Podcasts about kroppar

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland bär vi små övertygelser som kroppen minns före orden. Vi går in i ett mörkt rum och handen hittar strömbrytaren, som om ljuset alltid suttit där. Ett barn somnar mot en filt, som om trådarna i sig bar trygghet. Det är inte filten som lugnar, men kroppen minns hur trygghet brukar kännas.Så går vi också in i kärlek. Som om allt redan var bestämt: som att du alltid ska förstå mig, som om jag aldrig ska lämna dig. Vi vet bättre – men låter oss svepas med. Det kan vara vackert. Och farligt.När jag försöker höra hur kärlek låter återvänder jag till köket i Raymond Carvers ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. Fyra personer. Gin i glasen. Eftermiddagsljuset som långsamt skymmer. De prövar ordet, låter det gå runt som iskuberna i glasen – kalla, blanka, svåra att greppa. Där finns inte svaret, men friktionen som visar hur ordet glider oss ur händerna.Terri berättar om sin förre man, Ed. Han slog henne och sa: Jag älskar dig. När hon ville lämna honom drack han råttgift. Det låter som mörk komik, men i magen känns det allvarligt. Vi känner igen logiken: jag vet mycket väl – men ändå. När rädslan för förlust växer klär den sig i kärlekens språk. Det blir lättare att stå ut om vi kallar kontroll för omsorg.Vid bordet sitter också Mel, hjärtläkaren. Han talar om kärlek som något rent och andligt, större än svartsjuka. Han berättar om ett äldre par som överlever en bilolycka, gipsade från topp till tå. Det som gör mest ont, säger han, är inte smärtan – utan att de inte kan se varandras ansikten. Där skymtar något sant: kärlek som uppmärksamhet, ett ansikte för ett annat ansikte.Men när Terri berättar lutar sig Mel fram – inte för att ta emot, utan för att korrigera. ”Det där är inte kärlek,” säger han. Han vill hjälpa, men gör samtalet till ett språkprov: rätt och fel, rent och orent. Och nästan i förbigående erkänner han, efter några glas, att han ibland fantiserar om att döda sin exfru. Höga ideal. Hård ton. Ord som tappar sin kropp.Det som saknas i Carvers kök är inte intelligens, utan närvaro. Mel vill ha rätt om kärlek i stället för att vara i den. Han väljer definitionen framför ansiktet mitt emot.Kroppar kan lugna varandra. En andning som följer en annan. En hand som vilar på en skuldra. Ett ansikte som väntar in blicken. Så lär sig spädbarn trygghet. Så minns vuxna den också, fast vi glömmer att vi minns. När det där saknas börjar vi stapla argument i stället för att lyssna. Samtalet blir ett spel, inte ett möte.Kroppen lärde sig tidigt hur närhet känns. Om den första närheten bar rädsla – höjda röster, tvära kast, iskyla efter värme – lagras den blandningen som en karta: så här känns det när jag hör till. Senare söker vi samma blandning igen, inte för att vi vill ha smärta, utan för att nervsystemet känner igen sig. Knuten i magen misstas för kärlekens intensitet. Smärtan blir beviset: nu är det på riktigt. Men det är inte dumhet. Det är minnen i kroppen.Och sådana minnen kan bara läras om genom ny trygg närhet – inte genom föreläsningar. Trygg närhet låter så här: någon kommer när de säger att de ska komma. Rösten förblir mjuk även i oenighet. Konflikten hotar inte bandet. Orden följs av handling.Kärlek är inte att vinna diskussionen. Det är att orka reparera. ”Förlåt – jag tappade dig. Kan du säga igen?” Sådant är litet men tungt. Det betyder: du är viktigare än min stolthet.Att hålla rytm: en promenad utan skärm, en fråga som faktiskt besvaras, en tyst frukost som får vara tyst – därför att tystnaden är gemensam, inte ensam. När någon stannar, lyssnar, håller rytm med oss, händer något i kroppen: pulsen sjunker, axlarna släpper. Nervsystemet säger: jag kan vila här.Det är svårt att älska utan den vilan. Och lätt att kalla något kärlek som bara är kamp när den saknas.Jag prövar ordet kärlek där det måste bära: Blir jag större eller mindre bredvid dig? Får min röst finnas utan att kvävas av din? Om jag måste bli tyst för att få vara kvar – då är ordet på fel plats, hur vackert det än låter.Låt oss tända ljuset vid Carvers bord. Om någon säger ”jag älskar dig” och mitt liv krymper, om mina vänner försvinner, om jag tippar på tå för att inte väcka ett raseri – då är det inte kärlek. Det är rädsla. Kontroll. Beroende. Det är inte hårt att säga så. Det är omsorg om det levande.Och låt det gipsade olycksparets sorg stå kvar som motbild: att inte kunna se varandras ansikten. Det gör ont därför att det pekar rakt in i kärnans enkelhet: kärlek är att vara synliga för varandra. En blick som återvänder. En röst som inte lämnar. En hand som söker utan att greppa.Men kärleken behöver också glittret: kyssen på perrongen, skrattet vid diskhon, meddelandet som drar ut över natten. Bara den får ha en scen att vila på: ”Jag kommer. Jag lyssnar. Jag stannar.”Så vad blir kvar av Carvers kök? Kanske reste sig någon och tände lampan. Kanske sa någon: ”Terri, jag vill inte att du blir liten här.” ”Mel, vill du prova att fråga i stället för att förklara?” Kanske tog någon ordet ur luften och fäste det vid händerna.För kärleken avgörs inte i vad vi säger, utan i vad vi gör. Den är glaset vatten. Frågan. Pausen. Det vi väljer när ingen ser.Jag stannar i Carvers kök inte för att få facit, utan för att minnas hur skört ordet är i våra munnar. Det kan betyda våld. Det kan betyda blick. Det kan betyda glitter. Det kan betyda samförstånd. Mellan de betydelserna måste vi välja varje dag – inte genom att vinna, utan genom att göra det kärleken kräver: hälla upp, lyssna om, be om ursäkt, tända lampan, säga jag hör dig – och mena det.Emma Engdahlsociolog och författareLitteraturRaymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Översättare: Kerstin Gustafsson. Bakhåll, 2022.

