Podcasts about homeros

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. OBS tar sedvanligt sommarlov från etern – fortsätt följa oss i appen för hängmattekompatibel lyssning!Under sommaren bjuder vi på en massa godingar från arkivet. Bland annat på temat Homeros, med anledning av Christopher Nolans storfilm The Odyssey. Den 1 september är vi tillbaka i radion, då med tre avsnitt i veckan. Glad sommar önskar OBS-redaktionen.

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturSimone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-30.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”Berättaren” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy VuloviclitteraturforskareProducent: Morris Wikström

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför älskar människan sina hundar så intensivt? Genom filosofen Martha Nussbaum och Homeros epos utforskas den djupa förbindelsen mellan hund och människa – men också klassproblem, orättvisor och dyra veterinärfakturor. Göran Greider i samtal med Ulf Sjögren, präst Göteborg. Medarrangör Ordfront

Hadisler gerçekten güvenilir mi?Kayseri'nin içli “Gesi Bağları" türküsünden yola çıkıyor, Muzaffer Sarısözen'in derleme seferlerinden Dede Efendi'nin meşk geleneğine, Dimitrie Cantemir'in notalarından Homeros'un İlyadası'na, Rical ilminden Buhârî'nin isnad zincirlerine uzanan derinlikli bir yolculuk yapıyoruz. Türkülerle hadislere aynı mercekten bakınca, sözlü kültürün ne kadar “bilimsel” ve titiz bir aktarım sistemi olduğunu daha rahat kavrayacaksınız.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Her hafta Canlı Yayında sinema ve televizyon gündemini konuşuyoruz, haftanın öne çıkan dizi ve filmlerini yorumluyoruz, ilgimizi çeken konuları tartışıyoruz, listeler yapıyoruz, goygoydan geri kalmıyoruz...00:00 | Giriş02:25 | Konuk: Evrim Kaya08:10 | Evcilik17:25 | Code of Silence19:35 | And Just Like That...27:35 | Final Destination: Bloodlines29:40 | İnsan Avı: Usame Bin Ladin31:55 | Aşkı Hatırla37:25 | En İyi 10 Yaz Filmi1:10:55 | Tom Cruise-Brad Pitt Bir Arada1:14:00 | Zohran Mamdani ve Sinemayla Bağlantılar1:19:30 | Open AI'ın Merakla Beklenen Yapay Zeka Cihazı 1:28:20 | Homeros Bile Gurur Duyardı... 1:32:20 | Denis Villeneuve Bond Çekmek İstiyor 1:39:10 | 28 Yıl Sonra'nın Devam Filmleri 1:40:30 | Seste Çok Kötü Şeyler Oldu! 1:45:10 | The Social Network'ün Devamı Geliyor 1:47:55 | Spielberg'ün UFO Filmi Geliyor 1:50:14 | Sinema Gündemi: Haber Turu2:01:30 | New York Times Sordu: 21. Yüzyılın En İyi Filmleri  

Fredrik Sixtensson och Ola Wong talar om ”Odysséen”. Homeros diktverk om Odyssevs äventyr inledde tillsammans med ”Iliaden” den grekiska och västerländska litteraturen och har sedan fortsatt att inspirera. Men varför dras vi till en manisk lögnare? Fredrik läser högt på grekiska och vi jämför Lagerlöfs och Björkesons svenska översättningar med norrmannen Kjell Arild Pollestads nytolkning på prosa. Monty Python, mjukporr och manlighet nämns.

