Podcasts about molle kanmert sj

Alhambra är inte bara en vacker del av kulturhistorien, utan en dagsaktuell påminnelse om den islamiska kärleken till förnuft, vetenskap och skönhet, skriver konsthistorikern Linda Fagerström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-02-13.Vi hetsdricker alldeles för varmt kaffe och stampar på stället för att höja kroppstemperaturen. Till och med i Spanien kan det vara kallt, åtminstone i januari, när kylan från Sierra Nevada sveper över Andalusiens sluttningar. En rad mörka pinjeträd sträcker sig mot den ljusnande morgonhimlen. En bit fram skymtar ett valv i en sandfärgad tegelmur. Någonstans ännu längre bort ruvar hon i diset: Alhambra.Historierna berättar om gyllene serviser, slösande siden och dignande apelsinlundar. Oliver, granatäpplen och honungsdränkta bakverk på silverbrickor och kryddigt te. Numer är all sådan lyx borta. Förtäring i Alhambra är förbjuden, men vakten låter tydligen den som halsar sitt kaffe vid entrén passera.Al hambra är arabiska för ”den röda” och beskrev från början klippans och citadellets rostfärgade sidor. Platsen har varit befäst sedan 880-talet, då emirerna i den muslimska Umayyad-dynastin styrde över nästan hela iberiska halvön. Några sekel senare, då nasrid-dynastin var sultaner av Granada, blev Alhambra residens och furstepalats.Ändå handlar det knappast om ett slott i strikt byggnadsteknisk mening. Labyrint är ett mer adekvat ord: ett gytter av mottagningssalar och atriumgårdar, förbundna med trånga passager där stjärnformade öppningar i taket bara fläckvis låter himlen sippra in. I dunklet svänger jag runt ett hörn och möts av dagsljus. Solstrålar reflekteras i en grund, långsträckt bassäng omgiven av låga, tättklippta buskar: Myrtengården.Det sägs att författaren Washinton Irving brukade ta simturer här på sommaren 1829, då han helt sonika flyttade in på Alhambra för att skriva en bok om stället. Hans rum låg nära prinsessan Aishas – en sal som då, likt hela anläggningen, var fullständigt övergiven. Irvings Berättelser från Alhambra, som nyöversatts till svenska av Ulla Ericson, lockade resenärer från hela Europa att upptäcka platsen. Alhambras lekfullt spröda stuckaturer och vindlande, kakelklädda kolonnader satte fantasin i rörelse. I en tid färgad av romantikens vurm för mystik och känslor fanns ett stort sug efter bortglömda medeltida sagopalats i vackert förfall.Numer vet vi, att Alhambra lika gärna kan betraktas som ett tempel över geometrin. Arkitekturen baserar sig på intrikata uträkningar av ytors förhållande till varandra. Kolonnerna runt Lejongården, palatsets sägenomspunna hjärta, har en höjd som i harmoniskt avvägd proportion korresponderar med måttet för gårdens kortsida, som i sin tur motsvarar kvadratroten ur långsidan – eller om det var tvärtom. Matematiskt finstämd exakthet döljer sig hursomhelst överallt här. Pythagoras sats har styrt utformningen av de minsta detaljer. Arkitekten och hans assistenter visste allt om Arkimedes konstant och gyllene snittet. Lejongården är också en raffinerad gestaltning av den islamiska föreställningen om det himmelska paradiset. Fontänen mitt på gården, som bärs av tolv skulpterade lejon, är en symbol för livets källa som enligt Koranen, men också Bibeln, är upphov till de fyra livgivande floder som genomkorsar paradiset. Vattnet från Lejonbrunnen leds ut mot kolonnaderna längs gårdens sidor i fyra stenlagda fåror, för att påminna om de fyra paradisfloderna som ibland beskrivs som fyllda med vatten, vin, mjölk och honung. I utrymmena mellan rännorna stod en gång apelsinträd tätt planterade i djupt nedsänkta bäddar, så att endast de blommande kronorna skulle synas för den som strosade längs vattenkanalerna. Doften av blomstrande fruktträd, ljudet av porlande och plaskande vatten, hudens möte med sval luft och upplevelsen av arkitekturens harmoni – alltihop samverkade för att låta sultanen och hans familj uppleva himmelrikets välsignelse, om så bara för en stund. Också jag förväntade mig att uppleva något alldeles särskilt på Alhambra. Inte nödvändigtvis med paradisiska dimensioner, men ändå. På väg till Andalusien läste jag den skotska författaren Ali Smiths roman The Accidental, eller Jag är allt du drömt som den heter på svenska, där Alhambra är en mystisk kvinna som utan förvarning dyker upp och fullständigt rubbar den skenbart välordnade vardagslunken i en brittisk akademikerfamilj. Ett möte med det faktiska Alhambra, hoppades jag, skulle skaka också mig – fast mer i form av en konsthistorisk katharsis, åtminstone för något ögonblick.Jag hade förberett mig på att knockas av den symmetriska arkitekturen, gripas av den komplicerade logiken i hundratals meter av slingrande arabesker, låta mig överväldigas vid åsynen av Lejonbrunnen. Men vattnet var avstängt. Reparation pågick och inget himmelskt porlande var tillgängligt. Det där med sval luft mot huden var förstås en påtaglig upplevelse, men inte orsakad av paradisets floder utan vanligt januariväder.Istället blev kontrasten mellan historien och dagspolitiska konflikter det starkaste intrycket. Alhambra, så uppenbart en manifestation över islam som en religion där förnuft och vetenskap styr, förmedlar en bild av islamisk kultur som är helt väsensskild från den vi får genom nyhetsrapporter om extremistiska terrorattentat och Islamiska statens galenskap. Kärleken till skönhet, så påtaglig i omsorgen om varje kakelplattas exakta placering i varje hörn av Alhambras välvda salar – det är islam. IS som bulldozrar ned antika tempel och massakrerar tusenåriga skulpturer är något helt annat. I jämförelse med vår tids dystra nyhetsrapporter från Israel-Palestinakonflikten, påminner Alhambra också om ett slags arabiskt Arkadien, då judar och muslimer åtminstone periodvis samsades sida vid sida på den Iberiska halvön. Så snart de spanska regenterna Isabella och Ferdinand övertagit makten 1492, ställdes judarna inför valet att konvertera till kristendom eller fly. Med pekfingret följer jag den sjuhundraåriga kalligrafin i marmorn som utgör passagen mellan prinsessan Aishas rum och Lejongården. Tänker på Washington Irvings ord om Alhambra: ”en elegant påminnelse om ett tappert, begåvat och skönhetsälskande folk, som segrade, härskade, blomstrade och försvann.”Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker LitteraturWashington Irving: Berättelser från Alhambra, översättning Ulla Ericson, Alhambra förlag, 2016.Ali Smith: Jag är allt du drömt, översättning Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers förlag, 2006.

