Podcasts about fulufj

Voici les arbres de tous les records. Les champions des 3.000 milliards d'arbres sur Terre. Ils sont deux fois moins qu'il y a 12.000 ans. Soit 375 arbres pour 1 Terrien.Les arbres sont les meilleurs puits de carbone, pourvoyeurs de vie, d'oxygène, de bois, de fraîcheur et de mille autres bienfaits. Il est urgent de mieux les (re)connaître pour mieux les protéger.

Den största regnmängd som fallit över Sverige i modern tid vräkte ned över Fulufjället den 31 augusti 1997. I avsnittet ges ett vittnesmål om förödelsen av Anna Eklund, som i sin tjänst som hydrolog på SMHI åkte till platsen efter händelsen. Professor Berit Arheimer visualiserar regnmängden som föll över Fulufjället med mjölkpaket, och landar på hiskeliga 300 till 400 mjölkpaket per kvadratmeter(!). Hydrolog-Niclas drömmer om att starta en utredning (i liknande omfattning som Palme-utredningen) för att ta reda på hur mycket det egentligen regnade på Fulufjället.Veta mer?I SMHIs kunskapsbank kan du läsa mer om händelsen här.Våra hydrologer läste boken ”Regnkatastrofen på Fulufjället 1997” av Rolf Lundqvist inför inspelningen, där kan man läsa mer! SMHI-podden produceras av SMHI – Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.E-post till redaktionen: smhi-podden@smhi.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-06-13. På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko. Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten. Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det. Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor. Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av ”Skogens hemliga liv”, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: ”Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv.” Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en. I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds. Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket papper som förr. Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna människan inte har användning för den. Förr sköttes den om, blev ved för husbehov, gallrades av nödvändigheten. Bara intill ödetorpen marscherade granen fram. Min morfar brukade på sextiotalet berätta om kolmilorna, om skogsrået som varnade männen som somnat om milan höll på att brinna ner. Kan jag vara den sista i min generation som tillbringat ett halvt liv med att fundera över skogsrået? Som barn förväntade jag att förr eller senare se en kvinna med långt grönt hår och en ihålig rygg springa mellan stammarna. Skogsrået var en väldigt solitär varelse, aldrig hade man sett flockar av dem. Och någonstans inom mig kan jag tycka att det är lite synd om skogen har slutat att befolkas av troll, vättar och vildvittror och allt vad de kan tänkas heta trots att jag med förnuftet inser att vi inte alla i dessa urbana tider kan flänga runt som några sentida Ronja Rövardöttrar på bergsknallar och hyggen och anropa de små under jorden. Precis som skogsvaktaren i ”Skogens hemliga liv” kan jag drömma om en lövskog på hösten, även om jag nu lärt mig varför träden måste fälla sina löv och varför vissa skiftar så tidigt i rött. De är trötta, de är mätta. De har inte plats för mer sockerproduktion. Det vackraste jag någonsin har sett är en japansk lövskog i bergen i oktober, flera tusen olika sorters lönnar skiftar i allt från ljusgrönt över ockra till mörkaste vinrött. En sådan skog är nog motsatsen till en planterad industriskog med raka trista tallar som växer en stund för att snart åter fällas. Skogen är så mycket för människan, rekreationszon och arbetsplats, både estetik och kapital. Den gigantiska skogsbranden sommaren 2014 utanför Fagersta i Bergslagen orsakades av en skogsmaskin och fick förödande konsekvenser. Fotografen Heléne Schmitz har vandrat bland de kala gråa stammarna med sin japanska storformatskamera och ställer ut sina bilder på Fotografiska i Stockholm. Där och då något försvinner uppstår också något nytt. Mellan de döda trädstammarna som ser ut att vara i svartvitt spränger sig ljusgröna grässtrån fram, spirar som om inget hade hänt. Naturen har alltid varit bra på att komma igen, ta tillbaka som om människan bara vore en parentes. En annan svit av bilder visar den japanska växten kudzu. Om granen Old Tjikko har växt 3 meter på 9 000 år så växer Kudzu istället tre decimeter om dan. Den var en gåva till Amerika från Japan vid något jubileum och uppskattades för sina vackra blommor, för skuggan den skänkte på verandorna. Men snart tog den över inte bara verandorna utan hela landskapen där den drog fram. Hus, träd, bänkar, allt blir inbäddat i mattan av kudzublad. Den kväver alla andra och ser samtidigt så förrädiskt mjuk ut. Här tar inte naturen tillbaka något utan lägger sig över sig själv. Blir ett hav av grönska, meterhöga varelser av blad, som om landskapet blivit förtrollat av en ond fe, rötterna är snår ingen längre kan såga sig igenom men där i myllan kommer nog att uppstå en liten larv eller borre som förr eller senare rår på kudzu också. Skogen har alltid varit bra på att sköta sig själv. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen "Trädens hemliga liv" Författare: Peter Wohlleben. Översättning: Jim Jakobsson. Norstedts.

