Podcasts about tittar

Regeringens industrisamordnare tycker att myndigheter sätter krokben för industrin och hon vill ändra myndigheternas uppdrag för att snabba på den gröna omställningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kristina Alvendal är chef för statliga Accelerationskontoret och en av regeringens två industrisamordnare med uppdrag att underlätta industrins gröna omställning. Hon har tidigare varit moderat borgarråd i Stockholm.Den gröna omställningen i Sverige har drabbats av flera bakslag på senare tid. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs och andra satsningar har skjutits på framtiden, avslutats eller flyttas utomlands – alltmedan USA:s president Trump skapar osäkerhet i den globala ekonomin genom sina tullutspel. Men Kristina Alvendal säger att omställningen rullar på även om det går dåligt för vissa företag.”Tittar man på hur det ser ut i hela landet, alla de hundratals företag som för flera år sedan påbörjade investeringar och förändringar i produktionslinan, så rullar den på”, säger hon.Enligt Kristina Alvendal är långsamma tillståndsprocesser i svenska myndigheter ett av de stora problemen för företagen i den gröna omställningen.”Jag skulle säga att en av Sveriges akilleshälar just nu är att det är statliga myndigheter som lägger krokben för väldigt många av de företag och de affärsidéer som skulle kunna göra att det går fortare och att Sverige verkligen går i bräschen”, säger Kristina Alvendal.När nya industrier ska etableras, uppstår ofta målkonflikter. Klimatnytta, arbetstillfällen och satsningens ekonomiska vinst, kan ställas mot till exempel påverkan på den lokala miljön, samers rättigheter eller försvarsmaktens intressen. Men enligt Kristina Alvendal bör inte en myndighet få överklaga en annan myndighets beslut på samma sätt som idag.”Den här typen av överklaganden är faktiskt någonting som försenar och försämrar för Sveriges totala möjligheter att ställa om och genomföra den gröna omställningen. I slutändan innebär ju det här att det är statliga myndigheter som har bidragit till att Sverige eventuellt inte lyckas nå klimatmålen 2030 och får betala böter till EU. Det är en ordning som är helt orimlig”, säger Kristina Alvendal.Om du får bestämma, då får försvaret inte överklaga någonting som Trafikverket har bestämt, därför att ni tycker att det försenar processen, är det så?”Vi har sagt att det är rimligt att begränsa möjligheten. Exakt hur den här uppmaningen eller instruktionen till myndigheterna kan utformas håller nu Accelerationskontoret på att utreda och diskutera med massor av olika parter”, säger Kristina Alvendal.Också i Accelerationskontorets verksamhetsbeskrivning riktas kritik mot myndigheter, där står att: ”Svenska myndigheter, insatser och ramvillkor kan se fullt tillräckliga och ändamålsenliga ut i teorin, men in praktiken interagera på oförutsedda och elakartade sätt”.Regeringen och Sverigedemokraternas har vidtagit en rad åtgärder för att snabba på tillståndsprocesserna i den gröna omställningen och den 1 januari ändras miljöbalken i samma syfte. Kortade ledtider när det gäller detaljplaner och bygglov utreds just nu.”Vi får väl se om det räcker. Det här var ju också någonting som jag tog upp i min expertrapport i produktivitetskommissionen, så det som ligger på bygglovssidan, det är ju en direkt följd av att flera aktörer har uppmärksammat år efter år efter år, regering efter regering på att det går för långsamt. Och nu har uppenbarligen den sittande regeringen tillsatt ett antal utredningar som tittar på det här. Men det räcker ju inte med en utredning. Man måste ju fatta beslut. Och sen ska det implementeras. Och det är ju nästa del som Sverige behöver bli bättre på. Man kan inte bara stifta lagen, de måste implementeras också”, säger Kristina Alvendal.Gäst: Kristina Alvendal, industrisamordnare och chef för statliga Accelerationskontoret Programledare: Per Bergfors NybergKommentar: Pär Ivarsson, Ekonomiekot Producent: Maja LagercrantzTekniker: Erik RunesonIntervjun spelades in fredagen den 2 maj 2025

Kort smakprov, för att höra detta avsnitt bli prenumerant för 39 kr i månaden på https://underproduktion.se/stormensutveckling Om det uppstår problem mejla support@underproduktion.se Ola har läst en bok om internets historia och pratar om huruvida Klas Östergren är vår tids Skunkdagboksskribent. Jonatan pratar om att Arbogakvinnan verkar jobbig. Bok som refereras: Joanne McNeil - Lurking: How a Person Became a User

