Podcast appearances and mentions of gunnar ekel

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.Eva-Lotta Hultén

Per Magnus Johansson och Jonas Gilbert samtalar om poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968). Vilket plats har Ekelöf som poet idag och hur var hans relation till surrealisterna och till psykoanalysen?   Det är på sin höjd ett fåtal svenska poeter från 1900-talet som har en lika eller mer central ställning än Gunnar Ekelöf. Från debuten 1932 med sent på jorden till den sista diktsamlingen Vägvisare till underjorden från 1967 gav han ut 14 diktsamlingar -- utöver samlingsverk och ett stort antal artiklar, essäer, recensioner.   Jonas Gilbert är bibliotekarie och bibliotekschef på Högskolan i Borås. Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, docent i idé- och lärdomshistoria och författare. Samtalet är inspelat på Per Magnus Johanssons mottagning 10 maj 2025.   Ljudklipp från: https://www.ekelut.dk/ekeloifiana/eMusic.html Arche Podcast drivs av tidskriften Arche, läs mer här: https://www.arche.se/    

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-12-19.Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer."Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.Annina Rabelitteraturkritiker och kulturskribent Böcker som nämns i essän:Madeleine Gustafsson, Påminnelser, DaidalosJames Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Idag är det Birro och Hugo som styr spökskeppet Studio Allsvenskan.Vi börjar att snacka om att poeten Gunnar Ekelöf ofta cyklade omkull på fyllan...Det finns många poddar om fotboll i Sverige men vi törs lova att ingen annan bjuder in er till den här sortens samtal...Så välkomna in. Allt är fritt, allt är möjligt...Birro har en spaning om att plussa sina medmänniskor och sen kastar vi oss över den fina matchen i Göteborg där Hugo kommer att tänka på filmen Pearl Harbor när han ser Gais spela fotboll.Vi funderar också över vad AIK egentligen vill göra och vilket lag man vill vara.Vi dukar också upp ett digert Silly-bort med både bekräftade och förväntade övergångar.Studio Allsvenskan är en stolt och udda fågel och vi finns med er varje dag hela sommaren.Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Clas Göran Söllgård Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag tror på den ensamma människan” av Gunnar EkelöfDIKTSAMLING: Färjesång (Bonniers 1941)MUSIK: Trad. från England: Scarborough fairEXEKUTÖR: Plinio Fernandes, gitarr och Sheku Kanneh-Mason, cello

Debutplattan Folkhemskt släpptes för drygt 1 år sen och Grevens tid är nu i fullt sjå med att släppa sin andra platta som Tobbe och Stellan såklart pratar mer om, men vi betar även av en hel dela andra ämnen så som: Skivsläpp på julafton, Studion ruskväder, Hells Angeles och Iggy pop, 100 gamla mikrofoner, Europe, Hasch och hallonbåtar, basen rätt in i magen, svenska eller engelska texter, Upplands Väsby, Gunnar Ekelöfs ABC och mkt mkt mera

Debatten om konflikten i Midtøsten fylles med påstander og begreper som folkemord, brudd på folkeretten, menneskerettighetsbrudd og mye annet. Vi spør ekspertene Gunnar Ekeløve-Slydal og Cecilie Hellestveit hva som egentlig er situasjonen og hvilke regler som gjelder i krigen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu kommer Jesper Högströms biografi om poeten Gunnar Ekelöf - Minnet och rädslan heter den. Den har tagit fem år att färdigställa och han har gjort en manöver kring den kolossala tolkningsapparaten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gunnar Ekelöf har lyckats bevara sin outsiderexistens genom decennierna och och hans poesi når ständigt nya generationer trots att han varit död i mer än 50 år. Jesper Högström har velat närma sig människan Gunnar Ekelöf, hans besatthet vid barndomen, fantasivärldarna och folkhemskritiken, ”alkohålen”, vantrivseln och skaparrusen, allt det där som blev virke till dikterna.Och hur var Gunnar Ekelöf egentligen hemma? Han flyttade ständigt, hade med tiden en hel stab som tog hand om honom, och från 50-talet och framåt hyllades hans diktsamlingar av en enhetlig kritikerkår. Men han gillade att brodera, och gav gärna heminredningstips till sina vänner, van som han var att sedan ungdomen möblera sina fantasivärldar, han var inte för inte son till en mor som handlade med antikviteter.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seEtt reportage av Katarina WikarsProducent: Andreas Magnell

Sommaren 1950 hälsar radiojournalisten Åke Falck på hemma hos Gunnar Ekelöf i vad poeten kallar ett gammalt ruckligt hus på Hölö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han försöker arbeta men är för orolig. Temat är siesta men Gunnar Ekelöf har aldrig ägt en hängmatta men fallit ur en väns. Han drömmer dock om ett spartanskt inrett rum med en hoprullad hängmatta och en resväska.

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Poeten Gunnar Ekelöfs liv och skrivande är i fokus i Jesper Högströms nya biografi Minnet och rädslan. Mikael Timm och Ulrika Knutson diskuterar om vi får veta något nytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MÖNSTERGURUN KAFFE FASSETT PÅ MILLESGÅRDENPå Millesgården i Stockholm blommar det just nu, trots nollgrader på nätterna. Det är stickgurun och textilkonstnären Kaffe Fassett och hans kreativa kollektiv som tagit över lokalerna med broderade kuddar, blommiga tyger och stora lapptäcken. Kaffe Fassett har varit ett namn i textil-Sverige sedan 80-talet när hans bok ”Praktfulla broderier” kom ut på svenska. Han har ställt ut sina stickade tröjor och korsstygnsbroderier både Nordiska museet (1990) och på Prins Eugens Waldemarsudde (2006) och hemma i England på ärofyllda Victoria & Albert museum. Nina Asarnoj har träffat Kaffe Fassett, född 1937, på Millesgården DET JUDISKA FOLKETS EUROPEISKA HISTORIA I NY BOKDet judiska Europa mellan den franska och den ryska revolutionen är ämnet i ”Vakna mitt folk! av Eva Ekselius. Det handlar om den så kallade askenasiska judendomen alltså de judar som bosatte sig i norra och östra europa under medeltiden och som skapade sin kultur där. Författaren till boken, Eva Ekselius, är gäst i programmet.OBS OM JANE AUSTEN SOM BREVSKRIVARE I dagens OBS-essä får vi stifta bekantskap med en brevskrivare som inte var särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Det handlar om Jane Austen. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst hennes brev, och funderar över betydelsen av rätt mottagare. Denna essä sändes första gången 2017.Programledare: Gunnar BolinProducent: Nina Asarnoj

UPPLÄSNING: Clas Göran Söllgård DIKT: ”Afton (Stagnelius)” av Gunnar EkelöfDIKTSAMLING: Sorgen och stjärnan (Bonniers 1936). Hämtad ur Dikter (Månpocket 1991), en version som har bearbetats lätt av Gunnar Ekelöf själv. MUSIK: Gunnar de Frumerie: Sarabande ur Svit i gammal stilEXEKUTÖR: Bayerska radions orkester, Ivan Repušić, dirigent

Verbalprogrammet i Drammen Sacred i år avsluttes med et dypdykk i Russlands mørke kroker. Hvem er egentlig despoten i Kreml og kan vi forstå noe av tenkemåten hans? Gunnar Ekeløve-Slydal er assisterende generalsekretær i Helsingforskomiteen og har stor erfaring og kunnskap med arbeidet for menneskerettigheter, blant annet i Russland.«Jeg tror på en mer menneskevennlig verden – og et raust arbeidsliv, der emosjonell styrke og bevissthet har en sentral plass», sier forfatter og foredragsholder Kathrine Aspaas. Hva slags raushet ville hun ha møtt Putin med?Denne samtalen skjedde i Drammensbiblioteket torsdag 21. september og var den fjerde og siste av fire samtaler i serien Ordet er dekket.Samtalen ble strømmet direkte på Drammen Sacred sin Facebook-profil. Etter avtale med festivalen publiseres den her som en bonusepisode av Ypsilonsamtaler der også samtalen er tilgjengelig i videoopptak.Du finner alle episodene www.ypsilonsamtaler.no der du også kan finne episoder etter tema og andre kriterier. Se også oppdatert informasjon om Drammen Sacred Music Festival her: www.drammensacred.noProduksjon video og stillsbilder: Ahmet Dogan. Lyd: Martin NordliYpsilonsamtaler er en podkast av og med Ivar Flaten for Kirkelig Dialogsenter Drammen. Ypsilon er den ikoniske gangbroen overDrammenselva. Drammen er elveby og en by for brobyggere. Ivar inviterer mennesker til samtale der kulturmøter og samfunnsliv er tema. De inviterte har bidratt - og bidrar til at verden blir et bedre sted gjennom arbeidsliv, frivillig innsats og samfunnsengasjement på ulike måter.Drammen kommune har omtrent 100.000 innbyggere med røtter i over 150 nasjoner. Her lever mennesker med veldig mange ulike historier, kulturelle referanser og religiøse tradisjoner. Gjennom 15 års prestetjeneste og like lang dialogpraksis, har Ivar snakket med svært mange mennesker og fått et stort nettverk.Kulturmøtene i internasjonale Drammen er rammen for samtaler med livshistorier, kunnskap om forskjellige tenkemåter og levemåter - og mye materiale til refleksjon. Kort sagt vil Ypsilonsamtaler gi deg muligheten til lå bli litt mer kjent med mange fascinerende mennesker. En ny episode av Ypsilonsamtaler kommer hver torsdag. Vi er takknemlige for innspill og forslag! Send oss gjerne en e-post!Vignettmusikk: Ole Jørn MyklebustTeknisk rådgiver: Are Tågvold FlatenLogo: Svanhild RohdinTeknisk produksjon: Ivar Flaten Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

Flera av landets största kulturinstitutioner som befinner sig i ekonomisk kris. Hör kulturekonomen Tobias Nielsén som ser kulturens värde för för kommuners och regioners ekonomiska styrka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckan skrev Nationalmuseums tidigare chef Susanna Pettersson en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Nationalmuseum kan tvingas flytta”. Anslagen täcker inte hyra och löner längre. Och det är flera av våra största kulturinstitutioner som befinner sig i kris: Naturhistoriska museet, Kungliga Operan och Medeltidsmuseet som snart ska stänga. Varför är synen på kulturen som tärande så cementerad i debatten? Kulturekonomen Tobias Nielsén från förlaget Volante kommer till studion. Han ser kulturen som helt avgörande för kommuners och regioners ekonomiska styrka och förmåga att attrahera nya invånare och företag.KONSTNÄRLIGT SKOGSUTBYTE MELLAN SARA-VIDE ERICSON OCH TILDA LOVELLKonstnärerna Sara-Vide Ericson och Tilda Lovell ställer ut på Bonniers Konsthall i Stockholm. Båda använder skogen och marken i Hälsingland, där båda bor, i sina verk. Sara-Vide i form av stora målningar med motiv från åkrarna, sjön Voxnan och skogen. Tilda bygger rent konkret skulpturer och miniatyrlandskap med material hon hittar i landskapet: mossa, fågelkranier, rotvältor och grenar. Men vad händer i museirummen när två besläktade konstnärskap ska samsas om utrymmet? Vem bestämmer om det ska vara ljust eller mörkt i skogen?Utställningen pågår på Bonniers Konsthall 30 augusti - 29 oktober 2023.REN ENERGI NÄR THE HIVES TURNERARRockbandet The Hives bildades 1993 i Fagersta och under sina första tjugo år la de världen för sina fötter. Flitigt turnerande, alltid med enhetliga svartvita scenkläder och högintensiva hitlåtar som ”Hate to say I told you so”. Sedan kom problemen: ekonomiska tvister, avhoppade bandmedlemmar, covid och inställda spelningar.Men nu är The Hives tillbaka - och det med kraft. Tidigare i höstas släppte de albumet ”The Death of Randy Fitzsimmons” och under hösten är de ute på turné i Europa och USA. P1 Kulturs Anna Tullberg har träffat bandets sångare Howlin' Pelle Almqvist.BOKHÖSTEN TOLKAD AV LINA KALMTEGKulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg går igenom bokhöstens höjdpunkter. Nedan följer en lista på de titlar hon tar upp i programmet.LITTERATUR HÖSTEN 2023”Jävla karlar” av Andrev WaldenUtgiven.”Repris” av Johan KlingUtgiven.”Om uträkning av omfång 1” av Solvej BalleUtgiven.”Själens telegraf” av Amanda SvenssonUtgiven.”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri4/9”Empusion” av Olga Tokarczuk4/9”Stacken” av Annika NorlinSeptember.”Minnet och rädslan” – En biografi över Gunnar Ekelöf av Jesper HögströmSeptember.”Ett spöke i strupen” av Doireann Ní Ghríofa19/9”Gammal kärlek” av Margaret Atwood25/9.”Skärvorna” av Bret Easton Ellis7/10”Sniglar och snö” av Agneta Pleijel9/10.”Samtalen” - en bok om och med Mamma Andersson av Cilla Naumann och Karin Mamma Andersson.20/10”Zorn - ett liv, en tid” av Per Svensson.25/10.”Falsk hare” av Fernanda Melchor.December.OBS OM AMERIKANSKA ANNIE DILLARDS ESSÄKONSTRadioessäprogrammet OBS fyller sextio år i år och handlar denna vecka om essän som genre såväl som om några av dess främsta utövare. När man talar om essäistik så talar man förstås om stil och idéer. Men en av de absolut viktigaste sakerna för en god essäist torde vara blicken. Hur man närmar sig världen, människorna och tankarna. Och amerikanska Annie Dillard som skrivit boken ”Att lära en sten att tala – expeditioner och möten”, har en helt egen blick. En blick som trollbundit kulturredaktionens Katarina Wikars.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