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Stephen Fry vertelt in dit laatste deel van zijn serie over de Griekse mythologie het verhaal van een van de beroemdste werken uit de klassieke oudheid: Homeros' Odyssee.  Uitgegeven door Thomas Rap Spreker: Kees Hulst

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Europa har genomgått många revolutioner och krig som påverkat kontinentens politiska och kulturella landskap. Två världskrig och det påföljande kalla kriget skapade djupa politiska, ekonomiska och ideologiska splittringar i Europa.Men Europas länder blir alltmer lika varandra ekonomiskt, medan värderingarna släpar efter. Kalla krigets gränser finns fortfarande kvar som tydliga skillnader i värderingar mellan länderna som hamnade på olika sidor om järnridån. Men spåren av trettioåriga krigets religionskrig är sedan länge borta.I detta avsnitt samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi vid Stockholms universitet och aktuell med boken Europa i dag – Likheter och skillnader mellan länderna på vår kontinent.Europas karta har rivits upp otal gånger från att den europeiska kulturen etablerade sig i Grekland före vår tidräkning till att Kol- och stålunionen började integrera gamla fiender. Det romerska imperiet föll sönder i mindre kungariken och furstendömen. Upplysningen skiljde ut Europa från övriga världen. Första världskriget blev slutet både för Habsburgska dubbelmonarkin, det kejserliga Ryssland och det ottomanska riket. Sist ut har vi järnridån som delade Europa i en västlig och östlig del under nästan femtio år.Europa är en kontinent med suddiga gränser där EU bara omfattar 27 länder, medan fotbollens UEFA inkluderar 55 nationella fotbollsförbund. På geografiska kartor brukar gränsen dras vid Uralbergen och Bosporen i öst och Atlanten i väst. Europa, som nämns av Homeros, började användas som ett samlande begrepp efter Konstantinopels fall 1453. Det representerade en kristen och kulturell gemenskap, trots betydande judiska och muslimska minoriteter. Under renässansen och reformationen breddades begreppet och användes mer allmänt.Dessa gränser och förändringar har skapat och vidmakthållit skillnader mellan Europas länder. Även om religionen slutat att fungera som skiljelinje i Europa finns det helt klart stora skillnader mellan nord och syd. Och Norden sticker ut på mer än ett sätt.Europeiska unionens ekonomisk integration och politisk samverkan har främjat fred, stabilitet och ekonomisk tillväxt bland medlemsländerna. Denna union har också spelat en central roll i att forma likheter och skillnader mellan länderna genom gemensamma lagar, politik och värderingar.Norden som en ekonomisk, politisk och värderingsmässig enhet går att ifrågasätta då Danmark hamnar utanför Norden vid en statistisk klusteranalys av Europas länder, medan Schweiz och Österrike grupperas tillsammans med Norden utan Danmark.Bild: Avbildning av Europa regina ('Drottning Europa') 1582 av Heinrich Bünting, Wikipedia, Public Domain.Musik: Ludvig von Beethoven, nionde symfoni, Boston Symphony Orchestra, 1948, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Kartornas historia från Babylon till 1:a världskrigetKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator

Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Del 5 av Kvanthopp serie om regnbågens färger: blått. Det finns de som menar att det gamla grekerna inte kunde se blått, baserat på att de inte hade något ord för blått. Homeros nämner aldrig blått, han beskriver havet som ”vinmörkt” i Iliaden. Men hur ligger det till med den påstådda ”blåa färgblindheten” hos antikens folk? Och visste du att blått ursprungligen betraktades som en flickfärg, medan rött (och rosa) var för pojkar? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma, låt regnet falla eller markerna torka upp.Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”, och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud tagit allt det andra så kan han ta detta också.Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar, säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra.”För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten. Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor, avfärdades av Karl Oskar som lata.Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA. Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat människor.Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro, som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids mest lärde man i Rom.De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle inget ha fungerat.Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i Lantbruksakademiens bok.Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla gudar.Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på torget.Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes svett.Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i stället för att be till Gud, och arbetar hårt.Strävsamhet är ett adelsmärke för samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna konsumera maximalt. Men det är också ett ideal med djupa rötter inom jordbruket. Hesiodos Verk och dagar är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången. När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går upp, är det tid för skörd.Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på 1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde väder och vind och kanhända även människors öden.”Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne, planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd och tro.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturÖrjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro (översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter. Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Homeros episka diktverk Odysséen är ett av de mest kända litterära verken som bevarats från antiken. Det förtäljer historien om den grekiske hjälten Odysseus hemfärd efter det trojanska krigets slut. Vägen hem till Ithaka skulle komma att bli både utdragen och full av faror och utmaningar. Samtidigt utspelar sig ett drama hemma i Odysseus palats, där hans hustru Penelope och son Telemachos finner sitt hem invaderat av män som vill åt Penelopes hand i äktenskap. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En sjunken hamn från Homeros tid undersöks nu av svenska marinarkeologer i hopp om att få nya svar på frågan om den mytomspunna bronsåldersstaden Asine. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Asine finns omnämnt av Homeros som en stad som bidrar med ett antal skepp till den militära expeditionen mot Troja. Men i skuggan av berättelserna om Achilles, Hector och den sköna Helena dyker nu svenska marinarkeologer i vattnen utanför Asine. Vad man misstänker kan vara en sjunken hamnanläggning från bronsåldern kartläggs av dykarna på en plats som i mer än hundra år tilldragit sig svenska arkeologers intresse. Tobias Svanelid är med på dykbåten och samtalar också med Ann-Louise Schallin om Asines dimhöljda historia.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O'Dwyer – livlös på marken.Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O'Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”La vendetta, oh, la vendetta!”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan: ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”Och så vidare.Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Äntligen är det dags för en ny säsong av Konsthistoriepodden och denna gång går vi långt tillbaka i tiden och tar oss an en av de mest kända och omdiskuterade skulpturgrupperna i tiden: Den hellenistiska Laokoongruppen, som är skuren i marmor och som dateras till ca 40 till 20 år före Kristus och som tillhör Vatikanmuseets samlingar. Denna skulpturgrupp finns dock i en mängd kopior runtom i världen. Denna antika skulptur visar den trojanska prästen Laokoon, flankerad av sina söner Antiphantes och Thymbraeus, när de kämpar mot två gigantiska ormar som gudarna har skickat på dem. Berättelsen om Laokoons fruktansvärda öde beskrevs i litteraturen bland annat hos de antika författarna Homeros och Vergilius och är en del av berättelsen om den trojanska hästen, som alltså hänger ihop med de historiska händelserna i det trojanska kriget som sägs ha utkämpats mellan Grekland och Troja någon gång på 1100- eller 1200-talet före Kristus. Vi går till grunden med myten om Laokoon och Troja och vad man egentligen vet om var Troja låg. Men vi berättar också hur man kan följa Laokoongruppen genom tiden från att Plinius den äldre 77 efter Kristus verkar ha identifierad dess upphovsmän - tre stenhuggare från Rhodos vid namnen Agesandros, Polydoros, and Athenodoros - till att skulpturen återupptäcktes i januari 1506 på Felice De Fredis vingård som var belägen nära Colosseum på Esquilinen i Rom. Vi berättar om några försök som sedan dess har gjorts att ta fram mer kunskap om verket och att rekonstruera de delarna som inte kunnat återfinnas i utgrävningar. Och vi berättar också hur intresset för den antika Laokoonskulpturen fick en nytändning i och med 1700-talets utgrävningar av antiken och framväxten av den nyklassicistiska konsten som utfördes med antiken som förebild. Sedan denna tid har Laokoongruppen varit ett av dem mest diskuterade konstverken i vår konsthistoria med fokus på dess formspråk och dess känslomässiga uttryck. Framför allt den tyske konstskribenten Johann Joachim Winckelmann skrev fram den ideala skönheten han upplevde i den antika konsten, och hans åter och åter nypublicerade tankar blev snart allmängiltiga. Genom honom fick Laokoongruppen ännu större publicitet än vad den hade någonsin tidigare. Han skrev att Laokoongruppen följer konstens alla regler för fullkomlighet och att den äger precis samma excellenta kvalitéer som utmärkte just den grekiska antikens mästerverk: en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållningen som i uttryck. Ända sedan dess har Laokoongruppens symbolkraft diskuterats och inspirerat utifrån det intensiva lidandet som framställs i denna skulptur, där Winckelmann såg en skildring av det mest omedelbara lidande, som uttrycker sig i alla muskler och nerver som spänner sig i kampen. Samtidigt framträder den “stilla storheten” han alltid påtalade: i Laokoons uttryck ser vi det kontrollerade, hur känslorna undertrycks av denna “store man”.Bildmaterial finns på instagram och Facebook @konsthistoriepoddenSupport till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tidigare