Podcasts about homeros

Kars'taki bir aşıkla Antik Yunan'daki Homeros'u arasında ne gibi bir bağ var? Troya Savaşı gerçekten yaşandı mı? Homeros tek bir kişi miydi, yoksa bir gelenek mi? Ses nasıl bazen yazıdan daha kalıcı olabiliyor? Michael Wood'un 1985 yapımı “In Search of the Trojan War” belgeselinden ilhamla Homeros ve Köroğlu'nun izini sürüyoruz. Bu bölümde: (00:01) Kars'ta bir kahvehane: aşıklar ve Homeros (01:14) Michael Wood'un Troya Savaşı arayışı (04:30) Belgeselin ardındaki bilmece: Troya gerçek mi? (05:18) Odisseia ve İlyada'nın özeti (07:11) Odisseus'un politropos karakteri (08:10) Schliman ve Troya'nın keşfi (11:29) Polifemos ve “hiç kimse” hilesi (14:01) Köroğlu, Dede Korkut ve Doğu-Batı kahramanlığı (15:52) Perry-Lord teorisi: sözlü formüller (19:18) Yazı neden değil de ses? Sözlü geleneğin nedenleri (21:08) Lirik kelimesinin kökeni ve sinemaya yansımaları (24:03) Homeros kimdi? Anadolu ozanı tartışması (27:23) Kapanış: Odisseia'dan bir alıntı Sunan: Barış ÖzcanYapımcı: Podbee Media Bu bölüm reklam ve sponsorluk içerebilir. Tüm bölümler, videolar ve daha fazlasına Podbee App ve podbee.com'dan ücretsiz olarak ulaşabilirsiniz.

Enerji ve teknoloji alanlarında iş yönetimi danışmanlığı faaliyetlerinde bulunan, multidisipliner kamu politikaları üreten Glocal Grup Danışmanlık'ın sunduğu Yerden Yüksek'te Dr. Bahadır Çelebi ve Doç. Dr. Umut Dağıstan, mitoloji ve destanların izinde Homeros'u, Odysseus'u ve Christopher Nolan'ın The Odyssey filmini konuşuyorlar.https://groupglocal.com/contact/ #reklam #işbirliği00:00 Giriş00:30 Bu programı yapma gerekçemiz02:40 Mitoloji, mit nedir, bir işe yarar mı, önemli midir, hala hayatta mı05:50 Antik Yunan topraklarında olaylar olaylar09:00 Homeros İzmir Bayraklılı mı? Hesiodos Aliağalı mı?10:50 Eve dönüş, nostos, nostalji12:20 Antik Yunan kuruluyor, Homeros ve Hesiodos16:10 Antik Yunan'da kozmogoni19:50 Yunan dünyasının mitolojiyi algılama biçimi bizimkiyle aynı mı, varsa farkları ne28:20 Antik Yunan'da dünya algısı31:00 Telemachus ve Terceme-i Telemak34:05 Truva Savaşı'na çıkan üç elma hikayesi40:50 The Odyssey iyi bir epik film midir45:40 Odyssey ve Odysseus aynı şey değil mi46:20 Tarihteki tüm macera anlatılarının anası: The Odyssey51:00 The Odyssey gibi çok katmanlı metinler sinemaya "sadakatle" aktarılabilir mi58:20 Homeros'un Odyssey'i ile Nolan'ın Odyssey'inin farkları01:04:10 Nolan, Odysseus'u vaftiz etmiş01:09:00 Troya, Truva Savaşı'na dair01:13:30 Deniz Halkları meselesi "Ben sevdim"01:21:40 Kitaba sadık kalmamak, anakronizm yapmak Nolan'ın icat ettiği bir şey değil01:29:00 The Odysseus oyuncularına dair01:32:30 Helen'in "siyahiliği" ve tarihsel muhafazkarlık01:38:00 The Odyssey'de Sinon'un işlevi p101:40:10 Antik hikayenin adıyla film yapınca tarihi kimlikleri gerçeğe uygun yansıtmak zorunda mıyız01:44:50 The Odyssey'de Sinon'un işlevi p201:47:00 Yorumlarda buluşalım (nokta dahi olsa :)⌨️━━━━━━━DAKTİLO1984 AİLESİNİN BİR PARÇASI OLUN!━━━━━━━⌨️