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Äntligen kryssdags igen! Duka fram frukosten, höj volymen, öppna upp kryssplanen och utmana dina vänner i musik tillsammans med Jörgen Lötgård. Under morgonen får vi hänga på Katta från bloggen Bucketlife under en morgon på Fulufjället i Dalarna. Dessutom kommer Jon Jordås från P3 Dokumentär och berättar om deras senaste avsnitt. Skicka in ditt svar senast lördagen den 18 juni kl. 23:59 om du vill vara med och tävla.

Fulufjället National Park is one of Sweden's gorgeous winter wonderland national parks. Located on the western side of the country, Fulufjället has so much to see. From spectacular waterfalls to the oldest tree in the world, you'll be immersed in nature's best! In this Fulufjället National Park podcast episode, we'll help you navigate through planning a trip, best times to visit, summer and winter activities, wildlife, and more. Guest expert: Erika from @globetrotter__family Don't miss an episode - subscribe to the podcast to get the newest episodes! Follow National Park Trippers on Instagram Join our private Facebook community And read more on our Fulufjället Travel Guide --- Support this podcast: https://anchor.fm/maureen-hochdorf/support

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

A l'instar de l'être humain, l'arbre établit aussi des records, jetons-y une oreille ! Le record de hauteur est détenu par des séquoias à feuilles d'if en Californie. Actuellement, l'individu le plus haut mesure 115,55 m mais est dépassé de peu pour le record historique d'un Eucalyptus d'Australie ! Le plus vieil arbre connu pourrait être l'épicéa Old Tjikko vivant sur la montagne Fulufjället en Suède ! Il s'agirait en réalité plutôt d'un des clones issus de la plante mère qui a 9550 ans. L'arbre le plus volumineux est un Séquoia géant, le General Sherman avec un volume de 1487 m3. Il est donc l'arbre qui cache la forêt… --- Du lundi au vendredi, Fanny Gillard et Laurent Rieppi vous dévoilent l'univers rock, au travers de thèmes comme ceux de l'éducation, des rockers en prison, les objets de la culture rock, les groupes familiaux et leurs déboires, et bien d'autres, chaque matin dans Coffe on the Rocks à 6h30 et rediffusion à 13h30 dans Lunch Around The Clock.

A l’instar de l’être humain, l’arbre établit aussi des records, jetons-y une oreille ! Le record de hauteur est détenu par des séquoias à feuilles d’if en Californie. Actuellement, l’individu le plus haut mesure 115,55 m mais est dépassé de peu pour le record historique d’un Eucalyptus d’Australie ! Le plus vieil arbre connu pourrait être l’épicéa Old Tjikko vivant sur la montagne Fulufjället en Suède ! Il s’agirait en réalité plutôt d’un des clones issus de la plante mère qui a 9550 ans. L’arbre le plus volumineux est un Séquoia géant, le General Sherman avec un volume de 1487 m3. Il est donc l’arbre qui cache la forêt… --- Du lundi au vendredi, Fanny Gillard et Laurent Rieppi vous dévoilent l’univers rock, au travers de thèmes comme ceux de l’éducation, des rockers en prison, les objets de la culture rock, les groupes familiaux et leurs déboires, et bien d’autres, chaque matin dans Coffe on the Rocks à 6h30 et rediffusion à 13h30 dans Lunch Around The Clock.