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte äta djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-02-05.”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre.Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser.Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb – och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter.Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare.Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas?I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet.Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt.Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer.I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker.Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism” och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är djurrättsaktivist”.Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass.Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen.Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt!Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band.Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur” skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras.Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare.Malin Krutmeijer, kulturjournalist LitteraturHan Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017.Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Många översättare vittnar om att de bävar för att översätta sexscener, men beror det på att det är en alldeles speciell utmaning eller på att originalet ibland lämnar en del övrigt att önska? Två oförskräckta översättare – Molle Kanmert Sjölander och Niklas Darke – har var för sig översatt några erotiska partier ur en roman som snart kommer på svenska, och här får vi bit för bit ta del av deras olika versioner och höra hur de resonerar kring vokabulärval, trovärdighet och tonträff. Samtalsledare är Helena Hansson, som har översatt romanen till svenska ”på riktigt”.

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer reflekterar över vad det är som stör så med att inte äta djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Så inleds romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre. Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser. Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb  och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar. Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket. Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter. Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet. Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt. Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan. Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse. Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer. I sin bok Veganerna från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker. Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om politisk renlevnadsfanatism och ett hat mot människan. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att antikrist är djurrättsaktivist. Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen. Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor. Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa. Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Så när mamman i Han Kangs roman Vegetarianen ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band. Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok Äta djur skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras. Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare. Malin Krutmeijer, kulturjournalist   Litteratur Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017. Magnus Linton: Veganerna en bok om dom som stör, Atlas, 2000. Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Prisade barnboksförfattaren Pija Lindenbaum hamnar under bordet med Marie Lundström och berättar om sin aktuella vuxenboksdebut Plats. Kan en hund rädda en människa från ett nervöst sammanbrott? Och varför är Lindenbaums böcker så tunna? Barnboksmässan i Bologna - läsarmöten, böcker och business. Kulturkorrespondent Gunnar Bolin var med när svenska förlag slogs om rättigheterna till argentinska Alma-pristagaren Isol. Vi möter också ett av USA:s litterära löften: amerikanska författaren Nathan Englander, som med sin tredje bok Vad vi talar om när vi talar om Anne Frank nu introduceras på svenska. Dessutom: för 60 år sedan debuterade Inger Sandberg tillsammans med framlidna maken Lasse Sandberg. De skapade sedan flera klassiska figurer, som Spöket Laban, Lilla Anna och Tummen. Reportage från den Sandbergska bostaden i Karlstad. Tips! Dessa böcker nämns i veckans program: Pija Lindenbaum, Plats (2013), Gittan gömmer bort sig (2012) Ivar Arosenius, Kattresan (1909) Jules Verne, En världsomsegling under havet (1870-71) Nathan Englander, Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank (2013) - översättning Nille Lindgren. Hjalmar Gullberg, Bara de riktiga orden (dikt) Inger Sandberg & Lasse Sandberg, Fåret Ullrik får en medalj (1953), Lilla Anna och trollerihatten (1965), Lilla spöket Laban (1965), Tummens mamma slutar röka (1980), Inger & Lasse Sandberg, Filurstjärnan (1969) Jonathan Safran Foer, Äta djur, (övers Molle Kanmert Sjölander, pocket 2012) Gabriel Garcia Marquez, Hundra år av ensamhet (1967) Veckans reportrar: Sofia Olsson, Anneli Rådestad. Producent: Nina Solomin.

