Podcasts about motsatsen

Fredrik och Kristoffer behövde lite terapisnack om tiden vi lever i. Rika vita män uppblåsta på sin egen självbild, allas våra egna roller i att bygga upp de skadliga myterna, onödigt vinnartänk, och en hel del annat. Det kändes faktiskt bättre efteråt. Små semlor, små mjukglassar, och mindre och mer lokal mjukvara, är det en väg framåt? Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Radiolab U7d - Lars Wikmans podd som publiceras direkt från telefonen Mormoner Novell Yosemite Superkalderan i Yellowstone, inte Yosemite Mindscape med Sean Carroll - avsnitt 305 om det politiska läget i USA Bill Gates Bill och Melinda Gates stiftelse Jeff Bezos Elon Musk Elons lögner om att vara bra på spel Paypal och Elon Musks inblandning Sam Harris och hans öppna brev om Elon Musk Stöd oss på Ko-fi Agil lokförare-klistermärket Simulationshypotesen AGI - artificiell generell intelligens Jira Trello Boring cash cow The cathedral and the bazaar Eric S. Raymond Mastodon-kramdjuret Skuggans gröna café i Långtora Titlar Det naturalistiska skådespelet Professionellt provocerande Smutsigt och naturalistiskt Spela in på en potatis Hela amerikanska drömmen på ett bräde Liten man, stor hatt Samma kaldera Motsatsen till demokrati (på alla nivåer) Myten om Elon Musk Okunskap och ignorans Det mysiga geniet Ingen ska ju ha så mycket Fantastiskt tragiska människor Jag måste ha ett högre syfte Gud vill mig extra väl Vi har ingen annan idé Grundkunskapen att ifrågasätta Styrkan i en kulturell myt Påta i sin egen trädgård För vår gemensamma skull Jira med G Webben är räddningen Frikoppla sig från imperierna Små semlor och små mjukglassar

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet – byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så betraktades den enskilda människan för första gången inom kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen – upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor, levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande grenar.Motsatsen mellan rika och fattiga människor, mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till jorden.Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris – kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation. Folk fasade över branden, med all rätt.På uppmaning av den franske premiärministern följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga experterna.Thomas Steinfeldförfattare, översättare och professor i kulturvetenskap

Alla har vi väl minst en i våra liv - den där personen som tar all vår energi, och stjäl all uppmärksamhet - någon som är en riktig emotionell vampyr! Vi pratar om vad energitjuvar ställer till med och hur du ska hantera dem. Motsatsen är energiboostaren, men hur är den då? Det får du också reda på i detta avsnitt. Åsa stal energi hos tandläkaren och Helena är inte stolt för sitt energitjuveri. Ett avsnitt vi ALLA kan lära oss massor av! Om du vill bli coachad av Åsa Welinder maila till: asa@peppdej.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I säsongens första avsnitt av "Jag vet vad du skrev" får vi äran att välkomna en av Sveriges mest framstående författare, Malin Persson Giolito. Med en imponerande samling av spännings- och kriminalromaner har Malin cementerat sin plats som en mästare på den internationella litterära scenen. Malin Persson Giolito fick 2016 ett stort genombrott med den kritikerhyllade rättegångsthrillern Störst av allt. Den belönades bl.a. med pris för Årets bästa kriminalroman och Glasnyckeln och har sålts i närmare 600 000 exemplar bara i Sverige. Malin har tidigare gett ut romanerna Dubbla slag (2008), Bara ett barn (2010), Bortom varje rimligt tvivel (2012) och I dina händer (2022). 2024 är hon aktuell med boken Motiv.  Men Malin är mer än bara en författare; hon har även varit verksam som advokat och arbetat på Europeiska kommissionen i Bryssel. Denna mångsidiga bakgrund har präglat hennes författarskap på djupet. Under dagens avsnitt leder Denise Rudberg samtalet och utforskar Malins värld genom att ställa frågor som tar oss på en resa genom hennes fascinerande liv. Vi kommer att dyka in i Malins barndom som författarbarn och utforska hur hennes erfarenheter som dotter till en skrivande förälder har påverkat hennes eget skapande. Dessutom kommer vi att få en inblick i Malins process med att skriva uppföljaren till "Störst av allt". Vi kommer också att få veta mer om den ovärderliga rollen som hunden kan spela för en författare. Med den senaste boken "Motiv" på horisonten finns det ingen tvekan om att dagens avsnitt kommer att bjuda på spännande insikter och diskussioner. Glöm inte att följa oss för fler spännande avsnitt och trevlig lyssning! Samtalet leds av Denise Rudberg, producerat av Lisen Andréasson Florman och klippt av Christoffer Örtegren. Dagens avsnitt görs i samarbete med Storytel och är en produktion av Oh la la Sound.

Björklöven sitter i en otroligt tuff sits i kvartfinalen mot Djurgården efter 3–0 i matcher. Ny hemmamatch på söndag, men frågan är om inte Lövens säsong tar slut snabbare än planerat? Studio Ladan pratar ner den trejde kvarten. Studio Ladan är en podd från VK och Folkbladet av Emil Wikström och Ludvig Gulliksson. Musiken i podden är gjord av Karl Fjellborg. Ansvarig utgivare är Jessica Wennberg. 

Alla känslor du håller emot kommer kommer att stanna kvar i ditt känslosystem. Motsatsen till motstånd är tillåtande. I den här meditationen får du möjlighet att släppa taget om motståndet för att i tillåtande ta emot det som känns där bakom, tillåta det att kännas som det känns och låta det få flöda fritt igen..Lyssna gärna till min och min vän Lizettes podd Våra högkänsliga liv!Och varmt välkommen att följa mitt Instagram-konto om högkänslighet: @kansligtliv och se aktuella kurser och retreat för högkänsliga på hemsidan https://www.kansligtliv.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dags att inleda en ny, grå vecka med en åktur längs glädjens underbara räls! I det här avsnittet av Frågeklådan diskuterar Niclas & Jonatan den förstnämndes sämsta personlighetsdrag, att spela bort mängder av pengar på krogen, vad som är motsatsen till tacos, hemligheten bakom egna ölen, vilka fem yrken man satsat på för att skapa den optimala arbetsveckan – och mycket mer! Irrelevanta frågor och hjärndöda svar – haka på!

Motsatsen till det minimalistiska.Avsnittet är inspelat på distans.Musik: Beata RautioFoto: PrivatRedigering och klipp: Heli BrewitzKontakt podcast: jagarmodig@gmail.comFölj oss: instagram.com/jagarmodig/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att något finns i begränsad upplaga är fint. Uppmärksamheten kring limited editions, från exklusiva drop som Supreme till H&Ms designsamarbeten eller saker som inte egentligen inte är så begränsade, som Omega och Swatchs hypade samarbete Moonswatch, säger något om hur självklart vi betraktar tillgången på allt möjligt nuförtiden.Mänsklighetens utveckling de senaste 500 åren är en berättelse om hur vi gått från knapphet till överflöd. Idag förutsätter vi att allt vi vill ha ska finnas tillgängligt för oss. Motsatsen är uppseendeväckande och exklusiv. Det har fått mig att intressera mig för knapphetens logik och hur vårt förhållande till brist och tillgång har påverkat vårt sätt att tänka genom århundraden. Det här är också något som upptagit Carl Wennerlinds uppmärksamhet under lång tid.Wennerlind är professor vid Columbia University i New York där han intresserat sig för europeisk historia med fokus på idéer och pengar, och särskilt hur vi resonerat kring pengar, samt förhållandet mellan ekonomi och naturen. Han har även skrivit en bok tillsammans med Fredrik Albritton Jonsson som handlar om just brist och synen på brist från kapitalismens början till vår tid, antropocenens tid. Den heter Scarcity - A History from the Origins of Capitalism to the Climate Crisis. Det här blev ett samtal om hur synen på brister och överflöd genom århundradena, hur filosofer påverkat ekonomer och hur gamla idéer aldrig dör utan verkar återkomma med jämna mellanrum.Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som gör dig allmänbildad inom aktuella ämnen - med minimal ansträngning. Ta del av tusentals förklaringar och quiz på vadvivet.se eller @vadvivetProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Producerare: Andrea von Essen. Klippning: Jens Back. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Katastrof och anastrof är värdeladdade ord. Därför är det viktigt att man är medveten om vems synvinkel man väljer. Den enes katastrof kan vara den andres anastrof. Tiden spelar också en roll – det är ibland lättare att avgöra om det rör sig om en anastrof eller en katastrof först när man har sett konsekvenserna. När ska man bestämma sig? Väntar man tillräckligt länge efter att något som först betraktades som en anastrof inträffat, kan det senare visa sig vara en katastrof. Mest praktiskt är då att hålla sig till nutiden. Hör Anna och Mikael prata om ett ord som är nytt för dem båda, Anastrof. Varje tisdag kommer makarna Vilkas ut med nya samtal i podden Vilkas Podderier. Tankar om hur det är att inse att man är medelålders blandas med reflektioner och matnyttigheter från deras respektive expertområden. Anna är Mastercoach med en passion för människan, ledarskap, och framtidens organisation. Hur skapar man tillväxt genom fokus, engagemang och glädje? Mikael är mediemannen med den välkända speakerrösten. Han har ett brinnande intresse för media, musik, design och kärnkraft. Hans näsa för trender och konspirationer tar oss ut på spännande resor. Hör gärna av dig på contact@sumoteam.com för idéer & mer information.

