternas examensarbeten, och hur studenterna upplever sin utbildning. Förslaget har tagits fram i samarbete med landets högskolor, universitet och studentorganisationer. Täta avstämningar har hållits mellan Högskoleverket och departementet under det senaste halvåret. – Efter den femtonde september tystnade den dialogen. Vi hade inga fler möten omkring det här. Lena Adamson är vid den här tiden huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef på Högskoleverket och universitetskanslerns högra hand. Det är hon som i praktiken har tagit fram förslaget till utvärderingssystemet. – Vi fick ingen feedback på vad de tyckte om systemet förrän vi började höra utifrån att statssekretereraren är ute och pratar med bland annat förvaltningscheferna på universiteten och är mycket missnöjd med systemet och säger i princip att det ska slängas. I förra veckans Kaliber berättade vi om problemen med det utvärderingssystem av högskoleutbildningar som sedan infördes. Vi visade att metoden brister. Idag berättar vi vad som hände när regeringsdepartementet och dess expertmyndighet Högskoleverket blev oense om hur systemet skulle utformas. Svensk förvaltning bygger på att myndigheterna står så självständiga från regeringen. Och det är på myndigheterna, inte i regeringskansliet, som man tar fram de konkreta förslagen på hur regeringens politik ska genomföras. I det här fallet var det Högskoleverket som skulle utvärdera svenska högskolor och det var de som skulle utarbeta en metod för det. Tillbaka till hösten 2009. Huvudsekreteraren Lena Adamson och universitetskanslern Anders Flodström på Högskoleverket inser till slut att deras förslag på utvärderingssystem inte har godkänts på departementet. – Då startade processen om hur ett förändrat förslag skulle se ut och den hade en hel del humor. Departementets sakkunniga förvandlades till ett minihögskoleverk, det hyrdes in expertis från Lund. För mig var det lite som ett korplag skulle representera Sverige i VM. På Utbildningsdepartementet har nu delar av Högskoleverkets förslag hamnat i papperskorgen och departementet tar fram eget förslag till utvärderingssystem. En ovanlig ordning, då det alltså oftast inom svensk statsförvaltning är expertmyndigheten som tar fram underlag till nya propositioner på regeringens uppdrag. Men på Högskoleverket råder stiltje. Joakim Palestro är biträdande chef på utvärderingsavdelningen där under den här tiden. – Det kom inte några besked. Ju längre tiden gick, ju mer ansträngande tyckte jag personligen att det var att vi inte fick ett tydligt uppdrag. Vad ska vi göra? Det kom signaler om att vi ska göra om detta, och med tanke på att det hade tagit ett halvår att göra det förra förslaget så hoppades jag att det skulle gå tämligen fort. När ryktet sprids att departementet håller på att utveckla sitt egna förslag skriver ordföranden för universitet och högskolornas samarbetsorganisation, SUHF, i februari 2010 ett brev till högskoleministern. Hon uttrycker, å förbundets vägnar, oro för att departementet ska strunta i Högskoleverkets förslag, som är väl förankrat hos lärosätena. En kort tid innan förslaget på utvärderingssystem för högskolan ska klubbas i riksdagen bjuder departementet in representanter för högskolesektorn till ett möte. På det mötet presenteras ett helt nytt förslag på utvärderingssystem. – Där fick vi se en powerpointpresentation av ett nytt förslag för första gången och det var ju väldigt underligt att det kom ett nytt förslag på så kort varsel innan det skulle in till riksdagen, som presenteras med en powerpoint bara. Vi var ganska upprörda över det här.   Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer vid den här tiden, är med på mötet. Vi har stämt träff på en konferensanläggning. Bredvid porlar en fontän. – Man hade gått från ett förslag som hade diskuterats med sektorn till att departementet på så kort tid innan la fram ett helt eget förslag utan några reella underlag, utan bara en dragning i storsal. Man förstod att ett sånt förslag kanske inte skulle förändras så mycket innan det kom till riksdagen eftersom det var så kort tid kvar. Ledningen på Högskoleverket, den myndighet som haft till uppdrag att ta fram förslaget, får däremot inte komma på mötet. Lena Adamson: – Den inbjudan, där blev alltså Anders Flodström och jag nekade att komma till det mötet. – Vi fick ju höra förstås om detta möte från tredje part, men vi som skulle göra själva jobbet var inte erbjudna att delta. Joakim Palestro, fortfarande kvar på samma arbetsplats, före detta Högskoleverket som idag heter Universitetskanslersämbetet. – Och då var förtroendeklyftan monumental. Då tror jag många upplevde att det här kommer inte gå. Anders Flodström kommer att hoppa av. De som är inbjudna på mötet, har alltså bara en powerpointpresentation och några dagar på sig att lämna synpunkter på departementets förslag. Klas-Herman Lundgren, f d ordförande på Sveriges förenade studentkårer igen. – Från studenternas håll ifrågasatte vi att departementet hade gjort sitt egna förslag och struntat i sin expertmyndighet och åsikterna från sektorn. Speciellt som man samtidigt pratade om från departementets håll att det var väldigt viktigt med frihet inom högskolesektorn. Det var ändå ett ledord som man hade från departementet, att det var viktigt med frihet och autonomi. Att samtidigt göra så här med ett förslag, det var vi väldigt kritiska till. Det vanliga är att alla berörda remissinstanser har omkring tre månader på sig att läsa igenom utförliga skriftliga förslag och komma med synpunkter innan en proposition ska klubbas i riksdagen. Den här gången har de bara en powepointpresentation som underlag och några dagar på sig. Av de 28 synpunkter på departementets förslag som kommer in är 3 positivt inställda. Där finns rektorerna vid Uppsala universitet, KI, SLU och KTH. Övriga 25 är emot departementets förslag, bland andra Sveriges förenade studentkårer, 9 lärosäten och universitetslärarnas fackförbund SULF. Ann Fritzell som vid den här tiden är förbundets chefsutredare skriver att förslaget är “olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt”. – Ilskan var i första hand kopplat till processen, både själva hearingen och den orimligt korta tid vi fick på oss för att reagera. Eftersom jag vet hur arbetet går till i regeringskansliet, så innebar det ju att de ändrade ju inte en stavelse på någonting som man hade tänkt. Det var ju praktiskt taget omöjligt med den tidsplan man hade. Det var ju bara ett spel för gallerierna. Jag var också frustrerad över att detta blev slutet på den process som redan från början hade varit tveksam. Och det var då du skrev det här remissvaret? – Ja, jag har skrivit många remissvar genom åren. Det här är det mest ilskna, frustrerade remissvar jag någonsin har skrivit. – Det här som vi brukar berömma oss med i Sverige att vi har den svenska modellen och att experter utreder och att man försöker belysa saker från olika håll och titta på konsekvenser och så, och att det sen remissbehandlas innan man lägger förslag i proposition till riksdagen, hela den processen var ju helt