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är banalt, klichémässigt, att konstatera, men plastträden som min hyresvärd har placerad i korridoren utanför mitt arbetsrum – något slags pilträd och en lila-blommande sak – är inte levande. En dag träffade vi kvinnan från företaget som ställt hit träden. Hon förklarade med stor entusiasm för oss att den lila-blommande saken minsann inte var någon dussinprodukt. Bladen och blommorna var gjorda av kvalitativ, icke-blekbar plast; solen kunde ösa sin strålning över dem, det gick att ha dem ute, inne, vartsomhelst: bladen skulle förbli desamma, utlovade hon.Träden står i krukor i något slags erzats-material, som ska få det att se ut som jord. Grenarna är instuckna och fastklistrade i hål i vad som verkar vara riktiga trädstammar. Träden är alltså död ved (utan vedätande insekter) med plastgrenar och plastblad. Vanligtvis passerar jag träden utan att tänka på dem på väg till toaletten eller pentryn. Men en morgon blir jag stående. Känner på de lila blommorna, de uv-resistenta evighetsbladen. Upptäcker infästningen där grenen limmats fast. Där ved och plast möts. Tänker på Pettson och Findus-berättelsen, där gubben skadar foten och katten och han bygger en julgran av pinnar och lim. Det är kanske så man ska tänka på dessa ting i korridoren: hellre träd av plast, än inga alls? Som om vi företagare som delar kontorslokalerna, likt gubben Pettson, vore rörelsehindrade och inte under några omständigheter kunde få tag på levande växter? Handfallna är vi åtminstone, i och med att ett företag, som anlitar andra företag, råder över de gemensamma utrymmena.Det är när jag ska hämta vatten till mina fyra krukväxter – varav en, fikusen, håller på att dö, jag förstår inte varför – som jag blir stående framför plastträden. Vad väcker fenomenen omkring oss för tankar? Jag minns en gång i slovakiska Karpaterna sommaren 2008 (strax innan jag blev våldsamt magsjuk efter att ha druckit bäckvatten bemängt med något djurs fekalier) när jag stannade på en bro över en framrusande älv. Jag drabbades av vad som måste kallas akut häpnad inför gravitationen och vattnets beteende i landskapet. Det var en slags en hydrologisk eureka. Tänk att hela det här systemet funkar! Avdunstning, moln, snö, regn, berg, rännilar, bäck, å, flod, sjö, hav. Runt, runt, runt. Av sig självt. Det bara kommer. Kom vatten hit i isklot indrämmande i planeten. Blev hav, blev ånga, moln, regn. Flödade, forsade, forsar, strömmar, rinner, tar sig fram, ringlar, eroderar, fyller upp, fylls av liv, fortsätter. Himlakroppens olika processer som fortgår utan att människan behöver göra någonting.Förundran inför lindbladet. Att det faller. Multnar. Blir mat för mask. Jord. Att bladet kommer – inrullat i nåt slags vårpaket. Tittar fram. Hej! Vecklas ut. Får blommor intill sig. Oräkneliga antal humlor, bin, som äter det söta. Lindblomshonung. Lindblomste. Madeleinekaka doppad i det. Allt detta liv som flytt förbi, som blir, ska bli. När jag står i korridoren på jobbet och tittar på pilträdet och det lila-blommande trädet, framträder andra tankar. Jag tänker på limmet, vem som stuckit in dessa grenar i de borrade hålen. Vem borrade? Plastträden väcker tankar om fabriker, fossila resurser och en annan form av förundran: varför det ska vara så svårt att be oss som jobbar här att hjälpas åt att vattna verkliga träd? Blad renar luft, men inte plastblad. Blad äter koldioxid och vatten, skapar syre och socker, men inte plastblad. Blad doftar, det gör också plastblad – men av plast. Plastblad växer inte. Dör inte. Lever inte. Varför denna död som ska likna liv? Om konturerna av det levande – omformade till döda ting, varor av ettor och nollor, plast och betong – förutsätts kunna ersätta växters och djurs vävnad, läten, lukter, rörelser, förlopp från frö till mognad och död, ersätta den outgrundlighet som bor i själva det faktum att något upprätthålls utanför människans makt – kan vi då ersätta allt? Kram med hjärtemoji. Skog med katalog. Myr med motorväg. Samtal med meddelandetråd?Men skulle det verkligen vara bättre med riktiga träd som stod i korridoren och vissnade? frågar någon – utan att betänka huruvida ordet ”bättre” är det lämpliga i sammanhanget.Att jämföra interaktionen med plastträd med det att vistas ute i luften, på marken, bland träden, med kroppen, i det levande, kan aldrig gå ut på att värdera vad som är bäst. På samma sätt som att det vore befängt att påstå att två timmar i verkligheten där man hackar morot, kokar soppa och bakar bröd tillsammans med sina barn, vore bättre än att sugas in i en fantastisk film på bio. Linden utanför mitt fönster är inte bättre än de två plastträden i korridoren. Mina krukväxter är inte bättre. Planeten är inte bättre än människornas samhällen. Fenomenen är annorlunda, radikalt annorlunda. Så annorlunda något kan bli. Vad som kännetecknar hundra gammeltallar på en solig höjd är inte att de är bättre än, säg, tolv tusen pappemballage för Muminmuggar. Försök paketera porslin i ett gammalt träd. Pappkartonger är bättre än gamla träd på att vara pappkartonger. På samma sätt som plastträd är bättre på att stå för evigt ovattnade, blommande alla kommande dagar i en korridor, än dödliga växter. Jag betvivlar inte den stolthet, ja, ömhet som kvinnan från plastträdsföretaget uttryckte när hon ställde hit växterna som inte växer. Men frågan är: ska vi nöja oss med människoskapade representationer i varuform av planetens levande mångfald, denna som de industriella samhällena håller på att utrota? Det vill säga: vad händer när mänskliga artefakter – bilder, poster på sociala medier, träd som aldrig slutar blomma – börjar betyda samma sak som lindbladet söndersmulat i ens hand om hösten? Lukten vi känner när bladgojset förs mot näsan? Naturen är knappast bättre än människans skapelser. Naturen är blöt, brant, farlig, fylld av virus och bakterier. Den biter, sticker, bränner, skapar andfåddhet. Naturen är geggig, den dör. Den gör inte som vi vill. Ändå står något på spel i det sorglösa omformandet av planetens oöverskådliga förlopp till döda ting på en marknad. När jorden och haven fylls på av evighetsplaster. När cancerframkallande ämnen från olika produkter kommer med vattnet i kranen, in i barnens törstiga munnar. När det radioaktiva skräpet ska ligga tryggt i marken i 100 000 år. När biosfären, hemmet för allt känt liv, hettas upp för hundratals tusen år framöver, utan att någon vet vad som ens kan leva i en sådan värld. Jag dristar mig att påstå: människor som på djupet, åtminstone en gång, har häpnat inför trädens liv, kommer att känna sig missnöjda med plastträd. Inte för att plastträden är sämre. Utan för att de inte är träd.Jonas Grenförfattare

I avsnitt 222 av Travpodden sponsras av Trauktion.se Gäst: Hasse Lord Skarplöth ∙ Hasse Lord Skarplöth gästar ∙ V85 eller inte, det beslutade styrelsen egentligen. ∙ Såg Hasse beslutet som ett misslyckande? ∙ Hur påverkas han av en ny styrelse? ∙ Återbetalningen på V5 och DD ∙ Starten för Daily 5 ∙ Självkritiken runt fonderingen ∙ Fler poolspel ∙ Montésporten …och mycket mer! Missa inte sändningen på lördag kl 13.00, se den här! En podcast från gamblingcabin.se Besök gärna för mer trav och speltips! Gå med i vår Facebookgrupp för gott snack, speltips, tävlingar mm..

INSAMLING. 5 år i trogen samhällskritisk tjänst, men nu slocknar poddens trogna och tidigare så välfungerande dator så pass ofta, så att vi har fått rådet av en kunnig person som tog pulsen på datorn att det är dags att pensionera långköraren en gång för alla. Tittar man på priserna så skulle vi komma undan med mindre nu om man passar på i dessa rea-tider, men för att få tag på en som även den kommer funka bra och kunna bli en långkörare, så pratar vi närmare 10 000 för att garanterat få en som funkar i långa loppet. Vilket vore en önskedröm att få, så att vi inte snart är tillbaka på ruta ett igen och måste starta en ny insamling. Tänk om drömmen blir verklighet nu i dessa rea-tider:Verklighetscheckens Swish: 073 846 37 64 (Johan Widén står på numret)Meddelande: GåvaKonstiga länder får konstiga idéer, och vilket land har blivit konstigast - om inte Sverige... på så många sätt? Det är inte varje dag som man får gräva sig igenom ett mindre berg av inskickade trosor som har burits under en "negativ sexuell upplevelse," för att hitta dagens konstiga huvudämne som kallas... konst. Missa inte det här programmet!Vilka gäster ska ta sig igenom dessa ämnen denna lördag den 7 december då? Jo, både Johan och Elisabeth är på hugget och redo att snacka om:* Sexuellt negativa trosor blir konst.* Här har vi någonting som vänstern aldrig kan kalla rasistisk eller kvinnohatande... eller?* Att se ner på den som gör karriär.* Den 11-årige sonens förhör.... som nästan blev ihjälkörd.* En objektiv människa... en omöjlighet?* Protesterna vi hatade, men som kanske gynnar oss i slutänden.MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Johan Widén & Elisabeth EngmanVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:ENKELBILJETT FRÅN SNÖGLOB TILL SKITGLOBhttps://www.spreaker.com/episode/enkelbiljett-fran-snoglob-till-skitglob--63069965Alla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Lördagen den 14 december 2024Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoRUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134iTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEAdventures With Purposehttps://www.youtube.com/@AdventuresWithPurpose/videosJOHANSILOhttps://www.imdb.com/title/tt14688458/ELISABETHSläpp tagethttps://www.imdb.com/title/tt27410895/

