Podcasts about tjernobyl

De er udset til at igen at smide metallen på toppen af hitlisterne. Et projekt, de ser ud til at lykkes med. Med det ændrer ikke på, at der er for få kalorier og for lidt metal i Sleep Tokens nye album "Even In Arcadia". Det er både Trolle & Bøtter og Sort Søndags trofaste lyttere forholdsvis enige om. Til gengæld er der ikke noget som en omgang Tjernobyl-techdød, der kan få humøret op igen. Vi skal også høre dejligt smadder med "Taunt", "Galge" og en ny single fra "The Haunted". Og så har vi fået lidt af en opsang på sociale medier, der får os til igen at kaste os over det nye Nyredolk "Barndommens Hjem" endnu engang. Så der er altså både heavy metal smadder og alternative mere poppede toner i denne omgang tonser tunge toner. Vel mødt! Værter: Anders Bøtter og Jakob Trolle. Lyddesign og klip: Emil Germod Produceret af: Bowie-Jett Udsendelse nr. 664 Sort Søndag er Danmarks vigtigste metal podcast. Hver uge får du 1 times tonser tunge toner, i selskab med værterne Anders Bøtter og Jakob Trolle. Sort Søndags trofaste "Giro 666 lyttere" byder ind med både nye og gamle numre og hver måned gennemgås et klassisk metal album i "Månedens Mesterværk".

Den belarusiska författaren och Nobelpristagaren i stor intervju med Fredrik Wadström om sina dokumentärromaner - som är mer aktuella än någonsin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svetlana Aleksijevitj började arbeta som journalist i Brezjnevs Sovjetunionen. Hon debuterade som författare med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” i samband med reformerna under Gorbatjov, perestrojkan. Och hon slog igenom stort internationellt efter Sovjetunionens fall med ”Bön för Tjernobyl” när hennes hemland Belarus redan styrdes av diktatorn Lukasjenka. Numera lever hon i exil i Tyskland. P1 Kulturs Fredrik Wadström intervjuade Aleksijevitj första gången 1998 och har sedan dess träffat henne många gånger genom åren, både vid hennes köksbord i Minsk och under Sverigebesöken. Nu ses de igen för första gången efter det att Svetlana Aleksijevitj 2015 fick Nobelpriset i litteratur. Det blir ett samtal hur de krig och den diktatur som beskrivs i hennes böcker återkommit i vår tids verklighet. Dessutom handlar det om hur Sovjetmänniskan bär på ett genetiskt minne av förtryck som när som helst kan aktiveras, något vi ser hända idag i både Belarus och Ryssland. Övriga medverkande:Maria Persson Löfgren och Dmitri PlaxSvetlana Aleskijevitj böcker är översatta till svenska av dels Hans Björkegren, dels Kajsa Öberg Lindsten.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

26 april 1986. Bland de täta skogarna i norra Ukraina på kärnkraftverket Tjernobyl, förbereder man ett test av verkets säkerhetssystem. Men något går fel. Plötsligt ljuder en explosion genom den stilla natten, och inget kommer någonsin bli sig likt. Detta är berättelsen om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och de personer som offrade och riskerade sina liv för att förhindra en global katastrof.Hör alla avsnitt av Kod: Katastrof en dag tidigare helt gratis på Podplay.se eller i appen Podplay.Inläsare: Tind SonebyManus: Anna ZiafarRedaktör: Alex HaegerProducent: Oliver BergmanProduktionskoordinator: Victoria Rinkous Källor:https://world-nuclear.org/information-library/safety-and-security/safety-of-plants/chernobyl-accident https://www.nationalgeographic.com/culture/article/chernobyl-disasterhttps://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/20002047/#:~:text=From%20112%2C000%20to%20125%2C000%20liquidators,of%20the%20Chernobyl%20cleanup%20teams.https://www.history.co.uk/article/the-real-story-of-the-chernobyl-divershttps://www.bbc.co.uk/news/extra/yhc2px09n2/newsround-chernobyl-anniversary-disasterhttps://www.exutopia.com/chernobyl-interview-alexei-ananenko/https://www.nytimes.com/1987/07/30/world/chernobyl-officials-are-sentenced-to-labor-camp.html#:~:text=Those%20receiving%2010%2Dyear%20sentences,Fomin's%20deputy%2C%20Anatoly%20S.https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1987-07-30-mn-371-story.htmlhttps://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/contentassets/d661e34837f64f699d4b4b1ff984570a/9601-tio-ar-efter-karnkraftolyckan-i-tjernobylhttps://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/tjernobylolyckans-konsekvenser_ge02u206/https://www.samer.se/2249#:~:text=I%20dagsl%C3%A4get%20kontrolleras%20renar%20vid,att%20minska%20risken%20f%C3%B6r%20kassation

Sovjetunionen var ett av de största imperier världen skådat, och det upplöstes nästan utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen, och alla förvånades över hur snabbt och relativt fredligt väldet föll samman.I dag lever vi i en värld där Ryssland, genom en storskalig invasion av Ukraina, försöker återupprätta det som landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som egentligen hände för över trettio år sedan.I podcasten Historia Nu, avsnitt 25, samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som har skrivit boken Rysslands historia.Redan i början av 1960-talet hade tillväxten avstannat i Sovjetunionen. Tecken på stagnation och letargi hade funnits länge i det sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.Efter att en rad åldrande sovjetledare hade avlöst varandra som generalsekreterare på kort tid, tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste förändras uppifrån. Gorbatjov ville dock reformera kommunismen, inte avskaffa den.Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, tillsammans med den amerikanske presidenten Ronald Reagans "Stjärnornas krig"-initiativ, satte stark press på det redan genommilitariserade Sovjetunionen.Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost – öppenhet – och därmed försvann det kitt som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där både de stalinistiska och leninistiska rötterna granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.Samtidigt skulle den kommandoekonomi, som byggde på tung industri, förändras genom ekonomisk omstrukturering – perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det utbredda alkoholmissbruket honom impopulär.Bild: Affisch till fjärde kongressen 1922. Sovjetisk affisch tillägnad femårsjubileet av Oktoberrevolutionen och den fjärde kongressen för Kommunistiska internationalen. Av: Ivan Vasiljevitj Simakov, 1877–1925. Källa: Ryska statliga biblioteket) Wikipedia. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så er årets hidtil bedste program klar i din podcast-app!Vi starter med at snakke om Gell-Mann Amnesia-effekten, som til vores egen store overraskelse trækker spor til filmen og bogen Jurassic Park.Jeppe Bruus har åbnet ulvedebatten, og på klassisk dansk manér vil vi gerne selv bestemme – og lidt skide på et EU-direktiv.Lula vil finansiere den grønne omstilling ved at åbne for olieboringer – det minder om en dansk manøvre og er derfor bevis på, at Danmark er et grønt foregangsland.Svampes melanin har muligvis stor glæde af radioaktivitet – slap af med at arrangere ture til Tjernobyl for at høste kantareller.Som altid har vi de hurtige nyheder og desværre en ugens fejl – og den er velfunderet, så vi makker ret.Ugens dyrequiz byder på gæt i øst og vest, men er altid på programmet.Og vi har svaret på alle de spørgsmål, I har indsendt! Ej, vi har nok misset nogle, så skriv lige igen, hvis det er tilfældet.—Skriv jer op på www.10er.dk og støt programmet med en lille donation, så ville vi være yderst taknemmelige: https://10er.com/dendyrisketime—IG: instagram.com/dendyrisketimeMBK: instagram.com/kallebkimAH: instagram.com/alexanderholmdk—Produceret hos PodAmok STUDIOGrafik af Rikke Blicher // instagram.com/rblicher/Musik af Rasmus Voss // instagram.com/fantastic_mr_voss/—Tidskoder:00:00 - Dagens programoversigt03:47 - Gell-Mann Amnesia effekten11:50 - Ulven skal reguleres ifølge Jeppe Bruus20:13 - Lula åbner for olieboringer, øv25:02 - Fossiler fundet i Fayum33:08 - Svampe og stråling, wtf?37:58 - De hurtige nyheder40:48 - Ugens velfunderede fejl44:39 - Ugens dyrequiz51:24 - Ugens ikke-spørgsmål fra lytterne— Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Oliver kör katastrofspel gånger två när han har gett sig ut i postapokalyptiska Tjernobyl i Stalker 2: Heart of Chornobyl...