i veckan meddelade ljudbokstjänsten Storytel att de kommer att börja göra ljudböcker med hjälp av AI-genererade röster. Enligt Storytel kan de på det här sättet minska produktionskostnaderna med 95 procent. Men vad kommer ljudboksanvändarna tycka om det? Och vad säger det om vår inställning till AI? Samtal med forskaren Carl Heath från institutet Rise.DEPORTEES FIRAR MEDELÅRSKRIS MED NY MUSIKTjugo år efter debuten släpper popbandet Deportees i dagarna sitt sjunde album, "People are a foreign country". Sångaren Peder Stenberg besöker P1 Kultur för att prata om det – och om att gruppen närmar sig medelåldern.INTERVJU: ANNIE ERNAUX - "BRUTALT ATT FÅ NOBELPRISET"Vi har träffat 2022 års Nobelpristagare i litteratur, den franska författaren Annie Ernaux, för ett samtal om skrivandet – och att inte längre kunna skriva, om Europas och Frankrikes framtid. Reporter Felicia Frithiof.ESSÄ: TA ETT DOPP I HAVET MED HOMEROSI dagens essä från OBS dyker Johan Tralau, professor i statskunskap, ner i Homeros havsmetaforer och hittar ett oväntat sentida släktskap på andra sidan Finska viken.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som just därför kan spegla sig en svensk klassiker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur: den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande är, en dubbelriktad dröm.Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien kom man överens om att – med smärre tillägg, dubbel-L och dubbel-R till exempel – använda det latinska alfabetet, som fram till dess mest använts av albanska katoliker, medan ortodoxt troende använt grekiska eller kyrilliska alfabetet och muslimer föredragit det arabiska.Inte bara alfabetet avgjordes utanför Albanien. Nationen fick sina mått och former tillskurna av Europas stormakter. På ambassadörskonferensen i London i mars 1913 avskildes delar av landet – Dukagjinislätten, Kosovo, delar av Nordmakedonien – ironiskt nog för att bevara freden i Europa och lätta spänningen på Balkan. Vi vet hur bra det gick."Termen Albanien syftar snarare på ett obestämt område än en strikt avgränsad yta", säger Cambridges Concise History of Albania. Turkarna tänkte likadant och kallade området Arnavutluk, en trakt där det finns albaner. Albanien kan uppstå överallt. Den första albanskspråkiga tidningen trycktes i USA. Kampen för självständighet fick intellektuell näring utomlands, i skrifter och tidningar tryckta i Italien, Rumänien, USA. Diasporan byggde den lingvistiska grunden för ett gemensamt språk som kunde överbrygga dialektala olikheter. (Först 1972 standardiserades riksalbanskan slutgiltigt.) Drömmen om Albanien var drömmen om en hemkomst, nationell identitet definierades utifrån, landsfäder var något man importerade.Så har det alltid varit. Exil är priset för landets geografiska läge, man är ett offer för andra folks storslagna drömmar: vad som än skulle erövras, gick erövrarens väg just här. Här har greker och romare slagits, Caesar och Pompejus, bysantier och normander, venetianer, ottomaner, serber, österrikare: Albanien låg i vägen för dem alla, Albanien tjänstgjorde som krockkudde åt regionen och under nationalhjälten Skanderbegs ledning på 1400-talet hela Europas räddare när man höll turkarna stången i tjugo år. Under hans ledning tändes vårdkasar på borgarna från söder till norr när fara hotade: han enade klanledare och hövdingar till nationellt motstånd.Men efter Skanderbegs död gick hans armé i italiensk landsflykt, än idag lever deras ättlingar arberesjerna kvar som en folkgrupp med eget språk. I Grekland kallas motsvarande grupp, ditflyttad under medeltiden, arvaniter och i Turkiet arnauter. De lämnar hemlandet i så stora grupper att det nya landet måste hitta på ett särskilt ord för dem, men ännu efter femhundra års exil är de alltjämt albaner. Och femhundra år senare är det alltjämt ett nationellt trauma hur man tvingats bort av krig, förtryck, fattigdom. 90-talets nyhetsbilder med överfulla emigrantbåtar i Durrës hamn har blivit litterär stapelvara och skildras i likartade scener i roman efter roman: exilen är Albaniens främsta litterära export.De tittar bort när de är hemma, hem när de är borta.Därför slår Vilhelm Mobergs Utvandrarna an en sträng i albanska hjärtan. Utvandrarna översattes under kommunisttiden, då romanens budskap om självtillit och individuell kapacitet egentligen inte alls gick an, men dess grundton av dubbel längtan, hem och bort, fick det statliga förlaget att lägga politiken åt sidan. Ännu mer älskad är Nils Holgersson: den förvisades kärlek på flyghöjd till fosterjorden, detaljanalysen av landskapens jordmån och folklynne, känner man igen sig i.Under 450 år av turkisk ockupation fick ingen undervisning bedrivas på albanska. Man skulle helst glömma att man hade ett språk, var ett folk, hade en historia. Men man sveptes givetvis med i vågen av nationalism som slog in över Europa i och med franska revolutionen, och 1885 fann sultanen det påkallat att förbjuda all tillverkning av böcker och tidningar i Albanien, och beordra lokala mullor att utfärda en fatwa mot dem. En albanskspråkig skola kunde därför startas först i slutet av första världskriget, under franskt beskydd.Under kommunismens isolering när utländska besökare tvångsklipptes och alla konstnärliga motiv utom muskulösa arbetare var suspekta, kunde nationalförfattaren Ismaïl Kadaré ta stöd mot sina franska översättningar och internationella renommé: franskan höll honom utanför fängelset.För vissa är utlandsflykten landets största problem, för andra en möjlighet. Man åker ut för att studera, lära sig ett yrke, tjäna pengar. Man kommer hem igen, bygger hus, öppnar restaurang, skriver dikter, odlar vin. Så har det alltid varit. Landets störste poet, Lasgush Poradeci, levde sitt liv vid Ohridsjön, men studerade och publicerade sig främst utomlands. Även om hans dikter rör sig kring en och samma sjö, lika mycket traktens poesi som Karlfeldts, trycktes de på exilförlag i Rumänien.Själva talar albanerna gärna om Illyrien, landets ursprung som under Enver Hoxhas hemvävda nationalkommunism antog mytisk status och påstods ha varit det egentliga ursprunget till allt: nog var Homeros egentligen illyrier, nog landsteg Odysseus egentligen...Exilalbanskan Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon är utsedd till en av världens främsta tänkare och internationellt framgångsrik författare till uppväxtskildringen Fri, som skildrar frihetens pris under skilda politiska system. Lea Ypi är misstänksam mot all nationalistisk yra och rekommenderar landsfadern Ismail Qemalis memoarer för envar som gått vilse i funderingar kring nationell grandezza. Det var Qemali som utropade Albaniens självständighet från en balkong i Vlora den 28 november 1912, han syns på sedlar och frimärken, det finns en gata med hans namn i varje stad och hans porträtt pryder varje kontor. Men i Qemalis självbiografi, berättar Ypi, tar den albanska nationen ytterst liten plats: det är memoarer av någon som främst ser tillbaka på en lång och framgångsrik bana som turkisk ämbetsman. Jag tänker på den förste av vår nuvarande kungaätt Karl XIV Johans uttalande: förut var jag Napoleons general, nu är jag bara kung av Sverige.Hemma, borta: vi har alla våra smärtpunkter.Kristoffer Leandoer, författare och skribent.

