Podcasts about Menar

  • 97PODCASTS
  • 144EPISODES
  • 33mAVG DURATION
  • 1EPISODE EVERY OTHER WEEK
  • Apr 24, 2025LATEST

POPULARITY

20172018201920202021202220232024


Best podcasts about Menar

Latest podcast episodes about Menar

Ekot
Ekot 17:45 Även havsbaserad vindkraft behöver statliga prisgarantier menar utredare

Ekot

Play Episode Listen Later Apr 24, 2025 20:00


Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Equmeniakyrkan Vårgårda
Håll fast! Vad menar bibeln när det står att Jesus är en hörnsten? – Tomas Arvidsson 250413

Equmeniakyrkan Vårgårda

Play Episode Listen Later Apr 13, 2025 28:17


Tomas Arvidsson predikar om bibeltexten med Jesus som hörnsten i vår gudstjänstserie om fastans betydelse. 

Höjd Beredskap
Räkna med att Trump menar allvar om Grönland

Höjd Beredskap

Play Episode Listen Later Mar 26, 2025 52:44


Höjd beredskap möter Carl Heath, forskare på RISE, direkt från Nuuk på Grönland Och så kommenterar vi regeringens besked om 300 miljarder till försvaret Av och med Johan Wiktorin, Amanda Wollstad, Patrik Oksanen och Anders Lindberg

Optimera
30. Åsa Lundquist Coey - Komplexitetsdoktorn som menar att strategier är fantasier och att passivitet är aktivitet

Optimera

Play Episode Listen Later Mar 18, 2025 63:07


I detta samtal kommer vi in på betydelsen av makt, varför missnöje är bra och vikten av att hitta sätt att träna omdömet i en organisation. Vi pratar också om engagemang som något starkt kopplat till handlingsutrymme.

Ekot
Ekot 12:30 Höginkomsttagare ska betala notan för stigande matpriser, menar ekonomiforskare

Ekot

Play Episode Listen Later Mar 17, 2025 25:00


Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Annika Lantz i P1
”Riggat!”

Annika Lantz i P1

Play Episode Listen Later Feb 14, 2025 49:00


Lova Olsson och Moa Wallin möter Daniel Ingmo och Viktor Barth-Kron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sveriges Radio-stjärnorna Lova Olsson och Moa Wallin möter Expressen-stjärnorna Daniel Ingmo och Viktor Barth-Kron. Tycker Jonas Sjöstedts fru Ann att hans mustasch får honom att se ut som en tysk hallick? Menar en av psykologerna i TV4 att människan är som segast vid 14:52? Är jämtlänningar de som googlar minst på Melodifestivalen? Har Lars Lerins pappa och Christer Sjögrens mamma varit förlovade? Och gjorde talmannen entré på vattenskidor när han var med i Renées brygga? Programledare: Annika LantzDomare: Sara LövestamProducent: Rickard NerbeTekniker: Tor Sigvardson

Ekot
Ekot 08:00 Trudeau tror att Trump menar allvar

Ekot

Play Episode Listen Later Feb 8, 2025 5:00


Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Arena Tyckonomi
Folkbildning och några ord om Musk

Arena Tyckonomi

Play Episode Listen Later Jan 13, 2025 34:45


Menar vi verkligen att några miljoner mindre till folkbildning leder till diktatur? Tillsammans med tidigare gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström reder vi ut begreppen. Och så blir det några ord om Trump också. Vem kunde ana? Programledare: Jesper Bengtsson och Cecilia Malmström.

Annika Lantz i P1
”Hamsterslöjd i buren”

Annika Lantz i P1

Play Episode Listen Later Dec 6, 2024 49:00


Mårten Schultz och Tove Lindgren möter Fredrik Boltes och Elin Almén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stjärnjuristerna Mårten Schultz och Tove Lindgren möter Sveriges Radios Fas 3-stjärnor Fredrik Boltes och Elin Almén!Kommer det serveras fullkornsgröt på nobelmiddagen? Menar skolminister Lotta Edholm att det kan främja barns läsning att servera bokstavspasta i skolmatsalen? Har världens första fackförening för Soft Girls startat i Texas? Dök Ulf Brunnberg upp på premiären av den nya Jönssonligan-filmen i Vanhedens originalkostym? Har en sexårig fotbollssupporter blivit portad från den franska klubben Le Havre? Det och mycket mer i veckans avsnitt av Lantzkampen!Programledare: Annika LantzDomare: Sara LövestamProducent: Rickard NerbeTekniker: Jakob Lalér

OBS
Är det museerna som ska rädda världen?

OBS

Play Episode Listen Later Nov 25, 2024 10:03


Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York. Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”. I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden, inklusive samlingarna – hur skulle det bli?En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R. Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu upplever”.Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra shop och restaurang snarare än utställningar och samling. Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats. Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig arena för en större diskussion om framtidens dilemman.Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika, ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga verksamhet, skriver han.I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag? Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar, brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende. Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den troligen inte kommer att infrias.Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara? Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat. För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i ögonblicket.En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som helst – och bara avnjuta.Mattias Bergmedarbetare på kulturredaktionen

Andlighet
Kan politik och andlighet förenas? Partiet Enhet menar det

Andlighet

Play Episode Listen Later Oct 26, 2024 68:01


https://www.enhet.se/Unconditional flow av Vide: https://open.spotify.com/track/7uosGFaUF6vF3ldOIRQm6I?si=f8ab84841bc64d8d Andlighet på olika plattformar Engelska kanalen: https://www.youtube.com/@EverythingisSpirituality Youtube: https://www.youtube.com/@andlighet Apple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en Spotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQ Andlighet, spiritualitet, sanning, ärlighet, kärlek, zen, advaita vedanta, ickedualitet, nonduality, enhet, Ramana Maharshi, Nisargadatta Maharaj, Eckart Tolle, Rumi, psykologi, Ken Wilber, flow, flöde, varande, sådanhet, upplysning, uppvaknande, moksha, teosis, nirvana, fanaa, kensho, satori, kristen mystik, Jesus, sufism, kabbalah, daoism, vetenskap, medvetandet

Ekot
Ekot 08:00 Hamas får svårt att ersätta ledaren, menar expert

Ekot

Play Episode Listen Later Oct 18, 2024 15:00


Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vetenskapsradion Hälsa
Att ladda upp hjärnan med AI - vissa menar att det kan innebära evigt liv(r)

Vetenskapsradion Hälsa

Play Episode Listen Later Oct 10, 2024 19:26


Årets nobelpris i fysik gick till upptäckten bakom maskininlärning och AI. Vissa forskare menar att evigt liv kan vara möjligt med hjälp av AI, om man laddar upp mänskliga hjärnor i datorer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Drömmen om evigt liv har funnits i tusentals år hos människan. Med ny teknik tror vissa forskare att det skulle kunna vara möjligt med evigt liv. Det skulle i så fall ske genom att scanna av och ladda upp alla kopplingar från en människas hjärna till en dator. Superdator med kapacitet för hjärnanÄn så länge finns en superdator som har kapacitet till 1.7 miljarders miljarders beräkningar per sekund, och då är det lite mer än vad en mänsklig hjärna klarar av, menar framtidsforskaren Anders Sandberg vid Oxford University i England. Fast det har gått nästan två år sedan programmet sändes första gången, så ligger superdatorernas kapacitet fortfarande kvar på den här nivån, enligt Anders Sandberg. Men den datorkraften kräver oerhört mycket mer kraft än våra mänskliga hjärnor, som kanske kan jämföras med några watt i en lampa. Nya perspektiv om evigt livI en vindlande resa i Vetenskapsradion Hälsa säger en forskare saker hon aldrig sagt förut. Det hände Ylva Söderfeldt, idéhistoriker inom medicin och föreståndare för centrum för medicinsk humaniora vid Uppsala universitet.Nya perspektiv ges också av hjärnforskaren Martin Ingvar, Karolinska institutet i Solna, biologen Tom Kirkwood som är brittisk åldringsforskare i New Castle University i Storbritannien, Helga Nowotny, tidigare chef för europeiska forskningsrådet och professor emerita i vetenskapsforskning vid tekniska högskolan i Zurich i Schweiz.Programmet sändes första gången 29 dec 2022.Programledare och producent Annika Östmanannika.ostman@sverigesradio.se

Disco & Noa
SENASTE NYTT: Vad menar Zlatan med det han säger?

Disco & Noa

Play Episode Listen Later Sep 18, 2024 7:26


Zlatan Ibrahimovic har gästat Viaplays sändning och försökt förklara vad hans roll i Milan går ut på. Speciellt mycket klokare blev man inte. Hans Milan förlorade mot Liverpool, Gyökeres succédebuterade i Champions League, och Rodri varnar för att spelarna kan komma att strejka. Med: Wilhelm Edlund

Expressen Fotboll
SENASTE NYTT: Vad menar Zlatan med det han säger?

Expressen Fotboll

Play Episode Listen Later Sep 18, 2024 7:26


Zlatan Ibrahimovic har gästat Viaplays sändning och försökt förklara vad hans roll i Milan går ut på. Speciellt mycket klokare blev man inte. Hans Milan förlorade mot Liverpool, Gyökeres succédebuterade i Champions League, och Rodri varnar för att spelarna kan komma att strejka. Med: Wilhelm Edlund

DnD Snackar Film
53. Vad menar du att det finns en till? (Alien 3, 1992)

DnD Snackar Film

Play Episode Listen Later Sep 12, 2024 91:57


Rymdmaratonet fortsätter, till Daniels stora missnöjde! Förutom att grabbarna diskuterar den tredje filmen i serien som mest producerades för att studion behövde en film att sälja, så snackas det nyheter från filmvärlden, rykten kring superhjältars liv samt veckans hetaste trailers, dvs Arcane S02, The Wolfman och den mycket omtalade Minecraft. Ett avsnitt packat med allt nom-nom.

MiningWeekly.com Audio Articles
RBCT, TFR show that private-public collaboration can work very well - Menar

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Mar 19, 2024 5:04


This audio is brought to you by Wearcheck, your condition monitoring specialist. The private-sector's Richards Bay Coal Terminal (RBTC) and the State's Transnet Freight Rail (TFR) has shown that the private sector and State-owned entities can work together very well, Menar MD Vuslat Bayoglu has highlighted in a Zoom interview with Mining Weekly. (Also watch attached Creamer Media video.) Menar is a private investment company with a portfolio of diversified minerals that includes anthracite, coal and manganese in South Africa, gold in Kyrgyz Republic and nickel in Türkiye, In alignment with the company's ferrous strategy, Menar last month signed a memorandum of with the government of Gabon to explore for iron-ore and manganese in Gabon. Also being heightened in Bayoglu's view is the prospect of more exploration investment taking place in South Africa following the appointment by South Africa's Department of Mineral Resources and Energy (DMRE) of a new service provider for its cadastral system. "If you are a serious investor, and you are waiting for your mining right, the DMRE is very helpful. They are always on the side of the investor to unlock value because they know that they have a duty to support the economy so that jobs are created, and procurement opportunities are given to community businesses. "A more consistent and reliable DMRE licensing processes will attract investors to the country. South Africa has great potential for exploration. This will help existing companies in South Africa, and companies coming from other parts of the world, to feel more comfortable when applying for prospecting or mining rights," Bayoglu noted. COAL LINE SECURITY Pointing out that the partnership between RBCT and TFR began with security services, Bayoglu credited RBCT with having played an important role in helping TFR to minimise security incidents, especially cable theft, which is critical because when cables are stolen, the system comes to a halt. RBTC's work with TFR to supply batteries and compressors for locomotives is helping with improving locomotive availability, which is Bayoglu identifies as TFR's biggest problem. "If locomotives need spare parts, and the spare parts are not there, the locomotives remain idled. This issue will be resolved by providing spare parts to TFR. It will assist with locomotives' availability and improve capacity on the coal line," Bayoglu commented. Collaboration has resulted in TFR moving about one million tons of coal a week, compared with only 700 000 t to 800 000 t a week earlier. "Another good example of a collaboration between the private sector and TFR is the partnership with Kalagadi Manganese, which opened the rapid loader facility for junior manganese miners. "We will hopefully start to move the first manganese to Port Elizabeth soon. It is a good initiative and we appreciate what Kalagadi is doing by helping junior manganese miners and unlocking capacity," Bayoglu acclaimed. Mining Weekly: What is the latest on the advancement of the Gugulethu Colliery project in Mpumalanga and what is the latest on upcoming projects such as Bekezela in Gauteng and Thuso also in Mpumalanga? Bayoglu: We have been developing Gugulethu for the past two years, and things are going according to plan. We opened the pit, have seven teams working, and have an operational processing plant. We also did the cold commissioning and hot commissioning of the plant. We are targeting steady-state production within the next three months. The target is to mine 200 000 t monthly and process it to between 110 000 t and 120 000 t of saleable product a month. We employ people from the community; we have already employed 41 young people and trained them as machine operators. When we reach steady state production, we will employ 410 people in total. We are hoping that the first coal that will be exported will be ready in the next two to three weeks. Bekezela and Thuso are now fully licenced. We are hoping to start developing both ...

MiningWeekly.com Audio Articles
Martin Creamer discusses: Menar and platinum boost make headlines

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Mar 8, 2024 5:50


In this week's episode of Second Take, Mining Weekly Editor Martin Creamer unpacks Menar's memorandum of agreement with Gabon; high platinum demand owing to an expected 7-year high in the automotive sector; and a week-long event in China to boost platinum group metals.

MiningWeekly.com Audio Articles
South Africa's Menar clinches mining MoU with government of Gabon

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Mar 5, 2024 5:59


This audio is brought to you by Wearcheck, your condition monitoring specialist. South Africa's consistently advancing mining investment company Menar has signed a memorandum of agreement with the government of Gabon. "We think that Gabon is one of the promising countries when it comes to investments in mining, especially manganese and iron-ore," Menar MD Vuslat Bayoglu highlighted during a Zoom interview with Mining Weekly. (Also watch attached Creamer Media video.) "We've been looking at doing things in Gabon for a while, and we did our homework and we ended up signing an MOU. We haven't gone further than that yet. But soon, we're hoping to have a visit to the country and start talking with the relevant government authorities to look at what is available and what we can do in terms of prospecting for manganese and iron-ore, which is part of our diversification strategy. "We're hoping that we're going to add a nice project in one of these ferrous metals in Gabon," said Bayoglu. "There was a change of government. As you know, there was a coup in the country. But they reorganised as mining is a very important revenue maker for the country. "They know that South Africa is a great mining culture, so they appreciate that we're showing interest and they're very responsive. From time to time, there are some issues some glitches but in general, they're very good in terms of responding to our requests or our questions. Mining Weekly: And you managed to speak to key members of the Gabon government face to face at the Investing in African Mining Indaba in Cape Town. Bayoglu: Yes, I did. I had the one-on-one meeting with them at the Mining Indaba and we're planning to visit Gabon in June. GUGULETHU PROJECT Meanwhile, in South Africa, investment in Gugulethu Colliery project has been completed, with opencast mining under way and infrastructure built. "We processed our first run of mine about three weeks ago and we're currently at the point of trying to ramp up to steady state," Bayoglu said. At steady state, the colliery will be employing 410 people. " We're employing people from the local community. We've already trained 41 new young male and female operators, so it's exciting for the community and it's exciting for the company to see the project progressing well. "We had some delays in the project because of rain and believe it or not, at some point, it snowed in that area. We're trying to catch up and it's looking very promising and we're hoping to reach the steady state in three months' time. Everything is going according to plan and we're expecting to move the first coal to the port in two to three weeks," Bayoglu added. On the rail logistics front, South Africa has seen the private sector stepping up to assist the State-run Transnet Freight Rail. How impactful do you think these public-private interventions will be? The collaboration between Richards Bay Coal Terminal (RBCT) and Transnet Freight Rail is working quite well. We actually started to help with security because one of the big issues is cable theft and that actually helped Transnet to drop the cable theft cases. Then we started talking about batteries and compressors and RBCT shareholders are helping Transnet regarding that point and the collaboration is working very well, which shows that private companies can work with State-owned entities if the will is there. In the last three to four weeks, Transnet Freight Rail consistently transported 1.1-million tonnes per week compared with the levels of 800 000 t to 900 000 t of the past. There's still a lot to be done because Transnet Freight Rail is targeting to move 60-million tonnes to RBCT this year from coalfields compared with last year's figure of 47-million tonne. Even if Transnet Freight Rail does not achieve the 60-million tonnes targeted, I'm still very hopeful that they will do better than last year. The recent changes in management have been very positively received and people who are in charge are very experienc...

