Nakban

- My dad worked weekdays in an oil company in Haifa. In the beginning he walked to work, later he bought himself a bicycle. The company boss was Brittish and he incited the Jewish and Arab workers against each other. That led to riots in 1947 between the groups. About 20 Jewish workers were killed. Also some arab workers were killed, says Dawoud Muhamed Naser. Han was born 1942 in Nazareth. Interpreter and photo: Mona Bibi. Recorded in Shatila camp in Beirut, Lebanon. - Min pappa jobbade vardagar på ett oljeföretag i Haifa. I början gick han till fots till jobbet, sedan köpte han en cykel. Företaget hade en engelsk chef, som hetsade de judiska och arabiska arbetarna mot varandra. 1947 ledde det så småningom till bråk och upplopp mellan de olika grupperna. Omkring 20 judiska arbetare dödades i upploppet. Även flera arabiska arbetare dödades, säger Dawoud Muhamed Naser. Han är född 1942 i Nasaret. Tolk och foto: Mona Bibi Inspelat i flyktinglägret Shatila i Beirut, Libanon.

- We lived in a big house in old Akka, with some our relatives. The house was close to a mosque, a cemetery and a prison. We looked after each other. Then every one was scattered, says Wageh Haki. Interpreter: Firas Haki. Photo: Cato Lein. - Vi bodde i ett stort hus i gamla Akka ihop med delar av släkten. Huset låg nära en moské, en kyrka och ett fängelse. Vi tog hand om varandra. Sen blev alla splittrade, säger Wageh Haki. Tolk: Firas Haki. Foto: Cato Lein.

- The future is uncertain. We do not know what the Jews are planning for us, says Mustafa Eid. He was born 1936, in Lifta, outside of Jerusalem. In January 1948 Israeli military expelled the villagers. Mustafa Eid ended up in Balata Camp, in Nablus, in the northern part of the West Bank. The Camp was established in 1950 by UNRWA. It was meant as a temporary solution for 5 000 refugees. Today it is the West Bank´s biggest refuggee camp, overcrowded with 30 000 people. Photo: Cato Lein. Interpreter: Abed Yousef. - Framtiden är osäker. Vi vet inte vad judarna har i beredskap för oss, säger Mustafa Eid. Han föddes 1936 i Lifta, en by utanför Jerusalem. I januari 1948 fördrev israelisk militär byborna i Lifta och Mustafa Eid hamnade i flyktinglägret Balata, i Nablus, på norra Västbanken. Lägret etablerades 1950 av FN-organet UNRWA och var tänkt som en tillfällig lösning för 5 000 flyktingar. I dag är Balat Västbankens största flyktingläger, överbefolkat av 30 000 personer. Foto: Cato Lein. Tolk: Abed Yousef.

- We have lived in camps in Lebanon since 1948. My youngest daughter married a Palestinian. They live in Jenin on the West Bank. Three weeks ago she visited us for the first time in eleven years. She took the plane from Amman in Jordan to Beirut in Lebanon. She stayed with us for two weeks. I wish I could visit her in Palestine, says Kamal Maarouf. He is born 1939 in Dayr al-Qassi in Palestine. Interpreter and photo: Mona Bibi.Recorded in Sabra Camp, Beirut, Lebanon. - Sedan 1948 har vi bott i olika flyktingläger i Libanon. Min yngsta dotter gifte sig med en palestinier och de bor nu i Jenin på Västbanken. För tre veckor sedan kom hon hälsade på oss för första gången på elva år. Hon fick tog flyget från Amman i Jordanien, till Beirut i Libanon. Hon stannade hos oss i två veckor. Jag önskar att jag kunde få hälsa på henne i Palestina, säger, Kamal Maarouf. Han är född 1939 i Dayr al-Qassi, Palestina. Tolk och foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Sabra, Beirut, Libanon.