Jag snackar en stund med Ylva Maria Thompson om sexualitet.0:00:00 Introduktion – Ylva Maria Thompson: från TV1000 till konst & champagne0:07:06 Från konstskolan till erotikjournalist – skam, lust och "Make love not war"0:15:37 Konstprojektet med 100 avgjutningar – anatomi, pubertet och att hylla kvinnokroppen0:20:27 Porrens ideal vs verkligheten – därför gjorde Ylva verket (och idén om ett "memory")0:25:42 Sex vs våld i media – 18-årsgränser, skam och grooming0:30:09 Internet, skam & OnlyFans – självbestämmande, makt och pengar0:35:34 Prostitution & öppna relationer – Ylvas liberala syn och Julia Dufvenius-boken0:43:37 Barn, porr och algoritmer – föräldraguidning, fetischer och verktyg0:50:02 Makt och sexualitet på film – våld, fascism och att förstå "monstren"0:57:14 Religion, moral och barnfrågan – hur strukturer formar våra val1:04:05 Feminism vs sexpositivism – vad har blivit rätt (och fel)?1:12:04 Kroppsideal, smärta & BDSM – gränser, njutning och trauma1:20:02 Konst, undervattensvärldar & sjöhästar – fantasi, sensualism och natur1:24:59 Avrundning & tack

Tre sjöar i Oklahoma har under mer än femtio år blivit platsen för drunkningar som inte liknar några andra. Erfarna simmare försvinner spårlöst. Kroppar hittas på djup som inte stämmer. Vittnen beskriver ett plötsligt grepp runt benen och en rörelse under ytan som känns allt annat än naturlig. I det här avsnittet går vi igenom mönstret, överlevarna, teorierna och de fall som myndigheterna helst undviker att kommentera. Ett av USA:s märkligaste vattenmysterier – och fenomenet som fått namnet The Oklahoma Octopus. Perfekt för dig som gillar verkliga mysterier, saknade människor och oförklarliga naturfenomen.

Clara Alfsdotter är forensisk arkeolog vid Polisen och forskar om kroppars nedbrytning. Nu försöker hon hitta mönster i tidigare avlidna kroppar för att vi bättre ska kunna förstå var som hänt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var när Clara Alfsdotter arbetade som arkeolog och osteolog vid Sandby borg på Öland, där det skedde en massaker på 400-talet, som hon blev intresserad av att förstå mer om vad man kan utläsa ur kvarlevor och döda kroppar. Hon började doktorera om kroppars nedbrytning, genom att göra studier på en så kallad ”body farm” som hör till Texas State University, ett forensiskt forskningscentrum, dit folk donerar sina kroppar efter döden. Det blev avhandlingen ”Dödens kroppslighet” och idag är hon anställd som forensisk arkeolog hos Polisen, vid Nationellt forensiskt centrum, NFC. Och så leder hon ett projekt om hur vi ska bli bättre på att utläsa saker om till exempel dödstidpunkt också vid hittade kroppar i Sverige. Här har vi inga ”body farms” men hon forskningen genom att gå igenom dokument och foton från Rättsmedicinalverket på alla döda kroppar som hittats utomhus mellan 2010-2023.Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.se

HEJ! Patrick har varit på studiebesök på en begravningsplats. Vi pratar om deras beredskap, om att ta hand om döda kroppar i kriser och massa annat. Inspirerande, sjukt nog. Sen om livsmedelsindustrin, om certifieringar, småskalighet och lokalproducerat. Om industrifiske och kemister och varför alla ska ha en tunna surmört i jordkällaren. 10/10 - ett perfekt avsnitt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheterna Radio 06:00

Över hela jordklotet finns de. Mikroplaster hittar man i allt från de djupaste haven och sedimenten till de högsta bergstopparna. Det oroar forskarna. Forskning visar att mikroplaster, både i sig själva och i kombination med miljögifter som PFAS och läkemedelsrester, är toxiska på olika sätt för människa. I miljön kan de orsaka skador hos fiskar, fåglar och djur med falsk mättnadskänsla, liksom försämrad tillväxt och beteendeförändringar. Foto: Johan Wingborg