Direktsänd naturradio från Sverige och världen. Under de senaste två pandemiåren har rekordmånga besökt Fulufjällets nationalpark där ett av Sveriges högsta vattenfall och världens kanske äldsta träd, Old Tjikko, finns. Men i takt med att allt fler besöker området ökar också slitaget. En studie som gjordes i nationalparken i fjol visade att det finns betydligt fler stigar och tältplatser i parken än för tretton år sedan. I lördagens naturmorgon tittar vi närmare på vad som görs för att skydda den skyddade naturen. Dessutom dyker vi ner i Fulufjällets flora. Till skillnad från många andra områden har fjället inte betats av renar på många år vilket gör området rikt på ovanliga lavar och mossor. Naturmorgons reporter Jonatan Martinsson träffar Sofia Tiger, naturrumsföreståndare, Sofia Stenberg, naturvårdsförvaltare och Urban Gunnarson och Mathilda Elgerud från Dalarnas botaniska sällskap. Kan en skalbagge förändra livet? Efter årtionden av missbruk blev Björn Johansson drogfri och tog tag i livet, men hamnade i en svår utbrändhet där ingenting fungerade. Bara i naturen kände han att här passar jag in också. Då landade en skalbagge på byxbenet och väckte Björns nyfikenhet, ja han blev betagen. Det visade sig vara en långhorning och den gav så småningom mening åt dagen. Vi träffar Björn Johansson och särbon Ing-Marie Frösemo, utrustade med rosa paraplyer och bankpinnar, i Björnö naturreservat nära Kalmar, en mycket bra långhorningslokal. Reporter Lisa Henkow. En val sjunger på sin alldeles egna frekvens, men är den ensam? Jenny Berntson Djurvall funderar över det i veckans kråkvinkel. Programledare: Karin Gyllenklev.

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-06-13. På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko. Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten. Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det. Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor. Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av Skogens hemliga liv, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv. Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en. I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds. Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket papper som förr. Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna människan inte har användning för den. Förr sköttes den om, blev ved för husbehov, gallrades av nödvändigheten. Bara intill ödetorpen marscherade granen fram. Min morfar brukade på sextiotalet berätta om kolmilorna, om skogsrået som varnade männen som somnat om milan höll på att brinna ner. Kan jag vara den sista i min generation som tillbringat ett halvt liv med att fundera över skogsrået? Som barn förväntade jag att förr eller senare se en kvinna med långt grönt hår och en ihålig rygg springa mellan stammarna. Skogsrået var en väldigt solitär varelse, aldrig hade man sett flockar av dem. Och någonstans inom mig kan jag tycka att det är lite synd om skogen har slutat att befolkas av troll, vättar och vildvittror och allt vad de kan tänkas heta trots att jag med förnuftet inser att vi inte alla i dessa urbana tider kan flänga runt som några sentida Ronja Rövardöttrar på bergsknallar och hyggen och anropa de små under jorden. Precis som skogsvaktaren i Skogens hemliga liv kan jag drömma om en lövskog på hösten, även om jag nu lärt mig varför träden måste fälla sina löv och varför vissa skiftar så tidigt i rött. De är trötta, de är mätta. De har inte plats för mer sockerproduktion. Det vackraste jag någonsin har sett är en japansk lövskog i bergen i oktober, flera tusen olika sorters lönnar skiftar i allt från ljusgrönt över ockra till mörkaste vinrött. En sådan skog är nog motsatsen till en planterad industriskog med raka trista tallar som växer en stund för att snart åter fällas. Skogen är så mycket för människan, rekreationszon och arbetsplats, både estetik och kapital. Den gigantiska skogsbranden sommaren 2014 utanför Fagersta i Bergslagen orsakades av en skogsmaskin och fick förödande konsekvenser. Fotografen Heléne Schmitz har vandrat bland de kala gråa stammarna med sin japanska storformatskamera och ställer ut sina bilder på Fotografiska i Stockholm. Där och då något försvinner uppstår också något nytt. Mellan de döda trädstammarna som ser ut att vara i svartvitt spränger sig ljusgröna grässtrån fram, spirar som om inget hade hänt. Naturen har alltid varit bra på att komma igen, ta tillbaka som om människan bara vore en parentes. En annan svit av bilder visar den japanska växten kudzu. Om granen Old Tjikko har växt 3 meter på 9 000 år så växer Kudzu istället tre decimeter om dan. Den var en gåva till Amerika från Japan vid något jubileum och uppskattades för sina vackra blommor, för skuggan den skänkte på verandorna. Men snart tog den över inte bara verandorna utan hela landskapen där den drog fram. Hus, träd, bänkar, allt blir inbäddat i mattan av kudzublad. Den kväver alla andra och ser samtidigt så förrädiskt mjuk ut. Här tar inte naturen tillbaka något utan lägger sig över sig själv. Blir ett hav av grönska, meterhöga varelser av blad, som om landskapet blivit förtrollat av en ond fe, rötterna är snår ingen längre kan såga sig igenom men där i myllan kommer nog att uppstå en liten larv eller borre som förr eller senare rår på kudzu också. Skogen har alltid varit bra på att sköta sig själv. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen "Trädens hemliga liv" Författare: Peter Wohlleben. Översättning: Jim Jakobsson. Norstedts.