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska distansvårdens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt. Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna och diagnostisera.Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral. Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake hörde bara brus.Drömmarna om att utöva vård på distans har, trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige bli världens bästa land när det kommer till digital vård. Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen, erbjudit så här stora möjligheter. På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i rummet. När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill, ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet, personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens utopiska potential? Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene menar i sin bok The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig. Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha nytta av den. I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen. Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart. Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call. Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York, under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt vårdsystem och drog sig för att söka vård. Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde utgången. Om allt istället bara hade handlat om teknikens prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro. I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”. Erik Isberg, idéhistorikerLitteraturJohn Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea of Communication (Chicago: The University of Chicago Press, 2001). Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University of Chicago Press, 2022). Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy (Cambridge, MA: MIT Press, 2021).

Fredrik, Kristoffer, och Tobias snackar om 2022 med stort fokus på bra saker som hänt under året. Kristoffer och Fredrik gläds åt Mastodon, Tobias passade på att helt enkelt vara mindre på nätet istället. Teleskopglädje, filmgläjde, kaffeglädje, och till och med ett visst mått skadeglädje får alla plats, tillsammans med ett gäng film- musik- och speltips. Avsnittet sponsras av Grebban - en e-handelsbyrå som söker fler utvecklare. Söker du och får ett jobb och nämner Kodsnack i din ansökan så får du en sign-on-bonus på 20000 kronor. Surfa in på grebban.com/kodsnack för mer information och ansökan! Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @oferlund, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Mastodon Activitypub Mörka mönster Substack Rands - också känd som Michael Lopp Mattias Jansson - utvecklare av rpmalloc rpmalloc Post - Twitteralternativ backad av vampyrer Square-Enix har inte fattat att NFT är ute Axie infinity - NFT-spel som kraschade Coffeezilla Web3 is going great James Webb-teleskopet Bilder från James Webb-teleskopet Pillars of creation Den nya pillars of creation-bilden William Shatner och Bezos flög till rymden. Shatner blev nedstämd John Carmack har lämnat Meta “Verklig AI” Palmer Luckey Luckeys permadeath-headset 22 problem som lösts under 2022 Electrical vehicle tipping point Great pacific garbage patch Armageddon Ben Affleck kommenterar Armageddon Schwarzenegger kommenterar Conan the barbarian Grebban - veckans sponsor söker utvecklare CSS-in-JS Gatsby grebban.com/kodsnack - läs mer eller ansök Kristoffers musik Obsidian Macbook air M2 Everything everywhere all at once Slashfilmcast om Everything everywhere all at once Andor Prey Glass onion Knives out Arcane Cyberpunk: edgerunners Severance God of war ragnarök Elden ring Guardians of the galaxy-spelet Songs of conquest Heroes of might and magic Metal hellsinger Trombone champ Marvel snap Happy salmon Exploding kittens Sushi go! Nemophila Sieze the fate Days of the lost med the Halo effect Revel in time med Star one Porcupine trees album Closure/continuation Steven Wilson Bonobos Fragments - easy listening-musik Videon av konserten med orgeln Hunt, gather, parent - Michaeleen Doucleff Inverted frontier, tredje boken - Needle, av Linda Nagata Ursula K. Le Guin The left hand of darkness Earthsea cycle Monk and robot 1 och 2 Crafting with Ursula Becky Chambers Crafting with Ursula-avsnittet med Becky Chambers Crafting with Ursula-avsnittet med Neil Gaiman Between the covers - Crafting with Ursula, och mer därtill Titlar Träningsvärk överallt Vad har hänt det här året Krypto och Elon Musk Tre topp fem-listor Mastodon tar fart En nytändning när det gäller internet över huvud taget Det var såhär det var Jag är inte på internet alls En person pratar till hela världen samtidigt Profitmotivet Motsatsen till rosa glasögon Skeptiska glasögon Nu tänker jag ur minnet Härute finns det bara död Sten och tomhet, mörker och död Snart kommer ben Speedrunna det personliga Jag tycker om dåligt kaffe Obsidians år Årets spel att titta på

Forskaren, författaren och människorättsaktivisten Mattias Gardell berättar om sitt engagemang för ett fritt Palestina, bland annat erfarenheterna ombord på Mavi Marmara under solidaritetsaktionen Ship to Gaza. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

I år är det femtio år sedan Manne af Klintberg gjorde sin första föreställning som clown. Och 77 år gammal har han inga planer på att sluta. En ny parksommar väntar. Frilansjournalisten Kicki Möller har träffat honom.

Struktur! Ett fantastiskt litet ord som kommer från latinets structura och betyder att bygga upp, att ordna, att ha ett sammanhang mellan delar i en helhet och deras ordning samt förhållande till varandra. Motsatsen till struktur är kaos…   I veckans avsnitt pratar Michael & Oliver om frågor som varför man egentligen ska ha struktur? Vad vinner man på att vara strukturerad? Kan alla verkligen var strukturerade och vad är de vanligaste ursäkterna för att inte vara strukturerad?    Dessutom blir det, givetvis, även en total genomgång om hur man kan skapa bra struktur i sin dator, sin mobil och på sin arbetsplats med hjälp av bra metoder, system och grymma appar.    Trevligt lyssnande!    Podcasten drivs av sälj- och marknadsexperten Oliver Lopez samt ledarskap- och effektivitetsexperten Michael Alphov. Oliver driver till vardags Structsales AB och Michael driver Effektiva Metoder AB.  Kolla gärna in www.structsales.se  och  www.michaelalphov.se

Vad är en double down? Hur är det motsatsen till att göra en "pudel". Trump gör det, vi gör det, du gör det, alla gör det? Eller? Sjökaptenen Bo Göran Peterson gästar oss i detta avsnitt också. Denna gång i egenskap av coach. I detta avsnitt pratar vi om att göra en double down. Mycket nöje! Varje tisdag kommer makarna Vilkas ut med nya samtal i podden Vilkas Podderier. Tankar om hur det är att inse att man är medelålders blandas med reflektioner och matnyttigheter från deras respektive expertområden. Anna är Mastercoach med en passion för människan, ledarskap, och framtidens organisation. Hur skapar man tillväxt genom fokus, engagemang och glädje? Mikael är mediamannen med den välkända speakerrösten. Han har ett brinnande intresse för media, musik, design och kärnkraft. Hans näsa för trender och konspirationer tar oss ut på spännande resor.

Stress skapar på många sätt ohälsa och gör oss spända. Motsatsen är avslappning. Det narrativa självet, eller egot, går även det att se som en kontraktion eller spänning. Och för att lösa upp egot krävs även där just avslappning. Ju mer vi kan slappna av, ju mer vi kan släppa taget, desto mer blir vi fria och närmar oss det traditionerna kallar för uppvaknande. Youtube: https://www.youtube.com/channel/UCIp2530u_bJV55_4nbXkwkA Spotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQ Apple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en Google podcasts: https://podcasts.google.com/feed/aHR0cHM6Ly9hbmNob3IuZm0vcy83OGI5MjVmOC9wb2RjYXN0L3Jzcw

