Podcasts about hata g

Göteborg hemma. Vilken total misär på plan och läktare. Vad kan man göra åt utvecklingen? Varför ser vi ingen stygghet i vissa spelare? Gå för strupen blev Göteborgs taktik på oss. Hata Götet, hata alla!

Hör av er till oss på instagram så kan vi svara på era frågor, hjälpa er med problem och dilemman: @johannanordstrm & @edvintornblom! ursäkta klipps och redigeras av Niklas Runsten @niklasrunsten

I vårat sista Oktober-avsnitt drar Jonas skämt av blandad (dålig) kvalité och uppdaterar er om sitt dejtingliv. Möller informerar om sin B.O.D (Buk Of Doom) och vi snackar om skräckisarna "Speak No Evil" (2022) , "Left Bank" (2008)  och "Rosemary's Baby"(1968), spoilers förekommer på sistnämnda! Det blir även snack om "Hata Göteborg" samt Jonas lite känslosamma anledning till att ha undvikit att se "Klown - The Movie". 

Det är dags för en svensk sommarrulle, som hävdar att det är en dramakomedi, utan att egentligen vara rolig. Hata Göteborg är en film jag såg ungefär när den kom ut, och jag vet att jag tyckte det var riktigt dålig, så jag förväntade mig att behöva sitta och hat-kolla igenom hela filmen. Men det här är en film som har äldrats så dåligt att nu är den mest lite charmig i hur absurd den är, vilket gör den lite skoj. Hur skoj? Ja det får ny lyssna på podden för att klura ut. Glöm inte att tipsa om filmer ni vill att vi snackar om och att följa oss på alla sociala medier! Här hittar ni oss! FACEBOOK! https://www.facebook.com/tveksamt INSTAGRAMhttps://www.instagram.com/tveksamtpodden/   Support us!

Det är dags för en svensk sommarrulle, som hävdar att det är en dramakomedi, utan att egentligen vara rolig. Hata Göteborg är en film jag såg ungefär när den kom ut, och jag vet att jag tyckte det var riktigt dålig, så jag förväntade mig att behöva sitta och hat-kolla igenom hela filmen. Men det här är en film som har äldrats så dåligt att nu är den mest lite charmig i hur absurd den är, vilket gör den lite... Läs Mer The post 160 - Hata Göteborg appeared first on Tveksamt.

I det här avsnittet benar vi ut om vi leksingar hatar Göteborg. Pratar om det fulaste vi skrikit mot en domare eller motståndare från läktaren. Vi går igenom förlusterna mot Örebro och Brynäs och så tar vi fram två trejder var som skulle liva upp Leksands trupp. Vi spanar också på det fortsatta ’do or die’-schemat. Avsnitt 74!

Sista avsnittet för våren. Denna gång gästas vi av Caroline. För mig andas hon film. Hon har arbetat med de flesta delarna inom filmproduktion, debuterat som regissör och har fallit för dokumentärkonceptet. Hon har även startat upp Doc Lounge i Helsingborg. Vi pratar film i Helsingborg. Vad hände med Filmmanifestet i efterdyningarna utav "Hata Göteborg". Finns det fortfarande ett behov att ses och snacka skit? Eller hinner folk inte. Vi löser problemet kring att fånga upp pucken kring familjeföretaget. Mittenbrodern är svaret. Grattis Martin! En podcast som är möjlig via Helsingborg Stads Visionsfonden. I denna podcast ska jag Fredrik Öjbro träffa Kulturutövare som verkar i Helsingborg stad. Mitt mål är att via det här formatet synliggöra en del av de dolda kulturutövare som verkar i vår stad.För min uppfattning är att ibland så tittas det mycket lite väl mycket utåt och bortåt och det glöms att titta inåt och synliggöra det vi har. Så jag hoppas att du vill hjälpa mig att sprida ordet och jag tar gärna in tips på personer som kan vara intressanta. För att komma i kontakt med mig så skriv antingen på facebook, instagram eller maila. Kontaktuppgifter finns i avsnittsbeskrivningen.   Så följ med mig på den här resan när vi snackar kultur, högt som lågt med Helsingborg i fokus   Nu kör vi.   Fredrik Öjbro/ fredrik.ojbro@live.seJinglar: Peter Johansson / petertrumkomp@gmail.comLogor: Wisam Majed / wisam.majed@gmail.comKlippning: Jan Madera / ygwzsc@hotmail.com 

Extra roligt den här gången är att vi har med oss gästen Marcus och pratar om skulderflexatören-filmen Hata Göteborg. En spin-off på avsnittet om filmen där tanken är god men det går åt helvete. Underbart!