- I was a hyper active kid, that climbed the roof tops. People pointed at me and said I was like a monkey. I stole eggs and brought them home to eat. Sometimes I was caught and I got a beating from my father, says Mohammad Ahmad Yassine. He is born 1942 in al-Kabri, Palestine. Interpreter and photo: Mona Bibi. Recorded in Bourj el-Barajneh Camp, Beirut, Lebanon. - Jag var ett hyperaktivt barn som brukade klättra omkring på hustaken. Folk pekade på mig och sa att jag var som en apa. Jag stal hönsägg och tog med mig hem för att äta. Ibland blev jag avslöjad och då fick jag stryk av min far, säger Mohammad Ahmad Yassine Han är född 1942 i al-Kabri, Palestina. Tolk och foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Bourj el-Barajneh, Beirut, Libanon.

- I joined Fatah in 1969 (starts laughing). I don´t like war, but I like my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country and we will stop fighting. We have talked for 45 years but gotten nothing in return. Every Palestinian dreams of returning to Palestine. If I will not experience it, my children will. If not my children, then my grandchildren, says Selim Mohammad Abu Kheraibi. Photo: Mona Bibi. Recorded in Bourj el-Barajneh camp in Beirut, Lebanon. - Jag gick med i Fatah 1969 (börjar skratta). Jag tycker inte om krig, men jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi har pratat i 45 år, men inte fått någonting. Alla palestinier drömmer om att återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om inte mina barn, så mina barnbarn, säger Selim Mohammad Abu Kheraibi. Foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Bourj el-Barajneh, Beirut, Libanon.

- I was 14 when the jews attacked our village. My parents prohibited me to go outside, but I ran outside anyway to look at the soldiers. Then I ran back to my mother och explained the Israelis looked just like ordinary people, not monsters, says Amina Ali Hammoud. born 1934 in Majd El-Kroum, Palestine. Interpreter: Rula Hammoud. Photo: Cato Lein. - Jag var 14 år när judarna tog sig in i vår by. Mina föräldrar förbjöd mig att gå ut, men jag rusade ändå ut för att titta på soldaterna. Sedan sprang jag tillbaka till mamma och förklarade att israelerna såg ut som vanliga människor, inte monster, säger Amina Ali Hammoud, född 1934 i Majd El-Kroum. Tolk: Rula Hammoud. Foto: Cato Lein.

- Varje natt drömmer jag om min hemby, jag minns namnen på alla som ägde marken. En dag i Iraq Al-Manshiyya är bättre än ett år här i lägret, säger Zakia Islam Nofal Al-Badawi. Hon är född 1936 och fördrevs från sin hemby av israeliska styrkor 1949. Sedan dess har levt i flyktinglägret Fawwar, utanför Hebron på Västbanken. - Every night I dream of my village back home. I remember the names of every land owner. One day in Iraq Al-Manshiyya is better than a year in this camp, says Zakia Islam Nofal Al-Badawi. She was born 1936 and 1949 was expelled from her village by Israeli soldiers. Since then she has been living in Fawwar Camp, outside of Hebron on the Westbank. Interpreter: Abed Yusef. Photo: Cato Lein.

- I mars 1948 tvingade sionisterna oss att fly från Tiberias. Jag var tio år gammal. Efter att ha flytt från ställe till ställe kom vi till slut fram till FN-lägret Fawwar, på Västbanken, en sträcka på närmare 20 mil. Vi fick bo i tält. När det regnade, läckte det in vatten. När det snöade, kollapsade tälten av tyngden. Vi hade ingen ved att elda med. Det var ett mycket hårt liv, säger Hassan Ibrahim Al-Najjar. Tolk: Abed Yusef. Foto: Cato Lein. Inspelat i Fawwar flyktingläger.

- 1946 jobbade jag på hotell King David i Jerusalem. Irgun genomförde ett bombattentat mot den södra flygeln, där den brittiska militären hade sitt högkvarter. Jag klarade mig oskadd. Efter attentatet försvann alla gäster och vi som jobbade på hotellet sparkades. Då gick jag med i motståndsrörelsen, säger Mohamed Mahmoud Gadallah. Tolk: Abed Yusef. Foto: Cato Lein. Inspelat i Sur Baher, i utkanten av Östra Jerusalem.

"We owned two houses, on either side of the road by the Mandelbaum Gate in Al-Quds. After the war 1948 our houses ended up on either side of the border with a barbed wire running between them. One house was in Israel and the other one on the West Bank, annexed by the Jordanians", says George Baramki Khory. Photo: Cato Lein. Recorded in Al-Quds.