överspelad och ignorerad. På Utbildningsdepartementet möter vi statssekreterare Peter Honeth, ministerns närmaste man och den som ledde arbetet med förslaget till ett nytt utvärderingssystem. Han menar att det inte är anmärkningsvärt att departementet frångick Högskoleverkets förslag och istället gjorde ett eget. – Det är inget konstigt med det. Och sen stämde vi av det lite snabbt innan vi la en proposition. Men det är fel att kalla det här ett hastverk. Det hade en lång historia med flera remisser. I propositionen ingick också andra förslag som remissbehandlats i traditionell ordning, men det gäller inte utvärderingssystemet. – Till syvende och sist måste det vara regeringen som tar ansvar för de förslag som föreläggs riksdagen. Myndigheten är just en expertmyndighet som tar fram ett förslag. Och sen är det inte alls ovanligt att det behöver ändras på olika sätt. Och speciellt som man i det här fallet inte hade följt de direktiv som man hade fått från regeringen. Resultatet blev något som vi inte tyckte stämde med uppdraget och inte heller något som var rimligt utifrån det här med vad som är statens roll. Statens roll är att se om resultatet av utbildningen blir det som förskrivs. Universitetskanslersämbetets förslag fokuserade inte tillräckligt tydligt på det utan gick mycket in i hur verksamheten skulle bedrivas. Det tycker vi är universitets och högskolors ansvar, inte statens att ha uppfattningar om. Det var en ganska viktig principiell grund för det förslag som sen lades fram. – De direktiv som förelåg var att ni ska utarbeta ett utvärderingssystem som ska ha fokus mot resultat och mot de självständiga arbetena. Och det tyckte vi ändå att det var det vi levererade. Joakim Palestro igen, vid den här tiden biträdande chef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning. – Vi fick inget direkt uppdrag att det här ville man inte ha. Säkert antydningar, men det är väl symptomatiskt i statens nya styrning av myndigheter är att det sker via det som kallas mjuk styrning. Vi har mycket dialoger med regeringskansliet istället för konkreta uppdrag där man har ett underlag, det vill säga ett beslut och förordningar och regleringsbrev som underlag. Då kan man gå tillbaka. Här är lite svårare. Framför allt att kontrollera hur det faktiskt gick till. Det förekom i slutna rum mellan olika personer. Lena Adamson, dåvarande huvudsekreterare på Högskoleverket: – Vi följde allt det som fanns skriftligt beslutat. Och jag tycker fortfarande att vi försökte på alla sätt hitta en väg ut och det gjorde vi tills den dagen som riksdagen fattade sitt beslut och då gick vi därifrån. Och det tycker jag är det hederliga sättet att göra så. Efter det skriftliga regeringsuppdraget hölls det flera informella möten mellan departementet och expertmyndigheten för att följa upp arbetet med utvärderingssystemet. – Jag tror faktiskt, men det är min högst personliga uppfattning, att de nog var lite rädda att vi inte skulle göra som de sa. Att vi var sossifierade, eller hur man nu ska uttrycka det. Att vi under så lång tid blivit påverkad av den socialdemokratiska regeringen att vi inte ville förändra oss. Det vänder jag mig väldigt starkt emot. Vi som jobbar på myndigheter är väldig professionella. Vi lyssnar av och har ett uppdrag att leverera underlag. Sen är det våra politiker som beslutar. Men det fanns en vilja att kolla upp, och detta skedde i princip genom olika typer av möten som ägde rum, så ofta som en gång i veckan. Och det kan jag tycka att det är nästan ett orimligt inflytande ett regeringskansli kan ha på en myndighet, att man ska träffas så ofta för att stämma av saker. Det borde kanske kunna skötas en gång i månaden. I våras presenterade Statskontoret en rapport som visar att regeringen sen 2009 i högre grad än tidigare styr sina myndigheter informellt, alltså med tätare möten och avstämningar som komplement till den formella myndighetsstyrningen. Det finns fördelar med det, men det ställer också höga krav på både Regeringskansliet och myndighetsföreträdarna, så att informationsutbytet inte går utanför den formella styrningen. Tillbaka till tidig vår 2010 och den tidpunkt då Utbildningsdepartementet redovisar sitt förslag på nytt utvärderingssystem med hjälp av en powerpointpresentation. Istället för att vara med på det stora mötet med lärosätena och studenterna får Högskoleverkets ledning komma på ett enskilt möte före det stora. Det är Lena Adamson som går. – Och då var det så att Anders och jag hade ju pratat om det här och hade en misstanke om varför vi skulle se det här först. Man skulle vilja säga att det var förankrat på Högskoleverket. Jag hade ett uppdrag på det mötet och det var att göra tydligt att det här är inget som är förankrat hos Högskoleverket. Jag sa det vid tre tillfällen på det mötet så att det inte skulle kunna misstolkas. Det var inget roligt möte. Vid ett tillfälle sa jag att det här kommer inte att bli godkänt av ENQA, det uppfyller inte European Standards and Guidelines. Då säger han att regeringen kan bestämma vad den vill. Den kan bestämma vad du har för färg på väggarna på Högskoleverket. Det var den tonen som var. Tidigare under våren har Lena Adamson skrivit en debattartikel i Sveriges universitetslärarares facktidning. I artikeln varnar hon för att Sveriges nya utvärderingssystem kan bli underkänt av det Europeiska kvalitetsorganet för högre utbildning, ENQA. Hon skriver att regeringen har blandat sig i systemets utformning i allt för hög grad, vilket är förbjudet enligt ENQAs regler. Detta för att förhindra att länder med auktoritära statsskick lägger sig i sina myndigheters arbete för mycket. “Det är i det sällskapet vi befinner oss idag”, avslutar hon artikeln. – Som anställd på en myndighet ska man naturligtvis inte gå in i en politisk diskussion med departementet, det är inte alls ens roll. Men jag såg inte att jag gjorde det. Jag diskuterade metoden och försökte få dem att förstå att det här kommer inte att bli godkänt. Jag tycker att det var mitt ansvar i den här frågan. Jag visste, vi visste - vi visste att de visste - att det här systemet blir inte godkänt. Jag tycker att det är en enormt allvarlig fråga och då måste jag ta mitt ansvar att på olika sätt försöka förändra den situationen. Om man tyckte redan från departementets håll att Högskoleverket gör inte som vi säger och nu tycker de dessutom att vi är en diktatorisk regering? – Men då får man fråga sig, vad skulle vi göra? Skulle vi följa vår instruktion och regleringsbrev och regeringsuppdrag eller skulle vi följa det som sades informellt i sammanhang där man inte förde några minnesanteckningar? Det här är det man kallar för double bind. Att ge dubbla budskap. Man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt. Efter att regeringen till slut lagt fram sin proposition, Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen, anmäler socialdemokraten Marie Granlund processen till Konstitutionsutskottet. Bland annat skriver hon att regeringens samlade agerande väcker en hel del allvarliga frågor kring hur styrningen av högskolan egentligen fungerar. Men