"Odysséen" måste vara alla tiders mest kända reseberättelse. Den skapades för 2700 år sedan och har sedan dess fascinerat lyssnare och läsare. Mikael Timm är en av dem. Grundhistorien är enkel: en man som krigat i tio år seglar hem när kriget är slut. Men det händer förstås en del på vägen så det tar tio år innan han ser sitt hus igen. Och för att få återförenas med sin hustru och son måste han utkämpa ännu en blodig strid. Odysseus får uppleva äventyr som skulle räcka till en hel serie katastroffilmer: han träffar människoätande jättar, råkar ut för fruktansvärda monster som sliter hans män i bitar, skeppen slås sönder i hemska stormar men Odysseus. får också uppleva kärlek, vänlighet och helt vanliga problem som brist på mat. Och på vägen möter han inte bara gudar och gudinnor utan också helt vanliga människor som sysslar med matlagning och tvätt. Odysseus är en hjälte. Han är förstås stark, han är kunnig i mångahanda sysslor men framförallt är han en riktig lurifax. Han överlever genom att vara listig. Fast han behöver förstås hjälp av en och annan gudinna. Men också den sluge Odysseus glömmer ibland bort att välja sina ord och det händer att han lamslås av tvivel och sorg. Han är alltså mänsklig. Kanske är det just hans mänskliga svaghet som gör att generation efter generation känt igen sig i Odysseus trots att ingen upplevt så märkliga saker.Om författaren Homeros vet vi inget. Han försvinner bakom sin hjälte, men ibland tycks han blinka till läsaren och säga - ”Det är bara en historia - men visst är den bra!”Uppläsare: Max von Sydow

