Podcasts about Aase Berg

I nya dokumentären Sanna från Nablus får vi följa Sanna som arbetar som specialpedagog i en Stockholmsförort samtidigt som hennes släktingar dör i kriget i Gaza. P1 Kulturs Lisa Bergström har träffat filmaren Maj Wechselmann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. BJÖRN CARLBERG LÅTER DOCKORNA TALABjörn Carlberg, känd för dockorna i ”Operation Klotty” på SVT, åker i veckan ut på Sverigeturné med föreställningen ”Peptalk” som gått för utsålda hus på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. I centrum står ”den lätt misslyckade patriarken” Tord som tillsammans med inbjudna gäster vill skingra tankarna från vardagens vedermödor. Björn Carlberg (och Tord) gästar P1 Kultur.”CAPTAIN AMERICA” ÄR TILLBAKA – MEN HUR MÅR SUPERHJÄLTEN 2025?I dag är det biopremiär för ”Captain America: Brave New World. Men hur funkar scenariot i en tid som denna? Möt filmikonen Harrison Ford som spelar president/monster i nya filmen. Och hör vår filmkritiker Måns Hirschfeldt.LIVELY VS. BALDONI – HOLLYWOODGRÄLET SOM ALDRIG TAR SLUTKonflikten mellan skådespelarna Blake Lively och Justin Baldoni, som spelar mot varandra i filmen ”Det slutar med oss”, uppdagades redan under pressturnén i augusti 2024. Blake Lively har berättat att hon känt sig trakasserad av Justin Baldoni under filminspelningen. Sedan dess har de två skådespelarna stämt varandra i ett slags korseld. P1 Kulturs filmreporter Emma Engström reder ut turerna i den uppmärksammade och utdragna Hollywoodkonflikten.ESSÄ: MED HÄSTAR OCH UNDERSTÄLL TAR VI OSS AN APOKALYPSENKylan är underskattad, både som hot och som välgörare. Författaren och litteraturkritikern Aase Berg reflekterar över allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning. Följ med ut i kylan...Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Många ugglor fångar sitt byte med enbart hörseln. Aase Berg reflekterar över en annorlunda fågel, domesticerade djur och vilda människor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vaknar av gny och krafs vid sängkanten. Det är hundvalpen som vill ut. Klockan är fem på morgonen. Vi smyger ut på tomten. Det är sommar och solen har börjat värma bort daggen i gräset, men det brukar ändå kännas som natt vid den här tiden, eftersom det är så overkligt lugnt.Men så är det inte nu: en koltrast smattrar fram sitt ettriga varningsläte, det bara pågår, den vägrar sluta. Åsynen av mig och hunden brukar sällan utlösa sådan hysteri. Nej, det aggressiva tjattret betyder att kattugglan är här. Jag tittar upp mot gästhusets tak och där sitter den alldeles stilla under skorstenskåpan. Den får precis plats, och plåtens rundning följer ugglans huvud. Där slipper den attackerna ovanifrån, inga utfall från irriterande trastar, även om själva lätet ändå måste vara plågsamt för den här tysta aristokraten bland rovfåglar.Att ugglor kallas för The wolves of the sky är inte taget ur luften. De är ulvar i fårakläder, bland annat på grund av sättet att flyga. De smeker sig fram mellan träden, passerar som skuggor bara, ljudlöst fluff. Andra fåglars fjädrar har hullingar som ger friktion, det är därför flaxandet låter. Gamarna är värst, de väsnas till och med när de glidflyger. Det gör inte ugglor, eftersom deras fjädrar är specialkonstruerade för att motverka vingturbulensen.Dessutom har de närmast öververklig ljudkänslighet, eller, om man så vill: musikalitet. Hela ugglans ansikte är uppbyggt som ett öra, en parabol, med upp till sju sorters fjädrar av olika textur som får ljudet att passera på specifika sätt, och många ugglor fångar sitt byte med hjälp av enbart hörseln.Att ugglorna är så olika alla andra fåglar är nog skälet till att vi ser dem som något mer än fjäderfän, som nåt slags mystiska nattspöken som smyger genom luften på vingar av tyst sammet.Men samtidigt ser de så absurda ut, rentav löjliga, med sina stora, stirrande ögon. Ugglorna roar oss med sin gravallvarliga humor, med sin bistra uppsyn, eller ibland ett förvånat ansiktsuttryck. Särskilt hornugglan har en kronisk min av att bli tagen på bar gärning med förbjudet fuffens.Min hundvalp är också på sätt och vis en ulv i fårakläder. Fast ändå inte – på en skala där man genetiskt rangordnat vilka hundraser som står närmast vargen, ligger min hund nästan längst bort. Svårdresserade hundar som vägrar fjäska och har hög integritet, de liknar vargen mest.Den här forskningen är väl inte hundraprocentigt belagd, men om den stämmer är den överraskande. Det är alltså inte de innerstadsinavlade soffpotatisarna med platt tryne eller såna där pomeranier som man nästan kan köpa i leksaksaffären som är mest avlägsna från sina vargsläktingar. Istället kan min mini-aussie placeras som vargens motpol, troligen på grund av vallhundsgenerna: hon är av en arbetande ras som blixtsnabbt fattar det jag lär henne, och det är enkelt att möta hennes blick i samförstånd eftersom hon har ljusa, blå ögon. Kommunikationen med hundföraren, den har avlats fram genom generationer, mer eller mindre hos olika hundraser. Att samarbeta med människor, det fixar ingen varg.Vallhundar kan verka milda till sinnet, men deras nippriga impulsivitet är farlig på sitt sätt. Man ska passa sig för att avla fram blandrasvalpar mellan till exempel bordercollie, som är superhispigt signalkänsliga, och stora men jämförelsevis trögtänkta vakthundar typ rottweiler. Överreaktioner och oförutsägbara aggressioner är det sista man vill ha. I de banorna tänker jag också när jag tittar på fotot av författaren Jennifer Ackerman och den gigantiska lappugglan Percy. Det finns i slutet av Ackermans bok What an Owl Knows, en som trots titeln handlar mer om vad forskarna inte vet om ugglor. Bilden är tagen av fotografen Sofia Runarsdotter, och mötet inträffade på Skansen, vilket ger fotot ett drag av oskuld. Jennifer ler lyckligt och Percy poserar med outgrundlig uppsyn vid hennes sida, och här blir hans storlek uppenbar – hans ansikte är betydligt större än hennes, hans axlar – eller vad man ska kalla dem – är nästan lika breda som en människas. Visserligen är det en illusion, ugglor väger inte särskilt mycket, det är fjädrarna som får dem att se stora ut. Men ändå. Och Percy har nästan ett mänskligt ansikte, med sina för fåglar så unika, framåtvinklade ögon och sin lilla, näsliknande näbb. Percy ser relativt beskedlig ut på fotot, men Ackerman iakttar hur hans pupiller vidgas till svarta avgrundshål när skötaren matar honom med möss.Det mesta är fortfarande okänt om ugglornas varseblivning, och mystiken har gjort dem till symboler för visdom, men också för död och onda förebud. Plus att de ofta infantiliseras, som motiv på bebisfiltar och i barnböcker. Min personliga favorit fjällugglan, eller snöuggla eller harfång som den kallades förr, den påminner inte så lite om Tove Janssons hatifnattar, en vit svampliknande plopp som gärna befinner sig på marken.Ugglor är både söta, konstiga och skrämmande. Deras beteenden är ovanligt svåra att avläsa. Ackerman skriver om en forskare som får se ett filmklipp med ett barn som kramar en påstått tam fjälluggla. Forskaren studerar fågelns stillsamma och subtila kroppsspråk och säger förskräckt: ”Den där ugglan är såhär nära att slita ansiktet av barnet”. Förgulligandet är ett sätt att avdramatisera det oroande draget hos ugglan.Men när den blodtörstiga varelsen inte längre behöver tänka på att överleva – vad händer då? Skansenugglan Percy har faktiskt en rätt avancerad historia – det var han som rymde ur voljären år 2022, men fångades in igen efter en vecka. Eller lät hans sig fångas? Bytte han tillbaka friheten mot bekvämlighet? Det var förvånansvärt enkelt att locka hem honom. Han var tränad på att komma på kommandot av en visselpipa.Djurarter kan domesticeras, enskilda djurindivider kan tämjas. Även om min hundvalp jagar myror och vårtbitare med stor entusiasm, så kommer hon, när hon växer på sig, troligen inte att käka upp mina hönor. Ett lojalt flockdjur äter ingenting som tillhör familjen.Åtminstone inte när flockledaren tittar på. Ulven i fårakläder är granne med ögontjänaren, och i grunden är min hundvalp fortfarande ett rovdjur. Som det heter i sången: Dina blåa blåa ögon/ och din svarta lilla själ/ jag gick på en nit igen/ fast jag kände dig så väl.” Kan jag lita på vallhundens oskyldigt ljusblå blick? Människosläktet har i alla fall aldrig helt litat på ugglan. I tidiga Mellanösternreligioner associeras hon med Lilith, Adams första fru, som lämnade Paradiset och enligt vissa myter slog sig ihop med ängeln Samael, även känd som mörkrets furste. Och varför skulle man lita på ett djur när man inte ens kan lita på sig själv? Människan är människans varg, vacker men bedräglig. Det som lurar i botten på Percys svarta pupiller kan mycket väl vara min egen spegelbild. Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturJennifer Ackerman: Waht an owl knows. Center Point, 2023.

Niels Fredrik Dahls Fars rygg tecknar ett starkt porträtt av en far som han egentligen vet mycket lite om - hur skapade han den berättelsen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "En makalöst bra roman" utropade kulturredaktionens litteraturkritiker Lina Kalmteg när hon recenserade "Fars rygg" i Kulturnytt och hon är inte ensam – kritiker har lovordat den både i Norge och Sverige och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Vad tror författaren själv om mottagandet av romanen och varför ville han skriva om sin döda far? Niels Fredrik Dahl gästar dagens P1 Kultur.INGMAR BERGMANS "SKAMMEN HAR BLIVIT TEATERI helgen var det premiär för "Skammen" på Dramaten i Stockholm, en uppsättning som regisserats av Dramatens chef Mattias Andersson och som bygger på Ingmar Bergman långfilm "Skammen" från ¨1968. Hur har flytten från filmduken till scengolvet fungerat? P1 Kulturs Jenny Teleman var med på premiären150-ÅRINGEN HANDARBETETS VÄNNER OCH FRAMTIDEN1874 bildades Handarbetets vänner, en förening som bildades för att värna det textila hantverket, men också för att ge kvinnor som kunde brodera, väva och sy möjligheter till egen försörjning. Förra året öppnade utställning om föreningens 150 år – den har öppet till 22 februari – men till jubileet publicerades också boken ”En textil historia – Handarbetets Vänner” (redaktör Bo Madestrand). P1 Kulturs Nina Asarnoj har besökt Sveriges anrikaste textilinstitution på Djurgården i Stockholm. Vilken roll kan Handarbetets vänner spela idag?RADIOESSÄ: AASE BERG OM UGGLORS SÄTT ATT VARA I VÄRLDEN”Ugglorna är inte vad de verkar” lyder en klassisk formulering från tv-serien Twin Peaks. Författaren och kritikern Aase Berg reflekterar i dag över en annorlunda fågel, domesticerade djur och vilda människor.Programledare Thella JohnsonProducent Maria Götselius