Här kommer länkar till sådant jag nämner i avsnittet, nedan ser ni hela min text.Heff!Stellan - Annikas filmpappaIca i Höganäs - där det hände!Big bang - nått du tror på?Budism - kanske det istället?Avtryck - intervjukoncept med världsrekordsförsökDoc Lounge Helsingborg - Dokumentärfilmsgrupp där jag träffa filmarePecha Kucha - Föreläsningsform från Japan Avsnitt 2 - casting och universumTjena!! Välkommen tillbaka till säsong 2 av sporremakr poddarenfilm. I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och tabbarna du kan undvika som jag fick fel. Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min, och slippa upprepa alla misstag jag gjort! För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com  I detta avsnitt kommer jag prata om hur ICA Kvantum hjälpte mig hitta skådisar och ett världsrekordsförsök skapa mitt crew.Men först måste jag erkänna en sak:Hela det här projektet, filmen podden, och vad det nu blir efter detta, har varit ett enda stort experiment. Ända sedan den 1 januari 2016 visste jag att det bara skulle vara en enda sak. Ett experiment. Och här varnar jag nu känsliga lyssnare för att det kommer komma en hel del hippie snack.Experimentet var av det filosofiska slaget… eller kanske det existentiella slaget. Eller av det religiösa slaget… eller kanske bara det flummiga slaget.Mitt experiment var att jag skulle förlita mig på universum. Jag har djupt inne i mig någonstans en tro att vi alla är ett och samma. Oavsett hur man ser på det, från big bang att vi kom från en atom eller till det buddhistiska att vi alla är en droppe i vattnet m.m. Jag ville utmana den här idéen och kom på att mitt projekt var det perfekta labbet.Jag skulle skicka ut en idé i världen och se hur världen besvarade. Om saker och ting inte fall på den plats jag tänkt, skulle jag helt enkelt se var de landade istället. Jag skulle inte stånga mig blodig för att få något exakt hur jag ville att det skulle vara. Hela projektet skulle vara ett samarbete med universum. Detta blev nog som absolut tydligast under casting processen. Det första exemplet på detta var när en skådis som blivit spikad till en roll, en skådis jag inte riktigt tyckte passa från början, fick förhinder. Hon kunde inte vara med längre och där stod jag utan skådis till en av de tre största rollerna i filmen. Men, istället för att börja jaga efter en ny skådis följde jag den ström jag tyckte mig känna och tog bort karaktären. Många av hennes drag la jag istället in i en annan karaktär, vilket ledde till en mycket intressantare och djupare duo, till skillnad från lite spretig trio. Kanske var det oxå lathet? Att inte börja jaga en ny skådis och sätta igång hela den processen, mycket lättare att bara skita i karaktären. Men detta för mig var ett exempel på att följa strömmen. Sen en blåsig höstdag körde jag runt i Höganäs och såg en kvinna gå över vägen. En kvinna som kändes bekant på ngt sätt men ändå inte. Jag körde långsamt förbi och stirrade säkert som en galning, och när polletten föll ner vände jag nästan bilen i diket för att möta upp med henne. Det var Gunilla! min huvudkaraktär. Men jag bangade, jag vände inte bilen som en stalker utan körde vidare och bankade ratten för att jag var en fegis. Jag kunde inte släppa tanken av att Gunilla fanns här, i Höganäs, i min lilla by! Jag måste hitta henne igen, så jag kör de kommande dagarna samma sträcka flera gånger, fram och tillbaka för att se om hon inte ska gå över vägen… men icken. Inte en suck från min Gunilla… Tills en vecka senare när jag ser henne igen! Denna gången är hon på sin cykel och jag återigen i bilen. Men jag har pojkarna i baksätet och använder det som ursäkt för att inte köra efter henne. Jag bangar igen… fan oxå! Jävla skitfegis!! Fast det gjorde mig bara ännu säkrare: det är hon som är Gunilla.Nästa gång skulle jag inte banga. Det skulle jag inte tillåta, och plus att jag tror inte universum presenterar mig med samma chans hur många gånger som helst. Så… några dagar senare går jag och min 3 åring till ica för att handla och vem är inte där? Jo, Gunilla såklart. Hon står och pratar med en av personalen och frågar efter någon veganprodukt. OK, jag ställer mig bredvid och tjuvlyssnar. 