Podcast appearances and mentions of naja marie aidts

I 2015 dør Naja Marie Aidts søn Carl, efter at være sprunget ud fra et vindue i en stofudløst psykose. Line Knutzon bliver kaptajn for sorggruppen, der skal hjælpe familie og venner igennem tragedien. Naja Marie Aidt har ikke bare mistet sin søn. Hun har også mistet sit sprog. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Naja Marie Aidts seneste bog, "Øvelser i mørke", er på mange måder en hård og brutal roman. Den handler om en 57-årig kvinde, der bor alene og sover under sofabordet, fordi hun er ramt af PTSD efter en stærkt traumatisk oplevelse. Midt i alt det mørke er der også noget andet: Den 57-årige hovedpersons mange møder med sine veninder løber som et lys igennem en ellers hård roman. Romanen taler ind i en debat om kvinder er bedre end mænd til at skabe venskaber. Nu har det såkaldte Frigastudvalg stillet en række forslag til, hvordan vi kan spare på de mange erhvervstøttordninger - og et af de forslag kan komme til at ændre virksomhedernes kunstindkøb. Udvalget foreslår nemlig, at man fjerner, virksomhedernes mulighed for at afskrive kunstkøb. Men hvilken rolle spiller kunst på en arbejdsplads og kan det ligefrem være en konkurrencefordel at se på kunst når man arbejder? Værter: Chris Pedersen og Karen Secher.

Naja Marie Aidts nye roman 'Øvelser i mørke' handler om at være blevet så smadret af traumer, at man ikke kan fungere. Og om at blive samlet op af sine nærmeste og det, romanens enlige, 57-årige, pædagoguddannede, kvindelige hovedperson kalder »systemet«. Sådan skriver Lone Nikolajsen om den nye bog. Hun anmelder.  85 procent af landbrugets samlede udledning af klimagasser er relateret til den animalske produktion. En halvering af husdyrproduktionen vil derfor reducere landbrugets udledninger med en tredjedel og give en lang række andre gevinster. Det viser en rapport fra Tænketanken Kraka, kort før en ekspertgruppe kommer med anbefalinger til en CO₂-afgift. Sebastian Gjerding har læst den. Og så er Rune Lykkeberg i studiet med en optur over alle de diskussioner, som sagen om Nordic Waste har kastet af sig. 

"Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage - Carls bog" er Naja Marie Aidts bog fra 2017 om hendes søns pludselige død, hvor hun oplevede at sproget blev meningsløst. Hvilket sprog har vi når sorgens væsen er stumt? Forfatterinden har selskab af sorgforsker Mai-Britt Guldin og sprogkonsulent Sabine Kirchmeier. Vært: Adrian Hughes. Husk at du altid kan skrive dine sprogspørgsmål til os på klogpaasprog@dr.dk.

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen. Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

I 2017 udkom Naja Marie Aidts bog "har døden taget noget fra dig, så giv det tilbage. Carls bog". I den behandler forfatteren sin sorg efter sønnens død i 2015. Bogen var ufattelig svær at skrive, men er skrevet af en bydende nødvendighed. Nu, fire år efter dødsfaldet, har Naja Marie Aidt fundet en måde at leve med sorgen. Og hun oplever meningsfuldhed i at læsere, i mange lande og kulturer, kan finde trøst i bogen. Naja Marie Aidt er på scenen hos Anne Glad, under festivalen LiteratureXchange i Aarhus. Anbefalinger i denne episode: Naja Marie Aidt, Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage. Carls bog. Hanne Højgaard Viemose, HHV FRSHWN, Dødsknaldet i Amazonas. Fjodor Dostojevskij, Forbrydelse og straf. Bent Haller, Abelone på Bangsbo. Vært: Anne Glad. Bogselskabet holder snart sommerpause. Fredag d. 21.6. publiceres sidste episode på denne side af sommeren.

Der er fjollede vampyrer og digterisk, musikalsk sorg i dette afsnit af MAGASINET. Vi anbefaler nemlig HBO’s tv-serie ‘What We Do In The Shadows’, der er udformet som en satirisk dokumentar om en flok vampyrer. Og vi anbefaler to sørgende værker: Søren R. Fauths langdigt 'Digt om døden - en bog om min far' og Naja Marie Aidts og Nikolaj Nørlunds album ‘Housewarming'. Afsnittet er som sædvanlig spækket med god musik. Så tag høretelefonerne på og lyt med. Din vært er Emil Eggert Scherrebeck. I redaktionen sidder desuden Thomas Vang Glud.

Sanger og komponist Kira Skov og forfatter Naja Marie Aidt har begge oplevet at miste en af deres allernærmeste og kæreste. I 2015 døde Naja Marie Aidts 25-årige søn Carl, og i 2017 døde Kira Skovs mand, musikeren Nicolai Munch-Hansen. Begge kunstnere har bearbejdet sorgen og tabet i kunstneriske udtryk. Naja Marie Aidt i bogen ‘Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage’ og Kira Skov på albummet ‘The Echo of You’. Sammen gæstede de i november 2018 Roskilde Bibliotek til en samtale om sorgen i kunsten.Vært: Anette Øster, Roskilde Bibliotekerne.

"Husk du skal dø" er betegnelsen for dette afsnit. I det intense afsnit bevæger vi os imellem det abstrakte og konkrete, mens vi vender døden på hovedet, siden, bunden og toppen. Døden noget vi alle skal opleve, på trods af det, er døden stadig ubegribelig. Vi prøver at sætte ord på angsten, der er forbundet med døden, med hjælp fra Naja Marie Aidts bog; "Har Døden Taget Noget Fra Dig, Så Giv Det Tilbage".

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen.  Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist   Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

"Vi ses på söndag", skrev den danska författaren Naja Marie Aidts son Carl i ett sms. Men de sågs aldrig mer. Nu kommer boken som egentligen inte gick att skriva: "Carls bok". Den danska författaren Naja Marie Aidt, född på Grönland, länge bosatt i Danmark och nu med New York som bas, besöker Marie Lundströms studio. Hon är aktuell med boken Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok". Den handlar om sorgen efter hennes 25-årige son Carl som dog i en olycka 2015. Naja Marie Aidt har tidigare skrivit både poesi och prosa och belönades 2008 med Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen "Babian". Dessutom möter vi Valeria Luiselli, född i Mexiko och numera bosatt i Bronx, USA. Hon slog igenom stort med debutboken "De tyngdlösa" och är nu aktuell på svenska med den svåra andraboken; Historien om mina tänder.  Valeria Luiselli berättar att hon kom över prestationsångesten efter succédebuten, genom att skriva den nya boken i ett konstnärligt samarbete med en juicefabrik. Boken är en burlesk skröna, skriven med Valeria Luiselli egen variant av magiska realism, och handlar om en man som säger sig ha hittat Marilyn Monroes begagnade tänder. Programledare: Marie Lundström Producenter: Fredrik Wadström och Nina Asarnoj