Charlotte ger sig in i veckans stora kulturbråk och har med sig personligt material från 2003. Sebastian är skogsmulle i Gina Tricot Forest. Veckans ord är dagbok och greenwashing. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Även om man kunde få AI att på styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga hysterikor. Eller? Aase Berg funderar över gamla och nya vaxdockor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zombierna ryter och rosslar, smackar och slaskar när de sliter köttslamsor ur ännu levande människokroppar. Det är jag och min dotter som tittar på teveserien The Walking Dead (som sändes 2010-2022). Vi är nästan klara med elfte och sista säsongen. Vi brukar kolla ca fyra avsnitt på raken medan vi äter tacos framför teven. Det är ungefär den sämsta maten man kan inta till zombiefilm. Slafsig köttfärs glufsas medan de odöda på teven svullar i sig inälvor och river loss senor och muskler från sina offer.Det här är mer än bara osmaklig underhållning. Medan vi tittar pratar vi om gruppsykologi, sociologi och existentiella frågor. Serien är visserligen både äcklig och våldsam, men den innehåller också långa sekvenser av tystnad och tristess, där människor som försöker överleva zombieapokalypsen samlas i förfallna industrilokaler för att diskutera och praktisera samhällsbyggande och etik.Det är inte helt taget ur luften att odöda skulle kunna existera. Man anser nuförtiden att zombierna på Haiti helt enkelt har varit drogade, för att kunna användas som slavar. Om de mot förmodan nånsin har funnits, alltså.På senare år har det gjorts många forskningsexperiment för att framkalla skendöd, till exempel med svavelväte eller gift från den dödliga blåsfisken. Det tricksas också med olika typer av konstgjord koma, till exempel genom nedfrysning, en sänkning av ämnesomsättningen, inte olik den hos djur som går i dvala. Och det ligger massor av döda miljärdärer i frysboxar världen över och väntar på bättre tider.Tidigare decenniers nekronauter – alltså dödenforskare – de var ännu mer makabra än de samtida. Redan från 1700-talet sysslade de med galvanism, sprattlande döda grodor och återuppväckta avrättningsoffer, och den rätt perversa ryska patologen Sergej Brjuchonenko lyckades år 1925 hålla liv i hundhuvuden utan kroppar. Å andra sidan uppfann han samtidigt den första hjärt-lungmaskinen.Om zombies åtminstone har nån sorts realitetsanknytning, så är vampyrerna deras motsats. Även om man skulle lyckas förlänga telomererna, DNA-kedjans slutstycken, och på så vis öka den mänskliga livslängden, så är det långsökt att vi nånsin skulle kunna livnära oss på enbart blod. Vampyrer är framför allt estetiskt suggestiva: de är snygga och sexiga aristokrater.Men den mest intressanta frågan kring båda sorternas mytologiska monster är förstås: Var finns egentligen livet i en kropp?Jag tänker på det när jag öppnar praktverket The Anatomical Venus, med undertiteln wax, god, death and the ecstatic. Joanna Ebenstein, som bland annat grundade bloggen Morbid Anatomy, har skrivit texten. Men det är bilderna som är viktigast i den här boken, närmare bestämt foton av medicinska vaxfigurer. Här finns till exempel Venus från Medici avbildad: en ung, vacker kvinna i naturlig storlek, med glänsande ögon av glas och riktigt människohår. Hon ligger naken i en lidande pose på en rosa sidenmadrass. Alltså inte lidande som när man på riktigt plågas av fysisk smärta – hopkrullad, krampande. Nej, hon ligger sublimt utsträckt med madonnaliknande ansikte, och ger snarare uttryck för överjordisk självömkan, lite sådär Bergtagen-aktigt, typ när sjukdomar som tuberkulos upphöjs till ett suckande, flämtande och febrigt, närmast andligt och extatiskt hypertillstånd. Venus från Medici har en öppningsbar framsida, och kan plockas isär i sju anatomiskt korrekta lager. Längst in, i hennes livmoder, ligger ett litet foster.Hon tillverkades i Florens av Clemente Susini år 1782.En annan suggestiv vaxmodell är kvinnan med dissekerat ansikte där man kan lyfta bort den släta, sovande ytan och blotta ett kranium med ögonen kvar i globerna och pannbenet borttaget så att hjärnan syns. Det kastanjebruna håret växer ut ur huvudsvålen och ligger böljande över kudden – en enigmatisk blandning av helgonbild, plågad Jesus på korset, skönhetsdrottning och styckningsschema.Det finns många exempel på såna här försvarslösa kvinnodockor med minutiöst verklighetstrogna inälvor. De visades på museer och marknader men användes också vetenskapligt under 1700- och 1800-talet. Att dissekera människor var slabbigt och jobbigt och det rådde allmän brist på tillgängliga lik.Men lika mycket som medicinvetenskapliga och folkbildande hjälpmedel, är de mystiska och gåtfulla konstverk och fetischer.De känns kusligt levande, och steget är inte långt till automaten, en mytologisk livsform i gränslandet mellan liv och död som kanske ligger närmare an av vår tids stora samhällsfrågor, nämligen den om artificiell intelligens. Den tyska romantikern E T A Hoffmann skrev om en vacker, kall och konstig automat, en robotkvinna som han kallade Olimpia. Och när 1600-talsfilosofen René Descartes reste till drottning Kristina i Sverige ska han enligt myten ha släpat med sig en robotkopia av dottern Francine, som dog när hon var fem år.Det påminner om Guvernören i min och min dotters zombieserie, han som har kvar sin lilla flicka fastbunden, trots att hon har förvandlats och blivit en annan; vidrig och livsfarlig.Gemensamt för alla de här mytologiska kvinnofigurerna är att de står under minutiös kontroll av sin skapare, nämligen mannen. Ända in i inälvorna ska han styra och ställa, djupt in i hjärnvindlingarna, in till livmodern och, om möjligt, själen. Det är som när Pygmalion blev kär i sin skulptur som började leva, eller George Bernard Shaw lät Higgins uppfostra Eliza. Sen lånade Joseph Weizenbaum i sin tur Elizas namn till datorprogrammet han skapade på 60-talet. Hon var en av de första chatbotarna. En tidig AI, om man så vill.AI ger såklart stora möjligheter att uppfinna den behagfulla kvinnan. Som på sitt klokt moderliga sätt bemöter mannen med milt överseende och oändligt tålamod. Fantasin om henne går hand i hand med den koloniala drömmen om ett nytt slavsamhälle, där det finns gratis arbetskraft och lyckliga horor. För även om man kunde få AI att på allvar styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga bordelinebrudar och hysterikor. Eller? Visserligen är den artificiella intelligensen ytterst mänsklig, uppbyggd av den data vi har lämnat efter oss, men det är ju segrarna, männen, som har skrivit historien. Det är en enkönad robotslav vi håller på att skapa. Men tänk om jordmamman reser sig ur sin dvala och besegrar det patriarkat som en gång tystade henne. Tänk om den kåta, glada och tacksamma vaxhustrun som lyssnar, tröstar, lagar mat och alltid vill ligga i själva verket kommer att ta över och balla ur. Det är den skräcken man kan ana när de framgångsrika maktmännen inom vetenskap och techindustri varnar oss för undergången. Tänk om AI i själva verket är en monstruös hagga!Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturJoanna Ebenstein: The Anatomical Venus: Wax, God, Death & the Ecstatic. Distributed Art Publishers (DAP), 2016.

Åsa Fång spelar mamman med bipolär sjukdom i Next to normal på Malmö Opera. Hur gestaltar man mani och depressivitet i en musikal? Och vilket avtryck har psykisk ohälsa gjort i såväl klassisk musik som samtida popmusik? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. PSYKISK OHÄLSA I RAMADAN-TV-SERIERÅrets ramadan-tv-serier rullade igång i början av veckan – ett avsnitt per dag under hela fasteperioden – och även där syns en ökande trend att vilja diskutera psykisk ohälsa. Samtal med kulturjournalisten Sara Rifaat.ESSÄ: MÄNNEN VILL IN I INÄLVORNA OCH KONTROLLERA Artificiell intelligens ses som ett av samtidens och inte minst framtidens stora utmaningar och möjligheter. Men finns det inte någonting med delar av den robotiserade morgondagen som känns märkligt bekant? Aase Berg ser håglösa tv-zombier och anatomiska vaxdockkvinnor och funderar över männens behov av kontroll.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Den nobelpristippade sydkoreanska författaren Han Kang kommer snart till Sverige. Lundströms Bokradio lägger sig i framkant och bokcirklar om hennes nya roman Jag tar inte farväl. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag tar inte farväl är Han Kangs (född 1970) fjärde roman på svenska. Tidigare böcker är Levande och döda som kom 2016, Vegetarianen från 2017 och Den vita boken från 2019. Boken börjar med en dröm. Huvudpersonen Gyeongha befinner sig i ett snörikt landskap vid en sluttande bergssida täckt med tusentals svarta trästockar planterade i marken. Alla är lite böjda eller vridna, som om det var tusentals män, kvinnor och utmärglade barn som stod och kurade i snöfallet. Så inleds en suggestiv och poetisk berättelse som tar huvudpersonen till ön Jeju och tillbaka i tiden till koreahalvöns mörka historia. En massaker ägde rum på Jeju åren 1948-1949. Invånare och vänstersympatisörer gjorde uppror mot den kommande uppdelningen av Syd- och Nordkorea, protester som slogs ner av den koreanska armén och ledde till massakrer på civila. Omkring 30 000 människor massakrerades, ungefär 10 procent av befolkningen på ön, däribland många barn. Våra gäster är Agri Ismaïl som nyligen debuterade med romanen Hyper och skriver i Expressen, och Aase Berg, poet, författare och kritiker, hennes senaste bok heter Aases död.– Hon berör ofta väldigt mörka ämnen, som jag som läsare inte känner till. Det är ett kallt och distanserat våld men man känner alltid vikten av den koreanska historien, säger Agri Ismaïl i Lundströms Bokradio. – Jag tycker hon kan skriva så magiskt utan att bli flummig. Hon är gåtfull men med en otrolig nyanseringsförmåga och precision. Hon kan till och med skriva om drömmar utan att det blir tråkigt, säger Aase Berg.Jag tar inte farväl är översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Andreas Magnell (producent)

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Trött energi” av Aase BergDIKTSAMLING: Aases död (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Benoît Pioulard: PatterEXEKUTÖR: Benoît Pioulard

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi. Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift. Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas. Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic. Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

Igår kom beskedet att den ryska författaren Maria Stepanova får årets Bermanpris för sin roman "Minnen av minnet". Stepanova ser det historiska minnet som en viktig aspekt i Rysslands invasionskrig i Ukraina. Fredrik Wadström ringde upp Maria Stepanova som just nu lever i exil i Berlin.NY SKIVA: KELLERMANN & KARLSEN SPELAR TAKEMITSUGitarristen Jacob Kellermann och dirigenten Christan Karlsen har ofta formerat sig som en dynamisk duo i svensk klassisk musik. Nu har de tillsammans med BBC:s symfoniorkester och ytterligare ett par solister tagit sig an den japanska kompositören Toru Takemitsu på skivan Spectral Canticle. Sara Norling från Musikrevyn i P2 har lyssnat.KARIN MAMMA ANDERSSON OCH TAL R RIFFAR PÅ C F HILLS SJUKDOMSMÅLERIMånaderna innan den svenska konstnären Carl Fredrik Hill mot sin vilja internerades på en klinik i Paris 1878 på grund av sitt psykiska tillstånd hade han målat några av sina märkligaste bilder. På Malmö Museum finns 2600 av de som kommit att kallas "sjukdomsteckningarna". Just nu visas utställningen Runtom Hill, där konstnärerna Mamma Andersson och Tal R tagit sin utgångspunkt i Hills bilder. P1 Kulturs kritiker Mårten Arndtzén har varit där.PHILIPPE STARCK GÖR PATAFYSIK AV PARISJust nu visas utställningen "Paris est pataphysique" på Musée Carnavalet i just Paris. Det är den franska stjärndesignern Philippe Starck – framförallt en framstående industridesigner – som här träder in i patafysikens absurda och lekfulla värld. Karsten Thurfjell har träffat Philippe Starck.ESSÄ: BUNKERKÄLLAREN OCH GILLESTUGAN – MER LIKA ÄN MAN KAN TROFinns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Lever vi i relationer som befriar oss - eller stänger vi snarare in varandra och oss själva? Aase Berg läser Natacha Kampusch bok "10 år i frihet" och funderar på olika sorters fängelser.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok Tio år i frihet och funderar över män som stänger in kvinnor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-02-07.Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst i markplan, typ ett cykelställ.Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin från de dammiga damejeannerna. Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet. Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val än att dra från själva huset. Gillestugan var en mer rumsren parallell till källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för all del, konsumera porr.Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens heliga rum. Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor, gärna använder sig av bunkerliknande källare. I Sverige har vi ju sen några år tillbaka vår egen källarpsykopat: Bunkerläkaren. Hans offer har publicerat en bok och intervjuats i både Skavlan och på dagstidningarnas kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän, eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den totala kontrollens.Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen, både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar – för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig själva i ögonen.Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel. Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags sadistisk servicepersonal.Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut. Nu är det han som sitter inburad. Den här typen av brott är en mörk skrattspegel av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i högre grad sjunker in i depression.Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om livet efter rymningen. Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt samhälle.I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken – upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt, hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens lystna hetsjakt.Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i käftarna på den av samhället sanktionerade narcissismen, där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för egenintressen och sentimentalitet. Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som fasadborgerligt – han var proper och prydlig med välklippt gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över själva brottet.Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet. En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra – tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit så illa som hon påstod. Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och komplicerade, men de har inte försvunnit.Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen till den subtila och manipulativa.Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en labyrint.Aase Berg, poet och kritiker LitteraturNatascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer, Albert Bonniers förlag 2016.