Få känslor är lika stigmatiserade som skam. Men skammen erbjuder också möjligheter, och är kanske nödvändig för ett anständigt samhälle. Det menar författaren och lektorn i pedagogik, Marie Hållander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Han sa till mig: "Man säger inte hongri, man säger hungrig. Du låter bonnig. Säger du Amerikat också kanske?".Jag gick på högstadiet och han som sa det till mig var en klasskamrat. Orden yttrades inte till fler där i klassrummet, det var bara jag som hörde, men likväl rodnade jag. Skämdes. Det stämde också att mina föräldrar var bönder. Hans föräldrar var lärare, visste jag. Vältalig, bra betyg. Från ett grannsamhälle och från en annan social klass än jag själv. Jag kände mig underlägsen. Skamkänslan kom plötsligt och följdes av tystnad. Det är inte ett ovanligt sätt att möta skammen.Men skammen kan också byggas upp över tid. Édouard Louis fångar det väl i klasskildringen Göra sig kvitt Eddy Belleguele, när han skriver om hur allt från namnet, sättet att tala, kläderna, tv:n, i princip allt, gav upphov till skam. Han skriver om hur medelklasseleverna i skolan "log åt min jacka. Tre dagar senare trycker jag ner den i en papperskorg på stan, full av skam". Hans mamma, som knappt hade haft råd att köpa jackan, gråter när Eddy berättar, eller snarare ljuger, om att han tappade bort den.Skammen kuvar oss. Samtidigt finns det något i skammen som får oss att rannsaka oss själva och för oss framåt, som lär oss något om oss själva och om vår omgivning. I Göra sig kvitt Eddy Belleguele ägnar sig Louis lika mycket åt att skriva fram skammen, som att röra sig bort från den. Skammen är på det sättet central i hans analys av samhället. I Louis senare bok Vem dödade min far? yttrar sig denna rörelse också som en anklagelse. Det samhälle och den stat som fick honom och hans familj att skämmas står sedan i skottlinjen, anklagad för att döda. Borgerligheten i staden får klä skott för sin falskhet.Kanske är det dags att uppvärdera skammen, dess skamfilade historia till trots. Det finns, menar jag, tillfällen där skam kan betyda något viktigt och kan förstås och användas pedagogiskt.Det finns en välkänd bild av hur skammen används i skolan: skamvrån. Men skamvrån är sedan länge en metod som är urfasad från undervisningen. I de klassrum som jag befann mig i under min uppväxt fanns inte en sådan företeelse. Jag är född 1981. Min mamma upplevde heller aldrig skamvrån, men bilden av vrån, ja kanske med den skamfyllda struten på huvudet, existerar som en föreställning kring hur lärandet skulle ske. Sitt där och skäms så kommer du inte att göra om styggelsen, var tanken.För några år sedan fanns det de som argumenterade för en snarlik uppfostringsmetod: "Time out". Den innebar att tvinga barnet att sitta bredvid, i trappan, eller på pallen och begrunda vad det hade gjort. Vissa menade att det var ett sätt att skambelägga barnet. Andra menade att det helt enkelt var en lugn stund, en återhämtningspaus. Men visst hade metoden något av en skamvrå över sig. Metoden ifrågasattes också utifrån svensk lag eftersom den kan tolkas som ett exempel på det som lagen kallar "annan kränkande behandling", eftersom barnet fråntas både sin kroppsliga, själsliga och rumsliga frihet.Men vad är skam egentligen? Skam är besläktad med skuld. Men det går att känna skam utan att vara skyldig. Den som erkänner sin skuld, erkänner att hen har gjort ett specifikt fel. Den som känner skam känner att hela hens existens är under attack.Filosofen Emmanuel Levinas utvecklar detta. Enligt honom handlar skam inte om att man blir medveten om sin egen ofullkomlighet eller sina egna brister, utan om att jaget i sin egen nakenhet och intimitet inte kan gömma sig. Vi kan inte fly från oss själva. Skammen gör att jaget upptäcker sig själv. När jag som barn fick höra att jag var bonnig rodnade jag därför inte bara över mitt sätt att tala och uttrycka mig, det var hela mitt jag som jag skämdes över.Enligt Levinas är skam inte en känsla som vilken annan. Den innehåller obehag, avvisande, misslyckande och osäkerhet, men den skapar också normer och hindrar oss från att begå oförrätter. Därmed kan skammen också skapa förutsättningar för något positivt. Att kunna hantera skammen är också att kunna hantera det osäkra, det vi inte kan, vår egen svaghet. Det är förmågor som är omistliga i ett samhälle som vill vara anständigt. Motsatsen är förskräcklig.Kanske blir skammens olika egenskaper som allra tydligast när vi jämför den med stoltheten. Båda begreppen behövs för att förstå hur en politisk kamp kan se ut. Kärnan i arbetarrörelsens metoder; dess fanor, plakat och bildningsarbete strävar efter att föda en stolthet inför arbete och liv. Och just därför är det viktigt att HBTQ-rörelsens Pride heter just pride. Borta är skammen. Kvar finns stoltheten.Men precis som skammen är inte heller stoltheten en entydig känsla. Det menar utbildningsfilosofen Michalinos Zembylas. Också stoltheten har sina problem. Stoltheten kan stå i vägen för självkritik och kan i sin yttersta form hindra människor från att mötas. Jag tänker närmast på den stolthet som yttrar sig som nationalism eller patriotism där självkritik saknas och även uppenbara felaktigheter försvaras.Enligt Zembylas behöver vi därför erkänna skammen som en möjlighet till självkritik, till en etisk, politisk och pedagogisk deliberation. Han skriver hur skammen kan vara produktiv i en utbildning som vill rätta oförrätter, exempelvis samhällens historia av våld mot minoriteter, ursprungsfolk, arbetarklassen eller HBTQ-personer. Han menar att förnekandet av skammen kan leda till aggression, ressentiment och konflikter. Och stolthet kan i sin tur innebära ett förnekande av de oförrätter som har begåtts. På så vis kan skammen också, under vissa omständigheter, erbjuda en möjlig väg till solidaritet, som en inbjudan där den som skammat och den som blivit skammad, kan mötas.Genom att frigöra oss från bilden av skammen som en stigmatisering, förknippad med dumstrutar och skamvrår, skulle det gå att använda skammen som en konstruktiv känsla både i undervisning i skolan och i ett större, politiskt sammanhang. Denna frigörelse kräver mycket ödmjukhet, solidaritet, takt och känsla, men skulle kunna innebära ett lärande och att se, möta och komma till rätta med de oförrätter som begåtts. Därmed skulle vi också kunna upptäcka oss själva.Marie Hållander, författare och lektor i pedagogik

Ellen Norlund har nog lite dille på döden. Så erbjöd hon tillsammans med en konstnärskollega runt Allhelgonahelgen ett interaktivt dödspaket, som leker med döden. Hon har tidigare haft ett performance där ”deltagarna omsorgsfullt begravs i frågor och sinnliga upplevelser på temat jordfästning”. Ellen är bl.a. konstnär, skådespelare och scenograf och längtar i såväl arbetet som i livet efter att allt ska hänga ihop. Hon önskar skapa rum för ordlösa möten och sammanhang som inkluderar alla sinnen. Och så har hon alltid intresserat sig för minnen.   Johanna Fellenius möter Ellen Norlund i ett samtal inspelat på Evigheten i Uppsala.

Lexikala luckor skapar irritation, nyfikenhet och kreativitet. Hur kan det vara så att ord inte finns? Språket uppmärksammar lyssnarnas mest saknade ord och tar upp nya kreativa förslag. Saknade ord som tas upp i avsnittet Hyff. Ett ord från det svenska teckenspråket som betyder ungefär för säkerhets skull. Kan användas i formuleringar som jag ska bara hyffkissa innan vi går. Ett svenskt ord för det engelska early adopter. Förslag: snabbanammare, tidig användare och tidiganammare. Motsatsen till favorit. Förslag: värstahat, ofavorit, sämsta. Femtona och sjuttona och så vidare. Ord för att beskriva personer födda till exempel 2015 och 2017. Ett exklusivt och ett inkluderande vi, som gör det tydligt vilka som berörs av ett vi. Förslag: vig för ett inkluderade vi. Ett svenskt ord för feedback. Förslag: återkoppling, respons eller reaktion. Ett svenskt ord för engelskan community. Förslag: det går inte att översätta rakt av, men i olika sammanhang kan samhälle, grupp, krets, sfär och församling fungera. Dugnad. Ett ord från norskan som betyder att man går samman och hjälps åt. Varmna. Ett ord som är motsats till att svalna eller kallna. Dessutom: Vad krävs för att ett ord ska gå från att vara ett hittepå-ord till att betraktas som  ett riktigt ord? Språkvetare Ylva Byrman, universitetsadjunkt i svenska språket vid Göteborgs universitet. Gäst Sara Lövestam, författare, språkvetare, domare i Lantzkampen med mera, som skrivit en krönika i Språktidningen om lexikala luckor. Programledare Emmy Rasper.

Osynligt meddelande och mystiska rutor. Det är dags att tyda det osynliga meddelandet som boktjuven lämnat efter sig. Vilken tur att så många radioagenter har hört av sig med olika knep! Till sin hjälp har Ylva 7-åriga Silas från Killinge i telefon. Hjälp Ylva att lösa gåtorna - så att hon kan fylla i dom mystiska rutorna. Ord 1: Inte spring Ord 2: Motsatsen till hit Rapportera in svaret på Mysteriefredags telefonsvarare, ring 08-7842929 Det går också bra att skicka in svaret på Barnmorgons hemsida. Nästa Mysteriefredag är 10 september.