UPPLÄSNING: Gunnar Ekelöf Första rad: Det är till tystnaden du skall lyssna LITTERATURVECKAN I P1 2023: DIKT OM DIKTDIKTSAMLING: "Opus Incertum" (Bonnier 1959)MUSIK: Karol Szymanowski: Mazurka op 50:1EXEKUTÖR: Marc-André Hamelin, piano

UPPLÄSNING: Lars-Erik Berenett (ur SR:s arkiv) DIKTSAMLING: "Dikter. I urval av Gunnar Ekelöf" (Albert Bonniers förlag 1968)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Wenn wir in höchsten Nöten seinEXEKUTÖR: Angela Hewitt, piano

I veckans program handlar det om vårdikter. Varför är våren perfekt att dikta om? Vi fyller studion med lyssnarnas önskedikter och författarna Ida Linde och Daniel Sjölin har med sig egna favoriter. De senaste veckorna har lyssnarna skickat in sina favoritvårdikter. Några av dem läser vi i Lundströms Bokradio. Våren som tema återfinns på många olika håll i klassikerpoesin. Hur ser det ut hos nutida poeter? Ida Linde och Daniel Sjölin har botaniserat bland både gamla och nya vårdikter och samtalar om sin inställning till våren. – Plötsligt så kommer den här brutala kraften i naturen. Man kan få ångest för mindre om man inte ställer sig upp och går med, säger Daniel Sjölin. – När jag började läsa dessa vårdikter slog det mig att jag alltid trott att hösten är början. Men det är så klart på våren allt är nytt, säger Ida Linde. Vårdikter i programmet:Vårkväll, Sonja Åkesson.Snödroppar, Louise Glück.Blåsipporna, Tomas Tranströmer. Vor, vor! Steinn Steinarr.Spring Wedding, Richie Hofmann (Vårbröllop, övers Ida Linde).Ja visst gör det ont, Karin Boye.Efter en svår vinter, Gunnar Ekelöf.Promenad i naturen, Elmer Diktonius.Den första kärleken, Johann Wolfgang von Goethe.En liten elefant ..., ur Fång-lada, Madeleine Gustafsson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Fredrik Wadström

Uppläsning: Monica Wilderoth DIKTSAMLING: Strountes (1955)MUSIK: Haflidi Hallgrimsson: Lullaby on a winter's nightEXEKUTÖR Susanne Kessel, piano 

Dikt: ur East Coker Översättning: Gunnar Ekelöf Uppläsning: Emil Almén Det har gått hundra år sedan T S Eliots Det öde landet publicerades och satte outplånliga spår i litteraturhistorien. När diktsviten gavs ut i bokform december 1922 uppfattades den som ett svar på en värld i spillror i första världskrigets efterdyningar. Karin Boye, som tillsammans med Erik Mesterton översatte dikten till svenska 1932, förklarade att Eliot har lyckats ge ett så starkt uttryck för en levande vånda i tiden som det bara är den stora dikten förunnat.Eliot befann sig de modernistiska kulturkretsarnas centrum, tillsammans med författare som W B Yeats, Virginia Woolf och Ezra Pound, som 1915 lyfte fram hans dikt J. Alfred Prufrocks kärlekssång.Eliots kanske mest populära verk "De knepiga katternas bok" gavs ut 1939 och ligger till grund för musikalen Cats. 1948 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi.Diktsamling: Fyra kvartetterMUSIK Frédéric Chopin: Vals nr 18 a-mollEXEKUTÖR Valentina Igosjina, piano

Uppläsare: Etienne Glaser Önskad av: Lars Möllberg med flera Diktsamling: "Färjesång" (Bonniers, 1941)Musik Karol Szymanowski: Etyd för piano opus 33:5Exekutör Clare Hammond, piano

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.Programmet sändes första gången i oktober 2021.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Uppläsning: Emil Almén DIKTSAMLING: Köp den blindes sång (1938)MUSIK Franz Liszt: Schlummerlied ur JulgranenEXEKUTÖR BBC:s konsertorkester, Barry Wordsworth, dirigent

Första rad: En värld är varje människa Önskad av: Solweig Johansson i Karlstad Uppläsning: Etienne Glaser (inspelning ur vårt arkiv)  Diktsamling: Färjesång, Bonniers, 1941 MUSIK Jean Sibelius: Berceuse EXEKUTÖR James Ehnes violin, Andrew Armstrong piano

IS dreper, voldtar og torturerer, men blir ikke straffet. Jusforsker Sofie Høgestøl forklarer hvorfor. Medvirkende: Thomas Hegghammer, Gunnar Ekeløve-Slydal og Nariman Hame. Hør episoden i appen NRK Radio

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före. Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar. I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne. Barn är ju så ointressanta! Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta! Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta. Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl. Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem. Idag tänker vi väl inte längre så? Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så? Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan." Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig. De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige? Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna. Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv i hans tycke till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra. Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång. Eva-Lotta Hultén

Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt. Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skeppsbrott i vattnen runt Tjärven och Söderarm beslutades dock  att göra den lilla klippan till en fyrplats, då den tidigare angöringsfyren Söderarm befunnits otillräcklig och dessutom saknade mistlur. Det mest anmärkningsvärda med Tjärvens fyr är dock inte den svårtillgängliga placeringen, utan den ambitiösa gestaltningen. Arkitekten John Höjer valde nämligen att utforma fyren som en medeltida borg, med krenelerade bröstvärn, burspråk, torn och rundade fönster. Detta trots att byggnaden endast skulle beskådas av sjöfarare på avstånd, och av den stackars fyrpersonalen från Söderarm, som turades om att bemanna Tjärven i tvåveckorsperioder. Det fantasieggande sagoslottet som reste sig ur havet väckte diktaren Gunnar Ekelöfs intresse. I diktsamlingen Köp den blindes sång från 1938 finner man dikten Tjärven, där Ekelöf frågar: Vem flyttade slottet hit och satte det på ett ödsligt skär? Vem tog det ur öknen, djinn eller ande, vem bor i de hundra gemaken, nymf eller fe? Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger dit upp ur de svartblanka vatten? 1956 renoverades Tjärvens fyr. Vid det laget hade de historiserande stilarna kommit ur modet till förmån för den strama funktionalismen. Dekorationerna skalades bort och fasaden kläddes med tidstypiska eternitplattor, vilket ansågs vara framtidens material. Mig veterligt har ingen diktare skaldat om den eternitklädda kuben, men skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har förlagt en berättelse om zombier till den lilla ön. Den medeltidsinspirerade sagoarkitekturen var av ett slag som idag med största sannolikhet skulle avfärdats som pastisch av dem som anses företräda den goda smaken, å andra sidan var den på många sätt typisk för sin samtid, som excellerade i arkitekturhistoriska referenser, om än kanske inte så ofta  i fyrsammanhang. Byggandet kring det förra sekelskiftet präglades av en hämningslös entusiasm inför arkitekturhistorien. Stilar ur det förflutna blandades hej vilt, men skapade tillsammans en helhet som vunnit uppskattning av eftervärlden. Till Sveriges och Stockholms lycka sammanföll denna eklektiska tidsålder med Stockholms mest expansiva fas. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Mellan åren 1880 och 1890 bebyggdes 2000 tomter i Stockholms innerstad. Nästan hela den nuvarande stenstaden tillkom under detta decennium. I dag tycks de flesta vara överens om att resultatet blev lyckat. De lägenheter som uppfördes under denna period är de mest attraktiva i dag. Stenstadens popularitet är resultatet av god stadsplanering i kombination med god arkitektur. Denna typ av stadsbyggande skulle dominera fram till slutet av tjugotalet, då det utmanades av, och sedermera konkurrerades ut av, ett annat sätt att planera och bygga: funktionalismen. Skillnaden mellan den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition som den också kallas, och funktionalismen, är mer än en fråga om stil. Det var två helt skilda ideologiska paradigm som ställdes mot varandra. Arkitekturhistorien fram till funktionalismens genombrott är en historia av ständiga experiment. Lyckade grepp kopierades, misslyckade grepp förkastades. Därför är den traditionella arkitekturen paradoxalt nog ofta mer funktionell än den funktionalistiska, eftersom de senare förkastade den nedärvda kunskapen från föregångarna. Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Det gällde inte bara den specifika platsens historia, utan arkitekturhistorien i största allmänhet. Det finns en lekfullhet i stilvalen kring förra sekelskiftet som gav oväntade resultat. På Strandvägen i Stockholm samsas en rad historiska stilar i vad som likväl bildar en sammanhängande helhet. Ett talande exempel är Bünsowska huset, till vars utformning arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerades av de renässansslott som han sett på resa i Loiredalen. Arkitekturen i klassisk tradition skiljer sig också från den modernistiska i synen på skönhet. De traditionella arkitekterna ville bygga vackert, och lutade sig därvid på den samlade erfarenheten ur arkitekturhistorien. Trots att skönhet är ett ämne som debatterats sedan antiken är det inte ovanligt att den samlade kunskapen på området avfärdas med relativiserande slagord som att skönheten ligger i betraktarens öga. Därför tenderar försvarare av klassisk arkitektur lämna de teoretiska resonemangen därhän och istället hänvisa till opinionsmätningar och attitydundersökningar som visar att människor alltjämt föredrar traditionell arkitektur. Men skönhet är inte en helt och hållet subjektiv fråga. Redan Pythagoras kunde till exempel på 500-talet före Kristus konstatera det gyllene snittets betydelse för vår upplevelse av harmoni. Den traditionella arkitekturen är en flera tusen år gammal experimentverkstad där denna typ av insikter empiriskt prövats. Opinionsmätningar bekräftar empirin. Modernisternas motstånd mot historiserande arkitektur springer ur Sigfried Giedions idé om stadens årsringar, att varje byggnad måste spegla sin tillkomsttid. De flesta skulle nog säga att de historiskt inspirerade byggnaderna på Strandvägen speglar sin tid i lika hög grad som de brutalistiska byggnaderna runt Brunkebergs torg. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. Att verka i en tradition är inte att vilja vrida klockan tillbaka eller att vilja förvandla staden till ett museum. En tradition är en organisk process av ständigt framåtskridande. Den som kontrasterar det sena 1800-talets mångfald inom arkitekturen mot efterkrigstidens bedövande likriktning blir varse hur begränsad den blir som vill bryta med traditionen och klippa banden till historien. Sverige kring förra sekelskiftet var ett mycket fattigare land än Sverige idag. Att bygga hus var både dyrare och mer komplicerat. Ändå lades så mycket mer vikt vid byggnaders utformning och estetik än idag. Det sena 1800-talets industrilokaler, som Kvarnen Tre Kronor eller Münchenbryggeriet är idag uppskattade märkesbyggnader. Ingen möda sparades när nya byggnader skulle utformas. Inte ens om de låg på ett avlägset skär i Ålands hav. Historien tog inte slut, vare sig med modernismen eller det kalla kriget. Människors upplevelse och behov av skönhet försvann inte med industrialiseringen. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert. I dag befinner vi oss på ungefär lika långt avstånd från den historiserande sekelskiftesarkitekturen som från funktionalismens genombrott. Vi kan välja om vi vill vara en civilisation som reser riddarborgar ur havet, eller en som klär dem i eternit. Lars Anders Johansson

Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström. När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft  kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Uppläsning: Christian Fex DIKTSAMLING: Opus Incertum (1959) MUSIK: Hearts Ease av Frank Bridge  EXWKUTÖR: Mark Bebbington

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Sökandet efter den rena och eviga sanningen leder alltid in i dess motsats. Författaren Mattias Hagberg spårar det irrationellas roll i tänkandets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 7 maj 2020. Tanken är att göra ett kolossalt teaterstycke. Kompromisslöst och sant. [---] Ett teaterstycke som är stort, ärligt och svårt. Orden tillhör dramatikern Caden Cotard, huvudpersonen i Charlie Kaufmans film Synecdoche, New York från 2008. Med pengar från ett mycket fördelaktigt stipendium ska han skapa det totala konstverket, en teateruppsättning som är fullständigt realistisk och därmed rakt igenom sann. Han hyr en väldig hangar i teaterdistriktet i New York och påbörjar repetitionerna, men projektet förlorar alla proportioner (rimlighet). Det stora och kompromisslösa tar sig snabbt megalomaniska proportioner. Ett helt igenom realistiskt verk kräver nämligen inget mindre än att det är en exakt kopia av verkligheten. I hangaren påbörjar Caden Cotard bygget av en fullskalig reproduktion av kvarteren i New York där pjäsen ska utspela sig. Men han inser under arbetet att inte ens detta räcker. Sanningen fordrar att han bygger hela New York i naturlig storlek, ja, kanske hela världen. Caden Cotards ambitioner rör sig obönhörligen mot det absurda sanningen blir ett monster. Charlie Kaufman anspelar så klart på Jorge Luis Borges klassiska kortnovell Om exakthet i vetenskapen, om ett rike där kartritarna uppnått en sådan precision att deras kartor är lika stora som landet de avbildar. I Lars Gustafssons roman En biodlares död finns en science fictionhistoria med ett liknande motiv. På en avlägsen planet existerar en civilisation som befattar sig direkt med verkligheten utan några symboliska mellanled. Varelserna på planeten kan inte föreställa sig att ett tecken på ett papper eller ett ord kan föreställa något annat än sig självt. Ska de kommunicera måste de helt enkelt visa upp det som de menar. Vill de säga en varm sten måste de plocka med sig en varm sten. Vill de berätta om ett särskilt äppelträd måste de visa upp just det äppelträdet. I denna civilisation är lögnen omöjlig men också all vettig kommunikation. Sanningens pris är högt, konstaterar Lars Gustafsson kort. Drömmen om sanningen om ett rationellt och klart språk som klär av verkligheten har länge funnits som en kraftig ström i det västerländska tänkandet, såväl inom konst som vetenskap. Men det helt rationella föder alltid sin motsats det irrationella. Det är denna födelse som Charlie Kaufman och Lars Gustafsson så övertygande gestaltar. Det vill säga, själva övergången från det förnuftiga och logiska till det orimliga och befängda, det där förloppet när logiken faller samman. Det finns många liknande berättelser inom konsten och litteraturen, men frågan är om inte den starkaste ändå återfinns inom idéhistorien. I början av förra seklet satte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein ner och påbörjade en brutal rensning av filosofin. Han ville bli av med allt gammalt och nå fram till ett rent och klart tänkande. Han tog avstamp i logiken och naturvetenskapen men landade till slut ändå i det mystiska. Hans Tractatus logico-philosophicus är en tunn skrift med filosofiska postulat som slutar med en dunkel sats som blivit klassisk: Om det man inte kan tala måste man tiga. Wittgensteins Tractatus kan läsas som en slingrande resa mot intellektets mörka hjärta, mot den punkt där det outsägliga bryter in. I boken Irrationality A History of the Dark Side of Reason formulerar idéhistorikern Justin Smith allt detta enkelt och elegant: Det är irrationellt att försöka eliminera det irrationella, såväl i samhället som i vårt personliga tänkande. Eller som litteraturvetaren Steven Connor uttrycker det i boken The Madness of Knowledge: Kunskap är galenskap, eftersom vi aldrig kan veta vad det är vi inte vet. Nåväl, de här insikterna är inte särskilt nya; att sanningen är en sällsam gäst har länge varit en naturlig del av det intellektuella livet, åtminstone sedan Friedrich Nietzsche fattade pennan och började skriva ner sina tankar i slutet av artonhundratalet. Ändå är det som att vi ständigt måste bli påminda om detta. Som om vårt samhälle, med sina gamla drömmar om det rationella, gång på gång faller tillbaka till idén om det sanna, eviga och äkta. Steven Connor talar i The Madness of Knowledge om en sorts patologisk kärlek till den absoluta kunskapen, till den där föreställningen om det sanna och rationella, som i förlängningen alltid bygger på språkets möjlighet att avbilda verkligheten så som den är. Han har till och med uppfunnit ett namn på denna patologi, på denna västerländska folksjukdom. Han kallar den för epistemofili, ungefär sjuklig kunskapskärlek. Denna sjuka grasserar ofta inom konsten, med den återkommande vurmen för det autentiska. Och den infekterar gång på gång det politiska livet med föreställningen om att samhället går att styra rationellt, som en maskin. Det vill säga att politik inte handlar om att bryta olika intressen mot varandra och hitta kompromisser, utan om att komma fram till den rätta lösningen på byråkratiska problem. Finns det då något botemedel mot denna sjuka? Steven Connor knyter an till en pragmatisk tradition inom filosofin och lyfter fram fantasin, alltså vår mänskliga förmåga att skapa, leka och skämta, som en verksam medicin. Enligt honom är det bara med fantasins hjälp vi klarar av att tänka bortom de enkla dikotomierna, bortom begrepp som sant och falskt, rätt och fel, ont och gott, och istället premiera sådant som samtal och dialog. Det är i leken, humorn och i den gestaltande konsten och litteraturen som vi kan omfamna kunskapens begräsningar och inse att det irrationella alltid är en naturlig del av vår verklighet. Eller, för att återvända till Wittgenstein och en tilltalande bild ur hans liv: I ett möte med den så kallade Wienkretsen och dess positivistiska filosofer i början av trettiotalet satte han sig med ryggen åt dem och avbröt deras diskussioner om logikens väg till sanningen genom att läst högt ur en av Knut Hamsuns romaner. På ett ställe skriver Wittgenstein: Vi känner att till och med om alla vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret. Det är vackert och mättat. Wittgenstein rörde sig oundvikligen mot den gräns där hans intentioner blev obegripliga, där tanken och språket upplöstes och det irrationella började sippra in, där filosofin själv blev till poesi. Mot slutet av Tractatus skriver han: Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens. Ja, kanske är det dit allt detta leder oss, till ett meningslöst struntprat, till ett dravel som är svammel, som är ett bladder och ett pladder. Kanske är det just här, i språkets övergång till nonsens, som vi når en insikt. Vem vet? Gunnar Ekelöf har fångat detta på ett elegant sätt: Det enda som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är det som i detta är någonting annat! Hos Ekelöf blir själva språket en lek. Men, kanske är det ändå till slut katten i Alice i Underlandet som uttryckt allt detta bäst: Här är vi galna allihop, sa katten, Jag är galen. Du är galen. Hur vet du att jag är galen, frågade Alice. Det måste du vara, sa katten. Annars hade du inte kommit hit. Mattias Hagberg, författare

Dikt: ur""Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter" 1a rad: Så många på denna tröskel Uppläsning: Josefin Iziamo Urval: Gunnar D Hansson I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                                  Gunnar D Hansson Diktsamling: "Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter"  (2020) MUSIK Max Reger: Wiegenlied G-dur EXEKUTÖR Ulf Wallin, violin, Roland Pöntinen, piano

Dikt: ur""Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter" 1a rad: Jag bar en melodi i mina händer. Uppläsning: Josefin Iziamo Urval: Gunnar D Hansson I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                                 Gunnar D Hansson Diktsamling: "Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter"  (Norstedts, 2020) MUSIK Max Reger: Wiegenlied G-dur EXEKUTÖR Ulf Wallin, violin, Roland Pöntinen, piano

Dikt: ur""Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter" 1a rad: Aldrig spelade ljuset så vitt och guldgrönt som där Uppläsning: Josefin Iziamo Urval: Gunnar D Hansson I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                                  Gunnar D Hansson Diktsamling: "Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter"  (2020) MUSIK Selim Palmgren: Vaggvisa EXEKUTÖR Izumi Tateno, piano

Dikt: "Kamp" Urval: Gunnar D Hansson Uppläsning: Josefin Iziamo I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                                          Gunnar D Hansson DIKTSAMLING: Sedan kan allting hända. Efterlämnade dikter (Norstedts, 2020) MUSIK Eskil Hamberg: Andra satsen ur Les adieux EXEKUTÖR Vilnakvartetten

Dikt: ur "Kyrie" 1a rad: Man måste börja där man står. Uppläsning: Josefin Iziamo Urval: Gunnar D Hansson I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                Gunnar D Hansson Diktsamling: "Kyrie" 1955 (omtryckt i Vem vänder i ljus mitt mörker. Samlade dikter (Norstedts, 2020) MUSIK Paul Reade: Mists ur The Victorian kitchen garden EXEKUTÖR Michael Collins, klarinett, Michael McHale, piano

Dikt: ur "Dikter i juli" Första rad: Livet skakar oss av sig - inte med tankens grymhet Urval: Gunnar D Hansson Uppläsning: Josefin Iziamo I höst har Anna Greta Wides dikter utkommit i en diger tvåbandsutgåva. Det andra bandet innehåller aldrig förut publicerade dikter, vilka nyligen återfunnits i en liten halvmåneformad resväska i hennes kvarlåtenskap. En sensationell nyupptäckt. Anna Greta Wides diktning har sina rötter i svensk 30-tals- och 40-talslyrik. Det är där hon lär sig, av Karin Boye, av Gunnar Ekelöf. Men rösten och diktionen är hela tiden omisskännligt hennes egen. I de sista diktsamlingarna blir hon formmässigt allt djärvare, och förnyelsen blir än tydligare i de efterlämnade dikterna. Hon finner nya lyriska uttryck för ett slags inre förvandling. Inte sällan i aforistisk förtätning. Ofta djupaste allvar, ofta självironi och munterhet alltid en osviklig säkerhet i de svåraste och de mest omöjliga av livets stora frågor. Styrkan i hennes dikt har inte avtagit. Återupptäcktens tid har kommit.                                                                         Gunnar D. Hansson Diktsamling: "Dikter i juli" (1955) omtryckt i Vem vänder i ljus mitt mörker.Samlade dikter (Norstedts, 2020) MUSIK Eugène Ysaÿe: Saraband ur Soloviolinsonat nr 4 e-moll EXEKUTÖR Alina Ibragimova, violin

Första rad: Jag känner ej den rymd Översättning: Gunnar Ekelöf Uppläsning: Anna Pettersson Diktsamling: "Nelly Sachs. Dikter" (ny samlingsvolym utgiven av Faethon, 2020) MUSIK Czesaw Marek: Berceuse EXEKUTÖR Ingolf Turban, violin, Jitka Cechova, piano