Lundströms Bokradio blickar tillbaka på litteraturutgivningen 2012 med kritikerna Anneli Dufva, Pia Huss och Nils Schwartz. Var fanns höjdpunkterna, överraskningarna, debatterna? Och vilken textrad i vilken bok är den absolut bästa från året som gått? Dessutom: många romaner med judiskt tema har kommit ut under året. Varför kommer de just nu - och varför fokuserar de flesta på pappor? Författarna Rose Lagercrantz och Leif Zern medverkar. Finlandssvenska poeten Lars Huldén, som fyller 86 i år, läser ur sin senaste diktsamling Inga stjärnor i natt, sir. Ofta handlar det om döden. Bokcirkeln separat! Nu finns alla avsnitt med bokcirklar (Gatsby, Processen...) som fristående avsnitt. Sök efter "Bokcirkeln" i vår app Sveriges Radio Play eller gå till poddflödet med . Tips! Se Maries och kritikernas boktips inför julen, scrolla ner för en lista på böcker som nämns i programmet: klicka på Läs mer... och scrolla nedåt. Böcker som nämns i programmet 15/12: Lars Huldén - Inga stjärnor i natt sir (2012) Rose Lagercrantz - Om man ännu finns (2012) Ricki Neuman - Ni är inte så märkvärdiga som ni tror (2012) Daniel Waluszewski - Med en blick över axeln (2012) Felicia Feldt - Felicia försvann (2012) Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln (2011) E L James - Femtio nyanser av honom (2012) övers: Jimmy Hofsö Kalevala - Finlands nationalepos Marie Lundström väljer: Julie Otsuka - Vi kom över havet, övers: Ulla Roseen Marie berättar: - Jag träffade Julie Otsuka i New York i våras. Hennes "Vi kom över havet" handlar om de över tio tusen japanska kvinnor som i början av 1900-talet giftes bort till amerikaner. Kvinnorna kom med båt från Japan och i USA väntade män de aldrig tidigare träffat. Det är en bok på 174 sidor där allt har täckning, allting bär. (Intervjun sändes i programmet Kosmo 2012-05-19.) Pia Huss väljer: Frida Nilsson - Apstjärnan (2012) Barbro Lindgren - Barbros bästa (2012) Instrument - (pekbok med ljud) (2012) Het (antologi) - Jern, Martin (förf.) / Jägerfeld, Jenny (förf.) / Ohlsson, Sara (förf.) / Olsson, Ingrid (förf.) / Schiefauer, Jessica (förf.)  (2012) Shoomannen - Douglas Foley (2012) Ensam mullvad på en scen - Ulf Nilsson (2012) Kejsarens nya kläder -  H.C. Andersen, nyillustrerad av Gunna Grähs (2012) Jag blundar och önskar mig något - Moa-Lina Croall (2012) Anneli Dufva väljer: Lars Norén - Filosofins natt (2012) Johannes Anyuru - Det kom en storm från paradiset (2012) Leif Zern - Kaddish på motorcykel (2012) Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Susanna Alakoski - Oktober i Fattigsverige (2012) Monica Lauritzen - Sanningens vägar – om Anne-Charlotte Lefflers liv och dikt (2012) Agneta Pleijel - Litteratur för amatörer (2012) Karolina Ramqvist - Alltings början (2012) Vanja Hermele - In som ett lamm ut som en tigrinna (2012) Katarina Fägerskiöld - Åsen (2012) Marlene van Niekirk - Agaat övers: Niclas Hval (2012) Caitlin Moran - Konsten att vara kvinna Övers: Molle Kanmert Sjölander (2012) Karl Ove Knausgård - Min kamp del 5 Övers: Rebecca Alsberg (2012) Nina Lekander Hästar, män och andra djur (2012) Nils Schwartz väljer: Kristina Sandberg: Sörja för de sina (2012) Eija Hetikivi Olsson: Ingenbarnsland (2012) Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Leif Zern: Kaddish på motorcykel (2012) Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (2012)

I dagens program pratar vi om: Uppsättningarna Caryl Churchills Top Girls i regi av Olof Hanson Sara Stridsbergs Dissekering av ett snöfall i regi av Tatu Hämlinen Böckerna Alltings början av Karolina Ramqvist Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran, i översättning av Molle Kanmert Sjölander Hästar, män och andra djur av Nina Lekander Programledare: Jenny Teleman och Anneli Dufva Fler röster: Maria Edström