Det är dags att tyda det osynliga meddelandet som boktjuven lämnat efter sig. Vilken tur att så många radioagenter har hört av sig med olika knep! Till sin hjälp har Ylva 7-åriga Silas från Killinge i telefon. Hjälp Ylva att lösa gåtorna - så att hon kan fylla i dom mystiska rutorna. Ord 1: Inte spring Ord 2: Motsatsen till hit Rapportera in svaret på Mysteriefredags telefonsvarare, ring 08-7842929 Det går också bra att skicka in svaret på Barnmorgons hemsida. Nästa Mysteriefredag är 10 september.

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-324"));Hej kära läsare Så är jag då äntligen tillbaka med ännu ett coachbrev. Hoppas att din sommar har varit bra och att du känner dig hoppfull inför höstens utmaningar. Om inte än, så är det mitt mål att du lyfter en bit efter att ha läst citat, brev och boktips. Vill du ha ytterligare stöd och hjälp att locka fram ditt bästa eller stärka dig själv så ta gärna en titt på min kurs  Mental Hälsa. Du kan ta en titt och gå med HÄR. Känner du dig redo och har möjlighet så har jag ett par platser kvar för personlig coaching med start i höst. Kontakta mig direkt om är intressant anders@lifevision.se Ditt liv är ett mästerverk – upptäck det!, Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-325"));Veckans citat ”Jag är inte intresserad av om glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag är intresserad av hur man fyller glaset.”- Donald Kaberuka UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-326")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-327"));Din motsats till misslyckande?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-328"));Jag skulle kunna lyckas med vad som helst om jag bara visste vad det var. Det var en kommentar som jag fick från en coachingklient för många år sedan. När vi sedan utforskade vad han ville göra slutade det hela tiden med ett uppgivet ”jag vet inte” eller att han istället svarade på vad han inte ville. Vad vore ditt drömjobb? Vet inte. Vilka tider vore bäst för dig att jobba? Vill inte ha fasta tider. Någon plats du helst skulle jobba på? Vet inte, men jag vill inte jobba inomhus. Hur vore din ideala arbetskollega? Vill helst inte jobba med människor det blir alltid så komplicerat på något vis… Får för mig att fler än jag skulle känna lite frustration över de här svaren. Efter att ha tillbringat en bra stund med att försöka locka fram något konstruktivt att ta tag i slog det mig plötsligt. Motsatsen till det han sa kanska skulle funka. Så jag sa: Det låter som om det vore perfekt med flextid på djurparken för dig! Det skrattade han åt och vi kunde plötsligt komma på en del som saker som han faktiskt skulle vilja göra. Kanske kan det ibland vara lättare att säga vad man inte vill ha än att definiera vad man faktiskt vill ha. Allt helt enkelt invertera hur man normalt tänker och starta från vad du inte vill och vad du vill undvika. Som någon som funderat en hel del över det här med framgång och vad det egentligen är, kanske det då kan vara intressant att definiera vad det inte är. Min gissning är i varje fall att det kan vara ett nytt och användbart sätt att locka fram lite tankar om vad du faktiskt vill. Den kände gamle talk-show värden David Letterman hade sin berömda Top-10 lista. Som lite hjälp på vägen får du min egen lista med saker som dyker upp i mitt sinne när jag funderar på det här. Du kan säkert komma på något bättre själv, men kanske kan du använda det som ett startskott för dina egna funderingar. Nog kan det vara värt i varje fall någon minuts reflektion för att se om du kan se något nytt genom att fundera på vad du absolut inte ska göra om du vill ha ett framgångsrikt liv … 1. Ge upp så snart du misslyckats några gånger med något. Använd det sedan som rättfärdigande för att inte ens ge nästa möjlighet ett försök. 2. Var riktigt avundsjuk och missunnsam mot dem som du tycker att det går bättre för än för dig själv. Kritisera dem riktigt hårt så att du övertygar dig själv om att man måste bli en dålig person för att lyckas så där bra. 3. Var opålitlig. Håll aldrig dina löften och dyk inte upp på överenskomna tider. Det håller folk på tårna och så slipper du sitta och vänta på andra i onödan. 4. Svär mycket och använd ett ovårdat språk så snart tillfälle ges. Allra helst med ett nedlåtande,

Det här avsnittet handlar om anti-hacking och allt vad det innebär. Vad är anti-hacking? Motsatsen till biohacking, det vill säga motsatsen till att successivt förbättra sig själv med alla medel tillåtna. Anti-hacking handlar om att låta sina dåliga vanor segra och därmed bli lite sämre och lite sjukare för varje år som går. Det kan vara bristande sömnkvalité, en dåligt planerad kost, passiv livsstil, missbruk och beroenden. För att ens kunna börja biohacka behöver anti-hackingen vara under kontroll och i det här avsnittet förklarar jag hur man ska tänka kring det.Podden är för närvarande osponsrad men om du har ett passande företag som vill sponsra kan du höra av dig! Det går också bra att bli patreon eller swisha valfri summa till: 1231833680. Alla pengar går oavkortat till att skapa mer content (poddavsnitt, blogginlägg, webinarier, kurser osv).Berätta gärna vad du tyckte om avsnittet och kom med frågor och feedback. Det är lättast att connecta med mig via bloggen martinajohansson.se eller instagram Nextlevelbiohacking. Köp min hormonbok Hormonstark om du vill lära dig mer om hormoner och "hormonhacking", eller min bok Keto - den kompletta boken om ketogen kost, om du vill äta som jag gör! Båda finns som ljudböcker inlästa av mig!NYA BOKEN HANDBOK I BIOHACKING SLÄPPTES NYLIGEN!--> KÖP DEN HÄR! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Alla vanor uppstår genom upprepning, antingen medvetet eller omedvetet. Man skulle kunna säga att du har hypnotiserat dig själv till varje vana. En god vana gör livet enklare. Du kanske alltid har pengar över i slutet på månaden, håller en hälsosam livsstil och ligger lagom före i det mesta? Det är vanor. Motsatsen är också vanor. Vi har hypnotiserat tusentals klienter så att de har kunnat hitta de vanor som funkar, och släppa de som inte funkar. Här får du en introduktion i en hypnotisk resa från boken Unpack Your Existence, som släpps hösten 2021 på Amazon.  Du når oss som vanligt på email info@enpodomallt.se

I det här avsnittet samtalar vi med retorikkonsulten Susanne Hedin. Hon driver retorikbyrån Susanne Hedin & Co och har i över 20 år jobbat med att utbilda, föreläsa och coacha ledare och medarbetare på företag och organisationer inom retorik, röst och kommunikation. Vi djupdyker i olika sätt att hantera nervositet på, hur man bygger upp sitt mod, blir en bättre lyssnare och hittar sina drivkrafter för att bli en bättre kommunikatör.Det är dags att bemästra kommunikation...Susannes bästa citat:"Var dig själv, fast bättre.""Du måste veta hur du reagerar i olika situationer.""För att det ska bli effektivt så måste det vara roligt, man får inte glömma bort det här med lusten, glädjen i kommunikationen.""Modet handlar om att se dem andra människorna, att lyssna på dem, även om det är jag som står där och pratar.""Motsatsen till kommunikation är information. Väldigt många sysslar just med information. Det är när det finns en aktiv sändare och mottagarna är passiva.""Du måste alltid börja med att vara närvarande och lyssna. Hör du då att det är tyst, då får du ta till en strategi.""Vi lyssnar gärna med syfte att kunna ge ett väldigt smart svar, istället för att lyssna till vad människan säger och hur dem säger det.""Du ska aldrig lyssna bara efter budskapsnivån eller innehållsnivån, du måste också lyssna på relationsnivån.""Jag gillar ordet possibilism, alltså vad är möjligt...""Vi använder våra resurser i en mycket begränsad skala, och det är det jag jobbar med..."Det måste finnas en ärlighet, en äkthet, du mäste vilja människor gott. Jag är inte intresserad av att lära ut någonting till människor som inte vill andra gott."Timestamps:[02:08] Var Dig Själv - Fast Bättre [04:34] Hur Man Hanterar Nervositet[10:45] Hur Man Blir Mer Modig[15:46] Lär Känna Dig Själv[18:31] Hur Man Blir En Bättre Lyssnare[26:19] Olika Perspektiv På Kommunikation[30:01] Hur Man Tar Mer Plats & Vågar Mer[34:12] Motivation & Drivkrafter[47:54] Susannes Drivkrafter & Mål[53:16] Avslutande OrdMer om Susanne:HemsidaYouTube-----Habithon startade med målet hjälpa dig bemästra din fysiska, mentala och spirituella hälsa.Vi diskuterar allt från morgonrutiner till produktivitets-hacks och bjuder in inspirerande gäster med erfarenhet av allt från självutveckling till entreprenörskap som bemästrat någon del av livet.Bemästra din fysiska, mentala och spirituella hälsa med vår kostnadsfria Mastery ToolboxKontakta oss på:hello@habithon.comLäs mer på vår HemsidaFölj oss på:LinkedInFacebookYouTubeDessa shownotes kan innehålla affiliatelänkar. Läs våra villkor för mer information.Om du vill stödja podcasten kan du donera till vårt PayPal-konto nedan:Support the show (https://www.paypal.com/donate?hosted_button_id=FRDKB9MWJCCA4)