Uppläsning: Lotti Törnros Diktsamling: Sent på jorden MUSIK Alexander Glazunov: Chant du Ménestrel EXEKUTÖR Wen-Sinn Yang, cello, Ryska nationalorkestern. Dirigent: José Serebrier

Han var outsidern som tog den europeiska modernismen till Sverige, samtidigt om han plågades av svek och själslig förtvivlan. Han var drömmaren vars lyrik kom att förändra den svenska diktarkonsten. Litteraturväven berättar historien om Gunnar Ekelöf: Jag Har Drömt Mig Ett Liv. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg, Hanna Wintzell och Dick Lundberg. Gunnar Ekelöfs porträtt är tecknat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Cullenberg, Johan – En diktares kompost: om Gunnar Ekelöf, Natur & Kultur (2012) Ekelöf, Gunnar – Blandade kort, Bonniers (1957) Ekelöf, Gunnar – Dikter, Månpocket (1999) Ekelöf, Gunnar – Drömmen om Indien, Bokvännerna (1989) Ekelöf, Gunnar – En självbiografi, Bonniers (1971) Ekelöf, Gunnar – Också jag har varit Alfred Vestlund, Gunnar Ekelöf-Sällskapet (2016) Ekelöf, Gunnar – Utflykter och promenader, Bokförlaget Aldus/Bonniers (1963) Lagercrantz, Olof – Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Wahlström & Widstrand (1995) Olsson, Anders – Ekelöfs nej, Bonniers (1983) Sommar, Carl Olov – Gunnar Ekelöf, Bonniers (1991) Svedjedal, Johan – Spektrum: den svenska drömmen, Wahlström & Widstrand (2011) [Artiklar] Lagercrantz, Olof – Spriten närde och tärde Gunnar Ekelöf. Dagens Nyheter. 29 december 1993

Önskad av: Gunilla Nyberg, Orsa Uppläsning: Harald Leander Diktsamling: ur "Sorgen och stjärnan", Bonnier, 1936 MUSIK: Dmitri Sjostakovitj: Moderato för cello och piano EXEKUTÖR: Emmanuelle Bertrand, cello och Pascal Amoyel, piano

Att vara förälder kan förvandla den mest principfasta människa till en uppgiven version av Groucho Marx. Helena Granström söker stöd för principlösheten hos drottning Kristina och Gunnar Ekelöf. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur bör man leva? Frågan har sysselsatt filosofin så länge att det inte verkar osannolikt att det var den som gav upphov till det filosofiska tänkandet till att börja med. De svar som getts har förstås sett mycket olika ut genom historien, och haft skilda fokus: från dygdeetikens betoning av den moraliska agentens egenskaper och karaktär, till pliktetikens emfas på handlingen som sådan, och vidare till utilitarismens koncentration på handlingens konsekvenser i bedömningen av dess moraliska värde. En sak har emellertid nästan alla dessa svar haft gemensamt, nämligen viljan att formulera det riktiga levnadssättet i en eller flera absolut giltiga regler. Också den praktiska filosofin är med andra ord påfallande teoretisk, i bemärkelsen att dess frågeställningar rör sig i sfären av det allmänna och generella och därmed lämnar mycket litet utrymme för den individuella människan, liksom för det specifika sammanhang i vilket hennes moraliska övertygelse ageras ut. Och ändå tycks det åtminstone ur den enskilda människans perspektiv knappast finnas så mycket mer än omständigheter och individualitet, sammanvävda på ett oöverblickbart och inte sällan motsägelsefullt sätt. Är det inte i själva verket just motsägelsen, denna styggelse för varje filosofiskt system, som mer eller mindre utgör essensen av att vara människa i världen? En tänkare som kommer närmare den mänskliga erfarenheten än såväl Platon som Kant är i så fall den svenska stormaktsdrottningen Kristina kanske mest känd för att ha abdikerat från tronen i protest mot Sveriges skrala kulturella utbud, och möjligen också för att oavsiktligt ha orsakat filosofen René Descartes död i lunginflammation genom att bjuda in honom till sin råkalla huvudstad men som också var författare, bland annat till en samling aforistiska betraktelser, så kallade maximer. Man måste trotsa lyckan, men man får inte sluta hoppas på den heter det i en av dessa fast i den nästa: Man måste hoppas minst på det som man önskar mest. Hur mycket man än misstror sig själv, ska man lita på sig själv mer än på någon annan. och samtidigt: Att inte lita på sig själv är ett slags klokhet. Man är varken präktigare eller frommare för att man är lortig och ovårdad., men å andra sidan: Människor som tillbringar livet med en kam framför spegeln är inte värda att leva. Maximen som form uppstod, skriver maximernas översättare Horace Engdahl i sitt förord till den svenska utgåvan, delvis som svar på ett behov av att tala utanför regelboken; att utvinna kunskap ur sin direkta livserfarenhet, och att kunna dela denna kunskap med andra utan krav på strikt överensstämmelse med kristendomens eller den antika filosofins påbud. Om texten talar till sin läsare med någon auktoritet, är det en auktoritet som härrör från texten själv, inte från dess avsändare. Något som också befriar den från alla krav på konsekvens: Med maximen, noterar Engdahl, gör författaren fritt bruk av rätten att motsäga sig själv en rätt som tillkommer varje fri ande, och i synnerhet varje aforistiker. Att utifrån Kristinas många utsagor om godhet, gudstro och idealt härskarskap dra slutsatsen att hennes maximer utgör ett slags livsråd vore alltså att missta sig. För, vad ska läsaren av en självhjälpsbok i levnadskonst göra av sentenser som Man är som sin kärlek, Människohjärtat kan ingen förstå sig på eller Man vänjer sig vid allt och tappar lusten för allt? Men å andra sidan är det kanske alltså just denna brist på klarhet och entydighet som gör texten förmögen att förmedla någon verklig visdom om det mänskliga livet. Särskilt välbekant med det principiella förhållningssättets tillkortakommanden är kanske den som någon gång ägnat sig åt föräldraskap en praktik som knappast klarar sig utan en stark känsla för rätt och fel, men där den devis som kändes rätt den ena dagen nästa dag framstår som minst sagt tvivelaktig. Gå aldrig ifrån ett gråtande barn är kanske bra till dess att barnet fyller tre eller så men när fyraåringen med ett nöjt leende konstaterar att han även vid nästa dagislämning tänker gråta och förtvivla, tills du, mamma, ger upp, inser till och med jag att det kan vara dags att ompröva den. Moderskapet har med andra ord förvandlat mig till en uppgiven version av Groucho Marx: Det här är mina principer. Men om det visar sig att de inte fungerar har jag andra. Och vad skulle det, egentligen, vara för fel med det? En röst som jag föreställer mig skulle kunna ta min etiska flexibilitet i försvar är den brittiska filosofen och författaren Iris Murdoch, som riktade skarp kritik mot synen på moralfilosofin som en gren av vetenskapen, vars mål är en universell, objektiv och faktabaserad utvärdering av varje given moralisk situation. Moral, menade Murdoch, är någonting som inte låter sig uttömmas av enkla begrepp som gott eller ont, utan med nödvändighet inbegriper mer komplexa mänskliga kategorier som sorg, förundran, humor och respekt. När den moraliska handlingen väl utförs, är en stor del av det moraliska arbetet redan gjort inuti den som handlar. Det moraliskt relevanta i dagislämningens scenario skulle i så fall inte vara huruvida jag slutligen hystar över min hulkande son i hans snälla frökens famn, eller kapitulerar och cyklar hem med honom igen, utan det faktum att jag överhuvudtaget förhåller mig till honom som ett subjekt vars tankar, drivkrafter och känslor det är meningsfullt för mig att försöka leva mig in i och förstå. Men så snart jag försökte göra en princip av detta skulle jag alltså ofrånkomligen stöta på problem faktum är att inte ens det till synes så oskyldiga budskapet hos den så kallade gyllene regeln är vattentätt om det verkligen tas till sin spets. Man ska aldrig göra andra något annat än det man skulle vilja att de gjorde en själv. Ska vi alltså förstå detta som att det ger masochisten ett frikort att slåss? Å andra sidan den sanna masochisten kommer väl inte att vilja slå någon annan än sig själv, så kanske är det här inget problem i praktiken. Men ändå: Som universell grundsats är detta omhuldade imperativ utan tvivel ofullständigt. Och med kristendomens kärleksbudskap är det förstås likadant: Älska din nästa såsom dig själv. Men om jag inte alls älskar mig själv? Det finns ingen så allmängiltig regel, skriver Kristina, att den inte medger några undantag och jag blir allt mer benägen att tro att just denna utsaga är så nära en funktionell livsprincip som det är möjligt att komma. Kanske är det principiella misstaget verkligen att tro att det är möjligt att upprätta några principer överhuvudtaget. Vad livsmotton anbelangar har jag själv de senaste tio åren eller så lutat mig mot poeten Gunnar Ekelöfs robusta fras: Det opraktiska är det enda praktiska i längden en hållning som jag låtit låna sin förtröstan till allt ifrån fjällvandringar och överambitiösa odlingsprojekt till hängivet moderskap och kärleksaffärer med dåliga odds. Å andra sidan konstaterar författaren några rader tidigare i samma dikt att det är lika svårt att vänja sig vid sig själv som att vänja sig av med sig själv vilket i sig skulle kunna läsas som en utsaga om de abstrakt programmatiska levnadsreglernas inneboende begränsning. Så hur bör man då alltså leva? Tja det beror väl på. Helena Granström, författare Litteratur Kristina: Maximer. Översättning: Horace Engdahl, i serien Svenska klassiker utgiven av Svenska Akademien i samarbete med bokförlaget Atlantis, 2019.

1a rad: Alltid hämtade jag inifrån trösten Uppläsning: Gunnar Ekelöf (inspelning från SR:s arkiv) Diktsamling: "Om hösten", (Bonniers, 1951) MUSIK Alan Hovhaness: Tredje satsen ur Symfoni nr 60 EXEKUTÖR Berlinradions symfoniorkester, Gerard Schwarz, dirigent

Uppläsning: Pontus Plaenge Önskad av Jonas Forsberg våren 2020 MUSIK Ingvar Karkoff: Barkarol EXEKUTÖR Bengt-Åke Lundin, piano