"The Israelis has lost their chance. I am part of the last generation that knew jews as human beings and good neighbours. The new generation knows them only as soldiers and occupiers", says Samia Nasir Khoury, born 1933 i Yafa. Poto: Cato Lein. Recorded in Al-Quds.

”1988 genomförde den israeliska armén en tårgasattack här i lägret. Min son, Refaat, dödades i attacken. Han blev fyra år”, säger Mohamed Mahmoud Harb. Tolk: Yusef Abdel, foto: Cato Lein, inspelat i Balata Camp på Västbanken.

Abdel Moneim Fayez Saad, born 1937 in Lyd, tells when his family fled in July 11 1948: "We left everything behind, our clothes, money, the donkeys ran away. Eventually we moved to Askar Camp on the West Bank. The first couple of years we lived in tents. We labored every day and had no time to think about the future. Then UNRWA built small refugee houses for us. 1953 I opened up a small shop in the Camp, selling fruit, vegetables and candy. That was a beginning." Interpretation: Abed Yosef. Photo: Cato Lein. Recorded in Askar Camp.

"One night I was sitting by my bed. Then suddenly my son showed up. I saw him coming towars me together with another man. We hugged and kissed. He did not say a word. Then he disappeared again." Interpreter: Abed Yousef Photo: Cato Lein Recorded in Askar Camp, Aldaffah Algharbiah

"One day in Iraq al-Manshiyya, when I was young, is better than one year here in the camp.” Foto: Cato Lein Interpreter: Abed Yousef Recorded in Al Fawwar Camp

- Mitt i byn låg en dödad kvinna. Hon hade precis gift sig och var klädd i en vacker brudklänning, rikt utsmyckade med guldsmycken. Hon hade fått halsen avskuren av granatsplitter. Foto: Cato Lein Tolk: Abed Yosef Inspelat i flyktinglägret Fawwar på Västbanken

”After the occupation 1967 the Army went lookig for my son. They came to our house to arrest him, but he was underground, so the the militaries started beating my husband in stead and pulling his beard." Interpreter: Abed Yousef Photo: Cato Lein Recorded in Arroub Camp

- I slutet av 80-talet började judiska gäng komma till Lifta för att förbereda attacker mot oss palestinier. 1995 planerade de israeliska myndigheterna att spränga de palestinska husen, för att bygga nya israeliska villor. Vi vände oss till en domstol och lyckades stoppa planerna. Men 2005 sprängde israelerna till slut mitt och ytterligare 30 hus, för att bygga nya hus och en väg med trevliga planteringar, säger Jamil Jalal Akl. Han är född 1936 i Lifta, som ligger i utkanten av al-Quds (Jerusalem). Foto: Cato Lein

Hassan Mohammed El Jabari, född 1935 i Iraq al-Manshiyya, Palestina: ”Israelerna körde i väg oss i sina lastbilar. Det var i april 1949. Militären sa att vi fick ta med oss alla våra tillhörigheter. Men eftersom vi hade varit belägrade i nästan nio månader hade vi inte mycket kvar att ta med. - Ni kan ta med er stenarna också, sa israelerna.” Faktaruta: Ockupationsdatum: 1 mars 1949 Palestinska invånare före 1949: 2 122 Efter 1949: 0 Judiska bosättare före 1949: 210 Efter 1949: 4 500 bosättare i Kiryat Gat och Sde Moshe Tolk: Abed Yusef Foto: Cato Lein Inspelat i flyktinglägret Arroub, på Västbanken

Nabil Saeed al Kurd riskerar att vräkas från sitt hem i Sheikh Jara i östra al-Quds (Jerusalem). I det här huset har han och hans familj bott sedan 1950-talet. - Jag kommer inte att lämna mitt hem, annat än till kyrkogården, säger 78-årige Nabil Saeed al Kurd. Foto: Cato Lein Tolk: Abed Yosef

- När vi kom till Ramallah var det natt. Där fanns redan folk som flytt från Lydda, från Ramle, från Jaffa. Folk låg och sov i lundarna, säger Mohammad Mousa Abu Leal. Han är född i Romema i al-Kuds (Jerusalem) 1938. Foto: Cato Lein