Bäume, die ein paar Jahrhunderte auf dem Buckel haben, sind keine Seltenheit. Eine Fichte im schwedischen Fulufjället Nationalpark bringt es sogar auf knapp 10.000 Jahre.

I årets sista avsnitt av Naturpodden får du följa med Maria Brandt till Naturum Fulufjällets bioblitz. Bioblitzen ägde rum den 17/7 2019 och höll på i 24 timmar. Hör vittnesmål från deltagare och följ med på vandringar med artexperter i Fulufjällets storslagna och varierande miljöer. I avsnittet hör du bland annat Sofia Tiger och Sebastian Kirppu som jobbar på Naturum Fulufjället och naturvårdsexperten Helena Björnström.

I avsnitt 30 drar vi på utflykt i urskogen! Vår guide och gäst är tidigare sommarprataren Sebastian Kirppu; skogsbiolog, naturguide och specialist på att inventera skogars ekologiska status. Han har också gjort sig känd som urskogens främsta beskyddare och en rätt så jobbig nagel i ögat på många skogsbolag och skogsägare. Vi hälsar på Sebastian i Fulufjällets nationalpark, där en av Sveriges mest orörda gammelskogar finns, och gräver djupare i människans mångtusenåriga och komplicerade relation till skogen. Förutom att prata om att jobba och leva i och för sin passion, så blir det närkontakt med korvsugna lavskrikor, en lektion i lavarnas mystiska sexliv och - såklart - en massa skogssnack! Häng med in i den riktiga skogens förtrollande värld! Läs mer om Fulufjällets Nationalpark här: https://www.sverigesnationalparker.se/park/fulufjallets-nationalpark/ -------------- I SAMARBETE MED WOOLPOWER Vi är ruskigt glada över att presentera vår samarbetspartner, det varma Östersundsföretaget Woolpower. Hållbart, varmt och alltigenom svensktillverkat. Kolla in deras fina filosofi och värmande plagg på www.woolpower.se -------------- DISKUTERA MED OSS! Gå med i vår facebookgrupp -> www.facebook.com/groups/bortomekorrhjulet Musik: The search within, Sven Karlsson / www.epidemicsound.com / @sven-karlsson-1 Kattas blogg: www.bucketlife.se -------------- Följ oss! -------------- www.instagram.com/bortomekorrhjulet www.facebook.com/bortomekorrhjulet