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap? Är det en gata? Är det latituder, longituder, grader, minuter och sekunder som möts? Är det en unik sammansättning av natur och kultur eller vad? En plats är ett bestämt läge med särskilda drag. En plats kan vara i nästan vilken skala som helst – från ett hörn i ett rum till en hel stad – beroende på hur vi väljer att rikta våra avsikter och vår uppmärksamhet. En plats kan vara ett tryggt hem, en tragedi eller leda och tristess som en bara vill komma bort ifrån. En plats rymmer en variation av betydelser och identiteter som inte är underkastade strikta klassifikationer. Framförallt är en plats, framhåller geografen Edward Relph, en specifik, djup och komplex del av människans existens, lika nödvändig och betydelsefull som relationen till en annan människa. Fotografen Sally Mann tar hjälp av det suggestiva och gäckande walesiska ordet “hiraeth” /hi-rajth/ för att beskriva den “navelsträngsliknande anknytningen till en plats”. Hiraeth är särdeles finkornigt och svåröversättligt. I ett enda ord förenas hemlängtan och vemod, melankoli, saknad och förlust över en oåterkallelig plats, verklig som imaginär. Ingen vet med säkerhet när det började användas men det uppstod ur behovet av att uttrycka smärtan i att älska en plats. Mann kallar det “platssmärta”. Ett språkligt påhitt som ger tillträde till känslor som annars inte nås så enkelt. Det är platssmärta som driver henne. Med en jättelik storformatskamera, ett transportabelt mörkrum och en samling esoteriska och explosiva kemikalier nålar hon fast den amerikanska söderns platser i sepia och svartvitt, igen och igen i decennier. Edward Relph menar att det behövs ett språk som gör det möjligt att identifiera den betydelse som människa och plats har för varandra. Han använder därför begreppen “Insideness” och “Outsideness” Två flytande zoner som representerar ett innanför åtskilt från ett utanför, ett här separerat från ett där, “kosmos istället för kaos” och som påverkar hur människan förhåller sig till sin omvärld. Skiljelinjerna mellan innanför och utanför är många – stadsmurar, nationsgränser, dörrar, portar och trösklar som inte bara markerar gränsen mellan insida och utsida utan möjliggör en passage där emellan. Zonerna utgör platsens essens och kan förstås utifrån människans upplevelse av tillhörighet, trygghet och omsorg om platsen. Förflyttningen från innanför till utanför är som att ryckas bort från cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna in i ett fotografi av fotokonstnären Annika Elisabeth von Hausswolff med titeln, Okänd Plats. Att plötsligen stå i ett övergivet grustag beväxt med björksly, tall, gran och gräs någonstans, varsomhelst, uppe i Norden.Den mest djupgående upplevelsen av plats beskriver Relph som ett tillstånd av omedveten men ändock laddad samhörighet och förankring i platsen. Ett existentiellt centrum som är en del av ens varande med vissheten om att det är här jag hör hemma. Är det kanske därför världen är beströdd av lånade ortsnamn – Lilla Mogadishu i Nairobi, Karlstad i Minnesota, Granada i Filippinerna. Spår av rörelser, erövringar, makt och längtan hem. Eller en tro på att namnen, likt magiska tecken, skulle kunna tämja allt det främmande. Edward S. Casey resonerar att plats så ofta tas för självklar att den överskuggas av tid och rum. Men den bör ses som något i sig självt, inte ett ogripbart fenomen utan konkret och levd. För människan har sitt hem i en värld med djup och horisonter, porösa gränser, märkliga utbuktningar, fåror, rännilar, plana ytor, och utkanter, fortsätter han. Det är genom platserna vi upplever och förstår tiden, rummet och oss själva. För platser har en förmåga att samla liv och inre saker – tankar, minnen, drömmar, språk och historia. Kanske är platsen inte bara scenen för dessa skeenden utan en förutsättning för att de alls ska kunna bli till. Vad annat bär på en sådan kraft?“Känslan av plats, den påtagliga känslan av plats, den med ögonen slutna känslan av plats” skriver konstnären Roni Horn om Island, dess glaciärer, strandlinjer, lavafält, vikar, floder och intensiva stillsamhet. I Horns pågående encyklopedi med titeln To Place, har Island blivit ett verb, en händelse och tidsbärare. Ja, något som likt en ömsesidig relation formas snarare än något statiskt och givet. I fotografiska verk med titlar såsom “Becoming a Landscape” “Att bli ett landskap” gestaltar Horn hur förståelsen av plats förvandlades av mötet med Island. Att platser inte är fixerade punkter på en karta utan något lika levande och föränderligt som människorna som bebor dem. Det är härifrån jag har den klaraste bilden av mig själv och min relation till världen, säger Horn. Tiden borde göra att anknytningen till en förlorad plats bleknar, men det tycks vara tvärtom. Varför är det så? Våra personliga geografier bor i våra kroppar även när det inte längre finns något att komma tillbaka till. Likt konstnären Sophie Ristelhuebers fotografiska serie med den tvetydiga titeln “Eleven Blowups”, alltså Elva förstoringar eller Elva explosioner, som visar digitalt bearbetade bilder av platser i Turkmenistan, Syrien, Irak och Västbanken. Platser som till följd av våld och konflikter kollapsat. Kvar är kratrar och bottenlösa håligheter i marken. “Kroppar och platser delar ett ödesdigert band” skriver Casey. Den ena existerar inte utan den andra. Våra kroppar är alltid placerade någonstans – bundna till platser som vi lutar oss mot, griper tag i, “går över och färdas igenom”. Vi minns dem, åkallar dem i deras frånvaro. De äger en sorts emotionell varaktighet. Långt efter sin kollaps vibrerar de fortfarande. Varför skulle annars cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna fortsätta orsaka smärta likt en förlorad arm; platssmärta. En fantom av platsens närvaro. Nazanin Raissi, psykolog och konstnärProducent: Ann Lingebrandt Litteratur:Edward S Casey: The Fate of Place: A Philosophical History. Berkeley: University of California Press, 1997. Paperback ed., 2013.Roni Horn: Island Zombie: Iceland Writings. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2020.Roni Horn: To Place: Becoming a Landscape. Denver, CO: Ginny Williams, 2001. Artist's book.Roni Horn: “‘Iceland Could Have Been Anywhere': Roni Horn on How to Be Present Amidst Shifting Landscapes.” Interview by Jan Howard. Artspace, July 14, 2017. https://www.artspace.com/magazine/interviews_features/book_report/roni-horn-phaidon-54896. Accessed August 21, 2025.Sally Mann: Hold Still: A Memoir with Photographs. New York: Back Bay Books/Little, Brown and Company, Hachette Book Group, 2016.Edward Relph: Place and Placelessness. London: Pion, 1976. Reprint, 2008.Sophie Ristelhueber: Eleven Blowups. Paris: Bookstorming, 2006. Artist's book.Annika Elisabeth von Hausswolff: Alternative Secrecy. Stockholm: Moderna Museet; Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021. Exhibition catalogue.