Nyheterna 08:30

Hör Anders Egelrud VD för Stockholm Exergi i veckans lördagsintervju, om utmaningarna med koldioxidlagring, oron för att omställningen går för långsamt och de höga fjärrvärmepriserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här i Sverige är fjärrvärmeföretaget Stockholm Exergi ett av de som nu står i startgroparna för att på allvar satsa på Bio-CCS - som innebär att de eldar biomassa - restprodukter från skogsindustrin - och i den processen skiljer de ut koldioxiden för att sedan lagra den i marken.Anders Elgerud som är VD för Stockholm Exergi storsatsar nu på den nya tekniken. Nu i höst fick företaget tillstånd för att bygga Sveriges första storskaliga anläggning för att fånga in biogent koldioxid - så kallat Bio-CCS - och lagra den i marken istället för att släppa ut den i luften.Men är koldioxidlagring verkligen räddningen för klimatet - eller innebär metoden tvärtom att vi anstränger oss mindre för att få ner de totala utsläppen?”Vi säger inte att det här är den enda lösningen för att nå klimatmålen. Det är många pusselbitar för att vi ska nå klimatmålen. Det första och viktigaste är att alla företag reducerar sina fossila utsläpp och där har vi fortfarande en lång väg att gå i många sektorer. Det andra är att vi måste titta på olika former att också ta bort koldioxiden, för vi har en stor skuld också om vi ska nå tvågradersmålet. Det kommer kräva koldioxidinfångning i stor skala i världen annars är vi inte i närheten av "tvågradersmålet”, säger Anders Egelrud.Den gröna omställningenDen senaste tiden har flera företag i den gröna industrin drabbats av bakslag - bland annat batterifabriken Northvolt står inför ekonomiska utmaningar- och LKAB har pausat sin produktion av fossilfritt stål i Kiruna. Det har inte påverkat investeringsviljan till Stockholm Exergi, men Anders Egelrud blir ändå påverkad: ”Att den gröna omställningen inte sker gör mig orolig, för den är otroligt viktig”, säger han.Bakslagen har lett till flera ifrågasatt om staten verkligen ska vara med och stötta bolagen. Men enstaka bakslag från inte bli en förevändning för att staten drar sig tillbaka, menar Egelrud. Staten måste vara långsiktig i sina stöd om den gröna omställningen ska bli av, menar Anders Egelrud:”Tittar vi historiskt är det mycket av den industri som vuxit fram som initialt har haft stöd av olika slag. Tittar vi på fossilindustrin i Europa idag så får den 50 miljarder euro i stöd årligen - så då kan man jämföra med de stödpaket som gått till Northvolt och grönt stål som väldigt, väldigt små.”Omvänd auktionAnders Egelrud talar också i egen sak - även Stockholm Exergis satsning på koldioxidinfångning behöver statliga stöd.Just nu pågår en så kallad omvänd auktion - där de företag som kan samla in mest koldoixid för minst pengar kommer att få dela på 36 miljarder kronor under en 20-årsperiod. Ett statligt stöd tillsammans med privata investeringar och stöd från EU:s innovationsfond är en nödvändighet för att satsningarna överhuvudtaget ska bli av, säger Egelrud.”Vi är beroende av den här triaden av investeringar till vår anläggning. Får vi ihop triaden kan vi göra investeringen, faller någon av delarna bort kommer vi inte gå till ett investeringsbeslut”. Gäst: Anders Egelrud, VD Stockholm ExergiProgramledare: Katarina von ArndtKommentar: Daniel Värjö, reporter Klotet Producent: Marie Nilsson BoijTekniker: Heinz Wennin

"Tittar vi på hur mycket tid du spenderar med en affärspartner. Du spenderar ju mer tid med att bygga bolagen än med din familj."