I norra Sibirien har en sabeltandad kattunge som levde för 37 000 år sedan bevarats i isen bättre än några tidigare fynd av samma sort. Hade människan nån roll i att den sabeltandade katten dog ut? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lövgrodor i Tjernobyl har undersökts såhär nästan 40 år efter den stora kärnkraftsolyckan. Och den ”svarta lådan” i AI, som gör att vi inte vet hur en AI kommer fram till sina slutsatser – den kan ersättas med en glaslåda. Gustaf Klaringustaf.klarin@sverigesradio.seCamilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

När Strålsäkerhetsmyndigheten analyserar allmänhetens inskickade svampar hittar de få med höga halter av radioaktivitet. Hos vildsvin finns en del med mycket höga halter men variationen är stor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vildsvin äter just svamp och de varierande halterna hos djuren tros ha med svampen att göra. Vi talar också om mikroorganismerna som lever i oss och påverkar våra hormoner, och om hur ny genteknik kan snabba upp både vaccinframtagning och växtförädling. Gustaf Klaringustaf.klarin@sverigesradio.seCamilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Snart 40 år efter kärnkraftsolyckan finns fortfarande en oro hos somliga att äta svamp från den svenska skogen, och därför uppmanas vi nu att skicka in svamp för undersökning. De första resultaten visar på generellt låga halter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är svamptider och ett bra svampår på många håll i landet, men på vissa håll dröjer sig frågan kvar om man törs äta svampen eller om den kan ge strålskador efter Tjernobyl-olyckan, trots att det snart är 40 år sedan. Därför ber nu Strålsäkerhetsmyndigheten allmänheten att skicka in svampar vi plockar för cesiumanalys. Redan nu finns en del resultat, som enligt ansvarige utredaren Pål Andersson stärker myndighetens budskap sedan tidigare: att man kan plocka och äta svamp i normal utsträckning utan att vara orolig. Vi hör hur ojämnt det radioaktiva nedfallet 1986 spreds över olika delar av landet och om varför just svamp tar upp så pass mycket av det. Tjernobylolyckan är bara en av många faktorer som har påverkat svenskarnas inställning till att plocka och äta svamp genom åren. Totalt sett har attityden förändrats fullständigt på runt hundra år. Vi har gått från att vara ett land av svamphatare till att bli svampälskare, berättar etnobiologen Ingvar Svanberg som vi hör ur ett program från 2019.Medverkande: Pål Andersson, utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten; Ingvar Svanberg, etnobiolog Uppsala Universitet. Reporter: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

Denna fredag inleds i basketens tecken då vi slår en pling till SVT-experten Nick Rajacic för att prata om alla de NBA-stjärnor som har köpt in sig i europeiska fotbollsklubbar. Vad beror denna trend på? Vår järnman Axel Insulander är med oss från en öländsk idyll, inför morgondagens Ironman i Kalmar. Vi lyssnar till hur förberedelserna har gått till och tar en kik på en orimligt organiserad packning. Fokus flyttas sedan från Öland till Göteborg då vi lyfter luren för att prata Häckens nyförvärv Samuel Leach Holm. Han berättar om känslorna efter sortin från Djurgården och om den nystart som övergången innebär. Storligorna i Europa står i startblocken, men för den Serie A-intresserade blir det svårt att ta del av helgens ligapremiär. Inget svenskt bolag har ännu säkrat sändningsrättigheterna för den italienska högstaserien. Serie A-experten Vicki Blommé är med för att prata om anledningarna bakom detta – men framför allt för att snacka upp den stundande säsongen. Slutligen kommer Viaplay-programledaren Richard Henriksson till studion för att ge oss förutsättningarna inför Premier League-säsongen. Programledare: Victor Enberg Panel: Robin Berglund & Sabri Suvakci Se avsnittet på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=8FKRzRd6ap0

Sliter du med noen av disse: humørsvingninger, hårtap, konstakt trøtthet, reflux, hemorider, vektøkning, forstoppelse, angst, kulde sensitivitet, stress? Vel, da er du inne for en viktig reise når vi har med oss Dr. Izabella Wentz. Hun hjelper hundretusener av folk som lider av autoimmune lidelser som Hashimotos Thyriditt som er en kronisk betennelse som påvirker og angriper skjoldbrukskjertelen. Hun har utviklet sin egen protokoll som tar 4 uker. Hun har en egen kosttilskuddsportal, har tv serier og kurs.Dr. Izabella Wentz deler sin sykdomshistorie da hun ble diagnostisert med Hashimotos, fikk medisiner men aldri ble helt bra. Izabelle var utsatt for Tjernobyl og stråling derfra. Hun begynte å jobbe mer funksjonelt og med biohacking for å lære mer og bygge kunnskap. I denne episoden vil du lære:stress som et resultat av et Sandwich livet der du både har små barn, jobb og eldre foreldretegn på binyrestress/adrenal fatigue/kronisk fatigueHvorfor denne tilstanden kan oppstå, hvem er I risikogruppenHvordan virker binyrene og hvorfor er de så viktigeHvorfor vi trenger den riktige balansen av stresshormoner, ikke for mye eller for liteKortisol som kan ha ulike mønstre, for mye eller for lite på feil tid og når er det viktig og sunt for ossKortisol og stress knyttet til vekt og betennelser og autoimmune sykdommerhvilke strategier kan vi bruke for barn som sliter med tretthet og konsetrasjonsvanskerhva er langtidskonsekvensene ved høyt kortisol - fight/flight over tidHva HPA axis er og hvordan hypofysen jobberHvordan mat (proteiner og fett), naturlig lys og nok søvn påvirker binyreneTypiske tegn på at binyrene er ute av balanseHvordan humming og synging kan hjelpe å balansere vagusnervenHva Hashimoto er og hvordan den påvirker skjoldbrukskjertelen og ødelegger immunsystemetHvordan andre infeksjoner og IBS spiller inn som kan ha avgjørende effekt for å bli friskehvordan kronisk sensitive pasienter ble bedre med leverprotokollen og binyrestøttehvilke naturlige tilskudd og rutiner støtter binyreneHvordan traumer kan ligge i bakgrunnen å utløse sykdomhvordan påvirker kaffe binyrer og kortisol, må du avstå fra koffein i healingreisenhvordan kan vi støtte hormonene med tilskudd som pregneleone og DHEA og hvilken doseringHvor lang tid tar det å fikse binyrene og stresset i kroppen?Kosttilskudd og vitaminer som er godt å bruke når du trenger å støtte binyrene.Du finner Izabella Wents her: https://thyroidpharmacist.comHer er to ukers kurset med leverstøtte: https://thyroidpharmacist.com/enroll-in-root-cause-reset-self-paced/#rcr-pricingInstagram: @izabellawentzpharmd - kosttilskudd: @rootologyKollagen finner du her: Oslo Skin Lab: https://www.osloskinlab.no Rabattkode: Biohacking60

