Podcasts about iliaden

  • 30PODCASTS
  • 53EPISODES
  • 37mAVG DURATION
  • ?INFREQUENT EPISODES
  • May 11, 2025LATEST

POPULARITY

20172018201920202021202220232024


Best podcasts about iliaden

Latest podcast episodes about iliaden

Kvartal
Ola Wongs bokklubb: Odysséen och Homeros hjältar

Kvartal

Play Episode Listen Later May 11, 2025 29:10


Fredrik Sixtensson och Ola Wong talar om ”Odysséen”. Homeros diktverk om Odyssevs äventyr inledde tillsammans med ”Iliaden” den grekiska och västerländska litteraturen och har sedan fortsatt att inspirera. Men varför dras vi till en manisk lögnare? Fredrik läser högt på grekiska och vi jämför Lagerlöfs och Björkesons svenska översättningar med norrmannen Kjell Arild Pollestads nytolkning på prosa. Monty Python, mjukporr och manlighet nämns.

LÄS HÅRT!
Kalle Anka-pocket nr 564

LÄS HÅRT!

Play Episode Listen Later Dec 19, 2024 48:22


Superhjälteförfattaren Jason Aaron har skrivit manuset till den första nya Disney-serien som getts ut sedan de köpte Marvel. Den finns utgiven i Kalle Anka-pocket 564 – ”Farbror Joakim och Evighetskronan”. Gå med i LÄS HÅRTs gruppchatt på Signal! Till nästa gång läser vi en serie som enligt många är det bästa som gavs ut 2024: Patrick Horvaths ”Beneath The Trees Where Nobody Sees”  Annat som nämns i podden Filip Hammar, Charles Baudelaire ”Det ondas blommor”, Kulturnyheterna, Babel, Jimmy Håkansson ”Kapitel Noll”, Ludvig Köhler & Michael Larsson ”Mejl”, M.A.R. Barker ”The Man of Gold”, Tékumel, J.R.R. Tolkien ”The Silmarillion”, Iliaden, Disney, Marvel, IDW, Darkwing Duck, Jason Aaron ”Southern Bastards”. God jul och gott nyt år!

Harrisons dramatiska historia
Det trojanska kriget – inledningen av den västerländska litteraturen (repris)

Harrisons dramatiska historia

Play Episode Listen Later Sep 19, 2024 40:18


”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rum för översättning
Antiken på svenska – Björkeson som kanon

Rum för översättning

Play Episode Listen Later Apr 4, 2024 39:46


Detta avsnitt av Rum för översättning-podden handlar om hexameterns plåga och njutning – och om Ingvar Björkesons gärning. Få svenska översättare har påverkat och förändrat hur vi läser den klassiska litteraturen som Ingvar Björkeson (1927-2022). Utifrån hans översättning av antika mästerverk som "Iliaden", "Odysséen", "Aeneiden" och många fler diskuterar grecisten och förläggaren Niklas Haga och Anna Blennow, docent i latin, vilken betydelse Björkeson har haft som förmedlare och tillgängliggörare av antiken i Sverige, men djupdyker också i valda verser. Samtalsledare är Eric Cullhed, universitetslektor i grekiska. Samtalet spelades in på Bokmässan i Göteborg hösten 2023 och arrangerades av Svenska Rominstitutets vänner. Podden produceras av Översättarcentrum. Foto: Anna Lindberg.

Kvanthopp
Blått, kungligheternas, jungfru Marias och flickornas färg, men inte naturens

Kvanthopp

Play Episode Listen Later Mar 9, 2024 35:14


Del 5 av Kvanthopp serie om regnbågens färger: blått. Det finns de som menar att det gamla grekerna inte kunde se blått, baserat på att de inte hade något ord för blått. Homeros nämner aldrig blått, han beskriver havet som ”vinmörkt” i Iliaden. Men hur ligger det till med den påstådda ”blåa färgblindheten” hos antikens folk? Och visste du att blått ursprungligen betraktades som en flickfärg, medan rött (och rosa) var för pojkar? Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Vetenskapsradion Historia
Myternas Mykene

Vetenskapsradion Historia

Play Episode Listen Later Jan 16, 2024 44:45


Följ med Tobias Svanelid till kung Agamemnons Mykene, staden som var Greklands rikaste för och där berättelserna i Iliaden tog sin början. Men vad vet vi egentligen om den mykenska civilisationen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Överdådiga guldmasker, mäktiga gravkammare och en port smyckad med lejon eller sfinxer berättar om Mykenes makt och rikedom. För 3 500 år sedan var staden Greklands mäktigaste och det var här som kung Agamemnon kunde samla sina bundsförvanter till ett härtåg mot Troja.Tobias Svanelid och antikvetaren Ann-Louise Schallin vandrar genom Lejonporten i Mykene för att fascineras av denna svunna civilisation med sitt unika skriftspråk, sina märkliga vildsvinshjälmar och där myterna ibland står i vägen för arkeologin.

Kvartal
Inläst: Kriget om nyöversättningen av Iliaden

Kvartal

Play Episode Listen Later Nov 9, 2023 11:49


En ny utgåva av Iliaden har väckt het debatt. Hur mycket ska en översättare egentligen kunna modernisera den västerländska litteraturens urkälla? Fredrik Sixtensson, som har doktorerat i klassisk grekiska, prövar anklagelsen om förräderi. Inläsare: Marika Lagercrantz

vers inl kriget iliaden marika lagercrantz
Fråga musikprofessorn
När blir ljud musik?