Fredrik och Kristoffer snackar webbkontainrar och boktips. Men först: en liten uppvärmning om maskrosvin och andra kul saker man kan brygga hemma. Det första huvudämnet är alltså webbkontainrar, ett koncept som presenterats i ett blogginlägg från företaget Stackblitz. De vill lösa alla våra problem med lokala utvecklingsmiljöer genom att tvinga in Node, Visual studio code, och precis allting annat i stacken i webbläsaren. Vi är … milt skeptiska. Hade man inte kunnat lösa många problem med lokala installationer genom att lägga två år på dem istället för detta? Men idén om att kunna köra hela operativsystemet i webbläsaren - och kanske allra helst i molnet - lever och återupptäcks med lite nya etiketter. Förresten, hur gick det till när Visual studio code blev den enda texteditorn? Är detta problemen vi faktiskt har att lösa? Vore bättre beroendehygien en enklare lösning? Är distribution av mjukvara det outtalade tredje svåra problemet inom utveckling? Är vi inne i en molnsvacka, eller kommer det snart en? Cloud Slack, nästa stora tjänst? Lösningen på att Slack slöar ner din dator är givetvis tjänsten att köra din Slack-session i ett datacenter och strömma resultatet till dig! Avsnittets andra halva är diskussion utifrån den väldigt läsvärda boken Laziness does not exist av Devon Price, om hur många av oss svalt lögnen att man hela tiden borde jobba och vara produktiv för att nå sin fulla potential. Fredrik läser, gillar, och hittar mycket mer att tänka på än han väntat sig från början. Som avslutning lite mer tangentbordssnack. Fredrik fuskar alldeles för mycket med sina handpositioner och tjuvkikande på tangenterna. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Ett enormt tack till Daniel Nyström för alltför vänlig assistans med mastringen av avsnittet! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @oferlund, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Maskrosvin Manchurisk valnöt Älggräs Kristofers lag Tuppöl Tidigare snack om öl Webbkontainrar Stackblitz Stackblitz repon på Github - som deras Visual studio code-baserade IDE och dokument om arbetet med webbkontainrar Webassembly Mighty Dum terminal Emscripten - kompilerar andra språk till Javascript och Webassembly Oxide computer Bryan Cantrill Jessie Frazelle Molnets kostnader - artikel från Andreesen-Horowitz Kubernetes bottom - Rust-implementation av top Rachel Nabors Laziness does not exist Devon Price Kristoffers snack om att jobba hemifrån Work - av James Suzman Bushmen Preonic Kyria Foss-north Alla presentationer från Foss-north 2021 Snacket om öppna skolplattformen E-ink Titlar Apropå att lukta på blommorna Motsatsen till en snabb feedbackloop Full mumma Ölgräs Kristofers lag Introducera dina kontainrar Blitza stacken Jobbigt att sätta upp en lokal utvecklingsmiljö Någon browsar åt dig En så kallad dum terminal Alla sina ägg hos någon annan Den enda texteditorn Beroendehygien Vilken otrolig inlåsning Om man tänker i dollartecken Jag har implementerat min databas med ett Bash-skript Molnsvacka Fyra feta valar Illusionen av enkelhet Vi har byggt det vi hade, fast lite sämre Cloud Slack Lathetslögnen Om man hela tiden springer hinner man aldrig stanna upp Rädsla för att verka lat

Välkomna till den årliga succén "Covid Christmas Classic"! Här äter vi utan smaksinne och doftar utan luktsinne! Motsatsen till KUL alltså! Det som är kul är dock att Soffhäng återigen invaderar era öron med "28 dagar febrigare", Poltergeist-mannen och mycket, mycket mer som vi inte ens orkar skriva här! Ha det!

Spår i verkligheten Händelser med inslag av ufofenomen sätter allt som oftast starka spår i människor, spår och minnen som de flesta kommer att bära med sig resten av livet. Inre spår av upplevelser kan vara svåra för utomstående att både förstå och bilda sig en realistisk uppfattning om, då de är av psykisk karaktär och därmed kan verka abstrakta när de återges. Motsatsen alltså konkreta är de fysiska spår i naturen som är ämnet för UFO-Sveriges Radio.Fenomen som lämnat efter sig märkliga avtryck och på annat sätt mätbara spår i naturen, finns rapporterade från hela världen och här tar Johan Gustavsson och Tobias Lindgren upp några av favoriterna i genren. Bilder till fallen som behandlas i avsnittet hittar ni i uppslagsboken på ufo.se på orterna: Valensole, Langenburg, Trans-en-Provence och Jenkins. Om ni tycker att programledaren låter ivrig när han berättar om vad som hände Valensole, så förstår ni att detta med ufologi kan vara både spännande och pulshöjande. Mycket nöje!

Babs Drougge och Carl-Johan Ulvenäs på P3 Nyheter förklarar och reder ut aktuella ämnen. Den stora inrikespolitiska frågan i Sverige just nu fortsätter skapa oenighet mellan partierna. Hur ska Sveriges migrationspolitik se ut? Vi uppdaterar läget. Sen pratar vi om matsvinnet i Kina. Översvämningar, handelskrig och coronapandemin har fått landet att oroa sig framtida matförsörjningen.

I månadens avsnitt pratar vi om toxicitet och skadat flockbeteende, närmare bestämt fandoms, cancelkultur och extrema bias. Helt fel saker att fråga där svaret är 42.

Välkommen att lyssna till det tjugosjätte avsnittet. Några tankar och reflektioner om Andlighet och Religion. Jag brukar säga att jag är andlig men inte religiös. Så jag kommer i detta avsnitt berätta om sådant som har påverkar mig och min andliga resa. Innehåll:Fortsätter livet efter döden ?- Det är en fråga om tro! (Motsatsen till död är födelse,Livet har ingen motsats. Livet är evigt) Det finns bara en Gud, men många religioner.Jag är andlig, men inte religiös.Skillnader mellan andlighet och religion.Andlighet handlar för mig om att bli vaken och medveten,att förstå mer om Mysteriet Människa och vad man är,inte om kristaller och tarotkort. Det som är intressant är inte om Gud finns,utan om vad Gud är... Det finns inget helvete eller djävul,men däremot "frånvaro" av kärlek Mvh Larsamixe.se

Nemos liv i kollektiv. Lite snack om fotboll och så. Välkommen in i rummet!

Andreas bjuder på ett spännande övningstips som dessutom kan vara till hjälp för den som fastnat i en metaloop, och Jonas tycker till om motsatsen till mackor.Följ och kommentera på Instagram!

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Idag snackar vi anatomi-mumbojumbo: adduktion och abduktion i höftled. Två rörelser som aktiverar muskler som är involverade i både marklyft och knäböj. Adduktion Rörelser som för ihop kroppsdelar och som avser inåtföring av höftled (och axelled) mot kroppen. Att ställa sig i givakt är ett exempel på adduktion. Motsatsen till en adduktion är en abduktion. Abduktion Rörelser som för isär kroppsdelar och som betyder utåtföring av höftled (och axelled) från kroppen. Att lyfta armarna utåt sidan är ett exempel på abduktion. På utsidan av rumpan har vi muskeln Gluteus medius som är ungefär hälften så stor som gluteus maximus. Till skillnad från gluteus maximus som har en viktig höftsträckande funktion, så är gluteus medius främst en stabilisator för bäckenet – till exempel när vi står på ett ben. De bakre delarna av gluteus medius kan dock bidra även vid höftsträckning. Muskeln kan även utföra in- och utåtrotation av lårbenet, samt lyfta lårbenet utåt. Medius är den viktigaste abduktorn, och är som starkast när lårbenet är svagt adducerat (10 grader), som när man går. Gluteus medius har en betydande funktion i att inte låta din knän falla inåt vid till exempel löpning och knäböj. Det här området (adduktion och abduktion, ljumskar) kan därför vara bra att lägga lite extra fokus på om du tex har en tendens att falla in med knän i knäböj och marklyft Om du gör sumomarklyft och känner dig lite sliten/svag mellan benen Om du gör marklyft och vill använda röven mera Om du vill minska skaderisken för ljumskarna (vanligt bland idrotter som fotboll) Övningar för adduktion: Copenhagen adduction med flera skalningar/regression En studie (med flera!) som visade att övningen kunde minska risken att drabbas av ljumskbesvär med 41 procent när den utfördes tre gånger i veckan under försäsongen (6-8 veckor) och endast en gång i veckan under säsongen (28 veckor). https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29891614 I maskin - sittande lårindrag Övningar för abduktion Sittande höftabduktion med rövbandunder knän Sidosparkar med rövband Sidogång med rövband Band under knä vid knäböj Band runt knä i tex hipthrust Adduktion och abduktion samtidigt Sidliggande benlyft Prova! Antingen som assisterande övningar efter dina styrkeset, ellersom aktiveringsövningar inför till exempel knäböj eller marklyft. Avsnittet är 17:23    