Claudette Habesh berättar: ”Vårt hem låg i Talpiot i Jerusalem, nära den brittiska arméns huvudkvarter. Vi hade en judisk student som hyresgäst. Haganah snappade upp att vår hyresgäst jobbade för Irgun, en konkurrent till Haganah. Haganah väckte britternas uppmärksamhet genom att spränga en bomb i vår trädgård. Britterna kom och undersökte saken och upptäckte att vår hyresgäst i själva verket var medlem i terrororganisationen Irgun. Det här var i slutet av 1947.” Ockupationsdatum: 1 maj 1948 (under brittiskt styre) Palestinska invånare före 1948: 40 000 Efter 1948: färre än 5 000. Judiska invånare före 1948: 60 000 Efter 1948: 100 000

”En morgon på väg till skolan såg jag judar som körde på Jaffa Road i sina bilar, bussar och lastbilar. De sjöng och firade något. Jag stannade och tittade. Mina äldre skolkamrater skrek åt judarna att hålla käft och kastade sten på fordonen. En av judarna stannade sin bil och började skjuta på oss. Det här var 1947.” Jamil Jalal Akl, född 1936 i Lifta, en by i utkanten av al.Quds (Jerusalem) Lifta ockuperades 1 januari 1948 Palestinsk befolkning före 1948: 2 958 Efter 1948: 0 Judiska bosättare före 1948: 0 Efter 1948: en del av västra Jerusalems förorter; Kiryat Belza, Kiryat Sanz Har Hotzvim, Sanhedria Murhevet, Ramot Ashkol, Givat HaMivtar och Ramot Alon Foto: Cato Lein Inspelat i al.Quds (Jerusalem)

”Min samling uppgår till 2 000 klänningar, föremål och silversmycken. Mina barn vill att jag ska sluta, men jag fortsätter att köpa klänningar i smyg. Senaste idag köpte jag två klänningar, en mycket enkel och en mycket utstuderad. Att bevara det palestinska kulturarvet är en politisk handling.” Foto: Shereen Na'nish Inspelat i Amman, Jordanien 2019

”Vi flydde till Jaffa, men där fick vi inte stanna. Vi skulle transporteras vidare med buss. På väg till bussen passerade jag en bank, som låg bredvid polishuset. Banken hade sprängts i bitar. Det låg sedlar spridda över allt på gatan. Men jag vågade inte stanna upp och ta några sedlar.” Nada Obied är född 1936 i At-Tayba. Tolk: Abed Yousuf Foto: Cato Lein Inspelat i Al-Tayba

Abdul Mannan Hassan Shbeita är född 1942 i Miska ”Jag kommer ihåg två saker om min far. Jag minns att jag red bakom honom på en åsna. Och jag minns när han låg död på en madrass. Då var jag tre år. Jag saknar mitt hemland, mer än min far.” Ockupationsdatum: 20 april 1948 Palestinska invånare i Miska före 1948: 880 Efter 1948: 0 Judiska bosättare i Miska före 1948: 0 Efter 1948: bosättningarna Ein ha-Choresh, Givat Chaim och Achituv Tolk: Abed Yousuf Foto: Cato Lein Inspelat i Tirah,2022

- Jag arbetade i fälten, med hjälp av sex kvinnliga arbetare. Någon kom och berättade att vi var tvungna att fly, folk höll redan på att lämna byn. Alla kvinnor och barn flydde österut, från Miski till Tirah, en sträcka på tre kilometer. Vi gick till fots. Det var den mörkaste dagen i mitt liv. Tolk: Rwaida Sbeita Foto: Cato Lein Inspelat i Tirah

#45 - Jag kallades till förhör många gånger av Shabak för att jag var aktiv i den palestinska motståndskampen i Gaza. Första gången jag fängslades var 14 december 1987, någon vecka efter den första intifadan. De hotade utvisa mig, att straffa min familj. Jag fick bara en bit bröd om dagen med svagt te. Jag placerades i en cell med kriminella. De skrämde mig. Jag kunde knappt sova på två veckor, säger Lubna Alian El Hissi. Foto: Malin Morell