Vaikka Troija on yksi kuuluisimmista antiikin kertomusten maantieteellisistä paikoista, sitä on aina ympäröinyt myös jonkinlainen myyttisyyden hohde. Tunnetuimmat kertomukset ovat Homeroksen nimiin pannut eepokset Ilias ja Odysseia. Ne kertovat kaukaisista ajoista, ja itse Homeros, sikäli kuin oli olemassa, eli joitain satoja vuosia ennen antiikin Kreikan klassista kautta. Dos. Minna Silver on perehtynyt vuosikymmenien ajan Välimeren alueen arkeologiaan ja tuntee Troijan kaivausten historian. Hänen mukaansa homeeristen kertomusten ajallinen tarkkuus on hämmentävän tarkkaa. Homeros kertoo ajoista, jolloin ihmiset käyttivät työkaluja, jotka oli tehty pronssista, vähän myöhemmin raudasta, ja kuinka näillä tehtiin laivoja, aseita ja koneita. Ei siis mikään ihme, että Troijan kaivausten ajanjaksollinen kausi, joka sijoittuu suunnilleen vuosiin 1100 - 1300 eaa., paljastaa tuhotun ja palaneen kaupungin, jonka päälle on rakennettu sinnikkäästi yhä uudellleen.

Rivayet o ki, Fatih Sultan Mehmet'in İstanbul'u aldıktan sonra ilk ziyaret ettiği yer Truva imiş… Gazi Mustafa Kemal Paşa da düşmanı denize döktükten sonra “Truva'nın intikamını aldık” demiş… Bir Anadolu efsanesi olan Truva çıkışlı hikâyelerin haddi hesabı yoktur… Tamamının Homeros'a ait olduğu tartışılan, halkın yıllar içinde anlata anlata Homeros'a kadar taşıdığı iddia edilen İlyada ve Odysseia olmasa, Batı'nın 7 sanat dalı ve edebiyatı ne yapardı bilinmez…