3 åringen blir uttråkad, jag måste distrahera honom, “kolla baconen, gott va? wow, där ligger korv, ja, gå dit och kolla gubben, lek med saker du hittar på marken det går bra!” Hon är artig, snäll, försiktig och ber om ursäkt att hon är till sådan besvär. Precis som Gunilla skulle gjort.Min 3 åring blir uttråkad igen och börjar skrika. Vi går vidare, måste springa av honom lite, men denna gången ska hon fan inte få komma undan, jag måste ta mod till mig och gå fram. Så jag vänder mig om med min uttråkade pojke och går fram till henne.“U… ursäkta, detta låter jättekonstigt men jag är filmskapare och undrar om du någonsin varit med på film och och tänkte bara att du hade passat i ett av mina projekt och kände bara att jag var tvungen att gå fram och säga något här är mitt visitkort” … ut med det bara, snabbt som fan. Hon såg helt chockad ut, och det var hon.  Tystnad ... ska hon inte säga något?3 åringen är tyst. Varför är han tyst? han är aldrig tyst! Säg något!  ”Vad kul” säger hon efter 3 långa sekunder. ”min pappa jobba med film så jag har varit på en massa filminspelningar under mitt liv”. Hennes pappa visar sig vara en framstående regissör som vunnit guldbagge för för bästa film på 60 talet! Tack universum. Nog snack, handen passad i handsken och det sa klick. Annika som hon heter var en helt utmärkt Gunilla. inte nog med att hon hade filmbakgrund, hon var även själv utbränd och mycket insatt i problematiken, arbetslös för tillfället så en massa tid för filminspelning. Ja… det var bara att säga tack igen! Under tiden jobba jag med ett annat projekt som heter ”Avtryck” - ett intervjukoncept där man helt enkelt sätter fram en kamera och pratar om sitt liv. Jag hade nu fått en ide om att jag skulle göra ett världsrekord. Världsrekord i flest filmade intervjuer samtidigt. Så jag ansökte till en fond i Helsingborg de kalla Visionsfonden och fick 60000 för att genomför projektet! Helt galet. Kanske inte den bästa timingen, och som jag sa i förra avsnittet så skulle jag ju inte hitta på en massa sidospår, jag skulle ju hålla mig till mina tre projekt. Ja, iofs vad Avtryck en av dessa, men ändå. Att dra igång ett världsrekordförsök samtidigt som man är i förproduktionen av sin första långfilm är inget jag rekomenderar. På rekordförsöket lyckades jag ragga till mig några volontärer som var filmintresserade. Dessa hittade jag genom en dokumentärfilmsgrupp jag var konferencier för som heter Doc Lounge. Det visade sig att volontärerna var för jäkla bra människor och ville göra mer film, så självklart kontaktade jag dem för “Att bränna ett liv” oxå. Samtliga nappa! Maja Gullstrand hade jag filmat med några år tidigare för en kort reklamfilm, och när jag kontaktade henne visade sig återigen att timingen var helt perfekt med inspelning. Check!  Frida och Jennifer träffade jag första gången när jag gjorde en Pecha Kucha föreläsning (japanska föreläsningsform där man får 20 bilder att prata om i vardera 20 sek) och redan då, ett år tidigare hade vi klickat och bubblat runt lite, men aldrig hörts av efter det.Några veckor innan världsrekordförsöket gjorde jag en mini installation av Avtryck i Höganäs där boende berättade om sina minnen från byn. Frida råkade gå förbi, och när hon satt där framför kameran var det ju så tydligt. Här sitter Lilly! Så var det bara en stor roll kvar… Anna-Lisa… Först skulle vi eventuellt ha en av Annikas vänner, men det funkade inte, och när det var mindre än 2 veckor kvar till inspelning stod vi fortfarande utan Anna-Lisa.Lotten kände jag från Hata Göteborg. Robert Lillhonga hade faktiskt tipsat om henne när jag bad om skådistips men jag tänkte att hon jobbar ju som sjuksköterska, har barn och är super busy. Kommer aldrig gå.Men jag kan ju kontakta henne för att fråga lite om förlossnings scenen i slutet. Kanske kunde hon ta en titt på manus och komma med feedback vad som är realistiskt och så.. visst kunde hon det.Och så kom det fram