Vem är ansvarig för den situation som du och din familj hamnat i? Vem bär ansvaret? - Först och främst Europa som efter kriget ville lösa sitt problem med judarna. Man kan inte lösa ett problem genom att skapa ett annat. Jag vill också lägga ansvaret på oss palestinier. Vi skulle aldrig, aldrig lämnat Palestina, säger Mahmoud El Hissi. Foto: Malin Morell

- Sabra- och Shatila-massakern 1982 inleddes med att israeliska plan bombade Beirut. Jag anmälde jag mig som frivillig till Haifa-sjukhuset i Bourj el-Barajneh-lägret, ett par kilometer bort från Sabra och Shatila. Sjukhusets utrustning hade flyttats i säkerhet ner till källaren, säger Helwe Iskandar. - Det kom in svårt skadade människor hela tiden. Det var fruktansvärt. En död flicka kom in som var illa bränd i ansiktet och på kroppen. Det visade sig att hon var en av mina elever. Jag kunde inte känna igen henne, säger Helwe Iskander. Foto: Bernt Hermele

”There were a golf course with 18 holes, between Talpiot, a jewish settlement and the Arab College, where I was staying. We always crossed that golf course to catch the bus from Jerusalem to Bethlehem. We saw girls and boys, women and men, in the forest at Talpiot. They were an army doing their drills. It was forboding what was going to happen. It was in the air. The animosity was already there. This is in 1941”, says Munther Al-Fahoum, born 1927 in Irbid, Jordan. Photo: Shereen Na'nish. Recorded in Amman, 2019.

- Den jordanska ockupationen av Jerusalem efter 1948 var inte heller mild. Israelerna och jordanierna var av samma korn. Som palestinier tvingades man att vakta gränsen mot Israel i sex timmar, varje kväll. Jag gjorde ofta té till pappa som jag gick upp med så att han skulle hålla dig vaken. Men från Jordaniens sida var det bara ett spel för gallerierna, säger Amin Aweidah, född i Abu Tor i Jerusalem, 1943.

- When the army broke into the village I was making bread, spreading it all over the house. The soldiers told us: ”It’s either you get out of your houses or we kill you where you are.” - We left the bread and got out of the house, running barefoot, says Nabeha Abou Jamous, born 1942, in Akka, in Palestine. - Here in the Shatila camp I wake up broken. I get tired even after sleeping. Back in Palestine everything felt holy, even the sand. If you touch the ground you are comforted. The smell of the cucumber in my home village used to break my heart. Palestine is my lover. Photo and interpreter: Mona Bibbi. Recorded in Shatila Camp, Lebanon, 2019.

- Innan Nakban var det inga problem, vi levde tillsammans. Vi var barn, vi var vänner. Sen kom det judar utifrån Palestina. De började beskjuta oss i sina flygplan. Jag kommer ihåg det. När vi lämnade Tarshiha såg jag döda kroppar i trädgårdarna. Vi flydde till Libanon. Min farbrors familj gömde sig hos palestinska judar, deras grannar. Hans familj lever än idag i Tarshiha, säger Mohamad Abo Hashem. Född cirka 1941, i byn Tarshiha, nära Akka i Palestina.

- I had a tortured childhood. In the first attack the jews shot four men in our village, two of them were my uncles. I saw their bodies afterwards. My mother and me cried. She continued to cry until the day she died. The zionists are my enemies, not the jews, says Ismael Yacob Al-Saifi. He was born 1941 in Deir Al-Dubban, Palestine. Recorded 2019 in Amman, Jordan. Interpreter och photographer: Shereen Nanish.

Mariam Al-Saifi was born in al-Walaja in 1944. The Israelis started shooting at us. We heard a lot of shooting för several days, especially at night. One day people told us that the Israeli army was approaching from Beit Safafa. The shooting got louder and I was afraid. My mum and dad told us to get up and start preparing ourselves. My father carried his mother over his back. She was in her 80´s and panicked. She was afraid and weak. He also carried a small bag of flour. My oldest brother, Mustafa, carried some olive oil. My mother carried my little brother, 10 months old. And I grabbed my fathers hand. Photo and interpreter: Shereen Nanish Recorded in Amman, Jordan, 2019.