Föreställningen om en själ skild från kroppen är både urgammal och högaktuell. Men den förblir en hägring, menar Mårten Arndtzén i denna essä om medvetandet och det levande i konsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-05-19.Vad är medvetande och vem är medveten?Kan maskiner vara medvetna – eller komma att bli det, i framtiden? Frågorna är inte nya men hörs, tycker jag, allt oftare – och inte undra på det. Snart är de självkörande bilarna här, sägs det, men vem vill sätta sig i ett fordon som framförs i höga hastigheter utan ett medvetande vid ratten? Produktionsutvecklingen fordrar en justering av vårt begrepp om medvetandet, tycks det.En inflytelserik filosof som amerikanen Daniel Dennett har bidragit med idén att medvetandet är ett så kallat emergent fenomen som uppstår, mer eller mindre automatiskt, så snart informationshanteringen i ett givet sammanhang blir tillräckligt komplicerad. Som i den mänskliga hjärnan, eller en framtida superdator.Fysikern Ulf Danielsson varnar för det här synsättet i sin bok Världen själv, inte främst för att det är felaktigt, vilket han visserligen menar, utan för att själva föreställningen om medvetna maskiner riskerar att hota människans särställning och därmed, i förlängningen, hennes existens. Men det är förstås en spekulation. Svårigheten med medvetandet, ur ett vetenskapligt perspektiv, är att det inte visar sig under mikroskopet – utan bara när vi vänder blicken bakåt, mot oss själva.Ett beprövat sätt att gestalta medvetande konstnärligt är självporträttet. Här är medvetandet sitt eget motiv, förmedlat genom konstnärens blick. Som genre är självporträttet ett relativt modernt påfund, först på 1400-talet finns tillräckligt bra speglar för att det ska kunna bli något särskilt. Och något speciellt blir det först med Rembrandt, två hundra år senare.Närmare 100 självporträtt i olika tekniker är vad han hinner med under sin livstid. En futtig summa med instagramflödenas mått mätt, men på sin tid satte Rembrandt ett rekord som stod sig ända in på 1800-talet. Av de målade porträtten har nästan hälften fått strykas från hans verklista på senare tid. De visade sig vara kopior, utförda av Rembrandts elever i pedagogiskt syfte.Ungefär 340 år efter mästarens död ansluter sig en svensk yngling från trakten kring Sundsvall till elevskaran. Redan som 19-åring gör Henrik Jonsson sin första rendering av ett av Rembrandts självporträtt, efter reproduktion i en bok. Men han nöjer sig inte med att kopiera, rita av, utan lyfter ut Rembrandts bild i rummet genom att omvandla den till en skulptur. Jonssons galleridebut, åtta år senare, består av ett trettiotal gipsbyster som alla föreställer olika versioner av Rembrandt van Rijn, som han såg sig själv vid olika tillfällen i livet.Både materialet och den mödosamma metoden framstår som ekon från en avlägsen tid, då konstakademiernas elever tecknade av just gipser – gjutna efter antikens mästerverk – för att få insikt i sköna proportioner och eviga ideal. Sedan kamerans tillkomst har ju avbildandet successivt blivit en alltmer perifer del av det konstnärliga arbetet – i huvudsak överlåtet åt just kameror och andra maskiner – medan den intellektuella substansen, konstverkets idé, övertagit huvudrollen.Henrik Jonssons verk är naturligtvis också ett barn av sin tid. Och alltså idébaserat. Därför skulle man kunna tänka sig ett mer rationellt sätt att gå till väga för att uppnå ett likartat resultat. Idag finns AI-baserad programvara som klarar att överföra fotografier av ansikten till 3 dimensioner. Sedan är allt du behöver en bra 3D-skrivare, och voilá: 8 års arbete kan utföras på någon månad. Varför inte?Låt oss ta en närmare titt på motivet. Många av Rembrandts självporträtt, i synnerhet de han gör i unga år, är lärostycken där han testar och experimenterar med sådant som ljus och skugga – men framförallt övar sig på att fånga ansiktets sätt att uttrycka känslor. Han skrattar, rynkar bekymrat på pannan, ser bestört ut osv.Att de här bilderna föreställer just Rembrandt är närmast en tillfällighet: han använde sig själv för att han var tillgänglig; hans familjemedlemmar fick också ställa upp och förekommer ymnigt i hans bilder. Snarare än regelrätta porträtt är de så kallade "tronies": en under den holländska guldåldern uppskattad genre av lite enklare bilder på just ansikten – gärna med uppseendeväckande anletsdrag eller känslouttryck – men utan bestämd anknytning till någon särskild person.Trots de lustiga hattarna och den genomgående potatisnäsan är det alltså inte främst det som utmärker Rembrandt vi ser i Henrik Jonssons skulpturer. Utan Rembrandt som anonym, som vem som helst, du eller jag. Det utmärkande här är snarare hans drivkraft, det han vigde sitt liv åt och lyckades med kanske bättre än någon annan, någonsin: att gestalta liv.Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger (1926-2017), som också var en driven tecknare, har beskrivit hur till synes klumpigt Rembrandt behandlar rumsliga förhållanden i sitt måleri – till skillnad från teckningarna, som är mästerliga i samma avseende. Det är nämligen en annan, konkurrerande rumslighet som Rembrandt vill uttrycka i måleriet, förklarar Berger. Inte den arkitektoniska, eller euklidiska, utan den levande, mänskliga kroppens. En rumslighet som öppnar sig för oss, på ett annat sätt än centralperspektivets illusoriska rymd.När Hendrickje kliver ned i vattnet, i den lilla målningen "Badande kvinna" från 1654, är vi där med henne, inuti särken hon lyfter undan; inte som kåta voyeurer utan i känslan av flodens fukt och värmen från hennes hud.Inför Rembrandts konst "minns åskådarens kropp sin egen, inre erfarenhet", skriver Berger. Vi känner igen oss, som levande varelser. Som vem som helst, av kött och blod.Vem som helst – men inte en maskin, kunde Ulf Danielsson inflika här. "Om vi någonsin hittar ett sätt att skapa ett artificiellt medvetande liknande en människas", skriver han i Världen själv, så "krävs det att det också sitter samman med en kropp som vår".Utan en kropp och de sinnen som är så djupt inbäddade i den – i vilken värld skulle detta medvetande befinna sig? Vad skulle det vara medvetet om? Och vad skulle det inte kunna ta sig till med sådana kroppar som det, i så fall, skulle stå fullständigt främmande inför? Och inte bara dem – själva livet skulle vara det djupt likgiltigt.Föreställningen om ett medvetande bortom kroppen har djupa rötter, inte minst religiösa. Där vår odödliga själ förr siktade mot himmelriket hoppas dagens teknikentusiaster att vi en vacker dag ska kunna ladda upp våra medvetanden i någonting beständigare än våra skröpliga kroppar.Det är förstås en hägring. Det enda odödliga vi kan ta vår tillflykt till är nog faktiskt konsten. 1958, i portalverket Människans villkor, beskriver Hannah Arendt (1906-1975) konstverk som "de beständigaste och därmed de världsligaste av alla ting". Konstverk förbrukas inte som andra saker, och får därmed en helt avgörande betydelse för vår förmåga att skapa en värld, där vi kan känna oss hemma."Det är", skriver Arendt, "som om det varaktiga i världen blev transparent i konstverkets fortbestånd och som om det gav en vink om en möjlig odödlighet – inte själens eller livets, utan det människoskapades odödlighet".Vad Rembrandt ansåg om sin egen odödliga själ vet vi inte, men hans förmåga att återge lekamlig skröplighet är oöverträffad. Det gäller inte minst de sena självporträtten, som är så förbluffande fria från all självbespegling, allt poserande inför en tänkt publik – eller ens sig själv.Motivet är en man som på alla sätt sett bättre dagar; som förlorat sin ställning, sitt hus och sina pengar, två kvinnor och en älskad son. Men som fortsätter att måla sig själv med just den kompromisslösa trohet mot naturen som blivit så ofashionabel i 1660-talets Amsterdam: "stödd mot en vag förhoppning, en intuition", skriver John Berger, "att andra senare skulle komma att se på honom med en medkänsla han själv inte kunde tillåta sig".Så nej. Att låta en maskin göra grovjobbet var nog inget alternativ för Henrik Jonsson. Den hade helt enkelt inte känt igen sig.Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

Avsnitt 236. Håkan Nesser och ytterligare två personer friades för skattebrott i Tingsrätten men fälldes i Hovrätten och dömdes till relativt långa fängelsestraff. För en lekman är domen, om man tittar på bakgrund och detaljer, oavsett lagens bokstav en djupt upprörande dom av det slag som kan skapa ett tvivel på rättsväsendet. Från svenskt perspektiv är den uppblossande konflikten mellan Bookbeat och finska författare något förvånande i en del detaljer. Kritiken handlar i grunden om att ersättningen för författare blivit så låga totalt sett att det kan verka meningslöst att skriva böcker professionellt. Så en från början ”normal” gratiskampanj får klä skott för hela tillståndet på marknaden. Och så var det det där med att biblioteksersättning ges till ljudboksuppläsare i Finland. Absurt om ni frågar oss. Italien är årets fokusland i Frankfurt för första gången på 30 år. I god tid innan mässan råder det fullt ”krig” i delegationen. Vi ger er bakgrunden. Journalisten samtalar med Adlibris/Pocketshops Cecilia Held, ansvarig för dess fysiska butiker,  för att få en aning om hur den nya butiken i Uppsala kommer att se ut. Kommer den att bli ”same same” eller blir det en titt in i framtidens bokhandel? Hans-Olov Öberg, förlagschef och finansanalytiker ger oss en insyn i Scandbook – det stora tryckeriet för svenska förlag.   00 25         Domen mot Håkan Nesser 07 32         Bookbeats finska kampanj väcker anstöt 12 53         Oro inom italiensk författardelegation till Frankfurt 18 44         Samtal med Cecilia Held om framtidens bokhandel 30 28         Vår aktieanalytiker synar Scandbook

