Podcasts about aningen

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

God Jul kära vänner!Nu spårar vi ur totalt... Modellbyggarpodden gör precis som förra året en julspecial för att hålla er sällskap vid byggbordet.I år har Fredrik och Christian dessutom fått sällskap av vår ständigt återkommande gäst Erik Westberg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

INTRO: [00:00:00] Din favoritpodd är tillbaka och inleds med senaste nytt gällande PXL där arbetet fortgår med att utöka utbudet från de i dag två existerande smakerna Liquid Lightning och Rock & Rage. Mikaels smaklökar jobbar på för fullt med att välja ut nästa smak, samtidigt som geniknölarna jobbar på med att välja en passande färg på burken för att komplettera dagens gul & röd. Håll koll i vanlig ordning på pxlpowerup.se för att hålla dig uppdaterad, samt följ oss på Instagram på @pxlpowerup och @pxlpodcast där våra DM:s står öppna för feedback av all sort! RETRO RUMBLE UPDATE [00:05:32] Har du missat det coolaste inom gaming/streaming sedan… ja typ någonsin, så skynda dig raskt in på twitch.tv/pxlproductions där Mikael lever ut sin kommentatorsdröm i Retro Rumble där turneringar anordnas fredagskvällar, just nu inom Unreal Tournament 2004. Snacket går även in på det konstanta hävdelsebehov som gaming verkar ha gentemot sport och film och andra kulturyttringar och snabbt konstateras att mer självförtroende borde finnas att våga stå på egna ben och stå för vad man i grund och botten är på egna meriter; ett fucking awesome medium för interaktiva upplevelser och berättelser! Gaming FTW! NYNÖRDAT: [00:19:27] Aningen motvilligt har Peter till slut tittat på The Boys, även om det inte riktigt är hans kopp te att se sin favoritföreteelse superhjältar i detta cyniska, våldsamma och spattiga scenario. Men ser man bara förbi det så finns under ytan en stor del karaktärsdjup och substans (inte bara hjärnsubstans då…). PEPP ELLER NEPP: [00:40:00] Det har kommit en trailer till Predator-prequel:en Prey, hängde du med där? Överlag finns en oro för franchisen som började så bra med första Arnold-rullen och uppföljaren, innan det började spåra ur totalt (även om första AVP-rullen faktiskt är rätt skön action trots allt). Men det finns en pepp för denna nya film regisserad av Dan Trachtenberg som dyker upp på streaming efter sommaren! FETT OPEPP: [00:52:46] Halo har haft säsongsavslutning och kommer av någon outgrundlig anledning få en andra säsong. Mikael har “typ” tittat klart och det är ingen vacker historia, hur Spielberg & Co. har misshandlat och fundamentalt feltolkat detta IP. Nej, gör om gör rätt blir the verdict! PEPPTIMISTISK: [01:01:25] I vakvattnet av att senaste MCU-filmen Doctor Strange in the Multiverse of Madness tappat biobesökare snabbt på kort tid senaste tiden ställs frågan om en Marvel-fatigue börjar infinna sig. Med massor med nya filmer och serier på Disney+ väntandes vid horisonten så är fortfarande faktum att vi behöver något kulminerande att se fram emot, likt Avengers-rullarna som samlade ensemblen. Vad kommer att ersätta det framöver? Fantastic Four? Mutanter? Mikael & Peter? Vi får väl se! CASTING & VERSUS [01:11:01] Nästa veckas Versus-fight planeras också och vid första anblicken kanske inte en casting-sväng behövs då striden kommer stå mellan Daredevil & Kingpin, men har du bättre förslag för rollbesättning än Charlie Cox och Vincent D'onofrio

INTRO. [00:00:00] Veckans podd inleds med en liten crash course i hur man som en small business owner kan gå tillväga om man är intresserad av att saluföra PXL. När allt kommer kring existerar denna podd i fin symbios med energidrycken med samma namn och ju bättre det går för drycken, ju bättre det går för podden, desto bättre i det stora hela. Full disclosure! Så lyssna på podden, drick drickan och sprid gärna ordet! Allt du behöver veta hittar du på pxlpowerup.se RETRO RUMBLE. [00:07:36] Du som är en regelbunden lyssnare har säkerligen hört Mikaels idé och önskedröm om att dra igång en regelbunden stream med glada entusiaster som vill lira gamla hederliga spel såsom Unreal Tournament, Command and Conquer, Red Alert, Quake (1) och liknande nostalgiska titlar. Namnet är nu spikat och agendan är satt. Varmt välkommen att joina, antingen som medverkande eller bara tittare, på twitch.tv/pxlproductions  NYNÖRDAT: [00:24:16] Aningen försenat summeras tankarna kring serien Moon Knight på Disney+ som nyligen avslutats. Konsensus är att trots en ofokuserad och bitvis knackig start så lyckas de avslutande avsnitten 5 och 6 styra upp ett riktigt starkt finish move! Resten räddas även en hel del av Oscar Isaac och hans otroliga skådespelarinsats hela serien igenom. Sevärd helt klart! PEPP PÅ: [00:41:56] För ett tag sedan kom nyheten om att den efterlängtade animerade uppföljaren till Into the Spider-Verse kommer att delas upp i hela två (!) filmer: Across the Spider-Verse Part One och Part Two! Men nu har man också meddelat att de blir aningen försenade från vad som först var tänkt. Mikael tycker detta är en bra sak och tror sig även veta varför det ligger till just så. PEPP ELLER NEPP: [00:51:49] Om man frågar Peter om vilket som är hans absoluta favoritspel någonsin, får man ett snabbt och enkelt svar: Mass Effect. Originaltrilogin har satt sig så hårt i hans själ att det även blivit hela två tatueringar på hans kropp - och även om senaste spelet i serien, Mass Effect Andromeda, lämnade mer att önska, så är peppen och förhoppningen ändå stor på nästkommande installation från Bioware. Förutsatt att man än en gång inkorporerar Shepherd… CASTING/VERSUS: [01:15:17] Is och eld möts i en shodown sist ut där Iceman och Human Torch först rollbesätts enligt Mikael och Peters önskemål, med fantastisk hjälp från PXL-lyssnar-communityt, innan veckans podd avslutas med att kora en vinnare i en fight dem sinsemellan. Sedan återstår bara att utse en ny versus-match till nästa vecka, då vi hörs igen!