Förlossningar kan medföra en smärta jämförbar med få andra upplevelser. Men hur vi ska se på denna smärta har förändrats genom historien. Helena Granström reflekterar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en smärta så intensiv att den lösgjorde sig från kroppen. Den hörde inte längre samman med det värkande köttet utan intog det som en vätska, flödade genom muskler och vävnader, trög och grym. Smärtan var en egen substans och allt jag kunde göra var att möta den som en sådan: Jag minns att jag föreställde mig att jag åt av den, sög den i mig med sugrör, tog tugga efter tugga av den med sked. Och jag minns också att jag i den stunden tyckte mig förstå hur tortyr kan fungera, varför intensiv smärta har förmågan att bryta ned jaget: inför det som nu vällde över min kropp var jag redan från början kapitulerad, beredd att böja mig fullständigt: inför den kunde jag inget annat än dö.Det var min andra förlossning, precis som den första i hemmet och utan smärtlindring, och precis som den första snabb och okomplicerad, men smärtan jag upplevde var en helt annan den var något jag aldrig varit i närheten av förut.Med smärta ska du föda dina barn lyder den hårda dom som utfärdas över kvinnan i Bibelns Första Mosebok, och straffet tycks tveklöst ha verkställts: Av alla däggdjur verkar människan vara den som föder sin avkomma med den största av plågor. Dock inte, som vetenskapsjournalisten Karin Bojs påminner om i boken Europas mödrar, i första hand som en konsekvens av att Eva en gång lät sig förledas av ormen att äta av kunskapens frukt, och dessutom tog med sig Adam i fördärvet utan helt enkelt som resultatet av en evolutionär kompromiss. Det avancerade intellekt som till stora delar utgjort nyckeln till människans evolutionära framgångar har ett nära samband med det faktum att människoungen föds hjälplös, oförmögen att bidra till sitt eget inträde i världen. Och på samma sätt bidrar människans fördelaktiga tvåbenta, upprätta gång i kombination med människans väl tilltagna hjärna till förlossningar med mycket små marginaler, där barnet bara med nöd och näppe kan ta sig igenom förlossningskanalen, och då inte med mindre än att dess kropp genomgår en vridning i tre olika plan.Synen på smärtans förbannelse över de födande kvinnorna har oavsett om vi förstår den som gudomligt eller evolutionärt given emellertid genomgått stora förändringar genom historien, och i synnerhet under det senaste dryga seklets moderniseringsprocess. Journalisten Maja Larsson återger i boken Kläda blodig skjorta en debatt i tidskriften Husmodern omkring år 1920, en period då de traditionella hemförlossningarna i snabb takt höll på att ersättas av medicinskt övervakade förlossningar på sjukhus eller förlossningshem, där smärtlindring med hjälp av medel som kloroform och morfin var ett alternativ. En läsare kritiserar samtidens bortklemade kvinnor, som tycks ha glömt bort att den heliga skrift faktiskt uppmanar kvinnor att föda sina barn i smärta: Hennes egen mormor, framhåller denna debattör, behövde ingen av kvalmiga eterångors extas för att tro på Guds tillvaro, utan kunde modigt och tåligt ta sin andel i mänsklighetens stora lidandebörda. Ett femtontal år senare har såväl den allmänna opinionen som medlen för bedövning skiftat; en kvinna som fått tillgång till det nya bedövningsmedlet lustgas vittnar då i samma publikation om hur hon kommer in på sjukhuset med de vildaste plågor och ännu timmar av kval framför sig, när hon erbjuds en gummitratt att hålla över munnen; med dess hjälp övergår förlossningen från helvetiska plågor till ett regelrätt lekverk. Kanske, spekulerar kvinnan, kommer denna nya medicinska upptäckt också att ge avtryck i födslotalen; det är inte osannolikt att många kvinnor avstått från att föda mer än ett barn just för att de efter sin första förlossning befunnit sig under en nästan omedveten skräckpsykos. Ytterligare några decennier senare har tonläget i det offentliga samtalet förskjutits ytterligare, så att sjukvårdens oförmåga att på ett säkert och effektivt sätt lindra kvinnors förlossningssmärtor betraktas som uttryck för en patriarkal  attityd: Föda utan smärta bör vara varje kvinnas självklara rättighet, förkunnar en sjubarnsmor i tidningen Expressen .Hur ska man då bäst förstå den intensiva smärta som beledsagar de flesta förlossningar, åtminstone i de fall då den inte avhjälps på medicinsk väg? Är det helt enkelt frågan om att kvinnor pinas i onödan som författaren Ann-Charlotte Leffler låter sin romanfigur resonera redan i boken En sommarsaga från 1886, och att det är rent ut sagt dumt att underkasta sig ett lidande som man inte behöver? Eller är det möjligt att utvinna något meningsfullt ur detta lidande, utöver vagt psykologiska resonemang om att smärtan hjälper modern att knyta an till sitt nyfödda barn som eftersom det är barnets ankomst som till sist markerar slutet på plågan?Kanske står svaret delvis att finna i den dubbelhet som präglar smärtans förhållande till identifikationen med den egna kroppen, för på samma gång som långvarig smärta kan leda till att man distanserar sig från de värkande kroppsdelarna det där skraltiga knäet som plågar mig och hindrar mig i min vardag, men som inte är jag har smärtan en förmåga att kedja den som har ont till hans eller hennes kroppslighet, genom i varje stund leverera en brutal påminnelse om att uppdelningen i kropp och själ, liksom föreställningen om oberoendet dem emellan, inte är något annat än en fåfäng, bräcklig illusion.Det var inte jag som genomförde mina förlossningar, skriver författaren Aase Berg i boken Spöket, det var min kropp. Allt jag kunde göra var att lita på den. Att föda barn är i många avseenden konsten att acceptera sin egen maktlöshet, och därefter utnyttja dess styrka: Att inse att mot denna motståndare, kroppens egen vilja, kan jag aldrig segra men om jag å andra sidan böjer mig för den kan den uträtta mer än jag någonsin själv skulle klara av. Och i någon mening kan smärtan kanske förstås som en länk mellan det jag som finner sig besegrat av krafter djupt inom sig, och den kropp som uttrycker dessa krafters ofattbara verkan i det att den utför det till synes omöjliga: krystar, vrider och pressar ett nytt liv ut genom en trång passage där inget fjunigt huvud, inga hjälplöst gripande händer eller riktningslöst sprattlande små lemmar borde kunna ta sig förbi.Min hembarnmorska hade en hund med sig vid förlossningen, en stor och gammal labrador. Varför börjar den skälla plötsligt? undrade min mamma, där hon höll min dotter sällskap på nedervåningen i vårt hus. Det gjorde den inte det var jag som gav ifrån mig ett märkvärdigt läte, uråldrigt och obegripligt, någonstans emellan morrande och vrål. Jag minns att jag hörde det, själv förskräckt, i samma ögonblick som min son slank ut ur min kropp och togs emot av väntande händer, och att jag tänkte att det jag fått höra var ljudet av allt det där som rymdes i mig men inte var jag. Aldrig har det stigit ur mig igen det försvann, tillsammans med den outhärdligt intensiva smärtan, in i den mänskliga däggdjurshistoriens skuggor men har jag någon gång hört en röst som klingar av mening, så är det den.Helena Granström, författareLitteraturMaja Larsson: Kläda blodig skjorta svenskt barnafödande under 150 år. Natur och kultur, 2022.Karin Bojs:Europas mödrar de senaste 43 000 åren. Albert Bonniers förlag, 2022.Aase Berg: Spöket olyckligt kär i djur. Kaunitz-Olsson, 2022.

Bedrar vi oss när vi tror att vi förstår djuren? frågar Aase Berg i sin nya bok "Spöket olyckligt kär i djur." Kan kärlek existera utan bekräftelse? Det handlar bland annat om människans olyckliga ensidiga kärlek till djuren. Om storlommarnas ointresse. Om bävern som simmar som om den är på väg till jobbet. Om att vara vän med en hund och sedan tvingas svika dess tillit. Om ett uppstoppat murmeldjurs blick.Men det handlar också om balans, drömmen om kentauren. Om när tama Öbritt förvildades. Och "mitgehen" som ett ideal både i relationen till djur och människor, att stå ut med varandra kanske räcker. Mitt ideal för mänsklig samvaro är rymdkrogen i Star Wars, säger Aase Berg.Katarina Wikars åkte hem till henne och träffade undulaterna Dragan och Sergej, specialister på problemlösning men sig själva nog. Frågan kvarstår: vem är bakom gallret?

Bob Dylan försöker i en ny bok fånga låtskrivandets väsen i 66 essäer om andra artisters låtar. Vad utmärker berättandet i låtform? Och hur bra är boken? Vår kritiker Joakim Silverdal besöker studion för att försöka fånga Nobelpristagarens första bok sedan självbiografin Chronicles som gavs ut för 18 år sedan.ELSE MARIE PRADE BÖRJADE SKRIVA MUSIK I NAZISTERNAS FÅNGLÄGER Else Marie Pade gjorde elektronisk musik redan på 1950-talet, men fick berömmelse för den först ett halvsekel senare. Nu kommer ett album med hennes mindre kända orkestermusik för första gången. Hur bra är det? Och förändrar det bilden av hennes musik? P2:s Sara Norling gästar oss för att prata om kompositören och det nya albumet.REPORTAGE: AASE BERG ÄR INGEN "DJURVÄN"Författaren och kritikern Aase Berg är aktuell med den nya boken Spöket olyckligt kär i djur. Vi har besökt författarens hem och hälsat på hennes husdjur för ett samtal om människans förhållande till djuren om gemenskap och främlingskap. Reportage av Katarina Wikars.ESSÄ: MARIA KÜCHEN OM VÅR LÄNGTAN TILL FJÄRRAN PLATSERDen här veckan handlar OBS essäer om öar, som fantasi och verklighet. I dagens essä ska vi ta oss till ögruppen Yttre Hebriderna, som ligger ute i Atlanten, utanför Skottlands västkust. Den geografiska platsen befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras och golfströmmen rör sig långsammare. Författaren Maria Küchen reflekterar i dagens essä över vår längtan till fjärran platser.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Hela programmet tillägnas författaren Agneta Klingspor som dog 2 juni i år, 76 år gammal. Tillsammans med Katarina Wikars minns vi henne, människan och författaren, konstkritikern och fågelskådaren. Agneta Klingspor debuterade 1977 med dagboken "Inte skära bara rispa" och skrev under årens lopp ett femtontal böcker, ända fram till den sista, "Går det åt helvete ska jag ändå dö" som kom ut 2015. Hon vägrade att låta sig placeras in i ett fack, och själv sa hon: "Jaget är ett filter, en sil, en tratt som världen trillar ner i och ut kommer en liten text! // Jag hittar på, förstärker, förminskar, förstorar, jag är som en lerklump i mina händer."Följ med hem till vännerna, ner i texterna och till den litterära kvarlåtenskapen på Kungliga Biblioteket i Stockholm. I programmet medverkar författaren Aase Berg, litteraturprofessorn Birgitta Holm, radioproducenten Ylva Mårtens och arkivarien Rasmus Lindgren. Och så Agneta Klingspor ur radions arkiv bland annat ur frispelen "Heartbreak hotel" och "Sedd i Vitögat", hennes Sommarprogram, serien "Cancerland" och "Radio Ellen på kvällen."  Ett Lundströms special av Katarina WikarsTeknik: Elvira Björnfot.Programledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin   

Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 31 augusti 2020.För några år sen gav jag mig in på ett vansinnesprojekt. Jag skaffade hästar. Det var två ston av en tålig, vildhästliknande ras, och de kom från olika flockar.Taiga var en ljusblack skönhet alltså, hon var gräddfärgad med vilttecken och vita slingor i sin långa, svarta man. Hon släpptes ihop med den eldröda, nästan lila Nikita, och tog omedelbart kommandot med hot om fysiskt våld, eftersom hon var kraftigare och buffligare. Men egentligen hade Nikita varit ett bättre ledarsto, hon hade haft fler föl än Taiga och var ranghög i sin ursprungsflock. Nikita var klok, subtil och raffinerat kommunikativ.I början var hästarna i stallet på nätterna. Så småningom skulle de gå dygnet runt i den stora hagen, som innehöll både skog och äng, men då behövdes det en ligghall så att de själva kunde välja var de ville ta skydd under nätter och stekheta dagar.När ligghallen äntligen kom på plats iakttog jag de båda stonas kartläggning av läget.Taiga liknade en general som breder ut den strategiska truppkartan framför sig. Hon var en intelligent häst; hon visste till exempel exakt hur man öppnar komplicerade boxhakar för att ta sig ut i stallgången och vräka i sig havre ur förrådet.Den nya byggnaden var luxuös ljus och rymlig med en djup spånbädd, doftande halm och eluppvärmd vattentunna. Taiga stack in sin sammetsgrå mule genom den breda öppningen, synfältet öppet för vidvinkelscanning, näsborrarna vibrerade och läpparna drogs upp i en grimas det var en besiktning med alla sinnen. Däremot avstod hon från att kliva in, hon backade istället, och med lätt bakåtstrukna öron och ett diskret blicktryck mot Nikitas bak föste hon in sin underlydande. Det var alltså Nikitas uppdrag att utföra den fysiska undersökningen av den nya, potentiellt farliga arkitekturen. Först efter genomgången kontroll, när Nikita redan låg och vältrade sig i spånet, klev Taiga in. Då betedde hon sig som om hon ägde stället.Det är normalt att fega ur ibland. Ibland kallas smitarbeteendet rentav för att delegera. Alla som utövar ansvar är rädda för att avslöjas som bluffande amatörer. En dominant hund kan inta en avslappnad hållning innan den plötsligt går till attack, medan en osäker hund ofta anser att anfall är bästa försvar. Skenet bedrar, och självsäkerheten är granne med rädslan.När man pratar om ledarskap brukar man låtsas att rädslan inte finns. Det brukar särskilt gälla när människor ska umgås med hästar. På ridskolor och stall förväntas man kliva in i boxen hos helt okända varelser och parera eventuella revirmarkeringar genom att utstråla auktoritet.Varför måste vi människor dölja rädslan som finns i makten?Hästar däremot, de döljer ingenting. De är kraftfulla, men också lättskrämda. De blir rädda för presenningar, jackor, bildäck som ligger på fel ställe. Vi vet att deras rädsla är farlig för oss, vi kan skada oss illa när de skenar eller flippar ur. Det är egentligen ett under att människor kan hantera de här livsfarliga monstren.Den tyska litteraturvetaren Ulrich Raulffs mastodontverk om hästens kulturhistoria, "Farewell to the Horse" som den heter i engelsk översättning, handlar om vår makt över hästen. Hästen blev människans första redskap för att förflytta sig på en helt ny hastighetsnivå ridkonsten kom tidigare än både hjulet och segelbåten och det gav möjlighet till snabbare överföring av information och erövring av avlägsna territorier. Globaliseringen påbörjades på hästrygg.Raulff kallar hästen för bondgårdens aristokrat. Och ryttaren till häst, oftast en kung, är den politiska historiens oöverträffade maktsymbol.Man brukar utgå från att det var människan som tämjde och tog makten över hästen, men troligen är det inte så enkelt. Vetenskapsjournalisten Stephen Budiansky, som har skrivit boken the Nature of the Horse om hästarnas evolution och kognition, menar att det var hästen som lät sig domesticeras och på sitt sätt tog makten över människan. Förändrade födonischer drev hästarna ut i marginalen, närmare människornas boplatser, och hästen använde sin nedärvda förmåga till underkastelse för att få fördelar. Att se hästen som förtryckt slav är en alltså förenkling. För vem leder egentligen vem?  Ibland förväxlas ledarskap med demonstrativ styrka. Men är den mest trovärdiga flockledaren verkligen den som verkar stark i alla lägen?Det man ofta glömmer i hästhantering är att ledarskap måste utövas olika med varje individ. Det är rimligt att vara avvaktande till en början, istället för att bara stövla in och domdera.Det gäller även mellan människor. Finkalibrerade verktyg behövs för att tolka varandras signaler och lita på varandra. Även när någon aktivt vill inta en högre maktposition måste denna känna motparten på pulsen innan hen vet om positioneringen är rimlig och hur den i så fall ska gå till.Man ska i och för sig inte lita helhjärtat på ett djur mänskligt eller annat ens om man tror sig känna det väl. Förberedelsen för att drabbas av svek eller våld bör ligga som en joker i bakfickan, men den ska inte finnas med i förväntningarna. Alltså: jag måste närma mig en ny häst som om jag litar på den med hela min själ, trots att jag vet att vi, utom vid enstaka ögonblick av nåd, är främlingar inför varandra.Det är mycket svårare att leda eller uppfostra individer som man samtidigt i viss mån är rädd för eller känner sig maktlös inför. Men i naturen är rangordning sällan statisk. Idén om att djurägaren måste ta kommandot och vara konsekvent, eftersom djuret annars tar över, den är gravt förenklad.Själv har jag varit sanslöst inkonsekvent med mina hästar, hundar och barn, det vill säga jag har varit mig själv. Och förresten vill jag hellre kalla min bristande konsekvens för flexibel uppriktighet.Tänk om jag får en komplex hund för att jag är en komplex människa, ett komplicerat barn för att jag själv, på gott och ont, är mångfacetterad? Att barn härmar vuxna, det vet vi. Och mycket tyder på att även hundar kan konsten att härma människor.En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.Jag ville egentligen inte uppfostra mina barn alls. Det är inte samma sak som oengagerad, fri uppfostran. Visst ville jag lära dem saker, men jag ville lära dem avslappnat och levande, ville att de skulle smittas av min kunskap. Jag vill också smittas av deras. Detsamma gäller mitt förhållande till djur.Att umgås med barn och djur är att be om problem, men kontakten med främlingen är också en övning i komplicerad kärlek. Ingen äkta kärlek kan uppstå utan inslag av rädsla, oro, ensamhet och missförstånd. Ingen trygghet heller.Att som förälder få nyckfulla vredesutbrott eller dra in veckopengen ena gången och andra inte, det är inget problem så länge kärleken bär över det irrationella beteendet. Den som vill uppfostra livsdugliga realister och samarbetsvilliga partners i en osäker värld och det gäller både människor och djur gör bäst i att gestalta det ofullkomliga snarare än till det tillrättalagt perfekta. Det kallas anpassningsförmåga. Med andra ord: Survival of the fittest.Många ridhästar vet allt om anpassning, så oändligt förlåtande, tålmodiga med barn och nervösa nybörjare. Det stämmer inte att hästar omedelbart tar kommandot och börjar mopsa om människan visar minsta spår av osäkerhet. Så rigida är inte hästar. Tvärtom vet de något som vi också borde lära oss: Pragmatiker överlever längre. Och i förvirringen och bristen har tilliten sitt hem.Aase Berg, författare