Är det viktigt vad som är naturligt och inte? Filosofiska rummet diskuterar det naturligaste i veckans samtal. Vad betyder det att någonting är naturligt? Motsatsen det onaturliga -  har inte sällan använts för att stigmatisera tankar och beteenden som ogillas. Betyder det att vi gör bäst i att avstå från att prata om naturlighet? Eller finns det en fara i det? Behöver vi rentav en idé om det naturliga för att förstå vad som är bra för oss? Å andra sidan: hur tillförlitlig kan den kompassen vara? Vi mår inte nödvändigtvis bra av godis bara för att kroppen har en naturlig böjelse för socker. Veckans gäster i Filosofiska rummet är Christian Rück, lektor i psykiatri på Karolinska Institutet, Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola och filosofen Fredrik Svenaeus - som nyligen utkommit med boken Det naturliga: en kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet. Programledare: Tithi Hahn. Producent: Mårten Arndtzén.

Välkommen att lyssna till det tjugoförsta avsnittet. "Vi kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över vårt huvud,men från att bygga bo" Detta är första avsnittet och en introduktionen till hur jag ser på hur vi kan GÖRA NÅGOT åt det där boet....     Innehåll:Sorgens fåglar symboliserar för mig allt som vi kan råka ut för i livet.Det mesta kan vi inte göra något åt - men vi kan bli bättre och bättre på att inte låta fåglarna bygga bo. Det kan röra sig om allt som väder, motgångar, ohälsa, sjukdomar, olyckor, åldrande, död, skilsmässa, punktering, arbetslöshet, andras beteende mm Det som är intressant är om vi låter det bygga bo !Bygga bo symboliserar att det  accumuleras i vår ryggsäck, eller hamnar i det som Echart Tolle kallar smärtkropp. Det förefaller att en del händelser som vi är med om skapar ett oläkt sår i vårt sinne och kropp. Vissa pratar om muskelminne och andra pratar om störningar och obalanser i kroppens energisystem.  Dessa obalanser och oläkta sår påverkar vår hälsa och livskvalite.Så hur kan man få bort boet i vår kropp och sinne ?Hur lösa upp, transformera, balansera det som finns i ryggsäcken eller smärtkroppen ?Det är detta som jag i de kommande avsnitten kommer att prata om. Lite förenklat ser jag på det så här: Livet ska "genomlevas". Det som var och en av oss möter på sin livsväg ska "hanteras".Om vi inte accepterar det som händer längs vår väg så hindras flödet.Det kan ses som en orsak och verkan: "What You Resist, Persist",Dvs det du gör motstånd emot stannar kvar (och hamnar i rggsäcken/smärtkroppen). Så det finns obearbetade händelser och minnen i vår ryggsäck som behöver tranformeras i efterhand. Man kan på så sätt säga att det går inte att komma undan. Det som kommer i respektive människas färd ska hanteras - förr eller senare. Det finns både medvetena och omedvetna trauman/minnen i ryggsäcken. En del av de omedvetna minnena kan vara förträngda - med det kan också vara äldre kollektiva trauman från tidigare generationer som följer t ex en viss folkras, kön, släkt eller händelse.Det första som man måste inse och förstå är hur motstånd och icke acceptans skapar lidande ! Som jag tagit upp på tidigare avsnitt så är ORSAKEN till mycket av mänslighetens lidande och ohälsa att man gör motstånd till det som sker i nuet. Så genom att bli öppen och transparent kan man stoppa inlagringen i ryggsäck/smärtkropp. Jag vill än en gång förtydliga att det handlar inte om att INTE bry sig !Den acceptans som det pratas om i detta sammanhang är inte den acceptans som vi är vana vid i vår språkliga kultur. Acceptans i vår kultur är en mental aktivitet - dvs ett görande, där man värderar det som sker som positivt eller negativt. Och sådant som är väldigt negativt, ogillande och inte lämpligt kan man ej acceptera - och gör motstånd på ett eller annat sätt - både mentalt och beteendemässigt. Eftersom många av oss inte kommit i kontakt med något annat synsätt så är det inte konstigt att man reagerar när man hör att man ska acceptera allting!Och att man ser på det som att man inte ska bry sig. Men att inte bry sig är också ett görande. Vad finns det för alternativ då ? Jo om vi är närvarande och medvetna så kommer AUTOMATISKT allt som händer att bli "accepterat" - eftersom accepterandet är medvetandets natur! Det är som ett identifierat och separerat sinne som vi värderar och dömmer hela tiden - det är sinnets natur, men medvetandets natur är att vara. Så genom att vara närvarande och medvetna så sker ett naturligt "accepterande" automatiskt. Det handlar verkligen inte om att inte bry sig eller att stoppa huvudet i sanden. Skillnaden är att när du ser och upplever det som händer utan filter - så kan du med ett balanserat och öppet sinne AGERA utifrån en djupare förståelse och kärlek! Motsatsen är att REAGERA omedvetet... Det finns mer att läsa och fortsättning finns på min hemsida: www.amixe.se Så jag ska i nästa avsnitt fortsätta prata om hur man själv kan jobba med sin ryggsäck/smärtkropp.

Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger vi kan väl bara vara vänner? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör.  Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda? Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen. Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin Föreställningar om döden, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun ni minns väl filmen Exorcisten eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker. Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet förlåtelse. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger sina flickvänner och varandra vid minsta lilla skymf. Med tanke på dagens högerextrema hotbild kanske somliga tycker att man ska bojkotta alla former av aggressivitet, till och med ursinniga tankar. Men å andra sidan; varför ska kränkta grottmän och nynazister tillåtas förvrida de starka känslorna? Ilskan är en bättre drivkraft än idisslande fridsamhet, så länge man lär sig att vara arg med intelligent respekt, har rimlig impulskontroll och inte bär armbindel eller har tillgång till kärnvapen. Att älska på ett aggressionshämmat sätt är samma sak som att sluta vara passionerad, och ett stormande själsliv ska inte behöva dämpas för att makthavare och högerextremister löser konflikter med våld och hot om våld. Kärlek med inslag av konflikt eller rentav hat är mycket mer levande än den mysiga, slappa förlåtelsen. All of me loves all of you är sånt som står på skyltar från billiga heminredningsaffärer. Det är en ren lögn. All of me loves aldrig all of you. Det är just denna sårighet som skapar dynamik i kärlek. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Alla de här relationerna i livet som jag pratar om, de speglar relationerna i döden. De slentrianmässiga fantasierna om umgänge med döda handlar alltså inte bara om saknad och passion utan också om konflikträdsla. Att äntligen få vara med sina närmaste utan gräl och tjafs. Lite som att simma med delfiner i livmodern. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Samhället byggs av livserfarenhet, medan vi ännu lever. Den gamla uttjatade frågan om meningen med livet är betydligt mer relevant än frågan om meningen med döden. just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Samtidigt som det gullas med döden och längtas efter livet efter detta är det märkligt hur lite värde som sätts på livserfarenhet. Livet, precis som kärleken, uppfattas bara som positivt om det är friktionsfritt, som i en inredningstidning. Om jag lever EXAKT likadant som alla andra så uppfattas mitt liv som lyckligt. Eller snarare lyckat. Om jag däremot skulle berätta om alla tunga saker som har hänt i mitt liv, så betraktas det som en beklagansvärd men abnorm defekt, inte som respektingivande. Det skulle väcka sensationslystnad och sliskig medömkan, men knappast avund. Men om vi byter inställning och tänker såhär: smärtan är en kraftfull erfarenhet som leder till det bättre, vackrare livet. Den händelselöst skentrygga tillvaron däremot, både i livet och som död, är destruktiv och gör människor dummare. Den som inte tar risker (och nu menar jag inte att teckna det höga banklånet för bostadsrätten eller att åka på upplevelseresa till Kambodja), den människan blir aldrig vuxen. Livserfarenhet handlar om koordination. Det är precis som med ridning. Att använda sittfläsket till att åka häst kan vilken idiot som helst klara av. Det är bara att guppa motståndslöst på det halvapatiska djurets rygg. Motsatsen till att åka häst är att rida, det vill säga att använda alla muskler i sin kropp samt fingrar och röst för att ha kontakt med hästen och få den att röra sig på ett avslappnat och lustfyllt vis. Det kräver år av övning att hitta dragläget på en häst, och det görs med hjälp av trial and error och självkännedom. Känner ni alla muskler i era livskroppar? Det är för övrigt svårare att rida än att flyga en Boeing 737. Jag har testat båda. Det var ingen smidig landning jag gjorde, det blev lite slalom på landningsbanan, men vi kraschade i alla fall inte. Och det är just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Tanken på döden kan alltså söva oss i förslappad acceptans och ofokuserat hopp om att det säkert blir bättre sen. Hur vore det om dödsmedvetenheten istället väckte vårt motstånd mot att leva ett lealöst liv? Det beror i slutändan på om man väljer att tro på spöken eller inte. Så mitt förslag är att vi växer upp, stirrar döden i vitögat och säger Go fuck yourself till gud. Aase Berg, författare och kritiker Litteratur Kjell O Lejon (red): Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Carlsson bokförlag, 2017.