Konstitutionsutskottet framför ingen kritik, utan pekar på de relativt stora befogenheter regeringen har att styra sina myndigheter. Anders Flodström, f d universitetskansler och chef för Högskoleverket: Ingår det inte i jobbet att lyda departementet? – Nej det tycker jag inte att det gör. Myndigheterna representerar en sakkunskap - som Högskoleverket, som forskningsråden, som universiteten och Socialstyrelsen, ska ha en egen kraft genom att låta sakkunskapen synas gentemot politiken. Regeringen ska lyssna på sina expertmyndigheter säger den f d myndighetschefen. Det är regeringen som ansvarar för politiken, säger statssekreteraren på Utbildningsdepartementet. Häri ligger konflikten, regeringen har ansvar för politiken, men den ska också lyssna på sina expertmyndigheter. I det här fallet är de två inte överens om vem som ska lyssna på vem, och hur mycket. Ann Fritzell, som tidigare arbetat på både universitetslärarfacket och på Utbildningsdepartementet, liknar processen vid ministerstyre. – Statssekreterarstyre skulle jag kalla det för, men det är ju samma sak som man brukar mena med ministerstyre. Att ministern lägger sig i detaljer och styr under myndighetens arbete. Statssekreterarstyre, hur reagerar du på det? Statssekreterare Peter Honeth igen. – Då har man inte förstått hur ett departement fungerar, för det är inte så enkelt att en enskild person - allra minst en statssekreterare kan sitta och bestämma på egen hand. Det kan inte ens ett statsråd göra. Det är ändå en omfattande beredningsprocess också i regeringskansliet före ett beslut. Förra veckan berättade Kaliber om de problem som finns med det nuvarande systemet för utvärdering av högskoleutbildningar. Idag berättar vi om hur systemet drevs igenom av Utbildningsdepartementet. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har reformerna duggat tätt från Utbildningsdepartementet. Man har fattat snabba beslut som man sedan delvis fått backa från, kring t ex nationella prov, individuella utvecklingsplaner och lärarlegitimationer. När det gäller högskoleutbildning har lärosätena fått mindre eller mer pengar om vartannat. Och det nya utvärderingssystemet fick myndigheten sjösätta mycket snabbt. Man fick lägga rälsen medan man körde, enligt tjänstemän där. I september förra året kom beslutet från den europeiska kvalitetsorganisationen för högre utbildning, ENQA. – The agency should have played a bigger role in the development of the system. Myndigheten borde ha haft en större roll i utvecklandet av utvärderingssystemet, säger Achim Hopbach, styrelseorförande på ENQA, som också menar att det finns storabrister i utvärderingsmetoden. – När vi då får så skarp kritik från ENQA som vi har fått, då skadas anseendet för svensk högre utbildning internationellt sett. Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer: – Det påverkar ju förtroendet för svensk högre utbildning och de studenter som gått där. Joakim Palestro om kritiken från ENQA: – Den är mycket allvarlig. Det känns jobbigt att jobba utifrån de premisserna. Högskoleverket var en av de första organisationerna som blev ackrediterade. Vi har en bred internationell ansats där vi verkligen vill delta i internationella sammanhang och uppleva att det vi gör håller en bra kvalitet. Det påverkar vårt arbete och det kommer behöva göras ett antal åtgärder för att vi ska överstämma med ENQAs krav. Vissa saker måste vi revidera. Sverige är nu satt under granskning och kan uteslutas ur det europeiska samarbetet om bristerna inte rättas till. En universitetskansler avgår. Sverige får ett nytt utvärderingssystem för att mäta kvalitén i högre utbildning. Systemet underkänns av viktiga aktörer inom sektorn och av den Europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Peter Honeth på Utbildningsdepartementet igen.   – Jag tycker att de i vissa delar har rätt, i andra delar har de inte riktigt förstått hela systemet. Nu håller Universitetskanslersämbetet på med en förnyad ansökan och så får vi väl se hur ENQA bedömer den. Men då skulle det kräva att myndigheten hade större självständighet när det gäller att utforma utvärderingssystem? – Ja, eftersom det blev den här debatten så gick ju vi förhållandevis lite längre än vad vi hade önskat i att gentemot riksdagen beskriva hur det här nya systemet skulle fungera. Den typen av detaljer hade vi kanske normalt inte gjort. Och det har vi också sen sagt att Universitetskanslersämbetet måste få ett större ansvar att närmare utforma systemet. Peter Honeth tycker att det är naturligt att utvärderingssystemet nu justeras i efterhand. Och enligt den senaste budgetpropositionen kommer man att fortsätta med det nuvarande systemet. Är du självkritisk i någon mening? – Ja, det måste ju vi också vara, för det blev ingen bra process mellan oss och dåvarande Högskoleverket. Det är bara att konstatera. Det var ju inte bra. Och vi hade säkert skuld i detta  och det hade säkert Högskoleverkets dåvarande ledning, och vi får väl på båda sidor fundera över vad det berodde på. Vi har ändå som resultat av den här processen ett system som fungerar. Det kan behöva justeras i vissa detaljer, men det fungerar. Hur tror du att det kommer sig att det blev så infekterat att den dåvarande universitetskanslern avgick? – Ja, det får du fråga honom om. I mina ögon är det inte konstigt att en myndighet och regeringen har olika uppfattningar. Tillbaka till Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek dit den förre universitetskanslern Anders Flodström återvände till jobbet som professor efter sin avgång. Hur kunde det gå sådan prestige i det här, hur kunde det bli så låsta positioner? – Det är en sådan fråga som jag fortfarande rannsakar mig själv. Det är en fråga som får ställas till mig, som du gör nu, och till Peter Honeth. Och jag tror tyvärr att även mot den erfarenhet vi har nu efter tre år, om vi skulle diskutera det här igen, så tror jag inte vi skulle hitta någon annan lösning. Jag tycker att ett system att mäta de verkliga resultaten från utbildningarna är alldeles utomordentligt, men problemet ligger i att utföra den här politiska logiken, så har man varit fruktansvärt usel och man har ställt till en helvetes massa bekymmer. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz  

Egypten - militärkupp eller folklig resning? Den dramatiska veckan i Egypten skildras av vår utsände Kajsa Boglind som följt demonstrationerna på nära håll i Kairo. Vart är Egypten på väg? Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén. Myndigheterna lobbar vidare Om att synas och lobba för sin verksamhet från en ballongutsmyckad buss. Myndigheterna tar tillfället i akt att visa upp sig under politikerveckan i Almedalen på Gotland. Vår inrikespolitiske reporter Karin Eriksson rapporterar från Almedalen. Vårt beroende av bin Utan biet klarar sig inte människan. Och trots att biodlarna blir fler för varje år, blir bina allt färre. Vår reporter Moa Larsson har pratat med urbana biodlare om liten stekel som sätter ljuset på ett stort miljöproblem. Krönikör är Ulf Wickbom och i panelen idag om vinster i välfärden blir en vänsterframgång.