att Lotten precis blivit trebarnsmamma och gick rastlöst hemma i sin mammaledighet… fanns det ingen roll för henne kanske? Eh jo! Pang! 1 vecka senare spelade vi in första scenen! Ok, så för mig var detta några av de tecken jag tyckte mig se under processen. Självklart kan man säga att detta inte alls är några tecken på någonting. Men för mig blev inspelningen, och livet, mer intressant om man väljer att det finns lite magi i den. Du har din egna tro och livsfilosofi och jag hoppas att du kan använda din filminspelning på något sätt för att testa hur din världsåskådning är.Kanske är det bara självuppfyllande profetior, men dem är roliga oavsett!  Så, nu pluggar vi ut hippiesnacket och kokar ner avsnittet:  1: Som Caroline Troedsson sa i podden - omringa dig av film - var i så många film och skapande kretsar du bara kan - du vet aldrig vad det kan leda till och vilka samarbeten som startas 2: Gör olika saker - starta och testa nya projekt som även där kan leda till samarbeten i projekt framöver - kanske till och med fler år senare. 3: Det som kallas tur är skapad tur - som Oprah sa “tur är bara att vara förberedd när tillfället presentera sig för dig” - så var förberedd. Ha alla dina ankor i led och plugga din historia. 4: Ruta inte in dig i ett hörn för mycket - visst måste du ha kvar en viss konstnärlig integration och vision för ditt skapande - men du måste kunna anpassa dig för att få något gjort.  5: Ha ett så litet team som möjligt. Skaffa inte en massa extra personal bara för att det känns proffsigt med stort team eller för att “man ska”. Nä, fuck det, behöver du verkligen en klappa? Kan inte någon annan göra det? Behöver du verkligen en assistent till assistenten? Nä fan alla kan hjälpas åt, det blir bättre stämning då ändå.  I nästa avsnitt går vi in på inspelningschemat och lite tankar kring planeringen. vi hörs!  

Innan vi sätter igång med Säsong 2 är det hög tid att jag presenterar migsjälv.Här kommer lite länkar till saker jag nämner i avsnittet, och nedan kan ni se hela min text.Hata Göteborg - Filmen som fick mig att starta med filmGangster - Filmen som fick mig att sluta med filmUp With People - organisationen där jag återkom till filmenGreater Than Yourself - Filmen om amerikans ledarskapsteorie2 gamla kortfilmer:Oscar i trädet - baserat på ett SD talI am torn - baserat på Palestina/Israel konflikten i Sverige/ SkåneHeder - filmen vi visade i Riksdagen och EU parlamentetStorytrail - audioguide för barn i stormarknadsmiljöerRöda Kvarn - här jag jobbar   Transkribering: Det är sjukt svårt att visa upp en ärlig bild av sig själv… En stor del av denna poden är ju att vara transparent och ärlig om vem jag är och hur jag tänker… men nu inser jag att jag inte har nån jävla aning om vem jag ärHej, jag heter Peter Sporremark och har under ett års tid hållit på med min första långfilm. Jag har gjort den här långfilmen genom att bjuda in gäster till min podcast som gett mig uppgifter. Varje uppgift har lett mig närmare min långfilm.Nu är filmen inspelad, och detta är början på säsong 2 av podden då jag berättar själv om mina tankar och reflektioner kring inspelningen. Men när jag lyssnade igenom säsong 1 så slog tanken mig att det där var ju inte jag… det var ju någon påklistrad personlighet som satt där och intervjuade alla gästerna. Så vem är jag då? Fan om inte jag ens vet, hur ska du då som lyssnare veta? Men för att i alla fall göra det lite enklare i alla fall tänkte jag ta det här avsnittet och berätta lite om min bakgrund, så får du själv bestämma vem jag är. och om ni helt skiter i vem jag är, ja, då får ni hoppa till nästa avsnitt och höra mer om inspelningen. Så! Sanningen är att jag inte alls är den där typiska filmskaparen som föddes med en kamera i handen. Mina föräldrar hade heller ingen kamera så jag har inte gjort den klassiska “fula kortfilmer med kompisar så länge jag kan minnas””. Jag får alltid ett litet hugg av avundsjuka när jag hör filmare berätta om sina uppväxter på det sättet. Det är så romantiskt på ngt sätt, och jag försöker hitta ursäkter som