Pjäsen "Nationalparken" utspelar sig i den nationella sorgen som följer efter att värdens äldsta träd, Old Tjikko, dött. Möt upphovspersonerna poeten Jonas Gren och musikern Sara Parkman. Dessutom: Svensk musikvår och Bach som opera. Idag startar konstmusikfestivalen Svensk musikvår. Hör konstnärlige ledaren Jörgen Pettersson och Maria Lithell Flyg, kompositören bakom stycket Moral biter sällan på hunden, ett av festivalens uruppföranden. I kväll är det också urpremiär för operan Vi - En okänd opera av Bach? på Norrlandsoperan i Umeå. Bach skrev aldrig någon opera, men nu har dirigenten Olof Boman och regissören Jon Skulberg gjort scendramatik av Bachs musik. P1 Kultur har besökt repetitionerna. Old Tjikko - så kallas en ungefär fem meter hög gran på Fulufjället i Dalarna. Enligt analyser är det ganska taniga trädet nästan 10 000 år gammalt, vilket gör det till världens äldsta nu levande träd. I Riksteaterns pjäs Nationalparken, som just nu turnerar i Sverige, har Old Tjikko gått hädan och ska begravas. Möt folkmusikern Sara Parkman och poeten Jonas Gren som både har skrivit och spelar i pjäsen som just nu är på turné med Riksteatern.  Dessutom: Veckans ord enligt Katarina Wikars är "förtroendekris" och i dagens essä från OBS skriver journalisten och författaren Ylva Herholz om intolerans i en pluralistisk tid.  Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt. I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop. Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen. Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar. De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda. Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller. Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden. Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste. När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ymnigt nerhuggna tallar på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig. Är granen då den sanna julmartyren? Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen kan jag ej återvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga. Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk. De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Naturpodden blev inbjudna till naturfest i nordvästra Dalarna och fick vara med på Naturum Fulufjällets bioblitz! En bioblitz är ett artrace där alla samarbetar för att hitta så många arter som möjligt på en viss tid. Naturfesten pågick i princip hela den 23e augusti bland de sprakande färgerna i det fjällnära landskapet. Med oss har vi flertalet artexperter och en hel gymnasieklass. Lyssna när vi går på artvandringar och låt dig ryckas med i den speciella stämningen som bara finns på en bioblitz! I avsnittet hörs låten "Jethro on the Run" av Kevin MacLeod, nedladdad från Soundcloud. Naturpodden vill tacka Sofia Tiger, Bengt Ehnström, Anders Janols, Uno Skog och Malung-Sälens gymnasium!

Gamla träd, farliga instrument, nytta med fasta och mycket mer. Även magnesium och allt kul man kan göra med det.   --- email: poddenrimligheten@gmail.com "Rimligheten" på facebook för extramaterial "Enveten skaplig pod. Av forskare för gemene hen"

Det börjar bli dags att sammanfatta Naturmorgons 2014. I vår årskrönika åker vi till Fulufjället, Kosterhavet och Nolmarken. Vi ser svart stork och parasitsvampen blödskinn. Vi besöker det stora brandområdet i Västmanland för att se spirande svedjenäva. Och så får vi återuppleva stunden då det skapades musik ur det naturen hade att erbjuda. Programledare är Lasse Willén.

Naturmorgon sänder hela programmet från Fulufjället i Dalarna. En rekordplats, på många sätt. Sveriges sydligaste fjäll, med Sveriges högsta vattenfall, med världens kanske äldsta träd. Och det var här nutidens kanske största naturkatastrof ägde rum, när ett enormt regn föll över fjället 1997. Programledare Lasse Willén finns på plats tillsammans med fältreporter Joacim Lindwall och gästerna Agneta Arnesson-Westerdahl, Sebastian Kirppu och Rolf Lundqvist. Men vi passar också på att ta en tur till Gotland i programmet. Snart avgörs det om det blir ett kalkbrott i Ojnareskogen eller inte. Vår reporter Lisa Henkow har varit där och följt vattnets väg genom det numera rikskända naturområdet. Och tittat på sällsynta - och stora! - skalbaggar.