Hon utforskade ett mellantillstånd mellan liv och död. Elisabeth Åsbrink reflekterar över Nelly Sachs liv och poesi i ljuset av henne samlade dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett rum med fönster mot en gård sitter en kvinna och skriver. Ett litet kök med tvätten hängande med tomma armar på tork, från vägg till vägg. Ett bo, ett hjärta, ett inuti. Och som om rummet var vänt ut och in består det av allt utom sig självt. Om natten skriver hon. Lugnast så, tystast, ensammast. Allt som hörs är hennes mors andning och rosslingarna från rören i väggarna, hälsningar från en annan värld. Hon skriver natten. Eller skriver natten henne? För att inte störa sin mor tänder hon inga ljus. Ord läggs på ord, mörker på mörker. Texten lägger sig i lager över sig själv när hon fyller samma pappersark med nya dikter, tankar och strykningar. Natt efter natt, dikefter dikt. Nelly Sachs. Inga stjärnor syns. Poeten Nelly Sachs debuterade femtiosex år gammal, året var 1947 - och i min bok om just det året, är hon en del av den dåtid som skapade vår nutid, och det här var så jag föreställde mig henne. I en liten lägenhet, kallad kajutan, längst ner i huset på Bergsundsstrand 23, i de kvarter som kallades knivsöder i Stockholm, levde Nelly Sachs med sin mor och tog hand om henne, samtidigt som hon fångade frånvarons signaler och sände dem vidare som poesi. Två decennier efter sin debut tilldelades hon Nobels litteraturpris 1966. Det finns ett oändligt antal sätt att närma sig denna diktare. Till exempel kan man tala om änglarna, om askan, om handmusklerna eller luftgravarna. Det är också möjligt att utgå från hennes öde, den flykt från nazityskland till Sverige som blev så avgörande i formandet av hennes författarskap. Hon och hennes mor lämnade Berlin i maj 1940. Då hade Polen gått under, Danmark var besatt, i Norge pågick de sista striderna innan nazisternas ockupation blev ett faktum och den tyska armén var på väg mot Frankrike. De fick tillflyktsort i Stockholm, där de levde ett flyktingliv. Nelly Sachs skrev: Vi är så såriga att vi tror att vi dör när gränden slänger ett ont ord efter oss. Som femtonåring fick den tysk-judiska Nelly Sachs romanen "Gösta Berlings saga" i present, och blev djupt gripen. Hon till och med skrev till sin svenska idol, Selma Lagerlöf, och fick svar.  Långt senare, när nazisternas förföljelser blev allt våldsammare skrev Sachs återigen ett brev till den då åldrade och sjukliga Selma Lagerlöf. Då var det november 1938, och hon vädjade: Kan jag med min mor komma till Sverige, för att vila ut bland det godaste av hjärtan? För den allra ringaste möjlighet till liv skulle jag tacka med varje fiber av min varelse. Men hon fick inget svar. En vän till familjen Sachs reste till Värmland för att personligen be Selma Lagerlöf om hjälp, men blev oturligt nog skadad i en trafikolycka innan hon hann fram. Tiden gick. I januari 1939 skrev Nelly Sachs ett nytt brev till Selma Lagerlöf, hon bönade och hoppades men inte heller denna gång kom något svar. Den skadade vännen skrevs ut från sjukhuset och kunde äntligen ta sig till Selma Lagerlöfs gård, men på grund av byggnadsarbeten kunde den åldrade författaren inte höra ett ord av vad som sades. Först nästa dag, när vännen återkom med papper och penna och bokstaverade fram sitt ärende, kom ett svar från Selma Lagerlöf. Hon vill hjälpa Nelly Sachs. Och hon skrev direkt till den svenska regeringen: Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige. Nelly Sachs lojala vän sökte sedan stöd från prins Eugen och fann borgenärer som kunde garantera att Nelly och hennes mor inte skulle ligga det svenska samhället till last. Året var alltså 1940 och det officiella Sverige ville inte ta emot judar, särskilt inte judiska intellektuella, men en glipa öppnade sig och genom den slank Nelly och hennes mor igenom. Nelly Sachs var målmedveten. Hon ville inget annat än att skriva och kom snabbt i kontakt med flera av Sveriges ledande poeter, som Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Ett starkt spår i hennes diktning är temat om en stor kärlek som gått förlorad. Ett annat starkt spår utgörs av själva förlusten. Hon gör den påtaglig, synlig och förnimbar, och uttrycker gång på gång närvaron av det som inte längre finns. Idag är det en etablerad konstnärlig genre att gestalta det som inte längre existerar, själva tomrummet. Men då, strax efter kriget, var Nelly Sachs den första som gjorde sig till tomrummets talesperson.  Någon måste bära röst för det som inte längre fanns. Någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt det kroppslösa. Nelly Sachs utför den tyska litteraturens sorgearbete, har någon sagt. Den första att göra konst av frånvaro, säger en annan. Den som bevisar nödvändigheten av att skriva poesi efter Auschwitz, säger en tredje. Döden är närvarande nästan jämt i hennes diktning, ibland dramatisk och skrämmande, ibland trivial, en intilliggande värld, lika befolkad som de levandes värld. Hos Sachs går de döda och de levande bredvid varandra.  När hennes verk samlades i en volym, våren 2020, uppstod ett nytt tillfälle att besöka hennes särskilda poetiska verklighet. I boken Nelly Sachs dikter, utgiven av bokförlaget Faethon, samsas gamla och nya översättningar med rika kommentarer och referenser som tillsammans ger nya nycklar till hennes verk. Även den som finner Nelly Sachs författarskap högstämt eller alltför abstrakt får lust och kunskap att läsa vidare. Själva boken är mörkt grå, tung och glittrar lite som granit. Den påminner om en sten - men en sten som öppnar sig och visar sig innehålla hela universum. I sin inledning skriver redaktören Daniel Pedersen om titeln på Nelly Sachs debutsamling, I dödens boningar. Den påminner om det märkliga mellantillstånd som inträder vid ett besök hemma hos en vän eller en familjemedlem som avlidit, en stark förnimmelse av både närvaro och frånvaro samtidigt, svår att begripa men omöjlig att slå ifrån sig. Detta mellantillstånd är Nelly Sachs landskap. Av en tillfällighet läser jag i diktsamlingen strax efter en älskad persons död. Plötsligt djupnar ord-bilderna, raderna framstår som i relief, får nya skuggor och nytt ljus. Förlust, saknad, längtan och frånvaro kläs i nya ord - och förläggs genom dikterna utanför hennes själv och utanför läsaren, som inte alltid måste förstå allt. En del dikter framstår, i alla fall för mig, snarare som skulpturer i rök och luft. De finns och de finns inte. I en tidig dikt ger Nelly Sachs molnen röster. De har samlat sig till en kör som sjunger för människorna där nere, de som vet så lite om sig själva, om sina liv, om sin död och om den värld som omger dem. Molnets kör sjunger: Vi är fulla av suckar, fulla av blickar Vi är fulla av skratt Och ibland bär vi era ansikten Vi är inte långt ifrån er Vem vet hur mycket av ert blod som stigit upp Och färgat oss? Vem vet hur mycket tårar ni fällt genom vår gråt? Hur mycket längtan som format oss? Dödspelare är vi. Vänjer er mjukt vid döden. Ni oövade, som ingenting lärt under nätterna. Många änglar har ni fått Men ni ser dem inte.                (Översättning Margaretha Homqvist) Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Nelly Sachs: Dikter. Red Daniel Pedersen, Översättningar av Margaretha Holmqvist, Eva Ström, Daniel Pedersen, Rolf Moberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. BOkförlaget Faethon, 2020.

Det er en utfordring for det liberale demokratiet dersom autoritære regimer som Kina er mer effektive til å håndtere kriser. Men er de virkelig det? Og er det mulig å ivareta demokrati og menneskerettigheter samtidig som man håndterer en krise med den beslutsomheten og effektiviteten som trengs? Kriser kan utnyttes til å innskrenke vår frihet og undergrave demokratiet. Her er koronakrisen intet unntak. Først undersøker vi krisehåndteringen i Kina gjennom en samtale med Morgenbladet-redaktør Sun Heidi Sæbø. Deretter skal følgende panel diskutere forholdet mellom demokrati, autoritært styre og krisehåndtering. I panelet: - Gunnar Ekeløve-Slydal, fagsjef i Den norske Helsingforskomité - Sylo Taraku, rådgiver i Tankesmien Agenda - Adele Matheson Mestad, direktør i Nasjonal Institusjon for Menneskerettigheter Ordstyrer: Ordstyrer er Emil André Erstad, kommunikasjonssjef i Den norske Helsingforskomité.

Önskad av Solbritt Carneholm Torbiönsson våren 2020 Uppläsning: Emil Almén Diktsamling: Dedikation, (1933) MUSIK: Johann Sebastian Bach: Largo ur Klaverkonsert nr 5 f-moll  EXEKUTÖR: Thomas Zehetmair, violin, Amsterdams Bachsolister

Via Ludvigs förkylning och Gunnar Ekelöfs diktning dyker vi ner i det inre landskapet. Det som rör sig inom oss, det som kanske bara hörs först när vi tystnar. Ett samtal om djuptillvaron i livet, om blodet i oss som pulserar, om den nya dragningen till psykoanalys och om livet som ett väntrum. Vi pratar också lite om pastorn Joachim Elsander som dog strax efter att avsnittet spelades in. 

Uppläsning: Ola Salo Diktsamling: "Köp den blindes sång" (1938) MUSIK Toivo Kuula: Julvisa EXEKUTÖR Juha Kangas, dirigent, Österbottniska kammarorkestern

Det var ett helt oväntat fynd. En gammal resväska med initialerna G.E. Bland böcker, brev och anteckningar låg några gamla partitur. Det här är historien om Gunnar Ekelöfs hemliga tonsättardröm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gunnar Ekelöf är en av landets mest älskade poeter genom tiderna. Det här är historien om hans hemliga dröm om att bli tonsättare, om längtan efter musiken och hur han lyckades hitta textens inneboende sång. Programmet berättar också om en märklig skivsamling som stått i princip orörd fram till i dag. En dokumentär från 2019 av Eric Schüldt.

Det var ett helt oväntat fynd. En gammal resväska med initialerna G.E. Bland böcker, brev och anteckningar låg några gamla partitur. Det här är historien om Gunnar Ekelöfs hemliga tonsättardröm. Gunnar Ekelöf är en av landets mest älskade poeter genom tiderna. Det här är historien om hans hemliga dröm om att bli tonsättare, om längtan efter musiken och hur han lyckades hitta textens inneboende sång. Programmet berättar också om en märklig skivsamling som stått i princip orörd fram till i dag. En dokumentär från 2019 av Eric Schüldt.

Uppläsning:Peter Andersson Önskad av: Hans Ryttman MUSIK Astor Piazzolla: Oblivion EXEKUTÖR Richard Galliano, bandoneon. I solisti dellorchestra della Toscana.

Vi är framme vid det näst sista avsnittet i höstens säsong. Det är ett program som är inspelat uppe i det gamla tornrummet på Sigtunastiftelsen.  Och plötsligt börjar kyrkklockor slå långt borta, vilket snart för oss in på dagens ämne. Det handlar om sagan och poesins kraft – något reellt och subversivt som återfinns både i Gunnar Ekelöfs diktning, Tolkiens Sagan om ringen och Ursula K. Le Guins bok Trollkarlen från övärlden. Det är språkmagi och en förmåga att se. Eller helt enkelt det upproriska i att göra dröm till verklighet. 

Dikt: ur "Omina" (Ellerströms, 2019) 1a rad: Om du vill resa Översättning: Jonas Rasmussen Uppläsning: Saga Gärde och Monica Wilderoth Danska Naja Marie Aidt (f.  1963) har jämförts med Tove Ditlevsen; själv har hon framhållit influenser som Edith Södergran och Gunnar Ekelöf. Hennes dikter utgår ofta från den igenkännbara vardagen men har nära till drömmens gränslösa universum, ofta med understöd av ett lekfullt, ibland nästan frenetiskt experimenterande språk. Här finns humor och språkironi, lekar med genrer och förväntningar men framför allt är det en mild sorg som utmärker hennes diktning, en insikt om livets bräcklighet och våra mänskliga tillkortakommanden. En tidig dikt slutar: vi lutar oss ut/ för att hålla balansen/ när snön har smält och duggregnet/ kastar sin disktrasa mitt i synen/ på allt som minner om häftig lycka/ och därför om melankoli. För svenska läsare är Aidt främst känd som prosaförfattare. Häromåret uppmärksammades Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, en sorgebok över hennes för tidigt avlidne son.  Men det var som poet hon etablerade sig på den danska scenen med Så længe jeg er ung 1991. Därefter har hon utgivit ett tiotal diktsamlingar. En del av hennes poesi har också översatts till svenska: Den tvåspråkiga Så börjar en historia/Begyndelsen til en historie (övers. av Håkan Blomkvist), En morgon är det plötsligt sommar (övers. Lars Gustaf Andersson) samt diktdialogen Omina som Aidt skrev tillsammans med Mette Moestrup (övers. Jonas Rasmussen).                                                                                       - Lars Gustaf Andersson MUSIK Elena Kats-Chernin: Naive waltz EXEKUTÖR Smithkvartetten