att “ja, om jag oxå fått en super 8 som barn hade jag varit sjukt framgångsrik just nu”. Men det hade jag inte. Och jag hade heller inga föräldrar eller närstående som kunde ge mig några tips om film eller konstvärlden. Bägge mina föräldrar var mellanstadielärare, mycket kreativa bägge två, på olika sätt, men inte “jag kommer jobba med min hobby” - kreativa. Inte heller “Peter, vet du att filmskapande kan vara ett jobb” - kreativa. Så polletten föll inte ner förrän långt senareJag var runt 20 år gammal och jag minns tydligt att jag satt på min vän Maxs soffa. Han var den första som hade egen lya så det var inte sällan vi satt där, kedjerökte och filosoferade. Både jag och max var film och konstintresserade och en av dessa tidiga morgnar pratade vi om man kanske skulle försöka göra nånting inom dessa yrken.Det slog mig då att jag inte ville bli skådis. Att stå på scen och spela teater har jag alltid tyckt varit kul, så det hade legat lite och puttrat i bakhuvudet, men istället tänkte jag på den där personen lite i skymundan… vad hette den..? Jo, regissören, var det det? Det kanske man skulle bli. Eftersom det inte var lika flashigt och kändiskåtigt så var det kanske inte lika mycket konkurrens…. min vän max o andra sidan tänkte snabbt ett steg längre och sa att nja… det finns ju bara en regissör på en film, och en jävla massa skådisar, så konkurrensen är nog större...men jag hade zoonat ut för länge sedan och börjat fila på min väg till detta mystiska yrke. Ett yrke där man kunde kombinera alla konst ormer till en magnifik uber-konst. Film.Jag jobbade på en nattklubb på den tiden, hade rosa mohawk och drack fernet som ett proffs. Och som tur var fanns det en teatergrupp på denna nattklubb som hade gjort lite olika arrangemang och när ledaren av denna gruppen skulle göra en långfilm, hörde jag av mig till honom och fråga om han behövde hjälp. Jo Visst gjorde han det. Jag hade precis bott i Dublin ett tag och blivit lurad på pengar, så jag var pank som fan vilket ledde till att jag jobbade på hans film från 6 på morgonen till 6 på kvällen för att sedan gå till nattklubben och jobba till 6 på morgonen och sedan köra igång igen på filmen.Men det var fanemej en av de roligaste sakerna jag gjort.Även jag hade många hattar på produktion var jag i slutändan kostymör, och det var ett jäkligt bra sätt att ta mitt första kliv in i filmbranschen. Oh, ja just det ja. Filmen? Jo det var den nu kultklassikern Hata Göteborg, och regissören heter Robert LIllhonga.Kärleken och gemenskapen på denna produktion kan jag inte prisa tillräckligt, det var utan tvekan just det som fick mig att vilja jobba med film.SÅ jag flyttade terminen efter till Gotland och plugga gestaltningskomponenter i konvergerande medier… ett fancy sätt att säga “berätta med saker som rör sig”.Men efter ett år där fick min 21 åriga hjärna en insikt om att “varför plugga och få studieskuld på gotland när jag kan jobba och bli känd och rik i sthlm”? Så jag hoppa av och flytta till sthlm där jag landa ett jobb som statistansvarig på Mikalen Persbrnadst film, Gangster. En film som citat” skulle bli sveriges scarface” slutcitat… inte helt otippad var denna produktionen ganska annorlunda från Hata gbg. inspelning på stureplan, sveriges största skådisar och en jäkla mycket sthlm snack. jag tappa suget totalt… jag insåg att det är ju så här det måste vara att jobba med film i sverige. om jag inte bara skulle fortsätta göra lågbudgetfilmer utan lön så var det sthlm och persbrandt som gällde. Så jag checka ut igen. Sökte in till lund för att plugga filosofi, men på en tom waits kväll hemma hos densamma max som insåg regissör konkurrens några år tidigare fick jag ett samtal. full på billig bourbon och med grillade kycklingvingar i handen svara jag telefonen och blev erbjuden ett jobb som ljudtekniker på en världsomresande välgörenhetsorganisation som sätter upp musikaler...up with people.Hade jag jobbat som ljudtekniker förr? nejHade jag gjort något liknande förr? nej(om man inte räknar ridå dragare på visbys teater)kunde jag tänka mig att ta