FCR 20 resultatTittar tillbaka på femton år i branschen.Bli Patreon och få tillgång till exklusiva avsnitt MMA-Podden PatreonSe Prestera podcastLyssna Prestera podcast Swish: 12 34 15 30 29Har du ett företag och vill höras i mmapodden? Maila oss på mmapodden@gmail.comInstagram: @mmapodden @Pauldelvalle twitter:  @pauldelvalle                                          MMA-Podden Facebook Youtube Lyssna på Öppet sinne  Spotify iTunes Youtube Get bonus content on Patreon Become a member at https://plus.acast.com/s/mma-podden-viaplay. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det här avsnittet gästas Rebecka och prästkollegan Lotta Fång av författaren Helena von Zweigbergk. Helena har valt att samtala kring en av vårens mest talade tv-serier, SVTs dramaserie Smärtpunkten. Den skildrar Lars Noréns arbete med uppsättningen av 7:3. Både serien och verkligheten väcker många frågor om människans villkor, ansvar och skuld. En grundsten i kristendomen är ju att vi får börja om, Gud översköljer oss med kärlek oavsett vilka vi är. Men finns det ändå en gräns? Var går den i så fall? Hur ska vi lyckas ha hopp om vi inte får vara lite naiva? Och är det hårdaste straffet för verklighetens våldsbrottslingar att de aldrig kommer ifrån sig själva? Vi pratar också om när man har sonat sitt brott och Rebecka berättar om sin alldeles egna tolkning av skärselden.

Han drabbades totalt av punken, kom inte in på Adolf Fredriks musikskola men blev så småningom trummis i Imperiet. P4 Extra-gästen Fred Asp är aktuell med boken En obskyr trummis i Imperiet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här avsnittet gästas vi av författaren Åsa Larsson. Hon har fångats av tv-serien Somebody, somewhere. En serie som kretsar kring den medelålders kvinnan Sam som motvilligt flyttar tillbaka till sin hemstad när hennes syster blir obotligt sjuk. Väl där möter hon en gammal skolkompis, Joel, som driver en queer svartklubb inhyst i kyrkans källare. Sam och Joel utvecklar en intensiv vänskap och är plötsligt i vuxen ålder lika oskiljaktiga som två tonårsbästisar. Vi följer de här två outsidervännerna och deras krets, i en vardag skildrad med en kärleksfull och humoristisk blick. Ett samtal om stark vänskapskärlek, om förändring i små steg, om respekten till en småstad och inte minst- om en lovsång till kyrkan.

Spegeln är en plats för våra drömmar och för att lära oss se oss själva med andras ögon. Författaren Ann Lagerhammar blickar in i sanningssägaren som även kan vara ett fönster ut mot världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns fem speglar i mitt hem. En kvinna möter mig där, i speglarna, flera gånger varje dag. Ofta kastar hon bara en snabb blick när hon går förbi, ibland stannar hon till och ler, prövande, eller så lutar hon sig helt nära och granskar sitt ansikte. Hon är varken gammal eller ung, men hon bär tydliga ålderstecken. Det är ofta dem hon granskar när hon stannar till. För att kritiskt syna det hon redan vet finns där, eller för att kontrollera om det har kommit något nytt. Hon drar handen över huden, skrapar med nageln, kniper om skinnet. Ibland ser hon ut som en ung flicka, ibland ser hon så gammal ut att hon framstår som någon annan.Så en morgon, helt nyligen, i spegeln i badrummet. Jag tvättade händerna framåtlutad över handfatet. När jag lyfte blicken ryste jag helt oväntat till vid åsynen av mitt ansikte. I det från sidan kommande ljuset var huden så tunn att kraniet lyste igenom. Och när jag mötte min blick grep en skräck tag i mig av det slag som kan gripa tag när man vaknar i vargtimmen utan dagens alla skyddsmekanismer. Det var som om jag, eller ett annat jag, tittade ut från ett långt avstånd, bortom livet. Det varade bara i några sekunder, sedan drog jag ett djupt andetag, och den där isande klarheten var borta.Vad är det vi ser när vi ser oss i en spegel? På ett plan ser vi förstås vår spegelbild, en skenbild som vi, eller vår hjärna, uppfattar som en bild inuti spegeln. En, beroende på ljusförhållandena och spegelns yta, någorlunda naturtrogen avbildning av vår fysiska kropp, färgad och formad av ljus och skuggor, avstånd och perspektiv.Men spegeln är inte bara ett tunt lager aluminium struket på en glasskiva för optimal optisk spegling. Spegeln är en bärare av upplevelser och minnen, en plats för tankar och drömmar. Den bistår oss villigt i att lokalisera ett gruskorn i ögat, eller en persiljeflaga mellan tänderna, men lika ofta är den en obarmhärtig sanningssägare som blottlägger tidens gång eller våra allra fulaste sidor.I romanen Äcklet från 1938 låter Jean-Paul Sartre sin huvudperson Antoine Roquentin granska sig i en spegel och fundera över sin oförmåga att förstå sitt eget ansikte. Han tycker att andras ansikten har en mening, men när han betraktar sig själv i spegeln upplever han att det han ser ligger vid gränsen till växtvärlden, i nivå med polyperna. Ett blaskigt hull sväller fritt ut och skälver, ett vitt fjun löper nedför kinderna, ögonen liknar fiskfjäll. Han säger sig uppleva sitt ansikte på samma sätt som han upplever sin kropp, genom, som han säger, ”en dov och organisk sensation”.Jag avundas honom först denna förmåga att så sakligt betrakta sig själv, men när han har resonerat klart ändrar jag mig eftersom han drar slutsatsen att hans oförmåga att förstå sitt ansikte beror på att han är ensam. ”Människor som umgås med andra”, säger han, ”har lärt sig att se sig själva i speglar på samma sätt som deras vänner ser dem.” Han har inga vänner och därför upplever han sin kropp i spegeln som bara en kropp. En kropp som med hans ord är ”naturen utan människor”.För de allra flesta är kroppen naturen med människor. Att leva bland människor är att leva med medvetenheten om att bli betraktad, kanske på något sätt definierad, kommenterad, bedömd.I Äcklet, liksom i flera andra av sina verk, använder Sartre spegeln som en symbol för den andres blick. När Roquentin är på väg att förlora sig i en känsla av äckel och överflödighet i en meningslös tillvaro söker han sig till spegeln i hopp om att där hitta en balanserande kraft. Men spegeln är inte till någon hjälp. Eftersom han inte har förmågan, eller kanske viljan, att se sig genom andra ser han i spegeln bara sitt fysiska ansikte återspeglat som en meningslös, organisk massa.Enligt den franske psykologen Jacques Lacan kan vi någonstans mellan 6 och 18 månaders ålder identifiera oss med vår spegelbild. Men det är enligt Lacan en inlärd identifikation, förmedlad till oss genom en utifrån kommande blick, ofta en förälder eller annan nära vuxen som håller upp oss inför spegeln och pekar och säger: Titta, det är du. På så sätt lär vi oss tidigt att uppfatta oss själva som ett objekt som kan ses utifrån. Och denna objektifiering lever vi sedan med under resten av våra liv, i den ständiga pendlingen mellan det inre jaget och det yttre.Min dag börjar ofta med en stund framför badrumsspegeln. Med borstar och färger målar jag fram det jag som jag vill vara när jag lämnar hemmet och träder ut i världen. Det är en rutin så integrerad i min vardag att jag inte kan tänka mig ett liv utan speglar. Hur hade jag ens föreställt mig mitt ansikte om jag aldrig hade sett det speglat?I slutet av 1960-talet filmade antropologen Edmund Carpenter biamifolket, som levde isolerade från yttervärlden på Papua Nya Guinea, när de för första gången såg sig i en spegel. ”Efter en första reaktion”, skrev Carpenter några år senare, ”då de med förfäran täckte sina munnar och duckade som inför ett slag, stod de som förstenade och stirrade på sin spegelbild.” Men deras förfäran varade inte länge. Inom loppet av några dagar noterade Carpenter att byborna ägnade sig åt spegeln och sin bild i spegeln med samma självklarhet som en som har speglat sig i hela sitt liv.Den moderna människan kritiseras ofta för sin individualism och i den utvecklingen har spegeln onekligen spelat en viktig roll. I boken Inne i spegelsalen tecknar Liv Strömquist en bild av den moderna människans upptagenhet av sitt eget och inte minst andras utseende, en upptagenhet som gränsar till en besatthet av att fotografera och exponera sig i vår tids speglar, sociala medier. Det är en starkt narcissistisk bild av vår tid som Strömquist målar upp, men samtidigt finns där genomgående ett stråk av något annat, något grundläggande mänskligt.Så vad var det jag såg i badrumsspegeln den där morgonen när jag i en svindlande sekund av klarhet kände olust och skräck? Var det den existentiella, sartreanska insikten om alltings meningslöshet som grep tag i mig? Eller var det en mer timlig upplevelse där jag såg mitt ansikte speglat och samtidigt mina tidigare ansikten, och mina kommande? Kanske var det mitt åldrande ansikte i en kultur som hyllar ungdomen, men också min åldrande kropp i en tid så fylld av oro att man måste vara stark för att uthärda.Där jag nu sitter och skriver, sent på kvällen, vänd mot ett fönster, ser jag mitt ansikte speglat i fönsterglaset, lätt upplyst av det blåvita ljuset från datorn, och genom min spegling ser jag samtidigt världen där utanför. Vi speglar inte bara oss själva i spegelsalen utan vi utvecklar samtidigt en medvetenhet om oss själva och vår relation till andra. På så sätt kan spegeln fungera som bara en speglande yta, men den kan också tjäna som ett fönster ut mot världen.Ann Lagerhammarförfattare