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Urokse var en af de vigtigste nøglearter i fortidens danske økosystemer. Men i dag må vi nøjes med malkekøer. Og dog: Der går robuste kvægracer rundt i naturplejeprojekter og omkring Tjernobyl har en gruppe undslupne sortbrogede malkekvæg såmænd etableret en vild bestand. Alligevel er der langt fra en tam malkeko til en adræt urokse, og det har gennem tiden inspireret tyskere og hollændere til at forsøge at krydse sig tilbage til en vildere okse. Først fik vi heck-kvæget og nu er tauros 2.0 på vej. Vi taler med biolog Frederik Møller fra Den Danske Natur Fond om hans besøg i Taurosprojektet, vi taler med projektleder Jacob Palsgaard Andersen fra Aage V Jensens Naturfond om deres indstilling til kvæg i beskyttede naturområder, og vi taler med kurator og osteolog Erika Rosengren fra Historiska Museet på Lunds Universitet. Vært: Rasmus Ejrnæs. Medvirkende: Frederik Møller, Jacob Palsgaard Andersen, Erika RosengrenSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Nordic Waste skandalen i Randers får endnu engang forurening på danskernes dagsorden, og umiddelbart fylder frygten for konsekvenserne - herunder for områdets dyr og planter. Men ser vi på tidligere generationsforureninger, som atomulykken i Tjernobyl, så har disse udslip én klar fordel; mennesket forlader forgiftede områder, og hermed får den vilde natur plads. Vi dykker ned i biodiversitetskrisen på lokalt og globalt plan for at forstå: Hvad skal vi gøre for at bevare de arter, vi endnu har tilbage? Herigennem undersøger vi ingenmandslandets-potentiale i kampen for en rigere natur. Medvirkende: Professor i biodiversitet Rasmus Ejrnæs. Vært: Emma Elisabeth Holtet.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Linnea Rönnqvist pratar om att Trump inte vill att USA ska försvara Natoländer som inte lägger två procent av sin BNP på försvaret.Hon pratar också om Märta Stenevis avgång som språkrör för Miljöpartiet i fredags, och möjliga efterträdare.Kalle Berg berättar om israeliska bombningar av staden Rafah i helgen, vilket fått Biden att höja ett varningens finger.Sen kommer kulturredaktör Carl Moberg som stannat uppe och tittat på Super Bowl hela natten och ger oss alla snackisar.Dessutom: bajsregn i Stockholm, då åt svensken räv och cancerresistenta vargar i Tjernobyl. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kärnavfallet måste läggas på en säker plats i hundratusentals år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter olyckorna i Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011 fick kärnkraften ett bakslag globalt (ni kan lyssna på vårt avsnitt om det här) - men nu har vinden vänt. Den ses av många som en förutsättning för att fasa ut fossila bränslen och nå klimatmålen. Men vad ska vi göra av det mytomspunna och omdiskuterade kärnavfallet, som måste deponeras långt bort från mänskligt liv i hundratusentals år? P3 Dystopia berättar den snåriga historien om det högaktiva kärnavfallet och om svårigheterna att ge det en evig gravplats. En berättelse om att gräva sig djupt ner i urberg, om decennier långa politiska konflikter - och om präster, katter och spetsiga stenar.

Radioaktivt material som sprids över hela världen. Hur oroliga behöver vi vara? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bara några dagar efter invasionen av Ukraina tog ryska styrkor över Europas största kärnkraftverk Zaporizjzja. Sedan dess har varningarna stått som spön i backen. Planerar Ryssland att sätta igång en ny kärnkraftskatastrof som hotar inte bara Ukraina, utan hela Europa?P3 Dystopia reder ut konsekvenserna av de största kärnkraftsolyckorna världen hittills har skådat; Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Vi frågar oss hur farlig den radioaktiva strålningen egentligen är.

FILMBRANSCHPODDEN - A PART OF ACASTING VEM: Richard Jarnhed och Henrik Summanen  YRKE: Regissör, Manusförattare, Producenter SÄSONG: 1  EPISOD: 4 EN PODD AV: Simon Kölle www.linktr.ee/simonkolle Om episoden:  Regissören och manusförfattaren Richard Jarnhed som arbetat bland annat med många TV-serier samt manusförfattaren och utvecklingschefen Henrik Summanen berättar utifrån sina respektive perspektiv om sina karriärer med tonvikt på historieberättande, skriva manus och regi.  SPONSRAD AV: Ritualen -  www.ritualen.com NÄMNER (bland annat):  Mediasamhälle, film går rakt in i hjärtat på folk, Berättande, Verklighetsflykt, berörd, Fånga folk, beröra, UIP, Amerikansk film, Filmhuset, Stellan Skarsgård, Sandrews, Katinka Faragó, Colin Nutley, Minutläggare, Min-utläggare, Stockholm, Runner, Kaffé, interaktiva uppsättningar, Lajv, Levande Rollspel, fantasyfilm, sci-fi, Waterloo, Återskapande, Slagfält, Upplevelse, Sanningen om Marika, Problemlösning, skriva en bok, Dramaturgi i Levande Rollspel, Logistik, Interaktiv gramatik, Olösningsbar konflikt, Christian Wikander, SVT, Turist i filmbranschen, Disaster Artist, The Room, Kan ingenting, Manus, Bengt Säll, historieberättande, story, karaktärer med stora utmaningar och brister, igenkänning, underdogs, Berikade i världen, Katharsis, tankeställare, Flygsimulator för livet, skön stund med kompisarna, tankeställare, Ruben Östlund, presentera en situation och sedan vrida den, manlighet och könsroller, maktrelationer, Triangle of Sadness, Lögnen, The Square, paradoxer i dagens samhälle, Ingemar Bergman, Elefantmannen, Euphoria, mellanmänskligt, Tjernobyl, Karaktärer, Huvudroll, Antagonister, Hjälpare, angelägenhet, Motivation hos starkaste motståndaren, seriemord, skräckfilm, Stenåldersmänniskan, Visuellt och starkt, gillar att bli rädd, Hajen, Monitor Celestra, Krigsfartyg, Battlestar Gallactica, Producent, kreativt arbete, 20% av jobbet tar 80% av tiden, Inte alla hästar i stallet, Familjekänsla,  Sålde vinterdäcken, Hanna Carlander, Slutfest, Team-tröja, Film-familjen, Sebastian Ylvenius, Erik Bolin, Nära sina egna känslor, gå in i sitt egna mörker, Anthony Burgess, Mitt minsta misslyckande, Uppgiven känsla, fel ställe, Pitcha, DI-film, by the book-film, Opersonlig film, extremt personlig, prettofilmen, FAD, Andreas Wessberg, filma mycket, kul att göra kortfilm, svenska filmer och serier, analytisk läggning, extremt personberoende bransch, Threesome, Snabba Cast-serien, Oskar Söderblom, Playlist, Tusenbröder, Daniel Lind Lagerlöf, utmaningar, Krypande spänning, Hedda Stiernstedt, förberedd, OCD-listor, Slarva så lite som möjligt, Nyfikenhet, Stephen Spielberg, Danne Widergren, Detaljer som känns och syns,  Lärdomar, lära sig genom att testa, applåder och leenden, Närvaro är key, Anteckna allt jag säger, Dikeskörningar, Forskare, Västafrikansk musik, Musik, Knasiga idéer, Kännas sig fram, Flow, Dagstagningar, Förarbete, Behind the scenes, Instruktör, Tydlighet och trygghet, Filip Berg, Att förstå en situation, korn till en idé, Logline, Storyline, one pager, Final Draft, En mening om varje scen, gå på känsla, Strukturen, Stephen Mazur, mid point, Felsökning, Antagonism, vändpunkter, inspirerande att jobba med andra, Abstrahera storyn, Slate, Tulpa Creatives, Utvecklingsarbete, genrefilm, Överraskning parallellt med igenkänning, Hjärta, Fokus på den inre resan, plottdrivet, Spännande, Underhållande, tilltala många, Mattias Lundin, Kristallengalan, Passa alla är hopplöst, Passa många, Stranger Things, alla former av kompromisser kommer falla platt, Casting, Kemin mellan karaktärer, Dynamisk process, Provfilmning, call back, Postproduktion, Klippare, Vickis Munck (kommande episod),  Klipptempo, Scripta, Närvaro i klippningen, Musik som skapar en illavarslande känsla, Lars Gustafsson, Simon Kölle, Respekt för den man jobbar med, Grade, Musiknörd, Pitchande, obehagligt att pitcha, Coda, streamingtjänster, biomarknader, lågkonjunktur, rida igenom storma, Manusutveckling, positivitet,  vind i seglen, leka på jobbet. 