Var börjar litteraturhistorien? Hos Homeros, skulle många säga. Tillsammans med Sapfo utgör han vad som ofta kallas den västerländska litteraturens vagga. Hans verk Illiaden och Odysséen – som berättar historien om det trojanska kriget och den ärrade hjälten Odysseus hemresa till ön Ithaka – ligger till grund för sättet vi berättarhistorier än idag. I historiska källor omnämns han som en blind man från ön Chios, men i senare tid är en lika gångbar teori att Homeros egentligen var ett samlingsnamn för ett kollektiv av sångare. Hur uppstod egentligen Homeros berättelser? Hur har de traderats genom historien? Och hur kommer det sig att vi fortfarande, 2700 år senare, fascineras av Odysseus öden och äventyr? Gäst i avsnittet är Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, specialiserad på den äldre litteraturhistorien. Han är även ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien och bland annat författare till den Augustnominerade biografin Dante – den första författaren (Natur & Kultur, 2021). Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning: Lars in de Betou

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Översättaren Ingvar Björkeson var ett unikum vad gäller både kvantitet och kvalitet. Han översatte mer och antagligen bättre än någon svensk översättare tidigare gjort. Homeros, Dante, Ovidius, Lucretius, Baudelaire... "Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det."Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december i fjol.Ingen dödsannons, ingen runa någonstans.Om det var på den skygge översättarens egen begäran kan vi bara spekulera om. Det skulle hur som helst dröja mer än ett halvår efter Ingvar Björkesons död innan det började spridas rykten i kulturvärlden om att han inte längre var i livet. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt.

