POPULARITY
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Bilkörning med co-driver, alltid lika intressant vem som styr o ställer i bilen. Johan berättar om sin bilvardag, särskilt med vagnen på släp. Håkan har något slags tvång i sig själv, orolig själ som behöver ha koll på att kidsen kommer fram ordentligt, och att 21 åringen byter till torra badbyxor. Medverkande: Johan Ericsson och Håkan Lundqvist produktion: Poddverandan i Östersund
Vi når oanade höjder genom att prata osammanhängande om ingenting, utan varken mening eller mål. Vi testar ASMR och försöker få våra lyssnare att somna. Om du håller dig vaken till slutet av detta dravlande så avslöjas en cliffhanger för kommande avsnitt. Varsågod om du vill slösa lite av din dyrbara tid på jorden och kom ihåg – livet är inte rättvist!
Nils säger ord som bildar meningar, Theo tänker på tredje riket och Magnus är frankofil. Dessutom kör vi en MPV från förenta republiken Tyskland.
Självuppoffringens bittra baksida & 5 tecken på att det är dags att gå! Dessutom: Småbarn och karriär – går det ihop? & Magnus om ögonblicket när han föll för Marit. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ensam lika allmänt som ordet bröd. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer. Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad. Jag som skulle vara full av kärlek. Jag förstår inte. Varför är det ingen som vill ha mig? Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!? Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end. Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna: Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit. Jag lever för att komma bort från det jag levt. Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline och på sidan 125 står att läsa: Men den saknade försvinner inte. Jag kan inte radera ut mig själv. Ordet kärlek visar sig vara lika allmänt som ordet ensam. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden jag älskar dig används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig. Kristian Fredén, författare och kritiker Litteratur Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019). Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.
När krisen blir kraft Och att det kreativa skrivandet är som en trappa. Ja men det är ju solklart. Eller? Jag och Kerstin Önnebo träffades och pratade om det här med att podda, leva och skriva. Kerstin och jag har följt varandra ett tag och på bokmässan 2017 träffades vi för första gången. Jag […]
Det där med tarmflora är väldigt spännande och väldigt populärt. Men, maghälsan påverkas ju inte bara av vad vi äter, utan också av hur vi lever, tänker och stressar. Så, rimligtvis borde tarmfloran också kunna påverkas av yoga? Eller? Jag frågar en expert - professor i gastroenterologi (=mag-tammedicin), Robert Brummer, om samspelet mellan magen och hjärnan, om "fjärilar i magen", "magkänslan", bakterier, och, mycket mer.... Gäst : Robert Brummer, Professor i gastroenterologi
I det här avsnittet: Ända sen urminnes tider har sjömän fruktat Djävulens Triangel som går från Floridas kust via Puerto Rico till Bermuda... Eller? Jag berättar varifrån myten om Bermudatriangeln kommer ifrån och hur reseparlörer hänger ihop med detta. Dessutom besöker vi Philadelphia under andra världskriget och tar reda på om amerikanska flottan skickade iväg ett krigsfartyg i tid och rum. Och tro det eller ej, men även här har reseparlörer en roll att spela. Musik i programmet: Podington Bear - Good Times (http://freemusicarchive.org/music/Podington_Bear/Upbeat/GoodTimes_1375) Friars Society Orchestra – Tiger Rag (http://freemusicarchive.org/music/Friars_Society_Orchestra/Antique_Phonograph_Music_Program_03242015/Tiger_Rag_-_Friars_Society_Orchestra)
Ekvationen som de oljudmakande matematikerna i Ahleuchatistas lämnade efter sig i förra avsnittet är nu löst. Den diametrala motsatsen är perplext nog lösningen. Eller? Jag fattar ingenting. Lyssna istället för att läsa det här jiddret, så blir ni kanske klokare. Räkna inte med bråk i det fjärde avsnittet av Tredje Örat.
Att vara i Stockholmsbubblan har varit Daniel Redgerts mål sen tonåren. Nu lever han i sin egen dröm. Eller? Jag sitter i min egen dröm om vad livet ska vara, men nu då? Vem är jag utan min karriär och prestation? säger Daniel Redgert i Psyket. På några år har Daniel gjort en karriär inom PR och samtidigt jobbat på sitt eget varumärke. I dag har han uppnått många av sina egna uppsatta mål. Men samtidigt har han en känsla av likgiltighet inför det. Jag känner mig ganska tillfreds med saker, vilket jag aldrig tidigare har gjort och det gör mig obekväm. Revansch och upprättelse är viktiga drivkrafter för Daniel. Som tonåring kände han sig inte accepterad, varken för sin personlighet eller läggning, och det fick honom att vilja ta sig någon annanstans. Men nu har jag börjat fundera på vad det är jag egentligen flyr ifrån? Kanske handlar det om komma ut-grejen och om att bli respekterad av alla människor trots att det är en sak som folk hatar på. Det är nog det jag har sprungit ifrån och som jag i dag vill ha upprättelse för. Daniel Redgert är 26 år, driver sin egen podd Tankar med... I höst är han aktuell som sidekick i tv-programmet Idol Extra, och har nyligen släppt sin självbiografi Vem fan är han?? Tills nyligen var han PR-chef på Perfect Day Media.
I rättssalen ser Meryam honom för första gången sen han häktades hon ska vittna mot sin egen pappa. Men Meryam är inte rädd utan snarare mallig. Han har slagit henne för sista gången. BRIS Rädda Barnen Reporter: Shang Imam
Miljön är väl roligt att prata om? Eller? Jag antar att ni tycker det eftersom ingen av er kände för att skicka in ett mail till oss den här veckan där ni sa någonting vi kunde prata om istället. Så i stort sett så är alla problem med veckans avsnitt ert fel. Inte direkt att veckans avsnitt har fler problem än vanligt, förutom den lilla detaljen om mail, men det är skönt att ha någon att klaga på. Nu hoppas vi att ni mår dåligt över hur ni har behandlat oss och gottgör det till nästa vecka så att vi kan fortsätta att älska er.…