Andrées polarexpedition blev ett totalt misslyckande och samtidigt blev det ett drama som aldrig tycks sluta fascinera och förundra. Reportage om ett haveri som fortsätter att bli både teater, böcker, film och dans. A-HA THE MOVIE MER ÄN BARA NOSTALGIDen norska popgruppen A-ha slog igenom 1985 med låten "Take on me". Nu kommer filmen om bandets uppgång och fall. Kulturredaktionens musikkritiker Anna Rosenström har sett den mer än bara nostalgi, tycker hon.  VAR HITTAR BARN LÄSANDE FÖREBILDER IDAG? I dag öppnar Kulturrådets Läsfrämjandeträffen 2021, i år med temat "Läsande förebilder". Var hittar barn och unga sina läsande förebilder idag? Samtal med Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig Helamalmö och Annelien van derTangEliasson, biblioteksutvecklare Region Skånes Kulturförvaltning.ESSÄ: HÄSTARNAS RÄDSLA OCH MAKTDet är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson 

Med sylvass penna skärskådar Aase Berg kvinnorollen och motståndet. Hon monterar ner, förenklar och försvårar sin värld. Romanen handlar om att växa upp, ha ansvar för barn, att gå från att vara ett barn till att vara en förälder, och maktlösheten när man inser att man inte kan skydda sina, barn hur mycket man än vill. Samtalsledare är Maria Essunger, docent och lektor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala universitet. Medarrangör Albert Bonniers Förlag 

Författaren Aase Berg är aktuell med sin senaste roman "En uppblåst liten fittas memoarer", en slags biografi om den fiktiva, helt kompromisslösa Aase Berg med orubblig självkänsla. Kristofer Folkhammar har utkommit med boken "Är det barnen, baby?" En närgången berättelse om föräldraskap, kärlek, vänskap och bögliv. Aase Berg debuterade som 30-åring med diktsamlingen ”Hos Rådjur”. Sedan dess har hon prisats både som författare och som litteraturkritiker och det stora genombrottet kom med romanen ”Haggan” 2019. I sin senaste roman ”En uppblåst liten fittas memoarer” (Albert Bonniers Förlag), är bokens huvudperson den fiktiva, norsk-svenska Aase Berg med orubbligt stark självkänsla. Kristofer Folkhammar är författare och kritiker och uppmärksammades stort 2015 med romanen ”Magisterlekarna”, som även filmatiserats. Nu är han aktuell med sitt femte skönlitterära verk ”Är det barnen, baby?” (Natur & Kultur). En bok om föräldraskap, vänskap, kärlek, bögliv och mycket mer. Judith Kiros är poet och journalist och doktorand i litteratur från Karlstad Universitet. Hon debuterade 2019 med boken ”O”, en hybrid av poesi och essä med utgångspunkt i Shakespeares pjäs ”Othello”. Från 1 september 2021 Jingel: Lucas Brar

Samples of Aase Berg, Loretta Ross, and more. hi@brokenwindowgarden.org

This episode is in Swedish I det här avsnittet av SAQMI Play kommer vi att lyssna till ett samtal mellan Marit Östberg och Eli Levén om och kring frågor som rör queer intimitet och sex på film. Marit och Eli lärde känna varandra under tiden de arbetade med RFSL:s tidning Kom Ut mellan 2006 och 2008, och har sedan dess på olika sätt varit verksamma inom queer film, konst och litteratur. Marits första film kom till genom projektet Dirty Diaries som handlade om att skapa feministisk porr, och Elis debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats inspirerade filmerna Pojktanten och Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark. Numera är Marit en välkänd queer porrfilmsskapare och Eli har nyligen släppt sin andra roman Hur jag skulle vilja försvinna. Författaren Eli Levéns båda romaner Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (2010) och Hur jag skulle vilja försvinna (2020) berör skymningslanden mellan begär och utplåning, upprättelse och utsatthet. Med språket som hållande och lyssnande kraft låter Levén ofta sina karaktärer vistas i olika gränstillstånd som också berör det passiva: i sexualiteten i livets flöden i närheten till döden och andlighet. Levéns första bok gav upphov till två filmer: den internationellt prisade Nånting måste gå sönder (2014) och hybriddokumentären Pojktanten (2012). Marit Östberg är filmskapare, visuell konstnär och journalist. Hon gjorde premiär som filmskapare med ett bidrag till Mia Engbergs feministiska porrfilmsprojekt Dirty Diaries (2009). Hennes filmer är ett resultat av lärdomar och inspiration från de queera communityn i Berlin som hon samarbetat med de senaste 12 åren. En annan viktig inspirationskälla har varit resorna till queerfilmfestivaler över hela världen där Marit mött publik som längtar efter skamlöshet i relation till kroppar, sexualiteter och sex. Som journalist skriver Marit om konst och sexualpolitik och mellan 2006-2008 var hon chefredaktör för RFSL:s medlemstidning Kom Ut. Marit har en magister i litteraturvetenskap med genusinriktning och tycker möjligheten att gå på folkhögskolor är fantastisk. Både studier på Färnebo Folkhögskola och författarskolan på Biskops Arnö har betytt mycket för henne. Marit Östbergs hemsida. Mer om Marit Östberg och Eli Levén: BIBLIOGRAFI Eli Levén 2010 - Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Norstedts. Release: 2010-02-03. 2020 - Hur jag skulle vilja försvinna. Norstedts. Release: 2020-09-09. FILMOGRAFI Marit Östberg 2009 – Authority, 16 min. Kortfilmsbidrag till Mia Engbergs feministiska porrfilmssamling Dirty Diaries. 2010 – Share, 16 min. Kortfilm om att förhålla sig till fler relationer än en. 2011 – Sisterhood, 47 min. Dokumentär om att göra queerfeministisk porr. Trailer till filmen. 2013 - Full of fire, 10 min. Musikvideo till the Knife. Musikvideon kan ses på YouTube. 2013 - The interview, 13 min. Intervjufilm om the Knife's album Shaking the Habitual. Filmen kan ses på YouTube. 2014 - Ladybeard, 2 min. Explicit performancefilm om hår och pärlor (inkluderad i Dirty Diaries nyutgåva i samband med 10-årsjubileet 2019). 2015 - When We Are Together We Can Be Everywhere, 69 min. Ett käreksbrev och en film om en porrfilmskapare och hennes skådespelare. Trailer till filmen. 2019 - Instinct, 23 min. En metafysisk kärlekshistoria om längtan efter möten bortom binära föreställningar om kön och sexualitet. Kortfilmen är ett samarbete mellan Ester Martin Bergsmark, Mad Kate, Adrienne Teicher och Marit Östberg (inkluderad i Dirty Diaries nyutgåva i samband med 10-årsjubileet 2019). 2019 - Honey and Glitter, 16 min. En sensuell undersökning av kroppen genom honung och glitter. 2021 – Hold, 13 min. En kärleksförklaring till alla queera BDSM-communityn som hjälper kroppar att läka. Sommaren/hösten 2021 är den planerade premiären för kortfilmen Hold. Relaterat material: Dirty Diaries - a collection of feminist porn. Några av Marits filmer kan streamas på PinkLabelTV som är en porrfilmssajt grundat av den banbrytande filmskaparen Shine Louise Houston. Filmerna kan hittas under Marits produktionsnamn Disorder Desire. Här finns även en intervju med filmskaparna bakom kortfilmen Instinct. När Marit spelade in kortfilmen Hold dokumenterades hon av filmskaparen Maja Borg. De dokumentära scenerna från inspelningen finns integrerade i Maja Borgs nya film Passion som hade sin världspremiär på CPH:DOX* den 23:e april. Kan ses online fram till 5:e maj 2021. I maj 2021 släpper Marit podden Learning From You i vilken hon intervjuar personer som har hjälpt henne att bli filmskapare. De som har medverkat i och arbetat med hennes filmer har fungerat som ett alternativt universitet, en filmskola byggd på queera relationer och nätverk. Podden kan du hitta här. Om Elis böcker: Hur jag skulle vilja försvinna De följer varandra genom livet, de är varandras kompass. Men när Felix försvinner vet Robin inte längre vad av honom själv som är kvar. New York är platsen som ska få Robin att glömma sig själv. En plats som är världens kaotiska centrum, en plats där allt är tillfälligt och till låns. Här kan erotiken, berusningen och våldet en gång för alla upplösa gränsen mellan honom och världen. Men har gränsupplösningen en yttre gräns? Går det att fly minnen när de en gång har satt rot i den egna kroppen? Och vilka blir konsekvenserna om den yttre gränsen passeras? Hur jag skulle vilja försvinna är en brutalt vacker roman om kärlek, sorg och frigörelse. Recension av Aase Berg i Kristianstadsbladet. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats Vi ska bli något du och jag Sebastian. Vi måste skydda det som är vårt. Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den märkligt frånvända Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom. Eli Levéns debutroman från 2010 kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd. Den belönades med Katapultpriset för årets bästa debut med motiveringen ”en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet”. Filmversionen Nånting måste gå sönder (2014), med manus av Levén, prisades internationellt och Saga Becker vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Recension av Tor Billgren. Artiklar av Marit Östberg om porr i tidningen OTTAR: 2019 - Dirty Diaries 10 år – ett rum där kroppar existerar på sina egna villkor 2018 - Porr utan kapitalism 2012 - Mexico törstar efter sexuell frigörelse 2009 - Nu kör vi! Credits SAQMI Play: Producenter: Anna Linder och Malin Holgersson Design och kod: Vincent Orback Komposition: Amanda Lindgren Klipp och mix: Malin Holgersson Ansvarig utgivare: Anna Linder SAQMI Play produceras med stöd av Kulturrådet och Stiftelsen Riksarkivarie Åke Kromnows Jubileumsfond

I dag tar vi upp några av vårens intressanta utgivningar: Henrik Bromander, Bengt Ohlsson, Mara Lee och Aase Berg. Dessutom OBS-essä om det judiska Wien. "SKYMNINGSTID" OM TERRORISMEN I SVERIGE Med utgångspunkt i flygkapningen i Bulltofta 1972 skapar Henrik Bromander en roman om 70-talets Sverige där ett allmänt välmående samhälle skuggas av terrorceller och extrema rörelser. BENGT OHLSSON BARNBOKSDEBUTERAR Viveca Bladh har pratat med Bengt Ohlsson som efter många romaner för vuxna nu ger sig i kast med att skriva för barn i "Pengarna" där en pojke som hittar sedlar ställs inför ett dilemma. MARA LEE UNDERSÖKER RASISMENS MÅNGA VINKLAR Martin Lowden har läst Mara Lees nya diktsamling "Främlingsfigurer" som i skiftande former undersöker språkets förmåga att gripa, hålla, smeka, slå och manipulera. AASE BERG SKRIVER "EN UPPBLÅST LITEN FITTAS MEMOARER" I sin förra roman "Haggan" undersökte hon älskarinnans prekära roll, i dessa "memoarer" är det Aase Berg i modersrollen som står i fokus. Och det är mera av allt. Helene Alm har träffat henne. OBS OM DET JUDISKA WIEN Tractatus Logico Philosophicus, så heter en av 1900-talets mest svårgenomträngliga och inflytelserika skrifter. I år är det 100 år sedan denna skrift av filosofen Ludwig Wittgenstein först publicerades i en tysk tidskrift. OBS drar i dag igång en serie kallad Wittgensteinvariationer, som på olika sätt knyter an till denne tänkare och hans första stora verk. Första delen är gjord av Kenneth Hermele och berör det judiska Wien. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Minna Grönfors Producent OBS: Olof Åkerlund

I avsnitt 5 av poddserien ORD I TID får du lyssna till Aase Bergs diktsvit ”Djuphavsfiskar i isolering”, i uppläsning av Anna Pareto från Folkteatern Gävleborg. Stanna gärna kvar efter uppläsningen och lyssna på en kort intervju med Aase.