I veckans avsnitt blir vi filosofiska och pratar om motsatsen till saker. Vad är egentligen motsatsen till en garderob, en tvättmaskin och kanske till och med kläder i sig? Svåra frågor som endast vi har. Sanningen är här.

EP 40 Rädslor är oerhört lönsamt Vi poddar från ön i eftersvallet av LasseMaja på Dramaten Vi pratar rädslor, vad är sunt förnuft? Motsatsen till rädsla är förnuftsstridig Amygdala blockeras och vi blir irrationella, vi tappar vårt sunda förnuft Gör vi något åt rädslan eller bekräftar vi den bara? Rädslan är ett av de största maktmedel som finns Vi pratar Lars Svensens ”rädslans filosofi” Kulturell kontra biologisk rädsla. Hjärnan måste ha problem att lösa, i brist skapar den egna… Tanja förklara vad # Dina Pengar innebär Känslomänniskor och självdisciplin Att vara vuxen i en relation och det är aldrig feministiskt att förvänta sig att någon annan skall fixa eller betala.

Ordet "lagom" beskrivs ibland som någon oöversättbart svenskt. En sorts nationalklenod. Men det är en myt. Och det finns flera skäl att ifrågasätta lagomideologin, säger latinforskaren Anna Blennow. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1748 utkom den franske filosofen Montesquieus verk De lEsprit des Lois (Om lagarnas anda). Där presenterade han den klimatlära som skulle få stort inflytande under mer än ett sekel framöver. Montesquieu menade att klimatet påverkade såväl individer som hela samhällen. I varmare länder med behaglig temperatur och fruktbar natur blev befolkningen mindre benägen till hårt arbete, men mera förfinad beträffande sinnesförnimmelser. I nordligare områden bidrog det bistra klimatet till djärvhet och uthållighet, men minskade estetiska och empatiska färdigheter. Nordligt förnuft och sydlig känsla. Men plötsliga klimatförändringar kunde kasta om begreppen. Den som reste till ett annat land förändrades nämligen snart till sin karaktär på grund av det nya klimatet. Vilket klimat var då generellt det bästa? Föga förvånande menade Montesquieu att Frankrike, hans eget hemland, var den mest idealiska platsen av alla. Där var det varken farligt varmt eller plågsamt kallt: det var lagom. Och lagom är ju som bekant bäst. Landet lagom skall med lag byggas.  Tanken om en idealiskt balanserad mittpunkt mellan extrema positioner var inte ny. Hos den romerske poeten Horatius kallas den för aurea mediocritas, den gyllene medelvägen. I en dikt till vännen Licinius illustrerar han begreppet så här:   Livets kurs, Licinius, är den rätta om du inte ständigt styr ut på havet eller, rädd för stormarna, seglar nära farliga stränder. Vindens kast är värst för den största furan. Mera våldsamt faller de torn som strävar högt mot himlens höjd, och till bergens toppar söker sig blixten. (Ode II.10)   Naturens våldsamma krafter blir i romersk poesi ofta symbol för människans problematiska tillvaro. Ett stormande hav kan stå för såväl inre strid som samhällelig konflikt. Den som då seglar rakt ut på djupet är dumdristig. Men att fegt styra för nära stranden är inte heller utan faror. Samhällsskeppet kan stranda på en förrädisk sandbank, och den personliga lilla roddbåten kan krossas mot tillkortakommandets klippor. I dikten speglas vikten av ta sig i akt för det som under antiken kallades hybris, ett tillstånd av övermod gentemot gudarna. Den som byggde torn av självbelåtenhet och skyhög arrogans straffades hårt från högre ort genom stormvindar och blixtnedslag. Men hybrisförbudet rådde också på mellanmänsklig nivå, som en generell överenskommelse om en gemensam rättsuppfattning. Motsatsen till hybris var sophrosýne, som stod för måttfullhet och självkontroll. Om hybris reglerade det hotande övermåttet, handlade den gyllene medelvägen istället om att hitta balansen mellan överdrift och underdrift, mellan övermod och blygsamhet, mellan gapskratt och avgrundsdjup sorg. En livsstil präglad av det som är lagom, som vi också finner i den epikureiska filosofin, där den högsta formen av lycka inte är virvlande eufori, utan lugnet som vilar i frånvaron av smärta och bristen på förtärande begär. Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar Lagom är bäst fanns alltså, i vanlig ordning, redan hos de gamla grekerna. Ändå är det ett begrepp som i vår tid kommit att bli synonymt med Sverige. En livsstilsartikel i The Telegraph förutspådde att det svenska lagom skulle bli sista skriket till och med för britterna, som traditionellt dragits till det mer excentriska snarare än det utslätade och välanpassade. Artikeln hyllar det balanserade, det harmoniska och enkla hos det som är lagom. Den svenska folkhemstanken, där alla ska ha rätt till vackra vardagsvaror, semester och fikaraster, och där ingen ska ta för sig på någon annans bekostnad, kopplas till den etymologiska förklaring av lagom som ofta presenteras som laget om, i en tänkt fornnordisk scen där mjödbägaren eller grötskeden går runt bordet. Men som lingvisten Mikael Parkvall har visat i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk är ordet lagom faktiskt belagt först från 1600-talet. Och det är lagen, inte laget, som ligger bakom. Lagom betyder alltså någonting som sker lagenligt. Detta påpekar även Göran Everdahl i Boken om lagom från 2018, där han också driver idén om att Sverige är den plats som är mest lagom av alla. Lagom är bäst, och hemma är bäst helt i Montesquieus anda. Och Sverige framställs som såväl klassiskt folkhemskt som alldeles lagom mysigt. Varken lysrör eller kolmörker. Mellanmjölk, mellanöl och Lätt och Lagom. Det måste väl vara den bästa av världar? Lagom kan tyckas så självklart och så naturligt. Inte för mycket och inte för lite. Men har inte lagom också en mörkare avigsida? För ordet handlade ju inte om det där mysigt solidariska eller om att dela lika, utan om det som är lagenligt. Lagens långa arm sträcker sig ända in i folkhemsstugorna. Landet lagom skall med lag byggas. I Svenska Akademiens ordbok förklaras lagom som det som har lämplig omfattning, inträffar vid en lämplig tidpunkt, eller är som sig bör. Men vem råder över vad som är lämpligt? Bestämmer vi egentligen själva över vad som är lagom? Tänk om det visar sig att det i själva verket är Socialstyrelsen, eller till och med Jantelagen som slår fast vad som är lagom! Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar: ängsligheten i det stilrena och avskalade, fruktan för att uppslukas av alltför storblommiga tapeter, eller att inte vara lagom rund till baddräktssäsongen. Tro inte att du är något, men akta dig också för att inte vara någon. Är lagom att vara nöjd, eller att nöja sig? Att vara i balans, eller att böja sig? Men lagom har också en trösterik aspekt. Långt från alla maktstrukturer kan det ju också vara det individanpassade, det småskaligt hänsynsfulla människor emellan. Blir det lagom för dig om vi ses klockan två (även om jag hellre vill ses klockan tre)? Det vilar något civilisationshistoriskt över lagom, både dess mörka maktstrukturer och dess mera jämngrå betryggande genomsnittlighet. Oavsett innebörd förblir lagom ett väldigt mänskligt mått. ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Sverige, Sverige, är du verkligen landet lagom? Och går det att pressa in allt från mode till mysbelysning i denna svenska framgångssaga? Till och med Göran Everdahl får till slut göra avsteg från sin lagomlära och medge att svenskarnas frossande i semlor och fredagsmysets ymnighetshorn av snacks inte alls är särskilt lagom. Och tänk om lagom i själva verket är det handfallet ofullkomnade, varken tillräckligt mycket eller tillräckligt lite? I kapitlet Lagom miljö propagerar Everdahl för en måttfull lösning med lagom sopsortering. Men ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Hur ska det då gå med det mest lagom av alla samtalsämnen, det svenska vädret? Och vad får det för effekt på vår nationella måttfullhet enligt Montesquieus klimatlära? Om inte ett lagom tempererat klimat håller oss kvar mitt på den gyllene medelvägen, kommer kanske också vårt sinne för lagom snart att vara ett minne blott. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Göran Everdahl, Boken om lagom. Norstedts 2018. Mikael Parkvall, Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. 2009. Horatius, Plocka din dag. Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Janson. W&W 2017. The Telegraph 16/1 2017: Goodbye Hygge, hello Lagom: the secret of Swedish contentment.