OBS
Vad precis menar vi med precision?

OBS

Play Episode Listen Later Jan 2, 2024 9:31


Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat begrepp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Söker jag på nätet efter ordet precision dyker en rad till synes avancerade ting upp. Löparskor i distinkta färger, med fartränder på sidorna. Kontaktlinser som sägs vara avsevärt förbättrade och en laptop hanterad av en kvinna med målmedvetet utseende. Och dessutom: ett antal recensioner skrivna av mig själv som scenkonstkritiker.Och jag minns upplevelserna som föranledde mig att famla efter just det där ordet. En skådespelare med ”osviklig precision” och en regissör som med ”total precision” skapade ett ”helgjutet verk” och jag skäms lite när jag läser de översvallande formuleringarna. Men inser efter en stunds fortsatt scrollande att jag inte är ensam. Konstnärlig precision är ett begrepp som används ofta, för att beskriva något som är helt rätt.Men, om man ska vara noga och det ska man ju i det här fallet. Rätt, i förhållande till vad? I begreppet ligger att det är något exakt. En fullträff i måltavlans mitt kan vara en passande bild, så länge man vet vad som är tavlans bulls eye och varifrån skottet avfyras. För precision kan bara existera i förhållande till något annat. Ett ideal krävs att sträva efter och en position att utgå för att uppnå ett resultat som är mer eller mindre mitt i prick. I boken ”Perfektionisterna - precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” reflekterar den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Simon Winchester över ordets ursprung i latinets och franskans ”snitt eller hugg” som i att skära och frilägga från dödkött och oväsentligheter. En betydelse som allt mer övergått i att motsvara just ”riktighet”.Vad som utmärker den vetenskapliga precisionen, menar Winchester, är förmågan att närma sig ett uppsatt mål med så lite variation i utfallet som möjligt. Han tar som exempel tillverkningen av en maskindel där varje exemplar i allt väsentligt ska likna den förra. Ett sådant resultat är bara lönt att eftersträva i hårda material som metall, glas och keramik menar han och fortsätter:”Begrepp som precision och riktighet går aldrig i strikt mening att tillämpa på träföremål eftersom träet är flexibelt; det sväller och drar ihop sig på oförutsägbara vis; det kan aldrig ha verkligt fasta dimensioner eftersom det till själva sin beskaffenhet är fast förankrat i den naturliga världen.”Slut citat.I sin distinktion skiljer alltså Winchester på träet som är ”fast förankrat i den verkliga världen” och anses ”oförutsägbart” medan de med precision skapade lösdelarna i metall tycks höra hemma någon annanstans, i en parallell tillvaro fri från frustrerande förgänglighet och där uppmätta resultat med säkerhet är riktiga och dessutom beständiga.Ett annat sätt att se på det är att hela vår värld, just på grund av de med precision uppnådda tekniska landvinningarna och den följande industrialiseringen är satt i oförutsägbar förvandling. Under klimatkatastrofens härjningar vet ingen av oss med säkerhet vilka villkor som gäller för vår existens i morgon. Kanske är det i själva verket det flexibla träet som i längden utgör det hållbaraste materialet? Kanske är bästa sättet att överleva i förändringens tid att vara just oprecis och föränderlig.Och ändå eller kanske just därför denna längtan efter något att hålla fast vid när allt är i rörelse, något som skapar illusionen av att vår tillvaro går att mäta och väga och i förlängningen styra och kontrollera. Medan det gamla bondesamhället klarade sig bra med godtyckliga mått som famn, fot och tum krävde det sena 1700-talets gryende maskinsamhälle mer distinkta och framförallt universellt gångbara mätmetoder.I efterdyningarna av franska revolutionen hade inte bara kungen utan också måttet pieds de roi – alltså kungens steg – spelat ut sin roll. I stället för att sätta sin lit till den utbytbara överheten vände man blicken mot marken under sig och i början av 1790-talet skickade det franska parlamentet ut två vetenskapsmän med uppgift att mäta jordens meridian, alltså fjärdedelen av dess omkrets. Mätningarna tog sex år av svåra umbäranden för de utsända och resulterade 1799 i den nya måttenheten standardmetern som för högtidlighetens skull gjöts i platina och överlämnades till nationalförsamlingen.Med metern som allmänt accepterad norm kunde industrialiseringen ta sin början. I stället för att låta hantverkarens ögonmått bestämma proportionerna massproducerades maskindelarna efter noga förutbestämda dimensioner som säkerställde att de med största möjliga precision passade ändamålet. I den högblanka platinametern tycktes det moderna samhället ha fått ett pålitligt riktmärke i sin halsbrytande färd in i framtiden.Om det inte vore för naturen, som precis som Winchester skriver är oförbätterligt oberäknelig. Då klotets meridian mättes på nytt visade det sig att avståndet krympt när berg och åsar vittrat och den dyrbara metern var plötsligt 0,2 millimeter för kort och fick gjutas om.Kanske är detta, att läget är instabilt och i rörelse det enda vi med största säkerhet kan lita på. Ändå måste vi utgå från något i vår blick på världen, för att undvika att bli vansinniga. När poeten och litteraturforskaren Gabriel Itkes-Sznap i sin avhandling ”Nollpunkten” söker definiera vad litterär precision är tar han avstamp i tankegångar först formulerade av den rumänske författaren Paul Celan.Till skillnad från Winchester anser inte Celan att generell precision är möjlig. Precisionen är alltid en individuell strävan på samma vis som verkligheten vi utgår från aldrig är allmängiltig utan unik för var och en av oss. Genom våra erfarenheter sätter vi gränserna för världen och bestämmer vad som är himmel och vad som är jord, rätt eller fel och överhuvudtaget möjligt.Genom nya erfarenheter – eller datum – som Celan skriver kan denna värld i ett slag vändas upp och ner så att det som nyss var fast mark blir till en avgrundsdjup himmel. Hans eget datum är 20 januari 1942, dagen då Wannseekonferensen tar plats utanför Berlin och beslutet om ”den slutgiltiga lösningen” fattas för det tyska rikets judar. Samma år deporteras Celans föräldrar till ett koncentrationsläger och mördas.En händelse som denna är så oerhörd menar Celan, att den tvingar människan att ompröva världen utifrån en ny verklighet, där det som nyss skett är möjligt. I den mån han skriver med precision är det fortsättningsvis alltid i förhållande till denna nollpunkt i historien.Någon platinastav som måttstock för den konstnärliga precisionen ges alltså inte, om man ska tro Celan. Ingen allmängiltig skala för kritikern att utgå från i teatermörkret, som säkert avgör med vilken exakthet skådespelaren träffar målet. Bara en mer eller mindre vanmäktig strävan hos en aktör med sitt alldeles eget bulls eye för ögonen. Något i grunden ofattbart som inte låter sig fångas och som just därför kvarstår som en fråga. Och som samtidigt utgör svaret på varför den som skapar måste fortsätta att skapa.Boel Gerell, författare och kritikerReferenser:Simon Winchester: Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst, 2020 (Daidalos)Gabriel Itkes-Sznap: Nollpunkten – precisionens betydelse hos Witold Gombrowicz, Inger Christensen och Hertha Müller, 2021 (Nirstedt)

Anton Magnusson podcast
17. Menar du Stålle?

Anton Magnusson podcast

Play Episode Listen Later Nov 28, 2023 67:05


Vi pratar om att bli ihjältrampad av hästar, när Martin blev sjuk i lumpen och en massa annat. Stötta vår kulturella gärning på: http://www.patreon.com/dubbeltrubbelpodcast

Jobcast
Linklaters • Jämställdhet och inkludering – vad menar vi med det?

Jobcast

Play Episode Listen Later Nov 23, 2023 9:03


Vi värnar om inkludering, jämställdhet och mångfald på Linklaters – men hur märks det i praktiken för våra medarbetare? I detta poddavsnitt delar Arthur Klintred (Head of Banking & Finance) och Jeppa Persson (Managing Associate) sina erfarenheter och tankar kring bland annat hur en inkluderande kultur skapas där alla kan känna sig trygga och välkomna, olika initiativ samt vilka utmaningar vi står inför. Du hittar länk till podden i vår profil. Trevlig lyssning! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

USApodden
Så vill Trump ge igen på sina motståndare

USApodden

Play Episode Listen Later Nov 15, 2023 44:55


Ex-presidenten pratar om ohyra som måste bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I en intervju med Univsion öppnar Donald Trump för att använda statsapparaten för att åtala sina politiska motståndare om han vinner valet nästa år. Trump argumenterar för att Joe Biden gör det mot honom, och därför kan han tänka sig att göra det i sin tur.Trump har också pratat om sina politiska motståndare som ”ohyra” som måste bort. Menar han allvar med det han säger?Samtidigt rör det på sig i det republikanska startfältet inför valet 2024. Senatorn Tim Scott meddelar att han ger upp försöken att vinna sitt partis kandidat. Och på den demokratiska sidan har senatorn Joe Manchin meddelat att han inte ställer upp för omval nästa år. Vad betyder det för maktbalansen i senaten?Medverkande: Ginna Lindberg och Roger Wilson, Sveriges Radios USA-korrespondenter.Programledare: Sara StenholmProducent: Viktor MattssonTekniker: Linus Sjöholm

MiningWeekly.com Audio Articles
South Africa has the skills to resolve the Transnet issue - Menar

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Nov 3, 2023 6:21


This audio is brought to you by Wearcheck, your condition monitoring specialist. South Africa has the skills to resolve the Transnet issue, says Vuslat Bayoglu, the MD of Menar, a private investment company with an actively managed and growing portfolio of mining assets currently including anthracite, coal and manganese in South Africa and gold and nickel outside of South Africa. Speaking to Mining Weekly in a Zoom video interview, Bayoglu, described as helpful the discussions industry leaders are having with Transnet to try and resolve rail constraints. "Transnet has not been able to solve its problems resulting in huge opportunity costs. But this downside has made stakeholders appreciate the importance of coal export revenues. The price levels are still way above the pre-Covid period, which testifies to coal's resilience," said Bayoglu. (Also watch attached Creamer Media video.) "We know what the problems are and industry can provide help to Transnet. If Transnet performs, we can bring revenue into the country but if it carries on the way it did last year, then it's going to be very bad for the fiscus," said Bayoglu, whose attendance at the Kgalema Motlanthe Foundation event in Drakensberg over the weekend convinced him that Finance Minister Enoch Godongwana is very well informed about the devastating impact to the fiscus of a Transnet that is unable to secure revenues from the export of mined products, be they coal, iron-ore, manganese or chrome. "Mining companies with significant export portfolios started off 2023 financially healthy because of the wins from 2022. Unfortunately, we cannot ignore the fact that prolonged rail constraints are starting to create setbacks. "Ordinary people on the street will not feel the effects immediately but if we don't have enough foreign currency flowing into the country, we'll all start feeling the impact of Transnet not performing," Bayoglu pointed out. "It's not about pointing fingers but the reality is that we have to make Transnet work, otherwise the mining industry, which is the backbone of this country's economy, will be failed," he emphasised. Meanwhile, with its own expansion projects yielding positive results, Bayoglu reported 2023 as being a good year for Menar, which undertook the mammoth task of progressing the development of Gugulethu Colliery from an idea on paper to being a functioning site on which the first coal is expected to be exposed by the end of this month. Moreover, it is commissioning the processing plant to make sure that clean coal is produced. Being constructed on the busy project site are pollution control dams and roads. "Hopefully, we'll start processing first coal by the end of January next year," said Bayoglu. Every effort will be made to save water at Gugulethu, which has a 400 t/h plant with a 28 t/h filter press onsite. Targeted is the mining of 200 000 t of coal a month by January, with the first washed coal by February amid the building of good relationships with surrounding farmers and the community. In addition to Gugulethu, Thuso, also in Mpumalanga, was announced as part of Menar's R1.4-billion investment pledge at the South Africa Investment Conference led by President Cyril Ramaphosa, with the development of Thuso expected to begin in 2024. The revived and now producing Maye B decline at Zululand Anthracite Colliery (ZAC) has been re-equipped into two sections. Furthermore, Mngeni, ZAC's newest shaft will hopefully be completed this year after rain prevented its targeted completion at the end of October. At Kangra colliery, good production levels are being seen with the mining of the Kusipongo reserve owing to the recently developed Udumo and Belgarthen Adits. In addition, the flagship Bekezela project in Springs, Gauteng could be issued its water use license (WUL) before the end of this year, opening the way for the employment of 800 people along with major procurement, bursaries, learnerships, internships and local economic development proj...

Makrorådet
"En äkta prognos skulle nog visa på lite snabbare sänkningar"

Makrorådet

Play Episode Listen Later Sep 27, 2023 30:20


Menar centralbankerna allvar med högre räntor längre-mantrat eller vill de mest skrämmas? Och är de senaste dagarnas kronförstärkning början på ett trendbrott? Det och mycket annat diskuterar Nordeas chefsekonom Annika Winsth och Claes Måhlén, chefsstrateg på Handelsbanken, i Makrorådet. Frågorna ställer Di:s Viktor Munkhammar.

KBT-podden
12. Vad menar vi med nyktra beteenden när vi jobbar med CRA? CRA-utbildning med Lena Olsson-Lalor.