Fråga musikprofessorn

Play Episode Listen Later Jul 31, 2023 37:32


Var går gränsen mellan ljud och musik? Finns det stycken som illustrerar tarmarnas funktion och hur lät det egentligen när man sjöng Iliaden och Oddyséen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Där har ni några av frågorna som veckans Fråga musikprofessorn kretsar kring.Har du själv en fråga om musik? Skicka den till fragamusikprofessorn@sverigesradio.se.Programledare: Mattias Lundberg och Josefin Johansson.Slutmix: Fredrik NordinProducent: Clara Åström Fråga musikprofessorn görs av produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio

OBS
Homeros hav sträcker sig ända till Finska viken

OBS

Play Episode Listen Later Jun 15, 2023 9:31


Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

OBS
Vi måste odla vår kanon

OBS

Play Episode Listen Later May 31, 2023 9:23


Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

Harrisons dramatiska historia
Det trojanska kriget – inledningen av den västerländska litteraturen

Harrisons dramatiska historia

Play Episode Listen Later May 2, 2023 40:18


”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Teatermagasinet Kastesigten
Teatermagasinet Kastesigten marts 2023

Teatermagasinet Kastesigten

Play Episode Listen Later Mar 24, 2023 26:09


Denne uge skal vi kun rundt om en enkelt forestilling, menlig Iliaden på Betty Nansen Teatret. Hør blandt andet om kunsten at bruge sin stemme og hvordan tidsånden smedes sammen med Homer på Frederiksberg Allé.

homer denne marts iliaden betty nansen teatret
Samfund
Teatermagasinet Kastesigten marts 2023

Samfund

Play Episode Listen Later Mar 24, 2023 26:09


Denne uge skal vi kun rundt om en enkelt forestilling, menlig Iliaden på Betty Nansen Teatret. Hør blandt andet om kunsten at bruge sin stemme og hvordan tidsånden smedes sammen med Homer på Frederiksberg Allé.

homer denne marts iliaden betty nansen teatret
Kulturen på P1
"Os der lever" og Iliaden som krigsfortælling

Kulturen på P1

Play Episode Listen Later Mar 20, 2023 57:02


Nordjyllands første filmselskab, Dune Productions, står bag Os der lever - et filmisk digt om et nordjysk lokalsamfund, der lever tæt på naturen og langt fra det politiske centrum. Publikum møder en række vendelboere i små fortællinger af Danmarks mest berømte vendelbo, Niels Hausgaard. Hvad kan vi bruge Homers Iliaden til i en tid, hvor der igen er krig på europæisk jord? Det skal vi tale med digter Anders Søgaard og teaterinstruktør og direktør Elisa Kragerup om. De er begge aktuelle med forskellige nyfortolkninger af det hyppigt citerede værk. Værter: Jesper Dein og Karen Secher.

os publikum lever hvad danmarks anders s iliaden niels hausgaard nordjyllands elisa kragerup karen secher
OBS
OBS Special: Ingvar Björkeson uppväckte våra andliga förfäder från de döda

OBS

Play Episode Listen Later Nov 26, 2022 4:50


Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en. På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius  eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista. Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår  lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten. Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius Metamorfoser och Lucretius Om tingens natur. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning. Olof Åkerlund, producent för OBSTio klassiker översatta av Ingvar BjörkesonDante Alighieri: Den gudomliga komedinCharles Baudelaire: Det ondas blommorVergilius: AeneidenHomeros: OdysséenHomeros: IliadenTitus Lucretius Carus: Om tingens naturHesiodos: TheogoninApollonios Rhodios: ArgonautikaJohn Milton: Det förlorade paradisetOvidius: Metamorfoser