Rumänska Adriana och hennes familj har flyttat Europa runt i jakten på jobb. Men hos den svenska Arbetsförmedlingen får de kalla handen. Trots att EU:s regler ger dem rätt till hjälp. Det handlar om Lekplats Europa. Social security coordination enables you to move around Europe and not lose out on your social security rights. Social security coordination – Europe is  your playground. Med frasen Europe is your playground, Europa är din lekplats, ville EU-kommissionen 2010 i en kampanj informera om vilka sociala rättigheter du har om du flyttar inom EU för att jobba. Den fria rörligheten är en grundstomme inom EU-samarbetet, en möjlighet som EU-kommissionen jobbat för att fler ska utnyttja. Tusentals besökare kryssar fram och tillbaka mellan utställningsborden i den stora mässhallen i Västerås. Det är mars och Sveriges största rekryteringsmässa. I en del av mässhallen finns Europa representerat, genom arbetsförmedlare från till exempel England, Irland, Malta och  Norge. Och många, speciellt unga, passar på att ställa frågor. Att jobba utomlands en sväng lockar. Hej, vad heter ni? - Matilda, - Lovisa - Hedda -- England och Storbritannien i så fall tror jag. Jag har planerat att flytta dit kanske vid den här tiden nästa år med några kompisar, men vi får se… Vad ser du framför dig? Hur kommer det bli där då? – Haha, ja det vet man aldrig, Käka en avokado om dan, inte leva på så mycket och jobba asmycket typ. Men vad händer om pengarna tar slut då? Och ni inte har nånstans att bo? – Då flyttar man hem igen. – Ja förklara för mamma att det gick inte som jag hade planerat haha Matilda, Lovisa och Hedda har tack vare den fria rörligheten rätt att söka jobb inom EU och ska behandlas som landets egna medborgare. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som söker sig till Sverige inte behandlas på samma sätt som svenskar när de söker jobb. Hur Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa, i stället blir en återvändsgränd. Samtidigt fylls härbärgen i Sverige av jobbsökande fattiga EU-migranter. Kaliber har i över ett halvår följt barnfamiljen från Rumänien som i jakten på jobb har rest Europa runt. I Sverige har det blivit en jakt på 10 siffror. Ännu en jobbmässa, men nu Göteborg. Bland montrar, gratiskarameller och broschyrer springer Adriana 28 år från Rumänien. Några steg bakom går hennes man Nelu och kör en barnvagn. Do you have a plan? – I'm going in all those places. Adriana pratar med så många arbetsgivare hon kan, allt från bemanningsföretag till taxibolag. Men alla vill de ha samma sak, 10 siffror. Ett personnummer. – They all need personal number. Adriana och Nelu har med hjälp av den fria rörligheten tagit sig till Sverige för att söka jobb. Men hittills har det inte gått som de tänkt. Och de där tio siffrorna har ständigt dykt upp som ett hinder i sökandet. Men vår berättelse börjar i oktober 2012.  I en glänta i skogen på Hisingen utanför centrala Göteborg står några tält uppställda. – This is our tent. I ett av tälten, ett blått som är täckt med en presenning, ligger lite leksaker. Här har Adriana, Nelu och deras fyraårige son Gaby sovit i snart två månader. På dagarna är de inne i centrala Göteborg och söker jobb. – In the day it's ok, if it's not getting wet. But in the night it's getting wet and the smell is not very good also. I can show you some insects. I told you that they bite. Det har varit blött, kallt och en massa kryp som bits berättar Adriana och pekar in i tältet. En bit bort inne i skogen ligger en planka över ett hål i marken. Det är toaletten. Adriana visar en vit påse. Här förvarar de bröd, bananer, ost och annan mat. Mycket får de från kyrkan inne i stan. – So we put all the time the food in the tree. It's better for the insects also do not come inside and for us. Påsen har de hängt i ett träd. Så det inte ska lukta för mycket och för att inte för många insekter ska ta sig in i tältet.  Nelu och Adriana kommer från Rumänien. Ett av EU:s fattigaste länder,  runt en tredjedel av befolkningen lever enligt EU:s mått i allvarlig materiell fattigdom. 2007 blev Rumänien medlem i EU.  Nelu och Adriana gav sig, som många andra Rumäner, ut i Europa i jakten på jobb.  De berättar hur de träffades i Spanien för att sen flytta från land till land. De har vandrat genom Tyskland, liftat genom norden och bott på gatan i jakten på jobb. Två barn har de fått under sin resa. Gaby smiter in i det blå tältet och börjar leka med en speldosa. Han är fyra år men pratar inte.   Gaby har autism. I ett läkarutlåtande kan Kaliber läsa att han  är i behov av en specialistutredning för att kunna få rätt rehabilitering. Gabys lillasyster, Elena, bor just nu hos farföräldrarna i Rumänien. De lever redan under knappa förhållanden och kan inte ta hand om Gaby. – Gaby wasn't so happy in the beginning, but after that he was ok. I början tyckte inte Gaby om att bo i det blå tältet berättar Adriana. Det var trångt, kallt och mörkt. De hade inget ljus i tältet på flera veckor. – It was good to be in here. Better than being on the street. Men det har varit mycket bättre att vara här än att vara på gatan säger hon. Den ekonomiska krisen i Europa har satt den fria rörligheten på prov. Det säger Peo Hansen,  biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet. – Tendensen är att vi ser en ökad utvandring från krisländerna och vi ser att många av dem söker sig till EU-länder där de tror sig ha bättre utsikter. Han talar om hur människor i krisens spår mer eller mindre tvingas till ett liv som nomader. Att den fria rörligheten inte används som den var tänkt. – Den skulle ha en utjämnande effekt på EU:s arbetsmarknad, men den vi ser nu, och som hamnat i fokus nu, är att människor som är arbetslösa använder den fria rörligheten mer som i ren desperation därför att de vet att utsikten i deras egna länder är lika med noll. Och då prövar de att helt enkelt åka på vinst och förlust. De ser det här som ett desperat försök. Trots att den fria rörligheten inom EU är en grundstomme har den nu börjat ruckas på. Spanien fick i december tillstånd från EU-kommissionen att förlänga de restriktioner för rumänska arbetare de haft sedan 2011. Och det är nu systemet testas säger Peo Hansen. – Därav kan man prata om att det som en gång var det här stora paradnumret från EU:s sida, med att den fria rörligheten var något man skulle uppmuntra, så har det idag blivit en kris där vi inte vet vart utvecklingen ska gå. Vad tycker du om utvecklingen som sker nu? – Jag tycker den är ganska läskig. I Storbritannien gjorde nyligen premiärminister David Cameron ett uppmärksammat utspel. Han vill införa begränsningar för rumäner och bulgarer när de vid årsskiftet kommer ha rätt att röra sig fritt inom hela EU. Ett utspel som statsminister Fredrik Reinfeldt var snabb att kritisera i SVT. – Han för precis som Göran Persson  en gång gjorde diskussioner om hur fall det ska leda till social turism. Jag tycker det är olyckligt. Jag tror på ett Europa som ska vara öppet och ha fri rörlighet. Och där vi snarare ska ställa frågan hur vi ska underlätta för människor som kommer hit att komma in i arbete. Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma in i arbete. En viktig väg till jobb är Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen ska hjälpa jobbsökande från andra EU-länder precis på samma sätt som svenskar.  Men Kaliber får höra att EU-migranter inte alls behandlas lika och det talas om en slags B-lista. – Any kind of work, any kind. Vi söker alla sorters jobb säger Adriana. Hon sitter, och fyller i en inskrivningsblankett på en arbetsförmedling på Hisingen i Göteborg. Hon har gjort samma sak flera gånger tidigare säger hon.  – Hej. – Hej. I just filled out those papers… Det blir Adrianas tur att få hjälp. Men när hon lämnar in sitt papper frågar kvinnan vid servicedisken om Adriana har sina tio siffror i Sverige. – But you haven't your ten numbers in Sweden? – No. Nej säger Adriana. Då kan vi inte göra mer just nu får hon till svar. Siffrorna kvinnan frågar efter är antingen ett svenskt personnummer eller ett så kallat samordningsnummer – ett sorts tillfälligt personnummer som myndigheter kan använda. Kvinnan bakom disken stämplar Adrianas inskrivningsblankett och sätter in det i en pärm. Adriana är välkommen tillbaka när hon skaffat sina siffror. Jag vill veta mer om pärmen och varför inte Adriana blir inskriven i arbetsförmedlingens digitala system där de normalt sett utför sina jobbmatchningar. Jag får prata med samordnare Lena Ekström. – För att kunna registreras som arbetssökande i vårt system så måste man ju ha ett svenskt personnummer, eller ha ett samordningsnummer. Och har man inte det då skriver man in sig manuellt på ett papper som vi har i en pärm som vi låser in här på kvällen. Tills man uppvisar att man har ett personnummer och det kan man ju få på Skatteverket. När de har visat upp det då registrerar vi in dom i vårt arbetssystem som vi använder då. Arbetsförmedlingen kan alltså inte registrera Adriana på samma sätt som svenska sökande säger samordnare Lena Ekström. I stället sätts hennes inskrivningsblankett in i en pärm. Och eftersom Adriana inte har ett svenskt personnummer blir hon hänvisad till Skatteverket för att skaffa ett samordningsnummer.  Så hon kan skrivas in på riktigt. – Skatteverket Mikael Udd. Men när Kaliber kontaktar Skatteverket, säger de att det här är helt fel. Mikael Udd är rättslig specialist på verket. – Om det är en annan myndighet, en statlig myndighet, som har ett behov av ett samordningsnummer, då ska de lämna en begäran till Skatteverket. Så en privatperson kan inte komma till er och säga att man vill ha ett nummer? – Nej det är inte så det går till utan en begäran ska komma från en myndighet. Det är alltså Arbetsförmedlingen som ska vända sig till Skatteverket om de har ett behov av ett samordningsnummer – inte Adriana. Och det visar sig att Adriana inte är den enda EU-migrant som inte kunnat skriva in sig på vanligt sätt hos Arbetsförmedlingen utan hänvisats till Skatteverket. – Arbetsförmedlingen har rätt att ge en arbetssökande ett samordningsnummer, men man gör det inte. Jag träffar Claes Haglund, projektledare för Crossroads, ett projekt som drivs av stadsmissionen med bidrag från Göteborgs stad. Här kan arbetslösa EU-migranter få hjälp. Och Claes Haglund träffar ofta personer vars ansökningar hamnar i pärmar på Arbetsförmedlingen. – Du skriver in dig på arbetsförmedlingen, du skrivs in på ett papper – som du i min värld lika gärna kan ta med dig det där pappret därifrån. Och det är ett brott mot reglerna som vi har skrivit på när vi blev EU-medlemmar. På Crossroads erbjuds svenskundervisning, mat och rådgivning om hur man söker jobb. Men många EU-migranter jobbar svart när de inte kan hitta några vita jobb säger Claes Haglund. – En del av de vi träffar desperata, man tar det som erbjuds. Och detta hjälper ju – vill jag påstå – hjälper ju svenska samhället till med nu när man stänger ute den här gruppen. Man blir hänvisad till svartarbete. Man blir hänvisad till att stå utanför samhället. En fantastiskt obehaglig utveckling tycker jag. Vi får höra att  kritiken mot Arbetförmedlingens hantering av EU-migranter även finns inom den egna myndigheten. Birgitta Everås har jobbat på flera olika kontor inom arbetsförmedlingen i Göteborg. – Om syftet är att söka jobb i Sverige så tycker jag man kan säga att det är ett hinder för den fria rörligheten om man inte får ett samordningsnummer. För då är man nästan hundra procentigt hindrad från att få ett legalt arbete. Hon började på eget initiativ skaffa, eller rekvirera samordningsnummer som det kallas,  till EU-migranter så att de kunde skrivas in på samma sätt som svenska sökande. – De hade möjligheter att få jobb och jag har sett ganska många som lyckats att få ett arbete. Men för några månader sedan hände något säger hon. Hon säger att hon från Arbetsförmedlingens huvudkontor fick höra att hon skulle sluta rekvirera samordningsnummer till sökande EU-migranter. – Jag tyckte det var orättvist. För den gruppen. De har ju rätt till det, de har rätt att resa runt och söka arbete, men så i praktiken så blir de ju hindrade när de kommer hit då. Och det visar sig att kritiken inte är ny. Vi hittar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, från 2010. Redan där konstateras brister i hur arbetsförmedlingen registrerar EU-migranter utan person eller samordningsnummer – att de inte kan matchas mot jobb på lika villkor. – Please take a place. För Adriana fortsätter sökandet efter jobb. Men livet har också tagit en helt annan vändning. Adriana är på en Barnmorskemottagning i centrala Göteborg. Hon ligger på rygg på den vita britsen och lyssnar på hjärtljud. Hon är gravid i vecka 36. Barnmorskan Gullborg Fjeldstad känner väl till familjens situation. -- … and you can see the belly is growing and it's following the line. And it's fine. – Yes it is. Adriana och hennes familj har nu fått lämna blå tältet på Hisingen. En frivilligorganisation betalar för ett rum på ett vandrarhem utanför Göteborg. Men för hur länge vet inte Adriana. En natt i november börjar värkarna. Ambulansen hämtar Adriana på vandrarhemmet och en halvtimme efter hon kommit till förlossningen,  föds sonen Mihail. – Baby, baby… 6 timmar gamla Mihail ligger i Adrianas famn. Han har lite mjölk runt munnen. – He was just trying to eat. Got some milk around his mouth. Adriana oroar sig redan för hur livet utanför sjukhuset kommer bli, men säger att Mihail kommer få det bra hur det än blir. Även om de får bo på gatan igen tills de lyckas få ett jobb. – So he's fine. He´s healthy. He is just fine. He will be fine. Vi träffar Gullborg Fjeldstad igen. Adrianas barnmorska från Barnmorskemottagningen. Hon har följt familjens jobbsökande på nära håll. – Det verkade som det var en slags catch 22. Myndigheterna kräver arbete för att ge dem de fyra sista siffrorna.  Och arbetsgivarna vill gärna ha personnummer för att de ska få arbete. Men de var väldigt upptagna av att få detta, att göra vad som helst för att vara självförsörjande och inte vara någon till last, sade hon. Gullborg har samlat in kläder till familjen och försökt se om det funnits någon hjälp från samhället att få i väntan på det där jobbet. – De är i en sån odefinierad situation. De är inte asylsökande, inte flyktingar, inte gömda. De är EU-medborgare som har rätt att vara här, men ändå inte hör hemma nånstans. Men de verkar som de inte finns. Ingen ser dem. Förra året skrev Stadsmissionen i Stockholm i sin årliga hemlöshetsrapport att andelen hemlösa EU-migranter ser ut att öka i Sverige. Kaliber försöker ta reda på hur stor den här gruppen egentligen är, men det är svårt. Socialstyrelsen har hittills inte räknat inte in den här gruppen i sin hemlöshetsstatistik. I år blir första gången. Men siffrorna blir offentliga först senare i vår. Varken Statistiska centralbyrån, Migrationsverket, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen har några siffror. Kaliber skickar ut en enkät till kommunernas socialtjänster. 