Podcasts about fostret

Nu är Romeo-Mona utannonserad av den enda rimlige - Christopher. Hallberg-Uggla-bullen har cirka halva tiden kvar i bake-off ugnen men är redan the talk of the town - med säkerhet iaf lokalt i Vasastan. Chihuahuan LA har hamnat lite i bakvattnet och en del svartsjuka förmörkar paradiset. Djur-soc på snabb-nummer någon? Försäkringsbolagen kommer inte bli sponsorer till denna podcast - men tur då att ni ALLA vill bli patreons till NÅDDÄ… Pill-pill, kill-kill och glad Midsommar alla lyssnare och patreons! Bli Patreon:https://patreon.com/nisseadendaraldre?utm_medium=clipboard_copy&utm_source=copyLink&utm_campaign=creatorshare_fan&utm_content=join_link Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L'événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

De första 12 veckorna av graviditeten är ofta en stor omställning. Man mår ofta lite dåligt och känner sig hängig. Samtidigt vet omgivningen inte om att man är gravid. I detta avsnitt går vi tillsammans med Barnmorska Louise Rabe igenom allt du behöver veta under den första trimestern.Prenumerera för fler frågor och svar från Barnmorskan och för fler djupgående faktaavsnitt med sakkunniga. Följ oss gärna i sociala medier: Facebook: https://www.facebook.com/babyhjalp/Instagram: https://www.instagram.com/babyhjalp/Prenumerera gärna på vår nyhetsbrev.Läs även mer om: Kost under graviditeten, träning när du är gravid eller om tips för att sova bättre under graviditeten.Mer om avsnittetI detta avsnittet får du svar på dessa och många andra frågor:Vilka besvär drabbas man ofta av i början av graviditeten? Hur hanterar man magont, trötthet och illamående? Hur hanterar man hormonförändringarna som kan förändra både känsloutbrotten och luktsinnet. Vad gäller när det kommer till mat? Behöver man äta för två och vad ska man tänka på den första tiden som gravid? Hur påverkas man fysisk. Kan man jobba och träna som vanligt? Kan man lyfta som vanligt när man är gravid?Kan man ha mens när man är gravid? Hur ska man tänka om man får en blödning i början av graviditeten? Finns det risk för missfall under den här perioden? Fostret utvecklas fort och mycket under den första trimestern. Vad händer med fostret, eller embryot, den första tiden. Vad händer med fostrets vikt och tillväxt. När syns det att man är gravid? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I vecka 15 kan du inte känna det, men bebisen sparkar och slår för fullt med sina ben och armar. Ditt hjärta har nu förstorats cirka 20% för att klara syretillförseln till dig och barnet. Barnet växer snabbt och väger knappt 100 gram. Från topp till tå är barnet i vecka 15 ungefär 14 centimeter långt.Jag som pratar i detta avsnitt heter Olga Stevens och jag är legitimerad barnmorska. I detta avsnitt kommer jag att prata om allt som händer i graviditetsvecka 15 rörande det växande fostret, din kropp och din hälsa. På Babyhjälp.se kan läsa mer om allt som rör graviditet, barn och föräldraskap. Populära artiklar i vecka 15 är om viktuppgång under graviditeten eller om ledighet under graviditeten.Graviditetsvecka 15Ett sätt att ta itu med den vulkan av graviditetshormoner som sprider sig i din kropp så kan du istället försöka fokusera på hur mycket som händer med ditt barn i vecka 15. Hon är ungefär lika stor som en apelsin, hennes öron har migrerat till sidorna av huvudet (från nacken) och hennes ögon har nu flyttat sig till framsidan av ansiktet (från sidorna av huvudet). Dessutom kan din lilla bebis nu vicka på sina fingrar och tår och gör andningsrörelser i förberedelse för livet utanför livmodern. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När du är gravid i vecka 12 är barnet runt 60 millimeter långt från huvud till stjärt. Barnet som nu allt mer ser ut som ett människobarn väger knappt 15 gram. Efter vecka 12 är den största risken för missfall över.Jag som pratar i detta avsnitt heter Olga Stevens och jag är legitimerad barnmorska. I detta avsnitt kommer jag att prata om allt som händer i graviditetsvecka 12 rörande det växande fostret, din kropp och din hälsa. På Babyhjälp.se kan läsa mer om allt som rör graviditet, barn och föräldraskap. Populära artiklar i vecka 12 är om missfall eller om ledighet under graviditeten.Graviditetsvecka 12Runt den 12e veckan av graviditeten så avtar illamåendet hos många blivande mammor. Du har nu antagligen börjat gå upp i vikt, runt 1-5 kilo. Om du mått väldigt dåligt och kräks mycket kan du dock ha gått ner i vikt. Under graviditeten är det många kvinnor som får ett tjockare och blankare hår. Den ökade blodmängden och hormonet oxytocin kan även göra att din hy ser bättre och slätare ut.Risken för missfall är i vecka 12 och framåt betydligt mindre än tidigare i graviditeten. Många väntar därför tills nu att berätta för nära och kära att de väntar barn (hur berättar du att du är gravid). See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Äntligen gravid i vecka 8. När du är gravid i vecka 8 så växer bebisen i en otrolig hastighet - cirka en millimeter varje dag - och nu är storleken på fostret som ett stort hallon. Fostret ser i vecka 8 betydligt mindre ut som en reptil ( även om fostret har simhud mellan fingrar och tår, svansen är nu nästan borta ) och är mycket mer bebis. Det är nu som hennes läppar, näsa, ögonlock, ben och rygg fortsätter att ta form.I vecka 8 slår hjärtat i en otrolig hastighet av 150 gånger per minut – ungefär dubbelt så snabbt som ditt! Även om du inte ännu kan känna det så gör fostret nu spontana rörelser när fostret försöker vrida sin kropp och röra sina lemmar.Jag som pratar i detta avsnitt heter Olga Stevens och jag är legitimerad barnmorska. I detta avsnitt kommer jag att prata om allt som händer i graviditetsvecka 8 rörande det växande fostret, din kropp och din hälsa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Människor kan varken komma ihåg tidigare evolutionära stadier eller fostertiden, men kanske finns det andra sätt att minnas? Kulturskribenten Malena Forsare reflekterar över vattnets betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor. Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av? Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film Le grand bleu, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten. Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1956 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna. Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja  om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över. Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent. Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi Trikoloren använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma. Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi Happy Sally blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar. När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog. Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa. Malena Forsare, kulturskribent