Branschveteranerna Victor Leijonhufvud och Calle Johansson-Sundelius vädrar och bollar varannan vecka sina tankar kring spel, filmer, tv-serier och nördgrejer tillsammans i detta kompletterande upplägg där fokus ligger på frekvens och aktualiteter.Notera att du med varje nytt Virtuellt-Veckan får ytterligare över en timme fördjupat snack och framför allt själva intrycksdelen genom att stötta detta initiativ på Patreon! Hjälp oss hålla igång denna seglats — om den nu råkar gillas! Tack på förhand!Nämns i podden görs följande:Nyhetssvepet:Spel * Gameplay-genomång av Bond-spelet 007: First Light* Hollow Knight: Silksong är (vid inspelningstillfället) det perfekta 100/100 spelet enligt Metacritic * Många ActiBlizz-spel saknas fortfarande från GamePass* Noclip gör dokumentär om MachinegamesFilm* Prime får reklampauser (om du inte betalar mer)* Uppföljaren till 28 years later får trailer - premiär redan i januari* OpenAI ska göra animerad film i HollywoodSerier* Life is Strange blir tv-serie* Sofie Turner bekräftad som nästa Lara Croft* The Chair Company med Tim RobinsonExtraVictor listar nöjeshösten inom film, tv och spel Hör gärna av dig med tankar och reaktioner, på respons@virtuellt.nu. Du kan också engagera dig i gemenskapen i Discord-gruppen, som du hittar här.

Magnus Lygdbäck är personlig tränare till många av Hollywoods största stjärnor. I P4 Extra Gästen berättar han om uppväxten i Alvesta, kändisvärldens baksidor och om att superhjältekroppen inte är något att sträva efter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Med gemensamma krafter hade man lyft Gottsunda från bottenligan. De tillhörde inte längre de värst utsatta i landet. Trippelmordet ändrade allt. Kommer man att orka hålla de kriminella stången?

Kenza fyller år. Ines får en insikt kring kroppen.Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

chippen har hittat en silverskatt i sitt hus K är på turné och ser många små och stora städer vara helt ok. Norrmännen har fuskat i backhoppning, hur ska vi komma åt fuskandet? Stadsteatern i Sthlm är lite väl stolta över Lena Olin Falsterbo Horse Show ska byta namn men det är inte som du tror

Hanna har hemliga helgplaner och tycker livet är extra kul när en speciell kille hör av sig... Lojsan ger svar på tal kring rykten om en instagrambild och funderar på vad det är för fel på kvinnor som har mage att kommentera andras kroppar. Är det inte dags att gå vidare från det nu? Följ oss på instagram och Tiktok @mandagsvibe, gå med i facebookgruppen "Måndagsvibbare" och skicka frågor, dilemman, am I the asshole och fuckboy or not till mandagsvibepodd@gmail.com. Hadeee!

