Podcasts about somliga

Det är härliga tider och regnet bara öser ner. Somliga har varit bilmeckar i regniga väggrener. Andra har haft trädgårdselever ute i superregn. Alla har fått en rotblöta. Men, vi är inte ledsna för det utan tvärt om spritter det i kroppen. Välkomna till Blommar Det?

Det våras för HSV! Grattis Harry Kane! Alexander Isaks Champions League-jakt! Mikel Artetas rent sinnessjuka elva! Puckade Peter Schmeichel! Stockholmsderbyt! Lyssna på två fullmatade avsnitt av Tutto Balutto, helt utan reklam, på Podme. Signa upp dig på podme.com – de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner Podme-appen i Appstore eller Google Play.

Att lura ögat genom optiska illusioner är populärt i modevärlden just nu och många modeskapare gör kläder som inte är vad de ser ut att vara. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Balenciaga, Diesel, Acne Studios, Our Legacy, Victoria Beckham, Prada och, inte minst, Jonathan Anderson är bara några av alla modemärken som idag gillar att skapa optiska illusioner. Somliga lyfter fram det lustfyllda i att få leka med mode tack vare just trompe l'oeil. Andra, som Prada, har ett mer intellektuellt förhållningssätt. Vad är verkligt? Och så kan det, förstås, ge stor uppmärksamhet.I veckans program berättar modevetaren Emily Dahl, också känd som Modemassakern, om en på senaste tiden mycket uppmärksammad byxa: trompe l'œil-jeansen som egentligen är mjukisbyxor. Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, berättar hur konstnärer kan utnyttja seendets och perceptionens begränsningar för att lura våra ögon. Och så träffar vi scenografen Niklas Nilsson, som under många år arbetade tillsammans med regissören Roy Andersson. I hans filmer utnyttjades trompe l'œil-effekter till max för att bygga upp stora världar i en liten studio.

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor? Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en självständig, självreflekterande individ som inser att tutten, mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna viljor de också.På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som de främsta bland jämlikar: kritikerna.Då jag började skriva, redan som ganska liten, ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en professionell författare är att få distans till sina egna texter och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter, utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse, förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus, har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya, medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör idag.En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst, konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll. Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek, omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten. Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom, atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skorCivilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.Kritik är det formaliserade arbetet med detta främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man framstår utifrån.Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst – men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt över dem som konstverk.Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik, att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv – det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen äga.Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs, erfarenheter görs och konst skapas.Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i, det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.Torbjörn Elenskyförfattare och kritiker

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.Barnet kommer därför att fråga Gud: 'Varför gav du den mannen en högre plats?' 'Han har gjort många goda gärningar', kommer Gud att svara.Och då kommer barnet att upprört invända: 'Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?'På vilket Gud i sin tur kommer att svara: 'Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.'” Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.Michael Azaridéhistoriker och författareMusikMy my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.

En fantastisk felsägning i TV, som totalt förändrade bilden av vad man gör på ett visst sjukhus, tog nyligen nätet med storm – och det får grabbarna att även avhandla ett gäng ytterligare fall då det gick helt åt skogen med formuleringarna i rutan. Underbara exempel utlovas – men varför anar vi att Dermot Clemenger befinner sig i Sundsvall?! Niclas har dessutom gjort en djupdykning i vilka personliga registreringsskyltar som nekades under 2024. Somliga är riktigt bisarra, men borde typ ”TUTTAR”, ”CAMEL”, ”H3RO1N” och ”F1TTLIV” få synas ute på de svenska vägarna? Hjärndött och irrelevant – haka på!Vi finns numera även på Podme! Det betyder att du hittar alla våra avsnitt, helt reklamfritt, i Podme-appen. Signa upp dig på podme.com – de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner appen i Appstore eller Google Play.

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Rockhistorier tager afsked med 2024, men beholder musikken fra året der er gået. Derfor bliver der i denne episode kigget tilbage på årets udgivelser, når Rockhistorier spiller de 20 bedste sange fra det forgangne musikår.Værter: Klaus Lynggaard og Henrik QueitschKlip: Andreas Skøtt Lenstrup Playlisten: Arooj Aftab: “Aey Nehin” (Night Reign)Fontaines D.C.: “Romance” (Romance)Brimheim: “Into the Ooze” (RATKING)Peter Perrett: “I Wanna Go with Dignity” (The Cleansing)St. Vincent: “The Power's Out” (All Born Screaming)John Cale: “How We See the Light” (POPtical Illusion)Loma: “Affinity” (How Will I Live Without a Body?) Joan As Police Woman: “Long for Ruin” (Lemons, Limes and Orchids)Father John Misty: “Josh Tillmann and the Accidental Dose” (Mahashmashana)Céu feat. anaiis: “Gerando na Alta” (Novela)Kendrick Lamar: “wacced out murals” (GNX)Beth Gibbons: “Floating on a Moment” (Lives Outgrown)Elias Rønnenfelt: “No One Else” (Heavy Glory) Anna Rømer: “Håbet” (Blåregn)Richard Hawley: “Do I Really Need to Know?” (In This City They Call You Love)Astrid Sonne: “Do You Wanna” (Great Doubt)The The: “Life After Life” (Ensoulment)Thåström: Det årets kallaste kväll (Somliga av oss)Rita Payés: ”El Cervatillo” (De camino al camino)JØRGENSEN/BOTES: “Drøm – Dråberne 8” (Dråberne 5, 7, 8, 11) 

Rapporter larmar om att barn som går i skolan inte får med sig grundläggande kunskaper i att läsa och skriva. Somliga menar att digitaliseringen bär skulden för detta medan andra tror att det kan vara räddningen. Hur har undervisningen påverkats av digitaliseringen? Med oss för att prata om utbildningsteknologi och teknikens intåg är läraren och författaren Elias Granath och Catarina Player Koro, professor i pedagogik.

Strikt svart kostym med mjuk vit knytblus och pärlor i öronen den kvinnliga powerkostymen har blivit Kamala Harris kännetecken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är långt ifrån bara politik som påverkar väljare vilken person de ska lägga sin röst på. Viktigt är också hur de beter sig, och klär sig. Inte minst, eller kanske framför allt, för kvinnor. I synnerhet om de aspirerar på posten som president i USA.Men till skillnad från många andra kvinnliga politiker har Kamala Harris val av kläder sällan kritiserats, eller ens diskuterats. Somliga menar att det kanske beror på att hon i sitt jobb som vicepresident har uppfattats som ganska osynlig.Som vicepresident hittade hon snabbt en stil som hon hållit fast vid – kostymen, eller ”powerkostymen”. Kavaj och byxor. En funktionell uniform som utstrålar pondus, men inte för mycket. Och den som hon bär ser nästan alltid likadan ut. För oavsett från vilket märke den kommer är kavajerna långa med accentuerade axlar. Byxorna är raka eller lätt utsvängda. Och kostymerna är alltid enfärgade, i en neutral – och ganska tråkig – färgskala i blått, grått och svart.Eller, de var det, tills hon i somras utsågs till demokraternas nya presidentkandidat. Sedan dess har färgerna på hennes kostymer blivit ljusare och starkare, och fler. Och kostymerna har, på ett mycket subtilt sätt, blivit elegantare. Snitten är snyggare och passformen bättre.I veckans program pratar vi med psykologen Per Naroskin om varför Kamala Harris skratt blivit så omdiskuterat, medan modejournalisten Susanna Strömquist förklarar varför modevärldens catwalks är så befriade från skratt och leenden. Tillsammans med PR-strategen Amanda Brohman reder ut varför Kamala Harris lyckats så bra på sociala medier. Journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson, som bevakat alla presidentval sedan 1976, berättar varför mat är en så viktig symbol i ett presidentskap, och i en presidentvalskampanj. Och så tittar vi närmare på universitetsklubben Alpha Kappa Alpha, som Kamala Harris gick med i på 1980-talet. Klubbens kvinnor bär pärlor som en symbol för jämlikhet.