mitt pick och pack och leva på resande fot i några år? JA!Så iväg for jag och här började sakta men säkert filmen komma tillbaka till mig. jag fick låna en kamera av företaget och jag börja filma platser och människor i min närhet.steg för steg växte en insikt: jag kunde göra film; på mitt sätt.Så mitt filmpysslande på resorna ledde mig faktiskt till en anställning av en amerikansk ledarskaps författare, Steve Farber, som ville göra en dokumentär om sin senaste bok. UWP skulle vara backdropen och där var jag. Nu 23 år gammal och jobba som dokumentärfilmare runt hela världen! Fett!Ett år senare kom jag hem, med en amerikansk flickvän och bestämde mig för att kombinera mina två passioner som växt fram. Film, och sh engagemang.Jag skulle göra filmer, på mitt sätt, som kunde göra nytta i världen.jag insåg då ganska fort att några pengar kommer jag inte tjäna på detta så jag plugga en kandidat och sökte massa jobb.Som tur var fick jag faktiskt ett jobb på en SVT produktion för deras barnTV med nic schröder som jag lärt känna på hata gbg. Detta ledde senare till att jag blev delägare i företaget maj maj måne och där gjorde jag och mina partners en rad olika berättelser för barn. Tv och ljud. Vi skapade även ett koncept som tog audioguider till stormarknads miljöer för barn. Barn kunde gå omkring och lyssna på en histria om tomater medans föräldrarna kunde fokusera på att handla. Barnen hade kul, och föräldrarna handla mer. win win.Jag var manusförfattare här och detta var extremt lärorik då jag fick utforma min egen stil och struktur för att effektivt berätta historier, jag kan bifoga den i mina shownotes.under tiden fortsatte jag att göra små reklamfilmer, musikvideor dokumentärfilmer och kortfilmer. och en dag gjorde jag en gästföreläsning på en skola där jag träffa en ungdoms mentor där som var filmintresserad.han hade en jäkla massa spännande och bra ideér och detta ledde till att vi gjorde filmer tillsammans om olika ämnen. Vårt största projekt var en film om hedersrelaterat våld. En lågbudgetfilm där vi baserade manus på verkliga historier och alla skådisar hade någon forma av relation till problematiken.Vår film som vi fick ihop med kärlek, svett och tårar ledde hela vägen ut till svenska skolor ändå upp i norr. Men inte nog med det, vi blev inbjudna till RIksdagen och visa den där för representanter av samtliga partier (förutom ett då så klart..) OCH, nu kommer stor skrällen. vi blev banneme inbjudna till EU parlamentet! Så 2016, 3 år efter filmen spelades in flög vi ner och visade filmen för EUs toppolitiker inom området. Tyvärr betydde inte detta att folk kasta en massa penga på oss för att göra nästa projekt, och livet tar sina vändningar. Jag fick två barn, med min nu amerikanska fru,som jag var tvungen att försörja och tiden räckte helt enkelt inte till för filmskapandet. snopet.. när jag kommit så långt…men jag fick ta en paus och omvärdera min situation.Hur kunde jag fortsätta göra film? …det tog ett tag men till slut är det just detta jag kommit fram till. jag kan fortsätta göra film, genom att... bara fortsätta göra film.. det kommer aldrig komma någon som ber mig göra film. jag måste göra det för att jag vill. eller för att jag måste. Jag har tillsammans med min familj hittat en balans där jag kan få till både vanligt jobb som ger mat på bordet på 65 %, både ger mig tid att vara med min familj vilket är det viktigaste i mitt liv. och lämnar några timmar över här och där för att kunna göra film.Det är inte lätt, och jag vet inte hur länge jag kommer kunna och orka fortsätta, men medans jag kan så kommer jag göra mitt absolut bästa.för drömmen, slutmålet, någonstans. Det är ju ändå att kunna leva på mitt skapande. jag behöver absolut inte blir rik och berömd, men jag hade så innerligt velat kunna fokusera på att berätta historier på heltid.vi får se. Ok! Nu vet ni lite mer om mig, bara skicka iväg ett mail eller skriv på facebook om ni har några frågor och funderingar. Jag ska försöka vara så öppen som jag bara kan! Stort tack för er tid! Nu kör vi vidare med säsong 2!  