För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-26.”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet då kan systematiska, gärna vetenskapligt exegetiska, studier av dem illustrera inte bara hur människor tänkt för länge sedan utan också hur deras tankar tagits över, hur de förändrats och än i dag påverkar världen omkring oss, och kanske oss själva. Och så är det helt enkelt väldigt fascinerande och spännande att läsa, låt säga, en antik text som något ur den Hebreiska Bibeln, Bhagavad-Gītā eller Homeros epos på deras egna språk, analysera varenda verbform, förstå referenser, återskapa ljuden och tankarna och den värld texten bär inom sig. Och så långt allt väl.Men det räcker inte. Det räcker nämligen inte att läsa – och heller inte att ”känna in” texten och vad man kanske tycker att den säger en personligen – i den situation i vilken man lever eller i ljuset av de ideologiska föreställningar man råkar hålla sig med. Risken för kritiklöst dåtidsförhärligande är lika förförisk som den för nutidsdyrkan. Och ännu viktigare: ett allmänt konservativt vurmande för och ”uppdaterande” av de tider och tankar som flytt hotar att dölja vad som faktiskt en gång tänktes och fanns. Det finns ingen text som inte tillkommit i ett historiskt sammanhang, och även de senare tidpunkter då de lästs och omtolkats har burits av ett sådant. Så är det naturligtvis också med oss som läser dem idag.För att komma svunna tiders tankar och människor närmare tycker jag – paradoxalt kanske en del skulle säga – att det är avståndet som ofta måste framhävas. Just genom att understryka hur annorlunda deras tänkande ofta var kan vi notera de saker som i någon mening kan anses vara ”allmänmänskliga”. Man måste med andra ord låta texten vara död.Men inte heller det räcker ensamt. Gamla testamentet berättar en egenartad och lite tragisk historia om hur den israelitiske konungen Saul i ett mörkt ögonblick konsulterade en häxa eller spåkvinna i orten En-Dor för att få tala med profeten Samuels ande, och det är i överförd bemärkelse något sådant textforskaren själv får ägna sig åt – man måste besvärja texten, frammana den – låta den döde tala. Med andra ord: göra sig själv till en textens nekromantiker. Konsekvensen av allt detta blir att man försätter sig i den paradoxala situation där man ser texten som på en gång död och bunden till dess ursprungliga historiska situation och bärande på en skattkammare av innebörd.En sådan metod leder delvis till vad några skulle uppfatta som en viss kyla. Man måste öva sig i att inte bli provocerad av vad man läser – just därför att våra moderna idéer ibland kan krocka med materialet och sätta sig som en bromskloss mellan den nutida läsaren och det han eller hon studerar. Ett exempel på detta råkade jag själv ut för under studentåren, när jag studerade Bhagavad-Gītā, hinduismens kanske mest älskade text, först i översättning och sedan på sanskrit. Den texten har som ramberättelse det stora, mytiska slaget vid Kurukṣetra, där två grenar av samma jättelika aristokratiska familj står beredda att bekriga varandra med stridsvagnar, hästar, och bågar. I det läget bryter den hjältemodige prins Arjuna ihop. Han vill inte slåss med sina släktingar. Men hans körsven, som råkar vara identisk med gudainkarnationen Kṛṣṇa, råder honom att göra sin plikt, varefter han börjar ett långt undervisande tal om meditation, försakelse och förtröstan på Herren som vägen till andlig befrielse. Detta tal är själva centrum i berättelsen, men första gången jag läste den studsade jag istället på Arjunas invändningar: man kan inte slåss mot sin släkt, argumenterar han, för då kan släktens kvinnor gå förlorade – och kastblandning kan uppstå! När jag läste detta satte jag i halsen – den aristokratiska ideologin framstod för mig som djupt frånstötande.Problemet var bara att detta för många modern västerländska läsare motbjudande tankegods inte var textens centrala budskap. Tvärtom var det vad den aristokratiske åhöraren för sisådär 2000 år sedan i Indien kunde förväntas ta för givet. Poängen är att man skall identifiera sig med Arjuna, och sedan lyssna på Kṛṣṇas teologiska utläggning, som utgör de kvarvarande 16 kapitlen av texten. Jag hade bara hunnit till kapitel 2.Den historien lärde mig att man för att förstå en texts budskap just måste försöka mentalt återskapa det som en gång var ”självklara” bakgrundsvärderingar – inte för att man håller med om dem, inte alls – utan för att kunna få en insikt i vad budskapet egentligen var menat att vara. Faktum är att det är just så man kan visa just detta att världen inte startade i mitten på 1900-talet – nämligen genom att visa hur genuint annorlunda värderingarna varit i andra miljöer.Men detta menar jag naturligtvis inte att det skulle vara omöjligt att hitta mer allmänmänskliga saker eller komma de forntida tänkarna genuint nära. Nej, sådant sker, och när det faktiskt gör det känns det verkligen som att man på ett nästan magiskt sätt slagit en brygga mellan nu och då. Men ”textdödandet” och ”textnekromantin” är båda lika nödvändiga steg i det arbetet. För att läsa en antik text – kanske i synnerhet sådana som i någon mening ”lever” i samhället än idag – måste man både ha en stark öppenhet för och inlevelse i miljöer och tankar som kan kännas både främmande, fantastiska, upplyftande och motbjudande – och en kyla och ett mentalt avstånd, som håller tillbaka den förföriska önskan att läsa ”för oss själva” – att göra läsarens eget perspektiv till det avgörande och texten bara till en spegel för läsarens egna idéer. Det måste gå åt båda håll, i ett slags hegeliansk spiral, där tolkandet av texten påverkar läsaren, som då kan förstå texten ännu bättre, ständigt uppåt i en avslöjande resa, som visar hur varje tanke fötts, meddelats och tolkats i ett sammanhang.Om vi gör så kan vi plötsligt faktiskt bli som häxan i En-Dor: verkliga besvärjare som kan återskapa tankevärldar som varit döda i tusentals år. Typiskt nog har texten om häxan betraktats som besvärande av en del senare tänkare, som stått långt från den miljö då den kom till – man såg det som ett problem att själva Bibeln framställer det som möjligt att frammana andar, vilket illustrerar problematiken med att på en gång vara ”för nära” och för ”långt bort”. Men som textnekromantiker som jag ingen anledning att beklaga mig över denna bibeltolkning. För dessa tankar och den historiska kontext de tillkommer i, är ju en del av texternas världsarv. Texten lever, just genom att man låter den vara död.Ola Wikander, teolog, författare och översättare