Hele ti av spillerne i FK Tønsbergs A-lagsstall har spilt aldersbestemt fotball i Nøtterøy. 1998-årgangen var blant landets beste, og Erik Hesby trente laget fra de var små. Hør hva som kan være deler av årsaken til at Mats Holt, Knut Ahlander, Axel Ahlander, Alf Øivind Aslesen, Fabian Prøsch, Sebastian Guldvog-Hansen, Ludvig Gevelt, Henrik Dunsby, Lalo Siwaily og Andres Lislien alle har tatt steget opp til å bli 3.-divisjonsspillere - og vel så det.

Leg. barnmorska Therese Sok berättar i detta avsnitt om vad som händer med dig och din kropp när du är gravid i vecka 10. I graviditetsvecka 10 är livmodern stor som en apelsin och ligger dold i bäckenet. Ditt inskrivningssamtal hos barnmorskan bör precis ha varit eller kommer att ske den närmsta veckan. Fostret är nu flera centimeter långt och väger flera gram.  Graviditetskalender vecka 10 läses upp i samarbete med Babyhjälp.se 

Leg. barnmorska Therese Sok berättar i detta avsnitt om vad som händer med dig och din kropp när du är gravid i vecka 9. Fostret är i graviditetsvecka 9 mellan 22-30 millimeter. Simhuden mellan fingrarna börjar nu att försvinna och de inre delarna av könsorganet är nu på plats. I vecka nio är det vanligt att den blivande mamman börjar oroa sig för missfall samt för hur det egentligen ska bli att vara mamma. Graviditetskalender vecka 9 läses upp i samarbete med Babyhjälp.se 

Leg. barnmorska Therese Sok berättar i detta avsnitt om vad som händer med dig och din kropp när du är gravid i vecka 8. Fostret växer nu snabbt och är redan stort som ett hallon. Fostret är cirka 1,5 cm långt och väger cirka 2 gram. Hjärtat slår nu dubbelt så fort som hos dig som är vuxen. Graviditetskalender vecka 8 läses upp i samarbete med Babyhjälp.se 

Leg. barnmorska Therese Sok berättar i detta avsnitt om vad som händer med dig och din kropp när du är gravid i vecka 7. I graviditetsvecka 7 utvecklas många livsviktiga organ, vilket gör det extra viktigt för den blivande mamman att tänka på vad hon äter och dricker. Fostret växer med cirka 1 mm per vecka men variationen kan vara stor. Graviditetskalender vecka 7 läses upp i samarbete med Babyhjälp.se 

Sara väntar barn samtidigt som kronprinsessan Victoria. För ett par år sedan fick Sara veta att hennes farfars far var kung Gustav V.Om det stämmer så bär Sara, liksom kronprinsessan, ett kungligt foster i sin mage. Sara funderar över skillnaderna mellan det liv hennes oäkta kungabarn kommer att leva och det liv Victorias barn har att se fram emot. Ska hon vara avundsjuk på kronprinsessans luxuösa liv eller lättad över att slippa bli Sveriges drottning? Sara är inte särskilt förtjust i kungahuset, ändå har hon känt sig lite speciell sedan den dagen då hon fick veta att hon kanske är kunglig. Saras pappa har alltid vetat att hans farfar var någon mycket speciell person. Men det var inget man fick prata om. Ett tag trodde han det var Hitler.   När Saras pappa bestämmer sig för att köpa DNA av sin "kusin" Jan Bernadotte för att göra ett test, kommer sanningens minut. Johanna Langhorst, som har gjort dokumentären,  har tidigare gjort dokumentären "Tensta ligger mitt i Sverige" och skapat programserien "Heliga Familjen"tillsammans med Maria Sveland. Radioserien "Smuts", som hon gjorde ihop med Emma Janke nominerades till Ikarospriset 2012. Johanna Langhorst har arbetat i radioprojekt tillsammans med unga i Rinkeby och Alby i projekten Rabarber, stadsdelförnyelsen i Rinkeby 2006 och Fanzingo i Subtopia 2007 - 2009. Johannas tid på Fanzingo utmynnade i humorserien "Underlandet" som sändes i  Humorverkstan i P3 2009. Hon har också gjort ett flertal radiodokumentärer och producerat, skrivit manus och regisserat radioteater och barnprogram." Johanna fick nyligen Public-serviceklubbens Ikarospris för årets reportage "Smuts" tillsammans med Emma Janke.