Podcasts about Topelius

Arki rullaa niin kiivasta tahtia, ettei podi meinaa pysyä perässä. Lotta hostaa uutta osiotamme Museo corneria, jossa hän raportoi ja arvostelee viikon museon. Ehdottakaa potentiaalisia kohteita! Tapahtuu myös ihme, kun Lotta tunnustaa aukon yleissivistyksessään. Päädymme lopulta kuitenkin puhumaan tärkeimmistä asioista kuten seksistä, generalisteista (eivät liity toisiinsa) ja Cameron Diazin paluusta. Ps. Googlasimme: "Talvi-iltain tarinoita" on kirjoittanut Z. Topelius.

UPPLÄSNING: Harald Leander Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TEMA: POESI OM KLIMAT OCH MILJÖDIKT: Ur ”Skogsskövlingen” av Zacharias TopeliusDIKTSAMLING: Sånger 1874. Hämtad ur Lyriska klenoder (Albert Bonniers förlag, 1994)MUSIK: Trad från Sverige/Senegal: Bingsjöpolskan/DouniaEXEKUTÖR: Ellika Frisell, fiol, Solo Cissokho, kora

UPPLÄSNING: Gunnar Sjöberg. Arkivinspelning från 1967. Önskad av önskad av Berit Svensson och Gunnel Johansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vintergatan” av Zacharias TopeliusDIKTSAMLING: Dikt från 1852.MUSIK: Amanda Maier-Röntgen: Preludium för piano nr 20 diss-mollEXEKUTÖR: Bengt Forsberg, piano

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Trollens jul, en saga av Zacharias Topelius, uppläst av Sofie Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Zachris Topelius. „Gaidys ant bažnyčios stogo“. Skaito Angelė Kiliuvienė.

Zachris Topelius. „Gaidys ant bažnyčios stogo“. Skaito Angelė Kiliuvienė.

Anne-Maija Aalto on Turussa asuva kirjailija, jonka toiveikas, mutta varsin yhteiskunnallinen teos Mistä valo pääsee sisään palkittiin vuoden 2021 Lasten- ja nuortenkirjallisuuden Finlandia-palkinnolla. Aallolle Finlandia-voitto oli unelmien täyttymys. Tunnustusta hyvästä työstä on kuitenkin sadellut myös aiemmin. Esimerkiksi Aallon edellinen kirja Korento oli ehdolla Topelius-palkinnon saajaksi. Anne-Maija kuvailee itseään japanofiiliksi, mikä näkyy hänen vähäeleisessä ilmaisussaan. Anne-Maija ei kuohu yleisönsä puolesta. Muissa uutisissa: Luonto ja isot teekupit ovat Anne-Maijan sydäntä lähellä, ja jos Anne-Maijan Instagram-julkaisuihin on uskominen, rakastaa hän pehmeitä sävyjä ja valon liikettä luonnon joka kolkassa.

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Pääministeri Sanna Marin ja presidentti Sauli Niinistö vaativat Aleksei Navalnyin vapauttamista. Oppivelvollisuusiän nouseminen tuo kunnille lisälaskun. Suomessa on alkanut koronarokotteen kakkosvaiheen antaminen. Topelius-palkinto ja Arvid Lydecken -palkinto

Suomen hallitus haluaa estää sen, että muuntunut koronavirus alkaa levitä Suomessa. Suomessa on raportoitu 6 uutta koronakuolemaa. Alkon myynti on kasvanut koronan takia. Kirjailija Sinikka Nopola on kuollut. Ylen toimittaja Liselott Lindström saa Topelius-palkinnon. Kireä pakkanen jatkuu perjantaina Etelä-Suomessa.