Dikt: ur "Omina" (Ellerströms, 2019) 1a rad: detta ska handla om Översättning: Jonas Rasmussen Uppläsning: Saga Gärde och Monica Wilderoth Danska Naja Marie Aidt (f.  1963) har jämförts med Tove Ditlevsen; själv har hon framhållit influenser som Edith Södergran och Gunnar Ekelöf. Hennes dikter utgår ofta från den igenkännbara vardagen men har nära till drömmens gränslösa universum, ofta med understöd av ett lekfullt, ibland nästan frenetiskt experimenterande språk. Här finns humor och språkironi, lekar med genrer och förväntningar men framför allt är det en mild sorg som utmärker hennes diktning, en insikt om livets bräcklighet och våra mänskliga tillkortakommanden. En tidig dikt slutar: vi lutar oss ut/ för att hålla balansen/ när snön har smält och duggregnet/ kastar sin disktrasa mitt i synen/ på allt som minner om häftig lycka/ och därför om melankoli. För svenska läsare är Aidt främst känd som prosaförfattare: häromåret uppmärksammades Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, en sorgebok över hennes för tidigt avlidne son.  Men det var som poet hon etablerade sig på den danska scenen med Så længe jeg er ung 1991. Därefter har hon utgivit ett tiotal diktsamlingar. En del av hennes poesi har också översatts till svenska: Den tvåspråkiga Så börjar en historia/Begyndelsen til en historie (övers. av Håkan Blomkvist), En morgon är det plötsligt sommar (övers. Lars Gustaf Andersson) samt diktdialogen Omina som Aidt skrev tillsammans med Mette Moestrup (övers. Jonas Rasmussen).                                                                                      - Lars Gustaf Andersson MUSIK Steve Eliovson och Collin Walcott: Eternity EXEKUTÖR Steve Eliovson, gitarr och Collin Walcott, slagverk

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ensam lika allmänt som ordet bröd. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag  ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer. Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad. Jag som skulle  vara full av kärlek. Jag förstår inte.   Varför är det ingen som vill ha mig? Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!? Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end. Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna: Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit. Jag lever för att komma bort från det jag levt. Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline och på sidan 125 står att läsa: Men den saknade försvinner inte. Jag kan inte radera ut mig själv. Ordet kärlek visar sig vara lika allmänt som ordet ensam. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden jag älskar dig används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig. Kristian Fredén, författare och kritiker Litteratur Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019). Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.

När en ny termin börjar på universiteten aktualiseras frågan om vad utbildningen ska leda till. I sin doktorsavhandling vid Umeå Universitet beskriver idéhistorikern Synne Myrebøe hur bildning kan vara en motståndshandling, ett ifrågasättande av rådande strukturer. Bildning är vad som kvarstår när man glömt allt man lär sig, brukar det heta. Men exakt vad som krävs för att bli bildad är inte längre lika fast som en gång tycktes vara.Jag bjöd in Myrebøe till ett brett samtal om kultiveringens politik och bildningens väsen. Det blev prat om allt från bildning som statusmarkör för att visa att man har tid att förkovra sig till hur Illiaden ska läsas och hur livet ska levas - i alla fall enligt filosofen Martha Nussbaum. Och så snackade vi om mytbildningen kring den rationella, kontrollerade människan när vi i själva verket bara är knippen av motstridiga känslor, kåta och förvirrade på samma gång.Synne Myrebøes doktorsavhandling heter "Kultiveringens politik: Martha Nussbaum, antiken och filosofins praktik"Bokrekommendationer:- Fragment - Herakleitos- Staten - Platon.- Samlade dikter (länkad) - Gunnar Ekelöf-----"Perspektiv" är en podd från Vadvivet.se Varje dag förklarar vi aktuella ämnen ur nya perspektiv på Instagram @vadvivet och på vadvivet.se Följ Per Grankvist på @pergrankvist och läs hans texter på pergrankvist.seProgramledare: Per Grankvist. Producent: Gabriella Lahti. Podden görs av VVV Media för Vadvivet.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

De dödas bok fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Min första resa utanför Europa gick till Egypten. Jag var tjugo och läste inte en enda guidebok. Däremot en rätt så rejäl stack med böcker om de gamle egyptierna. De som låtit bygga pyramiderna. De som upprätthållit dynasti efter dynasti i en förhistoria då vi andra famlade i oskrivet mörker. En period i mitt unga liv ville jag bli egyptolog. Vem ville inte det? frågade jag mig. Jag reste, med andra ord, lika mycket i tiden som i rummet. Lika mycket bland levande som döda. Jag reste med turistvisum i ett slags Duat, som de dödas rike kallas hos de gamla egyptierna. I Kairo köpte jag ett exemplar av Den Egyptiska Dödsboken. Den brukade kallas så på svenska, efter titeln på den tyska översättningen. Själv köpte jag den engelska, av E.A. Wallis Budge: The Egyptian Book of the Dead. Den kom och kommer fortfarande i nytryck i billiga utgåvor, och lär vara lika full av felaktigheter som av enastående Shakespeare- eller Blake-klingande poesi. I Egypten reste vi, jag och min dåvarande flickvän, bland de levande, men i de dödas spår. Som så många andra. När vi klev ner i underjordiska gravar i Konungarnas Dal, eller tog oss svettiga in i kryptan i Keopspyramiden i Giza, var vi vägledda av De Dödas Bok, som den skulle komma att heta på svenska. I framtiden, från vårt perspektiv. 2016 inföll den framtiden. Då kom den första svenska översättningen direkt från hieroglyfer, gjord av Nils Billing en som verkligen blev egyptolog. Arbetet med att knäcka den hieroglyfiska koden är välkänt. Det skedde efter att Napoleon låtit släpa hem den så kallade Rosettastenen från sina egyptiska fälttåg 1799. En sten med, skulle det visa sig, samma text i tre versioner: hieroglyfer, koptiska och, turligt nog, fullt läsbara grekiska bokstäver. Ett tjugotal år senare hade den franske egyptologen JeanFrançois Champollion sammanställt ett slags facit, och lät snart meddela att han kunde tyda de mystiska tecknen. En välkänd historia, men inte i alla detaljer: När jag tar en paus i arbetet med den här texten knäpper jag på radion och hör en utmärkt essä här i OBS, av biologen, författaren och numera IG nobelpristagaren Fredrik Sjöberg. Han slår ett slag för den för mig tidigare okände svenske språkmannen och hedonisten Johan David Åkerblad. Han var, hör jag, faktiskt först med att tyda delar av den koptiska texten på stenen och bidrog till den yngre franska kollegans genombrott. Sedan den hieroglyfiska koden hade knäckts var det möjligt för Europas lärde att också tyda gravinskrifter. Och, framförallt: de kunde sedermera läsa och översätta den ditintills gäckande papyrusskrift som på tyska kom att heta Ägyptisches Totenbuch och på engelska, som sagt, The Egyptian Book of the Dead när den översattes under 1800-talet. Nils Billing har alltså döpt sin översättning till De Dödas Bok. Det är nästan svårt att läsa den utan att ana ekon av en annan läsare: Gunnar Ekelöf, som bland annat i Vägvisare till underjorden lät sig ledsagas av de 3500 år gamla besvärjelserna. Som den här formeln, för att få vara vid guden Thots sida. Skrivkonstens beskyddare, med ibishuvud: Jag är den fruktade i stormen, som skyddar den stora gudinnan i striden. Jag slog dem som högg, jag kylde ned han som brann efter att ha trätt in för den stora gudinnan i striden. Jag skall göra kniven skarp, den som är i Thots hand under stormen. Boken är en sorts manual för hur man ska bete sig, både i livet och på den avgörande tröskeln till det hinsides, för att få komma in Dödsriket. Den avlidnes hjärta placeras, representerat av en skarabé, i en vågskål. Hjärtat är tungt eller lätt, beroende på hur onda eller goda gärningar som begåtts under vandringen på Jorden. I den andra placeras en fjäder, som representerar Sanningen. Vägar hjärtat tyngre än fjädern väger de dåliga gärningarna över och den avlidne har förverkat sin rätt att komma in och beträda den eviga sällhetens rike. Då blir han eller hon istället uppslukad av en krokodil. Scenen går senare igen i antika gestalter som Justitia med sina vågskålar. Men också i senare religioners föreställningar om att individens handlingar i jordelivet får konsekvenser för hennes liv efter detta. Vår föreställning om de gamla egyptierna är att de trodde på ett sådant liv efter detta. Livet är kort, och döden lång. Evigheten varar längst, som Kurt Schwitters en gång skrev. Varför skulle de annars göra sina magnifika gravmonument, mest berömda i form av de stora Pyramiderna, så beständiga? Varför skulle de annars författa De Dödas Bok, med instruktioner om hur man ska leva och bete sig för att kvala in till Duat, deras underjordiska himmelrike? Jag leker med annan tanke. Jag leker med tanken på att de gamla egyptierna kanske var utopister. Att de fäste sin tilltro till ett sällsamt rike i form av Framtiden. Det är ett ganska vanligt tema i gamla skräckfilmer att mumier går igen. Egyptierna var som bekant duktiga på att balsamera och mumifiera sina dignitärer, och det brukar förklaras med att de ska ta sig hela och rena in i dödsriket ungefär på samma sätt som skandinaviska vikingar begravdes med sina käraste ägodelar som de kunde ha användning för i Valhall. I Don deLillos senaste roman, Noll K, skildras ett så kallat kryoniskt laboratorium. Förmögna människor planerar att låta nedfrysa sina döda kroppar, i hopp om att kunna tinas upp i en framtid då de föreställer sig att läkarvetenskapen har hunnit ikapp och ska kunna återföra dem till livet. Sådana anläggningar finns i verkligheten. Bland annat Alcor Life Extension Foundation i Arizona, där nedfrysta kroppar ligger i detta nu och väntar på att återuppstå i Framtiden som i ett löfte om ett kommande Tusenårsrike. Kanske var det så det tänkte, de noggranna gamla egyptierna. Kanske tänkte de sig en framtid då mumierna, precis som i de klassiska skräckfilmerna, skulle resa sig och gå fast utan att vara ute efter hämnd. De skulle återges livet när läkarvetenskapen kommit så långt att den kunde blåsa liv i de balsamerade organen. Nyfikna och prövande skulle de gå omkring och förundras över att Pyramiderna och Sfinxen i Giza fortfarande står. De skulle berätta historier från förr och lära sig köra bil och hantera en dator. För det är något med testerna för att få komma in i dödsriket som inte stämmer. Den fjäder, som ska representera Sanningen, kommer ju alltid att väga lättare än hjärtat. Kanske föreställde de sig ett dödsrike som det inte gick att komma in i, men som det skulle vara svårt att leva utan att ha i åtanke. Livet är kort; döden är lång, men det är också konsten, som det brukar sägas. De Dödas Bok är ett stycke enastående litteratur som för oss närmare människor som levde för 3500 år sedan. Och döden blir på så sätt besegrad ändå. För, som Horatius skriver, med tanke på att hans verser ska överleva honom: Icke helt och hållet skall jag dö. Niklas Qvarnström, författare och kritiker Litteratur De dödas bok  den fornegyptiska dödsboken. Översättning och kommentar Nils Billing, Carlsson bokförlag, 2016.