I Ami-Ro Skölds nya film slåss samtidsmänniskan om mat och minuter. Men friheten hägrar bland de hemlösa. Efter skildringen av ärftligt våld i "Granny's Dancing on the Table" (2015) är Ami-Ro Sköld tillbaka med "Butiken" – en mörk samtidsskildring baserad på regissörens egna erfarenheter av både hemlöshet och löneslaveri. Våldet är minst lika närvarande den här gången, och precis som i förra filmen gestaltas delar av historien med leranimationer. Som vore verkligheten alltför brutal för att återges utan filter? Hör Ami-Ro Skölds egna tankar om samhället och filmkonsten i P1 Kultur.ÖVERSÄTTAREN SOM OMÄRKLIGT GICK UR TIDEN"Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det." Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december 2022. Ingvar Björkeson hade översatt allt ifrån Homeros till Baudelaire, och det bättre än de flesta enligt många. Ändå skulle det dröja över ett halvår innan omgivningen, utanför den närmaste familjen, noterade hans frånvaro. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt över en betydande men skygg kulturpersonlighet.VERKET SOM VÄRKER: "DREAMS" AV FLEETWOOD MACKI Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. För Lena Hirvonen i Göteborg är det Stevie Nicks låt Dreams från 1977 som värker, och hon förklarar inte bara varför - utan bjuder också på ett eget framförande. Reporter: Jenny Teleman.ESSÄ: ATT VARA DEN SISTA SOM MINNSLänge blir våra minnen fler, med tiden. Men någonstans vänder det och minnena blir istället färre men mer dyrbara. Vad är det egentligen vi minns? Och varför? Kulturredaktionens Katarina Wikars genomför en privatarkeologisk utgrävning av de inre arkiven i dagens essä.Programledare: Lisa BergströmProducent: Mårten Arndtzén

Odysséen är ett epos som författades på 700-talet f.v.t. och som tillskrivs Homeros. Det är ett av de äldsta bevarade grekiska och europeiska litterära verken och är också en av de äldsta texterna som fortfarande läses av en modern publik. Det finns åtskilliga översättningar på olika språk som gjorts under hundratals år. Svenskan har ett fåtal översättningar och på engelska över 60 stycken. Trots mängden engelska översättningar, dröjde det ända till 2017 för att en översättning gjord av en kvinna skulle publiceras. Professor Emily Wilson vid University of Pennsylvania var den första kvinnan att bringa Odysséen till liv på engelska. Varför är det viktigt? Det är så enkelt som en fråga om perspektiv. Be två översättare att översätta samma roman så blir versionerna aldrig exakt desamma. Det är helt enkelt skillnad. I det här minisnittet tar vi upp vilka skillnader som finna i Wilson översättning jämfört med tidigare och varför det är så. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Berättelsen om Gilgamesh skrevs ned på lertavlor för nästan 4.000 år sedan. Nya arkeologiska upptäckter har lett till att den största delen av eposets text nu är tillgänglig. Vad handlar den om? Forskningen har visat att eposet haft inflytande på bland annat Homeros diktning, Bibeln, Koranen och Tusen och en natt. Men vilka likheter har den?Wikipedia säger sitt om Gilgamesh-eposet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Geri Dönüyoruz'un 24. bölümü, Yunan Mitolojisinin bilinen en bütünlüklü metinlerinden, dünya edebiyatının temel taşı İlyada üzerine. Homeros gerçek bir kişi miydi yoksa bir edebi okulun adı mıydı, Troya savaşı neden başladı ve nasıl sonuçlandı, denizler tanrısı Poseidon'un olaydaki dahli ne, insanlığın tarihini değiştiren bu antik kent nasıl bulundu, Truva atı kavramı dilimize nasıl yerleşti… Bu bölümde Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu dünya tarihinin en önemli edebi eserlerinden biri olan İlyada'yı, onun yazılış ve bulunuşunu, hem tarih, kültür ve arkeoloji perspektifinden hem de popüler kültür penceresinden etraflıca konuşuyor. Konu Bart Simpson'un babası Homer'a kadar geliyor!

Geri Dönüyoruz'un 24. bölümü, Yunan Mitolojisinin bilinen en bütünlüklü metinlerinden, dünya edebiyatının temel taşı İlyada üzerine. Homeros gerçek bir kişi miydi yoksa bir edebi okulun adı mıydı, Troya savaşı neden başladı ve nasıl sonuçlandı, denizler tanrısı Poseidon'un olaydaki dahli ne, insanlığın tarihini değiştiren bu antik kent nasıl bulundu, Truva atı kavramı dilimize nasıl yerleşti… Bu bölümde Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu dünya tarihinin en önemli edebi eserlerinden biri olan İlyada'yı, onun yazılış ve bulunuşunu, hem tarih, kültür ve arkeoloji perspektifinden hem de popüler kültür penceresinden etraflıca konuşuyor. Konu Bart Simpson'un babası Homer'a kadar geliyor!