OBS
Kypriafragmentets hemlighet – en antik poetisk gåta

OBS

Play Episode Listen Later Oct 18, 2022 9:33


Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från det förlorade eposet "Kypria". Men konstigheten kan visa sig ha en lekfull förklaring. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi är vana vid att tänka på Homeros, på Iliaden och Odysséen som den äldsta grekiska litteraturen. Men det fanns andra dikter som handlade om samma värld och som har gått förlorade, helt eller delvis. De ingick i en större diktcykel som kallas den Episka cykeln. Mycket av det som vi vet om exempelvis det trojanska kriget antyds bara hos Homeros, och blir mer begripligt genom fragment från alla dessa andra dikter. Hur gammal cykeln är vet vi inte. Kanske blev den inte en cykel, ett verk som tänks hänga samman, förrän på 300-talet före Kristus, medan annat är många århundraden äldre. I den helheten fanns i alla fall ett större verk som kallas Kypria, och som handlar om det trojanska kriget fram till det ögonblick som Iliaden börjar med. Traditionen säger att det skrevs av en poet som hette Stasinos, som väl närmast är en sagofigur. Innehållet känner vi inte till så väl, utom genom några få brottstycken och några inte särskilt tillförlitliga antika referat.Detta är bortom den grekiska litteraturens allfarvägar inte riktigt den poesi som folk brukar ha läst eller bry sig om, bara specialister. Det är synd. Där finns nämligen en ganska ljuvlig dikt som innehåller ett fascinerande fel. Det handlar om en växt. Lyssnaren måste undra varför poeten har så så fel om den där blomman.Vi lyssnar på dikten. En svensk översättning kan låta så här:Kärleksgudinnan sin hud då klädde med ljuvliga tygerGracer och Horer det var som färgat dem med vårens blommor,Burna av Horerna fram med krokusar och hyacinter,Blomstrande lilja och ros, bland kronbladen flödande nektar,Strömmande vacker narciss och så Afrodite bekläddes,Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.Vi hör om kärleksgudinnan Afrodite, som klär sig i väldoftande kläder. Scenen är fin. Det är Gracerna, eller Chariterna, behaglighetens gudinnor, och Horerna, årstidernas gudinnor, som har tillverkat och färgat kläderna. Vi tänker på växtfärgerna, och på blommorna som används, lila, röda, gula, vita, krokus, hyacint, lilja, ros, narciss. Poeten säger att gudinnorna har färgat tyget i vårliga blommor, på grekiska anthesin eiarinoisin.Det är inget konstigt med växtfärger. Krokusen som nämns bör vara saffranskrokus, Crocus sativus, möjligen även dess vilda släkting Crocus cartwrightianus. Saffranskrokus är den växt vi utvinner saffran ur, och saffranet var en viktig komponent i den grekiska klädtillverkningen. Flickor och kvinnor kunde bära klänningar färgade med saffran, som då var mycket dyra på grund av att det var, och fortfarande är, oerhört tidskrävande att plocka, sortera, rensa och torka saffranet, för att man ska kunna använda de tre små märkena längst ut på pistillen i exempelvis matlagning eller färgning av tyger. I grekisk litteratur är det i regel kvinnor eller utlänningar som bär gula kläder färgade med saffran.Det är inget konstigt med att Afrodite har saffransfärgade kläder. Men poeten säger ju att de är färgade med vårens blommor. Det stämmer för hyacinterna och de andra, även om vissa varianter kan blomma senare. Och i Sverige tänker vi i regel på krokus som blommor som kommer på våren. Men de krokusar som användes för att färga kläder är intressant nog inte vårblommor. Saffranskrokusen blommar endast om hösten, i oktober och november. Och detta är konstigt.Poeten måste ha vetat att det är just saffranskrokus som man använde för att färga tyg, och att växten blommar om hösten. Det är ett mäktigt panorama, när kullarna i delar av Medelhavsområdet täcks av blommande saffranskrokus, och en så anslående syn när blommorna har plockats och ligger i drivor på väg för att sorteras. Svårt att glömma för den som har sett det.Så varför sjunger poeten att saffranskrokusen hör till vårens blommor?Driver han med oss?Kan han ha blandat ihop saffranskrokus med andra krokussorter? Den grekiske författaren Theofrastos skriver om krokussorterna i sitt stora botaniska verk, om Crocus sativus och Crocus cartwrightianus, som har mindre ekonomiskt värde, men även om det han kallar den vita krokusen, som inte har något användningsområde alls, och om när de olika sorterna blommar. Plockerskorna kände till skillnaderna, förstås, och det gör Theofrastos också.Men poeten till Kypria är okänd, liksom vederbörandes botaniska kunskaper. Kanske är han helt enkelt okunnig.Ändå finns det nog en annan lösning, som handlar om hur poeten behandlar oss, sina åhörare. Det är Horerna, alltså Årstiderna, som har färgat kläderna hôrai på grekiska, besläktat med andra ord som anger tid, hora på latin, heure på franska, hour på engelska. Horerna kan bäst översättas med årstiderna, men grekerna är inte pedantiska med att betrakta dem som vår, sommar, höst och vinter, utan Horerna är en sorts gudinnor som på ett lite ospecifikt vis har med tid att göra. Och poeten säger, med emfas, att det är Horerna som har burit fram blommorna. Årstiderna gör ju just det.I den sista versen hör vi sedan om årstiderna igen, för AfroditeTäcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.Kläderna doftar av alla årstider, eller alla sorters årstider, samma grekiska ord igen, samma som årstidsgudinnorna, Horerna. Så i detta lilla stycke lyckas poeten nämna årstiderna hela tre gånger i samband med blommorna. Och kanske är detta lösningen. Poeten kan räkna med att de åhörare som vet att man färgar tyg med saffranskrokus, och som vet att den krokusen blommar om hösten, kommer att rynka pannan och se självmotsägelsen i dikten, känna spänningen mellan talet om vårblommor och om krokus som man färgar kläder med.Men poeten leker med oss, med vår kunskap om blommor och med våra förväntningar. Han upprepar detta om Horerna, årstiderna, samtidigt som han säger något om växter och färger som strider mot det vanliga året, mot vanlig mänsklig tid. Det är som om gudarnas landskap står utanför det ordinarie året. I grekisk myt finns föreställningar om svunna tidsåldrar då allt växte av sig självt. Och vissa forskare har hävdat att de grekiska gudarna lever i ett universum utan tid. Nå, tiden är i alla fall annorlunda hos gudarna och plötsligt börjar självmotsägelsen mellan vårblomma och saffranskrokus att lösas upp inför våra ögon.Så i detta landskap, där årstidsgudinnorna klär kärleksgudinnan i doftande, färgade tyger, kan årstiderna paradoxalt nog vara upphävda, i ett evigt nu. I den världen, med alla årstider samtidigt, kan saffranskrokusen blomma hela tiden, och där kan alla växter, alla blommor och alla färger också få finnas samtidigt. Poeten leker med oss. Och som han leker.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker om antik grekisk kultur

P1 Kultur
Kulturcheferna: Det här kan vi vänta oss av nya regeringens kulturpolitik