Storytime podden är tillbaka! Idag berättar jag två skräckhistorier om att bo med någon som inte är den man tror att den är, utan någonting mycket farligare.. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad tror ni? Är vi nöjda med våra kroppar? Har vi något vi skäms över? Har vi tagit bort några kroppsdelar? Samhället har dikterat riktlinjerna för hur människokroppen ska se ut och hur vi vill se oss själva: smala eller runda kroppar, med skägg, med mycket hår, utan eller med peruker, tatueringar eller varför inte… mycket, mycket fylliga läppar. Om vi ​​inte är nöjda så tar vi hjälp av skalpellen även om skönhetsoperationer kan kosta skjortan. Den här veckan pratar vi om detta och mycket mer i vår podcast. Vi fortsätter även med att lära oss både spanska och svenska och där går vi ett steg fram och två steg tillbaka. Kom ihåg att ni kan ge oss förslag på saker vi kan ta upp i vår podd genom att maila oss till: stridhhosfrasse@gmail.com

I veckans Stil ska ta bada badkar och sitta på toaletter gjorda av äkta guld. Vi ska bege oss in i badrummet det rum i våra hem som är tillägnat den avklädda kroppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans program träffar vi artisten Adam Taal som älskar att bada badkar. Vi dyker ner i konsthistorien tillsammans med Moderna Museets chef Gitte Ørskou för att titta på toaletter i konsten. Etnologen Kristina Lund berättar om badrummets historia och hur Sverige gick från smutsigt och fattigt till rent och modernt. Och så tar vi en en titt på löddrande tvålreklam (bland annat skapad av ingen annan än Ingemar Bergman) och gör ett besök på utedasset.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Mikroplast har hittats i människans lungor och i vårt blod. Samtidigt pågår en politisk dragkamp om plasten i Bryssel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Plastens utbredning i våra kroppar är en relativt ny upptäckt. Men forskningen går snabbt framåt. Plastpartiklar har hittats i gravida kvinnors moderkakor och i våra viktigaste organ. En helt ny studie visar kopplingen mellan stroke och mikroplast i blodet.Och medan forskare varnar för att något måste göras pågår en dragkamp mellan politiker i Bryssel.Lobbyister stoppar nya lagförslagDet är mycket som står på spel. Plast finns inom förpackningsindustrin, i snabbmatskedjornas restauranger och runt salladen i grönsaksdisken.Lagstiftarna i EU blir ständigt uppvaktade av företag som motsätter sig försöken att begränsa engångsplasten och öka återanvändningen.Nya lagförslag som ska bidragit till att minska antalet engångsförpackningar i Europa läggs fram. Men i den avgörande omröstningen tar en svensk EU-parlamentariker täten emot förslagen.Medverkande: Hanna Karlsson, forskningsledare för en grupp som forskar på mikroplastpartiklar på institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet, Andrea Montano Montes, doktorand vid KI, Barbro Melgert, professor i respiratorisk immunologi, vid Groningen universitetet i Nederländerna, Rick Smith, kanadensisk toxikolog, författare och medproducent till filmen ”Plastic People”, Sedat Gündoğdu, forskare i Turkiet, Guiseppe Paolisso professor i invärtes medicin i Italien, Jessica Polfjärd, EU-parlamentariker för Moderaterna, Maria Angela Danzi, EU-parlamentariker för det italienska partiet Femstjärnerörelsen, Larissa Copello vid organisationen Zero Waste i Bryssel.Programledare: Fernando Ariasfernando.arias@sr.seProducent och reporter: Lotten Collinlotten.collin@sr.seTekniker: Fabian Begnert

Vi bor i ett kallt land och hypotermi är något som kan leda till döden. Hur snabbt blir våra hus utkylda och vilka temperaturgränser finns det att ta hänsyn till innan vi blir tvingade att evakuera? Vilka åtgärder kan vi göra för att bromsa det förloppet i vår bostad. Men även om vi anses bo i ett kallt land blir sommaren även i Sverige varmare och varmare, i framtiden kanske inte kylan är det som bekymrar oss. Medverkande/material som hörs i podden: P3 Dokumentär, Tragedin i Anarisfällen - https://open.spotify.com/episode/54rjuUkPiePzfJkY0w4EyE?si=6fpVqRntTUejm28_sEEqfg Doktor Blund, Hypotermi med Otto Henriksson - https://open.spotify.com/episode/3zfeHR9N6BYyNxAxGbp3jD?si=kBzTBQkgS5CQ5sC7UZjY5Q P3 Dystopia, Den kommande Hettan - https://open.spotify.com/episode/5GSYqwQCtj6YS2bTNHff3B?si=td36xIcERRaKHWs9aWpKYw Du hittar eftersnack på detta avsnitt på www.patreon.com/hemberedskap Shownotes och länkar till medverkande ljudklipp på www.hemberedskap.se/avsnitt304

Vattnet Går teamar upp med fantastiska Gynpodden i detta specialavsnitt! Vi får lyxen att höra från specialistläkaren inom förlossningsvård och gynekolog Helena Graflund Lagercrantz och VD för Ester Care Lydia Granlund - och, ja de är systrar. Hur mår Lydia nu när BF närmar sig? Vad behöver varje kvinna veta om sin kropp? Helena håller brandtal och dessutom berättar Nina om vad hon önskar att hon hade vetat inför sin första förlossning! Detta vill du inte missa! Och missa inte Gynpodden. Support till showen http://supporter.acast.com/vattnetgar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Åländska modeskaparen Linda von Köhler gav aldrig upp och blev på så sätt designer med stark kärlek till återbruket. Det handlar om hållbar stil, om kroppar och kläder, om det vanvettiga i modebranschen, tokerier i London och om att leva sin dröm, till varje pris. Labelled Fashion Recycling är kreativitet, miljöbragd, trendspaning och företagande; allt på samma gång!