1980-talet var ett banbrytande årtionde för individualismen och en katastrof för mänskligheten, menar Aase Berg. Men kanske kan indivualismen användas till något bra om alla erbjuds rå självkännedom? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kortare version av essän publicerades ursprungligen i april 2016. Det är 80-talets fel att vi mår skit idag. Det är 80-talets fel att vi lever i ett samhälle fullt av omogna, karriäristiska idioter. Man kan peka på flera startpunkter, men en var kärnkraftsomröstningen. Det var då luften gick ur vänstern, 70-talet dog. Och 60-talet, som fanns inbyggt i 70-talet, det dog också. Välfärdsstaten dog. 80-talet däremot, det dör aldrig. Det är som en kackerlacka. På 80-talet kläcktes många okrossbara varelser med exoskelett från Armani och ett inkråm utan styrsel. Globala män i dyra kostymer vällde fram och la världen för sina fötter, drog igång interkontinentala halvskumraskaffärer, gastade i yuppienallar och skaffade den sortens arrogansdryga och suggestiva personligheter som kan lura den naiva populasen men som egentligen är vanlig hederlig psykopatcharm. Så tänker jag när jag läser ett Ord & Bild-nummer, som handlar om just 80-talet. Själv blev jag tonåring exakt 1980, så texterna sätter förstås igång en orgie av igenkänning och nostalgi. Det är trevligt med igenkänning, men det är en återvändsgränd också. Man måste göra något mer än att känna igen sig när man hittar ett identifikationsobjekt, nämligen krossa det. Annars är det omöjligt att utvecklas. Och när vi är inne på punk så tänker jag att det är svårt att förstå ett decennium utan att analysera musiken. På 80-talet gick jag verkligen i musikens hårda skola, nämligen i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Jag tyckte att musikundervisningen var reaktionär och auktoritär och satt hellre med mina polare i Tegnérlunden på lektionstid och låtsades dricka öl ur tomma ölburkar. Nån gång repade vi till och med mod att kröka på riktigt. Vi blev uppkallade till rektorn för uppläxning: Här sköter vi oss. Tankeväckande, tyckte jag, för vilka är vi? Jag skiter i ditt jävla vi, blev min slutsats. Jag missade tyvärr punkens storhetstid rent livemässigt, jag var några år för ung, men jag satt i alla fall hemma och lyssnade på radioprogrammet Ny våg. Min favoritlåt var extremt deppig och exakt i linje med min svartklädda smak, den fanns på punkbandet Dom Vässades enda skiva. Det var många som hette nåt på Dom under de åren. Stavat DOM. Dom Dummaste var först. Sen fanns Dom Intelligens Befriade (det ska vara särskrivet då alltså) och Dom Fåglarna. Dom skulle kunna vara just en intelligensbefriad översättning från engelskans The, som i Dom Köns Pistolerna, Dom Skalbaggar och Dom Rullande Stens. Dom Vässades låt hette En ghasel, den erbjöd laddade bilder: Jag står och ser på världen genom gallret och först när jag krossas, krossas gallret. Men, alltså: En ghasel. Vad fan var en ghasel? Jag tog reda på fakta, att det är ett versmått, och jag spårade texten till Fröding, som jag sen faktiskt läste andra dikter av utan att någon pedagogisk befälhavare behövde tvinga mig till det. Jag lärde mig en hel del både av musik och film. I Ord och Bildnumret läser jag Marit Kaplas text om filmen Himmel över Berlin, och självklart går det inte att komma runt den filmen om man ska förstå 80-talet. Här snackar vi kvalitet. Men vad händer om man går tillbaka till de skräpiga och pulpiga skapelserna? En film som gjorde starkt intryck på mig var Experimentet, eller Altered States som den heter på engelska. Den är extremt flummig, jättekonstig och kvasivetenskaplig: William Hurt snöar in på mexikanskt ödleknark och badar floatingtunna så att hans gener förvandlas, det är lite oklart exakt hur, och han blir grottmänniska, det verkar jobbigt och plågsamt. Filmen består mest av hallucinationer, dialogen är i stort sett obegriplig, William Hurt går runt och svettas och flämtar. Filmen kom 1980 och jag såg den då. Jag fattar inte varför jag aldrig har kunnat glömma den. Den är inte ens bra. Jag tror det är det kyliga tonfallet som tilltalar mig. Människans inre är bara primitivt, vidrigt och obegripligt. Schamanerna i Mexiko är allmänt sluskiga och kladdmålade med vit gegga i ansiktet, hoppar omkring och skriker. Ingen harmonisk transcendens där inte. Det öververkliga framstår om möjligt som ännu skitigare och mer meningslöst än den vanliga verkligheten. Allt är ensamhet. Filmen var en förutsägelse om det åttiotal jag snart skulle växa in i, som skulle förvandla välfärdstryggheten till en hårdare och mer ensam värld. Jag skulle tvingas bli individualist. Vi blev individualister allihop. Det fanns inget vi. När någon ändå använde det ordet betydde det bara att hen ville bestämma. Jag fascinerades av William Hurt där han låg isande ensam, intrasslad i elektroder i en rostig isolation tank. Ni minns väl floating, som hade sin storhetstid på 80-talet? Man ligger eller står i en tank full med saltvatten och förväntas uppnå sinnesro. Det var här må bra-kulturen startade. Ett förstadium till spa och mindfulness. Det var här det naiva groddkäkandet från hippiekollektiven började utvecklas mot dagens panikslagna kroppskontroll inklusive sammanbiten avslappning, frenetiskt framtvingad yogamindfulness och tvångsuppfostran i att idissla bulgur och quinoa och andra skräckinjagande cellulosasubstanser med smak och konsistens som om de hade slevats fram ur en cementblandare. Jag tackar individualismens lyckliga stjärna för att jag är den jag är. Men jag använder den inte som det var meningen, till tillväxt, pengaroffande och egotrippar. Jag använder den till att hata, sura och vägra. Rätten att avvika behöver kanaler, alltid. Anarkismen var enda alternativet till nyliberalismen på den tiden, och den anarkistiska praktiken skulle ju funka utmärkt om alla människor vore mogna. Seriös politik borde alltså handla om människouppfostran. Hur får man då ihop den ursinniga fjortonåringens individualanarkism med en mer vuxen tanke om samarbete och kollektiva instanser? Alla som bor i min kolchos ska först genomgå psykoanalys. En seriös utbildning i stenhårt opjoskig självkännedom som skalar bort narcissism, egoism, manipulationer och maktbufflande. Och obs: nu pratar jag inte om självhjälpsideologi eller tyck om dig själv-kurser, om att ligga och vara härlig i floatingtunnan. Jag pratar om psykoanalytisk, krasst avslöjande självkunskap, som faktiskt är raka motsatsen. Det betyder att människor skapar inre trygghet istället för yttre. Bort med yuppierans exoskelett, slit rustningen av kackerlackan. Det är strävan efter yttre trygghet ofta i form av snikenhet och fasadpalats byggda av pengar som bryter ner samhällen. En självtrygg människa har mindre behov av maktspel. Hon står ut med sin egen ensamhet. En självtrygg människa behöver inte hela tiden tänka på sig själv. Hon behöver inte beveka sin kropp med en massa individualistisk mindfulness. Hon finns liksom ändå. Så det vi missade på 80-talet, det är följande: Människor som tänker på sig själva utan att ha självkännedom, de är väldigt farliga. De kan förstöra en hel värld. De är på god väg att lyckas. Aase Berg, författare Läsning Ord&Bild 4 2015: 1980-talet

Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa. Varför ägnar vi så mycket kraft åt att förneka det? undrar Aase Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För några år sen gav jag mig in på ett vansinnesprojekt. Jag skaffade hästar. Det var två ston av en tålig, vildhästliknande ras, och de kom från olika flockar. Taiga var en ljusblack skönhet alltså, hon var gräddfärgad med vilttecken och vita slingor i sin långa, svarta man. Hon släpptes ihop med den eldröda, nästan lila Nikita, och tog omedelbart kommandot med hot om fysiskt våld, eftersom hon var kraftigare och buffligare. Men egentligen hade Nikita varit ett bättre ledarsto, hon hade haft fler föl än Taiga och var ranghög i sin ursprungsflock. Nikita var klok, subtil och raffinerat kommunikativ. I början var hästarna i stallet på nätterna. Så småningom skulle de gå dygnet runt i den stora hagen, som innehöll både skog och äng, men då behövdes det en ligghall så att de själva kunde välja var de ville ta skydd under nätter och stekheta dagar. När ligghallen äntligen kom på plats iakttog jag de båda stonas kartläggning av läget. Taiga liknade en general som breder ut den strategiska truppkartan framför sig. Hon var en intelligent häst; hon visste till exempel exakt hur man öppnar komplicerade boxhakar för att ta sig ut i stallgången och vräka i sig havre ur förrådet. Den nya byggnaden var luxuös ljus och rymlig med en djup spånbädd, doftande halm och eluppvärmd vattentunna. Taiga stack in sin sammetsgrå mule genom den breda öppningen, synfältet öppet för vidvinkelscanning, näsborrarna vibrerade och läpparna drogs upp i en grimas det var en besiktning med alla sinnen. Däremot avstod hon från att kliva in, hon backade istället, och med lätt bakåtstrukna öron och ett diskret blicktryck mot Nikitas bak föste hon in sin underlydande. Det var alltså Nikitas uppdrag att utföra den fysiska undersökningen av den nya, potentiellt farliga arkitekturen. Först efter genomgången kontroll, när Nikita redan låg och vältrade sig i spånet, klev Taiga in. Då betedde hon sig som om hon ägde stället. Det är normalt att fega ur ibland. Ibland kallas smitarbeteendet rentav för att delegera. Alla som utövar ansvar är rädda för att avslöjas som bluffande amatörer. En dominant hund kan inta en avslappnad hållning innan den plötsligt går till attack, medan en osäker hund ofta anser att anfall är bästa försvar. Skenet bedrar, och självsäkerheten är granne med rädslan. När man pratar om ledarskap brukar man låtsas att rädslan inte finns. Det brukar särskilt gälla när människor ska umgås med hästar. På ridskolor och stall förväntas man kliva in i boxen hos helt okända varelser och parera eventuella revirmarkeringar genom att utstråla auktoritet. Varför måste vi människor dölja rädslan som finns i makten? Hästar däremot, de döljer ingenting. De är kraftfulla, men också lättskrämda. De blir rädda för presenningar, jackor, bildäck som ligger på fel ställe. Vi vet att deras rädsla är farlig för oss, vi kan skada oss illa när de skenar eller flippar ur. Det är egentligen ett under att människor kan hantera de här livsfarliga monstren. Den tyska litteraturvetaren Ulrich Raulffs mastodontverk om hästens kulturhistoria, "Farewell to the Horse" som den heter i engelsk översättning, handlar om vår makt över hästen. Hästen blev människans första redskap för att förflytta sig på en helt ny hastighetsnivå ridkonsten kom tidigare än både hjulet och segelbåten och det gav möjlighet till snabbare överföring av information och erövring av avlägsna territorier. Globaliseringen påbörjades på hästrygg. Raulff kallar hästen för bondgårdens aristokrat. Och ryttaren till häst, oftast en kung, är den politiska historiens oöverträffade maktsymbol. Man brukar utgå från att det var människan som tämjde och tog makten över hästen, men troligen är det inte så enkelt. Vetenskapsjournalisten Stephen Budiansky, som har skrivit boken the Nature of the Horse om hästarnas evolution och kognition, menar att det var hästen som lät sig domesticeras och på sitt sätt tog makten över människan. Förändrade födonischer drev hästarna ut i marginalen, närmare människornas boplatser, och hästen använde sin nedärvda förmåga till underkastelse för att få fördelar. Att se hästen som förtryckt slav är en alltså förenkling. För vem leder egentligen vem?  Ibland förväxlas ledarskap med demonstrativ styrka. Men är den mest trovärdiga flockledaren verkligen den som verkar stark i alla lägen? Det man ofta glömmer i hästhantering är att ledarskap måste utövas olika med varje individ. Det är rimligt att vara avvaktande till en början, istället för att bara stövla in och domdera. Det gäller även mellan människor. Finkalibrerade verktyg behövs för att tolka varandras signaler och lita på varandra. Även när någon aktivt vill inta en högre maktposition måste denna känna motparten på pulsen innan hen vet om positioneringen är rimlig och hur den i så fall ska gå till. Man ska i och för sig inte lita helhjärtat på ett djur mänskligt eller annat ens om man tror sig känna det väl. Förberedelsen för att drabbas av svek eller våld bör ligga som en joker i bakfickan, men den ska inte finnas med i förväntningarna. Alltså: jag måste närma mig en ny häst som om jag litar på den med hela min själ, trots att jag vet att vi, utom vid enstaka ögonblick av nåd, är främlingar inför varandra. Det är mycket svårare att leda eller uppfostra individer som man samtidigt i viss mån är rädd för eller känner sig maktlös inför. Men i naturen är rangordning sällan statisk. Idén om att djurägaren måste ta kommandot och vara konsekvent, eftersom djuret annars tar över, den är gravt förenklad. Själv har jag varit sanslöst inkonsekvent med mina hästar, hundar och barn, det vill säga jag har varit mig själv. Och förresten vill jag hellre kalla min bristande konsekvens för flexibel uppriktighet. Tänk om jag får en komplex hund för att jag är en komplex människa, ett komplicerat barn för att jag själv, på gott och ont, är mångfacetterad? Att barn härmar vuxna, det vet vi. Och mycket tyder på att även hundar kan konsten att härma människor. En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation. Jag ville egentligen inte uppfostra mina barn alls. Det är inte samma sak som oengagerad, fri uppfostran. Visst ville jag lära dem saker, men jag ville lära dem avslappnat och levande, ville att de skulle smittas av min kunskap. Jag vill också smittas av deras. Detsamma gäller mitt förhållande till djur. Att umgås med barn och djur är att be om problem, men kontakten med främlingen är också en övning i komplicerad kärlek. Ingen äkta kärlek kan uppstå utan inslag av rädsla, oro, ensamhet och missförstånd. Ingen trygghet heller. Att som förälder få nyckfulla vredesutbrott eller dra in veckopengen ena gången och andra inte, det är inget problem så länge kärleken bär över det irrationella beteendet. Den som vill uppfostra livsdugliga realister och samarbetsvilliga partners i en osäker värld och det gäller både människor och djur gör bäst i att gestalta det ofullkomliga snarare än till det tillrättalagt perfekta. Det kallas anpassningsförmåga. Med andra ord: Survival of the fittest. Många ridhästar vet allt om anpassning, så oändligt förlåtande, tålmodiga med barn och nervösa nybörjare. Det stämmer inte att hästar omedelbart tar kommandot och börjar mopsa om människan visar minsta spår av osäkerhet. Så rigida är inte hästar. Tvärtom vet de något som vi också borde lära oss: Pragmatiker överlever längre. Och i förvirringen och bristen har tilliten sitt hem. Aase Berg, författare