Kültür & Tarih Sohbetleri'nin bu özel bölümünde İstanbul Üniversitesi Edebiyat Fakültesi Eski Yunan Dili ve Edebiyatı Öğretim Üyesi Prof. Dr. Erman Gören, Everest Yayınları'ndan çıkan yeni Odysseia çevirisini merkeze alarak Homeros'un destanlarını kapsamlı biçimde değerlendiriyor. Programda, İlyada ile Odysseia arasındaki anlatım farklılıkları, Homeros'un şiir dili, sözlü kültür geleneği, destanların müzikal yapısı, tekrar eden dizelerin anlamı ve çeviri sürecinde karşılaşılan filolojik sorunlar ayrıntılı şekilde ele alınıyor. Erman Gören, Odysseia'nın neden çağdaş romana daha yakın bir anlatı yapısına sahip olduğunu, hafıza ve bilinç akışı tekniklerinin destanda nasıl kullanıldığını, James Joyce'un Ulysses'i başta olmak üzere modern edebiyat üzerindeki etkilerini örneklerle açıklıyor. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Christopher Nolan'ın The Odyssey'i gerçekten Homeros'un ruhunu taşıyor mu? Odysseus neden daha sadık, vicdanlı ve modern bir kahramana dönüştürüldü? Penelope, Kirke, Kalypso ve Athena'nın hikâyeleri neden değiştirildi? Yıldızlarla dolu oyuncu kadrosu karakterlerin önüne mi geçti? Matt Damon doğru Odysseus muydu? Nolan'ın Amerikanlaştırılmış diyalogları destanın şiirselliğini ortadan mı kaldırdı? Baştan sona IMAX kameralarıyla çekilen dev yapım sinemasal bir başarı mı, yoksa görkemli ama yüzeysel bir Hollywood filmi mi? The Odyssey iyi bir film ama kötü bir uyarlama olabilir mi? Spoiler Serbest'te Senem Görür Yücel ve İstanbul Bilgi Üniversitesi'nden Prof. Dr. Aslı Tunç, Christopher Nolan'ın The Odyssey filmini sinema dili, mitoloji, edebiyat ve uyarlama kuramı açısından değerlendiriyor. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Kulturkriget började innan någon hade sett filmen: en svart Helena, en transman som grekisk krigare och ett Telemachos som säger ”dad”. Men vad återstår av kritiken efter premiären? Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi diskuterar Christopher Nolans The Odyssey – och varför flera omstridda val fördjupar snarare än förvanskar Homeros. (Spoilers förekommer.)

Homeros epos är helt centrala i vår uppfattning om litteraturens uppkomst. Efter att vi följt Akilles och det trojanska kriget i Illiaden är det nu dags för Odysseus irrfärder och äventyr när han försöker ta sig hem i Odysséen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Allt började som muntliga berättelser, men ska ha tecknats ned någon gång på 700-talet före Kristus – forskarna är inte eniga, somliga menar att Homeros aldrig funnits, och någon rent av att hen kanske var en kvinna från Sicilien. Oavsett vilket tycks vi aldrig bli klara med dessa berättelser om hjältar och gudar. Varje tid hittar något nytt i dem. Under den så kallade efterkrigstiden var Odysseus irrfärder och äventyr något av ett föredöme för många manliga intellektuella; i dagens tider av krig och upprustning framstår möjligen Iliadens ödesmättade bataljer som mer oroväckande relevanta. Författaren Lars Hermansson tar i två halvtimmeslånga program hjälp av litteraturkritikern Rebecka Kärde och arkeologen Jenny Wallensten för att förstå vad Homeros bägge epos har att säga oss idag.

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-18.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs.” Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus.Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken ”An Odyssey – a Father, a Son, and an Epic”, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, ”Enraged – Why Violent Times Need Ancient Greek Myths” av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig.Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok ”Världens första medborgare”, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens 'ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt.Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur?Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. ”Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta.” Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: ”Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.” Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,”man” (i svensk översättning ”Musa, berätta om mannen…”). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.”Vreden, gudinna, besjung”. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet ”Theatre of War” har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs ”Hekuba” upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden.Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet.Anna Blennow, latinforskare och skribentLitteraturTomas Lappalainen: Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co.Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis.Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

Illiaden och Odysséen är som Bibeln eller Gilgamesh-eposet: hörnpelare i världslitteraturen. Så låt oss följa med krigaren Akilles till det trojanska kriget i Illiaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Allt började som muntliga berättelser, men ska ha tecknats ned någon gång på 700-talet före Kristus – forskarna är inte eniga, somliga menar att Homeros aldrig funnits, och någon rent av att hen kanske var en kvinna från Sicilien. Oavsett vilket tycks vi aldrig bli klara med dessa berättelser om hjältar och gudar. Varje tid hittar något nytt i dem. Under den så kallade efterkrigstiden var Odysseus irrfärder och äventyr något av ett föredöme för många manliga intellektuella; i dagens tider av krig och upprustning framstår möjligen Iliadens ödesmättade bataljer som mer oroväckande relevanta.Författaren Lars Hermansson tar i två halvtimmeslånga program hjälp av litteraturkritikern Rebecka Kärde och arkeologen Jenny Wallensten för att förstå vad Homeros bägge epos har att säga oss idag.

In de Amerikaanse staat Maine schiet de immigratiepolitie ICE opnieuw iemand dood. Het is al de tweede keer op een week tijd. Hoe kan dit blijven gebeuren? Vijf jaar geleden teisterden zware overstromingen ons land. Een veertigtal mensen kwam om het leven. Zijn we vandaag beter voorbereid op zo'n waterramp? En morgen draait The Odyssey van Christopher Nolan in de bioscopen. Het epos van Homeros is 2.700 jaar oud. Waarom blijft dat verhaal na al die eeuwen nog steeds inspireren?