Det är många som lägger tid på att fundera på hur de ska kunna komma i sina badbyxor. Frågan är förstås mer filosofisk än praktisk - att ta på sig badbyxor kräver ju ingen instruktionsbok. För den som undrar hur man ska komma i sina badbyxor vet att man egentligen inte kommer i sina badbyxor alls, eller att de sannolikt är för små. Ingen oroar ju sig för att badbyxorna är för stora.Om problemet är att ett plagg är för litet så är lösningen enkel: man skaffar man helt enkelt ett nytt plagg i en större storlek. Men så enkelt är det inte för många. För de oroar sig ju egentligen inte för om badbyxorna är för små, de oroar sig för att deras kroppar är för stora. Vem avgör om en kropp är för stor? För stor i förhållande till vaddå, förresten? Till kropparna i baddräkt man sett i GQ eller Vouge? Till kropparna man kan se på badhuset? Till andra kroppar i samma ålder?Eftersom samhället ägnar så mycket tid åt att prata om vikten av att gå ner i vikt, blev jag nyfiken på vad vi egentligen vet om vikt och viktminskning. Hur lagrar kroppen fett? Har smala och feta kroppar samma förutsättningar för att gå ner i vikt? Det här kan Erik Hemmingsson, som skrivit boken “Kriget mot kroppen” tillsammans med Stina Wollter. Han är även docent med inriktning på fetma och till vardags lektor på Gymnastik- och idrottshögskolan – Sveriges främsta kunskapscentrum för idrott, fysisk aktivitet och hälsa. Han har under lång tid intresserat sig för de medicinska aspekterna av fetma och de psykologiska aspekterna av att identifiera sig som överviktig. Det blev ett samtal om hur kroppen fungerar, hur samhällen funkar, våra normer fungerar och vilken påverkan detta har på oss i vardagen.Hemmingsson bokrekommendationer:Sagan om Ringen - J.R.R. TolkienAnimal Farm - George OrwellMio, min Mio - Astrid Lindgren Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som gör dig allmänbildad inom aktuella ämnen - med minimal ansträngning. Ta del av tusentals förklaringar och quiz på vadvivet.se eller @vadvivetProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Producerare: Andrea von Essen. Klippning: Jens Back. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Nina&Valerie pratar vi träning - vi berättar om hur våra träningsrutiner har gått från att straffa våra kroppar till att njuta av träningen på en helt ny nivå! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dags för en rejäl uppdatering! Mycket har hänt sedan sist. Elins axel (samt ego) gick ur led, hon delar även med sig av hur hon satte tillbaka den själv. Ellen briljerar på crossfit-golvet och reflekterar samtidigt över hur hon på bästa sätt ska äta för att fortsätta prestera, samt vad detta får för konsekvenser med synen på hennes kropp. Spelar det egentligen någon roll hur man ser ut, eller är vi för evigt dömda till att vara överdrivet kritiska mot vårt eget utseende? Connecta med oss och dela era tankar på Instagram: @elinochellen @elinens @ellenfredriksson

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Vad händer i skuggorna av kriget? Vid sidan av slagfälten och de ockuperade städerna. Vad är det som sker mitt under näsan på krigets regler? I avsnitt 67 av Fattapodden lyfter vi exploateringen av kvinnliga kroppar i samband med krig. Producent: Maja Ramberg Klippare: Ray Aldabag

Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L'événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

Warsan Shire er ein kritikarrost og prisvinnande britisk poet. I 2016 vart ho trekt fram av artisten Beyoncé som ei av hennar favoritt-poetar, og ho figurerer på albumet «Lemonade» og i filmen «Black Is King». I 2014 var ho første poet som fekk tittelen Young Poet Laureate of London.Shire er fødd av somaliske foreldre i Kenya og oppvaksen i Storbritannia, og har sagt at ho nyttar si eiga erfaring som innvandrar, så vel som erfaringar frå familie og kjende i det ho skriv.Dei to diktsamlingane hennar, Eg lærer mor mi å føde og Velsigne dottera oppdratt av ei stemme i hovudet, er begge gjendikta til norsk av Camara Lundestad Joof og Kristina Leganger Iversen. Her utforskar ho tema som oppvekst, mødrer og døtrer, svart identitet, migrasjon, familie og tru gjennom eit stilsikkert språk, der både referansar til popkultur og ord og frasar på somali er fletta inn.Athena Farrokhzad er ein svensk poet og forfattar, særleg kjent for debutsamlinga Vitsvit, om migrasjon, kvitheit og vald. På Litteraturhuset møtte ho Shire til ein samtale om poesi og marginaliserte menneske og erfaringar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Julen är här och Sofia, Hanna och Nadja diskuterar decembers bästa traditioner, filmer och musik. Är bingolotto en bluff och blir man full av julmust? Nadja och Hanna spanar på klipp som lurar öronen, svarar på bortglömda frågor och pratar musik. Det stormar i media efter att Filippa Toremo avslöjar sin graviditet. Vilken förväntan finns det på kvinnor att skaffa barn och är det fel att ångra ett barn? Vad är grejen med internets besatthet av ‘dad bods'?