En vanlig fråga till oss är ”hur kommer ni på nya ämnen hela tiden?”. Ibland får man sitta med öppna böcker och leta, men lika ofta har man behov av att bearbeta någonting.Vi gjorde vårt sponsrade Oppenheimer-avsnitt, NATO-processen tuggade på och Robin åkte till Hiroshima på semester.I förhoppning om katharsis kommer därför idag ett avsnitt om den verksamhet som förgiftat världen mer än Tjernobyl-olyckan, orsakat tusentals fall av sjukdom och död samt förvandlat paradisiska atoller till nukleära mardrömsfantasier. Kärnvapenprov.—Läslista:DeGroot, Gerard J. (2006). Bomben: ett liv. Stockholm: Natur och KulturGlas, Peter (2016). Först blir det alldeles vitt: en bok om atombomben. Lund: NovapressSöderholm, Carolina ”Fredsrörelsen” Populär historia 17/9 2013 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden och funderar på hur vi idag formar framtidens natur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi har passerat vägspärren, och vakten i sin kur har kontrollerat våra papper och id-handlingar. Framme på anläggningen är det ytterligare en kontroll; vi får låsa in våra saker i ett skåp och hänga en besöksbricka om halsen. I minibuss åker vi sedan längs en bred väg som sänker sig ned under marknivå, mot porten in i berget.Det kunde ha varit en gruva, en modern gruva med enorma vägsystem för stora fordon. Men här är det ingen som letar, spränger och forslar upp värdefulla mineraler till samhällsbygget ovan jord. Den här platsen handlar om att förvara de farliga rester som blivit över. Vi befinner oss i slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark.SFR stod klart redan för fyrtio år sedan och består av tunnlar och schakt, utsprängda i berggrunden i Östersjöns botten. Här förvaras sådant som filter, verktyg och skyddsutrustning. Alltså ganska vardagliga föremål som blivit radioaktivt kontaminerade. Strax intill SFR ska ytterligare ett slutförvar byggas. Det ska ta hand om det allra farligaste och mest långlivade radioaktiva avfallet: det uttjänta bränslet från reaktorerna vid våra kärnkraftverk.I den industrialiserade västvärlden finns en stark föreställning om att det radioaktiva avfallet kan inneslutas på ett säkert sätt. Att det kan kontrolleras och begränsas, med hjälp av tekniska lösningar och välfungerande samhällsinstitutioner. Det stämmer till viss del, men det är inte hela sanningen.Sedan den första atomsprängningen 1945 har uppskattningsvis drygt 2000 detonationer skett i världen. Mycket få som aktiva krigshandlingar, desto fler som testsprängningar. På grund av sprängningarna, och på grund av olyckor inom den civila kärnkraften, med namn som Mayak, Windscale, Tjernobyl och Fukushima, och faktiskt också medvetna utsläpp från olika kärntekniska anläggningar, har vi skapat ett läge där radioaktiva partiklar sprids över hela jorden på ett sätt som inte går att hejda. Spridningen sker via luften, vattnet, marken, växter, djur och våra egna kroppar, och den fortgår, den är inget som tillhör det förflutna utan en del av vår samtid, och framtid.Historikern Kate Brown har kallat den globala utbredningen av radioaktivitet för ”den stora Tjernobyl-accelerationen”, just för att betona att det är något som fortsätter. Konsekvenserna minskar inte med tiden, utan ökar, accelererar.Men, kan man undra, är det så väldigt illa? Radioaktivitet finns ju faktiskt naturligt omkring oss. Vi utsätts för bakgrundsstrålning från marken, och annan strålning när vi går till tandläkaren och när vi flyger. Inom till exempel vården har radioaktiviteten många avgörande förtjänster. Är farligheten överdriven? Borde vi i själva verket betrakta radioaktiviteten som något helt naturligt?Vad betyder ens natur och naturligt i det här sammanhanget? Människans påverkan på jorden har idag nått ut till dess mest avlägsna hörn. Det finns inte längre någon fullständig vildmark, något orört landskap eller ekosystem. Så om vi tänker på natur som något ursprungligt och skilt ifrån människan ligger det nära till hands att se ett ”naturens slut”, att det inte längre existerar någonting som vi kan kalla 'naturligt'.Filosofen Kate Soper lyfter fram en annan förståelse av natur, där natur är alla de strukturer och processer som är oberoende av mänsklig aktivitet, men som samtidigt villkorar människans tillvaro. Ur detta synsätt kan naturen inte ”ta slut”, eftersom den, som Soper skriver, ”kommer att fortsätta verka också mitt i ett atomkrig eller i en brinnande asteroidkrock”. Naturen är alltså en del av vår tids klimatförändringar, en flora och fauna i förvandling, och den ökade spridningen av radioaktivitet. Naturen påverkas av människan, men förändras också oberoende av oss, och är i den meningen fortsatt något naturligt.Ett cyniskt exempel på när radioaktiviteten betraktas som något naturligt och samtidigt möjligt att innesluta – det hittar vi i den ryska kärnenergiindustrin. Där har man under lång tid pumpat flytande radioaktivt avfall djupt ned i berggrunden, förmodat långt bort och avskilt från människan. Tillvägagångssättet beskrivs just som ett försök att efterlikna naturen, genom att återföra till underjorden det som en gång hämtades upp därifrån i form av brytning av uran.Tillbaka i Sverige och Forsmark stannar minibussen och vi kliver ur i SFR:s underjordiska besöksdel. Genom ett litet fönster med tjockt glas kan vi titta på det radioaktiva avfallet som ligger förpackat i stora boxar, täckta av ett lager betong i ett bergrum med välvt tak. Det är märkligt anonymt, och det är främst fönstrets litenhet och tjocklek som förmedlar att det här inte är vilket avfallslager som helst. Strax intill finns information om den teknik som utvecklats för att i framtiden förvara det uttjänta kärnbränslet. Den bygger på ett antal barriärer som ska innesluta det starkt radioaktiva materialet – barriärer av gjutjärn, koppar, lera och berggrund.Här finns också en dricksvattenfontän i sten och betong och med ett enkelt plaströr ur vilket det rinner lite vatten. Den ser aningen malplacerad ut. Guiden berättar, med ett litet skratt, att här kan vi pröva hur 7000 år gammalt vatten smakar. Vattnet samlas nämligen inifrån berget, och där ska det finnas fickor med vatten från Littorinahavet, som föregick dagens Östersjön. Hon tillägger att det kanske inte smakar så gott, eftersom det är rätt salt.I valet att dricka vattnet eller inte ställs vår tillit till inneslutningen av det radioaktiva avfallet på sin spets. Smakar vattnet bara av salt och sten, och möjligen stora tidsdjup, eller finns där något annat också? Det har ju trots allt runnit genom berget där radioaktivt avfall förvaras, och radioaktivitet kan inte uppfattas med våra sinnen: det syns inte, hörs inte, smakar, luktar och känns inte. Utan tekniska hjälpmedel kan vi inte avgöra om radioaktiviteten just här och just nu är innesluten och kontrollerad, eller om vi är på väg att dricka den.Vi människor står mellan hoppet att kunna kontrollera det farliga avfallet och insikten att radioaktiviteten har blivit, så att säga, naturlig. Vi måste leva med radioaktiviteten, med fortsatt tilltro till samhällsinstitutioner och tekniska lösningar, men kanske också med lite större ödmjukhet inför deras begränsningar.Med rätt instrument är det lätt att mäta nivån av eventuell radioaktivitet i vattnet från dricksvattenfontänen i SFR i Forsmark. Mer osäkert är om det i framtiden kommer att finnas förutsättningar för drickbart vatten. Vår livsmiljö är för alltid påverkad av radioaktivitet, och frågan vi bör ställa oss är nog inte främst om radioaktivitet ska betraktas som något naturligt, utan om naturens verkningar framöver formar en beboelig planet. Med andra ord, om det som är 'naturligt' i framtiden rymmer en livsmiljö för människan som art.Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet

En reaktor exploderar på kärnkraftverket Tjernobyl och enorma mängder radioaktiva partiklar slungas ut i atmosfären. Men myndigheterna mörklägger olyckan för befolkningen i regionen och resten av världen.Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play I den närbelägna staden Pripyat, tillåts livet pågå som vanligt. Människor sitter i solen, barn leker utomhus – alla omedvetna om att luften är fylld av radioaktiva partiklar.Veckorna efter olyckan dör 28 personer av akut strålsjuka och uppemot 200 000 personer får lämna sina hem för att aldrig återvända. Hur kunde reaktorn explodera?P3 Dokumentär om Tjernobyl är en berättelse om historiens värsta kärnkraftsolycka, om vetenskapsmän som satte politisk prestige framför människoliv och om dem som befann sig mitt i katastrofen.Medverkande:Natalia Storm, kärnkraftsingenjör på Tjernobyls kärnkraftverk.Oleksii Breus, senior operatör på Tjernobyls kärnkraftverk. Översättning/svensk röst: Dmitrij Makarov.Leif Moberg, före detta strålskyddsexpert på Statens strålskyddsinstitut.Valerij Legasov, kemist och medlem i den Sovjetiska statens kriskommission (på band), svensk röst av David Book.Av: Moa Larsson.Producent: Emma Janke.Exekutiv producent: Jon Jordås.Producerad av: Ljudbang.Publicerad: 2023.

Børnefrit hotel på Ærø er blandt de første af sin slags i Danmark. Ældre samt pensionerede ansatte i sundhedsvæsenet reduceres i løn, hvis de også modtager pension. Socialdemokratiet fastholder berøringsangst til atomkraft på Tjernobyl-årsdag. Legetøjsfirmaet Mattel introducerer en ny barbiedukke med Downs syndrom. Det er muligt at finde DNA i den bil som dansk politi har beslaglagt i sagen om den 13-årige pige. Moderaternes gruppeformand: Vi har fundet den helt rigtige løsning. Værter: Michael Robak & Claus AndersenSee omnystudio.com/listener for privacy information.

För att lyssna på den här serien och alla andra avsnitt i Naudio Dox - prenumerera på ThirdEar+. Gå in på www.thirdear.studio för att teckna din prenumeration. Som betalande prenumerant får du då även exklusiv tillgång till Spår, En mörk Historia och Skuggland. Det här är berättelsen om en av 1900-talets värsta människoskapade katastrofer. När reaktor fyra på kärnkraftverket exploderar, väljer den sovjetiska regimen att lägga locket på. Det tar lång tid innan någon erkänner att den ofelbara kärnkraften kan vara felbar. Katastrofen i Tjernobyl blir början på slutet för Sovjetunionen och starten på en kärnkraftsdebatt som lever kvar än idag.2019 reser författaren och journalisten Peter Suppli Benson till den avstängda zonen för att med egna ögon se vad olyckan lämnat efter sig. I dokumentären tar han med oss genom hela berättelsen, från våren 1986 fram till den ryska invasionen av Ukraina 2022.Medverkande: Peter Suppli Benson, författare till boken "Tjernobyl: kärnkraftsolyckan som förändrade världen"Hörs i programmet: Michail Gorbatjov, Petro Chmel och Oleksij Ananenko Producent: Frida AnundTekniker: Kristoffer KronanaderExekutiv producent: Tove Friman LefflerProducerad av Podlit för Naudio

Idag släpper vi en helt ny dokumentär om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play

Du har sikkert hørt om atomulykken i Tjernobyl tilbage i 1986, men ved du hvad der egentlig gik galt i atomreaktoren den nat? Og ved du, hvordan Sovjetunionen reagerede umiddelbart efter ulykken? Det kan du blive meget klogere på, når Maria Kuhdahl fra podcasten Frygteligt fascinerende har samarbejdet med Villads Jacobsen og Tobias Bjerg fra podcasten 1 Ting Af Gangen. Maria er nemlig stærk historieformidler, og Villads og Tobias er kernfysiker og biomediciner. Dette afsnit går derfor helt tæt på de konkrete detaljer om ulykken. Vært: Alberte BendixSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Atomkraftulykken ved Tjernobyl er én af de værste ulykker i nyere tid. Samtidig er det en vigtig historie, som vi kan lære noget af og blive klogere på. I podcasten En ting ad gangen dykker værterne Tobias Wang Bjerg og Villads Lundsteen Jacobsen sammen med Maria Doohan ned i den historie. I denne time skal vi også lytte til podcasten Kvindeliv og tro, hvor vært Bente Skov taler med psykolog og lektor på Syddansk Universitet Dorte Viftrup om åndelighed og refleksion i livets sidste alder. Vært: Lene Grønborg Poulsen See omnystudio.com/listener for privacy information.

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och ”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande, minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början. Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”, skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas, hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den illusionen vi behöver vakna upp ur.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrançois Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning: S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.

Det er svært at tænke på atomkraft uden også at tænke på Tjernobyl og Fukushima, hvor det gik galt. Og hvor prisen både økonomisk og menneskeligt var og er utrolig høj. Men på den anden side, så er det ifølge FN umuligt at tænke Co2-neutralitet og en grøn planet UDEN at tænke på atomkraft. Skal vi have atomkraft i Danmark? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind 12:15-13:30 på 7021 1919. Vært: Cecilie Lange. Medvirkende: Pernille Vermund (NB), Karsten Hønge (SF), Anders Lund Madsen, journalist og tv-vært, Bent Lauritzen, sektionsleder DTU Fysik, Brian Vad Mathiesen, professor i Energiplanlægning, Aalborg Universitet, Mille Hassenkam, medlem af foreningen Atomkraft Ja tak, Sune Scheller, kampagneansvarlig, GreenPeace, Søren Bjørn-Hansen; journalist hos klimajournalisterne.dk.

Det er svært at tænke på atomkraft uden også at tænke på Tjernobyl og Fukushima, hvor det gik galt. Og hvor prisen både økonomisk og menneskeligt var og er utrolig høj. Men på den anden side, så er det ifølge FN umuligt at tænke Co2-neutralitet og en grøn planet UDEN at tænke på atomkraft. Skal vi have atomkraft i Danmark? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind 12:15-13:30 på 7021 1919. Vært: Cecilie Lange. Medvirkende: Pernille Vermund (NB), Karsten Hønge (SF), Anders Lund Madsen, journalist og tv-vært, Bent Lauritzen, sektionsleder DTU Fysik, Brian Vad Mathiesen, professor i Energiplanlægning, Aalborg Universitet, Mille Hassenkam, medlem af foreningen Atomkraft Ja tak, Sune Scheller, kampagneansvarlig, GreenPeace, Søren Bjørn-Hansen; journalist hos klimajournalisterne.dk.