Vad säger det svenska språket om Sverige? Författaren Mara Lee försöker besvara frågan med hjälp av de sammansatta orden. På senare tid har det funnits ett ganska stort fokus på svenskhet, och i synnerhet svenska värderingar och svensk kultur. Oavsett om vi avfärdar tanken på någon ursprunglig svenskhet eller ej, kan det i sammanhanget vara viktigt att visa på en plats, mitt i det svenska, där skillnader är avgörande, utan att det betyder att något är mindre eller mer värt än något annat. Vad är detta för plats? Jo, det svenska språket. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Vi som arbetar med språk kan inte låtsas som om skillnader inte finns. De inte bara finns: de är avgörande för att betydelser ska uppstå. Ljudet k betyder inget i sig, förutom att det inte låter som h eller några andra ljud. Katt betyder katt för att ordets begynnelsebokstav skiljer sig från begynnelsebokstaven i ordet hatt. Och det är så vi skiljer mellan vårt favorithusdjur och plagget vi bär på huvudet. Utan skillnader kan vi inte heller urskilja mening. Men detta betyder inte att ordet katt skulle vara mer värt än ordet hatt. Båda orden är väsentliga för att språket ska fungera. Författarens främsta redskap är språket. Och för en svensk författare är det det svenska språket som står i fokus. Jag tänkte därför beskriva ett par företeelser som framstår som typiska för svenskan, jag skulle rentutav kunna beskriva dem som språkliga, nationella särdrag. Genom att belysa och benämna dessa försöker jag inte nedvärdera andra språk eller kulturer. Det enda jag säger är att det finns skillnader. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Trots att de låter olika: mjau, miole. Många litterära författare har ett ambivalent förhållande till språket. Fler än man kan ana är dyslektiska, och vissa kanske lärde sig läsa och skriva ovanligt sent, eller ovanligt tidigt. Det har också sagts att svenska språket är svårt att lära sig för utlänningar. En poet som jag känner, som kom till Sverige som vuxen från Colombia, berättade för mig att det svåraste svenska ordet hon visste var "tvättstuga". En annan vän från Los Angeles, som flyttade hit för fyra år sedan, berättade att hennes svenska favorituttryck var "fuffens", och på andra plats kom "sunt förnuft". Vad som anses svårt respektive enkelt i ett språk beror på vad vi är vana vid. Våra tungvrickande konsonanträckor - kvastskaft, skridskoinstruktör - kan te sig oöverstigliga för någon med spanska som modersmål, och vårt muttrande lilla korta u-ljud - uh - unikt för svenska språket - kan låta gulligt och exotiskt för amerikanska öron. Om de bara visste hur många av våra svenska fulord som kröns av detta ljud. Svensk poesi låter mycket, den har - kanske på grund av det svenska språkets relativa ordfattighet - en klangrik ljudbild. Det vill säga att den förmedlar mening inte bara via ordens betydelse, utan också genom hur den låter. Svensk natur, till exempel, är ofta enstavig: skog, mark och äng; asp, lönn, och björk. Den enstaviga naturen går igen i en lång tradition av manlig svensk lyrik, från Gustaf Frödings "Gråbergssång" som nästan bara består av enstaviga ord (och som dessutom domineras fullkomligt av vokalljudet - å) till den samtida poeten Joar Tiberg, som lyckades med konststycket att skriva en naturlyrisk dikt enbart bestående av bokstaven "i". Men svenskan är förstås inte bara enstavig och enslig. Den är också uppfinningsrik, och lånar sig gärna till nyordbildningar, pleonasmer och kreativa utbrott.  Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra Ett av de viktigaste verktygen för detta slags kreativitet, är en så till synes trivial sak som vår förmåga att skapa sammansatta ord. Genom dessa kan vi skapa kombinationer av olika led som inte har så mycket med varandra att göra. Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra. Men lika ofta blir det klumpigt, överlastat. De sammansatta orden låter inte sällan lika konstruerade som den betydelse som förmedlas av dem: revisionsberättelsemall, ledarskapscoachutbildning. Men är de sammansatta orden bara av ondo? Inte nödvändigtvis. Man kan visserligen tycka att ett ord som kontinentalsockelförordning är lite otympligt, men det är ändå betydligt snärtigare än den engelska motsvarigheten "Proclamation concerning the Application of the Act on the Continental Shelf". För ett substantiv väger trots allt lite tyngre än en massa lösa ord som flyter omkring. Men den allra viktigaste aspekten av de sammansatta orden är att de snabbt kan implementera nya idéer och tankar, i form av regelrätta substantiv. Ordet funktionshinderombudsman är ett långt krångligt ord, men det är för att det också speglar en komplex verklighet. Och jag lever hellre i ett land där ordet funktionshinderombudsman finns, än i ett land där det inte finns. Många av våra långa sammansatta ord, som till exempel antidiskrimineringsverksamhet, jämställdhetsintegreringsprogram, samtyckeslagstiftning, vittnar om ett socialt klimat som försöker adressera svåra frågor utan att ducka. Detta skulle vara svårare att göra om vi inte hade haft ord för dem. De sammansatta ordens speciella status i svenska språket har också fått genklang i litteraturen. Hos poeten Gunnar Ekelöf till exempel förknippas de med en specifikt folkhemsk fyrkantighet, och han illustrerar sin motvilja med ord som "kommunalbarnjungfrur" och "frisportarskogar". Även en poet som Katarina Frostenson har uppmärksammat de sammansatta orden. Men i Frostensons diktning råder ett mer kluvet förhållande till dem: de tycks väcka både kärlek och motstånd; en viss ambivalens. Ja, vissa skulle kanske till och med säga inkonsekvens. I det vanliga livet är inkonsekvens för det mesta ett skällsord. Men hur är det i poesin? Ett möjligt svar ges av den Berlinbaserade svenske poeten Malte Persson, som i en krönika om nationalskalder sjunger just inkonsekvensens lov när det kommer till poesi. Han konstaterar att våra bästa poeter visserligen hyllar moder Sveas bistra kyla, men de drömmer om sol. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej" Att konstnärlig storhet oftast drivs av konflikt och motsägelser, är varken nytt eller särskilt konstigt. I diktens värld sätts våra vanliga levnadsregler ur spel, och om dikt skulle blåkopiera de normer som gäller i det vanliga livet, som till exempel "att leva som man lär", skulle konsten dö en snabb och säker död. Nej, ett litterärt språkligt arbete handlar aldrig om att endast spegla verklighet, det handlar om att skapa verklighet. Detta görs genom att tänja på gränser, att inte bara bekräfta det rådande, utan också gå emot det. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej". Med detta "nej" knådar de svenska poeterna fram visionen av ett land, eller som man säger nu förtiden - en Sverigebild - som omfattar både kärlek och dess motsats. För poeterna vet, att i äkta kärlek försöker du inte täcka över skavankerna och bristerna. I äkta kärlek blundar du inte för såren och svagheterna. Kanske är det rentav det bristfälliga som förutsätter det storslagna. Kanske är det genom såren som styrkan och modet möjliggörs. Och detta, menar jag, gäller både dikt och liv. Detta gäller också, vill jag hävda, både kärleken till vår nästa och till vårt fosterland. Mara Lee, författare (Essän sändes för första gången i november 2016).

REPORTAGE. Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (1915-2002) tecknade allt hon såg, jättebjörnlokor, oljeskadade fåglar, mikroskopiskt detaljerade förorter, fladdermöss, framtida katastrofer. En av Sveriges bästa tecknare har hon kallats. Redan vid 9 års ålder förlorade hon hörseln efter felaktigt operarad öroninflammation. I nästan hela sitt vuxna liv bodde hon tillsammans med sin man grafikern Sven Ljungberg i Ljungby i Småland där man kan se hennes verk på Ljungbergmuseet. Katarina Wikars åkte dit och träffade hennes son, arkitekten Pontus Ljungberg. Hon var en totalkonstnär, debuterade som modernistisk poet i slutet av 40-talet, var kompis med poeten Gunnar Ekelöf, tecknande barnsidan i tidningen Vi i trettiotalet år och engagerade sig mot atombomben. Det var hon som skrev texten "Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna" inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Nu är måhända tiden ikapp hennes ödmjuka ursinne. Det kommer unga människor till museet som vill tatuera in hennes detaljerade och mörka motiv i huden. I reportaget medverkar också Lise Indahl och Ann Margret Dahlqvist-Ljungberg ur Sveriges radios arkiv intervjuad av Mats Rying.

Den tredje och avslutande delen av Resan till Rom är ett lite ovanligt inslag i Radioföljetongen. I stället för en uppläsning hör vi skådespelaren Helge Skoog och programmets producent Ludvig Josephson i ett samtal om författaren och dramatikern Åke Hodell, som de båda träffat och samarbetat med. Vi får en introduktion till Hodells konstnärskap och några personliga iakttagelser, som komplement till de två uppläsningarna av Resan till Rom.

Gunnar Krupp hat ein Buch geschrieben! "Absacker" heißt es und Etienne hatfür euch schon mal rein gelesen. Worum es geht und ob Gunnars Mutter das Buch beruhigt lesen kann zeigt sich heute im MoinMoin. Außerdem: Etienne war mit der Familie auf der Kirmes. Er berichtet von Abzocke, Perfektion beim Basketball, Barfußlaufen auf dem Rummel und Wucher beim Karussell.

Vi möter två av vårens debutanter, och så dyker vi ned i radions arkiv och går på anställningsintervju med Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer. Författaren Rafael Donner är här med sin första bok "Människan är ett känsligt djur. Boken är en samling essäer om skam, ensamhet, manlighet, stolthet. Är vi i grunden ensamma varelser? Och kan litteraturen göra oss mindre ensamma? Det blir ett samtal som berör allt från skrivande till uppväxten på landet i Finland på 90-talet.   Och så kommer en annan av vårens debutanter hit: Jacob Sundberg som skrivit boken "Vi hör av oss." Det är en novellsamling med nio noveller som alla kretsar runt anställningsintervjuer. Han hjälper oss att reda rätt: vad är det för språk vi använder när vi söker jobb? Vi letar oss även bakåt i radions arkiv och tar hjälp av några, inte helt okända, poeter för att få svar på vanliga frågor man kan få på anställningsintervjuer. All musik som är med i programmet hittar du på vår egen spotify-lista. Klicka HÄR så kommer du till den. Nästa vecka har Lundströms Bokradio uppehåll och är tillbaka lördag den 10 mars. Då drar vårens första bokcirkel igång! Tillsammans med er lyssnare, poeten UKON och författaren Åsa Larsson läser vi romanen "Stenarna skola ropa" av Ruth Rendell. Till första träffen läser vi fram till och med kapitel 8. Häng med! Programledare: Marie Lundström Producent: Alba Mogensen & Fredrik Wadström

Hur vill du minnas ett av Sveriges största och äldsta mentalsjukhus? Frågan debatteras av forskare på plats i Ulleråker i Uppsala vars svåra kulturarv nu hotas av nya byggplaner. Under två sekel var Ulleråker en av landets största sjukhus för mentalsjuka patienter. Här var bland annat Gustaf Fröding och Gunnar Ekelöf inskrivna men också tusentals andra svenskar, varav många levde större delen av sina liv på Ulleråker, och också kom att begravas på områdets egen begravningsplats. Men vad händer med platsens historia när Uppsala kommun nu planerar ett nytt bostadsområde på Ulleråker? Tobias Svanelid reser till Ulleråker för att tillsammans med forskarna Cecilia Rodehn och Hedvig Mårdh diskutera platsens svåra kulturarv och hur man kan tänka kring bevarandet av ett historiskt minne som många velat glömma.

Uriz se detiene especialmente en dos de sus últimos autores traducidos, el sueco Gunnar Ekelöf, del que ha editado recientemente el libro póstumo 'Partitura' con la Fundación Ortega Muñoz, y el finlandés de expresión sueca Claes Andersson, del que ha publicado una extensa antología, 'Y la palabra se hizo poesía' en Libros del Innombrable

Vi slår oss ner i soffan och tittar på Ingmar Bergmans enda skräckfilm Vargtimmen från 1968. Tomas myser åt Max von Sydows sensuella skådespel och Lars avfärdar bryskt valda delar av den samtida filmkritiken. Vi pratar också om: Motorsågsmassakern, Blair Witch Project, Persona, Liv Ullman, Linn Ullman, Exorcisten, Hovs hallar, Det sjunde inseglet, Titanic, Hellraiser, Varanteatern, Nordic noir, The Woman in Black, Erland Josefsson, Bilder, Ansiktet, Vogler, Bela Lugosi, Georg Rydberg, O ewige Nacht, Trollflöjten, Mozart, Svenska Dagbladet, Carl Henrik Svenstedt, Scener ur ett äktenskap, Göran Hägg, Laterna magica, Gunnar Ekelöf, Pontiak Johansson, Leonardo di Caprio, Daniel Humphrey, Tjechov, tysk expressionism, Aftonbladet, Jurgen Schildt, När lammen tystnar, Dante Alighieri, Den gudomliga komedin, Besökarna och Candyman. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

Poetiska giganter i 1900-talets början är del 2 i min nya serie om poeter födda på 1900-talet som påverkat mig eller som jag uppskattar. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Den här gången berättar jag om Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Solveig von Schoultz och Ebba Lindqvist. Jag läser också utdrag ur deras dikter. Självklart läser jag också [...]