KBT-podden

Play Episode Listen Later Sep 25, 2023 5:24


Vad menar vi med nyktra beteenden när vi jobbar med CRA?   Gäst i detta avsnitt är Therese Lindberg. Therese är Socionom/Behandlare i ett behandlingsteam och arbetar med CRA. Lena och Therese svarar på frågan: -Vad menar vi med nyktra beteenden när vi jobbar med CRA?   Lena Olsson-Lalor hjälper oss med att sortera och inspirera samt informera oss för att bli bättre missbruksbehandlare i CRA, A-CRA och CRAFT.   Här finner du poddbloggen   Värd:  Lena Olsson-Lalor Fil.Mag.Klin. Psyk. Leg psykoterapeut. Handledare och lärare i psykoterapi, KBT samt rektor på Grundläggande psykoterapiutbildning, KBT i Luleå. Lena utbildade sig i Community Reinforcement Approach redan 2004 och har lång erfarenhet av att utbilda inom CRA.   CRA-podden produceras av Vinovus AB - Bli en bättre behandlare www.blienbattrebehandlare.se Kontakt: info@blienbattrebehandlare.se

A-kursen
”Vad menar man med att bränna en koran? Det är ju det som är frågan” (Överkursen i yttrandefrihet)

A-kursen

Play Episode Listen Later Sep 13, 2023 33:18


Det här är överkursen i yttrandefrihet, det vill säga hela Emmas intervju med Mikael Ruotsi som är lektor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet. Han förklara allt om grundlagar, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Folkkanalen
14. SD och högerns planer för ett mer ojämställt Sverige

Folkkanalen

Play Episode Listen Later Jul 27, 2023 22:28


De flesta politiker säger sig vara för jämställdhet, men menar de vad de säger? Lina har grävt i det där, och skrivit en bok som heter "Feminism på riktigt". Menar alla samma sak när de pratar om jämställdhet? Och hur ser man om ett parti vill förbättra situationen för alla kvinnor, och inte bara några?Musik: Pixabay Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Resonans
Avsnitt 93: Vad menar du?

Resonans

Play Episode Listen Later Jul 2, 2023 83:06


Varför har allt bara blivit mediatränat tjöt, pr-kampanjsnarrativ, och förtalsanmälningar? Vi diskuterar poängen i att fråga "Vad menar du?"

TV4Nyheterna Radio
"Thornberg menar att han inte hade något val"

TV4Nyheterna Radio

Play Episode Listen Later Apr 22, 2023 1:36


Nyheterna Radio 15:00

Vetenskapsradion Hälsa
Det räcker inte med vaccin för att bekämpa en pandemi, menar höjdare inom läkemedelsindustrin

Vetenskapsradion Hälsa

Play Episode Listen Later Apr 13, 2023 19:26


Nya undergrupper av covidviruset dyker upp våren 2023 som XBB, men verkar inte ge allvarligare sjukdom. Behövs det annat än vaccin för att bekämpa en pandemi framöver? Läkemedelsbolag efterfrågar politiskt ledarskap från Sverige. Om det inte sker diagnostik är det svår att veta vem, var och när fienden i form av ett virus dyker upp, påpekar Jerome Kim, chef för International Vaccine Institute i Sydkorea. När forskare inte har överblick över virusets utveckling kan förändringar, mutationer, ske utan att man känner till det. Men den undergrupp av omikronvarianten som just nu dominerar i västvärlden tycks inte ge allvarligare sjukdom. Svårt att veta var viruset finnsMånga låg- och medelinkomstländer har inte fått tillgång till vaccin, och heller inte sett nödvändigheten i att vaccinera sin befolkning. Under 2022 var det omkring 70 procent av invånarna i dessa länder ovaccinerade mot covid19, enligt vissa beräkningar. I Kenya trodde man att det var 0.02 promille av befolkningen som var smittad av covid19-viruset, men när blodbanker undersöktes visade det sig att 78 procent bildat antikroppar och alltså redan varit smittade. Små vaccinfabriker byggsNu byggs containrar i modulform för att ett land som Rwanda i Afrika ska kunna producera egna mRNAvaccin mot covid19, och andra framtida vaccin. Politiker behövs för att klara av en pandemiDe stora läkemedelsbolagen som Pfizer och AstraZeneca är intresserade av att skapa ett bättre hälsosystem och läkemedelsindustri i fattiga länder, för att klara en framtida pandemi bättre. Men de efterlyser politiskt ledarskap, bland annat från Sverige som under första halvåret 2023 har ordförandeklubban i EU. Medverkar gör Mikael Dolsten, ansvarig för forskning, medicin och utveckling på läkemedelsbolaget Pfizer, Leif Johansson, som är ordförande i läkemedelsbolaget AstraZeneca, Jerome Kim, chef för International Vaccination Institute i Sydkorea som jobbar med vaccin för låg- och medelinkomstländer samt Noella Bigirimana, chef på Rwandas biomedicinska centrum. Programmet sändes första gången 9 december 2022.Programledare och producent: Annika Östmanannika.ostman@sverigesradio.se

Fontänbubbel
Självhävde…nej, jag menar självkänsla!

Fontänbubbel

Play Episode Listen Later Mar 28, 2023 37:59


Har vårt fokus på självbekräftelse och självkännedom lett till en missuppfattning av vår självkänsla? Kanske till en urholkad självkänsla? I dagens Fontänbubbel diskuterar och definierar vi ett begrepp som kanske är svårare att förhålla sig till än vad vi tänker ibland. Bygger vi vår idé om självkänsla kring prestation? Hur

RIX MorronZoo
8 februari - "När du säger Ringvägen så menar du egentligen Lidingöbron..."

RIX MorronZoo

Play Episode Listen Later Feb 8, 2023 75:19


Halva arbetsveckan är avklarad och vi har massor med gött att bjuda på! Diskution kring Zara Larssons uttalande kring prat under biofilmen, varför heter du som du heter egentligen och så är Musikakuten självklart tillbaka!

Darik Podcast
Какво да очакваме от източния кино фестивал MENAR

Darik Podcast

Play Episode Listen Later Jan 6, 2023 22:07


Гост в студиото - Здравко Григоров, съосновател на сдружение "Позор"

Easy Swedish with Viktoria
Ep. #23 - Cypern - Del 3 Olga och drama

Easy Swedish with Viktoria

Play Episode Listen Later Nov 29, 2022 23:02


Drama och skvaller. Viktoria spiller teet om vad som hände där i Cypern... Svek och lögner!   Sample of the transcript at the bottom! ⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀ Om du vill få alla transkript till de tidigare och till alla framtida avsnitt, och om du vill hjälpa mig och podden så kan du bli patreon

MiningWeekly.com Audio Articles
It's been a great year for Menar, says chair Mpumelelo Mkhabela

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Nov 11, 2022 8:20


Despite its many challenges, 2022 has been a very successful year for the Menar group of companies. “We increased production at our operations, maintained our solid safety record, and made good headway in the development of our new projects,” Menar chairperson Dr Mpumelelo Mkhabela told Mining Weekly in a Zoom interview. (Also watch attached Creamer Media video.) Menar is a private investment company with an actively managed and growing portfolio of mostly mining assets. Its growth strategy combines acquisition, greenfield project development and organically growing existing operations. On course to exceed an annual product target of 2.4-million tons a year is the group's Khanye Colliery in Bronkhorstspruit, Gauteng, and its Phalanndwa Colliery in Delmas, Mpumalanga, is well on the way to exceeding its targeted two-million tons for the year. Importantly, both these operations have been able to mine and process significant tonnages while maintaining safety records. At the group's Kangra coal mine, in Mpumalanga, the new Udumo Adit – where construction began on 6 April 2021 and was completed in January 2022 – has produced its first coal. Development of Kangra's Kusipongo reserve could extend the life of mine for another 20 years at least and enable it to continue to support the local communities very meaningfully. Also being accelerated is the development of Belgarthen A, another adit project, which will further extend mine life and provide additional job opportunities in a rural area where unemployment is rife. Under development at Zululand Anthracite Colliery in Emakhalathini, about 100 km from Richards Bay in Northern KwaZulu-Natal, is the new Mngeni shaft, which has a resource of 1.2 million tons and an anticipated mine life of 2.5 years. Finally, East Manganese has enabled the group to gain insight into manganese dynamics, as well as the Northern Cape's social and regulatory space. “We hope to take the lessons learnt into our next manganese project,” Mkhabela commented. LOGISTICS CHALLENGES The lack of trains to transport coal to the Richards Bay Coal Terminal has been the major negative of 2022. Although Transnet Freight Rail is steadily improving train availability, trucks are still having to be used to transport product to port. Trucking is far more expensive than rail and it is a cost that the company is having to absorb. INVESTMENT PLANS Menar plans to invest heavily in new mining projects until 2025. Its main near-term target is to ensure the full licencing of Bekezela, where mine development investment of R1.5-billion is planned. With a 22-year life-of-mine, there is optimism that Bekezela will benefit from the government's plan to cut red tape. The project will employ 320 people directly and create important economic spinoff. The required licences for the Gugulethu project have been acquired and an investment of about R600-million is planned for phase 1 of this development, where construction is underway. Gugulethu has an estimated life-of-mine of about 50 years, based on a run-of-mine production of about 200 000 t a month from opencast areas, and 200 000 t a month from underground sections. The overall project will create 430 jobs for local community members. COAL OUTLOOK The outlook on coal will be influenced by several factors, with Mkhabela highlighting the first of these as global energy requirements. Second on Mkhabela's list is global economic recovery, which is continuing to be hampered by sporadic Covid lockdowns in China and Russia's war in Ukraine. Third on his list is the reality of climate change concerns as signified by COP27. “This means coal's unpopularity will continue to gain momentum, but this will have to be weighed against the reality that the transition to renewable energy sources is fraught with many policy and technological uncertainties. “You don't need to be a climate change denialist or anti-coal lobbyist to appreciate this fact that, when the chips are down, coal is the default dependa...

Aftonbladet Daily
Kaoset kring Kanye West

Aftonbladet Daily

Play Episode Listen Later Oct 18, 2022 14:04


Att rapstjärnan Kanye West, eller Ye som han nu kallar sig, är en provokatör är ingenting nytt. Men de senaste åren har provokationerna och utspelen eskalerat och tagit en ny, allvarligare form. Det som är på löpsedlarna just nu handlar om antisemitism, anti-abort och provocerande kommentarer om George Floyds död. Nu rasar folk mot rapstjärnan. Fans vet inte vad de ska tro och många spekulerar i Kanye Wests psykiska hälsa. Menar han verkligen det han säger, eller är det ett uttryck för ett maniskt skov? Varför verkar han tycka en sak den ena dagen och motsatsen nästa? Varför har han egentligen köpt Parler, sociala medier-appen som har förbjudits av både Apple och Google och som bland annat användes för koordinera stormningen av Kapitolium i januari förra året? Vad händer egentligen med Kanye West? Gäst: Natalie Demirian, nöjesreporter Aftonbladet Programledare: Vilma Ljunggren

Afrique Économie
Guerre en Ukraine: le charbon sud-africain convoité

Afrique Économie

Play Episode Listen Later Sep 26, 2022 2:15


Avec la guerre en Ukraine, la fin du recours au charbon et au gaz russe pousse les pays européens à trouver de nouveaux fournisseurs. Et c'est notamment l'Afrique du Sud qui en profite. Les exportations, depuis le port spécialisé de Richards Bay, vers l'Europe, ont bondi de 720% lors des six premiers mois de l'année. Les entreprises minières se frottent les mains. De notre correspondant à Johannesburg, 2022 signerait donc le retour du « roi charbon » comme on peut le lire dans une interview donnée par Vuslat Bayoglu. Cet homme est l'un des cadres de l'entreprise Menar qui possède trois mines de charbon. Depuis le déclenchement de la guerre en Ukraine, il a vu les exportations exploser. « La demande vient d'Allemagne, de France, d'Italie, d'Espagne, mais aussi de Pologne qui se fournissait beaucoup en Russie, affirme-t-il. Donc une variété de pays et une très forte demande européenne pour le charbon sud-africain. » La tonne de charbon est passée de 75 dollars en 2021 à 230 dollars ces derniers mois. La ruée vers le charbon fait monter les prix et inquiète les Nations unies. L'ONU a mis en garde l'Europe contre un retour en arrière face à la crise climatique. Côté sud-africain, le gouvernement voit dans la crise énergétique européenne la preuve qu'il ne faut pas se détourner du charbon. « Les énergies renouvelables ne nous sauveront pas, l'Allemagne l'a appris dans la douleur », a déclaré le ministre sud-africain de l'Énergie. Un discours auquel adhère Vuslat Bayoglu. « Les Européens disent à l'Afrique du Sud : investissez dans les énergies renouvelables et vous réglerez vos problèmes de coupures de courant. Je leur dis, regardez ce qu'il se passe en Europe. Le scenario était gaz avec énergies renouvelables et c'était très bien. Mais quand le gaz vient à être coupé, vous êtes dans le pétrin. » Green Peace craint que la crise énergétique ouvre une nouvelle ère de croissance pour le charbon. C'est l'inquiétude formulée par Nhlanhla Sibisi en charge du climat et des questions énergétiques au sein de l'ONG. « Dans les discours répétés à la fois en Europe, mais aussi dans les pays dits en développement, il est répété que nous devrions utiliser les ressources à notre portée pour soutenir notre développement, explique-t-elle. Avec la crise énergétique en Europe, des centrales à charbon ont été relancées et pour ceux qui en exporte, c'est la preuve que nous avons besoin de charbon. Pourtant, nous continuons de penser que nous pouvons nous en passer. » L'Union européenne essaie justement de détourner l'Afrique du Sud du charbon. Lors de la COP27 qui se tiendra début novembre en Égypte, un plan de transition énergétique devrait être présenté par l'Afrique du Sud. L'Union européenne s'engage à mettre 8,5 milliards dollars sur la table pour l'aider à mettre fin à son addiction au charbon.

Gubbgoogle - tre generationer av killgissning
Personal fes...konferensen menar vi.

Gubbgoogle - tre generationer av killgissning

Play Episode Listen Later Sep 23, 2022 44:42


Vi tog oss en tur, två medelålders män, som lustigt och hastigt vill göra lokalerna i Östersund förärade med vårt besök. Vi kände att det var dags att ge tillbaks, så vi anordnade en personalfe...konferens menar vi.  Så vad hände då? Det hör du i avsnittet. Medverkande: Johan Ericson och Håkan Lundqvist Produktion: Poddverandan i Östersund

MiningWeekly.com Audio Articles
Pan African, Menar, SAIMM conference make headlines

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Sep 16, 2022 6:50


Mining Weekly Editor Martin Creamer discusses Pan African Resources effectively building an underground gold mine at Evander; Menar seeing good prospects for anthracite; and the upcoming Southern African Institute of Mining and Metallurgy conference, which will have a large focus on platinum group metals and its importance in achieving a greener world.