Här kommer ett specialavsnitt av Historiepodden som presenteras av UIP Sweden och Universal Pictures. Christopher Nolans nya storfilm The Odyssey har biopremiär fredagen den 17 juli.En episk och mytisk actionfilm med skådespelare som Matt Damon, Anne Hathaway, Tom Holland, Zendaya och Charlize Theron. Inspelad med revolutionerande IMAX-teknik. En film som måste ses på bio. Boka din biljett idag.Vi värmer upp i detta avsnitt genom att prata om alla tiders berättelse. Om den historiska bakgrunden vid tiden för bronsålderns kollaps, om Homeros briljans och om den sluge Odysseus odödliga rykte.Mycket nöjeLäslista:Linnér, S. Homeros. [Ny utg.]. (Norstedt, 1989).Eriksson, B. Monster : en världshistoria om det skrämmande. (Natur & kultur, 2016).Sixtensson ”Cyklopernas idéhistoria” i SvD 2024/06Landmark ”Odysseus resa pågår ända in i samtiden” i SvD 2024/06Dockterman, Eliana ”Christopher Nolan Has Been Dreaming of The Odyssey for More Than 20 Years” i Time Magazine 2026/06 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad handlar Odysséen om? Vad behöver man förstå för att börja läsa den? Vet vi vem Homeros var? Och vad kan hans epos säga oss idag? I första avsnittet av ”Sommar med Odysséen” får du en introduktion till verket, dess historia, form och aktualitet idag. Följ Odysseus dramatiska resa genom den grekiska övärlden i Bildningspoddens specialproducerade sommarserie "Sommar med Odysséen! Magnus Bremmer och Malin Nauwerck guidar genom eposet tillsammans med Eric Cullhed, professor i grekiska.

Följ Odysseus dramatiska resa genom den grekiska övärlden i Bildningspoddens specialproducerade sommarserie! Homeros epos Iliaden och Odysséen brukar kallas den västerländska litteraturens vagga, men de antika äventyren är lika aktuella idag – i omskrivningar, filmatiseringar och populärkulturella referenser. Vad är det som gör att vi fortfarande läser Odysséen, nästan tre tusen år efter att den diktades? Vad handlar den om och vad kan den säga oss i vår egen tid? I "Sommar med Odysséen" guidar Magnus Bremmer och Malin Nauwerck genom eposet tillsammans med Eric Cullhed, professor i grekiska. Serien passar både den som aldrig läst och de som vill lära sig ännu mer, med eller utan boken i hand. Serien sänds i sju delar, inleds den 1 juli och publiceras veckovis ända fram till den 12 augusti.

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. OBS tar sedvanligt sommarlov från etern – fortsätt följa oss i appen för hängmattekompatibel lyssning!Under sommaren bjuder vi på en massa godingar från arkivet. Bland annat på temat Homeros, med anledning av Christopher Nolans storfilm The Odyssey. Den 1 september är vi tillbaka i radion, då med tre avsnitt i veckan. Glad sommar önskar OBS-redaktionen.

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturSimone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-30.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”Berättaren” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy VuloviclitteraturforskareProducent: Morris Wikström

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför älskar människan sina hundar så intensivt? Genom filosofen Martha Nussbaum och Homeros epos utforskas den djupa förbindelsen mellan hund och människa – men också klassproblem, orättvisor och dyra veterinärfakturor. Göran Greider i samtal med Ulf Sjögren, präst Göteborg. Medarrangör Ordfront