83% har svarat och 70% av dom säger att de sedan början av 2012 haft kontakt med fattiga EU-medborgare som sökt hjälp. Över 100 kommuner uppger att de haft kontakt med barnfamiljer. – Här har vi då sovrummen, dubbelrum. I en röd barack i Göteborg, tvärs över älven från köpcentret Nordstan, bor några av de hemlösa EU-migranterna i natt, på Stadmissionens akutboende Gatljuset. Enhetschef Daniella Andreoli, visar mig runt bland sovsalar, tvättstuga och fikarum. – Det är här inskrivningen sker klockan tre varje dag. Då har vi i en lång kö som går ut här i korridoren, där man köar för att få en nattplats då. Fick alla plats idag? – Nej. Alla fick inte plats idag. Här är trenden tydlig säger hon. Idag är majoriteten av besökarna på akutboendet arbetssökande,  hemlösa EU-migranter. – Under januari månad 2013 hade vi 481 sovande nattgäster hos oss. 302 personer var EU-migranter. Och det är ju en rätt stor del. Vår bild är att målgruppen definitivt har vuxit och blir fler och fler. I Stockholm finns sedan  i vintras två härbärgen specifikt för den här gruppen. Härbärgena är så välbesökta att platserna får lottas ut bland de köande. I Göteborg finns inget sånt särskilt härbärge. – Det som händer nu är att vi slussar ihop personer – missbrukare bland annat – med EU-migranter som absolut inte lider av något missbruk eller psykisk ohälsa eller egentligen någon social problematik över huvudtaget. Och det blir inte bra.  Deras mål – många av dem, ska jag väl uttrycka mig – som vi har pratat med, målet med att de är här i Sverige är ju att de vill jobba. De vill jobba säger hon. Och de vill jobba vitt. Men precis som Adriana, stöter många på problem när de kommer till Arbetsförmedlingen eftersom de saknar person eller samordningsnummer. En kritik som Stadsmissionen i Stockholm också lyfter i sin hemlöshetsrapport förra året. Scen 11, Adriana samlar burkar – In which direction are you going? – Inside first. Adriana försöker se om det finns några pantburkar i papperskorgarna runt centralstationen i Göteborg. Nästan varje dag åker hon in till stan, besöker arbetsförmedlingen och sätter upp jobbansökningar på lyktstolpar.  Pantburkletandet är ett måste för att få in pengar när hon inte har något jobb. Det ger inte så mycket, kanske 50 kronor i veckan.  Det är hård konkurrens om pantburkarna. -- … I didn't see what she threw away. Maybe it was a bottle. Adriana vill bli inskriven på samma sätt som andra på arbetsförmedlingen – ha en chans till ett vitt jobb. Men hittills har det bara blivit lite svarta städjobb hemma hos privatpersoner för att få pengar till saker som mat och blöjor. Vi frågar henne gång på gång under det halvår vi följer henne varför hon inte åker tillbaka till Rumänien, varför hon väljer att vara i en så osäker situation i Sverige med två små barn. Varje gång blir svaret att trots att det är jobbigt här så är det värre i Rumänien. Där finns ingenting. – No, no bottles, nothing. No way to make money. Det finns inte ens burkar att panta i Rumänien säger Adriana. Och när det inte finns några jobb så är pantburkar bättre än inget. Scen 12 AF Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma i arbete. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som Adriana inte alltid får samma hjälp som svenska sökande när de kommer till Arbetsförmedlingen. Att det blir en återvändsgränd. När Kaliber kontaktar Arbetsförmedlingens huvudkontor står det klart att detta är något de redan känner till. Vi får prata med  Martin Sandblom, utredare på enheten Arbetslöshetsförsäkring som säger att Arbetsförmedlingen i de här fallen ska rekvirera samordningsnummer, men inte alltid gör det. – Vill man vara inskriven och ta del av vår service så ska vi rekvirera samordningsnummer. Och jag tror också att vi gör det i vissa fall, men inte alls i alla de fall där vi borde göra det. Vi har också haft den frågan uppe nyligen i ett möte för att slå fast rutiner för hur det ska gå till. Martin Sandblom säger att det inte finns några tydliga rutiner för hur den här gruppen arbetssökande ska hanteras. Att det är därför det blir fel. – Jag tror det har funnits en stor osäkerhet i vår organisation. Bara en dryg vecka innan vi ska publicera det här reportaget händer något. Arbetsförmedlingen fattar ett beslut: att de lokala arbetsförmedlingarna nu ska rekvirera samordningsnummer för samtliga arbetssökande EU-medborgare utan svenskt personnummer som vill skriva in sig. Said Maroufkhani biträdande chef på avdelningen för förmedlingstjänster säger att beslutet innebär att  EU-migranter nu ska få den hjälp de har rätt till. – Jag kan förstå det alltså att man inte har tycker inte det finns rutiner för detta just med anledning utav att den information som gått ut inte varit särskilt tydlig. Och det är därför vi nu går ut med det här beslutet och också uppdaterar våra riktlinjer och handläggarstöd.  Men vad tänker du då om att EU-medborgare har skickats till Skatteverket för att ordna detta själva? – Nej jag tycker det är beklagligt att det har varit på det sättet. Och det tar vi ju på oss självklart att så ska det inte behöva vara. Said Maroufkhani säger att de uppmärksammade problemet först i år och inte känner till att brister konstaterats redan tidigare, bland annat av Stadsmissionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Vi frågar hur han ser på det som arbetsförmedlaren Birgitta Everås säger, att hon så sent som i höstas uppmanats att sluta rekvirera samordningsnummer åt EU-migranter . – Det är väldigt beklagligt att hon fått den informationen från huvudkontoret. Hur kan det komma sig? – Ja det är ju alltså den bristande informationen som vi nu försöker åtgärda. Vad händer med alla inskrivningar som sitter i pärmar runt om i Sverige nu då? – Ja då kommer man gå igenom dem och göra det som behöver göras, att rekvirera samordningsnummer och alltihop, om det inte redan gjorts, och registrera elektroniskt i våra system. Adriana och hennes familj har varit i Sverige i över ett år nu. Arbetsförmedlingen har ännu ej fattat beslutet om samordningsnummer när vi träffar henne i början av mars. Vi har nyheter till henne. Kaliber har gjort det som Arbetsförmedlingen alltså skulle gjort för länge sedan. Vi har ringt Skatteverket. – Ja hon har ett samordningsnummer. Det visar sig att Adriana redan har ett samordningsnummer. November 2007 var Nelu och Adriana på genomresa i Sverige på väg till Finland. Adriana var gravid med Gaby i femte månaden. Paret bodde på gatan i Stockholm när de fick  höra om en varmare sovplats.  En lekstuga. Men ägarna ringde polisen. Brottet rubricerades som hemfridsbrott. En kort tid efteråt rekvirerar polisen ett samordningsnummer för Adriana. Jag visar Adriana  numret. Hon säger att  hon inte visste att hon hade ett samordningsnummer. Hon blir förvånad, men samtidigt glad. Nu kanske hon kan skriva in sig på Arbetsförmedlingen på riktigt. – Maybe I can find a job. Adriana är återigen på Arbetsförmedlingen. Den här gången har hon en  utskrift från Skatteverket med sin hand med sitt samordningsnummer i sin hand. Och plötsligt öppnas dörrarna. Hon får sitta ner med en handläggare för första gången och hon skrivs in Arbetsförmedlingens digitala system. Ett  möte bokas om två veckor. How does it feel now? – Much better. It's better that we found it now, so we have some more chances to get some work. So it's very good. Nu har vi kanske en chans säger Adriana och viker ihop lappen med det inbokade mötet och lägger det i fickan. Reportrar: Linda Belanner, Mina Benaissa och Sofia Boo Research: Victoria Gaunitz och Epp Andersson Producent: Sabina Schatzl

Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen. – Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek. Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna.  Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats. Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället. I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom? – Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag. Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck. – Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar. I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar. Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt. – Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker. Var vet ni då om vart de tar vägen? – Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva. När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan.    --Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen. Hur ofta kommer dom tillbaka? – Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet. Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann. En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta.   Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna. – Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med. – Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en:  Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår. Och det är det enda ni har? – Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting. Och vad vet ni om var de här barnen är idag? – Vi vet ingenting om var de är idag. Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de? Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation. Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende. – Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare. Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna. – Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare. Vad tänkte du då? – Jag kom på att ta livet av mig. Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige. – Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen. Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa. Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden. På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm. Så det är här du bor? – Ja, jag bor här. Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma. Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd. Var sover du? – Jag sover i andra rummet. Vill du visa? – Ja. Här var det mörkt. – Ja, det finns ingen lampa. Hur skulle du vilja beskriva ditt rum? – Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa. Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger? – Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka. Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa? – Jag går till det andra rummet. ”Mördare utan ansikte”  Henning Mankell – vad har du mer för böcker? – Anne Franks dagbok. Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark. I Danmark, varför gav de dig avslag där? – Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske. När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska. Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu? – Det har gått nästan ett år. Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå? – Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige.  --Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd. Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan. – Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden. Varför? – Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd. Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007. Har du några regler när du går hem från skolan? – Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg. Varför gör du så? – För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag.   Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka. – Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen?  – Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig. Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson. Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas. – Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare. Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten. – Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet. Vad kan det vara mer för tips? – Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet.   Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin. – Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju. Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård? – Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det.  Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar. – Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen. Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans. Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera. – Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land. Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin. – Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande. Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel. – Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp. I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen: – Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid. Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen. – Var hon är idag det vet vi ju inte. På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel. – Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda. Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen. – Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande. Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket. – Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig. Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen: – Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar. Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen. Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. – Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det. Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström. – Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget. Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström. – Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart. Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen. – Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation. Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat. Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke  Producent: Eskil Larsson

De skandalomsusade bröstimplantaten från Frankrike sprider skräck bland tusentals kvinnor. I Sverige har drygt 4000 kvinnor fått undermålig silikon inopererad i kroppen men ingen verkar kunna ställas till svars. Myndigheterna i Sverige råder de drabbade kvinnorna att behålla implantaten så länge de inte orsakar påtagliga besvär. Men den här skandalen är inte den första. Bröstimplantat i allmänhet och silikon i synnerhet har länge varit omstridda och larmen har avlöst varandra. Dagens program blickar bakåt och hittar en implantathistoria kantad av skandaler. Vi möter Jessica Lejkemo som bär de ökända PIP-implantaten och ständigt är orolig för att giftet ska läcka ut i kroppen. Medverkar gör också Gert Bruse, utredare på Läkemedelsverket som noga följer analyserna av de förbjudna implantaten och Anders Tegnell, avdelningschef på Socialstyrelsen. För 40-åriga Krista har den senaste skandalen inte påverkat beslutet att förändra sig, hon litar på att det kommer att gå bra när hon lägger sig på operationsbordet om ett par dagar.