P1 Kultur

Play Episode Listen Later Oct 18, 2022 53:30


Ulf Kristersson (M) har presenterat sin nya regering. Vad betyder valet av Parisa Liljestrand (M) som kulturminister? Kulturcheferna Björn Wiman, DN, Lisa Irenius, SvD, och Karin Pettersson, Aftonbladet, kommenterar. MÖT STJÄRNCELLISTEN YO-YO MADen amerikanske cellisten Yo-Yo Ma mottar under tisdagskvällen Birgit Nilsson-priset på Konserthuset i Stockholm. Han omnämns ofta som världens främste cellist och är den förste instrumentalisten som får priset. I ett samtal med kulturredaktionens Lisa Wall talar han om livet, musiken och mänskligheten ett utforskande som han känner samhörighet med Birgit Nilsson kring.KRITIKSAMTAL: JENNY TUNEDALS POESI BLIR TEATER I "KUNG MOR"2017 kom poeten Jenny Tunedals bok "Rosor, skador", en hyllad samling om relationen mellan en mor och en dotter och hur demensen smälter bort orden dem emellan. Nu debuterar hon som dramatiker när hon tillsammans med Christina Ouzounidis flyttar verket till teaterscenen. Scenkonstkritiker Kristina Lindquist har sett "Kung mor" på Teater Galeasen i Stockholm.ESSÄ: OM GREKISKA EPOSET KYPRIAS HEMLIGHETERDet grekiska eposet "Kypria" har beskrivits som en preqel till "Iliaden" och kvar finns några få brottstycken. Och det är fragment som är temat för denna veckas OBS-essäer. Att det finns mycket att hämta ur några få rader får vi smaka på när författaren och professorn i statskunskap Johan Tralau i dagens OBS-essä gör en närläsning av en bit ur eposet som vid första åsyn verkar innehålla något mycket märkligt.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Historiepodden
418. Vem var Homeros?

Historiepodden

Play Episode Listen Later Sep 25, 2022 71:42


Ibland tänker jag att det är tur att antiken genier inte vet vilken roll vi har tillskrivit dem i efterhand. Bilden ni ser på Facebooksidan är Jean Auguste Dominiques hyllning till Homeros från 1827 som idag hänger på Louvren. En ängel ger honom en gloria, vid hans fötter sitter Iliaden och Odysséen i fysisk form som två kvinnor. Herodotos, Sofokles, Aesop, Alexander den Store, Moliere, Rafael, Mozart och Shakespeare ingår i den skara som kröner Homeros till kung över allt berättande. Ta inte i så att du spricker, Jean Auguste, vill man säga.Men visst. Den västerländska litteraturen börjar med Homeros och i dennes två epos hittar vi mycket av det material som gång efter annan allt sedan dess har idisslats på nytt. Bra grejer är det dessutom.I hundratals år har forskningen om Homeros, den homeriska frågan kallad, försökt komma till botten med vem Homeros var, om Homeros ens fanns och hur dessa otroliga epos kom till. Vi tar er med genom århundradena i denna holmgång. Varmt välkomna!Litteraturlista (bl a):Linnér, Sture, Homeros, [Ny utg.], Norstedt, Stockholm, 1989Homeros, Iliaden, Natur och kultur, Stockholm, 1999Henrikson, Alf, Antikens historier, Bonnier, Stockholm, 1958Hägg, Göran, Världens litteraturhistoria, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2000 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uden titel
Uden titel: #27 Med Signe Amtoft om Iliaden i det rosenfingrede daggry

Uden titel

Play Episode Listen Later Sep 1, 2022 27:11


I den tidlige morgen ved Svanemøllen Strand mødes Caspar med forfatteren, radioværten og tidligere fodboldvært Signe Amtoft for at snakke om Homers Iliade; om det realityagtige ved de græske tragedier og om hvordan den ældste litteratur stadig kan lære os meget om at være menneske i dag, og måske allervigtigst: at vi hverken er specielle eller alene med vores problemer. Vært og tilrettelægger: Caspar Eric. Gæst: Signe Amtoft. Speak: Marianne Germer. Optagelse: Anne Jeppesen. Redaktør: Hanne Budtz-Jørgensen. Redaktion: Nina Vadsholt. Produceret for DR af Munck Studios København.

Skeveriet Podcast
Den Trojanska Gåtan (Remake) - Avsnitt 14 & 15

Skeveriet Podcast

Play Episode Listen Later Aug 22, 2022 98:03


I veckans avsnitt av Skeveriet blickar vi tillbaka på "Den Trojanska Gåtan", dubbelavsnittet vi valt att slå ihop till ett avsnitt, där Alex och Charlie pratar om Homeros episka dikt Iliaden, det första litterära verket i Europa någonsin. Och hur det Trojanska Kriget blandar gudar och mytologi med människor och historia. Är historien bara en myt eller finns det historiska bevis? Vad hände i slutet av Bronsåldern? Och fanns verkligen Hector, Paris, Helen eller Akilles? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

OBS
Inte ens de döda kropparna får vila

OBS

Play Episode Listen Later Jun 22, 2022 9:51


Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi. Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det att vara med de döda i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså Räkenskapens stund, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte och en rätt behandling av de döda blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.Kristoffer Leandoer, författare