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Topelius on kirjoittanut tekstit kahteen merkittävään suomalaiseen joululauluun: Sylvian joululauluun ja lauluun Varpunen jouluaamuna. Luonto oli hänelle tärkeä, ja Topelius oli myös varhainen luonnonsuojelija. Kirjallisuuden professori Leena Kirstinä on perehtynyt Topeliuksen luontosuhteeseen. Minna Pyykkö kävi juttelemassa hänen kanssaan Topeliuksesta ja siitä, miksi Topeliuksen laajasta tuotannosta juuri luontoaiheet tuntuvat kestäneet hyvin aikaa. Kuva: Juha Laaksonen / Yle

Uppläsning: Ola Salo Diktsamling: Läsning för barn (1866) Max Reger: Marias vaggsång EXEKUTÖR Roland Pöntinen, piano

Idén om Finland som nation existerade knappt innan den utformades genom målmedvetet arbete på 1800-talet. Leo Mechelin var en av nyckelfigurerna i skapandet av "brandet" Finland. Varför är han inte lika känd som Topelius, Snellman och de andra? Kvanthopp talar med forskaren Katarina Pihlflyckt om bland annat det här. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: marcus.rosenlund@yle.fi

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Zachris Topelius: Viisivuotiaan sankarilaulu. Kokoelmasta Suomen lasten runotar, toim. Kaarina Helakisa. Otava 2005. Runo on ilmestynyt Lukemisia lapsille 7 -kirjassa, jonka suomentajiksi on merkitty Aatto Suppanen, Em. Tamminen ja Olof Berg. Lukijana Marja Vehkanen.

Koukussa keskustelevat lastenkirjallisuudesta ja-kulttuurista hallintoaluekorrdinaattori/kirjastonhoitaja Mia Marika Andin ja freelance-toimittaja Mirjami Rustanius, koukuttajana Anna Martta Partio. Lähetetään myös lauantaina klo 10.04 ja seuraavana keskiviikkona klo 18.05.  P2-, P6- ja Sisuradio-kanavalla. Lisää teatteria ja musiikkia Kulttuurikeskutelu Koukussa jutellaan tällä kertaa Göteborgin kaupungin kirjastossa. Aiheena on lastenkijallisuus ja- kulttuuri. Vaikka internet avaa uusia mahdollisuuksia hankkia vaikkapa kirjoja lapsillekin, kaipasivat hallintoaluekoordinaattori ja kirjastonhoitaja Mia Marika Andin, freelande-toimittaja Mirjami Rustanius sekä koukuttaja Anna Martta Partio lisää suomenkielisiä musiikkiesityksiä ja teatteria myös pienemmille paikkakunnille. Ryhmäläiset kertoivat myös omista lapsuuden kirjasuosikeistaan ja kauhukokemuksistaan. Suosikkeja olivat Nunnu ja Kolme iloista rosvoa. Pelottelun puolelle joutui Jöröjukka, jolta äiti leikkasi sormet pois.   Satusetä Topelius 200 vuotta Tänä vuona on kulunut 200 vuotta Sakari Topeliuksen syntymästä. Professori Henrik Meinander on Topelius skrifter toimituskunnan puheenjohtaja. Hän kertoo, kuinka Topelius opetti kansaa näkemään kotipiiriään kauemmaksi ja oli paljon muutakin kuin satujen sepittäjä.   Mariestadissa näytetään mitä Suomesta tulleet oikeasti harrastivat Ulla Rajakisto vie meidät Mariestadiin museoon katomaan käsitöitä, suksia ja monia muita esineitä, jotka liittyvät kapungissa asuneiden suomalaistaustaisten harrastuksiin. Kulttuurikeskustelu Koukku kulttuuri@sverigesradio.se

Sakari Topelius ei ollut ainostaan satusetä, vaan myös lehtimies, kirjailija, historioitsija ja yliopiston professori. Eurooppaan suuntautuneilla matkoillaan hän havainnoi tarkasti muiden maiden elämää ja tapoja, vertaili niitä koti-Suomeen ja kertoi niistä lukijoille matkakirjeiden muodossa toimittamansa lehden, Helsingfors Tidningarin, palstoilla. Merkittävintä oli, että hän muutti perinteistä historiankirjoitusta Ranskasta tulleen uuden trendin mukaisesti, ja hänellä oli myös uudenlainen julkaisuväylä valmiina: Suomen historiaa kuvaavia tarinoita julkaistiin jatkokertomuksena sanomalehdessä ennen kuin ne koottiin kirjoiksi. Muitakin vaikutteita 1800-luvun kirjallisuuteen Topelius toi Ranskasta ja muualta Euroopasta. Haastateltavana kirjallisuudentutkija, professori emerita Leena Kirstinä. Toimittajana Jaana Sormunen Kuva: Keittäjä on uppoutunut följetongiin. Ranskalainen pilapiirros 1800-luvulta.