- Min farbror var 16 år när han dödades av judiska vakter till häst. De slog honom i huvudet och han dog dagen därpå. Min pappas chef, en sionist som hette Dubel, erbjöd pappa en väska som innehöll 10 000 pund i sedlar som kompensation för mordet på hans bror. Pappa tackade nej till pengarna, men tog fyra pund ur väskan och sa: För de här pengarna ska jag köpa ammunition. - En kort tid efter lyckades han och två släktingar gillra en fälla för Dubel och hans 16 livvakter ombord på hans båt som åkte genom en kanal omgiven av skog. Min pappa gömde sig i skogen och var bara några meter från Dubel när han sköt det dödande skottet. Britterna utfärdade en dödsdom mot min far, som tvingades gå under jorden. Ett par månader senare föddes jag, säger Zyad Hamid Maziad. Han är född 1936 i en liten by i Golan-området i Palestina på gränsen till Syrien. Inspelat i Kungälv, den 18 okt 2019 Fotograf: Cato Lein. Tolk: Ahmed Abdallah

”Känslan för din förlorade jord, försvinner inte den med åren?” ”Tvärt om, den finns kvar och vi ärver den känslan från föräldrar till barn och barnbarn.” ”Du, som jurist, vill du ha ersättning för din förlorade mark eller vill du ha tillbaka marken?” ”Jag vill ha marken, inte pengarna. Marken är människans liv. Jag är inte någon säljare. Jag säljer inget”, säger Kamel Alshekh Kasem, född 1937 i Tarshiha, Palestina. Foto: Cato Lein. Tolk: Mohammed Moaied Inspelat i Trelleborg den 29 oktober 2019.

- 1947 sköt sionisterna min morbror Ahmed och tre till framför alla byborna i Hittin. De var med i motståndsrörelsen. 1948 flydde hälften av mina släktingar till Syrien, min farbror flydde till Jordanien och vi flydde till Libanon till fots, säger Ali Saadi. Han är född 1944 i byn Hittin i Palestina. Foto: Cato Lein. Inspelat i oktober 2019 i Sollentuna.

”Jag gick ut för att mjölka en get. Då såg jag tre flygplan över mitt huvud, som fällde bomber. Jag blev rädd och sprang tillbaka mot huset. Jag hade ont i axeln och efter ett tag upptäckte jag att jag blödde från axeln. Vid en brunn stod en man. Hans ben var avslitet”, säger Fayez Audeh, född 1939 i Dayr al-Qasi, Palestina. Foto: Cato Lein. Tolk: Mohamed Maued. Inspelat i Västra Frölunda den 17 okt 2019.

”De anföll oss bakifrån och sköt 24 personer på en gång. Jag såg det själv. Jag kan deras namn; Muhammad, Zaid, Ahmad var syskon. Ibrahim var från en annan familj. Deras anhöriga kom och hämtade kropparna. De kunde inte gräva några gravar utan la kropparna på rad i ett rum och stängde dörren”, säger Amneh Aydi, född 1933 i Lubya, Palestina. Foto: Cato Lein. Tolk: Tolk: Susan Nordberg, Inspelat i Uppsala, 6 september 2019.

”1948 anföll sionisterna vårt hus med flyg och vi tvingades fly mot havet. Vi fick bara med oss lite mat och vatten. Vid stranden fanns det inga hus, så där var det lite säkrare. Våra föräldrar tog med sig filtar från huset. När vi kom fram till stranden och skulle sova la de filtarna över oss barn. Sedan öste de sand över filtarna, så att inte flygplanen skulle upptäcka oss”, säger Fatima Abu Sultan, född ca 1940, i Hamama, Palestina. Foto: Cato Lein. Tolk: Amil Sarsour. Inspelat i Uppsala i oktober 2019.

”1947 blev en av mina judiska kompisar, Jochanan, påkörd och dödad av en brittisk militärjeep. Jag ville gå på hans begravning, men hade ingen kippa att täcka mitt huvud med. Jag stod vid ingången till begravningsplatsen och grät. Då kom en man fram till mig: - Är det din bror? - Nej, men har var som min bror. Då gav mannen mig en kippa med en davidsstjärna så att jag kunde gå fram till Jochanans grav”, säger Assad Ammya, född 1934 i Haifa, Palestina. Foto: Cato Lein. Tolk: Zuhair Ammy, Inspelat 28 augusti 2019.