Om Shownotes ser konstiga ut (exempelvis om alla länkar saknas. Det ska finnas MASSOR med länkar) så finns de på webben här också: https://www.enlitenpoddomit.se   Intro: Johan är stolt för att barnen har förhandlat om pizza-priser. David har rest, pratat och gjort musik. Feedback and Backlog: Neuralink spelar datorspel https://www.engadget.com/the-morning-after-neuralinks-first-human-patient-plays-chess-with-his-mind-150031220.html  EU kollar upp företag inom DMA https://www.androidauthority.com/apple-google-meta-eu-dma-investigation-3428386/  Allmänt Nytt: Programserien "Generation AI" på SVT Play https://www.svtplay.se/generation-ai  Tittar du på en YouTube-video kan utredare få all din Google-data https://mashable.com/article/google-ordered-to-hand-over-viewer-data-privacy-concerns  OpenAI och "Sora" hälsar på i Hollywood https://deadline.com/2024/03/openai-heading-hollywood-pitch-revolutionary-sora-1235866748/  Spotify breddar https://www.androidpolice.com/spotify-loses-focus-and-wants-to-be-a-learning-platform-now/  Kina kommer att förbjuda AMD och intel . Av Excalibur https://www.engadget.com/china-bans-intel-and-amd-processors-in-government-computers-065859238.html  I en värld där inte interoprabilitet är en synd - samt värdet med mindre spelare   https://swedroid.se/tidal-visar-hur-musikdelning-ska-ga-till/  Microsoft: Microsoft rekryterar Inflection-grundare och stor del av personalen https://www.theverge.com/2024/3/22/24109260/microsoft-openai-playbook-inflection-ai  Nya Surface https://www.zdnet.com/article/microsoft-surface-and-ai-event-5-biggest-announcements-you-mightve-missed-this-week/  Apple: USA stämmer Apple https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/darfor-stammer-usa-apple  https://stratechery.com/2024/united-states-v-apple/  If you are competing on price vs If your product is the best  Opatchbar Bug I Apple Chip av Daggr https://arstechnica.com/security/2024/03/hackers-can-extract-secret-encryption-keys-from-apples-mac-chips/  Vad innehåller iOS 17.4.1 egentligen? https://9to5mac.com/2024/03/23/why-apple-is-being-vague-with-ios-17-4-1-details/  Generativ AI i iPhone https://www.forbes.com/sites/ewanspence/2024/03/23/apple-iphone-16-pro-ios-18-ai-china-baidu-google-gemini/  iOS 18 får ny hemskärm https://9to5mac.com/2024/03/24/gurman-ios-18-to-new-home-screen-iphone-update/  Apple uppfinner utbytbara batteri https://appleinsider.com/articles/24/03/26/apples-removable-battery-standard-could-change-device-charging-forever  Google: Brister i Wear OS https://www.androidauthority.com/oneplus-watch-2-google-3427289/  AI-baserade sökresultat https://mashable.com/article/google-testing-generative-ai-search-results  Allmänt Tips: Spotifys Minispelare https://swedroid.se/spotify-far-minispelare-pa-desktop/  Glöd och levebröd av Linus Jonkman https://www.bokus.com/bok/9789189215047/glod-eller-levebrod-om-konsten-att-hitta-meningen-med-jobbet/  Veckans Rant: Har vi inte nog med prenumerationer?   https://www.androidpolice.com/philips-hue-smartthings-subscription-sync-tv-app-samsung-tvs/  Pryllistan: Johan: https://www.amazon.se/UGREEN-5-2-jackadapter-Bluetooth-mottagare-stereoanl%C3%A4ggning-ljuds%C3%A4ndare/dp/B0CJY6K5CQ/  David: https://eu.peakdesign.com/products/everyday-sling/?variant=29742302101548  EGNA LÄNKAR - En Liten Podd Om IT på webben,      http://enlitenpoddomit.se/  - En Liten Podd Om IT på Facebook,      https://www.facebook.com/EnLitenPoddOmIt/  - En Liten Podd Om IT på Youtube,      https://www.youtube.com/enlitenpoddomit  - Ge oss gärna en recension    - https://podcasts.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577?mt=2#see-all/reviews      - https://www.podchaser.com/podcasts/en-liten-podd-om-it-158069  LÄNKAR TILL VART MAN HITTAR PODDEN FÖR ATT LYSSNA: - Apple Podcaster (iTunes), https://itunes.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577  - Overcast, https://overcast.fm/itunes946204577/en-liten-podd-om-it  - Acast, https://www.acast.com/enlitenpoddomit  - Spotify, https://open.spotify.com/show/2e8wX1O4FbD6M2ocJdXBW7?si=HFFErR8YRlKrELsUD--Ujg%20  - Stitcher, https://www.stitcher.com/podcast/the-nerd-herd/en-liten-podd-om-it - YouTube, https://www.youtube.com/enlitenpoddomit  LÄNK TILL DISCORD DÄR MAN HITTAR LIVE STREAM + CHATT - http://discord.enlitenpoddomit.se  (Och glöm inte att maila bjorn@enlitenpoddomit.se  om du vill ha klistermärken, skicka med en postadress bara. :) 