En stor nyhet i veckan har varit att Läkemedelsverket misstänker att det finns en koppling mellan narkolepsi och den stora vaccinationskampanjen 2009-2010 mot influensan H1N1, så kallad svininfluensa. Ett sextiotal barn och ungdomar har insjuknat i den ovanliga sömnsjukdomen narkolepsi strax efter att de vaccinerats. Myndigheterna har nu stoppat vaccinationsmedlet Pandemerix till barn och ungdomar under 20 år. Det finns idag 4000 narkoleptiker i Sverige. På grund av det inträffade kommer kunskapen och forskningen om sjukdomen att öka, tror Lotta Bergkvist som är medicinsk forskare och utredare på Läkemedelsverket. Vetenskapsradion granskar organhandeln. Ett av de länder dit svenska organköpare åkt är Kina, som är ett av defem största säljarländerna i världen, enligt en sammanställning som gjordes för några år sen av Världshälsoorganisationen WHO. Organen kommer nästa uteslutande från avrättade fångar, berättar Sveriges Radios Kina-korrespondent Hanna Sahlberg. I källaren till evolutionsmuseet i Uppsala står 40 lådor med bland annat dinosauriefossil 100 miljoner år gamla. De här lådorna kom från en insamlingsresa i Kina på 1920-talet och de har aldrig tidigare öppnats. Det var museets grundare professor Karl Wiman som samlade in materialet. Men när Karl Wiman slutade kom en efterträdare som inte var lika intresserad av dinosaurier, det blev en ny forskningsinriktning och lådorna glömdes bort. Professor Wiman samlade även in fossil av däggdjur, en till två miljoner år gamla. I den sjunde lådan hittar intendent Jan-Ove Ebbestad och hans kollegor björnar och noshörningar. Ytterligare ett fynd av rävens dvärgbandmask gjordes i veckan, dvärbandmasken som också kan infektera hundar och dessutom göra människor svårt sjuka. Det var i en rävhona från Lanneröd i Bohuslän som SVA, Sveriges veterinärmedicisnka anstalt, hittade masken. Det är från samma område som den förra och första infekterade räven hittades i februari. Det nya fyndet bekräftar att smittan finns i detta område, enligt Ann Lindberg som är veterinär och epidemiolog på SVA. Efter det första fyndet utfärdade myndigheterna rekommendationer för hund- och kattägare i Uddevalla, Munkedal, Färgelanda och Vänersborgs kommuner. De tidigare rekommendationerna från SVA gäller även nu. Hundar som vistats lösa i det aktuella området bör avmaskas regelbundet. Förra veckan inleddes även en insamling av sorkar i Bohuslän för att ta reda på om även de är smittade. Redaktör Gustaf Klarin gustaf.klarin@sr.se

Ett dråp förändrar livet för det unga sameparet som håller på att bilda familj i mitten av 1800- talet. Stor- Nila råkar i ett slagsmål ha ihjäl Sven Sjulsson som lämnar efter sig två föräldralösa barn. Sonen som var tio år blev vittne till händelsen och dottern Kristina Maria var bara sju år gammal när hon blev föräldralös. Efter dråpet sitter Stor- Nila på Långholmen många år. Under tiden hinner renarna skingras och det unga paret kommer framöver att leva i utanförskap och fattigdom. Stor-Nila och Lill-Docka var kändisar i sin tid. När de hittades döda på fjället,76 år gamla, skrev tidningarna om händelsen och om deras dramatiska liv. Man hade funnit dem liggande intill varandra, Lill-Docka insvept i Stor-Nilas rock. Birger Ekerlid har forskat i sameparets historia. Han härstammar både från förövaren och offret. Förutom alla böcker och dokument som kommer från arkiv har han också bandinspelningar där människor födda på 1800 talet berättar om Stor- Nila och Lill- Docka.  På Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har Birger funnit 21 inspelningar där det berättas om Stor- Nila. Länk till: Birger Ekerlid har skrivit boken Fattiga som de voro. Berättelsen om Stor- Nila, Lill- Docka och andra människor i Lappmarken under 1800- talet. Sockenlapparna – en försvunnen folkgrupp Det fanns under 1700- och 1800-talen en grupp samer speciellt anställda för att göra vissa sysslor som bondebefolkningen inte ville utföra själva. Som att slakta hästar, flå hundar och kastrera boskap. Ingvar Svanberg är etnolog och forskare vid Uppsala universitet. Han började intressera sig för den här folkgruppen när han själv var student. -Jag frågade min handledare om de samer som Carl von Linné sa sig ha träffat så långt söderut som i Äppelbo i Dalarna, och nere i Hälsingland. ”Det måste ha varit sockenlappar” sa min lärare. ”Där har du något att forska om”. Så blev det, och med tiden blev det en bok om den här folkgruppen som numer är borta som grupp. -Jag upptäckte i stort sett en ny folkgrupp som inte varit beskriven tidigare, säger Svanberg.. Det handlar om en grupp samer som var isolerad från de samiska sammanhang vi vet något om idag, såväl språkligt som släktmässigt. De fanns i södra norrland från Ångermanland och Medelpad i norr och ner till södra dalarna, Gästrikland, och faktiskt så långt ner som till nordöstra uppland. Namnet ”socken-lapp” kommer sig av att varje socken i det här området hade krav på sig att stå för försörjningen av en samefamilj. Familjerna skulle få mat och tillgång till bränsle, ibland också enklare bostäder, mot att de utförde vissa sysslor:  -Det handlade om att slakta hästar, kastrera boskap, avliva hundar och flå dem, och dessutom gjorde de en hel del korgarbeten och andra hantverk, berättar Svanberg. Samma slags tjänster utfördes i södra Sverige av bödelsdrängarna – rackarna, och på vissa håll i Skåne och på västkusten av de så kallade nattmännen. Ändå fanns det skillnader mellan rackarna och sockenlapparnas sociala status berättar Ingvar Svanberg. -Det fanns mycket starkare aversioner mot rackarna. De fick inte komma in på krogen, ofta fick de inte begravas på kyrkogården, de var avskydda på alla sätt. Men den sortens hat fanns inte alls mot sockenlapparna. Visserligen ville sockenbönderna inte slakta sina hästar själva men man hade inte samma aversion mot det jobbet som man verkar ha haft i södra Sverige, säger Ingvar Svanberg. Därmed följde inte rädslan med gentemot dem som utförde det jobbet. Sockenlappssystemet kom till i början av 1700-talet. Det blev ett sätt för myndigheterna att hantera en folkgrupp som från myndighetshåll uppfattades som ett problem. Sockenlapparna fanns i det aktuella geografiska området sedan tidigt 1600-tal och där hade utfört de här tjänsterna också innan de blev bofasta Men myndigheterna tyckte att de skulle flyttas till de områden där de hade sina ”rätta jaktmarker” som man uttryckte det. Man fångade helt enkelt in samerna i södra norrland och flyttade dem till norra Norrland där man ”släppte” dem. Men sockenbönderna i södra norrland protesterade och ville ha dem och deras tjänster nära sig. Myndigheterna fann då på råd; varje socken fick ta på sig att ”hålla” en sockenlapps-familj. De fick en del livsmedel, tillgång till bränsle och ibland också enklare bostäder. På så sätt blev den här gruppen samer bofast. -Bönderna agerade till samernas fördel, de uppvaktade både landshövdingen i Gävle och kungen för att de skulle få finnas kvar i södra norrland, berättar Ingvar Svanberg. Socken-lapparna höll sig länge till sin egengrupp när det gällde äktenskap och social umgänge men de var trots allt ganska populära inslag hos bönderna. -Man bjöd ofta in dem för att berätta sagor, säger Ingvar Svanberg, och tillägger: -Det fanns också många duktiga spelmän bland socken-lapparna, och de var förstås populära. I slutet av 1800-talet förändrades villkoren i samhället. Industrisamhället avlöste jordbrukssamhället, och med det bröts de gamla strukturerna i samhället upp. Socknarna började tappa sin gamla roll, och bristen på arbete på landsbygden drev folket till städerna. -Socken-lapparnas barn och barn-barn följde med bondbarnen till städerna och började arbeta där istället. Därmed blev de assimilerade och folkgruppen försvann, bortsett från enstaka äldre personer som blev kvar på landsbygden, berättar Ingvar Svanberg. -Vi ser i kyrkböckerna hur de plötsligt börjar gifta sig med människor utanför gruppen. Och idag är den helt borta, den folkgrupp som var anställda som sockenlappar. Ingvar Svanberg menar att det var de speciella sysslorna som höll ihop gruppen etniskt. När sysslorna försvann så försvann också anledningen att hålla samman gruppen: -Det fanns en anledning för dem att upprätthålla sin särart så länge det fanns sysslor som var kopplade till etniciteten, säger Svanberg, och pekar på att detta är ett mönster man ser i hela Europa. Särarten är kopplad till specifika sysslor, gruppen skaffar sig en nisch inom vilken de tar hand om göromål. -Men i upplösningstider när samhället förändras så gäller det att hitta en ny nisch om man ska överleva som särart. -Socken-lapparna fann aldrig någon sådan nisch, slutar Svanberg.