Poetiska giganter i 1900-talets början är del 2 i min nya serie om poeter födda på 1900-talet som påverkat mig eller som jag uppskattar. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Den här gången berättar jag om Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Solveig von Schoultz och Ebba Lindqvist. Jag läser också utdrag ur deras dikter. Självklart läser jag också egna dikter. Den här gången Fotbojor, Snäckan och haikun Oktober. Jag svarar Jaana och Tim på deras frågor om kvinnligt och manligt och hur en knittel bör skrivas. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta pengarna. PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. Dessutom får du en skrivövning där du ska använda din kvinnliga och manliga sida. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Gå då in på iTunes skriv en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen. DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET: Vinnarna i SkrivarSidans dikttävling: https://skrivarsidan.nu/meddelanden/vinnarna-i-dikttavlingen-2017.html Fotbojor: https://poeten.se/dikter/fotbojor.htm Artur Lundkvist: http://arturlundkvist.oderljunga.se/ Gunnar Ekelöf: http://www.gunnarekelof.se/ Solveig von Schoultz: http://www.sls.fi/sv/f%C3%B6rfattarportr%C3%A4tt/solveig-von-schoultz Ebba Lindqvist: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ebba_Lindqvist Från mina sinnen: https://skrivarsidan.nu/bokshop/produkt/fran-mina-sinnen/ Oktober: https://poeten.se/dikter/oktober.htm Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Så skicka dina egna dikter och frågor om poesi till Poetpodden Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Poetiska giganter i 1900-talets början är avsnitt 40 i Poetpodden Fler avsnitt i Poetpodden

Cecilia Persson är författare och skrivpedagog. Hon är aktuell med dokumentärromanen Taggtråd i paradiset. Cecilia Persson är född 1967 i Karlstad men bor i Lund. För några år sedan fick hon stort genomslag med sitt “skurhinksprojekt”. Med en kamera och skurhink gick hon ut på stan och ställde frågor till människor om städning. Projektet växte och blev en utställning, hon började skriva skurhinksrapporter i Kommunalarbetaren och hon gav ut boken “Att bära sin kropp - en rapport”. Boken är en dialog mellan henne själv, arbetarförfattaren Maja Ekelöf och poeten Gunnar Ekelöf. Maja Ekelöf skrev en enda bok och den fick stort genomslag när den utkom 1970. Rapport från en skurhink har betytt mycket för Cecilia. Ett avsnitt med skrivtips Cecilia är också skrivpedagog och har undervisat i skrivande. När jag träffar Cecilia gör jag det tillsammans med författaren Henrik Johansson som också han håller kurser i skrivande. Det blir ett samtal med utgångspunkt i Cecilias senaste bok, men samtalet handlar lika mycket om själva skrivprocessen. Hur blir man författare? Vilka fallgropar ska man akta sig för? Och varför ska man skriva? Cecilia Persson skriver också i tidningen Opulens. Klicka här för att läsa! Cecilia Perssons verk En anständig fröken samtalar med Charles Bukowski (2003) Sveda (2007) Från nostalgisk kärleksdiktare till poet med orden som vapen, en antologi med den syriske poeten Nizar Oabhani. Tolkningar tillsammans med Bo Holmberg (2008) Tiden - en flod utan stränder (2009) Trampa på mitt hjärta, en antologi med den syriske poeten och dramatikern Muhammed al-Maghut. Tolkningar tillsammans med Bo Holmberg (2011) Att bära sin kropp - en rapport (2013) Symboliska fraktaler (2015) Självmotsägelser (2016) Taggtråd i Paradiset- en dokumentärroman (2017)

Hvordan står det til med menneskerettighetene i Norge? Hva bør norske elever kunne om menneskerettighetene? og hva gjør vi når menneskerettighetene krasjer med hverandre? Dette er noen av temaene jeg tar opp med Gunnar Ekeløve-Slydal, nestleder i Den norske Helsingforskomiteen.

En av Sveriges mest läste diktare hette Gunnar Ekelöf. Varför är han så bra?

Är poesi svårt? Kan alla läsa poesi? Måste man alltid förstå allt man läser? Svar får du i detta avsnitt av Solen, som också tipsar om läsvärd poesi av exempelvis Gunnar Ekelöf, Bodil Malmsten och Inger Christensen. Solen är en podcast om litteratur och bibliotek med bibliotekarierna Alice Thorburn, Elias Hillström och Patrik Schylström på Stadsbiblioteket i Stockholm.

De drömde om ett nytt samhälle och en ny litteratur och flera av idéerna förverkligades i det svenska folkhemmet. Men så hade man också med sig författare som Karin Boye och Gunnar Ekelöf och socialreformatorerna Alva och Gunnar Myrdal. Det handlar om Spektrum som både var tidskrift och förlag och som startades av några unga radikaler i 30-talets Stockholm. De var den svenska motsvarigheten till Bloomsburygruppen. Johan Svedjedal har skrivit Spektrums historia, Maarja Talgre har träffat honom. Och hur ser det ut idag? Madeleine Grive som startade tidskriften 80-tal, som nu 30 år senare blivit 10-tal, tror på litteraturens förändrande kraft och det gör även gänget bakom Textival i Göteborg som brinner för den nya litteraturen. Och Mattias Nilsson på lilla skivbolaget Kning Disk låter musiken möta både konst och poesi - estetik som motkraft till kommersialismen. Mia Gerdin rapporterar. Röster som hörs i Biblioteket: Om Spektrum: Maarja Talgre intervjuar författaren/litteraturprofessorn Johan Svedjedal. Ur radioarkivet hör vi: Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Alva och Gunnar Myrdal, Victor Svanberg, Erik Mesterton, T S Eliot, Sven Markelius Om eldsjälarna i Spektrums efterföljd: Mia Gerdin intervjuar Madeleine Grive, 10-tal Stina Nilsson och Magnus Bernvik från Textival Mattias Nilsson, Kning Disk Pamela Jaskoviak läser sin dikt Juni från skivan Radio Regn (2009)

Vad händer med skrivandet om språket går sönder? Och vad händer med lyssningen och läsandet om orden inte riktar sig utåt längre? Poeten Leif Holmstrand fick diagnosen schizofreni för tio år sedan och har sedan dess gett ut tio lyriksamlingar och han beskriver språkets upplösning som en revolt mot dramaturgin. Många är också de modernister som inspirerats av psykosens brutna språk. Men går det egentligen att härma? Psykoanalytikern och författaren Johan Cullberg som kommer ut med sin biografi om poeten Gunnar Ekelöf i vår, han har öra för att tyda tecknen i den schizofrenes kaotiska unika bildspråk. Reporter är Per Shapiro. Och så tittar vi närmare på litteratur som skrivs inifrån andra tillstängda rum. Ulf Lindströms hårdföra machovärld till exempel, hur talar den till oss andra?

I den radikala tidskriften Spektrum föddes under 1930-talet tankar och idéer som vi i efterhand kommit att förknippa med den svenska modellen, folkhemmet och modern svensk kultur- och arkitekturhistoria. I kretsen kring Spektrum fanns namn som Karin Boye, Gunnar Ekelöf och Alva och Gunnar Myrdal. De arbetade tillsammans och flera av dem delade också bostad i ett kollektiv. De drömde om ett nytt, rättvist och förnuftigt Sverige. Men samtidigt skakades gruppen av kärleksaffärer, triangeldramer och konflikter, och i omvärlden tornade mörka moln upp sig i form av Kreugerkraschen och nazismens frammarsch. Litteraturprofessorn Johan Svedjedal är aktuell med en bok om Spektrum och den svenska drömmen. I många operor är döden högst närvarande och får ofta avluta hela föreställningen. Nu är inte operan den enda konstformen där döden då och då dyker upp men operan är kanske den konstform där döden har sin mest naturliga plats och passar bäst in. Det menar Johan Stenström som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Programledare är Urban Björstadius.

På Bibliotekets tid sänds här del 1 i Kulturredaktionens temavecka om kulturens roll i valdebatten. Programmet heter "Toppolitiker läser dikt" och sänds 2010 09 06 Marie Lundström sätter Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i händerna på svenska partiledare och ministrar. Hör Mona Sahlin, Lena Adelsohn Liljeroth, Lars Ohly, Andreas Carlgren med flera som du inte hört dem förut. Ett program som ger plats åt ogarderade tankar och en annan ton än den vi är vana att höra våra politiker tala med i korta, snabba nyhetssammanhang. Marie Lundström sätter Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i händerna på svenska partiledare och ministrar. Samma dikt, sju olika läsare. En från varje riksdagsparti. Hör Mona Sahlin, Lena Adelsohn Liljeroth, Lars Ohly, Andreas Carlgren med flera som du inte hört dem förut. Ett program som ger plats åt ogarderade tankar och en annan ton än den vi är vana att höra våra politiker tala med i korta, snabba nyhetssammanhang. Programledare: Marie Lundström

Och nu dags för Nya Vågen, idag om litteraturvetenskapens ställning och så en färd till mörkrets hjärta med konstnären Jan Håfström. Programledare: Kim Nordberg. Bokbranschen har upplevt några gyllene år. Mellan 1998-2007 växte försäljningen med inte mindre än 41 procent. Litteraturen klarar sig utmärkt, men läran om litteraturen - litteraturvetenskapen - verkar befinna sig i ett tillstånd av fortgående kris. Samtidigt som den läsande befolkningen masskonsumerar bloggtext, deckare och dataspel, är Gunnar Ekelöf fortfarande det finaste man kan skriva om på institutionerna. Menar vissa. Andra har påpekat att det är just forna tiders bidningsideal som ska försvaras mot angrepp från populärkultur och förflackning. Men hur ser diskussionen ut idag? Och så blir det en våldsam återresa uppför Kongofloden - konstnären Jan Håfström har återvänt till Joseph Conrads roman Mörkrets Hjärta i sin utställning på Liljevalchs konsthall. Au contraire: Karsten Thurfjell om det underbara med innerlig så Bokbranschen har upplevt några gyllene år. Mellan 1998-2007 växte försäljningen med inte mindre än 41 procent. Litteraturen klarar sig utmärkt, men läran om litteraturen - litteraturvetenskapen - verkar befinna sig i ett tillstånd av fortgående kris. Samtidigt som den läsande befolkningen masskonsumerar bloggtext, deckare och dataspel, är Gunnar Ekelöf fortfarande det finaste man kan skriva om på institutionerna. Menar vissa. Andra har påpekat att det är just forna tiders bidningsideal som ska försvaras mot angrepp från populärkultur och förflackning. Men hur ser diskussionen ut idag? Vi gläntar på dörren till seminarierummen och diskuterar vi litteraturvetenskapligt självförtroende med: Anders Johansson, författare till boken ”Avhandling i litteraturvetenskap. Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter”, Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och Torbjörn Forslid, författare till ”Hamlet eller Hamilton? Litteraturvetenskapens problem och möjligheter”. Och så blir det en våldsam återresa uppför Kongofloden - konstnären Jan Håfström har återvänt till Joseph Conrads roman Mörkrets Hjärta i sin utställning på Liljevalchs konsthall. Vi har sett den. I studion: kulturredaktionens avant garde bestående av Mårten Arndtzén, Maria Edström och Mats Arvidsson. Programledare: Kim Nordberg

K1: Det som är botten i dig är botten också i andra. Så lyder en berömd diktrad av Gunnar Ekelöf. Men vad betyder den? Att vi alla i grunden är lika? Stämmer det? Vad skulle denna gemensamma botten i så fall vara? Hur låter den? Vilken färg har den? Är den något vi kan dela? Marie Lundström går på djupet med Gunnar Ekelöfs rad ur dikten Jag tror i diktsamlingen Färjesång från 1941.