Vi firar våffeldagen genom att Laila bjuder på ett nytt sätt att äta våfflor på! Molly Sandén är även med oss där vi bland annat leker en lek med henne. Nu har man också chansen att vinna biljetter till Benjamin Ingrossos konsert, vi avslöjar första ledtråden!

Nytt avsnitt i vår tv-säsong! Vi gästas av filmaren Richard Dinter som valt Wim Wenders film Himmel över Berlin. I den klassiska åttiotalsfilmen rör sig två änglar i och ovanför Berlin. Vi ser brottstycken ur människornas liv och hör deras tankar genom änglarna. Människorna ser dom inte, men visst måste de känna att det finns någon där, just när de är som mest ensamma? Snart förstår vi att en av änglarna är trött på det andliga. Han längtar efter att bli konkret, att precis som människan få stå i en schabbig kiosk och dricka en kopp kaffe, eller ta av sig skorna och sträcka på tårna . Richard Dinter såg filmen både som tjugoåring och som femtioåring. Det blev två olika upplevelser men det som stannar kvar är känslan av att vara tillfällig och evig på samma gång. Kan den känslan lindra den existentiella ensamheten? Och hur ska man tolka en ängels längtan efter att bli människa? Är det så enkelt som att det gudomliga finns i det konkreta? Välkomna att lyssna på andra avsnittet av vår tv-säsong. Ett samtal om att söka det obegripliga. Det som kan kallas Gud, eller om man vill, något helt annat.

Vad har vi hunnit med i år, varför har vi gjort de avsnitten vi gjort och hur går processen till när vi gör program? Vi lyssnar tillbaka på några av de avsnitt vi gjort i år! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris. Tittar vi på världens aktiemarknad det senaste årtioendet så har det till synes exploderat i tillväxt och nått tidigare oanade höjder. Men gräver vi lite under ytan så ser vi att allt inte står rätt till och det blir tydligt att detta enbart stämmer när man manipulerar statistiken. Verkligheten är den totala motsatsen då bakom det krackelerande spacklet står en dåligt sminkad gris. Finansmarknaden är väl medveten om detta faktum och letar med sökljus efter tillflyktsorter som Bitcoin spot ETFen. En podd från Sverige på svenska. Allt om Bitcoin finns även som bok hos svenska bokhandlare samt som Amazon Kindle e-bok. https://alltombitcoin.se

Vi är tillbaka! Den här våren kommer vi göra färre men längre avsnitt under rubriken "Präster med gäster tittar på tv". Vi bjuder in gäster som berättar om en film eller tv-serie som berört och påverkat dem genom livet. Först ut är författaren Mats Strandberg som blev betagen av Den oändliga historien när han var nio år gammal. Det vill säga ungefär lika gammal som filmens huvudperson, Bastian. Den retade pojken som nyss förlorat sin mamma, kommer över en bok på ett antikvariat. Han lägger sig på golvet på skolans vind och flyr in i världen mellan bokpärmarna. En värld där riket Fantasien är hotat av det stora Ingentinget. Bastian dras in i berättelsen och inser snart att han själv har huvudrollen. Följ med oss in i Den oändliga historien, med eller utan att ha sett filmen. Dagdrömmer de flesta barn precis som Bastian, eller är det ett utdöende tillstånd? Hur håller man fantasin vid liv genom hela livet? Och varför känns filmen mer aktuell än någonsin? Vi vrider och vänder på filmen, oss själva och de bibliska kopplingarna.

Vi välkomnar influencern och poddaren Jessica Lasses som berättar om hennes tvivelaktiga tankar kring att bli förälder och hur hennes båda graviditeter påverkades stort av stora och svåra sorger. Programledare är Nina Campioni. Support till showen http://supporter.acast.com/vattnetgar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Benjamin Ingrosso har precis köpt en ny lägenhet - med många lampor eftersom han fortfarande är mörkrädd. Och han slår inte av på takten, ny musik och en Europaturné står på tur. Han berättar också om att han gått utklädd på stan och varför han försöker vara snäll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Avsnitt 215. Bra eller dåligt? Upp eller ner? Vi tittar på en del försäljningssiffror för den fysiska bokhandeln och för näthandeln från fjolåret. Bra pengar men väldigt mycket färre böcker sålda 2023 är det korta svaret. Konkurrensverket beslutade strax före jul i fjol att lägga ner sin årslånga undersökning av Storytel där de undersökte om Storytel missbrukat sin ställning när de stoppade sina förlags böcker från Nextory. Vi citerar friskt ur beslutet som innehåller en del intressanta detaljer för den intresserade, inklusive argumenten för att lägga ner utredningen. Gunnar Nirstedt är en förläggare med hög svansföring. Det visar sig inte minst i den bok han gav ut innan jul som innehåller ett antal av de så kallade följebreven han har skickat med sina böcker till recensenter och andra friexemplarmottagare. Vi läser och ser en förläggargärning växa fram. Förläggaren minns Torsten Wahlund och Lena Kalmteg, två proffs i bokvärlden, som har lämnat oss. Slutligen, vi skrattar rått åt Storytels användarvillkor och tänker att man nog ska fundera två gånger innan man skickar ut en text som luktar juridik, och enbart juridik. Kommunikation någon?   00 21       2023 års försäljningssiffror i bokhandel och på nätet 07 13       Konkurrensverkets argumentation runt Nextory/Storytel- konflikten 13 02       Gunnar Nirstedts ”Breven från förläggaren” 17 37       Tack och farväl till två proffs 32 05       Vi synar en helt obegriplig text