Det er svært at tænke på atomkraft uden også at tænke på Tjernobyl og Fukushima, hvor det gik galt. Og hvor prisen både økonomisk og menneskeligt var og er utrolig høj. Men på den anden side, så er det ifølge FN umuligt at tænke Co2-neutralitet og en grøn planet UDEN at tænke på atomkraft. Skal vi have atomkraft i Danmark? Du kan blande dig i debatten ved at ringe ind 12:15-13:30 på 7021 1919. Vært: Cecilie Lange. Medvirkende: Pernille Vermund (NB), Karsten Hønge (SF), Anders Lund Madsen, journalist og tv-vært, Bent Lauritzen, sektionsleder DTU Fysik, Brian Vad Mathiesen, professor i Energiplanlægning, Aalborg Universitet, Mille Hassenkam, medlem af foreningen Atomkraft Ja tak, Sune Scheller, kampagneansvarlig, GreenPeace, Søren Bjørn-Hansen; journalist hos klimajournalisterne.dk.

Reaktor 4 riskerar att göra östra Europa helt obeboelig för generationer framåt. Du torkar bort imman från skyddsmasken så du kan se lite bättre. Tyvärr hjälper inte det mot det osynliga och radioaktiva ämne som just nu fylls upp i din kropp. Det som händer i Tjernobyl i detta nu, har aldrig hänt på jorden förut. Om det var du med Erik Myrlund Manus: Erik Myrlund Ljudläggning: Kristoffer Folin Gillar du "Om det var du"? Du vet väl att du kan lyssna, helt gratis, på samtliga avsnitt från säsongen redan nu inne på Podplay.se. Följ oss även på instagram: Omdetvardu Där kan du tycka till om avsnitten, berätta om eventuella egna upplevelser och även tipsa oss om händelser du skulle vilja att vi gjorde ett avsnitt om. "Om det var du" är en podd med Erik Myrlund Manus: Erik Myrlund och Josefine Molén Ljudläggning: Kristoffer Folin Om det var du är en av Erik Myrlund och Josefine Molén. Det här är en podd som placerar lyssnaren i händelsernas centrum. Berättelserna bygger på verkliga händelser och vittnesmål men är även delvis fiktiv för att bygga samman de olika berättelser och historier som berättar om de fasansfulla öden som mött våra medmänniskor.

Atomkraft er farligt. Det er en sandhed, der ikke stilles spørgsmål ved siden atomulykken på Tjernobyl i 1986. I Danmark blev diskussionen om A-kraft parkeret på et sidespor allerede i 1985 med en vedtagelse i Folketinget. Men hvordan vil vi så skaffe energi til fremtiden, når vi udfaser olie, gas og kul? I en ny bog "Alt det ingen har fortalt os om Atomkraft" udfordrer forfatter Hans Jørgen Nielsen vores ikke store viden om atomkraft, radioaktiv stråling og nogle mediers vedtagne fakta om Tjernobyl-ulykken og konsekvenserne af den bestråling af omgivelserne, der fandt sted.I Sverige er kulturkampen mellem den borgerlige regering og svensk kulturliv brudt ud. Svensk kultur er ved at gå i graven, hævder landets nye kulturminister, der efter dansk forbillede nu vil søsætte en svensk kulturkanon. Det ser mange svenske forfattere dog, som første skridt mod at afskaffe demokratiet. Berlingskes Troels Heeger har fuldt den svenske debat og er med i studiet.Ukraine befriede i sidste uge regionalhovedstaden Kherson fra de russiske besættelsesstyrker. Hvad får det af betydning for krigens gang herfra? Vi spørger Jakob Kaarsbo, der er senioranalytiker i Tænketanken Europa.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Rysslands president säger sig vara beredd att använda kärnvapen. Hör om spelet bakom Putins hot om massförstörelsevapen. Rysslands president Vladimir Putin antyder på mer eller mindre direkta vis att han kan tänka sig att använda kärnvapen mot Ukraina. Nyligen sade han sig till exempel vara beredd att nyttja alla tillgängliga medel för att försvara ryskt territorium. Och Putins ord tas på allvar. USA:s president Joe Biden konstaterar att det för första gången sen Kubakrisen 1962 nu finns ett direkt hot om att använda kärnvapen. Samtidigt är Putins budskap svåra att tolka i vissa tal trappas hotnivån upp, vid andra framträdanden tonar han ner varningarna om massförstörelsevapen. Kriget i Ukraina har hittills inte gått enligt Putins planer. Sergej Surovikin som är befälhavare för styrkorna i Ukraina har beordrat reträtt från den strategiska staden Cherson, men läget i staden är mycket oklart. Tidigare har Ukraina drivit ut de ryska trupperna från en rad städer och byar i Charkiv-regionen. Hör hur en pressad Putin kan tänkas reagera på bakslagen.Rysslands taktiska kärnvapenRyssland förfogar enligt bedömare över runt 2000 så kallade taktiska kärnvapen en typ av kärnvapen med kortare räckvidd. 77 år efter att kärnvapen användes senast, är frågan plötsligt högaktuell igen. Drömmen om en kärnvapenfri värld känns återigen avlägsen. Hör om storleken på den ryska vapenarsenalen, hur nära Putin är att göra allvar av sina hot om att använda den och hur västvärlden reagerar.Attacker mot kärnkraftverk i UkrainaStriderna i Ukraina rasar nära kärnkraftverken i Tjernobyl och Zaporizjzja och det finns en oro för vad som kan ske om kärnkraftverken skadas allvarligt. Samtidigt använder Ryssland säkerheten runt kärnkraftverken som en del av sitt propagandaspel.Radiokorrespondenterna Ryssland handlar om Putins kärnvapenhot och hur retoriken trappats upp mellan stormakterna i kärnvapenfrågan.Medverkande: Gudrun Persson, FOI, Johanna Melén, före detta korrespondent i Ryssland och Anna Wieslander Nordeuropachef vid Atlantic CouncilProgramledare: Fredrik WadströmProducent: Katja MagnussonTekniker: Johanna Carell

Nato- efterspel: Turkiet och Finland, kompetenskrisen, ny ledare Hongkong, fransk dokumentär om Macrons samtal med Putin, Tour de France i Danmark, Ukraina-läget, Tjernobyl efter ryska ockupationen, inför Almedalen, ny kärnkraft och Lollapalooza.

Ryska soldater plundrar Ukraina på allt från spannmål och stål till leksaker och tvättmaskiner. Hör hur den ryska invasionen har utvecklats till en stöldturné av både råvaror och personliga ägodelar. I spåren av den ryska invasionen av Ukraina har det skett en omfattande plundring. Ryska soldater har till exempel tagit människors privata ägodelar som digitalkameror, tvättmaskiner och leksaker för barn. En kvinna som flytt från Ukraina tyckte sig känna igen sina egna saker när hon såg en bild av en rysk stridsvagn där soldaterna lastat på varor ovanpå stridsvagnen. På stridsvagnen som åkte genom hennes kvarter låg bland annat en ny vattenkokare och lakan med Disneymotiv. Journalister har också avslöjat listor på vilka ryska soldater som skickat iväg stöldgods från postkontor i Ukraina till sina hemstäder i olika delar av Ryssland.Plundring av spannmål och stålEfter att Ryssland tog över stålverket Azovstal efter hårda strider i Mariupol, så har skeppslaster med stål förts från hamnen där till Ryssland. Dessutom har delar av Ukrainas enorma spannmålsskörd fraktats till Ryssland, något ukrainska politiker anser är exempel på systematisk stöld. Under den period som ryska styrkor ockuperade området runt kärnkraftverket i Tjernobyl så fördes även datorer och annan teknisk utrustning iväg från den zon där marken ännu är kontaminerad av radioaktivt avfall efter Tjernobylolyckan. Hör varför plundringen sker och vad den har för funktion i kriget.Medverkande: Lubna El-Shanti, korrespondent på plats i Ukraina, Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent och Jakob Hedenskog, Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutetProgramledare: Fredrik WadströmProducent: Katja MagnussonTekniker: Joakim Persson

Viktor Orban vandt valget i Ungarn stort. Hvad betyder det? I studiet får vi besøg af ungarnskfødte Krisztina Vas Nørbæk og Rasmus Nørlem Sørensen, chefanalytiker i Tænketanken Demokrati i Europa. Det var PET der aflyttede, da spionchefen Lars Findsen i månederne op til sin anholdelse havde private samtaler i sit hjem. Det erfarer DR fra flere kilder, og det viser altså, hvor alvorligt politiets efterretningstjeneste har taget den her sag. Vi ser på, hvad der egentlig skal til for, at man går ind og aflytter en chef på det niveau i eget privat hjem. Vi ser på konsekvenserne. Det er dag 40 i den russiske invasion af Ukraine. Og ganske bemærkelsesværdigt, så kan vi nu se billeder af ukrainske soldater i Tjernobyl - det nedlagte atomkraftværk - der ligger på grænsen til Hviderusland, og de russiske tropper har nu stort set forladt hele Kyiv regionen, og ukrainske styrker har nu kontrol med grænsen til Hviderusland i Kyiv-regionen. Vi stiller skarpt på krigen og spørger, hvad russerne har gang i eller ikke gang i? Mette Vibe Utzon og Søren Carlsen er værter. Erik Weir redigerer programmet. www.dr.dk/orientering

Video med tvangsudsendelse af en kurdisk-iransk kvinde forarger Alternativet. Russiske styrker er angiveligt begyndt at trække sig tilbage fra Tjernobyl-området. Ukrainske flygtninge på arbejdsmarkedet. Spørg om krigen. Værter: Jacob Grosen & Nicolai Dupont See omnystudio.com/listener for privacy information.

OBS! I afsnittet siger vi, at Sovjetunionen blev grundlagt i 1920. Det er forkert. Det var i 1922.I 1921 var Ukraine var sammen med russerne og belarusserne med til at grundlægge Sovjetunionen. I sovjettiden blev Ukraine ganske vist udbygget til industrisamfund med storbyer, kulminer og stålværker, men ellers fulgte den ene katastrofe efter den anden:Under Stalins hårdhændede kollektivisering af landbruget i 1930'erne døde 3-4 millioner ukrainere af sult, Ukraine mistede i løbet af Anden Verdenskrig 6-8 millioner indbyggere, ukrainsk sprog og kultur blev i de sidste 20 år før Sovjetunionens sammenbrud undertrykt i stadig voldsommere grad, og i april 1986 havarerede en reaktor på atomkraftværket Tjernobyl (ukrainsk Tjornobyl) og sendte radioaktive skyer ud over det meste af Europa.I podcastens 6. afsnit gennemgår vi tiden under Sovjetunionen. Serien er produceret og tilrettelagt af Tine Kirkensgaard Hansen og Henrik Kaufholz, der er tidligere Rusland-korrespondent for Politiken og Ukraine-kender, med hjælp fra Sille Westphal og med musik af Nikolaj Vinten.

Mens du sov, slog en russisk granat ned i en sidebygning på et stort ukrainsk atomkraftværk. Panikken ramte store dele af verden, og Ukranies præsident Zelenskyj advarer om akut fare for hele Europa. Hvor farlig var situationen? Hvorfor angriber russerne et atomkraftværk? Og hvilken betydning har det, at netop Ukraine var centrum for den største atomkraftulykke nogensinde – Tjernobyl-ulykken i 1986?

Vi sökte upp en forskare vi träffat förr, i Kiev, för att höra hur han påverkats av kriget. Det visade sig att Maksym Danchenko numera forskar i grannlandet Slovakien. Men just nu oroar han sig mest över sin gamla mamma kvar i Kiev. Han oroar sig också för sina nära forskarkolleger på labbet där han jobbade förut. Och känner sig handlingsförlamad - hur kan han hjälpa till?Maksym Danchenko studerar effekter av TjernobylMaksym Danchenko är växtforskare som studerar långtidseffekter av radioaktiviteten i Tjernobyl. Han har odlat växter i den förbjudna zonen, och nu, när Ryssland, ockuperat det området ser han viss anledning till oro. Men det är nog värre om det händer något med kärnkraftverken som är igång, tror han.Hör om en forskare som själv är i säkerhet, men så klart påverkad av kriget i hans land. Han skulle absolut inte kunna ha ett forskningssamarbete med en ryss, även om det var någon han kände och tyckte om, säger han. Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Tónlistarhátíðin Myrkir músíkdagar hefst í dag. Hátíðin, sem á sér langa sögu á að veita gott yfirlit yfir það helsta sem er á seyði í íslenskri samtímatónlist í dag. Síðustu ár hefur illa gengið að halda hátíðina, en henni hefur verið frestað í þrígang, það er því gleðilegt að í dag verður rætt við Ásmund Jónsson, listrænan stjórnanda hátíðarinnar. Í Svavarssafni á Höfn í Hornafirði sýnir Hlynur Pálmason ný ljósmyndaverk á sýningu sem hann kallar Harmljóð um hest. Hlynur hefur hlotið lof og viðurkenningar hérlendis og erlendis fyrir kvikmyndir sínar: Vetrarbræður og Hvítur, hvítur dagur. En Hlynur vinnur auk þess með ljósmyndun sem miðil til að skapa. Við hringjum í Svavarssafn í þætti dagsins og heyrum í Hlyni og sýningarstjóranum, Ástríði Magnúsdóttur Sagnfræðingurinn Dalrún Kaldakvísl heldur áfram að fjalla um konur fyrri alda. Og í dag fjallar hún um ráðskonur sem störfuðu utan heimila. Þar komu meðal annars við sögu selráðskonur, verbúðaráðskonur og vegavinnuráðskonur. En við byrjum þáttinn á fréttum frá Úkraínu. Í gær bárust okkur fregnir af alþýðulistasafni í Ivankiv, þorpi á milli Tjernobyl og höfuðborgarinnar, Kyiv. Rússneski herinn kveikti í safninu og meðal þess sem þar brann til kaldra kola var safn verka eftir Mariu Prymachenko, sem er ein dáðasta listakona Úkraínu. Umsjón: Guðni Tómasson og Halla Harðardóttir