MiningWeekly.com Audio Articles
Anthracite prospects looking very good – Menar

MiningWeekly.com Audio Articles

Play Episode Listen Later Sep 15, 2022 11:41


The prospects for anthracite are looking very good, especially in terms of market value and having demand coming from different parts of the world, says Menar MD Vuslat Bayoglu, who was speaking to Mining Weekly in a Zoom interview. (Also watch attached Creamer Media video.) Bayoglu reports that many European countries are seeking alternatives to anthracite from Russia, a major anthracite producer, and opportunities are opening up for non-Russian anthracite producers to establish long-term relationships with new markets. South Africa, which produces about three-million tons of anthracite a year, is one of the countries benefiting from access to new lucrative markets. Sixty per cent of South African anthracite is exported from Richards Bay and Durban and 40% is used domestically for sintering, ferroalloys, and electrode paste. Menar, which bought Zululand Anthracite Colliery (ZAC) from mining major Rio Tinto in 2016, is now investing in the development of ZAC's new Mngeni shaft. ZAC operates an underground narrow-seam operation located in Emakhalathini, about 100 km from Richards Bay in Northern KwaZulu-Natal. ZAC has continued to supply anthracite to Rio Tinto's Richards Bay Minerals. “For us it's a good operation, it makes money and we have a very good relationship with the community in the area, so we are very happy to have invested in Zululand Anthracite,” says Bayoglu. ZAC is currently mining from three shafts in five different sections. “The main challenge with ZAC is that the geology is very difficult, it might be the most difficult underground coal mine in South Africa. We have several issues, be it gas or dykes, so production has got lots of challenges. “Hence, we have find ways of increasing production. We decided to put in a new shaft. We called it Mngeni and after a long timeline we got all the approvals. We've started clearing the site and we're hoping to get the first coal out of Mngeni in March/April next year,” says Bayoglu, who adds the company is continuing to explore the area. This will aid in extending the life-of-mine of ZAC still further and, with that, the extension of jobs and social labour plan benefits in an otherwise poor region of the country, where a large community is dependent on ZAC for water. Water from underground is purified and supplied to about 80 000 people. Mining Weekly: What's your assessment of the global anthracite market? Bayoglu: I think four inter-connected factors will drive the market in the foreseeable future. The first is the race for post-Covid global economic recovery. Major economies – for example, Europe, Asia, China and the United States – are trying hard to avoid a slump and to put their economies at levels better than the pandemic phase. The second is the ongoing Russian war in Ukraine which has triggered Western sanctions against Russia. European anthracite importers that have previously depended on Russia have searched and discovered replacements elsewhere including in South Africa. The third factor is the intrinsic value of anthracite. As a high-premium coal with high carbon content, anthracite is suitable for a variety of industrial applications – from steel to electrode paste manufacturing. According to the World Steel Association, about 89% of a blast furnace-basic oxygen furnace's energy input comes from anthracite, 7% from electricity, 3% from natural gas, and 1% from other gases and sources. In the case of the electric arc furnace route, the energy input from anthracite accounts for 11%, from electricity 50%, from natural gas 38%, and 1% from other sources. The fourth is possible shortage of coking coal. According to a recently released report by market research company Fortune Business Insights entitled ‘Anthracite Coal Mining Market, 2022-2029', the global anthracite coal mining market size is set to expand significantly in part due to expectation of global coke shortage. In addition, Macquarie researchers recently projected a deficit for metallurgical coal ...

Rak höger med Ivar Arpi
Premium: Vad menar du med journalistrugby, Linus Bylund?

Rak höger med Ivar Arpi

Play Episode Listen Later Sep 14, 2022 65:37


This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit ivararpi.substack.comFå journalister har väl undgått att Linus Bylund (SD) hade en konfrontation med några journalister i går. Ni som inte är stockholmsjournalister kan ha missat det. Vad var det egentligen som sades? Vad menade Bylund med att man nu skulle behöva ägna sig åt “journalistrugby”? Ska journalister vara rädda nu? Och är detta en del av…

OBS
Mötet: Öst och väst är ett kärlekspar

OBS

Play Episode Listen Later Jul 24, 2022 9:00


Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vadVäst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

The Daily Messiah – ditt nyhetsflöde
145. Menar du dillchips?

The Daily Messiah – ditt nyhetsflöde

Play Episode Listen Later Jun 3, 2022 22:16


Messiah provar att använda Satans appar, Klara slutar prata gotländska och John analyserar hur progressiv Peggy Parneviks man egentligen är.

P3 Musikdokumentär
David Bowie - konsten att återuppfinna sig själv

P3 Musikdokumentär

Play Episode Listen Later Mar 15, 2022 69:14


Det här är en berättelse om en av musikhistoriens giganter, som genom att ständigt byta skepnad lyckas hålla sig relevant under ett halvt sekel. Det är tisdagen den 3 juli 1973 på Hammersmith Odeon i London. Efter ett osannolikt framgångsrikt år ska glamrockaren David Bowie och hans band The Spiders from Mars avsluta The Ziggy Stardust Tour på hemmaplan. Ladies and gentlemen, straight from their fantastically successful world tour, including the United States of America, Japan. Now in his home country. For the last time, David Bowie.I rollen som den utomjordiska rockstjärnan Ziggy Stardust har den bleka engelsmannen på rekordtid gått från att vara en anonym kämpande musiker till att bli en hypad kultfigur. Hans röda hockeyfrilla, tajta urringade jumpsuits och sminkade ögon lämnar få oberörda.Ingen tycks riktigt förstå var Ziggy börjar och David slutar, men frågan är om det spelar någon roll. Som Ziggy har David tagit världen med storm.Den färgsprakande sångaren hinner med en rad klädbyten under kvällen och när det börjar närma sig slutet bär han en svart genomskinlig meshtopp, byxor med röda paljetter på rumpan och glittriga örhängen. Men det är varken Ziggys outfits eller framförandet av låtarna som kommer att göra just den här konserten historisk.Inför det sista extranumret kliver David fram till mikrofonen och det han säger härnäst chockar både publiken och hans bandmedlemmar. Of all the shows on this tour, this particular show will remain with us the longest, because not only is it the last show of the tour, but it's the last show that we'll ever do. Thank you.Förvirringen i publikhavet är stor när David börjar spela låten Rock N Roll Suicide. Menar han att han lägger av med musiken helt, har bandet fått sparken och vad kommer att hända nu?P3 Musikdokumentär om David Bowie är berättelsen om en artist som ständigt lyckades återuppfinna sig själv, men också en historia om rockstjärnelivets baksidor.Medverkande: Morgan Skarin och Katarina Persson.Programmet är gjort av Joanna Korbutiak i början av 2022.  Producent var Hanna Frelin. Exekutiv producent Lars Truedsson. Slutmixen är gjord av Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär görs av produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media.Ljudklippen i dokumentären kommer från dokumentärfilmerna Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1979) och Rock Wives (1996), intervjuer med Canadian Broadcasting Corporation (1977), Stina Dabrowski i SVT (1987), 7.30 Report från Australiensiska ABC Television (2004), MTV (1976) och BBC's Tonight programme (1964). BBC News (2013 och 2016), Sky Nes (2013), Channel 4 (2013), filmen 2001: A Space Oddyssey och månlandningen.

Tom och Petter
259. "Han tar heroin, om du fattar vad jag menar."

Tom och Petter

Play Episode Listen Later Mar 14, 2022 46:55


Artister älskar att pissa på priser. Beatles älskade att pissa på elvis. Tom älskar att han fortfarande kan pissa en jämn och fin stråle trots sin nya höga ålder. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kulturnytt i P1
Sverige behöver tryck- och yttrandefrihetskommission, menar Tidningsutgivarna

Kulturnytt i P1

Play Episode Listen Later Feb 1, 2022 8:55


Andres Serranos utställning Infamous, Josef Fares "It takes two", dramaserie om Estonia, ett år sedan Clubhouse och Robyn ställer in Way out West.

Darik Podcast
Фестивалната година започва със Sofia MENAR

Darik Podcast

Play Episode Listen Later Jan 7, 2022 20:19


И отново сме с приятели на кино. Първото издание за тази година е с обичайния заподозрян Христо Христозов и Здравко Григоров, който е двигателят на Sofia MENAR. 14-тото издание на Sofia MENAR ще стартира на 14 януари в салоните на Дома на киното, Културен център G8, Евро синема и онлайн на Neterra TV+. До 30 януари зрителите ще могат да гледат над 40 премиерни игрални, документални и късометражни филми от Близкия изток, Централна Азия и Северна Африка. Фестивалът ще бъде открит с палестинския филм „Между рая и земята” на режисьорката Наджуа Наджар. Главните роли са поверени на Муна Хауа и Фирас Насар, отличен с наградата за най-добър актьор на фестивала във Валенсия. Сред останалите заглавия в програмата са „Когато наровете плачат” на режисьорката Граназ Мусави, копродукция между Австралия, Афганистан и Иран, която тази година представя Австралия в селекцията за най-добър чуждоезичен филм на наградите „Оскар”, индийската комедия „Любов за пуритани”, новият филм на Реза Дормишиян „По принуда” с големите звезди на иранското кино Хомаюн Ершади („Вкусът на черешата”), Бабак Карими („Раздяла”), Парса Пирузфар („Пълна каша”) и Негар Джавахерян („Бучка захар”), както и поредната мащабна суперпродукция на тандема Ян Артюс-Бертран и Мишел Питио „Египет отвисоко”. За втора поредна година зрителите на Neterra TV+ ще могат да гледат филмите от програмата на фестивала Sofia MENAR. Над 40 заглавия от Близкия изток, Централна Азия и Северна Африка ще бъдат достъпни от 14 януари до 30 януари. Чуйте:

Rak höger med Ivar Arpi
Det svenska självhatets nationalism

Rak höger med Ivar Arpi

Play Episode Listen Later Aug 22, 2021 70:27


Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk nationalism, till exempel Sverigedemokraterna. Och invandringsmotstånd är hemskt. Mycket av det som Özz Nûjen har gjort handlar om att dekonstruera svenskhet, samtidigt som han ger uttryck för en otroligt stark kurdisk nationalism. Det här är något jag har reflekterar själv över tidigare. Jag kan en del IRA-låtar utantill och jag har vänner som också kan det. Och det är lite kittlande för det är irländsk nationalism. Man anser att det är ett förtryckt folk och irländare finns längst bort och det är engelsmännen som har förtryckt dem så du kan använda den postkoloniala linsen på Irland. Det är inte okej om det är engelsk nationalism, svensk, amerikansk, eller tysk. Men det är okej om det är kurdisk, palestinsk eller irländsk nationalism.– Precis. Den här typen av exotism, det föresätter att den här kulturen är tillräckligt avlägsen och England funkar inte men Irland kan jag tänka mig funkar. För vi kan mindre om det helt enkelt. Orwell har en bok som heter The Road to Wigan Pier, en fantastisk bok, som handlar om hur de intellektuella romantiserar arbetarklassen och gruvarbetarna i mellersta England. Han skriver ”I know enough of the working class not to idealize it”. Han menar att vad som förutsätts för att hålla på med den här typen av fjantig idealisering är att man har en kollektivistisk syn, vare sig det handlar om arbetarklassen eller gruvarbetare. Eller människor från avlägsna avlägsnar kulturer – för vet man tillräckligt om dem fungerar inte den här typen av idealisering. Jag har en formulering i min förra bok som heter Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster som handlar om att ingen skulle säga att belgare är fascinerande. Ingen skulle få för sig att säga det för vi ser belgare som distinkta individer och om någon skulle säga det så skulle man fråga ”Men har du träffat alla belgare då?” För det kan finnas belgare som inte är fascinerande. Men gäller det en avlägsen kultur, som Jemen eller till och med Syrien så kan vi gå loss i enorma stereotyper och tro att vi kommer undan för att de är positiva, men de är stereotyper lik förbannat. Det är som att säga att man tycker mer om hundar än om katter. Det är en extremt kränkande, överklassig, nedlåtande attityd.Vi har varit inne på att man kan få en väldigt förminskande attityd så att man ser den andre som autentisk och exotisk, den ädle vilden och så vidare. Men man ser också det egna som någonting dåligt och man vill ta avstånd på olika sätt. Du tar upp några exempel, som när Mona Sahlin höll ett tal i början av 2000-talet om att ”Vad har vi svenskar egentligen, vi har bara midsommar och sådant töntigt men ni har historia och kultur”. Och Fredrik Reinfeldt som sa 2006 när han precis hade blivit statsminister tror jag, att ”Det ursvenska är barbariet, all utveckling har kommit utifrån”. När du står och håller ett tal kanske det inte får några stora konsekvenser. Men du tar upp det här fallet när en asylsökande som hade fått avslag mördade en mamma och hennes son och du jämför med Anton Lundin Pettersson som mördade flera på en skola i Trollhättan, och han hade han främlingsfientliga motiv. Det blev en stor grej, statsministern åkte till Trollhättan och det mobiliserade människor mot rasism. Faktum är att det ledde till att jag fick hot från AFA och fick sätta larm på min lägenhet, för de gick ut och sa att det var mitt fel att Anton Lundin Pettersson gjorde det här. Men där fick det konsekvenser i hur vi pratade om det. När någon i majoritetsbefolkningen blir attackerad av rasistiska motiv så är majoritetsbefolkningen fortfarande den starka parten även när man är ett offer. Den masochistiska nationalismen ger logiken att ”Det där är inte något vi ska hänga upp oss vid och bli kränkta av kollektiv”. Men om någon som tillhör majoritetsbefolkningen gör någonting liknande av främlingsfientliga motiv mot medlemmar i en minoritet, då är det någonting som vi inom majoritetsbefolkningen måste hantera. Då påbörjar vi processen och terapin och ska be om förlåtelse.– Ja. De här de här två människorna som blev dödade i Västerås, de hette Carola och Emil Herlin. Hon var läkare och de var inne på Ikea för att plocka några köksgrejer. Han var läkarstudent och hade precis påbörjat sina studier. De är i princip okända. Jag skriver att man betraktar nästan det här dådet som något genant som man bara ska glömma, det störde bilden på något vis. Men när det gäller det som hände i Trollhättan, som naturligtvis var lika fruktansvärt, blev det manifestationer med levande ljus och Facebookgruppen med hundratusentals som skrev under.– Om man ser det från ett liberalt perspektiv så handlar båda fallen om två eller flera oskyldiga individer som blir mördade på ett brutalt vis. I båda fallen, och det menar jag är lätt att bevisa, kan man bevisa att det handlade om hatbrott. Mannen som mördade Carola och Emil Herlin på Ikea i Västerås hade tydligt sagt att han ville ge sig på några svenskar och det var för att han har fått avslag på sin ansökan. I det fallet var det tydligen inte att hatbrott. Men när det handlar om svenskar som gör något mot andra så är det ett hatbrott. Till saken hör också att i den här definitionen av hatbrott så var svenskar exkluderade. Vi var inte med ens i den juridiska definitionen fram till om det var 2006, jag minns inte exakt. Det gör saken ännu mer häpnadsväckande om man ska prata om människors lika värde.– Sverige utmärker sig på det märkliga viset att vi tycks anse att svenska liv av någon anledning är mycket mindre värda än migranters liv och det finns en massa fall som är av liknande art. Man kan vidga detta också, det verkar som att liv som spills av människors från västvärlden är mindre värda än liv som spills av människors från främmande kontinenter. Det är en aspekt av det Orwell kallar för ”transferred nationalism”. Hjärtat börjar bara att slå riktigt ordentligt när det handlar om kulturer vi inte vet något om.Varför får vi den här masochistiska nationalismen?– Du ger min möjlighet att ta upp den kille som jag alltid tar upp när jag ger intervjuer. Det är en bekant som heter Rumy Hasan. Han har skrivit en bok som heter Multiculturalism: Some Inconvenient Truths. Det är en fantastisk bok och han ställer precis den här frågan du är inne på. Han menar att det kan delvis bero på, det som han kallar ”the western liberal postcolonial sense of guilt”. Alltså den västerländska postkoloniala skuldkänslan. Man tycker att nu har vi varit så jävla taskiga så länge och det spelar ingen roll att vi som lever nu inte har gjort någonting dumt och det spelar heller ingen roll att Sverige i princip aldrig har ägnat sig åt kolonialism, vi kan ha postkoloniala studier vid Malmö universitet ändå för det är så bra. Självhatet, självföraktet gör att det nästan blir sant. Skammen gör att det nästan blir sant.Jag upplever att du sätter fingret på något i boken, att det är en ideologi som finns på alla olika nivåer. Du kan gå till de rikaste, till de fattigaste, till en etnisk svensk och till en med utländsk bakgrund, och folk är medvetna om att det är så här vi tänker på svensk identitet och svenskhet, delvis i alla fall. Det finns även i många andra västerländska kulturer men med lite olika förtecken. Det gör att man kan komma undan med vissa saker om du tillhör en minoritet. Något du också tar upp är den här njutningen. Man ser sig själv som överlägsen den man behandlar som bättre?– Just det, det är det diaboliska. Jag har hållit på med den här boken i många år och hade inte förstod att det finns en bockfot eller örnklo mitt bland allt den här tårögda humanismen. Men det finns ett slags överlägsenhet i det här. En typ av överlägsenhet är att man ger sig själv skulden för allt som pågår. Då betraktar man människor från andra kulturer, det kan handla om ett terrorbrott till exempel, som automater. De har ingen autonomi, de kör en truck genom Drottninggatan i Stockholm för att de inte hade något val. De var frustrerade helt enkelt. Och så menar vi att skulden ligger hos oss i väst. Där finns bockfoten, nämligen att vi är de som är autonoma medan människor från andra kulturer inte har något självbestämmande. De är i princip inte människor, om man med människa menar en varelse som kan fatta egna beslut, så kan ju Akilov låta bli att köra den där trucken och döda människor. Det finns något storslaget i den där underkastelsen, och i det vi tillmäter dem när vi menar att de saknar valmöjligheter. För fyrtio år sedan pratade om att man ägnade sig åt Saken med stort S. Där finns samma osjälvständighet som vi idealiserar och som får oss att bli tårögda och det är obehagligt. Precis som du säger innebär det att vi fråntar de här människorna autonomin vilket är en fruktansvärd förolämpning men det är förklätt till tolerans. Det är en bluff och bedrägeri av kolossala proportioner.– Det finns en annan aspekt som också är obehaglig. När vi slår vår egen rygg och attackerar oss själva, hela tiden är missnöjda och kritiska mot vår egen kultur, får man ställa sig frågan: Vad är drivkraften bakom samhällelig, politisk och social utveckling? Det är inte att man alltid är stolt och slår sig till ro, sitter och petar sig i naveln. Nej, drivkraften är att man ständigt utsätter sin egen kultur för en falkblick och alltid är missnöjd och att det bör bli bättre, att vi måste utvecklas. Vi måste ha bättre källsortering, kvinnors rättigheter måste bli bättre, kommunikationen, infrastrukturen och demokratin måste bli mer transparent. I missnöjet och självhatet ligger den här örnklon: Det är drivkraften för samhällelig utveckling.– Självkritiken kan vara en drivkraft och det finns något lömskt i självhatet. Om vi vänder på detta och kollar på hur många västerlänningar betraktar främmande kulturer. Man säger ”People from Syria, people from South Africa, they are so proud”. Vad blir konsekvensen av den här romantiseringen? Kanske att vi någonstans tycker att vi låter dem vara stolta för det gör dem passiva. Kulturer som hela tiden talar om att de är så stolta, det kanske är så att de har inte så mycket att vara stolta över. Det enda de har är sin tunna, desperata självgodhet men under den finns ingenting. Den här stoltheten kan vi inte visa för oss själva för det skulle kanske vara förödande för hela den framtidsorienterade kultur vi lever i. Vi låtsas vara toleranta och ödmjuka men i grund och botten är vi utvecklingsmonster och lämnar alla de här stolta kulturerna bakom oss där de hör hemma, så blir vi inte utsatta för deras konkurrens heller.Det finns en norsk sketch, Team Antonsen hette komikergruppen, det var Atle Antonsen, Bård Tofte Johansen, Harald Eia, och någon till. Man kan söka på “Et spørsmål om respekt” på Youtube. Den handlar om en pakistansk invandrare till Norge, som sitter i en fiktiv talkshow. Han kräver respekt från omgivningen. Då säger programledaren på det norska försynta sättet att ”Det känns som att det är viktigt för dig att få respekt och så där?” Då svarar Harald Eia som den pakistanske invandraren att ”Jo, men alla länder med lågt BNP måste få respekt, annars kan det sjunka under en nivå och då dör man”. Det är lite det du är inne på. Länderna som har den masochistiska nationalismen och samtidigt en överlägsen känsla, ofta har det funnits en koppling till imperialismen också. Alla vet att engelsmännen är överlägsna så då kan de vara självironiska, för de har världens största flotta. I Sverige har vi inte varit utsatta för någon invasion, vi har inte haft en extern chock mot vår nationella identitet. Det finns en konstig blandning där av imperialismen där man är trygg i sin överlägsenhet så man behöver inte visa upp den på samma sätt. ”Absolut, ni skottar kan ha lite självständighet, vi engelsmän har hela världen”.– Det du säger är intressant och viktigt. Om man är oerhört trygg som du säger och tvärsäker och fullständigt övertygad om sin förkrossande överlägsenhet gentemot andra kulturer, då blir man kanske lugn och lågmäld. Man kan uttrycka det som att man är så arrogant att man inte ens behöver höja rösten. Jag skriver någonstans att det som för 99 % av jordens befolkning är själva grundvalen för ens existens, nämligen huset man bor i och omgivningen och den egna kulturen, det betraktar den här överklass- eller medelklassvänstern som rasism. Man har blivit så förandligad att man har lyft ifrån det som för normala människor det liv man lever. Man ser ner på sin egen kultur med ett överlägset leende och betraktar allt det som är viktigt för nästan alla som någon typ av främlingsfientlighet. I den här självkritiken finns också en oerhörd arrogans menar jag. Jag har som exempel de här jetsettande expatrioterna, de som jobbar för FN eller EU och flyger runt och som tittar ner på 99 % av jordens befolkning som inte måste förnya sitt pass var sjätte månad. Man tittar ner på dem med ett överseende leende och det är en elitism för de flesta människor lever inte så. För de flesta människor är begreppet rasism ganska konstigt, även om det pådyvlas arbetarklassen nuförtiden.Du var inne på det med Rumy Hasans tanke, att vi har en postkolonial skuldkänsla. Direkt efter andra världskriget skrev Herbert Tingsten och många om att nationalism var anledningen till andra världskriget, så nationalism skulle vi motverka. Till exempel Sven Lindqvist med Utrota varenda jävel, han menade att vi hade en generalrepetition i kolonierna för vad vi som den västerländska civilisationen utförde med Förintelsen. Så i den västerländska civilisationen och det som ledde fram till andra världskriget, det fröet finns i allting som föregick det. Därför måste vi hela tiden vara vaksamma på Hitler inom oss själva och på fascismen om man tänker sig den som en evig kraft, som på något sätt kan dyka upp när som helst. Då blir den masochistiska nationalismen att det är vi som kan vara farliga. Om någon ur majoriteten blir hatmördad är det inte ett problem för det kan inte släppa loss Hitler i oss. Men som Trollhättan-mördaren eller Breivik – det kan återigen släppa loss demonen. Vi har hela tiden den här rädslan för det vi ser som oss själva och det västerländska, medan andra kulturer är fria från den här förbannelsen så då kan man nästan känna avundsjuka. Där kan man föra över de nationella känslorna som Orwell och du tar upp i din bok. För det känns säkert, då kommer du inte framkalla 1933 genom det.