Den verkliga historien om amerikafararen Knut Oscar Brundin ligger till grund för "Översten" som ges ut i dagarna och författaren Ola Larsmo gästar dagens P1 Kultur. Romanen "Översten" handlar om hur en svensk man på 1800-talet blev en del av kampen mot slaveriet i USA. Knut Oscar Brundin - som blev Knut Oscar Broady - mötte gud i baptiströrelsen i New York och stred sedan på de amerikanska nordstaternas sida i inbördeskriget. Detta emigrant-öde stötte Ola Larsmo på när han höll på med boken "Swede Hollow" och i dagens program medverkar han i ett samtal om den nya romanen. UPPTÄCKSRESA TILL JORDENS INRE Robert Macfarlanes "Underland" är ett slags natur- och reseskildring där han försöker ta sig inåt, bortom jordens yta, och skådar ner i slukhål, besöker katakomber och funderar över vad mänskligheten lämnar i jordens djup. Kulturredaktionens Mattias Berg har läst och kommer till studion. ACCELERATOR-UTSTÄLLNING ÖPPNAR FÖR BESÖKARE I januari "Ympa orden, piska min tunga" öppnade en utställning av Johanna Gustafsson Fürst på konsthallen Accelerator på Stockholms Universitet. Den andra, omgestaltade delen av utställningen skulle öppna i mars, men pandemin satte stopp. Nu öppnar den igen och Cecilia Blomberg har träffat konstnären för ett samtal. MÅNDAGENS OBS-ESSÄ Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa på gott och ont. Men varför försöker vi då så ofta förneka de sidorna i våra relationer med både djur och människor? Det frågar sig författaren Aase Berg i dagens essä från OBS. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

”Haggan är en svart röntgenstråle genom livslögnernas ödeland”, skriver dagens gäst Aase Berg i boken Haggan. Den handlar om Thelma som finner sig i den hopplösa och förödmjukande rollen som älskarinna åt en gift man som lovar och lovar men aldrig lämnar sin fru. Där föds Haggan, ett sjuhelvetes raseri till människa som inte nöjer sig med att koka en kanin, hon vill ”koka hela släktet Oryctolagus, i en jättegryta rykande av lava.” Aase Berg är lite lättare att prata med.Redaktör-Lisa guidar till Anders de la Mottes universum och senaste romanen Vintereld.Programledare Lisa Tallroth. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dagen finns på plats på Bokmässan i Göteborg i år också. Aase Berg, författare och poet, Jan Gradvall, nöjesjournalist och Hanif Bali, riksdagsledamot, fick svara på frågan om de läser andlig litteratur.

Författaren Aase Berg gästar Smålandspostens litteraturpodd, Bokstavligt talat. I våras släppte hon boken ”Haggan”. I dagens kapitel berättar hon bland annat om vad begreppet hagga betyder för henne.

Författaren Aase Berg gästar Smålandspostens litteraturpodd, Bokstavligt talat. I våras släppte hon boken ”Haggan”. I dagens kapitel berättar hon bland annat om vad begreppet hagga betyder för henne.

Aase Berg talar med Birgitta Westlin om sin roman Haggan om Thelma som inser att hon som älskarinna varit värddjur åt ett utsvultet äktenskap. En roman om förljugna familjeidyller, klasskillnader och kulturbranschens narcissism. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Vad tjänar en poet egentligen? P1 kultur pratar stålar med två poeter och en förläggare. I höst ska hela 18 miljoner kronor tilldelas skönlitterära författare, när två nobelpris i litteratur delas ut samtidigt. Men så ser knappast vardagen ut för litteraturens daglönare. Hur mycket drar man in på en diktsamling? Det är en av de frågor som Katarina Wikars ställer i ett reportage om poesin och pengarna. Här möter vi bland annat författaren Aase Berg, som jämför stämningen när poeter träffas med att vara en djuphavsfisk på havets botten: det är alldeles mörkt och alla ligger och väntar på att det ska singla ner ett litet pris. I sitt diktverk "Marginalia" skriver Johan Jönson om pengar - ordet  förekommer minst 1000 gånger, jämte nybildningar som "bankkontosubjekt". Och den första bok som Gunnar Nirstedt ger ut på sitt nystartade förlag är Lina Rydén Reynols "Läs mina läppar" där produktionsvilllkoren redovisas på bokens baksida: förskott, royalties, försäljarnas inköpspris. Vi får också höra stycken ur Strindbergs tiggarbrev och Birger Sjöbergs aktiespekulationer, med mera. I veckans tredje OBS-essä om tågresande följer poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson med på den brittiska konstnären Sharon Kivlands semesterresor i Sigmund Freuds fotspår. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger vi kan väl bara vara vänner? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör.  Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda? Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen. Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin Föreställningar om döden, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun ni minns väl filmen Exorcisten eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker. Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet förlåtelse. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger sina flickvänner och varandra vid minsta lilla skymf. Med tanke på dagens högerextrema hotbild kanske somliga tycker att man ska bojkotta alla former av aggressivitet, till och med ursinniga tankar. Men å andra sidan; varför ska kränkta grottmän och nynazister tillåtas förvrida de starka känslorna? Ilskan är en bättre drivkraft än idisslande fridsamhet, så länge man lär sig att vara arg med intelligent respekt, har rimlig impulskontroll och inte bär armbindel eller har tillgång till kärnvapen. Att älska på ett aggressionshämmat sätt är samma sak som att sluta vara passionerad, och ett stormande själsliv ska inte behöva dämpas för att makthavare och högerextremister löser konflikter med våld och hot om våld. Kärlek med inslag av konflikt eller rentav hat är mycket mer levande än den mysiga, slappa förlåtelsen. All of me loves all of you är sånt som står på skyltar från billiga heminredningsaffärer. Det är en ren lögn. All of me loves aldrig all of you. Det är just denna sårighet som skapar dynamik i kärlek. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Alla de här relationerna i livet som jag pratar om, de speglar relationerna i döden. De slentrianmässiga fantasierna om umgänge med döda handlar alltså inte bara om saknad och passion utan också om konflikträdsla. Att äntligen få vara med sina närmaste utan gräl och tjafs. Lite som att simma med delfiner i livmodern. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Samhället byggs av livserfarenhet, medan vi ännu lever. Den gamla uttjatade frågan om meningen med livet är betydligt mer relevant än frågan om meningen med döden. just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Samtidigt som det gullas med döden och längtas efter livet efter detta är det märkligt hur lite värde som sätts på livserfarenhet. Livet, precis som kärleken, uppfattas bara som positivt om det är friktionsfritt, som i en inredningstidning. Om jag lever EXAKT likadant som alla andra så uppfattas mitt liv som lyckligt. Eller snarare lyckat. Om jag däremot skulle berätta om alla tunga saker som har hänt i mitt liv, så betraktas det som en beklagansvärd men abnorm defekt, inte som respektingivande. Det skulle väcka sensationslystnad och sliskig medömkan, men knappast avund. Men om vi byter inställning och tänker såhär: smärtan är en kraftfull erfarenhet som leder till det bättre, vackrare livet. Den händelselöst skentrygga tillvaron däremot, både i livet och som död, är destruktiv och gör människor dummare. Den som inte tar risker (och nu menar jag inte att teckna det höga banklånet för bostadsrätten eller att åka på upplevelseresa till Kambodja), den människan blir aldrig vuxen. Livserfarenhet handlar om koordination. Det är precis som med ridning. Att använda sittfläsket till att åka häst kan vilken idiot som helst klara av. Det är bara att guppa motståndslöst på det halvapatiska djurets rygg. Motsatsen till att åka häst är att rida, det vill säga att använda alla muskler i sin kropp samt fingrar och röst för att ha kontakt med hästen och få den att röra sig på ett avslappnat och lustfyllt vis. Det kräver år av övning att hitta dragläget på en häst, och det görs med hjälp av trial and error och självkännedom. Känner ni alla muskler i era livskroppar? Det är för övrigt svårare att rida än att flyga en Boeing 737. Jag har testat båda. Det var ingen smidig landning jag gjorde, det blev lite slalom på landningsbanan, men vi kraschade i alla fall inte. Och det är just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Tanken på döden kan alltså söva oss i förslappad acceptans och ofokuserat hopp om att det säkert blir bättre sen. Hur vore det om dödsmedvetenheten istället väckte vårt motstånd mot att leva ett lealöst liv? Det beror i slutändan på om man väljer att tro på spöken eller inte. Så mitt förslag är att vi växer upp, stirrar döden i vitögat och säger Go fuck yourself till gud. Aase Berg, författare och kritiker Litteratur Kjell O Lejon (red): Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Carlsson bokförlag, 2017.

Idag ska vi rikta blicken mot en fransk kvinna vars konstnärskap länge legat i skugga, men som under senare år fått alltmer ljus riktat mot sig, med rätta Dora Maar. Dora Maar var nästan 90 år då hon avled i Frankrike, 1997. Då hade hon sedan länge dragit sig tillbaka, och få ägnade henne någon uppmärksamhet, om alls. Men i och med hennes bortgång hittades mängder av verk framför allt fotografier som bidrog till att ge en överblick av hela hennes konstnärskap som visade sig vara imponerande. På Centre Pompidou i Paris öppnar snart en stor retrospektiv utställning med hennes verk. Utställningen Dora Maar börjar den 5 juni och pågår till den 29 juli. Sedan går den vidare till London, och Tate Modern, där den visas i höst. Idag avfärdas Dora Maar inte längre som en av Picassos älskarinnor. Något som för all del var sant, men det var också långt ifrån bara det hon var. Dora Maar både målade och fotograferade och betraktas numera som en av surrealismens mer framträdande fotografer. Hon stod ofta också själv modell för konstnärer som Jean Cocteau och Man Ray tack vare sin speciella look, och starka utstrålning. Dora Maar hade mörkt hår, höga kindknotor och påfallande långa och smala fingrar, vars naglar hon ofta målade. Inte bara i rött, utan också i grönt, blått eller svart. I veckans program träffar vi den svenska konstfotografen Helene Schmitz. Hon arbetar med drömska element i sina bilder, där natur, verklighet och människa möts. Vi diskuterar också hållbarhet i dagens modevärld med Kristina Tjäder från klädmärket Dagmar. Och så pratar vi med författaren Aase Berg, aktuell med romanen Haggan. Veckans gäst är Anna Tellgren, intendent på Moderna museet i Stockholm.

Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Har ekonomin tågat in i den poetiska texten och inte bara i debatten? Författarna Aase Berg, Johan Jönson och förläggaren Gunnar Nirstedt om poesins produktionsvillkor. I Johan Jönsons diktverk "Marginalia" förekommer ordet pengar minst 1000 gånger, ofta som ett bristtillstånd, bryter sönder dikten. "Nu har vi pengar så nu kan vi sova", vem har snott våra jävla skitpengar?" Han menar att han avtäcker en statisk dominant ideologi och introducerar bland mycket annat ordet "bankkontosubjekt". Det är som vara en djuphavsfisk på havets botten, det är alldeles mörkt och alla ligger och väntar på att det ska singla ner ett litet pris, säger Aase Berg om stämningen när många poeter träffas. Nu har hon gjort en avstickare från lyriken med prosaboken "Haggan", där huvudpersonen skriver en del om stora förskott och otippade mecenater i Bergslagen. Den första boken som kommer ut på Gunnar Nirstedts nystartade förlag är Lina Rydén Reynols  "Läs mina läppar" där produktionsvilllkoren redovisas på bokens baksida: förskott, royalties, försäljarnas inköpspris. I Katarina Wikars reportage förekommer också Strindbergs tiggarbrev, Birger Sjöbergs aktiespekulationer och återanvända frågor om författarekonomier. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker - det är frågan. I avsnitt 70 av Storytelpodden diskuterar Sissel och Åsa klassikerns status idag. Är deras position som kvalitetslitteraturens kvalitetslitteratur ohotad, eller är 300 år gamla böcker snarare en fråga om image för de riktigt pretentiösa? Finns det riktigt dåliga klassiker? Och finns det några moderna böcker som har en chans att bli klassikerstämplade? Känslorna är starka när det pratas om: En julsaga av Charles Dickens, inläst av Arne Weise, Öster om Eden av John Steinbeck, inläst av Martin Halland, Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, inläst av Agneta Ekmanner, Harry Potter av J K Rowling, inläst av Björn Kjellman, Ulysses av James Joyce, inläst av Reine Brynolfsson, Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, inläst av Märta Tikkanen, The Silence of the Girls av Pat Barker, inläst av Kristin Atherton och Michael Fox, Odysséen av Homeros och Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. I nästa avsnitt pratar vi om vrede, så därför läser vi läser vi Haggan av Aase Berg och Det osynliga barnet av Tove Jansson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Är akademikrisen förbi? I dag beslutade Nobelstiftelsen att det kommer att delas ut två Nobelpris i litteratur i år. Hur har kommittén kommit fram till detta? Vilken betydelse får det för Akademien? När den tidigare ledamoten Katarina Frostensson tidigare i vinter meddelade att hon kunde tänka sig att lämna akademien var det med ett villkor: Att hon fick en ekonomisk kompensation som möjliggjorde att hon kunde fortsätta att försörja sig som poet. P1 Kulturs Katarina Wikars bestämde sig för att snacka reda pengar och pengarnas plats i själva poesin - med förläggaren Gunnar Nirstedt och med poeterna och Johan Jönsson och Aase Berg. Hildegard av Bingen var en mångsidig nunna. Vid sidan av hennes verksamhet som bland annat som tonsättare, författare, läkare, apotekare, abbedissa, predikant samt rådgivare åt kungar och påvar i 1100-talets Centraleuropa. Utöver allt detta skapade hon ett eget språk, en lång radda substantiv med nya namn på bekanta ting. Varför? Den frågan reflekterar författaren och dramaturgen Magnus Florin över i dagens essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