Zacharias Topeliuksen syntymästä tuli 14.1. kuluneeksi tasan 200 vuotta. Satusetä Topeliuksen satuja luetaan nykyään yhä harvemmalle lapselle niiden sisältämän uskonnollisen ja isänmaallisen paatoksen takia. Mutta niissä on paljon muutakin. Topelius-seuran puheenjohtaja ja kirjallisuuden professori emerita Leena Kirstinä kertoo Aristoteleen kantapään kuuntelijoille, miksi Topeliuksen elämäntyötä ja tuotantoa ei kannattaisi unohtaa tänäkään päivänä. Satusetä-nimitys ei hänen mukaansa myöskään tee oikeutta monipuoliselle ja edistykselliselle Zacharias Topeliukselle. Ohjelman ovat toimittaneet Pasi Heikura ja Tina Cavén.

Sortokauden aikana suomalaisella sivistyneistöllä oli jo selkeä kuva suomalaisesta identiteetistä ja kansallisesta kulttuurista. Sen sijaan tavallisella kansalla ei vielä ollut yhtenäistä käsitystä kansallisesta identiteetistä. Niinpä sivistyneistö rupesi ponnekkaasti valistamaan kansaa. Tätä varten tuotettiin valistuskirjallisuutta ja brosyyrejä, joissa kansallista heräämistä lietsottiin. Valistustyössä korostettiin sekä kulttuurisia arvoja että ihmisoikeutta ja sananvapautta ja muita eurooppalaisia arvoja. Myös kansakunnan vanhat isähahmot Runeberg, Topelius, Lönnrot ja Snellman nostettiin uudestaan voimakkaasti esille. Suomalaiset toivoivat, että Nikolai II toisi poliittisesti ja kulttuurisesti vapaammat ajat mutta näin sitten käynytkään. Helmikuun manifesti osoitti viimeistään, että autonomiaa ollaan olennaisesti karsimassa. Se oli suomalaisille suuri järkytys, koska se puuttui lainsäädäntöoikeuteen. Helmikuun manifestia vastustava Suuri adressi kerättiin hyvin nopeasti ja siihen saatiin yli puoli miljoonaa nimeä. Sortotoimien vastustaminen ei alun perin ollut vallankumouksellista. Luultiin, että Venäjän keisari ei tiennyt että hallintokoneisto kohteli Suomea väärin. Vähitellen vastarinta kuitenkin voimistui ja lopulta radikalisoitui. Tietokirjailija Minna Maijala on tutkinut sortokauden vastarintatoimia ja niiden takana olleita aatesuuntauksia. Hän on nyt Kalle Haatasen vieraana.

Suomi Ensin-lägret vräktes • Sannfinska utbrytare ångrar sig • Välkommen till förorten – alla utom SD • Ja, man kan definiera "svenskhet” – men vem bryr sig • "Överge begreppet mångkultur – det leder bara till segregering" • Postnationalismen är det nya – nytt redan på Topelius tid • När ska man bränna bål – påsk, wappen, midsommar eller venetiansk • Prisma live – innovativ finsk tv • Helsingin Sanomat bevakade sista femton minuterna innan Alko stängde för midsommaren – diagnos: patologisk alkoholfetischism • Kan vi avveckla förmyndarstaten, tack • Salvador Dalí i postumt faderskapsmål – nu ska surrealisten upp ur graven • Banksys identitet avslöjad – igen • Tjugo år sedan första Harry Potter-boken • Jeremy Corbyn höll tal på Glastonbury – vad har hänt med rockfestivaler? • Makten undflyr kvinnor, sägs det – måste vi alltid ledas av gamla män • Dataviruset Petya lamslår Ukraina – är det så här ett krig börjar • EU hotar Google med böter på 2,4 miljarder • Är Google ett företag eller världens infrastruktur – offentligheten är privatägd • Facebook använder beroendeforskning för att kroka användare • I Kina är Orwells vision om 1984 fem före färdig • Den svenska skolan ska få mer pengar • Finns det argument för skoluniform – ja, men endast estetiska • Pride och Tuska i Helsingfors på lördag – regnbågar och helsvart i gatubilden • "Vi går mot mörkare tider"