Mytologipodden
Odysséen

Mytologipodden

Play Episode Listen Later May 30, 2022 102:24


I Mytologipodden utforskas hela världens mytologier: skapelsemyter, gudar, varelser, händelser, universella teman, arketyper och artificiella mytologier inom populärkultur. Den sista måndagen i månaden släpps ett nytt avsnitt där Eric och Lee turas om att välja ämne.Dags för del två i vårt samarbete med Poddius Castus - en podd om antiken. Vi har tidigare gästat dem och pratat om Iliaden - nu är det dags för "uppföljaren" Odysséen som kretsar kring krigarhjälten Odysseus hemkomst till sin familj efter kriget i Troja. Hemfärden var minst sagt inte helt enkel och med Odysseus långa frånvaro blir tillvaron hemma för hans fru Penelope och son Telemachos inte längre hanterbar. Men så går det när det är över 100 friare på plats och snyltar beter sig dåligt. Gudar, nymfer och monster spelar såklart en stor roll i Homeros Odysséen. Vi tar hjälp av antikvetarna Hanna och Angelica från podcasten Poddius Castus och tar oss igenom denna odyssé - från början till slut.Poddius CastusLyssnaFacebook | Poddius CastusInstagram | @PoddiusCastusKontakt: poddiuscastus@gmail.com__________________________www.mytologipodden.comFacebook | @mytologipoddenInstagram | @mytologipoddTikTok | @mytologipodden__________________________Lista med källor, länkar och tips finns på vår hemsida under fliken "Bibliotek".__________________________Musik- Jade by Scott Buckley - https://www.scottbuckley.com.au/Licensed under Creative Commons BY Attribution 4.0 Licensehttp://creativecommons.org/licenses/by/4.0/- Skaga by Alexander Nakarada - https://www.serpentsoundstudios.com/Licensed under Creative Commons BY Attribution 4.0 Licensehttp://creativecommons.org/licenses/by/4.0/__________________________OmslagsbildLee W Lundin https://leewlundin.com/TeckensnittCaesar Dressing Regular by Open Window - https://www.1001fonts.com/caesar-dressing-font.html Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poddius Castus – En podd om antiken
35. Iliaden – Med Mytologipodden

Poddius Castus – En podd om antiken

Play Episode Listen Later May 1, 2022 89:31


Homeros episka diktverk Iliaden är ett av de mest kända litterära verken som bevarats från antiken. Det förtäljer historien om den episod under det trojanska kriget då hjälten Akilles drog sig undan från stridigheterna, ett val som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser för samtliga involverade. Tillsammans med Eric och Lee från Mytologipodden tar vi oss an detta epos och redogör för dess handling, sång för sång.   Glöm inte att också följa Mytologipodden för framtida överraskningar! Finns där poddar finns.

OBS
Gråterskorna på Balkan och vid berättelsernas början

OBS

Play Episode Listen Later Mar 30, 2022 9:56


Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Boe. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä The Storyteller berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena auli förklarar i The Oral Women Poets of the Serbs, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus. Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var dess bålverk och murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, den gudaliknande Paris. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde tjugo år tidigare med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy Vulovic

OBS
Henrich Schliemann och samtiden: Bland tempel och tält i Aten

OBS

Play Episode Listen Later Jan 26, 2022 10:30


Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

Oedipus 1-150 Oplaesning
Iliaden 22 v. 1-166 + 188-375

Oedipus 1-150 Oplaesning

Play Episode Listen Later Oct 26, 2021 31:12


Indlæst tekststykke til brug i oldtidskundskab.

Skeveriet Podcast
14. Den Trojanska gåtan - Del 1

Skeveriet Podcast

Play Episode Listen Later Sep 27, 2021 45:25


I dagens avsnitt pratar Alex och Charlie om Homeros episka dikt Iliaden, det första litterära verket i Europa någonsin. Och hur det Trojanska Kriget blandar gudar och mytologi med människor och historia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Oedipus 1-150 Oplaesning
Iliaden 6.sang

Oedipus 1-150 Oplaesning

Play Episode Listen Later Sep 23, 2021 25:39


Indlæste stykker af Iliaden til brug i oldtidskundskab.

Oedipus 1-150 Oplaesning
Iliaden 3.sang v 1-95 indtalt

Oedipus 1-150 Oplaesning

Play Episode Listen Later Sep 23, 2021 14:25


Her indlæses Iliadens 3.sang med lidt baggrundsinfo og forklaringer til brug i oldtidskundskab.

Oedipus 1-150 Oplaesning
Iliaden 1. sang af Homer

Oedipus 1-150 Oplaesning

Play Episode Listen Later Sep 1, 2021 37:49


Indlæst til hjælp for mine elever i oldtidskundskab inkl lidt baggrundsviden til forståelse.

Nasjonalbiblioteket
Gjenhør: Ole Robert Sunde leser Johan Borgen - Del 1

Nasjonalbiblioteket

Play Episode Listen Later Jun 29, 2021 66:59


«Det første kapitlets utlegging av den kristianiensiske overklassefamilien – og alle dens medlemmer som lar seg bli tatt ved nesen av Lillelord, utenom stuepiken Lilly som gjennomskuer ham – minner svakt om åpningen til det gamle greske eposet Iliaden». Ole Robert Sunde har lest Johan Borgen og skriver om å bli forført av skiftende sinnsstemninger. I forbindelse med at Nasjonalbiblioteket lanserer neste bok i serien «Fortidens folkelesning» med Pedro Carmona-Alvarez som leser Tor Jonsson, gjenpubliserer vi de tidligere foredragene i serien gjennom sommeren. Under fanen «Fortidens folkelesning» inviterer Nasjonalbiblioteket til et møte mellom en leser av i dag og et forfatterskap av eldre årgang, som i sin tid var utbredt og toneangivende, men som ikke lenger leses like mye. Har bøkene fortsatt appell? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

leser borgen gjenh iliaden pedro carmona alvarez ole robert sunde
OBS
Iliaden måste bli en fredsappell – Om Willy Kyrklund och antiken

OBS

Play Episode Listen Later Jun 16, 2021 10:45


Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Kjente bøker på 4 minutter
"Iliaden" av Homer

Kjente bøker på 4 minutter

Play Episode Listen Later Apr 28, 2020 4:04


Pest og krig har fungert i litteraturen siden dag 1.