Jonas beskriver hur han gör sitt kaffe, därefter får han en virtuell lavett efter en önskan av en lyssnare och Möller testar skum öl innan vi huggar tag i Oktobers första skräckavsnitt där vi avhandlar sprillans nya "Bodies Bodies Bodies", den lite skumma "The Thaw" och superklassikern "The Exorcist". https://www.patreon.com/Filmosofi

I veckans avsnitt ska det handla om vad som händer med män mitt i livet. Poddaren, programledaren och skribenten Nisse Edwall gästar då han just kommit ut med en bok som heter “LIVET EFTER 40 - EN GUIDE FÖR MÄN”. Vi pratar om vad som händer män mitt i livet när det gäller relationer, hjärnan, sexlusten, karriären och mycket annat. Ett samtal med mycket skratt, reflektioner och lite allvar. Men också ett samtal som kan vara vioktogt för oss kvinnor att lyssna på. Webbsida: kaspersennyfikenpa.se

Ännu ett lite special-sommaravsnitt. I det här svarar vi på frågor ni ställt oss på Instagram, tusen tack till alla som tog sig tid att göra det. Vi spelade in i Göteborg under Way Out West, ytterligare tusen tack till STIM för att vi fick låna er studio. Ber om ursäkt för lite ojämn volym på ljudet i våra mickar.

I veckans avsnitt möter jag partikelfysikern och forskaren Elina Berglund som grundat Natural Cycles för ett samtal med fokus på hur vi kan bli mer fria i våra kroppar genom att välja ett preventivmedel fritt från hormoner. Med ögonen på det som sker runt om oss i världen med borttagen aborträtt i USA så kan vi inte annat än att börja lyfta dessa samtal. Aldrig har det varit mer aktuellt för oss kvinnor att utbilda oss om hur vi kan behålla friheten i våra egna kroppar. I samtalet pratar vi bland annat om: Hur vi kan lära känna signalerna från våra egna kroppar för att undvika oönskade graviditeter (eller planera en önskad graviditet) Hur vi kan anpassa vår vardag och våra liv utifrån den kvinnliga hormoncykeln Hur hormonella preventivmedel förändrar vår syn på omvärlden och på oss själva För 20% rabatt på ett årsabonnemang hos Natural Cycles + en gratis BT termometer besök https://www.naturalcycles.com och använd koden "PERSPEKTIV20" när du handlar. Anmäl dig till vår online kurs med koden "SOMMAR20" för 20% rabatt under hela Juli: https://mofjrd.com/8-insikter-for-djupare-relationer-online-kurs/ Mer från Madeleine: https://www.mofjrd.com/ Madeleine på Instagram: https://www.instagram.com/mofjrd/ Joina Facebook community: https://www.facebook.com/groups/mofjrdcommunity/ Skicka din gåva via SWISH: 123 614 75 24 Skicka din gåva via PayPal: https://www.paypal.me/mofjrd/ Sponsorer och samarbeten: madeleine@mofjrd.com

Tobias har fått frågan om varför han är protestant då? Ett avsnitt av att tillhöra en kyrka man blir född in i och vad som smärtar mest med Kristoffers konversion nu när Tobias blir left behind. Typ så. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/daligliturgi/message

Som 19-åring börjar Julia jobbet som obduktionstekniker på ett bårhus. Hon öppnar kroppar och tar ut organen. Men en särskild händelse ska förändra hennes syn på livet och döden för alltid. Reporter: Joanna Górecka.Producent: Gustav Asplund.

Nyheterna Radio 07.00

Det är mycket som händer med kroppen när man varit gravid och fått barn. Mycket starka känslor kopplat till att förändras kroppsligt. Att känna sig fin och mäktig i den gravida kroppen, att vilja "komma tillbaka" eller lära känna en ny kropp efter förlossning. Att transformeras om och om igen. Hur ser Asabea och Opokua på sina kroppar idag? Vilka resor har dom gjort med sina kroppar och inställningen till utseende? Om att älska kroppen vs acceptera kroppen. I veckans avsnitt av Systrarna Britton handlar det om graviditet, att åldras och självbild med avstamp i kroppen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Public service-utredning, Musikaliska öppnar upp, nya The Sims i Ryssland, espresso som immateriellt kulturarv och Anna Sarvira tecknar för MOMA.

Efter en lång vinterledighet är (svenska!) Podemup äntligen tillbaka - med ett extratungt nyhetssegment! 16:35 – Wordle Fem bokstäver, sex gissningar och miljontals spelare varje dag. Vad är det egentligen som lockar med dessa virala succéer? 37:40 – Body horror Nischade skräckgenren Body horror har gått från undanskymd VHS-hylla till guldpalmer och finsalonger. Vilken är egentligen tidernas äckligaste filmscen? Vi finns även på Twitter och Instagram: https://twitter.com/podemupcast https://www.instagram.com/podemupcast/

Hur blir det med tro? Var jobbar Jean-Pierre Barda nuförtiden? Och vad jobbar vi med egentligen? Henrik ger oss alla en extra månad. Charlottes katter har börjat med halva möss. Kommunikative dvärghamstern Bjarne har börjat kuta i hjulet. Vart är vi på väg? Vilken kofta är snyggast? Följ med oss i vårt samtal om tro!