Ibland tänker jag att det är tur att antiken genier inte vet vilken roll vi har tillskrivit dem i efterhand. Bilden ni ser på Facebooksidan är Jean Auguste Dominiques hyllning till Homeros från 1827 som idag hänger på Louvren. En ängel ger honom en gloria, vid hans fötter sitter Iliaden och Odysséen i fysisk form som två kvinnor. Herodotos, Sofokles, Aesop, Alexander den Store, Moliere, Rafael, Mozart och Shakespeare ingår i den skara som kröner Homeros till kung över allt berättande. Ta inte i så att du spricker, Jean Auguste, vill man säga.Men visst. Den västerländska litteraturen börjar med Homeros och i dennes två epos hittar vi mycket av det material som gång efter annan allt sedan dess har idisslats på nytt. Bra grejer är det dessutom.I hundratals år har forskningen om Homeros, den homeriska frågan kallad, försökt komma till botten med vem Homeros var, om Homeros ens fanns och hur dessa otroliga epos kom till. Vi tar er med genom århundradena i denna holmgång. Varmt välkomna!Litteraturlista (bl a):Linnér, Sture, Homeros, [Ny utg.], Norstedt, Stockholm, 1989Homeros, Iliaden, Natur och kultur, Stockholm, 1999Henrikson, Alf, Antikens historier, Bonnier, Stockholm, 1958Hägg, Göran, Världens litteraturhistoria, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2000 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Este lunes han aflorado Homeros por doquier que se refieren a la victoria de España en el Eurobasket como un logro épico. Y no podemos corregirlos: su triunfo fue grandioso, fuera de lo normal", la palabra del día de Isaías Lafuente.

Homeros episka diktverk Iliaden är ett av de mest kända litterära verken som bevarats från antiken. Det förtäljer historien om den episod under det trojanska kriget då hjälten Akilles drog sig undan från stridigheterna, ett val som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser för samtliga involverade. Tillsammans med Eric och Lee från Mytologipodden tar vi oss an detta epos och redogör för dess handling, sång för sång.   Glöm inte att också följa Mytologipodden för framtida överraskningar! Finns där poddar finns.

Geri Dönüyoruz, “Sıfırıncı Bölümü” ile merhaba diyor. Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu, tarihe, kültüre, sanata dair bir yol haritası çıkarıyor, gelecek bölümlerin konuları hakkında ipuçları veriyor. Homeros'tan Zagor'a uzanan bir yolculuk, Geri Dönüyoruz'un yeni bölümleri için de soru işaretleriyle süslü fikirler veriyor.

Geri Dönüyoruz, “Sıfırıncı Bölümü” ile merhaba diyor. Mahir Ünsal Eriş ve Töre Sivrioğlu, tarihe, kültüre, sanata dair bir yol haritası çıkarıyor, gelecek bölümlerin konuları hakkında ipuçları veriyor. Homeros'tan Zagor'a uzanan bir yolculuk, Geri Dönüyoruz'un yeni bölümleri için de soru işaretleriyle süslü fikirler veriyor.

Arkeolog, eğitimci, yazar ve şair; Troya antik kenti kazı başkanı Prof. Dr. Rüstem Aslan bu bölümdeki konuğum.Prof. Dr. Aslan ile Homeros ve onun dünyaya kattıklarından açtık sözü ve tabii Troya'yı konuştuk. Troya Savaşı, Toraya Antik Kenti, 'o at', Troya Müzesi, mitoloji, edebiyat, arkeoloji; çok güzel bir bölüm daha sizleri bekliyor.

Bokprojektet Great Books rullar vidare. Till dagens avsnitt har Simon och Erik läst Odysseen.

Simon chippen Svensson och Erik Sandelin ska läsa alla klassikerna. Detta första avsnitt handlar om första boken på listan Illiaden av Homeros. Iliaden är full av våld, namn men även lite klassisk slapstick.