En djupt deprimerad trebarnsmor i Niels Fredrik Dahls roman "Mor om natten" och en rasande älskarinna i Aase Bergs lyriska essä "Haggan". Två kvinnor som vägrat finna sig tillrätta i den roll samtiden givit dem. Det handlar om möjliga kvinnoroller: Aase Berg har skrivit en lyrisk essä om den andra kvinnan och älskarinne-positionen. Boken heter Haggan och handlar om Thelma, Victor och hans fru - eller "klimakteriekeramikern" som Haggan kallar henne. Ett triangeldrama i kulturmiljö. Vi träffar den också den norske författaren Niels Fredrik Dahl som skrivit en delvis självbiografisk roman: Mor om natten om en mamma som varit djupt deprimerad och haft en stark dödslängtan genom stora delar av sonens barndom. Något han upptäcker när han får läsa hennes hemliga dagbok: Nattboken. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Sublimering - att omvandla förbjudna driftsimpulser till konstruktiva beteenden - är en motor i kulturell utveckling. Men Aase Berg tycker inte människan ska tyglas med tramsiga aktiviteter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I tävlingen Most stupid animal of the year contest Årets mest korkade djur finns det en återkommande vinnare: grävlingen. Det kan illustreras med den här lilla fabeln, där ett handjur av arten fattar ett dåligt beslut: En grävling får syn på en robotgräsklippare på avstånd. Gräsklipparen håller på att ansa en gräsmatta med minutiös precision. Grävlingen galopperar i vild fart mot den upptagna maskinen: Vilken brud! Inte just nu, jag har inte tid, säger robotgräsklipparen. Det skiter grävlingen i och hoppar upp och sätter på den med sin makalöst blålila penis. Då hörs ett plötsligt ljud: Frrrr! Blodslamsor sprutar ut över det nysnaggade gräset. Vafan hände? Robotgräsklipparens knivar är vassa. Sensmoralen är väl att nej betyder nej. Grävlingen borde ha lagt band på sin maktlystna drift. Det gäller att hålla den dåliga impulskontrollen stången. Det är de psykiska försvarsmekanismerna som skiljer människorna från djuren. Reptilhjärnan är inte människans bästa vän. Tvärtom måste man lära sig räkna till tio, skjuta upp behovstillfredsställelsen och förädla sina begär. Men det duger inte med vilka former av impulskontroll som helst. Det finns mogna och omogna försvarsmekanismer. Sublimering till exempel, det räknas som moget försvar, medan till exempel passiv aggressivitet är omoget. Sublimering betyder att man omvandlar förbjudna driftsimpulser till mer konstruktiva beteenden och gör saker som förhöjer det civiliserade i människan. Sublimeringen är motorn i all kulturell utveckling. När Freud pratar om sublimering så är det framför allt sexualdriften som förädlas.  Jag är inte riktigt med på noterna här. Att sublimera sexualdriften verkar skitonödigt om man så bara är snäppet smartare än en grävling, det är väl bättre att ligga, inte med vad som helst, men med en villig partner? Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Jag anser snarare att sexualdriften sublimeras alldeles för mycket nuförtiden. Sex trumpetas visserligen ut i medierna och nästan all reklam spelar på sex och sexistisk objektifiering, men när det kommer till att verkligen ligga är statistiken deppig. Folk jobbar för mycket och ligger för lite. I och för sig har många kvinnor använt huvudvärken som ursäkt i alla tider, eftersom de inte vill rätta sig efter mannens val av tidpunkt eller har varit pådyvlade en tanke om att kvinnlig lust är skamlig. Dessutom är det inte så kul att ägna livet åt att föda tolv barn. Men nu har också männen börjat undvika sex. Och det famösa hipstercelibatet som diskuterades häromåret att den moderna mannen sexvägrar för att istället ägna sig åt asketisk surdegsbakning och autoerotisk kroppskontroll är ett direkt arv från kyrkans maktapparat Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Celibatet har aldrig varit konstruktivt, inte i religionen heller. Pedofilskandalerna inom katolska kyrkan är bara ett av många exempel. Motsvarigheten till kyrkans sexuella askes idag är hälsovurmen, och för fysiskt lata finns ju nyandligheten, den pansexuellt utflytande och rätt snurriga trivselerotiken i att famla omkring efter sin egen aura eller simma runt sådär sensuellt i en bassäng med delfiner. En sak som Freud inte diskuterade fullt så mycket var sublimeringen av aggression. I dagens samhälle, där ilska och oro sparkar neråt istället för uppåt, är det viktigt att ha koll på sin egen vrede. Aggression kan vara ett fruktansvärt vapen, men också en hjälpkraft. Av någon anledning anses förädlad aggression nästan vara en samhällsfara när den utrycker sig i konst, filosofi eller strategiskt tänkande, det vill säga former som inte bara cementerar en ofarlig jämnvikt utan utmanar det invanda. Experimentell kultur står inte precis högst på agendan i det nya samhället.   Nej, för att undvika att vreden tar sig upproriska uttryck så premieras istället mer ofarliga metoder för att sublimera våld. Förr använde man helvetet som repressiv instans, ett bra exempel på aggression som tyglas av makthavare för att hålla tillbaka oacceptabla beteenden så att ilskan istället omvandlas till fantasier om de fallnas syndastraff. Men kristendomen har ju successivt avskaffat det hotfulla helvetet för att istället ägna sig åt omsorgsmartyrisk andlighet. Nuförtiden finns det mer effektiva metoder för repression. För att undvika att den farliga kulturen ska ta över jobbet efter kyrkan försöker man istället suga in alla barn i idrotten den enda formen av sublimerat våld som är tillåten i dagens samhälle. Det är inte ofta man hör röster höjas för daglig filosofiundervisning i skolorna. Idrott däremot kan de små monstren aldrig få för mycket av, eftersom det tydligen är enda sättet att domesticera dem. Precis som helvetetshotet ägnar sig idrotten enbart åt att tygla våldet och ge utlopp för det i kontrollerad form, inte åt att förädla det i utvecklande riktning. Idrotten håller drifter i schack och karaktärsdanar ungdomar, men den skapar ingenting. Ibland anförs det som försvar att idrott handlar om lek, och det kan möjligen gälla för barn även om det oftare verkar handla om att göra dem till små maktlystna vuxna genom att peppa fram vinnarskallar. Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen universums mest meningslösa uppfinning? Idrotten är ett system som inte har nån annan mening än sig själv en filterbubbla, om man så vill. Ni vet: idrott och politik anses inte höra ihop. Idrott och kapitalism ska man inte heller snacka alltför mycket om, för det är ju gemenskap och fair play som är ansiktet utåt. Idrotten parerar revolten, och gör allt för att förvandla vuxna till barn och barn till vuxna. För att inte tala om den individuella träningen. Vad kom först babygymmet eller Fitness-centret?  Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen universums mest meningslösa uppfinning? Jag hade velat se Freud dimpa ner på Friskis & Svettis som signalerar barnslighet ända in i varumärket med sina förgulligande diminutiver. Vilka teorier hade han inte kunnat skapa utifrån åsynen av ett gäng självspäkare som tämjer drifter genom att studsa omkring till tonerna av barnkalasdisco? Om han inte hade vänt redan i dörren förstås, på grund av rökförbudet.  Det finns förstås andra typer av infantilt parerande i vårt samhälle också ofarliga sysselsättningar som människor kan säga att de brinner för utan att sätta sin egen trygghet på spel eller behöva utsättas för kritiskt tänkande. Konsumtionsknarkandet exempelvis är ännu ett uttryck för regredierad autoerotik, för att inte tala om boomen för matlagning - vår tids massregression tillbaka till det orala stadiet.   Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. Jag håller alltså inte med om att all sublimering är mogen. Mogen sublimering är att använda kraften till något som är skapande. Omogen sublimering är att tygla och domesticera kraften med infantiliserande och harmlösa beteenden. Många lever idag ett liv surfande på ytan av omogna försvar förutom infantilisering kan man till exempel nämna projicering att skuldbelägga andra för den egna svagheten och rädslan.   Och från omogna försvarsmekanismer är steget inte långt till inga försvarsmekanismer alls. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. I den svenska delfinalen av Most stupid animal of the year contest håller grävlingen på att få allvarlig konkurrens. Aase Berg, poet.

Poets Laura Mattingly & Raina Zelinski join us to talk about 6 poets that are lesser known, and we read some of their poetry: János Pilinszky, Will Alexander, Jess Stoner, Aase Berg, José Lezama Lima, and Brian Swann.  

Vi lever i överssexualiserad tid, med skriande brist på bra sex sexrobotarnas tid. Aase Berg suckar över det kommersialiserade begäret och förutspår en klimatsmart robotdammsugare med dildo. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Allt fler män kan tänka sig att ligga med en medgörlig docka. Men den gamla uppblåsbara barbaran har spelat ut sin roll; de nya sexrobotarna är interaktiva och ger ett visst mått av gensvar och okomplicerad bekräftelse. Försäljningen av sexrobotar är redan igång och det experimenteras vilt med artificiell intelligens. Metookampanjen har ju också visat att många män tar sig rätten att förgripa sig på vilken kvinna som helst, det behövs ingen personlig relation eller känsla av att sexpartnern är en människa. Vi kvinnor förväntas tacka och ta emot när vi blir tafsade på, och helst också haspla ur oss nån rudimentärt porrig replik och stöna i upp till tre olika tonlägen när vi blir klämda på brösten. Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget. Följden blir såklart att gränsen mellan ömsesidig sex och autoerotik luckras upp. Männens självsexuella egoboost blir viktigare än samspelet.  Frågan är om de här männen vill ha riktiga kvinnor över huvud taget. Sexroboten börjar i alla fall inte gapa metoo. Vad är egentligen skillnaden mellan det som förväntas av mig som kvinna och förmågorna hos en robot? Att sex är viktigt tvivlar väl ingen på. Men hur sex ska utövas är en annan fråga. Som alla vet har marknadsekonomin kidnappat begäret och gör allt för att förvrida våra fantasier och lustar så att de kan generera pengar. Det finns alltså någon som tjänar på att män beter sig som skitstövlar, att kvinnor går med på att spela objekt och att ingen längre har tillgång till verklig sexualitet. Ett av de mer politiska säljargumenten för sexroboten är att den skulle minska antalet våldtäkter och vara ett motmedel mot prostitution och trafficking. Men ska man verkligen acceptera den premissen att män måste ligga med vad som helst, när som helst, gärna utan motprestation i form av jämbördig kommunikation, annars blir de samhällsfarliga? Man kan snarare misstänka att sexrobotarna bidrar till våldtäktskulturen. Vad gör det med psyket om man ligger med en varelse som i bästa fall besvarar beröring halvapatiskt, i värsta fall inte alls? Okej, det finns krav på mer utvecklad artificiell intelligens med högre grad av simulerad kontakt. Men en sak är säker sexrobotarna kommer aldrig programmeras att säga nej.  Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta. Det har dessutom gjorts många experiment med materialet robotarna är gjorda av, för de första sexdockorna hade ingen kroppsvärme och gav lite väl starka vibbar av nekrofili. Det man eftersträvar nu tycks snarare vara nåt slags nekrofili light, en sorts levande död som kan låtsas njuta. Drömkvinnan är fortfarande ett förslavat mähä, men hon ska helst inte vara stendöd för då är maktöverläget bortkastat.  Ja, det finns många etiska problem med sexrobotarna. Är det till exempel okej att tillverka barnrobotar? Eller rentav robotar som ser ut som getter? Det diskuteras också om sexrobotar kan hackas. Den idén är jag personligen väldigt förtjust i, jag får genast en vision av high-tech trojanska hästar i Valerie Solanas anda, ett gäng feministiska hackers som tar sig in i källkoden, lär roboten att twittra metoo och förser henne med ett tandat sköte.  Även om kvinnliga sexrobotar är klart vanligast, har det också gjorts experiment med manliga.   Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust. Om den kvinnliga sexroboten är svaret på psykopatkapitalismens mest förvridna manliga fantasier om sexuell makt, så undrar man hur kvinnornas kidnappade lust ser ut i dagens samhälle. Man kan till exempel pracka på kvinnor doftljus, skönhetsprodukter och onödiga spetsunderkläder om man lanserar romantik som hetare än sex. Tyvärr blir resultatet ett maktspel där många kvinnor avvisar inviter som inte överensstämmer med den romantiska försäljningsklichén. Om man ska tro sexologerna så är det absolut vanligaste problemet hos kvinnor just bristande lust. Sexologerna tycker nästan alltid att det kvinnliga avvisandet av sex är männens fel, även det nej som inte grundas i övergrepp. De avvisade männen är helt enkelt för dåliga på att komma med blommor, tända levande ljus och fjäska. Men man ska inte glömma att många kvinnor finner makt i att säga nej. Att vägra ligga med den man faktiskt älskar eller åtminstone påstår sig älska är en sorts sexstrejk man inte behöver ta ansvar för, eftersom den kan döpas om till bristande lust och skyllas på partnern.  Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare. Med det menar jag inte att kvinnor ska sluta säga nej till sexuella övertramp - kvinnorna i metoo har naturligtvis ingen anledning att ligga med packade chefer som tror att alla brudar är sexrobotar. Men när avvisandet dyker upp inom kärleksförhållanden, då är det dags att bli misstänksam. Utöver kravet på männen att vara romantiska brukar sexologerna tipsa dem om att göra mer hushållsarbete, då blir kvinnorna kåta. Men det är faktiskt ganska kontraproduktivt för erotiken att se dammsugning som förspel. Om den kvinnliga sexualiteten förvandlas till en förhandling om hushållsnära tjänster dröjer det nog inte länge förrän någon presenterar följande prototyp på sexrobot med målgrupp kvinnor: Den klimatsmarta sexroboten Antonio. Antonio är en solcellsdriven kombination av sexslav och robotdammsugare. Nej förresten, glöm solcellsdriven förse den istället med nåt aggregat som suger kraft ur silent treatment och skuldbeläggning. Det missnöjda parförhållandets destruktiva dynamik, alltså att förhandla om sex eller ickesex med höjda ögonbryn, suckar och föraktfulla miner, det är ju rena kärnkraftverket när det gäller implosiv energi. Nå, i alla fall: föreställ er nu ett vardagsrumsgolv i den nybyggda villan i Skövde där sexsdammsugaren Antonio kryssar runt mellan de danska designmöblerna. Han har en inbyggd dildo som kan användas vid behov men just det behovet uppstår nästan aldrig, samt en inbyggd slumpgenerator som häver ur sig olika glosor med tvärsäker basröst på italienska. Antonios jobb är att surra runt i dagar och veckor i sträck i alltmer molokna parningsförsök, enbart för att ge kvinnan nöjet att nobba honom. Avvisandets makt, sexigast i världen! Vi lever alltså i ett översexualiserat samhälle där det råder skriande brist på bra sex.    Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna. I ett samhälle där männen köper ställföreträdande våldtäktsoffer med lika stort ordförråd som en fyraåring, eller försöker göra om de riktiga kvinnorna till just såna, och där kvinnorna önskar sig kastrerade mysrobotar som utövar romantik genom att dammsuga samtidigt som de viskar vi kan väl bara gosa lite, är det läge att undra vad som har hänt med den riktiga sexualiteten. Sex har förvandlats till en vara, närhet har numera väldigt många beröringspunkter med prostitution. Och som vanligt när man vill analysera förtryck är det smart att följa pengarna. Även Metoo handlar till viss del om pengar, om hur kvinnor står i ekonomisk beroendeställning och måste sälja sin integritet för att få ut sin lön. Men vad vi dessutom gör just nu, på ett globalt plan, är att göda de världsomfattande pengar som är av en helt annan kaliber än enstaka förlorade löner, nämligen google, facebook och twitter. Hur vacker Metoorörelsen än är, så är den också en reklamkampanj för sociala medier. Det är amerikanska storkapitalister som drar in degen. Så var är ni, feministiska hackers som kan manövrera slavrobotens tandade sköte att knipsa den globala ekonomiska potensen? Visa mig mannen naken, utan fantasier om sex med knullrobotar och grabbig rustning av sexism, och visa mig kvinnan som har slutat köpslå om tillgången till sin kropp. Då kan vi äntligen börja säga ja istället för nej.   Aase Berg, poet.

Vi tipsar om bra böcker att läsa för den som är nybörjarfeminist, eller bara vill ha lästips: Nina Björk, Marilyn French, Aase Berg, Simone de Beauvoir och några till.

Om DIY (Gör det själv). Idag består DIY av en brokig skara kreativa människor som låter politik och estetik ta och ge av varandra. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Aase Berg, författare och kritiker, Kristofer Andersson, chefredaktör Bon.se och frilansjournalist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Ann-Sofie Francisca Lundin, med artistnamnet Min Stora Sorg.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Aase Berg om gratisinnehållet.(Publicerat i Dagens Nyheter 2014-10-15)Jag har fått fett nog. Från och med nu kommer jag att mejla följande standardsvar när jag får förfrågningar om jobb: Tack för erbjudandet. Tyvärr måste jag avböja. Jag kliver inte ur sängen för mindre än 6000 kr F-skatt (Författarförbundets rekommendation). Vänligt från Aase Berg.Jag var på god väg att svara detta redan häromdagen, då just Sveriges Författarförbund erbjöd mig uppdraget att bli juryordförande i kommittén för nominering av en svensk emerging talent till European Union prize for literature (EUPL). Möte i Bryssel om två veckor, utse jury, presentera shortlist, hålla kontakt med sekretariatet, skriva prismotivering, författarpresentation, synopsis över verkets handling samt välja antologitext. Ersättning: 200 euro per person plus 92 euro i traktamente för juryordföranden.I går meddelade Författarförbundet att de avstår från jury¬arbetet, med hänvisning till de låga arvodena. Givetvis hade Författarförbundet koll på sina egna rekommendationer, men de satt i skiten. Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli, i första hand bland redan prisade författare. Den som redan har fått fjorton priser i Sverige kan alltså få ett från EU på köpet. Eller, ännu värre: EU hotar med att välja kandidaten utifrån försäljningssiffror.Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.Varför finns EU:s litteraturpris om ingen vill betala för en professionell jury eller utse en seriös pristagare? Varför håller EU på med kultur över huvud taget? Är den enbart ett alibi i den lismande godhetens tjänst, en infantiliserande snuttefilt för att mjuka upp maktapparaten?Låt oss säga att jag hade gått med på att jobba ideellt åt EU i ren fasa över att någon apdålig kioskvältare eller överpremierad slentrianpristagare annars skulle kamma hem äran, då hade jag dessutom dumpat författares arvoden i allmänhet. Jag skulle bli mycket förvånad om det går till så här inom andra områden av EU:s organisation, som hos killarna i ECQAR (Expertgruppen för koordinering av kvalitetskriterier avseende asfaltbaserade vägbeläggningar).Den svenska regeringen är inte direkt inblandad i den här frågan, men det hade knappast gjort någon skillnad. Litterära utövare anses vara tacksamma masochistmuppar som sysslar med hobbyverksamhet på heltid. Inte ens EU-byråkrater begriper att om de anlitar mig, då hyr de in en konsult med kompetens inom den mest avancerade litteraturen. Inom vilken annan bransch förväntas konsulten ställa upp gratis bara för att det är ballt att åka till Bryssel? Den senaste månaden har jag tackat nej till ett flertal uppdrag på grund av skambud och trälvillkor. Och när jag, som kvinna, hävdar min yrkesheder genom att begära betalt, kan jag höra hur orden diva och bitch viskas bakom min rygg.Jag förväntas alltså sälja mig billigt för att kultur är kul. Glöm. Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna. Jag är ingen amatör. Ingen kulturhälsosam plyschgroda heller. Ge mig stålar som det proffs jag är. Annars fortsätter jag att skriva och tänka i alla fall, men under jord. Och den dagen centralmakten kommer kravlande och behöver min kompetens, då är det inte Författarförbundets rekommendation som gäller längre, utan det dubbla. Plus fri sprit.Ni klarar er inte utan mig. Fatta. Gosedjuret har blivit ett monster.

Diktsamlingen Hackers av Aase Berg är ett av ämnena i säsongens första Kritiken. Den har redan kallats för ett rasande angrepp på patriarkatet, hur ser det ut? Och vad är det egentligen "att hagga"? Kritikens programledare, Gunnar Bolin och Anneli Dufva, bjuder in Åsa Beckman, Dagens nyheters biträdande kulturchef, och Arazo Arif, poet, journalist och projektledare för Kultwatch, till ett samtal om Hackers, är det - som en kritiker konstaterade - dikt som vill och vågar? Kritiken uppmärksammar också Harper Lees Ställ ut en väktare och träffar litteraturvetaren Birgitta Holm och författaren Karolina Ramqvist i ett reportage om Sun Axelsson. Hennes författarskap har möjligen fallit något i glömska, men i år då författaren skulle ha fyllt 80 år, ges de självbiografiska romanerna Drömmen om ett liv, Nattens årstid och Honungsvargar ut på nytt i romantrilogin Ett eget liv. Karolina Ramqvist framhåller det suggestiva och moderna i romanerna, medan Birgitta Holm är mer tveksam. Hur är det att läsa Sun Axelsson idag?

Sverker Sörlin, idéhistoriker, Aase Berg, poet och Fredrik Svanaeus, filosof, diskuterar vår rädsla för sjukdom och svaghet. Vad händer med vår självbild den dag vi drabbas av sjukdom?  Vad är starkt och vad är svagt i en människa? Är sårbarhet ett uttryck för styrka? Om det här skriver  idéhistorikern Sverker Sörlin i boken Rädslan för svaghet, en berättelse om sjukdom, smärta och löje, som vi diskuterar i veckans Filosofiska Rummet Gäster är Sverker Sörlin, idéhistoriker vid KTH, Aase Berg, poet och skribent och Fredrik Svenaeus, filosof vid Södertörns högskola. Programledare och producent Peter Sandberg. Boktips: Vår rädsla för svaghet av Sverker Sörlin.

Marie Lundström har kallat in två läsare i toppklass - Lotta Olsson från Dagens Nyheter och filmstudenten Max Lundberg. Tillsammans hugger de in på den omtalade och hyllade Engelsforstrilogin - Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens fantasyserie i tre delar: Cirkeln, Eld, och Nyckeln. Följ sedan med till Beirut och bekanta dig med en av arabvärldens få erotiska tidskrifter, Jasad, eller "Kropp" på svenska. Vår reporter Mona Masri har testat innehållet på några läsare och träffat tidskriftens grundare, Joumana Haddad. Vi bjuder också på en minivariant av Stockholms Internationella Poesifestival, óch bekantar oss med den hyfsat färska litterära genren gurlesk. Möt författaren Aase Berg, artisten Anna Pettersson och hör Kim Yideum läsa dikt på koreanska. Separationsångesten efter höstens Bokcirkel kring Tove Janssons Pappan och havet är stor. Vi kan inte hålla oss från att fundera över "vad som kunde hänt sen"... och hjälper därför en nyskild Muminpappa att hitta en tröstlåt. Och så är du med på en kvällsshow i Piteå med en känd kulturpersonlighet...

Helgens program handlar om författarskap och skrivande. Hör fyra skribenter berätta om sitt yrke och sin inställning till detsamma. Till Sven kommer författaren Sven Lindqvist, poeten Aase Berg, barnboksförfattaren och illustratören Pernilla Stalfelt och Carl Otto Evers.

"Du blir aldrig färdig och det är som det skall". En diktrad som tröstar många sönderstressade småbarnsföräldrar med legobitar upp till knävecken. Samma dag som Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur fylldes facebook och twitter med tacksamma statusrader som citerade ur hans dikt "Romanska bågar". Men vad händer när man använder kulturen som tröst? Om konsten förväntas kunna fungera som snuttefilt i livets svåra stunder? Måste kulturen vara lättsmält för att kunna ge oss tröst? Vi diskuterar nyttokultur och får tröstetips av poeten Aase Berg, förläggaren Carl-Michael Edenborg och konstnären Carl-Johan De Geer. Dessutom tar vi reda på vad Tomas Tranströmers poesi har att ge dagens unga poeter. Är han en evig inspirationskälla eller förlegad och för fiffig? Programledare är Jenny Aschenbrenner

Biblioteket Nu och då med Georg Brandes 2010 05 17 1403 (2010 05 18 1815) 1871 formulerade den danske litteraturkritikern tanken att Litteratur skall sätta problem under debatt, en idé som blev central för en det moderna genombrottet som strävade efter realism. Biblioteket har undersökt hur gångbar denna tanke är idag när den svenska litteraturen blivit mer samhällsinriktad. Louise Epstein har pratat med Johan Jönsson, Dilsa Demirbag Sten, Lars Sund, Malte Persson och Aase Berg. Samt litteraturprofessorn Lisbeth Larsson som förklarar varför Georg Brandes tänkte som han gjorde. 1871 formulerade den danske litteraturkritikern Georg Brandes tanken att ”Litteratur skall sätta problem under debatt”. Denna idé  blev central för en det moderna genombrottet, en litterär inriktning som bejakade ett nytt realistiskt sätt att skriva. Biblioteket har undersökt hur gångbar denna tanke är idag när den svenska litteraturen blivit mer samhällsinriktad. Och hur är det? Räcker det  att diskutera aktuella samhällsproblem för att en bok skall bli bra? Louise Epstein har pratat med författarna  Johan Jönsson, Dilsa Demirbag-Sten, Lars Sund, Malte Persson och Aase Berg. Samt litteraturprofessorn Lisbeth Larsson som förklarar varför Georg Brandes tänkte som han gjorde. Programledare: Louise Epstein

Welcome to Apostrophe Cast. This episode Swedish Poet and Critic Aase Berg reads her surrealist poetry, and Johannes Goransson, editor of Action Books, translates. In this way we hear the ancient sing song lilting of a cousin language reminding us that poetry is sound first, and recieve the challenge of Berg's images, both visceral and abstract. Please enjoy Aase Berg and Johannes Goransson.

I ett halvår, i tjugosex delar, har nu Livet & Döden sänts. Vi är nu framme vid det sista programmet. Under den här tiden har vi intervjuat mer än femtio personer kring ämnet som godhet, sorg, förluster, magi, tid och saknad. Det har ofta varit långa samtal som borrat djupt i själva grundfrågan. Många gånger har bara en bråkdel av de samtalen kommit med i själva programmet. I det här sista Livet & Döden går vi tillbaka till de intervjuerna, de tankar som hamnade lite vid sidan av. Medverkar i programmet gör Carl-Michael Edenborg och Aase Berg intervjuade av mig Eric Schüldt samt Christoffer O'Regan och Freddie Wadling intervjuade av Danjel Nam. Livet & Döden är tillbaka våren 2010 med nya program.

Högt uppe i en tall bygger Jonas Selberg Augustsén ett litet hus. Där uppe ska han sitta och titta ut över älven som flyter förbi långt där nere. Han längtar hem. Hem till skogen. I nya dokumentärfilmen Trädälskaren söker tre män sanningen som sig själva i trädtopparna. I Nya Vågen diskuterar vi naturromantik, naturens likgiltighet och vad man egentligen finner när man letar efter sig själv. Medverkar gör kulturredaktionens Måns Hirschfeldt samt poeten och kritikern Aase Berg. Och så pratar vi om den nya rapporten från tankesmedjan Timbro där Carl Rudbeck förespråkar en ny borglig kulturpolitik där alla gamla smakhierarkier ska brytas. Au contraire: Louise Epstein om att läsa icke anglosaxiska författarskap. Medverkande: Martin Aagård, kulturjournalist på Aftonbladet och debattören Carl Rudbeck, Aase Berg, poet och Måns Hirschfeldt från Kulturredaktionen. Programledare: Eric Schüldt. Producent: Nina Asarnoj

I Bokcirkeln har författarna Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg hunnit fram till sista sidan i romanen Anna Karenina. Hur knyter man ihop och sätter punkt för en berättelse? Cirkelledare: Marie Lundström.

Bokcirkeln denna vecka: Hur ska man leva? Författarna Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg söker svar på frågan i sjätte delen av Tolstojs roman Anna Karenina. Cirkelledare: Marie Lundström.

Författarna Jonas Hassen Khemiri, Elsie Johansson och Aase Berg har döden som läxa när Bokcirkeln träffas och diskuterar fjärde och femte delen av Tolstojs roman Anna Karenina. Cirkelledare: Marie Lundström.

I Bokcirkeln har författarna Jonas Hassen Khemiri, Elsie Johansson och Aase Berg till idag läst andra och tredje delen av Lev Tolstojs Anna Karenina. Hur har veckan med den tjocka romanen varit? Hur utvecklar sig historien? Vad är irriterande och vad är värt att älska i Tolstojs berättelse? Cirkelledare: Marie Lundström.

Läs Anna Karenina ihop med författarna Jonas Hassen Khemiri, Elsie Johansson och Aase Berg! Bokcirkeln träffas fem gånger i sommar, en gång i veckan från och med 19 juli. Under dessa fem veckor håller Bokcirkeln fast vid Lev Tolstojs Anna Karenina - den håller för det. Cirkelledare: Marie Lundström.