En härlig intervju! Och jag fylldes med energi. Jag bjöd in Karin Björkegren Jones för att tala om vår relation till våra kroppar och om hennes tid när hon hade cancer. Karin är journalist och yogalärare som älskar ta reda på hur det egentligen är, för att sen skriva inspirerande böcker inom hälsa och förmedla det svårbegripliga mer lättförståeligt till andra. Vi pratar om också om lymfsystemet, stress och mycket mer. Lyssna till en stark och energigivande kvinna.Tack för att du lyssnar. Caroline Norbelie See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Inspelat september 2020. Hur pratar man med barn på lågstadiet om saker som känns jobbigt? Hur kan man hjälpa dem att sätta ord på sina känslor och vilka är de bästa tipsen för att göra samtal om känslor en naturlig del av vardagen? Lina träffar barnpsykologen och författaren Reyhaneh Ahangaran som är aktuell med "Känsloboken" och som ger sina bästa tips och råd. Support till showen http://supporter.acast.com/lifewithkids. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Konstnären Tamara de Lempicka skapade med klara lysande färger en helt egen stil under 1920-talet. Idag säljs hennes verk för fantasisummor och hennes konst hyllas av både modefotografer och designers. Tamara de Lempicka är mest känd för sina porträtt, hårt stiliserade och glamoriserade. Det är svala kvinnor klädda i vitt blankt siden med skyskrapor av stål som fond. Män i strama uniformer eller kostymer med knivskarpt skurna axlar. Det är porträtt i en stil som hamnade exakt rätt i en tid där man börjat vurma för det nya och moderna. I veckans program berättar vi om den sällsynta Bugattin som just nu befinner sig på svensk mark, vi berättar också om hur det är att jobba som konstmodell. Hör också om hur det gick till när blank hy med så kallat glow blev trendigt istället för det gamla idealet om matt hy. Gäst i studion är Karolina Peterson, museichef på Mjellby konstmuseum.

JAAA. Det traditionsenliga sommaravsnittet är äntligen hääääär. Varenda år sedan Ångestpoddens början har vi velat och framför allt BEHÖVT göra det här avsnittet. Och mycket är sig likt sedan 2015, tyvärr. Ångesten som anländer inför sommaren med allt vad det innebär. Kroppshat, stress, skam över att vilja dra täcket över huvudet och inte rulla upp rullgardinen trots att solen skiner, hetsen kring att bli SOMMARSNYGG och FRÄSCH. Ja. Det blir diet-culture, hets och förhoppningsvis lite pepp. HEJ!

Doktor Diamantis Kokovinos, utbildad inom kinesisk medicin, naprapati, funktionell medicin och livsförändringar. Vi ska prata om den inre kraften/energin. Det här flödet av energi som kommer från djupet av ditt inre. Inom den kinesiska medicinen heter det Chi, inom Yogan, kallas det Shakti, och i väst pratar man om Spirit, på svenska översatt till Anda, den rätta Andan – the right spirit. Och vi har alla den här energin inom oss – den här energin blir varken trött eller gammal. Den finns där hela tiden, och vi kan tydligt känna den när vi är förälskade, skrattar och är glada – vi låter energin flöda. Men lika snabbt kan vi stänga av flödet – någon säger något som sårar eller din partner gör slut – snabbt stänger du hjärtat. Blockerar allt flöde, ibland är det så tydligt att det är skrämmande hur snabbt vi kan stänga hjärtats portar och energins flöde. Men energin finns kvar där bakom ditt hjärtats stängda portar, och ju mer du lär dig att leva med ett öppet hjärta ju mer energi kommer att flöda igenom dig. Jag tänker att det här är något vi kan träna på – genom meditation, medvetenhet och övning. Det här ska bli ett intressant samtal. Välkomna till "Så in i Själen”. Av och med: Agneta SjödinGäst: Diamantis Kokovinos See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans avsnitt har vi nu länge dragit på att publicera, here goes nothing.

ÄR NI KVAR?Bra och HURRA för nu är vi här igen!Och vi är här med er hjälp - så TACK för stödet vi hittills har fått i vår nya medlemsklubb!(Läs mer om hur du kan vara med längst ner)Och vi faller rakt tillbaka i sköna, goda hjulspår, dödar drakar och grubblar på hur vi ska förstå Gamla testamentet! Ta bara en sån sak som orena män med flytningar, varför har vi aldrig hört nån predikan om dem?Sen är det en grej till, kan vi en gång för alla sluta fred med våra kroppar nu, bjuda in dem i våra liv och ’älska dem tillbaka’. Vi kvinnor är värda det!Du som vill vara med och stötta oss för att podden ska kunna leva vidare.Gå in på patreon.com, sök på Modig och Vacker och läs mer ❤️För nu köööör vi! Get bonus content on Patreon See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att såhär ser inte en dotter ut. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som slender, pale and serious (späd, blek och allvarlig). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än så här ser inte en dotter ut har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ren manlig vilja, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli ren manlig vilja manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.