Hadisler gerçekten güvenilir mi?Kayseri'nin içli “Gesi Bağları" türküsünden yola çıkıyor, Muzaffer Sarısözen'in derleme seferlerinden Dede Efendi'nin meşk geleneğine, Dimitrie Cantemir'in notalarından Homeros'un İlyadası'na, Rical ilminden Buhârî'nin isnad zincirlerine uzanan derinlikli bir yolculuk yapıyoruz. Türkülerle hadislere aynı mercekten bakınca, sözlü kültürün ne kadar “bilimsel” ve titiz bir aktarım sistemi olduğunu daha rahat kavrayacaksınız.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Her hafta Canlı Yayında sinema ve televizyon gündemini konuşuyoruz, haftanın öne çıkan dizi ve filmlerini yorumluyoruz, ilgimizi çeken konuları tartışıyoruz, listeler yapıyoruz, goygoydan geri kalmıyoruz...00:00 | Giriş02:25 | Konuk: Evrim Kaya08:10 | Evcilik17:25 | Code of Silence19:35 | And Just Like That...27:35 | Final Destination: Bloodlines29:40 | İnsan Avı: Usame Bin Ladin31:55 | Aşkı Hatırla37:25 | En İyi 10 Yaz Filmi1:10:55 | Tom Cruise-Brad Pitt Bir Arada1:14:00 | Zohran Mamdani ve Sinemayla Bağlantılar1:19:30 | Open AI'ın Merakla Beklenen Yapay Zeka Cihazı 1:28:20 | Homeros Bile Gurur Duyardı... 1:32:20 | Denis Villeneuve Bond Çekmek İstiyor 1:39:10 | 28 Yıl Sonra'nın Devam Filmleri 1:40:30 | Seste Çok Kötü Şeyler Oldu! 1:45:10 | The Social Network'ün Devamı Geliyor 1:47:55 | Spielberg'ün UFO Filmi Geliyor 1:50:14 | Sinema Gündemi: Haber Turu2:01:30 | New York Times Sordu: 21. Yüzyılın En İyi Filmleri  

Fredrik Sixtensson och Ola Wong talar om ”Odysséen”. Homeros diktverk om Odyssevs äventyr inledde tillsammans med ”Iliaden” den grekiska och västerländska litteraturen och har sedan fortsatt att inspirera. Men varför dras vi till en manisk lögnare? Fredrik läser högt på grekiska och vi jämför Lagerlöfs och Björkesons svenska översättningar med norrmannen Kjell Arild Pollestads nytolkning på prosa. Monty Python, mjukporr och manlighet nämns.

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Stephen Fry vertelt in dit laatste deel van zijn serie over de Griekse mythologie het verhaal van een van de beroemdste werken uit de klassieke oudheid: Homeros' Odyssee.  Uitgegeven door Thomas Rap Spreker: Kees Hulst

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Europa har genomgått många revolutioner och krig som påverkat kontinentens politiska och kulturella landskap. Två världskrig och det påföljande kalla kriget skapade djupa politiska, ekonomiska och ideologiska splittringar i Europa.Men Europas länder blir alltmer lika varandra ekonomiskt, medan värderingarna släpar efter. Kalla krigets gränser finns fortfarande kvar som tydliga skillnader i värderingar mellan länderna som hamnade på olika sidor om järnridån. Men spåren av trettioåriga krigets religionskrig är sedan länge borta.I detta avsnitt samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi vid Stockholms universitet och aktuell med boken Europa i dag – Likheter och skillnader mellan länderna på vår kontinent.Europas karta har rivits upp otal gånger från att den europeiska kulturen etablerade sig i Grekland före vår tidräkning till att Kol- och stålunionen började integrera gamla fiender. Det romerska imperiet föll sönder i mindre kungariken och furstendömen. Upplysningen skiljde ut Europa från övriga världen. Första världskriget blev slutet både för Habsburgska dubbelmonarkin, det kejserliga Ryssland och det ottomanska riket. Sist ut har vi järnridån som delade Europa i en västlig och östlig del under nästan femtio år.Europa är en kontinent med suddiga gränser där EU bara omfattar 27 länder, medan fotbollens UEFA inkluderar 55 nationella fotbollsförbund. På geografiska kartor brukar gränsen dras vid Uralbergen och Bosporen i öst och Atlanten i väst. Europa, som nämns av Homeros, började användas som ett samlande begrepp efter Konstantinopels fall 1453. Det representerade en kristen och kulturell gemenskap, trots betydande judiska och muslimska minoriteter. Under renässansen och reformationen breddades begreppet och användes mer allmänt.Dessa gränser och förändringar har skapat och vidmakthållit skillnader mellan Europas länder. Även om religionen slutat att fungera som skiljelinje i Europa finns det helt klart stora skillnader mellan nord och syd. Och Norden sticker ut på mer än ett sätt.Europeiska unionens ekonomisk integration och politisk samverkan har främjat fred, stabilitet och ekonomisk tillväxt bland medlemsländerna. Denna union har också spelat en central roll i att forma likheter och skillnader mellan länderna genom gemensamma lagar, politik och värderingar.Norden som en ekonomisk, politisk och värderingsmässig enhet går att ifrågasätta då Danmark hamnar utanför Norden vid en statistisk klusteranalys av Europas länder, medan Schweiz och Österrike grupperas tillsammans med Norden utan Danmark.Bild: Avbildning av Europa regina ('Drottning Europa') 1582 av Heinrich Bünting, Wikipedia, Public Domain.Musik: Ludvig von Beethoven, nionde symfoni, Boston Symphony Orchestra, 1948, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Kartornas historia från Babylon till 1:a världskrigetKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator

Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Homeros episka diktverk Odysséen är ett av de mest kända litterära verken som bevarats från antiken. Det förtäljer historien om den grekiske hjälten Odysseus hemfärd efter det trojanska krigets slut. Vägen hem till Ithaka skulle komma att bli både utdragen och full av faror och utmaningar. Samtidigt utspelar sig ett drama hemma i Odysseus palats, där hans hustru Penelope och son Telemachos finner sitt hem invaderat av män som vill åt Penelopes hand i äktenskap. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En sjunken hamn från Homeros tid undersöks nu av svenska marinarkeologer i hopp om att få nya svar på frågan om den mytomspunna bronsåldersstaden Asine. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Asine finns omnämnt av Homeros som en stad som bidrar med ett antal skepp till den militära expeditionen mot Troja. Men i skuggan av berättelserna om Achilles, Hector och den sköna Helena dyker nu svenska marinarkeologer i vattnen utanför Asine. Vad man misstänker kan vara en sjunken hamnanläggning från bronsåldern kartläggs av dykarna på en plats som i mer än hundra år tilldragit sig svenska arkeologers intresse. Tobias Svanelid är med på dykbåten och samtalar också med Ann-Louise Schallin om Asines dimhöljda historia.

Var börjar litteraturhistorien? Hos Homeros, skulle många säga. Tillsammans med Sapfo utgör han vad som ofta kallas den västerländska litteraturens vagga. Hans verk Illiaden och Odysséen – som berättar historien om det trojanska kriget och den ärrade hjälten Odysseus hemresa till ön Ithaka – ligger till grund för sättet vi berättarhistorier än idag. I historiska källor omnämns han som en blind man från ön Chios, men i senare tid är en lika gångbar teori att Homeros egentligen var ett samlingsnamn för ett kollektiv av sångare. Hur uppstod egentligen Homeros berättelser? Hur har de traderats genom historien? Och hur kommer det sig att vi fortfarande, 2700 år senare, fascineras av Odysseus öden och äventyr? Gäst i avsnittet är Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, specialiserad på den äldre litteraturhistorien. Han är även ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien och bland annat författare till den Augustnominerade biografin Dante – den första författaren (Natur & Kultur, 2021). Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning: Lars in de Betou

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Översättaren Ingvar Björkeson var ett unikum vad gäller både kvantitet och kvalitet. Han översatte mer och antagligen bättre än någon svensk översättare tidigare gjort. Homeros, Dante, Ovidius, Lucretius, Baudelaire... "Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det."Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december i fjol.Ingen dödsannons, ingen runa någonstans.Om det var på den skygge översättarens egen begäran kan vi bara spekulera om. Det skulle hur som helst dröja mer än ett halvår efter Ingvar Björkesons död innan det började spridas rykten i kulturvärlden om att han inte längre var i livet. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt.

Odysséen är ett epos som författades på 700-talet f.v.t. och som tillskrivs Homeros. Det är ett av de äldsta bevarade grekiska och europeiska litterära verken och är också en av de äldsta texterna som fortfarande läses av en modern publik. Det finns åtskilliga översättningar på olika språk som gjorts under hundratals år. Svenskan har ett fåtal översättningar och på engelska över 60 stycken. Trots mängden engelska översättningar, dröjde det ända till 2017 för att en översättning gjord av en kvinna skulle publiceras. Professor Emily Wilson vid University of Pennsylvania var den första kvinnan att bringa Odysséen till liv på engelska. Varför är det viktigt? Det är så enkelt som en fråga om perspektiv. Be två översättare att översätta samma roman så blir versionerna aldrig exakt desamma. Det är helt enkelt skillnad. I det här minisnittet tar vi upp vilka skillnader som finna i Wilson översättning jämfört med tidigare och varför det är så. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Geri Dönüyoruz'un 24. bölümü, Yunan Mitolojisinin bilinen en bütünlüklü metinlerinden, dünya edebiyatının temel taşı İlyada üzerine. Homeros gerçek bir kişi miydi yoksa bir edebi okulun adı mıydı, Troya savaşı neden başladı ve nasıl sonuçlandı, denizler tanrısı Poseidon'un olaydaki dahli ne, insanlığın tarihini değiştiren bu antik kent nasıl bulundu, Truva atı kavramı dilimize nasıl yerleşti… Bu bölümde Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu dünya tarihinin en önemli edebi eserlerinden biri olan İlyada'yı, onun yazılış ve bulunuşunu, hem tarih, kültür ve arkeoloji perspektifinden hem de popüler kültür penceresinden etraflıca konuşuyor. Konu Bart Simpson'un babası Homer'a kadar geliyor!