– Det är ungefär som att man skulle säga att turkisk nationalism är ofarlig för att det inte framkallar 1933, men den kan kanske framkalla något annat som är nästan lika illa som 1933. Men det här är inget jag berör i min bok, det borde jag kanske ha gjort. En aspekt i den masochistiska nationalismen är en hårresande kritik mot nationalism som sådan. Om man är nationalist så ser man hur nationalism sömlöst övergår i rasism, fascism, nationalsocialism, islamofobi och så vidare. Parallellerna går på en bråkdels sekund. Habermas, den tyske sociologen, skriver väldigt upplysande om det här. Han säger att det som för somliga är en oundviklig inom nationalismen – nämligen nationalsocialism – det ser han bara som en potentiell risk. Det är definitivt inte en sömlös övergång. Det är ungefär som att säga att socialdemokratin lätt kan glida över i stalinism, det är ingen som skulle påstå något sådant. Men när det gäller nationalism och problem på högerkanten är vänstern så villig att begå den här typen av hårresande politiska krumbukter och vägrar se de enorma politiska hindren som finns på vägen. Vad Habermas säger och vad jag också säger är att nationalismen som sådan, om vi tänker oss en svensk mild nationalism, inte är allierad på något sätt med fascism. Den är egentligen fascismens motsats på så sätt att nationalismen är grundvalen för ett modernt samhälle och för demokratier. Nationen som ram möjliggör allt, hela den modernitet som vi enas kring, som är bra. Alltså kvinnlig rösträtt och byråkratier. Max Weber pratar om det här också, att han ser nationalismen som ramen för ett modernt och civiliserat samhälle. Man kan lätt göra övergången till globalismen hos en del av vänstern. Man vill riva nationsgränserna för vi är alla människor, och allt är fritt och äkta och autentiskt. Min fråga till dessa utopister som jag kallar dem är: Vad bygger vi samhället på? Förutom transnationella företag, förutom nyliberalism, förutom avreglering? Om man tar en sak som feminism eller kvinnors rättigheter, hur ska vi kunna hävda dem om vi inte har nationalstater att göra det inom?Med din bok och en diskussion som har kommit på senare år skulle jag ändå säga att sådana där uttalanden som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde, den typen av reflexiv självkritik och absurda uttalanden om den egna kulturen, är något vi har rört oss från. Människor idag känner sig kanske inte lika självsäkra på svenskars position i Sverige, det svenska språkets position i olika delar av landet. Om vi tänker oss nationalism som en grund för en väldfärdstat och att vi känner samhörighet så kan man säga att idag är Sverige ett otroligt heterogent samhälle. Många delar på territorium men det är inte självklart att alla skulle vara svenskar i någon egentlig mening eller att alla skulle känna samhörighet med varandra. Om du frågade någon 1980 och de gav uttryck för de här reflexiva tankarna, ”Men vadå, Sverige är väl ingenting att stå efter. Det är mycket bättre i andra länder”. Det var ett uttalande som kanske inte hade så stora konsekvenser. Men idag kan det ha det för människor för vi befinner oss i ett land som präglas av mycket mångfald. Det finns många skolor där nästan ingen pratar svenska hemma. Så vi har en ny situation och jag ser den här diskussionen du tar upp i boken som ett slags uppgörelse med den här överlägsenhetskänslan som tar sig uttryck i självspäkning.– Jag kom att tänka på när du pratade att jag tycker om att gå unt på kyrkogårdar. Jag gör det ofta och läser namnen, framför allt deras yrken. Alla de här människorna som kom före oss, som har gjort Sverige så bra. Jag kan ibland känna mig lite moloken för jag undrar vad är det vi sysslar med just nu? En del hade yrken som inte finns längre. Allasammans drog försiktigt, sakta men envetet och jävligt tålmodigt åt samma håll. Det var det de gjorde och det var lite det som var poängen. Det säger Tage Erlander i ett tal som sossarna inte vill veta av. Han säger att det som gör Sverige så unikt och framgångsrikt är att vi alla är så lika och arbetar för samma mål. Där var vi helt enkelt. Det fanns ingen mångfald på den tiden utan alla strävade efter samma mål. Det skulle bli renare, friskare, snabbare, mer jämlikt, mer demokratiskt och det blev det faktiskt också under 1900-talet. Här kanske jag poppar upp som en gammal gråsosse men jag tycker att det finns många fantastiska aspekter i den gamla klassiska socialdemokratin och vänstern. Men nu har vi ett samhälle, som du helt korrekt påpekar, där människor kommer från Sverige och lever i Sverige från alla möjliga olika länder och kulturer. Jag klandrar dem inte, man lever i sin egen kulturs vägnar. Men det innebär att alla de här människorna drar åt olika håll. Den svenska staten, det svenska samhället, där finns det människor som drar åt alla väderstreck samtidigt. Det finns ingen samlad riktning. Det är nästan som en dragkamp. Om man med samhälle menar någon form av sammanhållning där man litar på varandra och har solidaritet, som inte sossarna använder längre, så är frågan vad Sverige är och vad Sverige kommer att bli.Jag är lite yngre än vad du är men vi är uppvuxna i ett land med en tillit till statens institutioner. Men många av de här löftena om att vi lever i en gemenskap, gör din plikt, kräv din rätt och så vidare, men så läser man i tidningen om en Ica-butik som blivit rånad 40 gånger. Eller våldtäktsmannen som får 840 000 från staten i skadestånd för att det visade sig att han kanske var yngre än 18 år. Man har en känsla av att man inte längre har den här samhörigheten eller tilliten till de statliga institutionerna. Jag hade Andreas Johansson Heinö här som gäst och för tio år sen eller så pratade han om att vi kanske behöver mer nationalism för att överbrygga skillnader, och nu vill han inte längre säga det för han tycker att ordet är för belastat.Vi försökte reda ut det där, var vår meningsskiljaktighet fanns. Om man kollar på historien så har nationalism fått ett väldigt dåligt rykte, skulle jag hävda. Jag vet att George Orwell kallade sig själv patriot snarare. Jag menar att mycket av det som vad 1800- och 1900-talets stora konvulsioner och katastrofer berodde inte på nationalism utan på imperialism. Tysklands nationalsocialism och Hitler, det de gjorde var att expandera och utrota andra folk. Om man tittar på dansk nationalism så har de inte behövt expandera, i alla fall inte sen de fick spö vid Stora Bält. De har inte behövt invadera Sverige eller Norge för att vara nationalister. Redan på 1940- och 50-talet började man säga att den här känslan av att tycka att det egna landet var bra, att känna stolthet och sånt som var självklart för många, var något diaboliskt. Men snarare är det kanske att åka till Afghanistan och försöka bygga upp ett land enligt västerländsk modell, den sortens imperialism som är ett problem och har varit ett problem länge.– Det du säger faller väl in i ett klassiskt konservativt tankemönster. Jag är nog inte helt enig med dig.Jag tänkte att du inte skulle vara det.– Nej, inte riktigt. Jag tror att du och jag är eniga i nästan allt men jag tror däremot inte att man kan säga att nationalsocialismen till sin grund skulle vara imperialistisk. Jag tror att det är något så enkelt som en perversion, eller egentligen en återvändsgränd för nationalism. Alltså när nationalismen löper amok. I den nationalistiska ideologin som kan övergå i nationalsocialism ryms också den imperialistiska tanken, men jag tror att grundtemat för Hitler eller Mussolini och andra är en nationalistisk ideologi. Men jag menar ändå det finns en avgrund mellan en modern, återhållsam, balanserad, inkluderande, som man ska säga hela tiden, nationalism…Det säger till och med talibanerna nu, att de har en inkluderande islamism. Det sa en av deras talespersoner. Då kände jag att det har gått för långt. Talibanerna hänger med i hur du låter på Twitter.– Det visste jag inte, jag har blivit anklagad för mycket men nu kan jag också bli anklagad för att vara taliban!Varsågod!– Bara slafsa i er! En sak som jag tycker är lite märklig är att man vill hela tiden välkomna människor från andra kulturer in i det svenska. Då frågar sig jag, vän av ordning, vad är då det svenska? Vi måste välkomna dem, men i vad? För det svenska finns ju inte? Ska vi välkomna dem i något som inte existerar? För vi har gjort det till en blodssport att förringa och ignorera allt svenskt. Vi kan ingen historia, vi blickar tomt in i framtiden. I min förra bok försökte jag vara lite rolig och skrev ”Ska de läsa Fröding när vi tror att det är en ostkaka?” Hur ska de kunna känna en tillhörighet till något vi själva struntar i, eller inte bara struntar i utan som vi i princip uppmanar alla att ignorera? Jag har undervisat i SFI för länge sen och då pratade jag med elever, framför allt muslimer men även en del från forna Jugoslavien. De sa att det är märkligt att ni inte bryr er om era egna rötter. Vi springer omkring och ignorerar den svenska flaggan och kulturen av något slags total missriktad hänsyn mot människor från andra kulturer, som tycker att det är naturligt att vifta med den svenska flaggan och hylla den egna kulturen. Det innebär att den masochistiska retoriken inom det multikulturella entouraget, det är som ett slags autistisk pingpong inom medelklassakademin där man är hänsynsfull och tolerant och finkänslig mot varandra. Men det är som ett slags påhittad finkänslighet för människorna man tror är i behov av denna finkänslighet och som skulle bli förtvivlade om man inte höll på med den, de struntar fullständigt i den. Och det är värre än så, de tycker att det är konstigt att vi inte kan gå på som danskarna och norrmännen med sina flaggor. Jag tycker att det är teman som går igen om och om igen i hela den här debatten. Lik förbannat kan man ha projekt och konferenser kring det, men vad det har med verkligheten att göra står skrivet i stjärnorna.Jag tänkte att vi inte skulle hålla med varandra, för jag tror att jag har mer positiva tankar om nationalism än vad du har. Rudyard Kipling hade ett känt citat ”What do they know of England, who only England know”. Det skrev Orwell om också, att om du bara känner till England så vet du inte att du är beroende av hela det brittiska imperiet. För att känna England och förstå England måste du förstå imperiet och vara en del av den stora världen. Så om du blir för nöjd med din lilla plätt på jorden vet du inte heller vad den här värd. Jag älskar Sagan om Ringen och det är som med de små hobbitarna i Fylke. De vet inte ens om att det finns utbygdsjägare som vaktar deras gränser. De känner inte till det, de föraktar utbölingar och är rädda för dem, de vet inte att utbygdsjägarna skyggar dem. Den där t-shirten du köper produceras av fattiga människor som jobbar för en spottstyver under hemska förhållanden i Bangladesh och att tro att du är frikopplad från det systemet stämmer inte. Poängen är att du måste känna världen för att förstå ditt eget. Men där finns ingen masochism utan en nyfikenhet. Om man tar den postkoloniala litteraturen, till exempel Edward Said, så var han inte intresserad av de orientaliska kulturerna som hade skildrats utan av att kritisera dem som hade åkt dit och lärt sig språket, bott där och ”gone native” så att säga, och säga ”Titta, de hade koloniala attityder”. Det var givetvis sant men de var också genuint intresserade och en del av kulturerna, på ett sätt som postkoloniala aldrig har varit för de har varit intresserade av att göra upp med väst. Det finns en provinsiell attityd för å ena sidan är man för intresserad av allt det främmande men å den andra är du inte tillräckligt intresserad, utan du vill ha Disney-versionen av den andra kulturen, en tillrättalagd version av den.– Menar du vänstern?Ja, eller alla som har den här masochistiska attityden till det egna samtidigt som de höjer upp till exempel de äkta kulturerna som befinner sig långt borta. Det är så häftigt med en maorier som gör sin haka-dans till exempel. Men du är inte intresserad av problemen med alkoholism hos maorierna. Du tycker att det är fantastiskt att inuiterna har så många ord för snö men du är inte intresserad av hur många mord som begås på Grönland. Du har inget genuint intresse utan du använder de andra för att slå på dig själv.– Du sätter fingret på något oerhört känsligt och det är ett klockrent exempel på romantiseringen som den här medelklassvänstern inom akademin och journalistiken ägnar sig åt. Det som kallas ”boutique multiculturalism”, jag tror att det var Rumy Hasan som använde det också. Alltså när det handlar om kryddor, det indiska är så kryddstarkt och färgrikt, men då säger jag som den festförstörare jag är att det färgsprakande kanske är ett inbördeskrig. Det färglösa som vi ser i väst, det är så tråkigt och händelsefattigt, det kanske bara är ett annat ord för att vi har väloljade, tysta, supersnabba och korrekta byråkratier som spinner som en katt dag och natt. Det kanske inte är färgsprakande men det är bättre.Jag tänkte att vi kan avsluta med vad du ser som en väg framåt. För att inte fastna i en narcissistisk nationalism men inte heller en masochistisk – hur ska vi ta oss vidare?– Min bok är uppbyggd kring 23 teman där jag visar att de jag kallar klassiska nationalister och de masochistiska nationalisterna, de är dödsfiender och skulle inte stå ut med att dricka kaffe tillsammans i mer än en minut. Men jag menar att under ytan så säger de i princip samma sak. Det är bara att den enes ömhet gäller det egna landet och den andres gäller en annan kultur. Men vad de delar, menar jag, är en fullständig likgiltighet för det man kallar politiska principer. En multikulturalist kan älska konst när den riktar sig mot väst och försvarar konstnären med full kraft. Men om vi tar Mohammed-karikatyren och Lars Vilks så gör multikulturalisten en helomvändning och tycker att konstnären ska fängslas. Det finns motsvarande exempel på högersidan. Det fanns en kvinnlig SD-ledamot som gick igång på någon muralmålning som innehöll ett kvinnligt underliv och när det är en muralmålning är det kanske inte jätteerotiskt. Men hon sa i riksdagen att den här kvinnliga konstnären borde hamna bakom lås och bom. Men hade det handlat om Mohammed-karikatyrerna eller Dan Park skulle hon vara passiv eller försvara dem med full kraft. Men jag menar att båda attityderna är spegelbilder av varandra. Ingen av de båda extremisterna är intresserade av principen när det gäller konstens frihet, nämligen att man ska också hävda konstnärlig frihet när det gäller konst man inte tycker om, och kanske framför allt då. Rosa Luxemburg säger att ”Freedom is only freedom for those who say things other people do not wish to hear”. Det handlar om att man hävdar friheten för dem man inte uppskattar, som är ens motståndare. Det är det som definierar ens inställning. Här tycker jag att både högern, och då går vi långt utanför dina domäner, och vänstern begår samma fel. Man bör hävda liberala politiska principer – konstens frihet som princip. En princip innebär då att man hävdar det oberoende av vem som säger det och oberoende av social, politisk eller religiös kontext. Den klassiskt liberala ideologin innehåller svaret på hur vi ska ta oss ut ur den självbelåtna politiska förvirring som jag menar både högern och multikulturalisterna ägnar sig åt. En återgång till klassisk liberalism, John Stewart Mill skulle man kunna säga. Jag är ingen politiker men om man skulle ha en väg ut så menar jag att den finns i den klassisk liberalism där man till varje pris hävdar politiska principer. Det som jag hävdar för mina åsiktsfränder gäller också dig och alla andra. Det handlar om principer och inget annat.Stort tack Göran Adamson för att du var med i Rak höger!– Tack så mycket, det var mycket trevligt att prata med dig!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Rak höger med Ivar Arpi
Var det såhär 30-talet började, Adam Cwejman?

