Podcast appearances and mentions of maja lundgren

I tisdags var det exakt 10 år sen terroristattacken mot den franska satir veckomagasinet Charlie Hebdo. Men var står den i Frankrike så viktiga satirteckningen idag, tio år senare? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vår Sydeuropakorrespondent Cecilia Blomberg har läst specialnumret från Charlie Hebdo som släpptes ut i samband med årsdagen för terroristattacken och kommer berätta om innehållet. Och satirtecknaren Karin Z Sunvisson, utbildad i Paris, fördjupar oss i vad satirteckningen har betytt för fransmännen genom tiderna samt vilken påverkan terrorattentatet för tio år sen har haft på den traditionen i Landet. REPORTAGEDen hållbara arkitekturen hamnar i skuggan av den ekonomiska krisen. På konstmuseet Louisiana i Danmark pågår just nu en utställning om hur en framtida hållbar arkitektur skulle kunna se ut. Där tre olika arkitekt och designbyråer visar hur de närmar sig arkitekturen genom biologi. Genom att inspireras av den, hitta nya biologiska material att jobba med eller kopiera biologiska processer.Samtidigt är byggbranschen i Sverige i en stor ekonomisk kris, förra året gick 800 bolag inom byggbranschen i konkurs och undersökningar visar att det billigaste alternativen prioriteras framför de mest hållbara.Vår reporter Natacha López tittar närmare på denna paradox och har träffat utställningskuratorn Mette Marie Kallehauge på konstmuseet Louisiana, arkitekten och forskaren Marwa Dabaieh på Malmö universitet samt arkitekten Per Hallström. BILDNINGSRESAN: NEAPELFör alla som behöver inspiration till en resa i vår bjuder vi den här veckan på fyra nedslag i europeiska städer. Vi kallar det Bildningsresan - serien som guidar oss till kulturens huvudstäder.I dag går färden till italienska Neapel, tillsammans med Lars Hermansson och författaren Maja Lundgren!Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Låt oss servera vi er ett fullspäckat avsnitt med fejkad panflöjt, lyssnarnas favoritartister och inte bara ett utan TVÅ avslöjanden när Makz berättar om en guilty pleasure och Milla om vem hon är hemligt förtjust i. Förutom allt det här fantastiska pratar vi om Lyra Kolis senaste bok Blödningen. Förlaget beskriver boken såhär: "Blödningen är en roman om begär som får verkligheten att upplösas; om kroppen, lajv och skrivande, nära relationer och suget efter fiktion." Spännande va?!Verk vi nämner i avsnittet:Lyra Koli (fd. Ekström Lindbäck), Manual, 2008.Lyra Koli (fd. Ekström Lindbäck), Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, 2012.Lyra Koli (fd. Ekström Lindbäck), Ett så starkt ljus, 2014.Lyra Koli, Allting växer, 2018.Lyra Koli, Blödningen, 2020.Maja Lundgren, Myggor och tigrar, 2007.________________________________________Medverkande: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Formgivning och illustration: Fred Söderblom. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kalle Lind och litteratukritikern Ulrika Milles pratar om kultursuperparet Stig Ahlgren och Birgit Tengroth. Namn som nämns: Elsa Nyblom, Astrid Lindgren, Maja Lundgren och diverse Bergmän.

Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

För tio år sedan gav Maja Lundgren ut den hetsigt omdiskuterade romanen Myggor och tigrar som har lyfts fram som ett förebådande av #metoo. Vi har gjort en omläsning av boken och diskuterar den ingående i årets sista avsnitt, där vi också avhandlar två ihärdiga jultraditioner: filmen Love, actually och sexiga underkläder.

Tio år före #metoo publicerades "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren. Istället för att bli hörd kallades hon för galen i pressen. Idag är många skyldiga Lundgren en ursäkt, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?   Försök inte, hennes roman Myggor och tigrar kom ut för tio år sedan, och blev det årets skandalsuccé. Det är en självlysande titel. Kritiken var inte enig, den krängde vilt mellan entusiasm och klander. Undra på det, Maja Lundgren bollade med trotyl. En blånypt själs bekännelser, i kulturell miljö. Verkliga och inbillade erfarenheter bland namngivna författare, journalister och förläggare i Stockholm, och en parallell historia som utspelar sig i gangsterkretsar i Neapel, camorran kallad.  Jag läser Lundgrens roman för tredje gången, och tycker nog att vi måste tala om Myggor och tigrar i alla fall. För att det kollektiva minnet är så kort. Och för att det är en bra roman.   2007 var Maja Lundgren sin egen Me, utan Too. Ingen anslöt, faktiskt inte någon. Däremot var det flera som kallade författaren för sinnessjuk. Jag undrar hur många som skulle säga det idag? Kanske skulle de tycka att hon var för snäll.    Jag recenserade boken i Aftonbladet, och skrev att Lundgren hade "mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla, med en verbal kulspruta".   Offren var samtliga män. Deras brott att de oreflekterat hade slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, gjort det bekvämt för sig och obekymrat blåst rök i ögonen på kvinnor, i generationer. I bästa fall hade de betraktat kvinnorna som objekt, klämt på dem här och där, men oftast inte betraktat dem alls. De hade inte sett dem. De hade inte hört dem. De hade inte intresserat sig alls för kvinnors liv, språk, stil eller genrer.  Lundgrens Författarjag var ingen blyg mimosa. Hon dolde inte sina avsikter. På sidan 18 varnas det ordentligt: "Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia." Titeln Myggor och Tigrar hade hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många. Och "myggorna är värre än tigrarna" menade Ekelund. Maja Lundgren håller med. De stora huggtänderna, de smidiga rovdjuren märks i landskapet. Det går att hålla sig undan. Men ingen kan värja sig mot de tusen små giftiga sticken, inte heller i kulturens sumpmarker. Som kvinna kan du skilja angreppen åt, menar Lundgren, för som kvinna drar du ofta både hugg och stick på dig.  Berättaren är alltså hyperkänslig, en Sensitiva, för att tala med Ekelund igen, men hon vädrar blod, är själv en tigrinna. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel. Det blir synd om tupparna på parnassen, skrev jag. Men där hade jag fel. Tupparna slog tillbaka. Debatten för tio år sedan kom i hög grad att handla om vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Eller snarare vad Maja Lundgren fick skriva om andra, på parnassen i allmänhet och på Aftonbladets kulturredaktion i synnerhet. Den ende manlige kritiker som tydligt blottade strupen var salig Nils Schwartz i Expressen:  "Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare - - - Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet - hur mycket vi än skyller ifrån oss - att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar."   Läs det en gång till: Det kunde lika gärna ha varit vi.   Några namngivna karlar lösgjorde sig harmset ur textmassorna och slog tillbaka, bland dem den grävande journalisten Dan Josefsson, en av Maja Lundgrens gamla flammor. Han hade inte nån huvudroll i romanen, men han skrev sig en ny, över ett helt uppslag i DN Kultur. Lundgren hade kallat män för "spermarävar", "ryggradslösa" och "pseudointellektuella". Man förstår att Josefsson var arg. Det är förstås ett grovt brott att kalla en man för "pseudointellektuell". Hur freda sig? Josefsson valde kallt stål den gången och publicerade ett antal privata mejl som han fått av Lundgren under deras korta affär.   Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för att tidningen publicerat mejl utan hennes medgivande, och för att Josefsson friktionslöst fick förklara henne "galen".   Han, och andra röster i Lundgrenfejden, framstår som prinsen på ärten, när de jämför sina blåmärken, orsakade av Majas knöliga madrass.   DNs egen recensent skyllde på förlaget som publicerat en "psykiskt labil författare".   Att dela ut medicinska diagnoser i förklenande syfte har gamla anor. Det gjorde man redan under antiken. Nu startade en galenskapsdebatt som föregrep både Anna Odell- och Ann Heberlein-diskussionerna. Hur skildras och bemöts den galna kvinnan i kulturen? Hur används hon? Efter Den högsta kasten 1997 fick Carina Rydberg höra samma sak: "Bonniers har för vinnings skull utnyttjat en författare som uppenbarligen inte mår bra."   Maja Lundgren jämfördes senare med Lars Norén. I En dramatikers dagbok bedriver också han paranoia som skön konst. Pekar ut och namnger fiender, odlar irritationer och räknar verkliga och inbillade oförrätter. Alla litterära jämförelser med Norén utföll förstås till Lundgrens nackdel. Ett snarstucket manligt geni smäller högst.  Har Svenska Akademien aldrig läst Maja Lundgren? Då hade Akademien inte blivit riktigt så tagen på sängen som den framstod, när Sara Danius i hällregnet på Börshusets trapp berättade att den så kallade Kulturprofilen uppträtt "oönskat intimt" inte bara mot 18 vittnande kvinnor, utan även mot akademiledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, och Akademiens personal!  Redan i Lundgrens roman för tio år sedan verkar det som om Kulturprofilen flirtat med just en av akademiledamöternas döttrar. Och många vägar leder till hans ryktbara Klubb. Maja Lundgren döper honom prompt till erotikens Groucho Marx. Men Profilen har ingen huvudroll i romanen, han utgör en i mängden av surrande mygg. Med konstens verktyg tänjer författaren på detaljerna, men knappast på sanningen. Den stora bilden i Myggor och tigrar är skarp, klar och sann, det har ju verkligheten visat med råge. Kvinnoföraktet är gränslöst, de sexuella grovheterna bara toppen på isberget. De rör heller inte alla. Men ointresset,  ihjältigandet och giftsticken drabbar flera. "De psykiska trakasserierna är vanligare än de fysiska", konstaterar författaren. Så sent som igår hörde jag en människa sucka: "Har man inte tröttnat på Me too-kampanjerna nu? Dessa villiga offerlamm som ställer upp för klippning i offentligheten. Tro mig, det kommer en backlash." Kanske. Men då tycker jag att ni ska läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar som motgift. Hennes Strindbergs-inspirerade vrede har samma frenetiska, i god mening barnsliga energi, som hans. Hon slår under bältet, det är väl bara där det tar. Myggor och tigrar är ingen väluppfostrad bok, långt ifrån politiskt korrekt. Men det är ju inte verkligheten heller. Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten: Me too, Maja Lundgren, Me too!  Tio år tog det, och nu är det ganska många som är skyldiga Maja Lundgren en ursäkt. Ulrika Knutson, journalist och författare   Litteratur:Maja Lundgren- "Myggor och tigrar" (2007). Albert Bonniers förlag

I veckans avsnitt diskuterar Jihde och Öhman feelgood- och feelbadläsning. Öhman har läst "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamsson och "Kvinnan som matade hundarna" av Kirstien Hemmerechts. Podden ställer sig frågan: Hur kan man ens läsa om något så vidrigt som en kvinna som nog matar hundarna, men inte barnen som hennes man låst in i källaren? Jihde förlåter Kerstin Thorvall, men önskar sig mer berättelse och mindre biografisk uppräkning. Och hur kommer det sig att så kallad bekännelselitteratur från 1970-talet plötsligt hyllas? Kommer samma sak att hända med Unni Drougge, Maja Lundgren och Carina Rydberg om tjugo år? Vi önskar er en underbar midsommar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

*P3 KULTUR 20101128* * * *Nördorama med Johanna Kojonen. P3 Kultur ger sig in i den kreativa galenskapen! Författaren Maja Lundgren, aktuell med terapiromanen Mäktig Tussilago och själv koko-stämplad i debaclet efter hennes självbiografiska bok Myggor och tigrar kommer på underbart besök för att snacka galna konstnärsgenier. Kia Berglund från Teater Giljotin berättar om arbetet med totalföretsällningen föreställningen Bli en dåre, som är 48 timmar lång och redan i repetitionsstadiet har fått en del av skådespelarna att balla ur. Vi möter även skådespelaren Lisa Lindgren för att kolla hur man som normalstörd förbereder sig på rollen som bipolär i uppsättningen av Ann Heberleins Jag vill inte dö jag vill bara inte leva på Göteborgs stadsteater. Dessutom hälsar vi på hos serietecknaren Nina Hemmingson (Så jävla normal) och Boxcirkeln sammanträder över ytterligare fyra avsnitt av småstadsdramat Friday Night Lights.* P3 Kultur ger sig in i den kreativa galenskapen! Författaren , aktuell med terapiromanen Mäktig Tussilago och själv koko-stämplad i debaclet efter hennes självbiografiska bok Myggor och tigrar kommer på underbart besök för att snacka galna konstnärsgenier. Även Kia Berglund från Teater Giljotin tittar förbi för att berätta om föreställningen , som är 48 timmar lång och redan i repetitionsstadiet har fått en del av skådespelarna att balla ur. Vansinnet är verksamt även på Göteborgs stadsteater, där Ann Heberleins uppmärksammade Jag vill inte dö jag vill bara inte leva har blivit dramatiserad och fått en premiär i veckan. P3 Kultur möter skådespelaren Lisa Lindgren för att kolla hur man som normalstörd förbereder sig på rollen som bipolär. Dessutom hälsar vi på hos serietecknaren Nina Hemmingson (Så jävla normal) för att kolla om man måste vara lite tokig själv för att rita galna serier. Och på tal om serier är det tecknardags i . Och vad mer? Jo,  samlas för att diskutera rasism och sexdebut i avsnitten 14-17 av första säsongen av TV-serien Friday Night Lights!    

Flanöser och subversivt irrande, raska promenader och sårbart gående Ordet flanör hör det förra sekelskiftet till, men det här programmet handlar nu inte om männen på gatan. Kan det paradoxalt nog ligga ett stråk av revolt i ordet flanös 2010? En kvinna som flanerar avsiktslöst utan stegräknare. Är det över huvud taget möjligt att röra sig på det sättet längre? Vad är det som driver gåendet? Vems är utomhuset? När övergår strosandet till irrandet? Vad betyder gå av sig? Katarina Wikars promenerar en stund med författaren Maja Lundgren, diskuterar flanösstrategier med Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap medan radioproducenten Jenny Teleman vandrar i de fotspår hon som nioåring trampade upp på kyrkogården. Lars Hermansson går meditativt och Kristina Törnqvist läser Söndag mellan Odengatan, Birger Jarlsgatan och Roslagsgatan av Anne-Marie Berglund.

Vad är det för mening med skvaller? Fyller det ett viktigt behov att få pysa, berätta anekdoter om människor man känner till eller kränker man en persons integritet allvarligt när man skvallrar? På Fårö vet hela öns befolkning inom tio minuter när något spännande sagts på ICA, menar Jan O Karlsson som firar sin sommar där. Maja Lundgren avslöjade i en av sina böcker skandaler inom kultur-och mediavärlden och Niklas Strömstedt valde att banda samtalet med skvallerpressen som motdrag. Om vi aldrig skvallrade, skulle vi göra något annat istället då? Är det fult - eller kul?