The Nakba #27 ”We fled to Lebanon by foot. I brought my 84 sheep. I didn’t have a place to sleep so I had to sell them. Being a shepard was a therapy to the soul. To this day I sometimes cry over my sheep”, says Abdullah Taleb El Salhane, born 1923 in Bassa, Palestine. Photographer and interpreter: Mona Bibi Recorded in Bourj el Barajneh in Lebanon, 2019.

النكبة # 26
لجأنا إلى بعلبك في لبنان. كان علينا أن نعيش هناك في اسطبل. كان الشتاء بارداً كما في السويد. مات العديد من كبار السن من البرد. هناك أنجبت طفلي الأول، كانت بنت، لكنها لم تعش إلا يوماً واحداً فقط. في الصباح تحول لونها إلى الأزرق والأسود. تجمدت حتى الموت. بعد مرور عام، أنجبت طفلي الثاني، كانت أيضاً بنت. عاشت أربعة أشهر، ثم توفيت أيضاً. تقول صفية محمد علوي، من مواليد عام 1925 بلدة يازور في فلسطين.
تصوير: كاتو لين
المترجم: أمين عويضة، مقابلة مسجلة في لاندسكرونا، السويد العام 2019

”Vi flydde till Baalbek i Libanon. Där fick vi bo i ett dragit stall. Det var vinter, kallt som i Sverige. Många gamla dog av kylan. Där födde jag mitt första barn, en flicka, men hon klarade sig bara en dag. På morgonen hade hon blivit blå och svart. Hon frös ihjäl. Något år senare födde jag mitt andra barn, också det en flicka. Hon levde i fyra månader, sen dog också hon”, säger Safia Mohammad Alawis. Hon är född 1925 i Yajur, i Palestina. Foto: Cato Lein, Tolk: Amin Aweidah, inspelat i Landskrona, 2019.

"كنت أنظر من نافذتي إلى تساقط الثلج . رأيت صبيا من روضة الأطفال في المخيم يلعب بالثلج. كان حافي القدمين وهذا ما أزعجني. بعد ثلاث خطوات انهار وبدأ في البكاء. شاهدت مأساة هذا الصبي الذي بلا مأوى.، لقد رأيت نفسي بهذا الطفل يقول خالد جميل سعيد مسمار ، من مواليد نابلس عام 1941 . المصور والمترجم: شيرين نعنيش مقابلة مسجلة في عمان ، 2019.

The Nakba #25 ”I was looking out my window at the snow outside. I saw a boy from the kindergarten in the camp playing with the snow. He was barefoot which shocked me. After three steps he crumbled and started to cry. It was a tragedy seeing this homeless boy. I saw myself in him”, says Khalid Jameel Saed Mosmar, born in Nablus, 1941. Photographer and interpreter: Shereen Na'nish Recorded in Amman, 2019.

"في عام 1947 رأيت مجموعة من عصابة (ستيرن) تطلق سراح أعضاء تابعين لها من سجن عكا. كانوا يرتدون ملابس مثل الضباط البريطانيين ويستخدمون المتفجرات. كانت تلك المرة الأولى التي أرى فيها يهوداً يحملون أسلحة. عندما رأيت ذلك، فهمت أن اليهود الآن يحكمون البلاد وأننا نحن أصحاب الأرض تحولوا لعبيدا عندهم" يقول محمود خليل عبد العاطي المولود عام 1930 في عكا بفلسطين. المصور والمترجم: منى بيبي مقابلة مسجلة العام 2019 في برج البراجنة، لبنان

"In 1947 I saw a group from the Stern-gang freeing some Stern-members in the Akka prison. They were dressed up lika British officers and used explosives. That was the first time I saw jews carrying guns. When I saw this I understood that the Jews now were ruling the country and that we, the people of the land, were their slaves", says Mahmoud Khalil Abdullati, born 1930 in Akka, Palestine. Photographer and interpreter: Mona Bibi Recorded in 2019 in Borj El Brajneh, Lebanon.