Rak höger med Ivar Arpi

Play Episode Listen Later Aug 1, 2021 85:38


Nedan följer en något kortad version av podden i textform.Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!– Tack så mycket!Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?– 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.– Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var. Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistiskt samhälle – någonting som kan uppstå på olika sätt, i olika sammanhang, snarare än att Stefan Löfven var rädd för att det skulle vara brunskjortor som tog till gatorna och började att strida som på 1930-talet. Vad tänker du om den fascismdefinitionen? Är det ett evigt fenomen i vårt samhälle, en tendens som finns där, eller är det något som är historiskt specifikt?– Det finns vissa drag som definitivt har en röd tråd tillbaka till 1920- och 1930-talet. Det finns neo-fascistiska partier, eller direkt nazistiska partier. Det finns partier i Spanien som kallar sig för falangister, det finns ett parti som kallar sig för ”Autentiska falangisterna”. Så de finns och de är stolta över sitt historiska stamträd. Men det finns också en lathet inför förståelsen av olika typer av radikala högerrörelser. För de kommer i väldigt olika kulörer och varianter såsom du själv beskriver. Jag vill lägga till två till där, de radikala, våldsbejakande revolutionära fascistiska elementen kom på kant med reaktionen, alltså antingen den rojalistiska eller traditionella konservativa rörelsen. – I Ungern så såg Horthy, som ju var allierad med nazisterna, pilkorsen ibland som ett rejält hot. I Rumänen så var det konflikter mellan Antonescu och järngardet. Så det finns en lathet i hur begreppet används. Man förstår inte att det är en myriad av rörelser. Vissa av dem är med stolthet direkt härstammade från fascismen och i vissa fall så har de förändrats till något annat. – I dag finns det knappt något parti i Europa som är öppet neo-fascistiskt och som samtidigt har stort parlamentariskt stöd. De partier på den yttersta högerkanten som får partipolitiskt stöd är de som går in mot mitten. Förstår man inte den här förändringen så förstår man väldigt lite av den yttersta högern i Europa överhuvudtaget. Så det är klart att det är väldigt lätt och effektivt att säga att allt höger om de konservativa är fascism, punkt slut. Men då tar man inte in det som partiforskningen i Europa visat: att man måste kategorisera dem, och skilja på olika traditioner i olika länder. – I vissa länder är det mycket mer radikalkonservatism. I Polen finns det inte riktigt utrymme för en fascistisk höger givet landets historia, så där är den yttre högern betydligt med katolskt nationalkonservativ. Detsamma gäller även Portugal och Spanien i stor utsträckning. Men det Löfven gör är ytterst effektivt som politiskt redskap. Många går runt och tror att det är en obruten linje från 1930-talet till idag, som om ingenting har hänt under tiden, som om all politik under tiden har varit helt oväsentlig. Men då förstår man inte det som är ens politiska fiende.Om man tänker sig att fascismen är medveten om att man inte får vara fascist, så skulle folk inte säga öppet att de är fascister. Då blir det en kritisk tänkares uppgift att ta reda på vad som döljer sig under ytan. Självklart skulle fascister förneka att de var fascister eller att de hade någonting gemensamt med det. Därför måste den kritiska tänkaren avmaskera de som förnekar det. Samma sak med högerextremism mer generellt, att man måste försöka avslöja det hos människor, för de kommer inte erkänna det själva. I begreppet fascism så finns det vissa saker som historiskt sett har varit viktiga, till exempel till att man ha varit motståndare till demokrati, man har velat ta total kontroll över samhälle, i alla fall har man sagt det, även om inte alla lyckats. Men där skiljer de sig också då fascister och den idéfamiljen från till exempel det vi kallar för högerpopulism, för i den senare traditionen handlar det mycket om att få in mer demokrati, att folkets röst ska höras mer, att man ska ha fler folkomröstningar och så vidare. Medborgarna ska ha mer inflytande över politiken, deras röster ska vägra tyngre än i dag, medan demokratin i fascistiska länder snarare varit något som man är emot. Där har det snarare varit en stark ledare som på något sätt ska representera folkviljan, medan folkets inflytande minskat.– Det är en nyans som i regel går och förlorad och jag tror den går förlorad medvetet. Det vill säga att de som är intresserade av att demaskera fascismen bryr sig inte om den sortens detaljer – huruvida man är för eller mot demokratin – för de menar att det där är opportunistiska och taktiska val. Det gör ju också att det blir svårt att förstå en del som är av det mer populistiska slaget, alltså partier som Ukip, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, och Femstjärnerörelsen i Italien är ett annat exempel. Som du säger är de partierna någon sorts radikaldemokrater, kanske av ett opportunistiskt slag, absolut, men jag har svårt att se de vill porträttera sig på det sättet för att smyga in fascism bakvägen. – Merparten av partierna i EU inte våldsbejakande fascistiska partier utan de är någonstans på den här skalan för partier bortom etablerade borgerliga partier, alltså bortom agrara, liberala, socialliberala, konservativa kombinationer, däremellan. De partierna måste ju förstås och tas på allvar tror jag för vissa av dem gör ju saker som får betydelse. Ta Lega Nord som ett exempel, det italienska partiet som började som ett regionalt parti i nordliga Italien. De har ju stort inflytande – ska de bara avfärdas som att det är fascism, punkt slut? ”Vi vet vad de vill, vi vet vad de kommer göra”. Då förstår man ju inte vad de gör i förhållande till ekonomi och så vidare. Det blir som att medvetet dumma ner analysen och därmed blir man också lite sämre tror jag på att förstå när riktiga fascister verkligen försöker ta makten någonstans. För de har inte försvunnit, de finns ju kvar. De radikala, våldsbejakande, högerextremisterna och fascisterna – de finns kvar och deras tankar har ju inte förändrats väsentligen under alla dessa år. Men lyckligtvis så är de ju ändå i minoritet. Men ändå har de fått symbolisera den partipolitiska förändringen i Europa. Vi har idag ett nytt parlamentariskt läge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna öppnat upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna i någon mån. Men i mars i år så sa Stefan Löfven att demokratin är i fara om SD får inflytande över en ny regering. Det är ju någonting som har återkommit genom åren och det är också därför man har haft till exempel Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen. Allt det där handlar om att utesluta SD från allt politiskt inflytande. Något som har återkommit är också bilden av Franz von Papen i olika debattinlägg från socialdemokrater. Peter Hultkvist hör stövlar mot asfalt, han säger att: ”Det går inte att tämja högerextrema. Vem hamnar på rätt sida av historien”. Jag ska bara säg att Franz von Papen var konservativ politiker i Tyskland på 1920- och 30-talet. Han var inte nazist men han släppte fram Hitler till positionen som rikskansler och sen manövrerades han ut. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, som alltid är smakfullhetens förnämaste riddare, han gjorde ett fotomontage där Ulf Kristersson och Franz von Papen stod bredvid varandra. Så då har vi bilden där, det är 2021, det vi lärt oss något av historien? Det är 1932, i Weimar-republiken, ska man tänka. Vad tycker du, är det här en rimlig jämförelse? Och vad ser du för risker med att prata på det här sättet? Eller förtjänster för den delen, från vänsters sida. Gör de rätt i att göra såhär strategiskt?– Strategiskt så är det alldeles lysande. Väldigt användbart. Man åberopar den starkaste historiska parallell man har som talar till människors moraliska övertygelse, deras anständighet. Och samtidigt så pekar man med handen och säger ”Vill du ha det som man hade det i nazityskland?” Så taktiskt – jättebra. Det fungerar toppen, man höjer den sociala kostnaden och gjorde det under väldigt många år för att på något sätt få någon att samarbeta med eller förhandla med, diskutera med sverigedemokraterna. I den bemärkelsen så är det alldeles utmärkt för socialdemokraterna för de vet givetvis hur det parlamentariska läget ser ut, att om de inte kan luta sig mot borgerliga partier i en modern, svensk, 2020-talsversion av den klassisk enhetsfront, då har man ju en rätt stark högermajoritet i Sverige. Så de vet att det här är det sista halmstrå de har att greppa efter för att förhindra att borgerligheten styr det här landet. Är det ohederligt för att det är opportunistiskt? Ja, till stor del.Tror du verkligen att det är det? Vissa som säger de här sakerna gör det kanske av opportunistiska skäl, men jag tror faktiskt att många verkligen tror på det. De bygger liksom sin världsbild på det här, och sen har du sådana som du och jag till exempel som inte ser det på samma sätt. I bästa fall är vi godtrogna och dumma som Neville Chamberlain eller Franz von Papen och i värsta fall så är vi något slags smygfascister.– Ja, och många är nog övertygade. Det finns ett stort övermått i Sverige av det som kan kallas historicism, man ser de historiska linjerna så tydligt att man ser sig själv i historien. Man nästan lever sig in i det här, att det är verkligen som Spanien 1935-36. Att det handlar verkligen om att man har den här enhetsfronten mot det fascistiska hotet. Då tror jag att man måste ha lite av en belägringsmentalitet, det vill säga att man ser det som Henrik Arnstad ser på sverigedemokraterna och på högern i allmänhet. Att de sitter och lurar i vassen hela tiden och bara väntar på att införa raslagar och allting och att borgerligheten då bara kommer att lägga sig platt eller att de faller i någon sorts palatskupp av något slag. – Men för att den här tanken verkligen ska stämma så måste ett antal villkor uppfyllas. Det första är att SD har lyckats med en utan motstycke framgångsrik maskirovka, alltså en teater där de säger en sak men menar en annan. Det andra är att de inte har förändrats som parti ett dyft sedan början av 1990-talet när partimedlemmar stod och heilade och hade på sig naziuniform, noll förändring på 30 år. Det tredje är att de borgerliga partierna i förhandlingen med sverigedemokraterna skulle lägga sig platt i stort sätt i alla frågor där sverigedemokraterna då avslöjar sig själva, säger att det här vill vi ha och att då M, Kd och kanske l bara skulle lägga sig platt och säga ”ni får allting”. Det finns fler villkor som jag tror måste uppfyllas för att det här fascistiska maktövertagandet ska ske i Sverige men jag tror inte på att det kommer att ske. – Dels kan man se vilken politik SD har drivit, man kan se vilka förslag de lägger, man kan jämka det med M och KD och se var de skulle kunna ge med sig. Jag tror nog M och Kd kommer ställa upp rätt tydliga villkor, ”Det här kan vi förhandla om, det här kan vi inte förhandla om”. Och i synnerhet tror jag inte att M och Kd är så desperata efter makt att de skulle omkullkasta den svenska demokratin för att få chansen att styra med ett då öppet fascistiskt SD. Det är så fantasifullt och det tror jag att de flesta förstår, inklusive rätt många av vänsterväljarna. Sen finns det nog vissa som verkligen tror på riktigt att den här förestående revolutionen kommer att ske från höger och det motiverar den rädsla och de höga tonerna som man ofta hör. – Skulle jag tro att det verkligen höll på att ske ett fascistiskt maktövertag hade jag nog låtit likadant men jag tror inte att det kommer att ske och jag vill ändå säga med det sagt att jag har många skäl, både ideologiska, privata, att vara väldigt, väldigt vaksam inför högerradikala strömningar som skulle få inflytande i landetJag tror att man ska jämföra med vad har hänt i Norge, Danmark och Finland. Alla tre har haft ett motsvarande parti, skulle jag hävda, vid makten i någon mån i olika perioder de senaste decennierna. Vad har hänt där? Har det blivit det här helvetet på jorden som man ser framför sig? Och vad har konsekvenserna blivit? Då tror jag att man kan få en indikation på vad som kommer att ske i Sverige. Den jämförelsen borde vi göra oftare istället för att alltid prata om Polen och Ungern, som är mycket längre bort från en svensk politisk tradition och kultur än vad våra grannländer är. En annan sak jag tänkte ta upp med dig här var att det är tio år sedan Breiviks terrordåd skedde. Liberalerna skrev såhär på Twitter för nu nio dagar sedan ”Idag tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Vi får aldrig ge vika för extremism och antidemokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer” på deras officiella Twitterkonto. Då svarade Annika Strandhäll såhär, hon är riksdagsledamot och tidigare minister för S: ”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i vit makt-rörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande”. Robert Hannah protesterade, han är riksdagsledamot för liberalerna, han skrev ”Vidrig nivå på debatten i Sverige. Sossar tänker göra allt för att brunsmeta endast för att behålla makten men man måste visst vara stödparti till socialdemokraterna för att få minnas offer för terroristdåd och då tog ledarskribenten på Aftonbladet Lina Stenberg det till nästa nivå och skrev ”Fast nu får väl liberalerna bestämma sig. Antingen är man för SD/ Brevik eller så är man det inte”. Du har ju anknytning till liberalerna sen tidigare, du har varit ordförande för Luf. Vad tänker du om det här hur Brevik används just nu i svensk samtidsdebatt?– Efter dådet så var det liknande tongångar. Sen var det borta ett tag och nu väcker man det argumentet, det vill säga man sätter likhetstecken. Det är fascismanklagelsen all over again, det vill säga att man säger i stort sett ”Är ni inte med oss så ät ni emot oss och emot oss är Breivik. Hur ska ni ha det?” Och för att då återanknyta till det här ”Året då alla blev fascister”, texten jag skrev: Efter kriget när det fanns oppositionella som hade överlevt hela kriget i Östeuropa, alltså liberaler, borgerliga, socialdemokrater och andra, som kröp ut ur ruinerna och ville återetablera sina partier. För att kommunisterna då, de hade inte fått stöd i den utsträckning som kräves för att få en demokratisk majoritet. Inte i något östeuropeiskt land som de tog över, så vad de gjorde var att de stämplade i stort sett alla som inte valde att uppgå i de enhetsfronter som man hade, de anklagade man för att vara fascister. Det var länder som var i kaos och det fanns ingen rättsstat överhuvudtaget, det sköttes av ockupationsmakten kommunisterna. Då ställde man dem inför rätt, man mördade dem och allt med svepskäl ”Det här är ju fascister, de är motståndare”. Jag gör ingen historisk jämförelse här i bemärkelsen att det här är exakt vad socialdemokraterna gör, det gör de verkligen inte. Men tanken att de som är emot oss, eller i alla fall inte väljer att lägga sig platt och vara emot oss, de är kopplade till det värsta som finns långt ut på extremhögern, dvs en mördare och terrorist som Breivik. Det argumentet är ju på ett sätt vidrigt för att det gör ju ett parti som liberalerna som har en tradition som de väldigt ofta talar om, alltid konsekvent varit emot all radikalism, och rätt många av deras medlemmar känner nog ett visst stor tung känsla i bröstet, ”Herregud, är det det här vi gör?”.Med Sverigedemokraterna?– Ja, precis. Men jag tror såhär: tror man på riktigt på det här likhetstecknet så skulle man gjort något annat med SD under lång tid. Då hade man gjort det till en polisiär fråga. Man hade gjort det till en fråga för Säpo, och för polisen. För om det här på riktigt är ett parti som står bakom och vill göra samma sak som Breivik, då är det här en fara mot rikets säkerhet, för demokratin. Varför behandlar man dem då med demokratiska medel? Varför går man inte till nästa steg om man ser att detta parti som har tjugo procent av väljarstödet i Sverige? Om man på riktigt tror att vi står på samma punkt som i Tyskland 1932, då borde man vara betydligt mer aktiv än att skriva några tweets och artiklar. Varför gör man inte mer om man på riktigt tror att det är Breiviks parti?Gott står mot ont och att inte göra mer än att säga att de är odemokratiska, menar man verkligen det man säger då? Menar man verkligen att de delar världsbild med Breivik? Då är jag förvånad över att man inte gör mer. Men om man ska gå dem till mötes lite här: Jag har inte läst hela manifestet som Breivik skrev. Jag läste delar av det när det kom 2011. Sen så läste jag det nu när jag skrev en text på min sajt Rak höger. Det är över 1 500 sidor, och han blandar referenser till källor som är hyfsat mainstream med referenser till tänkare som inte långt från mainstream, sedan kommer en extrem manual där det står om hur man exempelvis ska tillverka bomber, vilken typ av steroider man ska ta, och så vidare. Men han kritiserar invandring och islamism, men ännu mer islam. Han skriver om demografisk förändring. Och ja, jag har också skrivit invandringskritiskt. Ja, jag har uttryckt nationalism. Ja, jag har kritiserat islamism, jag har diskuterat islam. Så det finns beröringspunkter. Då är frågan: Kan man göra de här sakerna som jag, och andra, har gjort utan att bli Breivik? Frågan i texten jag skrev är: varför har inte fler Breivik trätt fram om de här idéerna är så vitt spridda? För då borde det vara så att fler tog till vapen, att fler gjorde den här typen av terrordåd. Men det är någonting i honom, i hans idéer, något i vem han var, som är mycket mer extremt. Men ja, Breivik står närmare Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, den typen av partiet, än vad han gör vänsterpartiet. Det behöver man inte hymla med. Men när man använder Brevik på det här sättet liknar när högern använder Stalin, Pol Pot, Mao Zedong, eller andra som tillhygge mot vänsterpersoner för att helt uppenbart ligget de mycket närmare dem i sin ideologi än vad man själv gör. – Man gör politiken till något binärt. Du är för invandring, du är emot invandring. Eller du är för islamism eller emot. Om man ser politik på detta binära vis, då är det helt rimligt att se det på det här viset. Då har man två kategorier: man har för eller emot. Man har god och ond och så vidare. Det här sättet att se på politik leder till en totalt fördummad politisk teori. Ta frågan om statens roll i ekonomin. Säg att du gör den till mindre eller mer. Mer stat i ekonomin, ja socialdemokraterna hela vägen till kommunistiska partiet, samma skrot och korn eller? Partier som av något skäl vill minska invandringen eller reglera den på ett annat sätt, ja visst, då ville Brevik ha totalstopp och repratriering. Är det samma sak som socialdemokraterna som vill ha en stramare invandring? Ja, enligt en här logiken så är det