Nicklas Neuman forskar om de som drabbades av förvrängningar av luktsinnet efter covid-19. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helt plötsligt börjar mat du tyckt om lukta på ett konstigt sätt – ibland så äckligt att du mår illa. Somliga står till exempel bara ut med att äta pasta utan sås. Det är en av de formerna av långtidscovid som fortfarande sitter i hos vissa personer, som kan ha haft det så i upp till tre år nu. Det handlar alltså inte om luktbortfall utan om förvrängt luktsinne – att saker luktar konstigt. Det kallas parosmi.Nicklas Neumann är forskare i kostvetenskap vid Uppsala universitet och intresserar sig för sociala frågor som har med mat och matlagning att göra. När de här patienterna började dyka upp på specialistmottagningar blev han intresserad av hur det är att leva med ett sådant problem.Tillsammans med en dietist och en sensoriker drog de igång ett forskningsprojekt för att få mer förståelse för hur det är att ha en sådan här luktsinnesstörning och leva med den varje dag.Programmet är en repris från mars 2024.Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.se

Somliga älskar dem, andra avskyr dem. Insekterna är här för säsongen. Vi hör lyssnarnas bästa historier om småkryp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.Vi hör Birgitta som fick en mal i byxorna. Daniel ringde in och berättade om en fluga som kröp in i hans öra – som han sen hörde. Marie och hennes dåvarande skulle ”mysa” utomhus – och låg på rödmyror.I extramaterialet hör vi om sluss-Oscars tågäventyr – och så delar gänget med sig av erfarenheter från optikern. En intim plats där tiden står stilla.

Stötta pådden här: https://www.patreon.com/paddenMats Olsson och Patrick Ekwall Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse från ett annat universum som bor under en liten stad i den amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är mycket gammal. Det liknar en ond gud snarare än ett monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det” livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni. Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar, religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati, försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”. Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld, att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta av döden? Är den inte ond?Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet, och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor, från 2017.Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati, och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör bekämpas? Och hur är det med alla sadister, de stora och de små, som vet precis hur en annan människa känner, och som använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.Empati är grundläggande för att en gemenskap fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande. Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen, familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick heta samhälle.Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för ”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet. Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna, och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under 1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet: Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska. Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är olika uttryck för en och samma rörelse.Empatin är varken god eller ond. Att lära sig förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King visste bättre.Thomas Steinfeldtförfattare och professor i kulturvetenskap

VEM: Magnus Gertten.YRKE: Regissör.OM: Det unika och ohörda materialet med Cornelis Vreeswijk, att fånga förälskelse på film, Cornelis solidaritet gentemot narkomaner och hemlösa, att porträttera de mest tvivelaktiga personerna med kärlek, jordens långsammaste varelser: dokumentärmakarna och givetvis att stöta på en ung Zlatan i ett omklädningsrum och följa hans definierande år på nära håll.Här streamat du filmen Somliga går i trasiga skor.SAMTALSLEDARE: Kristoffer TriumfPRODUCENT: Ninni WestinDISTRIBUTION: AcastKONTAKT: MAIL och INSTAGRAM Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nicklas Neuman forskar om de som drabbades av förvrängningar av luktsinnet efter covid-19. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helt plötsligt börjar mat du tyckt om lukta på ett konstigt sätt – ibland så äckligt att du mår illa. Somliga står till exempel bara ut med att äta pasta utan sås. Det är en av de formerna av långtidscovid som fortfarande sitter i hos vissa personer, som kan ha haft det så i upp till tre år nu. Det handlar alltså inte om luktbortfall utan om förvrängt luktsinne – att saker luktar konstigt. Det kallas parosmi.Nicklas Neumann är forskare i kostvetenskap vid Uppsala universitet och intresserar sig för sociala frågor som har med mat och matlagning att göra. När de här patienterna började dyka upp på specialistmottagningar blev han intresserad av hur det är att leva med ett sådant problem.Tillsammans med en dietist och en sensoriker drog de igång ett forskningsprojekt för att få mer förståelse för hur det är att ha en sådan här luktsinnesstörning och leva med den varje dag.Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.se

Det finns två sätt att förhålla sig till insikten om tillvarons smärta. Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur. Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig. Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på. Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare. Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera. Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan. Isabella Nilsson, författare och översättare.

Den här åkturen med glädjetåget får ingen missa! Niclas har trillat över en Facebook-kommentar från en kärring som levererar otvivelaktiga bevis på att vara mest långsint i hela Sverige, men hur står hon sig i brutal konkurrens med gränslösa och hypotetiska exempel på ämnet? Jonatan tar åter fram diskussionen om ens fördomar gentemot andra länder, men nu handlar det primärt om vilka befolkningar som är mest dekadenta i världen. Var röker, spelar och super man allra mest? Det här dumma ”quizet” skapar enorm frustration i studion, men vi bjuds också på en fullkomligt häpnadsväckande supergissning. Det blir dessutom berättelsen om en ”varmboga”-entusiasts sanslöst mörka och händelserika, men också rätt fina, lördagskväll med sin ciggmissbrukande skräckfru och oerhört udda granne. Somliga detaljer är så fantastiska att de nästan är svåra att greppa! Hjärndött och irrelevant – häng med!

Ridley Scotts storfilm är här. Somliga jublar, andra retar sig på att historieskrivningen inte är exakt. Men hur närvarande är Napoleonfiguren i det franska samhället idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilka avtryck har Napoleon satt i franskt samhällsliv och politik? Och vill fransmännen ens se en film om den gamla kejsaren på ENGELSKA??? Debattvågorna går höga i den franska medierna. Sveriges Radios korrespondent i Paris, Marie Nilsson Boij, och Christophe Premat, docent vid den franska institutionen på Stockholms universitet, vet mer.NYA VITTNESMÅL OM TERROR MOT UKRAINAS KULTURARVNyligen besökte flera ukrainska museichefer och arkeologer Medeltidsmuseet i Stockholm för att förläsa om hotet mot Ukrainas kulturarv. Och det handlar inte bara om stulna föremål eller ens bombade museer utan om regelrätt terror. Arkeologen Anna Yanenko berättar om små museer på landsorten, där rysk militär verkar ha prickskjutit dem sönder och samman. Kulturredaktionens Mattias Berg var på plats och träffade museifolket från Ukraina.”BOKEN OM U” - NY BIOGRAFI OM FÖRFATTAREN ULLA ISAKSSON, SKRIVEN AV HENNES BARNBARN”Boken om U” heter en alldeles ny bok med undertiteln ”Ulla Isaksson: ett liv, ett författarskap, en farmor” skriven av Malin Isaksson, författare till flera skönlitterära böcker och nu även till den här biografin. Malin Isaksson besöker P1 Kultur och berättar om arbetet med att förvandla ett stort antal kartonger med dagböcker, brev och manuskript till en läsbar berättelse om ett författarliv. Några av Ulla Isakssons mest kända titlar är ”Ytterst i havet”, ”De två saliga” och ”Paradistorg” men hon skrev även manus till Ingmar Bergmans film ”Jungfrukällan”.OBS-ESSÄN OM NOVEMBERHATETMånga svenskar tillbringar stora delar av året med att förbanna mörkret. Eva-Lotta Hultén är inte en av dem. I denna essä höjer hon ett varningens finger, för det artificiella ljusets lockelse.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Ny dokumentären Somliga går i trasiga skor av Magnus Gertten visar upp en jättebebis tillika förvirrad kung, under den svenska vis-vågen.Det intressanta spåret är fokuset på knarkaren som kärnan i Vreeswijks konst.Att hålla sig tematiskt nära amfetaminet är klokt det fördjupar bilden av trubaduren Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ädelstenar, sammet, väskor, kläder, sneakers, parfym. Allt som människor åtrår, det går att kopiera och sälja som fejks. Och det betraktas idag av många inte självklart som något dåligt, utan smart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Så kallade ”fashion fakes” avfärdades länge som lågt stående produkter av undermålig kvalitet som bara köptes av dem som inte har råd med äkta grejer. Och i början av 2000-talet så var många i modebranschen (inte minst stora märken som Louis Vuitton) starkt engagerade i att få slut på de många piratkopior av populära väskmodeller som då prånglades ut. De sades inte bara underminera modehusens ekonomi, utan även bidra till organiserad brottslighet.Men idag har inte bara fejkade produkter blivit allt fler, synen på dem har också förändrats, inte minst när det gäller just modefejks. På TikTok visar unga modeintresserade stolt upp sina fejkfynd. För allt fler anser det vara mer än okej att skaffa sig kläder och skor som ser ut som äkta vara, men inte är det.Somliga anser till och med att det är bättre, och har gjort det till en sorts sport att hitta välgjorda ”fejks”som bara kostar en bråkdel av originalen. I dagens ansträngda ekonomiska läge är det förstås kanske inte så konstigt att många söker alternativ till de exklusiva märkesvaror som länge hajpats och hyllats, i både modemagasin och på olika mode- och livsstilskonton.Även om det i Sverige inte är straffbart att köpa piratkopierade produkter, så kan det komma med obehagliga överraskningar. Vi pratar med Peter Hedin på Patent- och registreringsverket, samt Albin Plevljak på Tullverket, om den saken.Vi pratar också med Carl-Axel Wahlström som står bakom världens första AI-modemagasin Copy, där modellerna, miljöerna och kläderna skapats genom just artificiell intelligens. Och så berättar vi om den totala fejkfeber som rådde under Renässansen med den textil- och kulturhistoriska forskaren Sophie Pitman vid University of Wisconsin–Madison.Gäst i studion är Alice Aveshagen, reporter på Svenska Dagbladet.

Somliga går i trasiga skor heter Magnus Gerttens nya dokumentär om Cornelis Vreeswijk. I filmen får vi bland annat höra Cornelis från sjukbädden strax innan han gick bort 1987, och om hans tankar inför arbetet med det som kom att bli hans sista musikalbum, Till Fatumeh. Magnus Gertten är gäst i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Fredrik och Kristoffer snackar att jobba som eremit, Benediktinregeln, och Marc Andreessen bottenlösa manifest utan djup. Somliga har verkligen en oväntad förmåga att inte tänka djupare. Fredrik har länge känt sig tilltalad av idén om Greycations - att åka iväg någonstans och jobba med ännu färre distraktioner och vardagssysslor än vanligt. Efter ett par dagar med jobb från hotellrum känner han att han fått vatten på sin egen kvarn. Kristoffer har inte provat men lockas också av tanken att jobba i andra miljöer och med andra rutiner. Programmeringskloster, eremitliv, och munkjobb leder naturligt över på en diskussion av Benediktinregeln, som av någon anledning också fått bli etikregeln för Sqlite. Sist men tyvärr inte minst en frustrerad dykning i dumheterna Marc Andreessen producerat på sistone. Fredrik tycker att begreppet teknikoptimism kan ha sin nytta i världen, men inte på ett sätt som har något alls att göra med den gegga av ord Marc förhoppningsvis använt Chatgpt för att producera. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar D-vitamin Greycation Jimmy joy Joyent Soylent Queal CGP Grey Cortex I rosens namn John Carmack bokar in sig på hotellrum ibland Think week - Bill Gates läsretreats Sqlites “code of ethics” Sankt Benedicts regel - eller Benediktinregeln Teknikoptimistmanifestet BasedBeffJezos Filippo Marinetti - författaren av det fascistiska manifestet Nietzsche Jamie Zawinski Ada Lovelace Adam Smith Econtalk Marc Andreessen is wrong about everything - Gizmodo sparar inte på krutet Andrew Kelleys teknooptimistmanifest Zig Titlar Mitt i natten mentalt Konstant natt nu Lite skeptisk till vetenskap Man ska äta bara potatis Strömlinjeforma livet Hotellrumsnivån på avskalat Munkeremit Programmerarklostret Eremitliv Pilgrimsvandring Munkjobba OK Bill Gates Späk kroppen Njut lite Begrav dina döda Fascistisk vansinneskult Körsbäret på tårtan av teknooptimism Svaret är: teknologi En oväntad förmåga att inte tänka djupare Kronan på verket är ju Marc Andreessen Dumheterna har blivit dummare Slå sönder valda delar av utrustningen Moderat revolutionär Jag är mera flyttal än binär

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O'Dwyer – livlös på marken.Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O'Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”La vendetta, oh, la vendetta!”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan: ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”Och så vidare.Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

En fråga under en middag ledde till en förklaring om varför vi måste värna om kontanterna. För det första för den personliga integriteten; vi ska kunna köpa och sälja utan att allt registreras och lämnar spår. För det andra, för att försvåra för banksystemet att skapa inflation. För det tredje, för att försvåra för överheten att införa styrbara digitala valutor kopplade till "social credit". Kontanter är den sista friheten. Som med alla friheter, till exempel yttrandefriheten, gäller "use it or lose it".Genom (a)sociala medier har det privata smält samman med det offentliga. Somliga visar nu ogenerat upp saker för världen som de aldrig förut skulle visat upp för bekanta.Slutligen om kapitulering. Är det skamligt eller finns det en punkt där det är klokt? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att få sina drömmar krossade är en sak, men hur är det att inte ens ha några drömmar som kan smulas sönder? Isabella Nilsson försöker sätta ord på en livskänsla. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min brevvän skriver fantastiska dikter men ber mig att inte berätta om dem för någon. ”Jag vill inte att folk ska tro att jag har författardrömmar”, förklarar han generat. Jag förstår tankegången – pressen som uppstår när man låter omgivningen veta att utgången av det ena eller andra inte är en likgiltig. Men av just den anledningen har jag alltid funnit det utmärkt behagligt när människor tillskrivit mig författardrömmar. På så vis har jag ju fått ha mina egentliga drömmar ifred; med författardrömmen som täckmantel har de gått under radarn. Fast nu ljuger jag. Det som gått under radarn är, sanningen att säga, inga hemliga drömmar utan det faktum att jag inga har. Och heller inte har haft, på en herrans massa år.”Vad brukar folk i min ålder drömma om då?” frågar jag min psykolog. ”Det är förstås väldigt olika, Isabella, men ganska vanlig är nog längtan efter att träffa en partner och bilda familj, eller att göra karriär inom ett yrkesområde som intresserar en.”Hellre dör jag. Svarar jag inte. Fastän det i mångt och mycket är vad jag tänker. Att döden är det närmsta en dröm om livet jag kommer. Men det är ingen våt dröm, jag är inte som Stagnelius, herregud, jag åtrår inte förruttnelsen. Jag tänker inte: Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!Förkväv i ditt famntag min smärta.I maskar lös tanken och känslorna opp,I aska mitt brinnande hjärta. Nej, inget sånt. Jag bara saknar en stor dröm om livet helt enkelt. Länge försökte jag kompensera för detta genom att odla många små. Drömmen om att lösa ett helt nummer av Mästarkryss utan att googla ett enda europeiskt vattendrag exempelvis. Drömmen om att hitta den perfekta huvudkudden. Drömmen om att ligga med en representant från varje stjärntecken – eller okej, det var kanske inte så mycket en dröm som en fix idé. Men hur som haver, den här typen av små projekt har hållit mig hyggligt i rörelse de senaste åren. Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är död. Som de gamla grekerna brukade säga. I min dagbok formulerade jag det såhär: Rörligheten som den sista återstående livsmöjligheten, frikopplad från avstamp och slutdestination, rörelsen som självändamål. Exempelvis: Nietzsches intellektuella obundna rörlighet – tänkandets glädje snarare än det tänktas glädje. Exempelvis: den bundna versens obundna rörlighet – formglädjen bortom innebörden. Exempelvis: promenerandets obundna rörlighet – flanörens frimodiga på måfå. Man skriver så mycket skitnödigt i sina dagböcker. Men den trippla förekomsten av ordet ”obundna” är kanske lite intressant? Att drömma är ju faktiskt i någon mån att binda upp sig, försvära sig till en viss ambition och riktning. Kanske är det alltså ett abnormt behov av autonomi och oavhängighet som gör att drömmarna undflyr mig? En av de oräkneliga saker som gör mig oanställningsbar på arbetsmarknaden är att de tre ord som bäst beskriver min karaktär är: trolös, halvhjärtad, spretig. Något sådant som en yrkesdröm skulle jag aldrig nånsin lyckas förbli lojal med, än mindre min drömarbetsgivare.Haha, nej, jag vet vad ni tänker nu. Då är det drömmen om självständighet som är Isabellas stora dröm i livet! Men nej, jag bara föredrar den framför ännu sämre alternativ. Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men skriande ensamhet är verkligen inte värre än skriande gemenskap. Är min inte så ringa erfarenhet.Jag har försökt att drömma negativa drömmar, om undvikande och avståndstagande. Men det känns som fusk, eller åtminstone lite blodfattigt, att drömma om vad man inte drömmer om. Och som Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Somliga har en stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den. Andra har ingen stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den heller.”I väntrummet hos min psykolog bläddrar jag i ett livsstilsmagasin och memorerar följande recept: 1) Ansa och halvera jordgubbarna och blanda med socker och hälften av punchen. 2) Vispa grädden med resten av punchen. Krossa drömmarna. 3) Lägg jordgubbarna i botten av en skål och toppa med grädden och drömmarna.En kulinarisk utvikning som ser ut som ett sidospår käpprätt ner i meningslöshetens dike. Som min redaktör brukar kvida. Men vänta ett slag innan ni stänger av radion. Ge mig två minuter till. För det var ärligt talat något viktigt som jag ville förmedla med det här receptet. Låt vara att många författare formulerat det bättre, och tusentals gånger förut, det tål ändå att inpräntas: till och med krossade drömmar som dränkts i sprit är oändligt mycket mer stimulerande för livsaptiten än inga drömmar alls!Utan drömmar, ja och punch, stannar tillvaron av. Det går verkligen inte lika bra med selleri. Även människans mest sköra, omöjliga och fåfängliga drömmar skänker mål och mening åt hennes tillvaro. Om jag hade varit en essäist med författardrömmar skulle de ha skänkt nerv och nödvändighet åt den här essän. De skulle ha fungerat som en samlande kraft eller åtminstone en svamlande kraft. Energi! Liv! Längtan! Passion!Men min tillvaro och mitt skrivande präglas av känslan att livet spätts ut till något tunt och blaskigt, en kopp med kallt tevatten slängd över en torr stubbåker.Häromnatten drömde jag att jag var vilse på en enorm underjordisk loppmarknad. I ett skjul salufördes värdepapper men jag bad att få köpa den lilla hunden som satt bunden vid kassan. Den hade mörkbrun päls och safirblå ögon med en oljig grå dimma över sig: den var blind! När jag lagt alla mina pengar på disken fick jag hunden i famnen och den buffade oroligt men tillgivet på mig med sin svarta, fuktiga lilla nos. Jag lyfte på ett av de långa öronen och viskade att den aldrig skulle behöva vara rädd och borttappad mer. Vilket såklart var ett tragikomiskt löfte från någon så riktningslös som mig. Uttrycket ”en blind leder en blind” drabbar mig nu för första gången med full kraft.Nu är det snart Ekonyheter eller så. Ni har just hört en essä om en drömlös tillvaro på tomgång. Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till den uppbyggliga och försonande slutknorren? Jag tänker att vi avrundar med lite musik istället. Sätt på något poppigt av samma stoff som drömmar vävs av.Isabella Nilsson, författare och översättare

Veckans gäst är Johanna Wester, som nyligen släppt sin bok ”Catfight - nidbilder av kvinnor i grupp” som ni nog förstår vad den handlar om. Ni alla känner säkert till uttryck som ”Kvinnor kan inte samarbeta” , ”Kvinnor snackar bara skit”, ”Slåss med näbbar och klor”. Eller försvaret när man pratar om hur kvinnor behandlas ”Jaha, man hur är ni kvinnor mot varandra då?” Systerskapet är en diskuterad fråga som väcker mycket känslor. Somliga upplever systerskapet som starkt medan andra tycker att kvinnor varit deras största motståndare. Det som är viktigt här är dels att inte förminska någons upplevelse, för det ena är inte mer sant än det andra, men det som är viktigt att ha med sig är VARFÖR dessa nidbilder finns och hur de ibland kan bli uppfyllda profetior, hur vissa grupper faktiskt TJÄNAR på att dessa upprätthålls. Det här pratar jag med Johanna Wester om i veckans avsnitt, som jag själv tycker är enormt lärorikt om ett ämne som jag själv ibland haft svårt att närma mig. Avsnittet sponsras av: Exsitec AB Klippning och jingel: Ludvig Gawell

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Tre Oscarsnomineringar före 25 års ålder. Roller i såväl 'West Side Story', som 'Ung Rebell'. Men det som kommit att överskugga skådespelerskan Natalie Woods liv är hennes dramatiska död. Natalie Wood var en amerikansk superstjärna. Redan som barn inleddes hennes karriär, och på hennes axlar lades pressen att försörja sin familj. Hon lärde sig tidigt att vara alla till lags, och vikten av att alltid se perfekt ut. För att inte riskera att göra någon besviken. Men det var inte den polerade ytan som gjorde Natalie Wood så fascinerande att titta på, utan det var det som man kunde ana låg under den. Somliga har beskrivit det som att det där fanns en dröjande känsla av sorgsenhet, och bräcklighet.I början av 1980-talet hade hennes karriär börjat gå lite knackigare, såsom det då ofta gjorde för kvinnliga skådespelare när de nått 40 års ålder. Och det som närmast kommit att överskugga Natalie Woods liv och karriär, är hennes bortgång. 43 år gammal hittades hon, under en yacht-tur, drunknad. Hennes död bedömdes som en olycka, men många har ifrågasatt den slutsatsen och konspirationsteorierna kring vad som kan ha hänt tycks aldrig ta slut.I veckans Stil funderar vi kring vad det är med denna sorten så kallade true crime-mysterium som kan få människor att närmast viga sina liv åt att utreda sanningen. Vi ringer upp deckarförfattaren och kriminalreportern Tina Frennstedt, för att fråga varför denna typ av mörka gåtor har en förmåga att föranleda årtionden av intrikata spekulationer. I förra veckan släpptes artisten Lana del Reys nionde album och bidrog med skivomslaget till att åter rikta strålkastarljuset mot Natalie Wood. För omslaget är inspirerat av en bild på skådespelerskan, nämligen filmaffischen till This Property is Condemned, på vilken Natalie Wood syns med uppgiven uppsyn. Med författaren och kritikern Kristoffer Leandoer pratar vi om den mytologisering som sångerskan Lana del Rey omgärdar sig med, där referenser till tragiska öden från Hollywoods historia återkommande vävs in.Vi berättar även historien om en kvinna som kallats Hollywoods sämst bevarade hemligt, närmare bestämt spöksångerska Marni Nixon. Det var hon som fick uppdraget att dubba Natalie Woods sång i filmen West Side Story. Något som fick skådespelerskan att lacka ur. Men att bli dubbad var Natalie Wood långt ifrån ensam om. Under den här tiden hade få av de stora skådespelerskornas sångröster, som enligt filmbolagen, höll måttet. Om det berättar Kim Khavar Fahlstedt, filmforskaren vid Stockholms Universitet.Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap och forskare inom mode och film.

Nu ska vi får möta en lyssnare som har en bok, en film, ett konstverk, en sång som dröjer kvar trubaduren Cornelis Wreeswijks ballad "Somliga går med trasiga skor" från 1968. En låt som handlar om att inte ha allt man behöver har gjort starkt intryck på Kerstin Söderström i södra Stockholm. P1 Kulturs reporter Jenny Teleman åkte hem till henne för att lyssna på den tillsammans – och minnas när hon hörde den första gången. Har du som lyssnar också ett verk som värker i dig? Vill du berätta om det? Skriv till oss: p1kultur@sverigesradio.se.

Fårbonden Knut Andersson kom till den öppna salongen i Jönköping med tre målningar i omslagspapper. Det ledde till ett sällsynt genomslag - och separatutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Johanna Linder, konstnärligt ansvarig på Österängens konsthall i Jönköping, var den som tog emot Knut Anderssons målningar för en handfull år sedan. Hon hade väntat sig de gängse motiven av en amatörkonstnär, som älgar i solnedgång eller kanske Bodens fästning. I stället fick hon se ett så modernt uttryck, och så skickligt genomfört, att hon blev helt förbluffad. Målningarna föreställde kvinnor i burka, händelser kring Berlinmuren och andra aktuella skeenden med en konstnärlig vridning. Vår reporter Mattias Berg har intervjuat Johanna Linder om det där genombrottet,Så småningom blev det en separatutställning av den tidigare helt okände konstnären - och efter att Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall i Stockholm, fått se Knut Anderssons målningar blev det en separatutställning även här. Den pågår just nu och fram till den 12 mars.FASCISMENS HISTORIA I NY KONSTNÄRLIG DOKUMENTÄRDen brittiske regissören Mark Cousins har tidigare gestaltat filmens historia i sin "Odyssé" - och nu har han studerat fascismens rötter. I filmen "March on Rome", Marschen mot Rom, går han tillbaka till Italien och Mussolini för att hitta trådar som han sedan drar fram till vår politiska nutid.Vår filmkritiker Måns Hirschfeldt har sett filmen - och samtalar med programledaren Mårten Arndtzén om den.INGELA OLSSON OM ATT SPELA I EN SHAKESPEARES KLASSIKERI kväll är det premiär för regissören Staffan Valdemar Holms uppsättning av Shakespeares pjäs "Stormen" på Dramaten i Stockholm. En av de bärande rollerna har Ingela Olsson - som intervjuas av P1 Kulturs reporter Björn Jansson i logen på teatern. Om hur det är att spela en sådan klassiker, som så många gjort tidigare genom historien.VERKET SOM VÄRKER: "SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR"I vår serie "Verket som värker" är det i dag lyssnaren Kerstin Söderström som har valt något kulturellt som följt henne genom livet. Det handlar om Cornelis Vreeswijks låt "Somliga går med trasiga skor" som aldrig riktigt lämnat henne. Reporter: Jenny Teleman.FLUXUS-KONSERTERNA FYLLER 60 ÅR I DAGI dag är det exakt 60 år sedan en ung poet, konstnär och folklivsforskare vid namn Bengt af Klintberg arrangerade den sista av tre experimentella så kallade "Fluxus-konserter" på Alléteatern i Stockholm. Ofta improviserade stycken som varade mellan tre och fem timmar. Dagens programledare Mårten Arndtzén har träffat Bengt af Klintberg för att diskutera den där klassiska söndagsmatinén.KLASSIKERN: SVINDLANDE HÖJDER AV EMILY BRONTËDen engelska författaren Emily Brontës gotiska, passionerade debutroman "Svindlande höjder" från 1847 kallas fortfarande ofta för tidernas bästa kärlekshistoria. Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg berättar mer.Programledare: Mårten Arndtzén.Producent: Mattias Berg.

INFILTRATION av Sveriges förvaltning rapporteras pågå. Somliga ser dessa varningar som konspirationsteorier, medan andra uppfattar det som ett reellt och växande hot mot den svenska demokratin.   Vad INNEBÄR egentligen infiltration? Hur reagerar Sveriges makthavare på varningar för infiltration? Och vad händer med ett samhälle om släktbaserade nätverk tillåts växa samman med politiken?   Dessa frågor tar jag upp i veckans video om “INFILTRATIONEN AV SVERIGE”.

Det finns många åsikter, idéer och fördomar om vad unga gör när de mår dåligt. Somliga hävdar att de söker vård i onödan, andra att de är för sjuka och borde söka hjälp någon annanstans. Katrin Häggström Westberg har intervjuat ungdomar om vad de själva gjort för att hitta hjälp - och vad de upplevde på vägen dit. Ur intervjuerna växte det fram ett mönster som blev en modell som Katrin kallat för Lost in space.  Den kan man använda både om man vill förebygga ohälsa och hjälpa dem som mår dåligt att hitta rätt hjälp. Hela Katrins avhandling finns här

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr. Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn dopamine dressing, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfärg för sitt varumärke. I veckans Stil reder vi ut vad det egentligen innebär att varumärkesskydda en färg. Vi träffar också Tekla Evelina Severin, som nyligen utsågs till "Årets inredare" av tidskiften Elle Decoration och vars estetik kännetecknas av starka färgkompositioner. Vi blickar också hundratals år tillbaka i tiden och träffar konservatorn Elin Lundmark för att titta närmare på den, tro det eller ej, färgchockande medeltiden.Veckans gäst är Jacob Östberg, professor i marknadsföring vid Stockholms Universitet.

I Sverige är artighetsfraser ganska sällsynta, och består av ett hej i kassan. Kanske finns en misstänksamhet mot högtravande formuleringar? Thomas Steinfeld funderar över poängen med artigheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång stod jag i kön till kassan i en italiensk livsmedelsaffär. Damen före mig höll på att plocka ihop sina inköp, när hon märkte att hennes väska inte räckte till. Hon tittade upp mot kassörskan: Mi potrebbe dare una borsa, per cortesia? Kunde ni vara så vänlig att ge mig en påse? Kassörskan svarade: Certo givetvis. Hela proceduren avslutades med en mille grazie, tusen tack, på ena sidan, och en di niente, det var så lite, på den andra, och så nickades det hit och dit, innan kassörskan vände sig mot mig: Buongiorno, signore.Samtalet tog inte mer än tio sekunder, och ändå kastade det ett ljus över vardagen. Med ett litet leende drog damen därifrån.Artighet har två sidor. Den ena heter etikett och upplevs som ett register av mer eller mindre fasta regler om hur en människa skall uppföra sig. Den andra kallas för hövlighet och går ut på det motsatta: Den skapar rörlighet i beteendet gentemot andra människor, består i en skicklighet att upprätthålla en gemenskap under skiftande villkor. Den förutsätter inlevelse och improvisationsförmåga. Gemensamt för både etikett och hövlighet är att de kräver distans, framför allt till en själv. Man måste kunna stå tillbaka, vara beredd på att skapa plats för den andre, så att man kan lära känna varandra och ett ömsesidigt förhållande kan utvecklas. Både etiketten och hövligheten kräver därför inte bara självdisciplin, diskretion och uppmärksamhet, utan också tid, inte mycket, men ändå.Det finns en socialkritisk misstanke mot den goda tonen. Den tros markera en hierarki i samhället. Den lär befästa skillnaderna mellan högre och lägre skikt. Och så är det: När aristokraterna uppförde sig enligt etiketten, så visade de upp avståndet till folket. Samtidigt uttryckte de tillhörigheten till sina likar. Så länge det fanns ett borgerligt skikt som härmade aristokratin såväl i uppträdande som i förakt för de fattiga och ouppfostrade, gällde denna etikett. Den upplöstes efter andra världskriget i alla västliga industriländer, med tydliga avvikelser de enstaka samhällena emellan.Hövligheten må ha varit en aristokratisk dygd. Men den kan också främja jämlikheten. Om umgänget med människor, så heter boken som sedan mer än tvåhundra år gäller, i Tyskland liksom i Sverige, som det grundläggande verket för alla läroböcker om hyfs och hövlighet. Författaren hette Adolph von Knigge. Den första utgåvan publicerades år 1788, den svenska översättningen kom redan 1790. Och visst tillhör boken revolutionens intellektuella miljö: När det feodala samhällets ordning upplöstes, när folk plötsligt kunde flytta upp och ramla ner i den sociala hierarkin, och detta på kort tid, när man inte längre kunde veta om man hade en adelsman, en krämare eller en bonde framför sig då behövdes en välordnad distans människorna emellan: Alla fick lära sig att hålla sig tillbaka, så att de nya medborgarna inte genast stötte sig på varandra. Denna välordnade distans förmedlas bäst utan strikta regler. Och ju mera självklar den blir, desto civilare och mera lyckat blir samhället.Om uppkomsten av ordet du som allmän tilltalsform i Sverige finns det många berättelser. En handlar om motormännen, och om den inte är sann, så har den uppfunnits väl: Enligt myten var det bilisterna, mekanikerna och personalen vid bensinstationerna som var de första som sade du till varandra - pionjärerna för ett nytt, rullande, motordrivet samhälle. Alla deltog i samma projekt bortom klassernas gränser. Senare utvidgades förehavandet tills det omfattade ett helt folkhem. Inför den gemensamma framtiden bleknade skillnaderna inom samhället, och förmodligen tycktes den nya tilltalsformen vara praktisk, effektiv och sparsam, både med hänsyn till tid och till kraft.Om det verkligen är så att livet blir enklare, om man avstår från alltför mycket hövlighet, är dock en öppen fråga. Fram till sextio- eller sjuttiotalet var duet enbart förbehållet de närmaste vännerna eller familjen, om ens dem. Sedan spridde sig tilltalsformen till samhällets alla delar, förutom kanske till kungligheterna. Och mer än det: den spridde sig söderut, till kontinenten, till Tyskland och till och med till Italien eller Frankrike. Utvecklingen gick dock inte bara på ett håll. Ty samtidigt flyttade kramen norrut, och inte bara den, utan också hälsningskyssen. Man vad betyder då kramen? Det kan hända att den betecknar en närhet, som duet inte längre uttrycker.Men det kan också vara annorlunda: Den italienska un abbraccio har ofta ett drag av det melankoliska eller till och med förtvivlade: Livet är grymt, och här finns bara vi två som håller ihop. Och visserligen kan man uppleva en handskakning, i synnerhet om den används sällsynt, som en intimare hälsning än en kram. Men när nu duet reser söderut, medan kramen vandrar norrut, blir rutinerna osäkra, med osäkerheter och sociala olyckor till följd. Hej, jag heter Ola, det gläder mig att du är här, lär en svensk företagsledare i Tyskland ofta säga när han möter en av sina anställda, på tyska. Och visst låter hälsningen vänlig. Men den betyder inte bara att man kommer att släppa alla formaliteter. Den betyder också att man, oss två emellan, kommer att upphäva gränsen mellan det offentliga och det privata. Somliga förstår frasen som ett hot.Egenintresse och hövlighet går sällan ihop, i alla fall inte på ytan. Förmodligen kunde man bevisa, med empiriska medel, att hövligheten krymper i samma mån som ekonomin växer. Den goda tonen ger dock alltid sken av att vara på väg att försvinna. Det skulle inte kunna vara annorlunda, och inte bara för att den som talar om hövlighet brukar hysa ett intresse för att den består. Ty den förutsätter konventioner som alla känner till. Den är konservativ av princip. Det finns ingen hövlighet utan tradition.Hövlighet misstänks ofta för att vara någonting artificiellt, kanske inte lögnaktigt, så dock konstgjort och tillrättalagt. Den befinner sig i tvivelaktig närhet till hyckleri. Och visserligen är det så, att hyfs förutsätter en viss grad av fiktion. På floskeln och hur står det till? brukar man svara bara bra, och med dig?, och alla vet att sanningen kan vara en annan. Den som säger: Det var roligt att ses igen borde inte tas på orden. Däremot kräver frågan: får jag vara ärlig? bara ett svar: Helst inte. Hövlighet har inte bara en egen moral, utan också en egen estetik. Den förutsätter ett visst mått av förställning. Annars går det inte.Thomas Steinfeld, författare

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut. Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som avnazifierad. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter den 25 juli far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om en tänkandes kommande ord i hjärtat.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran Arnika, Augentrost. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet das Wort är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: Han är sjuk hjälplöst. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är Lichtung som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Den här gången frågar sig trion i Amaras lag om vägen till välmående är mer eller mindre smarta prylar. Somliga vill mäta allt de gör: vad de äter, hur mycket de tränar och hur de sover. Andra blir stressade bara av tanken på smarta prylar som ska ge dig koll på din hälsa in i minsta detalj. Ania Obminska har funderat på om det inte finns två parallella spår i teknikutvecklingen. Ett som går ut på att skala bort så mycket som möjligt och minska vår skärmtid radikalt för att må bättre. Det andra går ut på att vi mår bättre genom att mäta mer och får relevanta notifikationer om vår hälsa från våra smarta prylar. Hon testar tesen med hjälp av kollegorna Simon Campanello och Viktor Krylmark samt några experter. Kan vi landa i ett svar? I det här avsnittet berättar Light Phones medgrundare Joe Hollier om varför deras avskalade mobiltelefon aldrig kommer att få stöd för sociala medie-appar eller mejl. Och Steve Sinclair på Mojo Vision förklarar varför han tror att ”smarta” ar-kontaktlinser, som visar informationen direkt framför ögat, är framtiden. Forskarna Mattias Rost och Peter Idestam-Almquist hjälper oss att sätta smarta prylar i större kontext, och lyfter även frågan om inte känseln kommer att få större utrymme i tekniken framåt. Tack för att du lyssnar! Och glöm inte att prenumerera. Vill du komma i kontakt med oss? ania.obminska@nyteknik.se viktor.krylmark@nyteknik.se simon.campanello@nyteknik.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Spel är fyllda med eld. Den kan vara en del av miljöer, de kan skapas under specifika omständigheter, den kan fungera som vapen och mycket mer. Några stoppar vår framfart medan andra banar väg. Somliga lågor skyddar medan andra tar liv. Alla är vackra. De fascinerande flammorna är alltid ett bra tillfälle för utvecklare att demonstrera komplex teknologi och konst på en och samma gång. Det finns så mycket att gilla med eld och därmed även att prata om. Denna vecka gästas Alexander av Anton Johansson från GOTYpodden och de två släcker inte bara sin kunskapstörst om eld utan pratar ävebn med glödande passion om hur brandkåren representeras i spel. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/playeronese/message

Författare och skådespelare läser poesi från nu och då, när och fjärran.

Somliga kallar det för mindfulness. Andra för närvaro i nuet. Carpe Diem, för sjuttsingen! Kärt barn osv… Men det är ju så svårt. För att inte säga omöjligt. Att verkligen leva i nuet. Om man ens vill det, med tanke på hur det ser ut i världen just nu. Allt detta, samt om telefonsamtal (och … Fortsätt läsa 16 mars. Här och nu. →

Tomas Torbjörnsson, Bitti Ingemanson och Martina Öhrling växte upp på landet på 60 och 70 talet. - Vi mjölkade kor ,matade höns och åkte hölass. Somliga hade inte bil. Hur påpverkas man av en uppväxt på landet ?

Hur ska vi få bukt med de skenade el-priserna? Vad krävs för att företagare ska lyckas med den gröna omställningen? Och hur är det att som företagare engagera sig politiskt? Det och mycket mer ska vi ta reda på i veckans avsnitt av Företagarpodden. För andra gången i Företagarpoddens historia välkomnar vi en minister till studion när Günther Mårder får besök av Khashayar Farmanbar, som sedan den 30 november 2021 är energi- och digitaliseringsminister i Magdalena Anderssons regering. Under tio år drev han IT-bolaget Agency 9 i Luleå och var 2013–21 oppositionspolitiker i Nacka kommun. Somliga kanske även känner igen honom som vigselförrättare i tv. Ingen har väl undkommit stigande el-räkningar den senaste tiden samtidigt som företagares elförbrukning stiger kraftigt när omställningen till fossilfria bränslen tar fart. Vilka möjligheter och utmaningar skapar detta? Och hur kan företagare leda utvecklingen åt rätt håll? Khashayar Farmanbar berättar även om nakenchocken när han kom till Sverige från Iran. Och Günther tvingas be om ursäkt. Lyssna nu! Lyssna på podden i Spotify, Apple Podcasts eller titta på inspelningen i Företagarnas Youtube-kanal! youtube.com/watch?v=nehrJ3i977I

De ofrivilligt kyska män som kallas "incel" både hånas och fruktas av omgivningen, men om ensamheten är de inte ensamma. Anna Nachman tycker att någon borde vidröra dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett av mina första minnen - jag måste ha varit tre eller fyra är att jag tappar bort mina föräldrar i affären. En expedit ropar i högtalarna och snart kommer mamma och pappa rusande.Först blir jag glad, sedan gnager sig en tanke in i mitt barnhuvud: tänk om det inte är dom. Tänk om dessa två ser ut som mina föräldrar, låter som dom, kör samma bil, bor i ett likadant hus. Tänk om dom är dubbelgångare. Den där misstanken satt kvar i mig länge, känslan att vara ensam och utlämnad.Min första vän fick jag som sexåring. Ensamhet var ett normaltillstånd.Somliga texter biter sig fast. Sist i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten utspelar sig en scen som har fastnat i mig: en läkare undersöker bokens mördare, inte för att denne behöver någon medicinsk undersökning men för att läkaren vet att det här är en mycket ensam person som kommer att leva återstoden av sitt liv utan fysisk beröring. Att be mördaren klä av sig för att undersöka kroppen blir läkarens gåva, en medmänsklig handling.Det är tjugo år sedan jag läste boken, jag har glömt orden, minns bara känslan de väckte.Ensamhetens smärta kan i sin allra värsta form få somliga att mörda för att få komma nära. I sin bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris intervjuar psykiatern Stefan Krakowski en rad så kallade Incelmän. En av dem berättar hur han går till en läkare - en kvinnlig - och blir så överväldigad när hon rör vid honom att han rusar därifrån.Kanske är det minnet av min egen tid i ensamhet som gör det tungt att andas, när jag läser det där. Incelmän lever i ofrivilligt celibat. Alla har vi någon gång varit där, vi lämnar barndomen, vaknar sexuellt och hungrar efter en annan vuxen att komma nära. Ibland är längtan kort, man vet inte vad som är upp eller ner i den nya tillvaron av rasande hormoner. Man famlar sig fram, blir full på en fest, hånglar med den som sitter närmast, gör bort sig, gör om. Övning, färdighet.Men för en del uppstår inte det där spontana hånglet, man blir nekad gång på gång, man fastnar, låser sig.Förr - före internet - bar man sin ensamhet ensam. Idag är det lätt att dela med sig till andra i samma situation - vare sig det handlar om anorexi, sorg, en udda diagnos eller en handikappande ensamhet.När människor som mår dåligt träffas i grupp och spiller sin smärta inför varandra finns olika vägar att ta. Det konstruktiva är att tipsa varandra om hjälp, bekräfta, ge stöd, låta förstå att ensamheten och bristen på ömhet och sex är något som alla tampas med ibland.Det destruktiva är att bygga ett starkt fort tillsammans med sina olycksfåglar, göra alla utanför till fiender och dom som vill lämna fortet till svikare. Man hittar på mer eller mindre märkliga förklaringsmodeller, påtar sig ridderliga ideal och lever efter en sorts västerländsk hederskultur.Man vänder sig inåt, tillfogar sig själv smärta, i värsta fall tar man sitt liv för att ensamheten blir för tung att bära. I extrema fall vänder man sig utåt, skriver manifest, tar till vapen, genomför en massaker. Och i det där incel-fortet hejar polarna på och upphöjer galningarna till hjältar.Man kan ha vilka förklaringsmodeller man vill: att kvinnor är onda av naturen eller ytliga och bara vill vara med snygga män, att feminismen gått så långt att man tar från män och ger till kvinnor i sån utsträckning att männens tillvaro slås i spillror, eller att flyktingströmmar kraschar demografin och medför mansöverskott. Men till syvende och sidst är det som inceln tampas med en universell känsla.För vad är det att vara människa när man har klätt av allt lull-lull, allt det där som man visar sina bekanta på Instagram för att understryka att man inte alls är ensam, att man har vänner och familj som älskar en, ett bra jobb, meningsfulla fritidsintressen, regelbunden semester?Skala av, och vi är alla lika ensamma, kärlekstörstande, rädda att inte duga i den här världen, att bli lämnade till vargarna. Kanske är det därför jag mår illa när jag läser om incelmännen. Minnet av den egna ensamheten, den som jag så länge har dövat med sexuella förbindelser, relationer, många barn, övertid på jobbet. Alla dessa järn i elden.I incelvärlden låter det ibland att om man bara lyckas tillskansa sig ett ligg så kommer alla problem att vara över. Det är som när överviktiga bantar i tron om att livet blir problemfritt så fort de når målvikten. Efter hångel och sex kommer nästa svårighetsgrad: etablera förhållandet, dela intimitet, få och ge kärlek. Däri ligger det riktigt svåra. Många av oss - kanske de flesta - är intimitets-incels. Men för att ens nå dit måste man komma över det första hindret: att fysiskt vara nära en annan människa.Många incelmän vill inte gå till prostituerade. Prostitution är inte bara förbjudet utan dessutom stigmatiserat, män som köper sex utmålas som förövare. Det strider mot det ridderliga idealet.Det finns en felkoppling i vårt samhälles struktur: den om att kvinnor är väna och män vämjeliga - särskilt när det kommer till sex. Ingen tvivlar på att det finns casanovor - alltså män med många kvinnliga partners. Om de kunde ta betalt för sina kärleksstunder vore det inte märkvärdigt. Kvinnor som kan tänka sig att ligga med många män är färre, det går att slå mynt av det.En tillfällig partner, vars tid man på ett eller annat sätt har betalat för, kan vara en tröst i ensamheten. Sex är bara sex och tillfredsställelsen är kort, det är en halvtaskig fix men kanske ändå ett steg mot att lirka upp den där förbannade låsningen som får en incel att tro att han aldrig kommer att få ligga. Sex är inte kvantfysik när man väl får kläm på det.Att häckla inceln är idag okontroversiellt, han är fritt villebråd. Det ligger något beklämmande i att skämta om människors ensamhet. Är det ett sätt att fjärma sig? Att skratta åt dem blir en besvärjelse. Ensamhet och längtan efter fysisk närhet kan drabba alla. En dag står jag där och vill, men ingen tar längre i mig.Ju mer kunskap vi kan få om incel-fenomenet och om männens bakgrund, hur de tänker och lever sina liv, desto mer kan vi hjälpa dem och även förebygga framtida tragedier, skriver Stefan Krakowski.Jag vet inte om jag kommer att förhindra tragedier nu när jag läst hans bok men jag vet att kärlek dödar nihilism.Hur slutade då Kerstin Ekmans bok, ordagrant? Jag går till bokhandeln och bläddrar fram till slutet: Han klämde lite på honom och lyssnade på hans hjärta. Det var ju inget fel, det visste han. Hjärtat pumpade. Lungorna höjde och sänkte bröstet. Men han tyckte att nån borde röra vid honom. Nån borde röra vid dem.Anna Nachman

Hur är du när det kommer till pengar? Ska de sparas eller sättas sprätt på? Har du stenkoll på dina utgifter eller är saldot på kontot en ständig överraskning? Alla måste vi förhålla oss till det här med pengar. Somliga badar i dem men de flesta av oss får prioritera och fundera på hur de ska fördelas. Hur är du när det kommer till pengar? Sparar du till särskilda mål eller en allmän buffert ifall nåt oväntat skulle hända? Eller tycker du att pengar ska användas upp? Har du stenkoll på kontot och varje utgift eller kan saldot vara lite vad som helst när du kikar? Är du kanske en av dem som lever snålt för att kunna sluta jobba tidigare? Finns det slukhål i ditt liv där pengarna hamnar hobby, husdjur, mat, kläder? Gör du nåt för att dryga ut kassan? Har du haft olika ekonomiska förutsättningar i olika delar av livet hur har det påverkat dig? Är pengar ett ständigt stressmoment? Karlavagnen onsdag vill höra om ditt förhållande till pengar och vad du gör med dem! Christian Olsson är programledare och kör igång 21:40 i P4. Ring och dela med dig på 020-22 10 30, telefonslussen öppnar kl 21. Eller maila till karlavagnen@sverigesradio.se. I Karlavagnens sociala medier är samtalet igång från tidig kväll. Välkommen! Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Börsen har fallit nu under hösten 2021 och vi går igenom hur det ser ut för aktiemarknaden framöver. Vi har sett en toppformation på börsen, men hur lång och djup blir nedgången? Vi har olika scenarion inför hösten och för 2022. Vi diskuterar olika risker och vår egen riskhantering. Somliga av oss har nämligen ökat andelen likvider.Aktierna vi nämner är i kronologisk ordning SSAB och Evolution.Börspanelens alla sajter hittar du här:Hernhag.seBorspsykologen.seSternersforlag.seTankaromaktier.seKavastustrender.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men vilket blad talar vi om? På äldre tiders tyska hette det "kein blatt vornehmen", alltså: att inte hålla något blad för. Kanske var det fikonlöven i Paradiset som åsyftades? Men i våra dagar är det från munnen bladet ska tas, för att ge fri passage åt den nakna sanningen, hjärtats ocensurerade mening. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Veckans gäst är Johanna Wester, som nyligen släppt sin bok ”Catfight - nidbilder av kvinnor i grupp” som ni nog förstår vad den handlar om. Ni alla känner säkert till uttryck som ”Kvinnor kan inte samarbeta” , ”Kvinnor snackar bara skit”, ”Slåss med näbbar och klor”. Eller försvaret när man pratar om hur kvinnor behandlas ”Jaha, man hur är ni kvinnor mot varandra då?” Systerskapet är en diskuterad fråga som väcker mycket känslor. Somliga upplever systerskapet som starkt medan andra tycker att kvinnor varit deras största motståndare. Det som är viktigt här är dels att inte förminska någons upplevelse, för det ena är inte mer sant än det andra, men det som är viktigt att ha med sig är VARFÖR dessa nidbilder finns och hur de ibland kan bli uppfyllda profetior, hur vissa grupper faktiskt TJÄNAR på att dessa upprätthålls. Det här pratar jag med Johanna Wester om i veckans avsnitt, som jag själv tycker är enormt lärorikt om ett ämne som jag själv ibland haft svårt att närma mig. Avsnittet sponsras av: Exsitec AB Klippning och jingel: Ludvig Gawell

121: Varför somliga inte kan sluta vara negativa.. Idag ska vi prata om varför vissa människor är mer negativa än andra, och varför det är så svårt att SLUTA vara negativ! Ledtråd: Det är för att det KÄNNS bra...