Tónlistarhátíðin Myrkir músíkdagar hefst í dag. Hátíðin, sem á sér langa sögu á að veita gott yfirlit yfir það helsta sem er á seyði í íslenskri samtímatónlist í dag. Síðustu ár hefur illa gengið að halda hátíðina, en henni hefur verið frestað í þrígang, það er því gleðilegt að í dag verður rætt við Ásmund Jónsson, listrænan stjórnanda hátíðarinnar. Í Svavarssafni á Höfn í Hornafirði sýnir Hlynur Pálmason ný ljósmyndaverk á sýningu sem hann kallar Harmljóð um hest. Hlynur hefur hlotið lof og viðurkenningar hérlendis og erlendis fyrir kvikmyndir sínar: Vetrarbræður og Hvítur, hvítur dagur. En Hlynur vinnur auk þess með ljósmyndun sem miðil til að skapa. Við hringjum í Svavarssafn í þætti dagsins og heyrum í Hlyni og sýningarstjóranum, Ástríði Magnúsdóttur Sagnfræðingurinn Dalrún Kaldakvísl heldur áfram að fjalla um konur fyrri alda. Og í dag fjallar hún um ráðskonur sem störfuðu utan heimila. Þar komu meðal annars við sögu selráðskonur, verbúðaráðskonur og vegavinnuráðskonur. En við byrjum þáttinn á fréttum frá Úkraínu. Í gær bárust okkur fregnir af alþýðulistasafni í Ivankiv, þorpi á milli Tjernobyl og höfuðborgarinnar, Kyiv. Rússneski herinn kveikti í safninu og meðal þess sem þar brann til kaldra kola var safn verka eftir Mariu Prymachenko, sem er ein dáðasta listakona Úkraínu. Umsjón: Guðni Tómasson og Halla Harðardóttir

Tónlistarhátíðin Myrkir músíkdagar hefst í dag. Hátíðin, sem á sér langa sögu á að veita gott yfirlit yfir það helsta sem er á seyði í íslenskri samtímatónlist í dag. Síðustu ár hefur illa gengið að halda hátíðina, en henni hefur verið frestað í þrígang, það er því gleðilegt að í dag verður rætt við Ásmund Jónsson, listrænan stjórnanda hátíðarinnar. Í Svavarssafni á Höfn í Hornafirði sýnir Hlynur Pálmason ný ljósmyndaverk á sýningu sem hann kallar Harmljóð um hest. Hlynur hefur hlotið lof og viðurkenningar hérlendis og erlendis fyrir kvikmyndir sínar: Vetrarbræður og Hvítur, hvítur dagur. En Hlynur vinnur auk þess með ljósmyndun sem miðil til að skapa. Við hringjum í Svavarssafn í þætti dagsins og heyrum í Hlyni og sýningarstjóranum, Ástríði Magnúsdóttur Sagnfræðingurinn Dalrún Kaldakvísl heldur áfram að fjalla um konur fyrri alda. Og í dag fjallar hún um ráðskonur sem störfuðu utan heimila. Þar komu meðal annars við sögu selráðskonur, verbúðaráðskonur og vegavinnuráðskonur. En við byrjum þáttinn á fréttum frá Úkraínu. Í gær bárust okkur fregnir af alþýðulistasafni í Ivankiv, þorpi á milli Tjernobyl og höfuðborgarinnar, Kyiv. Rússneski herinn kveikti í safninu og meðal þess sem þar brann til kaldra kola var safn verka eftir Mariu Prymachenko, sem er ein dáðasta listakona Úkraínu. Umsjón: Guðni Tómasson og Halla Harðardóttir

Veckans avsnitt blir 100% kärnkraft i dubbelbemärkelse när vi gästas av kärnkraftselbolaget Kärnfulls (kärnfull.se) grundare, John Ahlberg. Vi går in på den senaste klimatkonferensen och kärnkraftens pågående sentimentförändring, uranprisets framtid på kort och lång sikt, om nya spännande sätt att utvinna uran och mycket, mycket mer. 00:00 - Intro 01:24 - Varför behöver vi kärnkraft? 03:05 - Varför räcker inte sol, vind och vatten? 06:32 - Hur ska man prata till irrationella skeptiker? 12:33 - Vad händer under FN:s klimatkonferens? Klassifieringen av kärnkraft som hållbart 20:27 - Kinas 150 reaktorer på 15 år - finns det några risker? 22:56 - Fukushima och kärnkraftens ökande säkerhet 25:30 - Vad innebär en ny klassifiering av uran för Sverige? 28:22 - Inga återuppstartade kärnkraftverk, men det kommer nya 29:58 - Hur snabbt får man till en SMR (Small Modular Reactor)? 33:11 - Hur långt bort är 4:e generationens kärnkraft? 36:05 - Hur stor är uppsidan är uran? 38:14 - Nya sätt att utvinna uran ur havsvatten 40:09 - Uranpriset 2-3 frammåt 43:42 - Hur kommer miljöpolitiker ställa sig till det nya sentimentet kring uran? 47:15 - När Kärnfull Energi startades 51:26 - Greenwashing och problemet med systemet för ursprungsmärkning av el 56:33 - Lås inte ditt elavtal 58:58 - De som drabbats hårdast av kärnkraftens avveckling 62:58 - Provocerande slogans och Mickes fashion statements 65:52 - Reaktionerna på TV-serien Tjernobyl

Fukushimaolyckan är den värsta kärnkraftsolyckan sen Tjernobyl 1986. En jordbävning vaknar till liv utanför Japans kust, denna jordbävning skapar en tsunami som rör sig in mot land och ute vid kusten låg kärnkraftverket Fukushima. Hur det gick till? Det ska vi ta reda på idag!

Vad hände egentligen när reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl exploderade? Hur kunde detta ske? Hur påverkades folk av strålningen? Hur länge beräknar man att strålningen från kärnkraftverket kommer att vara farligt? Det ska vi ta reda på idag!

Dagens gæst er Charlotte Weitze, der fortæller om sit arbejde med romanen ”Rosarium”, som har krævet research i planteriget. Weitze har både læst adskillige naturvidenskabelige værker, lyttet til podcasts om planter, rejst til den polsk-hviderussiske urskov Bialowieza, Tjernobyl i Ukraine, talt med en plantefysiolog og en planteclairvoyant.See omnystudio.com/listener for privacy information.

I september 2020 försöker maskerade män ta sig in till den regimkritiska författaren Svetlana Aleksijevitj i Minsk. Men vem är hon? Fredrik Wadström har på nära håll följt Svetlana Aleksijevitj sedan slutet av 1990-talet. Här är hans porträtt av henne, och hennes författarskap. Följ med till ett köksbord i Minsk, och träffa nobelpristagaren i litteratur 2015. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Så sa Svetlana Aleksijevitj till Fredrik Wadström i en intervju gjord 2006. En beskrivning av en förändring i samhället hon än så länge bara anade, men ville försöka fånga i sitt skrivande. Sju år senare var boken klar, Tiden second hand, den avslutande delen i hennes livsverk Utopins röster. Fem böcker om den sovjetiska människan, om vad som händer med henne när en samhällsideologi rasar samman. - Mitt öra är alltid bland människor på gatan. Jag hör en annan musik. Uttalandet kan också ses som en beskrivning av hennes arbetsmetod. Att under lång tid intervjua många människor. Att våga vänta in deras livsberättelser. Att sedan våga vänta in förmågan att skriva ned dessa berättelser. Att våga vänta in den rätta tonen. Följ med Fredrik Wadström till Minsk, och slå dig ned vid det lilla fyrkantiga köksbordet tillsammans med årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte De sista vittnena: solo för barnröst Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden Zinkpojkar Tiden second hand: slutet för den röda människan.

DOKUMENTÄR FRÅN 2005. En härdsmälta i Tjernobylverket i Ukraina får efterverkningar även i Sverige i form av radioaktivt nedfall och en het politisk debatt. Och hur blir det med slutförvaret? "Tjernobyl och den svenska kärnkraften" är en road movie-inspirerad P3 Dokumentär av Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson från 2005.Programmet hade ursprungligen titeln "Tjernobylkatastrofen" men har i efterhand döpts om för att tydliggöra för lyssnaren att fokus till största del ligger på Sverige.