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Det är det lilla vi reagerar på, när vi blir osäkra inför en annan människa. Aningen att den inte är som alla andra. Rädslan att det ska finnas något större gåtfullt eller skrämmande som gömmer sig bakom. Om detta, hos främmande såväl som nära och kära, hör ni i veckans Creepypodden.Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Det är det lilla vi reagerar på, när vi blir osäkra inför en annan människa. Aningen att den inte är som alla andra. Rädslan att det ska finnas något större gåtfullt eller skrämmande som gömmer sig bakom. Om detta, hos främmande såväl som nära och kära, hör ni i veckans Creepypodden.Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Vi är tillbaka!! Aningen mer utbrända nu än tidigare, men nu jäklar kör vi!Puss & kram från Funkismorsorna See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Calle har kräkts livet ut sig under helgens gång så därför kommer veckans avsnitt ANINGEN senare än vanligt... Men det snackas Elden Ring, Bafta Awards, mer rykten kring Switch Pro, Sonys nya patent och att låta sina barn spela spel som kan vara beroendeframkallande? Utöver det har vi spelat spel, Calle har spelat färdigt det nya spelet The Maquette, Daniel har spelat mer BeatSaber innan han lämnade tillbaka Calles HTC Vive, Calle har spelat färdigt Super Mario 3D World med True Ending och Daniel köttar vidare i Dark Souls 2. Tusen Tusen tack till alla er som lyssnar och stöttar! Ni är bäst! Stötta oss på Patreon! (Få en T-Shirt!) https://www.patreon.com/spelberoende Gå med i vår Discord! https://discord.gg/8kUna5C

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Avsnitt 64 bjuder in till en timmes dansant musik i en lättsam ton. Aningen för avslappnat och skämtsamt, eller bara opretentiös kärlek? vilket som så går resan från Gävle via Stockholm till UK, som det så ofta blir i podden. Bakom micken i vanlig ordning David Holm och Viktor Zeidner. Låtar från avsnittet: Steven Rutter & Kirk Degiorgio - Encapsulation [FS016] Lukas Nystrand Von Unge . Sans Titre [BARN VOL 001 CD] Pistol Pete - Orphan [IDLE055] Minus The Majors - Peanut Dust [Paper Recordings] The Karminsky Experience Inc. - Exploration [POBLP1] Ishockeylandslaget - B. Ishockeyhistorik [KAS106] DJ Clea - Don’t Ask [HOTSHIT042] Atesh K. - Acid From The Orient [Regular Beats Records / Promo] Här finner du Spotifyplaylisten med tillgängliga låtar som sänds i programmet, listan fylls på med nya låtar efter varje program: https://open.spotify.com/user/slimvic/playlist/7mWNSTXPvSuz1jvozLMc40?si=1R01VaX9TFKoxAm-m5balQ

Aningen sluddrigt men närvarande och intensivt avsnitt där vi både lyssnar på en smått chockerande snuskvinyl men också samtalar om labels 001:or och firar finfin svensk label som firar 10 releaser! En podcast av och från Lamour Records inspelad i Gävle. Med primärt fokus på blandade moderna härliga sound och bra snack om elektronisk musik and beyond. Stort tack för att ni lyssnar. Med Viktor Zeidner & David Holm. Låtar från avsnittet: D:fferent Place - 90.0 (DEF001) Dold - EVA [ASR010] Slim Hustla - No Retreat | Stay Ready [htdi001] Jonny Trunk & Martin Green - Flexi-Sex (Various) [JBH004LP] Azura - Paraíso 89 [WB005-12] Tony Allen & Africa 70 - Jealousy Afrotech (Loya Reedit) [Comet081] Manuel Darquart - Birds Of Paradiso [KID001] Skallahavet - Skumraskaffär [lamour067dig] Här finner du Spotifyplaylisten med tillgängliga låtar som sänds i programmet, listan fylls på med nya låtar efter varje program. https://open.spotify.com/user/slimvic/playlist/7mWNSTXPvSuz1jvozLMc40?si=QPTbLNSBSrCkGt7SErJfnw

Aningen försenat kommer här ett avsnitt om massa olika saker, men samtidigt om i stort sett samma sak hela avsnittet. Det är sånt som händer när man inte mailar in till oss. *host, host*. Men om ni någonsin har funderat på våra åsikter om adoption, kärnkraft, eller vänskap så är det här väl ett avsnitt för er. Så det så.…

Det här är ett avsnitt likt alla andra. Men ni lyssnar ju på alla andra avsnitt, så på så vis finns väl ingenting att klaga på. Aningen färre deltagare än vad som är optimalt, kanske, men vi får det att fungera. Tack för att ni lyssnar.…

Vi lyckas till slut spela in ett avsnitt efter vad som känns som en evighet av tystnad. Det blir såklart lite recap vad som har hänt, både i USA och i Sverige. Sen blir det lite spaningar, som vanligt. Aningen daterade på grund av sagda paus men lika knivskarpa trots det. Håll i er!