Allvarligt talat med dramatikern och författaren Martina Montelius Veckans frågor handlar om: Vad är motsatsen till evigheten? Stephano Morin Varför samtalar man inte utan bara pratar om sitt? Timea Vaugher Om man inte kan glömma, finns det förlåtelse? Marianne Vinberg Varför ser jag olika ut på kort och i spegeln? Eva   Musiken är vald i samarbete med Anton Karis Producent Susanna Einerstam Susanna.einerstam@sverigesradio.se

Allvarligt talat med dramatikern och författaren Martina Montelius Veckans frågor handlar om: Vad är motsatsen till evigheten? Stephano Morin Varför samtalar man inte utan bara pratar om sitt? Timea Vaugher Om man inte kan glömma, finns det förlåtelse? Marianne Vinberg Varför ser jag olika ut på kort och i spegeln? Eva   Musiken är vald i samarbete med Anton Karis Producent Susanna Einerstam Susanna.einerstam@sverigesradio.se

Andreas är på soliga Gran Canaria och Johan i snöblaskiga Uppsala men teknikens under gör att vi ändå kan spela in ett avsnitt! Vi pratar såklart en hel del Gran Canaria men berör också viktiga ämnen såsom dejtingmat, favoritpodcasts och livestreams. Mycket glädje! Maila oss gärna till andreasochjohan@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ekvationen som de oljudmakande matematikerna i Ahleuchatistas lämnade efter sig i förra avsnittet är nu löst. Den diametrala motsatsen är perplext nog lösningen. Eller? Jag fattar ingenting. Lyssna istället för att läsa det här jiddret, så blir ni kanske klokare. Räkna inte med bråk i det fjärde avsnittet av Tredje Örat.

I Charlottesville, Virginia, dödade rasistiska män en kvinna för att hon tyckte att a – rasister inte ska patrullera gator med facklor och skrämma folk - och b - rasistiska generaler ska inte hedras med statyer 2017. Trump kallade det för en clash mellan extremvänster och extremhöger. Vi är av åsikten att folk som står upp och säger emot rasister inte är radikala - de är helt normala. Därför nämns också Katerina Janouch i den här podden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi har lätt att klaga, döma och kritisera. Som en dålig vana som får oss att må sämre. Motsatsen till det är att uppskatta, vad som helst. Det spelar ingen roll vad du uppskattar, viktigaste är att du gör det och känslan när du gör det. Det ska kännas äkta och på riktigt. Du ska tro på det du säger. Det ska kännas skönt när du säger det. Att uppskatta får oss att må bra väldigt snabbt och vi kan träna och öva oss på att bli uppskattare. Desto mer vi uppskattar desto mer ger livet oss att uppskatta. Samma sak gäller när vi gnäller och klagar över något. Byt din vana till att uppskatta och du kommer att märka ganska snabbt hur bra du mår och hur mycket bättre ditt liv blir. Delta i våra workshop och träna och öva dig mer på uppskattning tillsammans med oss. Besök vår hemsida effortlessliving.se för att se när vi kommer att hålla i nästa tillfälle.

Det som ursprungligen var tänkt att vara en del av föregående avsnitt får nu en egen episod.

Ted och Kaj talar om skåpbögar och fanatiker och hur de verkar höra ihop. Ted har beställt ungkarlsmat och Kaj minns hur han i gymnasiet försökte omvända Ted.

Daniel växte upp med känslan av att vara ful, äcklig och värdelös. De hårda orden ligger kvar som en blöt filt. Men hur ska man hitta glädjen i livet om all kraft går åt till att bara försöka duga? Utåt sett är Daniel glad och presterar på topp. Han satsar allt på jobbet och där är han bäst. Men han släpper ingen inpå sig och berättar sällan nånting om sig själv. Om kollegorna kunde se mig hemma så skulle de upptäcka en väldigt ledsen kille med en stor sorg, säger han. Motsatsen till den jag är på jobbet. Daniel växte upp hos sin pappa från han var elva år. Där hemma var orden hårda och han kände sig aldrig riktigt önskad hos honom. Och på sin mamma var Daniel besviken för att hon inte såg hur svårt han hade det. Han blev bra på att hålla masken och anpassa sig efter andras önskemål om hur han skulle vara. - Min själ ropar att jag ska sluta kämpa, säger Daniel. Men jag vet inte om någon kan tycka om mig om jag visar mig som den jag är.

Vi snackar om Dark Souls III: Ashes of Ariandel, Wii U, Steven Seagal, Stardust Galaxy Warriors: Stellar Climax och Rise of the Tomb Raider (för att inte tala om Shadow of the Tomb Raider) i veckans avsnitt av IGN Sveriges Podcast. Men framför allt försöker vi hitta de raka motsatserna till olika speltitlar - och lista ut vad för märkliga spelkoncept som föds ur just detta. Trevlig helg!

Idag stod det klart att Adam är 197 dagar obesegrad även om David gav sitt allt.

Ida berättar om sin politiska depression som kulminerat i urflippningen på offentlig plats som hon vill att alla ska glömma och Mathilda berättar om sitt bråk med en lärare.Dessutom: känslomässigt ansvar i förhållande och ståkissare. Motsatsen till feelgoodpodd! Välkomna!

Ida berättar om sin politiska depression som kulminerat i urflippningen på offentlig plats som hon vill att alla ska glömma och Mathilda berättar om sitt bråk med en lärare.Dessutom: känslomässigt ansvar i förhållande och ståkissare. Motsatsen till feelgoodpodd! Välkomna!

Frida köper mat för 12000 kronor i månaden och Robin tycker att Apoteket borde sälja sprit. - Komma hem-appen - Motsatsen till Drunkalizer - Kollektivet Aniara På Insta: @domkallarosspods @robin.israelson @lil_fritch See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi är tillbaka! Motsatsen till feelgoodpodd! Vi pratar om kropp och hälsohets och hur mycket ett kattliv är värt.Ida berättar om sin roll som nattlivets väktare och superhjälte och ger er tips på ett practical joke. Och om du hyser agg mot Mathilda finns det massor att klippa ur kontext i denna podd och använda det emot henne när hon är minister.

Vi är tillbaka! Motsatsen till feelgoodpodd! Vi pratar om kropp och hälsohets och hur mycket ett kattliv är värt.Ida berättar om sin roll som nattlivets väktare och superhjälte och ger er tips på ett practical joke. Och om du hyser agg mot Mathilda finns det massor att klippa ur kontext i denna podd och använda det emot henne när hon är minister.

I veckans avsnitt pratar vi om att säga grattis på ett diskret sätt, att använda inslagningspapper från jul, att Ted 2 är en dålig film, Tiffany som one hit wonder, Jennifer Aniston i Cake, att Read More ...

Avsnittet handlar om Microsofts nya VD och vilken väg Microsoft kan ta och en djupdykning i svårigheterna med performance mätningar. Vi pratar också om skillnanden med att mäta, monitorera och benchmarka prestanda. Ljudet kan knasa sig lite vid olika tillfällen, ibland pga Skype, ibland eftersom vår setup fortfarande behöver lite intrimmning. Medverkande:Markus Eskola, @wimpyfudgeJonas Rosland, @virtualswede   Ny outro musik:http://freemusicarchive.org/music/Rolemusic/~/If_Pigs_Could_Sing

Det blir filosofiskt när vi snackar med Daniel Johansson om nedfrysning och återuppväckning efter döden. Frida är sjuk och det råder viss energidiskrepans mellan henne och Robin.- Motsatsen till guilty pleasure - Forced enjoyment - Kryonik - Livslängd som klassfråga @grapoluponape @hej_frida See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.