spå det viset. Vill man ha den här sortens förenklad, binär, politisk teori, ja då kommer man låta på det här viset. Visserligen selektivt för även till vänster så finns det en rad politiska frågor där man har någon beröringspunkt som du säger med någon som är mer radikal. Innebär det att vänsterpartiet är samma sak som ett oreformerat marxist-lenistiskt parti? Nej, det är de inte. Det är ett reformerat markist-leninistisk parti som i mångt och mycket ha gjort upp med sin odemokratiska och totalitära historia. Nu kommer jag provocera en del men det finns kortare distans mellan vänsterextremister och Det finns människor som har den bakgrunden som är journalister i public service idag. Det finns väldigt få som har bakgrund inom nynazistiska rörelser som är det. Det finns fler kopplingar mellan existerande diktaturer som Huga Chavez Venezuela, Fidel Castros Kuba, mellan dem och vänsterpartiet och vänsteraktivister som skriver i våra tidningar och har varit apologeter för den typen av förtryck, än vad det finns människor som försvarat Breiviks mod är något att stå efter. Så det blir också ironiskt i det avseendet när man inte städat någonting framför den egna dörren. Jag vill också lägga till att Breivik själv, något som jag då tryckte på i min text, eller tog upp som en poäng han gjorde i rättegången var att han ville skynda på den konflikt han såg som oundviklig. Han ville att hans dåd skulle innebära att det skulle vara svårare att vara kulturkonservativ och nationalist och liknande. Så du måste välja sida, då måste bli mer radikal om du är kulturkonservativ och nationalist för det kommer att bedrivas en häxjakt på dig. Det kallas för accelerationism där syftet med terrorn är att skynda på en process som man ändå ser som oundviklig. Man vill väcka människor. Det var det som Breivik ville göra, han ville väcka folk. Bader-Meinhof-ligan på 70-talet, den marxistisk-leninistiska terrorgruppen i Västtyskland ville det också. Även islamiska staten har pratat om att de med sina terrordåd vill krympa det som de kallar för gråzonen där muslimer som lever i sekulära länder måste välja sida på grund av den då statliga repressionen som terrordåd kommer leda till. Då kommer muslimer i väst och sekulära länder i muslimska världen kommer tvingas välja mellan den sanna tron och sin sekulära identitet. Du ska krympa den gråzonen där många av dem lever, med hjälp av terrorn. Det många reagerat på med min text har varit att man då uppfattar det som att jag lägger skulden på vänstern för Breivik men det är inte det jag säger utan det jag säger är att om man beskriver sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna i termer av odemokratisk Franz von Papen, nyfascism, att man verkligen framställer det på det sättet, då har man ju skyndat på den konflikten. Då gör man i princip det som Breivik i rättegången sa att han ville uppnå. Då är man en del av det.– Jag håller nog inte helt med, för det skulle kräva att partier som ligger långt ut på högerkanten väljer sida och accelererar sin radikalisering. Den rörelse vi har sett de senaste fem, tio åren då de partier som tveklöst har rötter i betydligt mer radikala kretsar har i de politiska finrummen förändrats rätt mycket. Hur menar du då?– Ta SD som exempel. Hade de fått tjugo procent om de inte hade förändrats sedan 1990? Jag tror inte det. Tittar man på Sd:s väljare, som nu är tjugo procent av Sveriges befolkning, är det en mindre andel av dem som betecknar sig som någon sorts radikalnationalister än som betecknar sig som konservativa liberaler, i mitten, eller till och med socialdemokrater. I så fall har i någon bemärkelse Breiviks tanke misslyckats eftersom många av de här partierna har gått en annan väg. De partierna som har varit ”true”, så att säga, för fortfarande en tynande tillvaro. Det finns undantag, Gyllene Gryning som nämndes tidigare i samtalet var ett sånt exempel. Nu är merparten av partiledningen i det partiet bakom lås och bom för att de var radikalt våldsbejakande. Så även Grekland, ett land med en relativt sett rätt instabil demokrati, lyckades mota bort den radikalismen.British National Party har ju rasat samman helt och hållet de senaste tio åren. – Ja, och det sker för att den typen av radikalism kräver en uppoffring från dess medlemmar som väldigt få är beredda att leva med och en del till och med växer ur. Det är klart att det kommer nya hela tiden, Slovakien är ett land där det hela tiden kommer nya radikalhögerpartier där det ena är värre än det andra. Men deras väljarstöd är lågt, även om det kommer upp ibland mot sex-sju procent. Om man ska bryta den vallen för att få bredare folkligt stöd, då måste de göra någonting annat, eller att fundamentet i landet eller något annat förändras. – I viss mån har många missförstått vad som har skett i Europa på 2010-talet. Absolut har det skett en explosion av högerpopulistiska partier, men vad har hänt dessa partier när de har blivit större? Jag säger inte nödvändigtvis att det är bra men någonting sker ju med dem. Så de som hårdast kör på den här enhetsfrontstaktiken ökar konfliktnivån mycket. Då får man det som sker i USA, där även den tidiga traditionella högern i någon mån radikaliseras till slut. Det sker rätt mycket som ett svar skulle jag säga, på vad som händer långt ut på vänsterkanten i USA. Tack och lov så har vi inte något liknande i Sverige, det vill säga att även om vi har en stor vänster i Sverige så är den inte så radikaliserad, varken när det kommer till ekonomiska frågor eller identitetspolitiska frågor, att få ett motsvarande svar från högern utan den svenska högern är fortfarande rätt traditionellt beskedlig.Sven-Eric Liedman, idéhistorikern, han skrev en debattartikel häromdagen där han varnade för vad som kommer att hända med kulturpolitiken om SD får makt över den, eller får inflytande där. Det som är ironiskt med det är att Myndigheten för kulturanalys släppte en rapport för ett tag sen där man gick igenom hur politiskt styrd kulturen är i Sverige och att det ibland är direktpåverkan från politiker på kommunal och regional nivå men även från regeringens sida och central nivå. Man styr väldigt mycket och det påverkar film, musik, konst. Kulturutövarna anpassar sig till en styrande ideologi för att få stöd. Det handlar väldigt mycket om intersektionell analys och identitetspolitik. Du och jag skrev ju boken Så blev vi alla rasister där vi kollade på public service en hel del och man kan se att man har det där tänkandet som genomsyrar väldigt mycket. I min senaste bok – Genusdoktrinen – som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn så kan man se hur universiteten arbetar. De är myndigheter i Sverige och att man underställs politisk påverkan, både på vad man ska forska om, vem som ska få pengar och vem som ska få anställning. Det är mål man ställer upp från politikens sida. Vissa av de sakerna som finns i USA har vi också här, och där finns potential för svensk höger att i alla fall svara med att ta bort politik som finns på plats. En sista sak som jag tänkte att vi kunde prata om är rollen som Förintelsen, fascismen, Hitler och nu Breivik spelar i vårt kulturella medvetande. Vi är i mångt och mycket sekulariserade, det vill säga vi hänvisar sällan till Bibeln, Gud eller kristendomen i offentligheten för att ge kraft till våra argument. Däremot använder vi just fascism, nazism och Förintelsen som något slags nästan religiöst språk och en referensram som vi alla delar. Det där blir också problematiskt och komplicerar bilden för vi har å ena sidan den faktiska Förintelsen, det som skedde historiskt. Å andra sidan kan man säga som Åsa Romson sa under migrationskrisen att Medelhavet höll på att bli som Auschwitz. Och man kan också hänvisa till Auschwitz, till 1930-talet, till höger och vänster på olika sätt för att ge moralisk styrka till sina argument. Hur ser du på det där? Funkar liknelsen? Att man kan likna det vid en sekulär religion? Och är det bra eller dåligt i så fall?– Alltså, “sekulär religion” är nog ett begrepp jag skulle vara försiktig med att använda för det betyder så mycket. Men jag förstår din poäng. I västvärlden, eller i stora delar av den, så lever vi i en era av botgörelse. I Storbritannien och USA sker något slags mental avkolonialiseringsprocess där man vill göra upp med århundranden av imperialism, patriarkat och förtryck av olika slag. Kampen mot reaktionen som man ser i vår samtid, den länkas in i det här. För människor som vill vara en del av en stor berättelse, för jag tror att när man organiserar sitt liv i olika typer av narrativ, man beskriver sin kamp, man ser på sig själv: “vad är min del i det här stora dramat som är mänsklighetens historia”? Det här är definitivt en del av den stor berättelse att ingå kampen mot fascismen som på något sätt är reaktionens sista stora våldsdåd mot det anständiga. Det får en att känna att man är en del av något stort, något historiskt. Det är enklare att driva den här sortens idéer i länder som har varit väldigt långt bort från den historiska verkligheten. Sverige är ett ypperligt land egentligen. Det är lite svårare att använda de argumenten i länder som Danmark och Norge, som var ockuperade av fascismen, som hade faktiska nazistkollaboratörer. Det är svårare där. Men här, i Sverige, när Romson sa det där om Medelhavet, det är något väldigt lockande att använda sina största moraliska släggor man har. Det funkar på ett emotionellt plan, det funkar inte på ett sakpolitiskt eller konkret plan. Det fördummar.Även om det inte går att jämföra rakt av, så lyfter andra världskriget, nazismen, fascismen och Förintelsen fram vissa moraliska aspekter i tillvaron som vi annars kanske skulle missa. Jag är lite kluven till det för jag tycker liksom att de händelserna var unika på många sätt, men det finns något som gör att de var så unikt onda att man till varje pris vill undvika att något liknande ses igen, å andra sidan fördummas det många gånger och överanvänds så att det tappar sin laddning. Det perverterar det historiska minnet av de här händelserna. – Att det perverterar minnet är illa nog, men vad det kanske framförallt gör är att det fördummar vår förståelse för det som är riktigt farligt. För det som verkligen kan hända, för tecken i samtiden på att något håller på att gå åt helvete. Vaclav Havel, den tjeckiske oppositionsledaren och sedermera presidenten, han återkom till att det är väldigt viktigt att leva i sanning, även när det inte är enkelt. För det är enkelt att svepas med de stora narrativen, den moraliska svartvita uppdelningen. Men jag tror uppriktigt inte är att det är att leva i sanning eller förstå vad som händer. Och jag tror i många fall att det är att vanhelga offren för radikalism, och det finns många, även i vår tid. Det gör oss också sämre på att förstå riktigt farliga, samhällsomstörtande verksamheter, när vi använder det här på det slentrianmässiga viset, som exempelvis Annika Strandhäll gör. Det stärker inte Socialdemokraternas motståndskraft mot farlig radikalism. Det är att kokettera med det viktiga uppdraget som är att vara demokrat och för frihet. Det är nog det som provocerar mig mest. Det är i mångt och mycket ett opportunistiskt ljugande som känns enkel att använda för att det är så kraftfullt, för att det länkar in den kraftfulla berättelsen. Men man kommer inte att förstå sann radikalism när den väl träffar en. En sak med Förintelsen, en tanke som jag uppfattar har varit ganska betydelsefull, men jag kan inte säga exakt i vilken utsträckning. Det är den som kom till uttryck i Utrota varenda jävel som Sven Lindkvists bok från 1992 heter, att förintelsen är en logisk följd av Europas historia och att kolonialismen och imperialismen var ett slags generalrepetition. Så Förintelsen var ingen avvikelse, utan slutpunkten för europeisk civilisation fram till dess. När vi kollar på europeisk historia, vårt kulturarv, så måste vi enligt detta sätt att se på det, alltid se tidslinjerna framåt, i vilket avseende leder det här fram till förintelsen, nazismen, till de här brotten. Det gör också att vi blir väldigt självkritiska, kanske med viss rätt, men vi blir osäkra på vårt eget kulturarv för vi vet inte om det var en del i upptakten till det som ledde fram till syndafallet så att säga, förintelsen. Vad tror du? Är det närvarande när vi kollar på västerländsk och även svensk intellektuell historia? Kan man vara ohejdat stolt över det västerländska idé- och kulturarvet eller måste man vara vaksam på att Förintelsen lurar i många av idéerna?– Jag vänder mig emot att västerlandet skulle ha patent på oerhörda brott mot mänskligheten. Västerlandet var den första civilisation som hade den tekniska, administrativa möjligheten att på en gigantisk skala mörda människor. Därför skedde det först i västerlandet. Men oerhörd ondska och totalitära idéer, oavsett om de är religiös eller politisk skrud är inget som är reserverat för västerlandet det kan hända varsomhelst, i olika kulturer och det har hänt, många gånger. Tidigare också, både i väst, i Asien, i Afrika. Nu råkar det vara så att det är västerlandet som har gått längst med att göra upp med de idéer av radikal kollektivism, vare sig det är nationalism eller vad det nu kan vara som ger upphov till de här. Det är bra på många vis, men det kan också slå över i en hysterisk självkritik av närmast maoistiskt slag där man ska avkolonialisera sig själv på helt absurda vis. Det är klart att det kan slå över och det gör det hela tiden i väst just nu, och länkas in i den eviga kampen mot fascismen. Jag upplever det som att kommunismens brott är något man inte gjort upp med på samma sätt. Du kan säga att unga som är kommunister ändå vill något väl. Jag känner själv människor som var väldigt engagerade kommunister när vi varit unga. Jag har vänner fortfarande, inte så många, som kallar sig kommunister. Jag känner ingen som säger om nazister eller nynazister: ”Han var nynazist men han vill ändå väl”. Men så kan man säga om kommunister. Eller att man är en aktiv nynazist, “men en trevlig kille i övrigt”. Det finns inte samma laddning med kommunismen även om det som skedde under kommunismen är fruktansvärda brott mot mänskligheten det också.  – Vi har internaliserat det moraliskt på samma vis för att fascismen nedkämpades som aktiv politisk kraft 1945, sen var det slut. Det har bubblat men det har aldrig dykt upp, om man inte räknas Salazars Portugal och Francos Spanien, men som politik kraft har den varit död och varit död sen dess. Tack och lov dog Sovjetkommunismen som aktivt politiskt system. även om dess dödsryckningar håller på än idag, protester i Kuba och i Nordkorea finns det kvar. Men på grund av det det var et långt process där det var ett accepterat alternativt, även i Sverige ansågs det vara ett accepterat alternativ att vara Sovjetvänlig. Därför finns det inte samma behov av att göra upp med det. Dessutom har vi personer som har en bakgrund inom den radikala vänstern och kanske vuxit upp och lämnat de mest radikala åren, men det är inte samma skam att ha varit med i radikala kommunistiska organisationer som att ha varit med radikala nazistorganisationer. Det som Kjell-Albin Abrahamsson kallade för halvtidshumanism. Det skulle jag säga är en av västerlandets unikt existerande, konstiga sjukdomar.Vad är definitionen av det?– Det är att man har goda instinkter när det kommer till vaksamhet mot fascism och alla dess avarter, men man är fullkomligt tondöv när det kommer till någon sorts radikalism av annat slag. Möjligen att man har vaksamhet mot religiös extremism, om den är kristen. Men man inordnar den islamska radikalismen i någon sorts ”Ah, de som kritiserar det är suspekta så det är nog inte så farligt”. Det här förklarar kanske lite varför den moraliska narrativet slår väldigt hårt åt ena hållet, där det är en kamp att säga ”De radikala kommunisterna är inte farliga, hur många har de mördat?” Jag skulle vilja hävda att tack och lov radikalkommunism, revolutionär sådan, och revolutionär nazism är randfenomen idag. Även om det bubblar upp ibland med fruktansvärda konsekvenser, när terrorister gör något aktivt. Men vår tid är annorlunda och vi måste förstå den i sitt sammanhang, med sina många nyanser, och låta historien vara ett hjälpmedel och inte ett opportunistiskt verktyg som vi slår våra politiska meningsmotståndare i huvudet med.Många har beskrivit det men att en sak som möjliggjorde framväxten av nazismen var att man hade hela samhället var avtrubbat inför våld. Våld var något som folk tyckte var naturligt efter att ha legat i skyttegravar, på ett sätt som inte varit möjligt innan första världskriget. Idag skulle jag säga att våld mer än någonsin som en politisk verktyg är tabu och det är jag tacksam för. Om det skulle framkomma att ett parti har en paramilitär vinge i Sverige idag så är min gissning att stödet för det partiet skulle försvinna över en natt. Om det skulle framkomma att topparna i SD samtidigt sponsrar en paramilitär organisation som begår politiska våldsdåd mot meningsmotståndare, då skulle de där tjugo procenten i väljarkåren försvinna väldigt snabbt. Den typen av politik vill vi inte ha idag, vi är väldigt annorlunda jämför med det historiska 1930-talety som ledde fram till fascism och nazism och andra världskriget. Jag vill avsluta med att fråga dig, är vi på rätt sida av historien du och jag? Vad är det vi ska vara vaksamma mot? Är vi förblindade av vår egen ideologiska utgångspunkt som är något slags liberalkonservativa (eller konservatism i mitt fall)? Vad är vi blinda för? Vad ska vi vara rädda för eller vaksamma på? Små frågor– Jag tror ändå att den här observationen du gör är rätt pregnant för det här våldet som man kan se i vissa samhällen, som är en vardag, tyvärr tror jag att man ser det rätt mycket i USA just nu, både från den radikala vänstern och högern, att det är något som kan komma rätt snabbt. Om samhällets anständiga krafter som är emot våld och totalitära politiska redskap, den vaksamheten behövs alltid. Den är evig för vi är inte immuna mot snabba förändringar givet att samhället hamnar i djupa kriser, vare sig de är ekonomiska eller politiska eller sociologiska. Jag tror att så länge man har den insikten och förstår vad det är som driver radikalisering, vad är det som driver människor att ta steget bort från samtalet, orden, parlamentariska processer. – Vaksamheten behövs men den ska inte missbrukas. Det är möjligt att man får fel. Och att vi står inför en fascistisk diktatur om tio år. Men jag har väldigt svårt att se det. Men kanske vet Aftonbladet Ledare något vi inte vet. Om vi hamnar i en fascistisk diktatur om tio år hoppas jag att vi hamnar i samma fängelsecell så vi får tid att umgås lite mer, eftersom vi bor i olika städer och aldrig har tid att träffas. Stort tack ör att du var med i Rak höger, Adam Cwejman!Tack så mycket!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe