Kulturradion: K1/K2

God morgon mina änkor, ni som sytt mina kläder med milslånga sömmar till tröst Så börjar Charlie Engstrands första dikt. Han var tonåring och hade ännu inte varit med om några tragedier eller något otäckt, men anslaget var redan då melodramatiskt, säger han.

Kan ett hus ha en själ? Eller rent av ett psyke? Sitter husets historia i väggarna och vilka berättelser är det i sådana fall som läcker ut? Cecilia Blomberg tar oss runt bland några speciella hus. The Stahl House i Los Angeles som är ett av USA:s mest fotograferade hus. The Eames House där designikonerna Charles och Ray bodde och skapade sida vid sida med utsikt över Stilla Havet. Men det är också hus som är karbonpapper över konstnärers fantasier och projektioner. På årets Venedigbiennal var flera paviljonger ombyggda så att man som besökare tvingades in i labyrintiska iscensatta gångar och rum. Gudsförgätna platser som de dammiga övergivna skrubbarna Mike Nelson byggt i den brittiska paviljongen. Till vita mjuka väggar som bågnar in mot besökaren i Luxemburgs paviljong. Och om huset som litterär huvudperson i tyska Jenny Erpenbecks Hemsökelse där ett hus vid en stilla insjö blir bärare av hela Tysklands våldsamma 1900-tal. Eller om le Corbusiers prestigevilla Savoye utanför Paris där det formässigt perfekta men läckande taket nästan tog livet av husbeställarens son.

Duvorna poar, trasten jollrar och rullar sin flöjt, rödhaken knäpper och sisar och korparna är svarta och olycksbådande. Det visslar, susar och låter i Tomas Bannerheds mångfaldigt prisade debutroman Korparna som både fick Augustpriset 2011 och Borås Tidnings debutantpris 2012. Boken har han hållit på att skriva under tio års tid. "Jag känner det som om jag genomgått en förvandling och blivit den jag innerst inne alltid har varit", säger Tomas Bannerhed om romanens tillblivelse. Själv trodde han att en berättelse om lantbrukare i Småland på 70-talet inte skulle bli någon hit men kritiker och läsare har tyckt annorlunda. I K1 kommer nu den långa versionen av hans berättelse om vägen till skrivandet, och den obestämda känslan av skuld över att inte ta över det jordbruk och det liv som generationerna före honom gjort. När Mia Gerdin läste Korparna trodde hon att författaren föddes med en fågelkikare i ena handen och en fälthandbok om fåglar i den andra, men Tomas Bannerhed berättar att han först i vuxen ålder lärde sig allt det om natur och fåglar som Korparna är så uppfylld av. Uppläsare är Anna Persson.  

Anna Tullberg går på parabolvandring i Fittja med konstnären Isabel Löfgren, som pimpar paraboler där sedan i höstas. De boende har svårt att skiljas från sina antenner, då kapas en livlina till andra delar av världen. Men när de deltar i ett konstprojekt skapas nya nätverk i satellitstaden.

Elementära och existentiella frågor om det kapitalistiska systemet. Varför har bankcheferna så svårt att göra sig förstådda, när finansministern rasar och folket gör ränteuppror? I det andra programmet i K1:s serie om kapitalismen tar Katarina Wikars reda på hur en bubbla uppstår och när en ekonomi förvandlas till en zombie. Mårten Arndtzén reder ut räntans mysterier och undersöker de räntefria alternativen - från Skövde till Iran.

Om det nu är så att politikerna avhänt sig makten till marknaden så måste även gamla humanister lära sig ekonomiska. Hur mycket pengar kan det finnas? Om alla krävde tillbaka sina lån samtidigt, vad skulle hända då? Om börsen var en människa skulle den sitta på psyket? I det första av två program ställer Lars Hermansson och Katarina Wikars elementära och existentiella frågor om det kapitalistiska systemet. De lär sig vad en skräpobligation är, går på derivatkurs och förstår slutligen vad surrogatmödrar har med tillväxt att göra. Hör bl. a börschefen Jens Henriksson, författaren Nina Björk och ekonomihistorikern Jan Jörnmark. I uppföljaren Förklara kapitalismen för mig 2 undersöker Mårten Arndtzén räntans mysterier och vi lär oss vad en zombiebank är.

Vad tänker regissörer på när de regisserar? Hur kommunicerar de egentligen med skådespelarna under repetitionerna? Och hur ser de på sitt arbete? Anna Pettersson, själv skådespelerska och regissör driver ett forskningsprojekt i Stockholms Dramatiska högskolas regi, där hon tillsammans med skådespelare undersökt hur kommunikationen mellan pedagoger, regissörer och skådespelare fungerar. Nu har hon för Kulturradion samlat tre regissörer i studion: Kajsa Giertz, Måns Lagerlöf, och Ole Anders Tandberg för ett samtal om deras arbetssätt och hur de ser på gestaltningsögonblicket. Det har resulterat i två program som sänds i K1 med start den 9 maj, och med del två den 16 maj. .

Vad tänker regissörer på när de regisserar? Hur kommunicerar de egentligen med skådespelarna under repetitionerna? Och hur ser de på sitt arbete? Anna Pettersson, själv skådespelare och regissör, driver ett forskningsprojekt i Stockholms Teaterhögskolas regi, där hon tillsammans med skådespelare undersökt hur kommunikationen mellan pedagoger, regissörer och skådespelare fungerar. Nu har hon för Kulturradion samlat tre regissörer i studion: Kajsa Giertz, Måns Lagerlöf, och Ole Anders Tandberg för ett samtal om deras arbetssätt och hur de ser på gestaltningsögonblicket. Det har resulterat i två program som sänds i K1 med start den 9 maj, och med del två den 16 maj

Ett år efter att skådespelaren och regissören Juliano Mer-Khamis mördades så har fortfarande inte mördaren gripits. Frihetsteatern i Jenin på Västbanken står kvar och medlemmarna undrar vem som dödade deras vän. På årsdagen efter mordet åker Negar Josephi tillbaka till Frihetsteatern. Lyssna också på K1 från Jenin våren 2011.

"Diktens andedräkt kan likna bönens " - så har Johannes Ekman valt att kalla följande kulturprogram där vi möter två diktare som närmat sig de religiösa frågorna utifrån en icke-troende utgångspunkt, men ändå med stor öppenhet mot religiösa erfarenheter. Gösta Ågren, österbottnisk poet, skildrar i diktsamlingen Timmermannen Jesu liv och gärning utifrån Markusevangeliets berättelse, medan poeten Jesper Svenbro ibland annat samlingen Vingårdmannen och hans söner förenar intryck från det sent upptäckta så kallade Thomasevangeliet med en inre dialog sent i livet med med en tidigt bortgången far som under kriget varit präst.

Det har gått femtio år sedan Olof Palmes första resa till Algeriet, samma år som landet blev fritt från den franska kolonialmakten. Han nöjde sig inte med att träffa politiker under en färgsprakande självständighetsfest i huvudstaden. Han åkte vidare till regionen Kabylien för att prata med FLN-män som stridit mot fransmännen och med egna ögon se krigets förödelse i raserade byar. Det blev en resa som gjorde starkt avtryck på den blivande statsministern, men också på de personer han träffade. Än idag lever Olof Palmes namn kvar i Algeriet, inte bara på gatskyltar, utan också i människors minne. Den forne FLN-soldaten Salah Mékacher minns mötet med Olof Palme 1962 i detalj. - Vi spenderade bara några timmar tillsammans, men de timmarna satte djupa spår. Under de fem år som jag deltog i frihetskriget hade jag inte träffat en enda europé, förutom krigsfångarna då. Att en europé kom och stod vid min sida, det var verkligen stort! Ett program av Anja Sahlberg.

Är Ungern på väg att bli en diktatur mitt i Europa, eller är det bara en europeisk trend? Är Viktór Órban så hänsynslös som han verkar eller är det oppositionen som överdriver? Klart är att journalister sparkas, fria teatrar läggs ner, regimkritiska radiostationer blir av med sändningsfrekvensen och journalister som kritiserar den nya medielagen ställs inför rätta. Och poeten Andras Gerevich som är öppet homosexuell känner sig som en andra klassens människa efter införandet av den nya familjelagen. "EU  bryr sig bara om pengarna, men vad kommer att hända med kulturen", säger Andras Gerevich  till Yvonne Ihmels som gjort detta K1 från Ungern. "Ingen har längre råd att vare sig köpa böcker eller gå på teatern." Vad ska komma att hända? Är Arok Kornel, en före detta brandman som står i spetsen för solidaritetsrörelsen i landet, den som ska rädda Ungern. Och är Ungerns sak vår?

Susanne Skog följde butohkonstnären Su-En under arbetet med höstens föreställning Rapture på Dansens Hus i Stockholm, och vidare in i förberedelserna för utställningen Visceral Space på Uppsala Konstmuseum, med anledning av Su-En Butoh Companys 20-årsjubileum. Den öppnar på lördag den 28:e januari med en invigning där butohkompaniet framträder tillsammans med bl a en kranbil och ett antal metallskärbrännare. Butoh är en krävande och egenartad danskonstform som uppstod i 60-talets avant gardekonströrelse i Tokyo. Det var ett explosivt decennium, kulmen på en period där urgamla kulturella traditioner befann sig på våldsam kollisionskurs med starka influenser från västvärlden som vällde in efter andra världskriget i det tidigare slutna Japan. Svenska Su-En tillbringade många år i den här miljön i Tokyo och grundade så småningom sitt eget butohkompani. Numera har denna från början så urbana, japanska form av danskonst ett fäste i en byskola på landsbygden utanför Uppsala, där det internationellt verksamma Su-En Butoh Company har sin bas sedan 1997. Genom åren har de gjort en lång rad föreställningar av olika slag, ofta på platser som köpcentrum, kyrkor, lastbilsflak, båtar, festivaler och inte minst på Skrotcentralen i Uppsala, som Su-En idag betraktar som sin hemmascen.

Fönsterputsaren Jacob Mandeville byggde ett eget flygplan och for iväg för att fotografera paradisets portar. Men vad var det han kom tillbaka med? Katarina Wikars och Jenny Teleman träffar konstnären Albin Biblom som har sammanställt hans efterlämnade arkiv, och får stifta bekantskap med en kirurg som degraderats till maskinist på en porrbiograf i Berlin, och några f d dansande björnar i Bulgarien. I programmet medverkar också författaren och Mandevillekännaren Gabriella Håkansson, och serietecknaren Joakim Pirinen som förklarar skillnaden mellan luftslottet och synvillan. Vad har den påklädda hunden i Huvudsta med saken att göra? Och vad kan man inte göra med några super 8-filmer och lite mjöl och soja när allt annat julpyssel har trutit?

Hösten 1991 rasade Sovjetunionen samman för att helt upplösas vid slutet av året. Kulturradions Fredrik Wadström har under de senaste 16 åren rest och periodvis bott i det som fram till för 20 år sedan var ett enhetligt imperium men som idag är 15 olika självständiga stater. Med utgångspunkt från den populära sovjetiska 70-talshiten "Min adress är Sovjetunionen" gör programmet nedslag på gatuadresser i bl a Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Kirgizistan, Georgien och Armenien.

Katarina Wikars och Lars Hermansson på fem stickspår om den orättvisa skolan. Det handlar om klasshalka, kunskapserosion, indisk skolplikt, betyg som förhandlingsfråga, och vilka som drar det längsta strået i kunskapssamhället. Den indiska skolplikten är bara två år gammal men redan kritiserad. Varför tvinga iväg fattiga barn till skolor som ofta inte ens har lärare? Medelklassens barn går alla i privatskolor, men inte heller de uppfyller alltid skolinspektionens krav. Har betygen blivit en förhandlingsfråga i denna tid av statusjakt och konkurrens? Vad krävs för att det egna barnet ska få ett riktigt stort A? Pressen från föräldrar har hårdnat, berättar en lärare. De som är unga nu sägs vara den första generationen som inte per automatik kommer att uppnå samma materiella standard som sin föräldrar. Men är det någon som diskuterar klass längre? De flesta anser sig numera tillhöra medelklassen, och sträva uppåt. Klasshalkan, när kommer den i så fall att märkas? Om sju år? Flickor har bättre betyg än pojkar i högstadiet, och gymnasiet. Det är fler kvinnor än män som börjar studera på högskolan. Forskning visar att det postindustriella samhället gynnar kvinnor bättre, de har snabbare ställt om till en förändrad verklighet, säger ekonomen Jan Jörnmark. Katarina Wikars och Lars Hermansson passar också på att besöka sina gamla gymnasieskolor I Bergslagen.  Länk till artikeln The end of men i The Atlantic: http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2010/07/the-end-of-men/8135/ Programmet ingår i Den orättvisa skolan.

-Vilken bok jag minns bäst? Ja det är herr Arnes penningar! Så säger Naw Hser från Burma, som kom till Sverige som tonåring. Vad har Selma Lagerlöf att erbjuda en tonåring från Burma? Jo, ett dilemma som berör: Kan man älska en person som mördat ens bästa vän? För fyra år sen beskrev Sigrid Flensburg arbetet i Lisa Högbergs klass i Luleå. Hur gick det sen för de gamla eleverna? Veckans K1 är ett program i serien Den orättvisa skolan Tidigare reportage om skolan i Luleå av Sigrid Flensburg: IVIK är en specialklass i Luleå för ungdomar som kommer till Sverige som tonåringar och har annat modersmål än svenska. I denna klass läser de massvis med skönlitteratur. Och har nästan bara svenska på schemat. De läser och går djupare in i texten. De blir duktiga på att diskutera svåra frågor. I boksamtalen kan de välja att bara prata om bokens personer. Sen kanske de vill ta in sig själva. Hela världen. Och de eviga frågorna. Det är här dilemmat i Herr Arnes penningar kommer in. -  Böckerna blir en kil in i elevernas värld, säger Lisa Högberg, lärare på IVIK. Hon har en egen facebooksida för sina elever. I Skolverkets rapporter presterar utlandsfödda elever sämst resultat i svenska skolan. Luleå gymnasieskola bryter den trenden! - Utlandsfödda ungdomar som börjat på IVIK i Luleå klarar sig i regel bra! säger Lisa Högberg. Vad gör eleverna idag då? De som berättade om sina tankar för fyra år sen. Ja, Reza Amiri, som levde som gatubarn när han tappat bort sin mamma, har gått ut Barn - och fritidsprogrammet på gymnasiet. Nu söker han brödjobb i Eskilstuna. -Ta och prova mej i två veckor! Sköter jag mej kan vi alltid komma överens! Så säger Reza Amiri till chefen för en livsmedelsaffär och visar ett digert CV. -Jag tycker om att arbeta och de gamla tycker jag är rolig! Säger Naw Hser från Burma, som fått jobb som vårdbiträde på ett äldreboende. Naw Hser är självförsörjande och har flyttat till egen lägenhet. Samtidigt sitter hennes klasskamrat, som bott i flyktingläger nästan hela sitt liv, och pluggar in ben och muskler på latin. Och åter en annan klasskamrat spelar bara fotboll!! Hur det gick för Reza och de andra i klassen berättas i K1 torsdag 18.15.   

Lotta Erikson och Katarina Wikars på jakt efter drömmen som började spira på demonstrationerna på Rothschild Boulevard i Tel Aviv i somras, då 100 000-tals människor krävde förändring. Det var den unga generationen som reste sig och gick ut på gatorna, from tv to reality. Det finns tusentals funktionalistiska Bauhaushus från trettiotalet i Tel Aviv, The white city, en utopisk arkitektur för en helt ny människa. Nu står de flesta och förfaller trots att de är världsarvsmärkta, visionerna har vittrat. Tel Aviv är en cool stad, säger Bauhaus-guiden Michel men Israel blir allt mera delat, de religiösa i Jerusalem blir allt mer religiösa, de sekulära i Tel Aviv alltmer sekulära. Det är ett mentalt inbördeskrig här, säger hon vidare. Lotta Erikson och Katarina Wikars på jakt efter drömmen som började spira på demonstrationerna på Rothschild Boulevard i Tel Aviv i somras, då 100 000-tals människor krävde förändring. Det var den unga generationen som reste sig och gick ut på gatorna, ”from tv to reality”. Demonstrationerna förändrade det israelska folkets sätt att tänka, säger författaren Etgar Keret, alla delade vi samma optimism, att det här landet kan bli bättre och rättvisare. Hagai Levy, mannen bakom succéteveserien In treatment menar att tidsandan har vänt, att det här är slutet för den narcissistiska och materialistiska eran. För första gången på tjugo år var jag stolt över att vara israel, säger han.

De har spelat allt från William Shakespeare till Lars Norén på alla de viktiga teaterscenerna, på film och i teve. Ola Anderstedt åkte ut till det bruna radhuset i Djursholm där de bor för att höra dem berätta om hur allting började och vad som hände sen. Och vad som kommer att hända i framtiden. Meta Velander, född 13 augusti 1924 i Djursholm. Gift sedan 22 juni 1949 med skådespelaren Ingvar Kjellson. Anders Ingvar Kjell Kjellson, född 20 maj 1923 i Kärna, Östergötland. Gift sedan 22 juni 1949 med skådespelaren Meta Velander. Det strävsamma gamla paret. Meta och Ingvar har hängt ihop i 70 år och spelat teater har de gjort lika länge. Tillsammans har de spelat teater i över 140 år. Det här programmet handlar om dessa två gamla teaterrävar som stått på scenen sedan början av fyrtiotalet och som aldrig tycks ge upp. Ja, de kanske rent av har bestämt sig för att spela på tills de stupar på scenen – som det så heroiskt heter. De har spelat allt från William Shakespeare till Lars Norén på alla de viktiga teaterscenerna,  på film och i teve. Ola Anderstedt åkte ut till det bruna radhuset i Djursholm där de bor för att höra dem berätta om hur allting började och vad som hände sen. Och vad som kommer att hända i framtiden.

K1: Det sitter i väggarna. Kan ett hus ha en själ? Eller rent av ett psyke? Sitter husets historia i väggarna och vilka berättelser är det i sådana fall som läcker ut? Cecilia Blomberg tar oss runt bland några speciella hus. The Stahl House i Los Angeles som är ett av USA:s mest fotograferade hus. The Eames House där designikonerna Charles och Ray bodde och skapade sida vid sida med utsikt över Stilla Havet. Det handlar också om le Corbusiers Villa Savoye utanför Paris där det formmässigt perfekta, men läckande taket nästan tog livet av husbeställarens son. Och om hus som konstnärer förvandlat till drömlika, övergivna platser där husets historia bokstavligen tycks tränga igenom väggarna.

Slutade sändas 2012. En dokumentär väg in i kulturlivet. Programmet viker plats åt gestaltad radio, porträtt av levande och döda och ljudande essäer. Du som lyssnare blir bjuden på resor kors och tvärs genom länder, genrer, och konstnärligt brus.

Är det någon idé att börja sminka sig efter fyrtio om man aldrig gjort det förut? Går det ens att lära sig om man inte lärt sig hittills? Och isåfall; varför? Vad blir skillnaden? Anna Tullberg funderar och frågar runt. Och blir sminkad av Daisy Tillberg, som tycker att Anna har en del att vinna på att lära sig.

Karine Mannerfelt besöker en plastikkirurg i Belgrad, och får löfte om ett tio år yngre ansikte.Efter krigen på Balkan under 1990-talet har plastikkirurgin formligen exploderat i området, samtidigt som arbetslösheten är hög och fattigdomen utbredd. Kristid och plastikirurgi hör ihop, menar Zana Poliakov, journalist och författare i Belgrad."Stora bröst och putande läppar är gamla fertilitetssymboler som hjälper kvinnan att finna en förmögen man."

OBS! repris onsdag 12 oktober kl 18.15  Nästa vecka får den italienske världsdirigenten Riccardo Muti ta emot världens största musikpris, The Birgit Nilsson Music Prize, på en miljon dollar. Sedan i höstas är han music director för Chicago Symphony Orchestra och han har dirigerat nästan all världens stora orkestrar. Under 19 år var han chef för prestigefyllda La Scala i Milano och i mer än 40 år har han samarbetat med Wienfilharmonikerna. Kulturradions Kerstin Berggren har fått en exklusiv intervju med den eftersökte maestron och i dagens K1 berättar han om sitt liv och sina musikaliska utmaningar. Han avslöjar vilken stor musikpersonlighet det var som fick honom att ägna sig åt musiken - och det var inte Toscanini, även om det fortfarande är en av hans stora idoler. Lyssnarna får också veta hur det kom sig att de populära operorna La Traviata och Rigoletto inte spelades på över tjugo år på La Scala, samtidigt som de var ständigt återkommande godbitar på världens övriga operascener. Det blev Riccardo Muti som genom en mycket speciell list lyckades få tillbaka mästerverken på Milanos berömda operascen. Han berättar också om sitt ständigt pågående arbete med unga musiker och understryker hur viktigt det är att föra ut den klassiska musiken till en större publik. Programmet sänds även  lördag 15 oktober kl. 17.00  i P2.

Kulturen ska vara samhällsförändrande är mottot för den stora europeiska kulturkongressen i Wroclaw i Polen.Socilogiprofessorn Zygmunt Bauman talar om en horisonternas förening, Brian Eno har gjort en multimediainstallation som heter Future perfect i milleniumfontänen, och konstnären Miroslaw Balka en antifontän i en av de gamla domerna, "ett sätt att behandla smärta", säger han. Polens kulturminister uppmanar "att investera i vår känslighet."Katarina Wikars och Anna Tullberg reste till Wroclaw, "mötenas stad", och träffade bla författaren Olga Tokarczuk, som berättar mer om stadens trasiga historia, och poeten Marta Podgornik läser ur sin nya samling "Surikatresidenset" och spinner vidare på temat kulturell kluvenhet. Kulturen ska vara samhällsförändrande är mottot för  i Wroclaw i Polen. Socilogiprofessorn Zygmunt Bauman talar om en horisonternas förening, Brian Eno har gjort en multimediainstallation som heter Future perfect i milleniumfontänen, och konstnären Miroslaw Balka en antifontän i en av de gamla domerna som hör till utställningsområdet, "ett sätt att behandla smärta", säger han. Polens kulturminister uppmanar "att investera i vår känslighet." Katarina Wikars och Anna Tullberg reste till Wroclaw, "mötenas stad", och träffade bla författaren Olga Tokarczuk, som berättar mer om stadens trasiga historia, Wroclaw var tyskt fram till 1945 och efter andra världskriget förflyttades östpolackerna från Lwow till Schlesien. Poeten Marta Podgornik läser ur sin nya samling "Surikatresidenset" och spinner vidare på temat kulturell kluvenhet.

Fridykare utanför Japans kust, Ama-san, äldre kvinnor som dyker utan syrgastuber efter musslor och sjögräs. En fotograf som i våtdräkt flyter runt i havet och i bildserien Half awake and half asleep in the water låter vattnet rinna över linsen, landet lösas upp. Ett program av Katarina Wikars som vindlar på den smala remsan mellan land och hav, mellan sömn och vaka, mellan tuktade bonsaiträd och amorfa bläckfiskar.

Följ med Sveriges radios kulturkorrespondent på en reportageresa med förhinder. Målet är Montpellier, inte den franska Medelhavsstaden utan huvudstaden i den amerikanska delstaten Vermont. Där får ni träffa det lokala kulturrådets ordförande Alex Aldrich under en måndag och en tisdag i maj då USA:s militiär just funnit och dödat Osama Bin Laden. Världspolitik och lokal kulturpolitik i de grönskande kullarna i Vermont, fyra timmars bilresa norr om New York.

K1 Möte med Lars Lerin, konstnär och författare. Ett program av Mia Gerdin Lars Lerin intervjuas i sitt hem på Hammarö utanför Karlstad. Även hans man, Manoel Marques de Costa (Junior) intervjuas när han kör med sin tågbana. Lerin ror ut i en eka för att sitta och måla på en brygga medan göken gal. Han berättar om uppväxten, att ha en avvikande läggning, misbruket av tabletter och alkohol, skamkänslor, jakten på den rätte och sin relation till Kerstin Högstrand som han i många år haft intensiv brevväxling med. På Laxholmen i Munkfors finns Lerins utställningslokal i en övergiven industribyggnad, där jobbar Tore Forsberg och han intervjuas på plats om Lerins olika motiv genom åren från olika delar av världen. Utanför Årjäng bor Kerstin Högstrand som intervjuas i sitt hem om relationen till Lars och om hur viktig deras brevväxling är för dem båda. Breven finns i bokform, den senaste kom våren 2011 och heter Straffrundor och ärevarv (Natur och Kultur). Mer information och bilder fin "Jag är inte rädd för att lämna ut mig själv, jag har inga värre hemligheter än någon annan", säger konstnären Lars Lerin som målat in sig i många hjärtan med sina ofta mörka akvareller som visar utsatta platser och öde boningar.  För några år sedan slog han rekord på Waldemarsudde då över 100 000 personer kom för att se hans målningar.  Men han målar inte bara med färger utan även i ord, han har gett ut mer än 50 böcker, många är i självbiografisk dagboksform kombinerad med hans egna teckningar, och när han skriver är han lika självutlämnande som någonsin Lars Norén eller Karl-Ove Knausgård. Mia Gerdin har träffat honom i hans stora hus vid Vänern där han har egen bastu nere vid vattnet, trots att varken han eller maken Junior gillar att basta. Lars Lerin ror ut i vassen med sin eka för att måla en av sina naturbilder medan göken gal frenetiskt.  Han berättar om samspelet mellan pappret, färgen och handen, och hur det kändes växa upp som ett avvikande och udda barn. På  i Munkfors finns Lars Lerins utställningslokal, där blandas hans målningar med motiv från Iran, Indien, Lofoten, Arktis, Antarktis och uppväxtorten Munkfors, och i Årjäng bor hans kollega Kerstin Högstrand som är hans brevvän och biktmoder.  Tillsammans har de skrivit Straffrundor och ärevarv som kom ut i våras.

P1 onsdag 31 augusti kl 14.03, repris torsdag 1/9 18.15 En symfoniorkester kan vara som en bil, en ferrari eller en volvo. Esa-Pekka Salonen vet. Han har i över trettio års tid dirigerat orkestrar på de stora världsscenerna. Den finske dirigenten och tonsättaren, som under sjutton års tid var music director för Los Angeles Philharmonic, delar med sig av sina erfarenheter under mer än tre decennier. Kulturradions Kerstin Berggren träffade honom i bl. a New York i samband med den omfattande treveckors - festivalen Hungarian Echoes och på La Scala i Milano under arbetet med Janaceks opera Döda Huset. Under hela det här året är Esa-Pekka Salonen intensivt engagerad i Bela Bartoks musik. - Det här året är mitt Bartok - år, säger den finske stjärndirigenten, som i programmet också berättar hur noga han är med att välja rätt regissör när han arbetar med opera. Mellan 27/8 och 4/9 pågår och Kulturredaktionen genomför ett antal samtal inför publik i Berwaldhallen i Stockholm. Söndagen den 28/8 samtalar Gunnar Bolin med den estniske filmaren Ilmar Raag, onsdagen den 31/8 samtalar Anneli Dufva med den lettiska skådespelaren Elita Klavina och lördagen den 3/9 samtalar Maarja Talgre med den litauiska poeten Daiva Cepauskaite. Samtalen kan ni höra både i radio och på webben. Mer information finns på .

I sitt hörspel om "screenwriters" i Hollywood sitter författaren Ulf Peter Hallberg själv i en skrivarbarack vid Ocean Walk och fantiserar om Nathanael Wests och John Fantes skrivaröden. Båda var Hollywoodförfattare som skrev både romaner och filmmanus. Wests öde slutar vid en vägkorsning på 1930-talet, Fante höll till vid Bunker Hill på 1940-talet i Downtown L.A. och har inspirerat senare outsiders som Charles Bukowski. Hundrafyraåriga Roby berättar om författaren Henry Miller och William Faulkners kusin; röster från dagens Los Angeles skapar en nutida inramning kring den historiska skrivarslaven: "storyn" om Manuskriptmänniskan. I sitt hörspel om screenwriters i Hollywood sitter författaren Ulf Peter Hallberg själv i en skrivarbarack vid Ocean Walk och fantiserar om Nathanael Wests och John Fantes skrivaröden. Båda var Hollywoodförfattare som skrev både romaner och filmmanus. Wests öde slutar vid en vägkorsning på 1930-talet, Fante höll till vid Bunker Hill på 1940-talet i Downtown L.A. och har inspirerat senare outsiders som Charles Bukowski.     Hundrafyraåriga Roby berättar om författaren Henry Miller och William Faulkners kusin; röster från dagens Los Angeles skapar en nutida inramning kring den historiska skrivarslaven: storyn om Manuskriptmänniskan. Los Angeles är himmel och helvete, termiternas, geniernas och de fåfängas huvudstad. Alla här vill vara George Clooney, Angelina Jolie, Steven Spielberg eller åtminstone Mickey Rourke. I ett sjabbigt rum sitter Manuskriptmänniskan lutad över scenerna till en stor berättelse, the great story, my script. De var på väg västerut  sin Pontiac, 1937 års modell, mot El Centro, och de körde långsamt, knappt 60 kilometer i timmen. De var lantarbetare, de hade varit i Yuma och jobbat. Det var Joe Dowless och hans fru, och deras tvååriga dotter i baksätet. De var på väg längs Route 80, mot fyrvägskorsningen där Route 111 korsar. Det var inte en bil i sikte. Jag sitter som Nathanael West och de andra i min lilla skrivarbarack. Alla verkar överens om att mitt manus är skit. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, det finns ingen twist i handlingen, säger producenten. ”Det är som en väg där en bil i långsam takt rör sig framåt, men man fattar inte varför. Det finns inte ens en annan bil, ingen antagonist, ingen omvälvande förvandling av hjälten. Han verkar ha kört fast, där vid ratten. I hans hjärna: en massa dårskaper om skrivandet. Tvivel och triumf. Och så en lantarbetare och hans fru, med deras lilla dotter, i motsatt riktning.” Joe Eszterhas som skrev Basic Instinct knackade ner en filmidé på en A4 i sin skrivmaskin och fick en miljon dollar för den. Det finns olika sorters filmproducenter i en filmstudio, säger Manuskriptmänniskan, från rena analfabeter till filosofer och esteter. Men de har alla samma funktion. Deras uppgift består i att vara på sin vakt för allt ovanligt. ”Hollywood är ett enormt råttknull”, säger Pep till Eileen medan han kör så där hänsynslöst stirrigt på Route 80 som hon alltid hatat. ”Sluta tafsa”, säger hon. Om mina böcker hade varit sämre hade jag aldrig blivit inbjuden till Hollywood, skrev Raymond Chandler i ett brev, om de hade varit bättre hade jag inte kommit.

Det är lågkonjunktur sedan tjugo år tillbaka, men var ser man den bland alla nya skyskrapor och jättelika gallerior? Katarina Wikars besöker Japan i juni 2011, tre månader efter jordbävningen, tsunamin, Fukushima. Någonstans i Tokyo pågår demonstrationer mot kärnkraften, men var? Det är så svårt att hitta i en stad där gatorna inte har några namn. Staden som en levande organism. Svärta, stängd horisont, skyltar, en härva av ledningar. Tokyo är ett monster, säger fotografen Osamu Kanemura, man ser i mina bilder att det kommer att rasa alltihopa, att staden är temporär. Post-bubble, post-quake, post-cities, är det här det stora efteråt, eller början på något nytt?

Simon Spies uppfann restresan och ville göra människor lite gladare lite längre bort. Men finns lyckan fortfarande på en inhägnad sandstrand? Allt som inkluderas visade sig ju vara farligt, inklusive själva solen. Naturkatastroferna, terrorismen, hudcancern och flygolyckorna.Hur ser framtidens resande ut? Är det moraliskt och miljömässigt försvarbart att åka till andra sidan jorden och lägga sig på en strand? Behövs solen? Finns solen? Katarina Wikars och Cecilia Blomberg läser Michel Houellebecq och slåss om solstolarna på Tropical Island i en zeppelinarhall på ett fält utanför Berlin.

K2: Mörk Sol. Av Marie Lundström. Om charterresans likhet med begravningar. Om solresans ritualer. Berättat med hjälp av personliga minnen. Uppläsare: Mikael Cohen. Gottfried Benn, Ted Gärdestad, Agneta Fältskog. Marvin Gaye och Thomas Ledin är med på resan.

Transsylvanien - en nationell molotwcocktail. Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin har rest bland den ungerska minoriteten i denna del av Europa där gränserna och folken flyttats fram och tillbaka under hundratals år. Idag är Transsylvanien en del av Rumänien..

Kulturradions Lars Hermansson tillbringade i våras fyra månader i den halvstora staden Trivandrum, eller Tiruvanthapuram som den också heter, i Kerala i södra Indien. Han upptäckte då en musikalisk tradition i och runt templen som kanske inte alla känner till.

Baha från Darfur vill att kören ska sjunga en låt som handlar om att längta efter sin mamma, vilket Baha gör. Men det får bli senare, tycker körledaren Monica Åslund, för just nu har hon fullt upp med att öva in Elvislåtar inför en konsert. Luleå Internationella Kör är en fristad, här möts man över gränserna och vilar från vardagsbestyr eller gnagande oro. Halva kören består av flyktingar och invandrare i Luleå, andra halvan är infödda svenskar. Idén att jobba med integration via en kör kom från Röda Korset, och kören häver tristess, trötthet och isolering och ger möjlighet att både hitta fram till andra och att hitta fram till sig själv. Baha från Darfur har lärt sig svenska snabbt tack vare kören. För Britta, som förlorade talet i en trafikolycka, har sången hjälpt till att få tillbaka det egna språket. Anna-Karin åker 34 mil varje onsdag för att öva sånger och hjälpa kompisen Lucrezia med svenskläxorna. Ett program av Helene Alm.

Det geniala omslaget: ljusstrålen bruten i ett prisma angav tillsammans med skivans inledande hjärtpuls tonen. Pink Floyd hade skapat det optimala konceptalbumet. Om det som angår oss alla – livet vi lever. Dark Side of the Moon har sålt i 45 miljoner exemplar och låg på amerikanska Billboard-listan i 14 år. Vilka minnen väcker musiken idag? I Sverige, i Polen eller så långt bort som i Mexiko? Nu får vi Dark Side of the Moon, sång för sång, från en fysiklektion samma dag skivan släpptes, genom några fönster i Motala, förbi Djävulsön fram till det Vita Arkivet i Fiskebäckskil. Men vad händer om man använder skivan som ljudspår till filmen Trollkarlen från Oz? Ett program av Anton Karis.

Elbphilharmonie är Hamburgs svar på Sydneyoperan, ett enormt konserthus som byggs ovanpå ett 37 meter högt gammalt hamnmagasin omgivet av Elbes vatten. Många protestyttringar har följt det här bygget, inte för att man är emot ett nytt tjusigt konserthus, utan för att det blivit så vansinnigt dyrt, och för att det aldrig blir klart! Men ikonbyggnader kan dra in kulor, som konstmuseet Guggenheim Bilbao. Det har satt fart på marknaden för ikonbyggnader - eller skrytbyggen. Så vad har vi för behov av spektakulära byggnader? Karsten Thurfjell har pratat med arkitekter och stadsplanerare från London till Karlskrona.

I december förra året reste Göran Sommardal för första gången till Taiwan, och fann ett Kina till storleken bra mycket hanterligare än Fastlands-Kina, En liten Tiger bredvid Den stora Draken. Och på Taiwan precis som i Sverige hisnar människorna en smula inför tanken på Folkrepublikens 125 miljonstäder, de flesta större än deras egen huvudstad Taipei

Om man inte förstår svaret på en fråga, behöver det inte vara svaret det är fel på. Det kan lika gärna vara frågan som är felställd. Bara man formulerar frågan tillräckligt bra, så blir svaret givet. Det är någon filosof som sagt det. Men är inte det lite skumt? Är inte de allra bästa frågorna de som man inte kan få svar på? Ja, som den eviga: vad är meningen med livet? Eller: hur högt får man skratta? Vilka frågor behöver man egentligen frågar sig Anna Tullberg.

Juliano Mer-Khamis hette mannen som byggde upp Frihetsteatern i Jenins flyktingläger på Västbanken, en kontroversiell person som kom att spela en viktigt roll. Men vilken plats tog egentligen Frihetsteatern i det lilla samhället? Mer-Khamis fick motta många dödshot under åren, och för drygt en månad sen (i april 2011) mördades denne israelisk-palestinska regissör och skådespelare utanför sin teater. Negar Josephi har varit där och vi hör henne berätta i K1 Ett jasminträd för Juliano Skådespelaren och regissören Juliano Mer-Khamis sköts till döds när han var på väg hem i sin bil den 4 april. I knät hade han sin lille son och bredvid honom i bilen satt barnvakten Radia. Hon såg mördaren innan han öppnade eld mot bilen. Juliano satt i bilen ihjälskjuten med sitt tio månaders barn i knät. Juliano var född i Nasaret, med judisk mamma och palestinsk kristen pappa. Han medverkade i över 30 filmer och ledde ett teater- och kulturcentrum i Jenin kallat Frihetsteatern. Teatern som räddade barnen från flyktinglägren i Jenin. Negar Josephi har besökt Frihetsteatern i Jenins flyktingläger i Västbanken. Teatern som befinner sig i chock efter dödsskjutningen.    

Matteifestivalen i Luleå -en rad operasångare av världsklasss valde utan att tveka att fara mot polcirkeln och ägna trettondagshelgen åt intensivt sjungande och spelande. Att sätta ihop en opera på fyra dagar är naturligtvis en utmaning i sig, men den största utmaningen blev att stå emot den förrädiska attacken från storhelgernas förkylningsbaciller. Mitt i smällkalla vintern, när snön hade bäddat in Luleå i ett tjockt vintertäcke, bjöd operasångaren Peter Mattei in till den andra upplagan av festivalen som bär hans namn, Matteifestivalen - en fyra dagar lång fest som präglades av påtaglig sångarglädje och publiksuccé. En rad operasångare av världsklasss valde utan att tveka att fara mot polcirkeln och ägna trettondagshelgen åt intensivt sjungande och spelande. Att sätta ihop en opera på fyra dagar är naturligtvis en utmaning i sig, men den största utmaningen blev att stå emot den förrädiska attacken från storhelgernas förkylningsbaciller. I K1 idag får lyssnarna följa med Kerstin Berggren bakom kulisserna och också höra smakprov på hur Lunds studentsångare tillsammans med Peter Mattei fick isarna att smälta.

Tidigare i år avled Lena Nyman, 66 år gammal. En skådespelare med kontroll över sina medel. En kärna av genomlevda känslor. Folkkär som ingen annan. Släpade hela livet på bördan från Nyfiken gul. Katarina Wikars och Jenny Teleman läser hennes brev och efterlämnade anteckningar på Teatermuseet, träffar teaterkritikern Lars Ring, scenografen Leo Saukkola och operasångerskan Kjerstin Dellert och lyssnar på gamla anekdoter ur Här har du ditt liv. Alla kan sjunga - men få sjöng som Lena Nyman. En skådespelare med kontroll över sina medel, med en kärna av genomlevda känslor. Lena Nyman var folkkär som ingen annan. När teaterkritikern Lars Ring skrev hennes runa i Svenska Dagbladet fick han hundratals mejl.  "Hon var en av oss, fast bättre." Operasångerskan Kjerstin Dellert minns henne blåsa bort publiken som Bellmannymf och äta oxfilé med den älskade hunden Kaxe på turné. Hon var teaterhistoriens äldsta Julia och kunde i en handvändning förvandla sig till Evert Taube. Vännen och scenografen Leo Saukkola bjöd henne på livets sista champagne och hallonbakelse och donerade hennes efterlämnade brev och  anteckningar till Teatermuseet.  Katarina Wikars och Jenny Teleman begav sig dit. Alla kan sjunga - men ingen sjöng som Lena Nyman. Hon blev 66 år gammal.

- ett program om tillväxtområden, kackerlackor och framtidsoptimism. "Vi ser här, vad man drömmer om i framtiden, att gränser inte är så tydliga: vi sitter i ett internationellt område. När den sista bron byggs mellan Danmark och Tyskland - så får du ytterligare närhet till Berlin, Hamburg och vidare!", säger Carina Brorman, varumärkesstrateg på E.ON. "Öresundsregionen är redan det mest kunskapstyngda området i norra Europa, med nordens två största universitet: Lund och Köpenhamn, som är signifikant större än både Uppsala och Stockholm och man har ett enormt utvecklat kulturliv...", säger Niels Righolt, kulturkonsulent. Var tog den gamla arbetarstaden Malmö vägen? Idag tar det trettio minuter över bron till Köpenhamn, Kockumskranen är borta och skeppsindustrin nedlagd. Västra hamnen är lyxboende för de rika och det nya landmärket heter Turning Torso... Malmö växer så det knakar och beskrivs som både exotiskt och expansivt. Närheten till kontinenten öppnar för en dynamisk tillväxt, men vad händer om det går för fort? Dramatikern och radiomakaren Jonas Jarl har träffat sex skarpa iakttagare som både verkar i och följer regionens och Malmös utveckling. I programmet möter vi E.ON chefen Carina Brorman, Malmöfilmaren Magnus Gertten, den danska kulturkonsulten Niels Righolt, konstnären Sabrina Pirat, mediestrategen Magnus Ture Nilsson samt författaren, debattören och den nyblivne malmöiten Johan Norberg. Hur ser de på Malmö? Staden som har Sveriges snabbaste tillväxt, som gärna pratar om integration och deltagande - men som också har landets högsta ungdomsarbetslöshet och en befolkning som består av mer än 160 nationaliteter... K1 onsdag 20/4 kl. 14.03 samt torsdag 21/4 kl. 18.15

Farmor gav mig min första viktiga lektion i livet, den om rättvisa. Hon ställde borgmästaren mot väggen för att han stal bybornas bomull och gav den till kungen och de engelska kolonisatörerna. Nawal el Saadawi - författare, feminist och psykiatriker blir 80 i år. Hon är arabvärldens kvinnliga rebell som i decennier stridit mot maktmisbruk och för kvinnors rättigheter. Redan när hon var tio år drömde hon att Egypten skulle bli fritt. När hon var knappt 20 år protesterade hon på Tahrirtorget för första gången. När hon nu i februari gjorde detsamma och diktatorn Mubarak tvingades avgå var det en dröm som gick i uppfyllelse. Karine Mannerfelt träffar henne i Kairo våren 2011, i hennes lägenhet med milsvid utsikt mot Nilen.

Innan isen smälter - en antarktisk resa. Mia Gerdin berättar om sin resa till Falklandsöarna, Sydgeorgien och Antarktis. Konstnären Lars Lerin intervjuas, liksom Mats Remnestål från Naturhistoriska Riksmuseet. Förutom sälar och pingviner hörs också utdrag ur polarhistorien - Shackletons överlevnadshistoria berättas och Mia Gerdin vandrar själv en bit av The Shackleton Walk på Sydgeorigen och besöker hans grav i Grytviken. Även Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition 1903 nämns och ur arkivet hör vi polarforskaren Gösta Bodeman berätta om Snow Hill Island 1902-1903. Mia Gerdin åker till Antarktis på en charterresa till hav, is och pingviner.  Runt fartyget cirklar albatrosser och stormfåglar, på Falklandsöarna syns krigsmonument från kriget för snart 30 år sedan och på Sydgeorgien lockar världens största koloni av tjattrande och trumpetande kungspingviner. Det finns de som längtar efter karga och utsatta platser, ju mer avskalat desto bättre. Ungefär som en akvarell av Lars Lerin. Polarhjältarna blir väldigt närvarande vid Ernest Shackletons grav i Grytviken och inne i Otto Nordenskölds lilla hus från 1902 på Snow Hill Island. I programmet medverkar även konstnären Lars Lerin och Mats Remnestål, som ledde renoveringen av Polaravdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet.

Det är inte alldeles lätt att veta vad man ska prata om alla gånger. Och då är det lätt att man tar till frågor som "Vad jobbar du med?" eller "Var bor du någonstans?". Men varför envisas vi egentligen med att ställa de där tråkiga frågorna om och om igen? I dagens K2 tar programmakare David Rune med oss på en ljudutflykt som tar avstamp i just de frågor som han själv helst av allt skulle slippa att svara på. Vad säger vi till varandra när situationen kräver att vi bara måste prata med varandra? - Det gäller att komma på något lurigt, säger Annika, innan hon tar sig an sin andra runda av kvällens speed dating, ett en minuter långt möte med en helt främmande människa. Och visst, det där med att vilja vara klurig kan nog de flesta av oss hålla med om. Men lättare sagt än gjort är det lika fullt. Istället tar vi gärna till frågor som "Vad jobbar du med?" och "Var bor du?". Frågor som egentligen är så hopplöst tråkiga att vi ju knappt orkar lyssna på svaren. Så varför envisas vi med att köra fast i så redan uppkörda konversationsspår när det mest får oss att känna oss som världens tråkigaste människor? För inte finns det väl någon levande människa som på riktigt kan säga sig vara intresserad av var en annan person bor?! Eller? Programmakaren David Rune utlovar inga som helst svar på alla dessa frågor, men bjuder väl på en ljudutflykt på just detta tema.

Slutade sändas 2012. En dokumentär väg in i kulturlivet. Programmet viker plats åt gestaltad radio, porträtt av levande och döda och ljudande essäer. Du som lyssnare blir bjuden på resor kors och tvärs genom länder, genrer, och konstnärligt brus. Rasande, jättefull, tveksamt lycklig och hemskt besviken - allt ska kunna rymmas i en skådepelares kropp och ansikte under en föreställning. I Kulturradions nya serie om scenkonst handlar första delen om känslorna, de som flödar över scenen i salongen, bakom kulisserna och hemma hos skådespelaren när ljuset slocknat och applåderna tystnat. Men är det alltid maximalt med emotionell utdelning som är teaterns mål? Skådespelaren Fredrik Evers ger tre lektioner i känslospelets konst, Fredrik Gunnarson berättar hur det upplevs att ramla ner för en trappa i Kafkas Förvandlingen på Malmö Stadsteater. Humorgruppen Klungan och koreografen Birgitta Egerbladh berättar om hur skrattet uppstår i krocken mellan kropp och tal. Och regissörerna Ragnar Lyth och Melanie Mederlind, aktuell med Brechts Heliga Johanna från Slakthusen, om billiga känslotrick. Ett program av Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman.

Den japansktyska författaren Yoko Tawada skriver in andar i datorer och andra vardagliga moderna sammanhang. Hon är inte ensam. Vart man vänder sig i japansk samtida kultur finns andar, parallellvärldar och de redan döda med, med samma självklarhet som nudelstället i närmsta gathörn. Det gäller i alla genrer, hög som låg - hos romanförfattare som Haruki Murakami, vardagsrealistisk film, i konstvärlden, inom anime, manga, deckare, chiclitHur och varför fungerar detta? Japan är ju sen länge själva sinnebilden av den urbana moderniteten.

K1- Överflödiga män och infrusna kvinnor. Är kroppen jag eller är kroppen kroppen? Ska fädernas tystnad reproduceras? Joan Jönsson läser ur "Livdikt" och Giedra Radvilaviciute tar oss med till sin postsovjetiska postfeministiska medelålder. Ett program om att ta makten över tårtorna. Desstom meningen med att stå fyra timmar naken i ett isblock.

Teckningsläraren och författaren Bruno Schulz Drohoby sköts av en frustrerad nazist den 19 november 1942. I västra Ukraina liknas han vid Kafka och Proust, i östra Ukraina vet ingen vem han var. Och inte vill de veta det heller. K1 reser till Galizien i västra Ukraina, på spaning efter nationalismens rötter, Taras bittra tårar och Sacher-Masochs coola kvinnor i päls. Och så träffar vi Bruno Schulz allra sista elev, den skönsjungande herr Scheier. Ett program av Ulrika Knutson. Lviv är huvudstad i Galizien i Ukraina. Kulturernas korsväg sedan medeltiden. Här bodde judar och tyskar och polacker, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner. I karpaternas bergsbyar levde hutsulerna i höga stövlar och yxa i hand. I byarna på slätten fanns berömda chassider. I Lviv fanns vackra damer i päls. Och det kryllade av författare: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kom alla från Lviv. Poeten Paul Celan från Tjernivtsi, och så mannen med det dåliga ryktet, som var så svag för kvinnor i päls, Leopold Sacher- Masoch, som kittlade dom alla, och påverkade dom alla. Teckningsläraren och författaren Bruno Schulz sköts av en frustrerad nazist den 19 november 1942 i Drohobytj. I västra Ukraina liknas han vid Kafka och Proust, i östra Ukraina vet ingen vem han var. Och inte vill de veta det heller.  När den polske poeten Adam Zagajewski i en av sina dikter reser till Lwow söker han sin barndoms förlorade platser. I flera hundra år hade släkten bott där, men de deporterades till polska östersjökusten efter kriget, då Sovjet tog över. Under Hitlers ockupation deporterades stans stora judiska befolkning. Och det är till alla dessa deporterade och mördade, med eller utan väska, som Zagajewski skriver i sin dikt. Lwow heter stan på polska. Lvov på ryska, idag heter den Lviv, på ukrainska. Och länge hette den Lemberg, och var en pärla i det habsburgska riket. Ulrika Knutson reser till Galizien i västra Ukraina, på spaning efter nationalismens rötter, Taras bittra tårar och Sacher-Masochs coola kvinnor i päls. Och så träffar vi Bruno Schulz allra sista elev, den skönsjungande Herr Schreier. I programmet medverkar Jurij Andruchovytj, Andrij Pavlysjyn, Alfred Schreier, Mats H. Andersson, Yvonne Westerman, Anders Franzén och Ulrika Knutson. Tolk är Lev Hrytsyuk. Uppläsningar ur: Vasilij Grossman: Reporter i krig (övers. Hans Magnusson), Leopold von Sacher-Masoch: Venus i päls, Bruno Schulz: Kanelbutikerna, kapitlet Fåglarna (övers. Johan Malm), Sanatoriet Timglaset, kapitlet Fars sista flykt (övers. Johan Malm) och Adam Zagajewski: Resa till Lwów (övers. Anders Bodegård).