Hur mycket regn föll det egentligen på Fulufjället i Dalarna under katastrofen i augusti 1997? Ja, faktum är att katastrofen på Fulufjället innehar det svenska regnrekordet. Vad det var som hände under det där dygnet i augusti, det ska vi prata om i Cirrus på söndag. Här kan du höra ett inslag om en ny bok som behandlar katastrofen Meteorologen ger också svar på frågan hur det kommer sig att prognoserna i radio och på internet ofta skiljer sig ifrån varandra. Vi reder också ut hur man beräknar avståndet till en blixt. En fråga om en molnformation över Bottenviken får också svar i Cirrus på söndag: Hej! Kl 0900 1 aug 2010,  passerade några molnbankar eller vad man ska kalla det, över Bottenviken. Molnen sträcker sig i öst-västlig riktning och drog med ganska bra fart norrut. Om jag minns rätt så var det väl 6-7 ungefär likadana. Man kan på några av bilderna se att de kommer fler på tur. Vad är det som sker, hur kan de vara så intakta? Undrar Peter Höglund Och meteorologen svarade: Hör veckans alla frågor och svar här Så ställer du frågor om väder till meteorologen Det finns två möjligheter. Du kan chatta med meteorologen efter morgonsändningen kl 08 - 08.30 och få svar direkt eller så kan du också ställa frågor om väder via brev, epost eller telefonsvararen. Då kommer svaret i ett kommande program.  Skicka dina frågor till: E-post: cirrus@sverigesradio.se eller läs in din fråga på 040-666 57 57. Det går också bra att skicka brev eller vykort till Cirrus, Sveriges radio, 211 01 Malmö. Har du tagit några bra väderbilder med kameran? Ända sedan Cirrus startade för fyra år sedan har vi fått in många fantastiska bilder på olika väderfenomen. Senaste bidraget, som du ser överst på sidan, är den fantastiska solnedgången i Öregrund tagen av Per-Otto Johansson. Stort tack för den bilden och alla andra bilder vi har fått in. Totalt finns det flera hundra bilder att titta på i vårt arkiv, men du får gärna fortsätta att skicka in fler väderbilder till oss. Mejla till cirrus@sverigesradio.se "Hagel stora som tennisbollar" Nya väderhistorier strömmar in till vår specialsida. Senaste historien kommer från Lotta Bjerkander: Hej, jag var med om ett enormt hageloväder i västra Pennsylvania för flera år sedan. Jobbade med bl.a hästar och skulle ta in dem i stallet från hagen, men ingen häst ville med in. Läs hela historien och andra väderupplevelser här  Många frågor om åska och blixtar Vi får ständigt frågor om åska och blixtar till Cirrus-redaktionen. Många får svar i programmet, men om du vill veta ännu mer så finns det mycket information på en speciell sida. Det är från samma plats vi har hämtat boken "Blixt och åska" som vi lottar ut i vår tävling: Programledare: Josefin Modig Producent: Janne Wieslander

Det är nu det händer om man är en vinterståndare! Fältreporter Therese Forsberg tittade på skräpiga rester av sommarens fägring i Abullahagen i eslöv. Tillsammans med botanisten Fia Bengtsson hittade hon bland annat den sirliga blåklockan som visar upp sin bur där den förvarar sina frön. Lappmesen slog sig oblygt ner på Sonja Kuoljoks kikare och tjattrade i Thomas Öbergs mikrofon när Jokkmokkarna tävlade med grannorten Vuollerim om vem som räknade flest fågelarter på matningar. Den exklusivaste arten var kanske ändå en stare - förmodligen Sveriges nordligaste övervintrare. Trots detta vann ändå Vuollerimlaget med 19 arter. Det KRAV-märkta artrallyt i Östergötland förra helgen vanns av ett lag unga killar som lyckades se 53 olika vinterfågelarter. I vargjakten har hittills 15 av 20 tillåtna skjutits. Familjegruppen i Fulufjället får klara sig utan alfahanne och tiken i Lövsjön, som lämnades ensam med valpar efter förra årets jakt miste också sin nya partner. SVA:s obduktioner av de skjutna djuren visar att de flesta är välmående. Två djur har möjliga inavelsdefekter och en tik från Ludvika var drabbad av rävskabb. I Dalarna och Gävleborg är jakten över, i övriga fyra län fortsätter den. Fredrik Sjöberg berättade i veckans Kråkvinkel om bryderier med översättning av insektsnamn. I katastrofernas spår berättar Lasse Willén om historiska översvämningar i Australien, medan effekterna av dom kraftiga regnen i Brasilien hänger ihop med det moderna skogsbruket. Programledare: Lena Näslund.