Raa'at ja ilkeät eivät rakasta kukkia- kirjoitti jo Topelius aikanaan. Minkälainen on suomalaisten puutarhojen historia viimeisen sadan vuoden aikana? Biologi ja puutarhanaisten yhdistyksen puheenjohtaja Leena Luoto on perehtynyt tähän historiaan parin viikon kuluttua pidettävää PuutarhaSuomi 100- tapahtumaa varten. Minna Pyykkö kävi juttelemassa hänen kanssa puutarhahistorian käänteistä. Kuva: Juha Laaksonen / Yle

Kun lahtelaiselta Annikki Aaltoselta kysyy, että saako sinua kutsua kissamummoksi, hän pohtii tovin ja vastaa, että "kyllä kait mua saa". Aaltosella on kotonaan kahdeksan kissaa ja sen lisäksi hän on huolehtinut muiden kissoista ja muistakin lemmikeistä jo 40 vuoden ajan. Aaltonen on eläinsuojeluihminen henkeen ja vereen, hän puhuukin itse mieluummin elämäntavasta kuin työstä. Viime vuonna Aaltonen sai Helsingin eläinsuojeluyhdistykseltä eläinsuojelun Topelius- palkinnon tunnustukseksi siitä työstä, jota hän on tehnyt eläinten eteen. Eläinsuojelu-uransa alkuvuosina Aaltonen kertoo itkeneensä paljon; eläinten kohtaloa, ihmisten julmuutta ja typeryyttä. Mutta karujen kohtaloiden ääreen ei voi jäädä märehtimään, muuten työtä ei jaksa tehdä. Aaltonen sanoo, että ikävien eläinkohtaloiden vastapainoksi työ on tarjonnut lukemattomia onnen hetkiä. Kuten nyt vaikkapa se Päijät-Hämeen eläinsuojeluyhdistyksen löytötalolle postitettu kuvakirja Peikko-Eemelistä. Kissasta, jota Annikki Aaltonen hoivasi kahdeksan vuotta sitten. Lautakasaan jumiin jäänyt pennunrääpäle oli kasvanut komeaksi kolliksi, joka opasti omistajiensa nuoria kissoja talon tavoille. Kuvakirjaa selatessakin tuli kyynel. Mutta se oli Aaltosen mukaan onnenkyynel. Sanna Pirkkalainen vieraili Päijät-Hämeen eläinsuojeluyhdistyksen löytötalolla.

Ted och Kaj upptäcker en kod i Zacharias Topelius barndomshem och kommer över en hemlighet som kan skaka om hela Finlands historia. Men vem är den mystiska albinomördaren i munkkåpa som smyger omkring? I Lyckolotto är det spännande pensionärstema som gäller, och så får vi följa med Pentti som råkar kliva in i fel dusch i fel hus vid fel tidpunkt. 00:57 Ted & Kaj hälsar alla välkomna 03:45 Snabbis: Fel dusch del 1 04:59 Ted & Kaj är i Kuddnäs 07:27 Snabbis: Fel dusch del 2 09:16 Ted & Kaj är inne i det hemliga rummet 12:30 Snabbis: Fel dusch del 3 14:45 Ted & Kaj har träffat Filip 17:37 Lyckolotto 22:49 Ted & Kaj löser mysteriet