I veckans Kino summerar vi årets filmfestival i Göteborg. Höjdpunkterna, mästerregissörerna och kampen fram till färdig filmen. Fokus: Arabisk film är en av festivalens mest intressanta serier, där Egypten är ett av de mest välrepresenterade länderna. Lisa Bergström har följt serien och träffat filmskaparna Amr Salamaa och Muhamed Diab, som bägge valt att göra filmer som bygger på verkliga händelser. Filmer om hiv och sexuella trakasserier - bägge berättade ur ett kvinnligt perspektiv. Ett sätt att organisera sin festivalupplevelse på är genom att plocka ihop ett tema utifrån de små texter som finns om varje film i festivalkatalogen. Kinos Nina Asarnoj bestämde sig för att följa ett kärleksspår, och hittade kärleksmissbrukare, lycklig nätkärlek och en trettio år lång utomäktenskaplig affär. Bland annat såg hon svenske Gorki Glaser Müllers debutlångfilm En gång om året med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i huvudrollerna som Maria och Mikael. Två femtioplussare som haft hotellsex en gång om året i trettio år. Nina Asarnoj träffade Gorbi Glaser Müller för ett samtal om kärlek, svek och hemliga rum. När Dogtooth kom för några år sedan så var den inte likt något annat. Och menar vi skådespeleriet. Avstängt, distanserat, nästan känslokallt framförde skådespelarna sina repliker. När regissören Yorgos Lanthimos nu visar sin nya film Alper på festivalen känns greppet igen. Lisa Bergström träffade skådespelerskan Aggeliki Papoulia som varit med i bägge filmerna för att ta reda på hur stilen kommit till. Festivalens hedersdrake fick i år en av filmvärldens mest produktiva regissörer. Nämligen britten Michael Winterbottom - som gjort 20 filmer sedan sin långfilmsdebut 1995. Bland annat 24 hour party people, The Trip och Chockdoktrinen. Men själv tycker han inte att hans ursinniga produktionstempo är särskilt konstigt, och jämför med till exempel Ingmar Bergman som hann med att driva en teater, regissera några pjäser om året, och ändå göra femtio filmer. Roger Wilson fick en snabb pratstund med regissören mellan två telefonsamtal. En av överraskningarna på Göteborgs filmfestival 2007 var lågbudgetrullen Hata Göteborg av långfilmsdebutanten Robert Lillhonga. En film om manlighet, grupptryck och fotbollshuliganer som utspelades i Helsingborg. Sedan dess har det varit lite tyst om Lillhonga. Han har visserligen turnerat runt Sverige som föreläsare, om både manlighet och lågbudgetfilmproduktion - men hans egna filmprojekt har inte riktigt lyft från marken. Istället var han ytterligare en regissör som insåg att den andra filmen är mycket svårare att få gjord än den första. På engelska brukar man kalla den här tiden för "development hell" - perioden då ett projekt fortfarande lever, men inte fått finansiering eller klartecken från någon. För Robert Lillhonga varade utvecklingshelvetet i drygt fyra år. Men nu är han tillbaka med konceptet Weekendfilm. Roger Wilson träffade honom. En av festivalens mest namnkunniga gäster var Alexander Payne, Oscartippad för sin The Descendants som nyss haft svensk biopremiär. Malin Holgersson tecknar ett miniporträtt på regissören som slog igenom med Citizen Ruth, är en svart satir om amerikansk abortlagstiftning med Laura Dern i huvudrollen. Men nu är han så het att man som radioreporter får vara tacksam för tio minuter med stjärnan. Malin Holgersson fick uppdraget. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström 

Veckans urval består av möten med författaren Marcus Birro, filmaren Jens Jonsson, speljournalisten David Fukamachi Regnfors, popgruppen Universal Poplab, doommetalbandet Candlemass, Hata Göteborg regissören Robert Lillhonga, musikern Kocky och avslutningsvis Alex Schulman & Fredrik Virtanen. Vi hörs / hälsn Populär redaktionen