Svegot Plus
Smakprov: Iliaden - Europas första och bästa bok

Svegot Plus

Play Episode Listen Later Jan 29, 2020 4:12


Hela podcasten publiceras den 30 januari på www.svegot.se - teckna en prenumeration nu på www.svegot.se/plus så kan du lyssna på den (och många andra poddar från Svegot Plus)Jalle Horn och Christoffer Dulny samtalar om det första europeiska litterära verket, Iliaden. Samtalet berör myterna om det trojanska kriget, bokens handling och teman samt författaren Homeros. Särskild vikt läggs vid det storslagna, vackra och djupt mänskliga perspektivet i Iliaden. Iliaden är nämligen en bok om krigisk ära men också om sorg, mänsklig insikt och förståelse för sin fiende.

Svegot Plus
Om Iliaden - Europas första och bästa bok

Svegot Plus

Play Episode Listen Later Jan 29, 2020 75:26


Fortiden Demrer
Iliaden - 750 fvt. med førsteamanuensis Ingvar Maehle

Fortiden Demrer

Play Episode Listen Later Oct 15, 2019


Få av oldtidens litterære verk har hatt like stor inflytelse som Iliaden. Iscenesatt under trojanerkrigen, tar dette episke diktet for seg flere dramatiske hendelser som tar sted i det niende året av konflikten. Dette episke diktet er starten til vestlig litteratur, karakterene vært en inspirasjonskilde i nesten 3000 år og markerer avslutningen av mørkealderen etter bronsealderkollapsen. Med i studio for å diskutere Iliaden er Olav Wiedswang, Øyvind Skartveit, Stein Erik Storesund, Håkon Sørgaard og Ingvar Maehle, førsteamanuensis i antikkens historie ved universitetet i Bergen.

Great Books
Great Books #1 Homeros: Iliaden

Great Books

Play Episode Listen Later Sep 26, 2019 59:04


Simon chippen Svensson och Erik Sandelin ska läsa alla klassikerna. Detta första avsnitt handlar om första boken på listan Illiaden av Homeros. Iliaden är full av våld, namn men även lite klassisk slapstick.

Great Books
Great Books #1 Homeros: Iliaden

Great Books

Play Episode Listen Later Sep 26, 2019 59:05


Simon chippen Svensson och Erik Sandelin ska läsa alla klassikerna. Detta första avsnitt handlar om första boken på listan Illiaden av Homeros. Iliaden är full av våld, namn men även lite klassisk slapstick.

OBS
Bland tempel och tält i Aten

OBS

Play Episode Listen Later Aug 27, 2019 10:30


Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis. Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag. Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask. Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram? Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila. Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache. Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien. Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi. Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken. Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar. Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit. Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit. Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den. I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem. Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält. Jan Henrik Swahn, författare

OBS
Extremhögern försöker kidnappa antiken

OBS

Play Episode Listen Later Jun 12, 2019 10:15


Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem. De är stora, det är sant, men de är människor som vi. Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas La Querelle des Anciens et des Modernes striden mellan de gamla och de moderna. Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault. Två läger bildades: Les Modernes, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna Les Anciens där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade och god smak var synonym med den klassiska traditionen. Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, Volksgeist. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar särskilt tyskar. Arma Hellas! Sörj inte bekymrat! Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne! Bara du sjöng i musernas gudaskaror, Bara du härskar i människornas bröst! De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt. Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat Vi är alla greker ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen. Ger hon dig inga [kyssar], så ta! Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: Du stygge! men att besegras hon själv önskar i striden ändå. Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius Konsten att älska till Donald Trumps mera prosaiska yttrande Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens. (I am automatically attracted to beautiful women I just start kissing them. I dont even wait). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken Not all dead white men (Inte alla döda vita män) från 2018. Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa. Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i logos, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus. Även den ny-manliga gruppen pick-up artists, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras. Månen såg det hända men vände bort sin blick Bortom skydd från stjärnor Jag vet, jag vet stjärnorna skiter väl i mig Nattens sista timme Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment: Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare. Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook som för övrigt grundats av hennes bror. Anna Blennow, latinforskare  Litteratur: Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687. Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714. Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912. Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822. Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977. Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018. Jenny Wilson, Trauma, 2019. Sapfo, diktfragment 168 B.

Storytelpodden
Vrede och andra förbjudna känslor och intervju med Johanna Frid

Storytelpodden

Play Episode Listen Later Apr 15, 2019 56:16


Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Historie med Hauberg
Iliaden fortalt af Stefan Bang

Historie med Hauberg

Play Episode Listen Later Feb 18, 2019 42:29


Storslåede helte, kloge gudinder og blodige kampe om magt og ære. Iliaden har det hele. Her fortæller cand. mag. i klassisk græsk Stefan Bang om Homers storværk, der skildrer den trojanske krig og alle dens skæbner.

Historie med Hauberg
Iliaden fortalt af Stefan Bang

Historie med Hauberg

Play Episode Listen Later Feb 18, 2019 42:29


Storslåede helte, kloge gudinder og blodige kampe om magt og ære. Iliaden har det hele. Her fortæller cand. mag. i klassisk græsk Stefan Bang om Homers storværk, der skildrer den trojanske krig og alle dens skæbner.

OBS
Poesins metaforer 2: Havsvågen

OBS

Play Episode Listen Later Dec 11, 2018 9:27


Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss: aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar. Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. Havets väldiga ryggar. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant breda ryggar, på grekiska eurea nta thalasss. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: just så, just så är det, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk. Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. Havets väldiga ryggar. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är en överflyttning av ett namn som tillhör något annat. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. Lejonet Achilles störtade fram. Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, lejonet Achilles. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller konstigt. En lyckad sådan bild förändrar det invanda. Så kan vi också förstå havets väldiga ryggar. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet för ögonen på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar. Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden havets väldiga ryggar härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss. Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. Havets väldiga ryggar sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. O, skriver en finlandssvensk poet, att dansa i glasgröna vågor Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar. Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. Havet, säger den finlandssvenska poeten igen, är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro. Jag vill ändå tro att orden om havets väldiga ryggar vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.   Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder; och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinne Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna havets böljande ström tvättar bort smutsen och förfriska[r] jämväl deras sinne. I det grekiska originalet heter förfriskat sinnet anepsychthen filon tor. Ordet som betyder sinne betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet förfriskats, anepsychthen. I ordet hör vi psych, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt psyke, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen upp-livats, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv. Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psych mer entydigt pekar åt den ena betydelsen liv och själ och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen. Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger och man måste nästan sjunga det: O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp! I den främmande bilden av havets väldiga ryggar finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje. Johan Tralau, professor i statsvetenskap och författare till böcker om grekisk kultur   Litteratur Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014. Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014. Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

P1 Kultur
Falsk identitet-regissören står mitt i samtiden och Länsteatrarna under press

P1 Kultur

Play Episode Listen Later Dec 11, 2018 53:30


Ny säsong av spionserien Falsk identitet P1 Kultur har träffat regissören Éric Rochant. Många av landets Länsteatrar vittnar om kärv ekonomi vad blir den konstnärliga konsekvensen? På lördag är det svensk premiär för säsong 4 av den franska spionserien Falsk identitet på SVT. P1 Kultur har träffat regissören Éric Rochant, som alltid försök placera serien mitt i samtiden den nya säsongen utspelar sig därför i Moskva. Att döda en teater under den rubriken skrev frilansande skådespelaren Anna Lyons ett inlägg på sociala medier i höstas. Orsaken var att Örebro länsteater just varslat halva den konstnärliga ensemblen. P1 Kulturs reporter Helene Alm undersöker i ett långt reportage hur den allt sämre ekonomin påverkar länsteatrarna runt om i landet. Även om de inte är döda än, är det många som framstår som rejält utsvultna. Den här veckan ägnar sig OBS åt poesins metaforer. Den grekiske skalden Homeros är berömd för sina omsorgsfullt utarbetade liknelser. Men i hans epos Iliaden och Odyssén hittar man också slagkraftiga metaforer inte minst om havet. I dagens essä dyker Johan Tralau ner i en av dem och vågen för honom hela vägen upp till Finska viken. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Nasjonalbiblioteket
Ole Robert Sunde Leser Johan Borgen -del 2

Nasjonalbiblioteket

Play Episode Listen Later Sep 28, 2018 39:27


«Det første kapitlets utlegging av den kristianiensiske overklassefamilien – og alle dens medlemmer som lar seg bli tatt ved nesen av Lillelord, utenom stuepiken Lilly som gjennomskuer ham – minner svakt om åpningen til det gamle greske eposet Iliaden». Ole Robert Sunde har lest Johan Borgen og skriver om å bli forført av skiftende sinnsstemninger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

leser borgen iliaden ole robert sunde
Nasjonalbiblioteket
Ole Robert Sunde leser Johan Borgen - del 1

Nasjonalbiblioteket

Play Episode Listen Later Sep 28, 2018 66:59


«Det første kapitlets utlegging av den kristianiensiske overklassefamilien – og alle dens medlemmer som lar seg bli tatt ved nesen av Lillelord, utenom stuepiken Lilly som gjennomskuer ham – minner svakt om åpningen til det gamle greske eposet Iliaden». Ole Robert Sunde har lest Johan Borgen og skriver om å bli forført av skiftende sinnsstemninger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

leser borgen iliaden ole robert sunde
Lyd fra NorS
Kalevala – et verdensklasseværk

Lyd fra NorS

Play Episode Listen Later Sep 24, 2018 60:55


I dette foredrag fortæller lektor Erik Skyum-Nielsen om det finske nationalepos "Kalevala" som er oversat til mere end 60 sprog, og som i 2017 udkom i en ny udgave på dansk. I den nye udgave har Erik Skyum-Nielsen oversat 23. sang som i tidligere oversættelser har været udeladt, da den har været regnet som en slags ammestuesnak.I foredraget fortælles der om hvordan sangen tværtimod er vigtig som et indblik i kønsroller og magtforhold, men også om hele værket som eksempel på mundtlig 'formeldigtning'. Der fortælles også om tilblivelsen frem til første udgave fra 1835 og den endelige udgave fra 1849, og der sammenlignes med Iliaden og Odysseen. Til sidst diskuteres det om der kan ses noget særligt nordisk i "Kalevala".

finland litteratur finsk kalevala odysseen iliaden erik skyum nielsen nationalepos
Kongerækken og Politiken
Gamle grækere #1: Homer

Kongerækken og Politiken

Play Episode Listen Later Oct 15, 2017 31:32


Omkring 700-tallet f.Kr.Vi ved faktisk ingenting om Homer, og måske har han aldrig eksisteret. Men den episke digte Iliaden og Odysseen, som Homer har fået æren for, dannede bagtæppe for den græske kultur.’Gamle grækere’ er en serie fra Politiken Histories podcast Kongerækken.

Aristokraterna -  En podcast
#35 Hjältens resa eller Färdigpaketerad Wonder Woman

Aristokraterna - En podcast

Play Episode Listen Later Sep 21, 2017 48:12


Hur ser hjältens väg ut egentligen? För att få någon form av svar diskuterar vi vad som är och definierar en hjältes väg. Det blir lite slängar mellan klassiska verk som Iliaden och Odysseen till våra moderna ikoner som Stålmannen, Batman och Luke Skywalker. Under tiden kommer vi också in på ifall superhjältefilmernas tid är över och varför de alltid riktar sig mot “normies”, att Robin Hood var mer koncept än man och att arketyper är bra saker. Följ oss gärna på: Facebook: www.facebook.com/aristokraterna Twitter: www.twitter.com/aristokratpod (@aristokratpod) Blogg: www.aristokraterna.com Podcasten finns på Itunes! Prenumerera gärna, ge den en rating och skriv en recension. Vi finns tillgängliga på Podcast Republic och Podcast Addict samt på Stitcher Ni kan även maila oss på: kontakt@aristokraterna.com

Den Nordiske Odyssé
Den Nordiske Odyssé - Episode 10:12 "Tour de Telemachos"

Den Nordiske Odyssé

Play Episode Listen Later Jun 2, 2016 36:05


Odysseus løber altid med al opmærksomheden, men Odysseen handler faktisk om mere end ham. I denne episode får sønnen Telemachos sin retmæssige plads i rampelyset, når vi følger i hans hestevognshjulspor tværs over Sjælland. Desuden skal vi til Gotland hvor der bor orakler og fajakker, og hvor der står en ældgammel billedrune med hele Iliaden indhugget! Tilrettelæggelse: Rikke Houd, Jón Hallur, Morten Bønke og Emil Rothstein-Christensen

Vetenskapsradion Historia
Vraken vid Grand Hôtel

Vetenskapsradion Historia

Play Episode Listen Later Jan 19, 2012 24:25


Åren kring 1600 var örlogsvarvet på Blasieholmen Sveriges största arbetsplats. Här byggdes bland annat Vasaskeppet och här lades grunden för den svenska stormakten. Nu gräver marinarkeologerna fram fynd som ger en ny och mer detaljerad bild av platsen. - Vi har hittat resterna av fyra skepp som kan ha byggts på örlogsvarvet här, och dessutom mängder av vardagsföremål och verktyg, berättar Jim Hansson, marinarkeolog och projektledare vid utgrävningarna på Blasieholmen. I programmet berättas också fåglarnas tidigare okända roll i det antika diktverket Iliaden. Tidigare forskare har inte nämnvärt brytt sig om Homeros skildringar av örnar, tranor och pilgrimsfalkar, men genom att kombinera ornitologi och antikvetenskap kan forskaren Karin Johansson nu visa att fåglarna spelade en central roll för antikens greker. - De ger ledtrådar till hur vi ska läsa Iliaden, och berättar om hjältarnas känslor och gudarnas gunstlingar, säger hon. Programledare är Tobias Svanelid.

Vetenskapsradion Forum
Fyllehistorier och boktips inför sommaren

Vetenskapsradion Forum

Play Episode Listen Later Jun 21, 2010 24:29


Att berätta fyllehistorier är något som hör ungdomen till. Pinsamma anekdoter om hur man kräkts på den snygga tjejen eller gjort bort sig inför chefen i berusat tillstånd kan tyckas trivialt eller kanske studentikost. Men de här historierna kan säga mycket om sin samtid, enligt etnologen Susanne Waldén som nyligen disputerade på en doktorsavhandling om fyllehistorier. Berättelserna innehåller nämligen provokationer mot olika regler för hur vi bör bete oss, de utmanar tidens auktoriteter och de rymmer ofta varnande budskap. Dessutom bjuds det på boktips inför sommaren. I Vetenskapsradion Forums traditionsenliga bläddrande i böcker att ta med sig till hängmattan, hammocken eller den uppblåsbara badmadrassen tipsar Tobias Svanelid och Urban Björstadius om allt från vetenskapliga modeböcker till göteborgiana och Homeros på nysvenska. De böcker som nämns i programmet är: Iliaden. En cover av Dimitrios Iordanouglou Rolandsången i översättning av Jens Nordenhök Rolandsången i översättning av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt Inte bara mode av Tonie Lewenhaupt Modets metamorfoser av Lizette Gradén och Magdalena Peterson McIntyre (red) Färgen gör människan av Maja Jacobson Mellan konsten och publiken av Göran Ståhle Om betydelsen av böckers utseende av Kristina Lundblad Tyska minnesgemenskaper av Sture Packalén Göra ont. Litterär metafysik av Anders Johansson Göteborg utforskat av Helena Holgersson, Catharina Thörn, Håkan Thörn och Mattias Wahlström (red) Programledare är Urban Björstadius.