Geri Dönüyoruz'un 24. bölümü, Yunan Mitolojisinin bilinen en bütünlüklü metinlerinden, dünya edebiyatının temel taşı İlyada üzerine. Homeros gerçek bir kişi miydi yoksa bir edebi okulun adı mıydı, Troya savaşı neden başladı ve nasıl sonuçlandı, denizler tanrısı Poseidon'un olaydaki dahli ne, insanlığın tarihini değiştiren bu antik kent nasıl bulundu, Truva atı kavramı dilimize nasıl yerleşti… Bu bölümde Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu dünya tarihinin en önemli edebi eserlerinden biri olan İlyada'yı, onun yazılış ve bulunuşunu, hem tarih, kültür ve arkeoloji perspektifinden hem de popüler kültür penceresinden etraflıca konuşuyor. Konu Bart Simpson'un babası Homer'a kadar geliyor!

Ibland tänker jag att det är tur att antiken genier inte vet vilken roll vi har tillskrivit dem i efterhand. Bilden ni ser på Facebooksidan är Jean Auguste Dominiques hyllning till Homeros från 1827 som idag hänger på Louvren. En ängel ger honom en gloria, vid hans fötter sitter Iliaden och Odysséen i fysisk form som två kvinnor. Herodotos, Sofokles, Aesop, Alexander den Store, Moliere, Rafael, Mozart och Shakespeare ingår i den skara som kröner Homeros till kung över allt berättande. Ta inte i så att du spricker, Jean Auguste, vill man säga.Men visst. Den västerländska litteraturen börjar med Homeros och i dennes två epos hittar vi mycket av det material som gång efter annan allt sedan dess har idisslats på nytt. Bra grejer är det dessutom.I hundratals år har forskningen om Homeros, den homeriska frågan kallad, försökt komma till botten med vem Homeros var, om Homeros ens fanns och hur dessa otroliga epos kom till. Vi tar er med genom århundradena i denna holmgång. Varmt välkomna!Litteraturlista (bl a):Linnér, Sture, Homeros, [Ny utg.], Norstedt, Stockholm, 1989Homeros, Iliaden, Natur och kultur, Stockholm, 1999Henrikson, Alf, Antikens historier, Bonnier, Stockholm, 1958Hägg, Göran, Världens litteraturhistoria, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2000 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Este lunes han aflorado Homeros por doquier que se refieren a la victoria de España en el Eurobasket como un logro épico. Y no podemos corregirlos: su triunfo fue grandioso, fuera de lo normal", la palabra del día de Isaías Lafuente.

Homeros episka diktverk Iliaden är ett av de mest kända litterära verken som bevarats från antiken. Det förtäljer historien om den episod under det trojanska kriget då hjälten Akilles drog sig undan från stridigheterna, ett val som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser för samtliga involverade. Tillsammans med Eric och Lee från Mytologipodden tar vi oss an detta epos och redogör för dess handling, sång för sång.   Glöm inte att också följa Mytologipodden för framtida överraskningar! Finns där poddar finns.

Geri Dönüyoruz, “Sıfırıncı Bölümü” ile merhaba diyor. Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu, tarihe, kültüre, sanata dair bir yol haritası çıkarıyor, gelecek bölümlerin konuları hakkında ipuçları veriyor. Homeros'tan Zagor'a uzanan bir yolculuk, Geri Dönüyoruz'un yeni bölümleri için de soru işaretleriyle süslü fikirler veriyor.

Geri Dönüyoruz, “Sıfırıncı Bölümü” ile merhaba diyor. Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu, tarihe, kültüre, sanata dair bir yol haritası çıkarıyor, gelecek bölümlerin konuları hakkında ipuçları veriyor. Homeros'tan Zagor'a uzanan bir yolculuk, Geri Dönüyoruz'un yeni bölümleri için de soru işaretleriyle süslü fikirler veriyor.

Arkeolog, eğitimci, yazar ve şair; Troya antik kenti kazı başkanı Prof. Dr. Rüstem Aslan bu bölümdeki konuğum.Prof. Dr. Aslan ile Homeros ve onun dünyaya kattıklarından açtık sözü ve tabii Troya'yı konuştuk. Troya Savaşı, Toraya Antik Kenti, 'o at', Troya Müzesi, mitoloji, edebiyat, arkeoloji; çok güzel bir bölüm daha sizleri bekliyor.