På måndag börjar nomineringsprocessen för Republikanernas presidentkandidat i USA. Donald Trump är favorit, men vilken chans har utmanarna? Och vad skulle ett maktskifte i höst betyda för oss andra? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Innan USA röstar om vem som ska bli president så ska Republikanerna bestämma vem som blir deras kandidat. Det sker i primärval i delstat efter delstat, och först ut är Iowa måndagen den 15 januari. Inför nomineringsprocessen är den tidigare presidenten Donald Trump storfavorit, men han har utmanare, och två som särskilt sticker ut heter Nikki Haley och Ron DeSantis. Sveriges Radios USA-korrespondent Ginna Lindberg är på plats i Iowa och berättar om vad som händer, och kandidaterna som fortfarande hoppas på att sväras in som president om ett år.Förändrat säkerhetslägeUnder året har stödet till Ukraina debatterats flitigt i USA och Joe Biden har emellanåt behövt kämpa för att få igenom stödpaketen genom kongressen. Samtidigt vill flera att USA ska behöva ta mindre ansvar i Nato, och att de Europeiska länderna ska betala mer. Så vad skulle ett eventuellt maktskifte betyda för Ukraina och Nato? Det frågar vi Jan Hallenberg, associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet.Ett annat land som håller presidentval i år är Ryssland, men där är det knappast någon som spekulerar i vem som kommer vinna när nuvarande presidenten Vladimir Putin håller landet och oppositionen i ett järngrepp. Samtidigt sneglar nog även han mot presidentvalet i USA, på samma sätt som 2016 när Ryssland pekades ut för att ha försökt påverka sociala medier inför valet som då stod mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren berättar mer.Programledare: Kajsa BoglindProducent: Gustav FranzénTekniker: Joachim Persson

Vi tar fasta på en av julhelgens vanligaste aktiviteter: att sitta och glo. Lyssnarna avlägger rapporter om vad de har framför ögonen precis just nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.Du hör bland annat om en Scootertokig familj (ja, bandet), katten och hönan som bor ihop och så blir det julfilmstävling!I extramaterialet ringer Rasmus och Hanna upp Adam ”helt kort” Bergsten.

Den 23 december eller "dan före dan", som vi skämtsamt brukar säga, bjuder vi in våra goda vänner Albin Olsson och Nisse Hallberg. Tillsammans drar vi oss till minnes episoder ur våra liv. Vi besöker Hallandsåsen. Tittar in på Katarina Östra daghem en het eftermiddag 1989, samt besöker Kungälvs flottaste casino. och - nu är det jul! glöm inte våra grannar borta i Ukraina! https://www.defendukraine.org/donate Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 211. Vi vet, vi vet. Försäljningssiffror är inte sexigt, åtminstone inte för majoriteten av våra lyssnare. Men ibland är det vettigt att veta vad som händer på marknaden. I synnerhet som vi hittar några överraskningar när vi tittar på ”svarta veckan” och höstens försäljning. Ett Augustpris behöver inte betyda så mycket men ibland betyder det allt. Fråga Jonas Axelsson på Polaris. Det gjorde vi. Och så konstaterar vi att Rabén & Sjögren är de senaste åtta årens stora stjärna på Augusts himmel. I hårda tider är det dags att rösta med fötterna, göra det man säger eller tycker. Så journalisten gör just det den här julen och kramar favoritförlag. Storytels innehållschef Helena Gustafsson blir den sista anhalten i våra samtal med de svenska ljudbokstjänsterna. Våra frågor till marknadsledaren är det fjärde inslaget i vår serie om den svenska ljudboken, en serie som kommit ungefär halvvägs och som fortsätter på andra sidan nyåret.   00 46       Det trodde ni inte om julhandeln 08 13       Vi tittar på Augustpriset ur förlagsperspektiv 17 48       Bara böcker under granen 20 15       Helena Gustafsson i samtal om Storytel

Vi gästas av Dasha och Alexandra från podden "Ord och alla visor" och hjälper lyssnare med deras problem. Porr var en tydlig vattendelare. Var drar man gränsen för vad som är ok eller inte att ens kille tittar på. Dessutom - hur mycket är vi villiga att betala för våra bröllop?

Marcel Ballin är tillbaka som bäst i Tyngre Träningssnack och den här gången diskuterar vi dels en del kring hur det går till när man doktorerar och försvarar sin avhandling, dels hur forskningen verkligen ser ut när det gäller träning och ökad livslängd. Det kan kännas som en självklarhet att träning förlänger livet men i själva verket är nästan allting baserat på högst osäkra observationsstudier och när man försöker titta på frågan med bättre metoder så blir det ofta så att man inte finner någon effekt alls eller att storleken på effekten har minskat betydligt. De bättre metoderna har dock även de sina brister i att det är svårt att titta på de stora skillnaderna i daglig fysisk aktivitet som vi kan se mellan människor i samhället. Tittar vi till exempel på tvillingar så finns det enäggstvillingar som skiljer sig åt när det gäller mängden träning de utför men skillnaderna är inte så stora, framför allt inte om man ska titta över vanor som pågår i många år. Och försöker vi oss på interventionsstudier så är det svårt att få människor att förändra sina vanor över tid samtidigt som de mest inaktiva personerna inte ens ställer upp som försökspersoner från start. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Gudiol är bortrest med dåligt ljud och hungrig mage (00:03:25) Wille har försökt deffa efter en vår med mycket snacks (00:08:16) Marcell Ballin är tillbaka som gäst (00:11:11) Marcells avhandling och hur processen går till när man ska disputera (00:23:42) Syftet och slutsatserna i Marcells avhandling (00:31:13) Varför frågan kring fysisk aktivitet och livslängd fortfarande är intressant (00:35:55) Slutsatsen i Marcels avhandling är att vi inte har någon stark evidens för att träning förlänger livet (00:43:17) Hur Marcels gick till väga för att komma fram till slutsatsen (00:51:59) Jacob har svårt att köpa att träning inte skulle kunna ha en effekt (01:02:12) Kanske behövs det mindre fysisk aktivitet än man tidigare trott? (01:07:13) Ska man fortsätta ge ett råd när rådet inte verkar få en effekt? (01:20:05) Beteendeförändringar är svårt och vi har sällan bra metoder för att få till dem

eEquitys Aida Jammal gästar podden Framtidens E-Handel och pratar om growth investeringar och hur investerare ser på e-handel just nu4:30 min - Hur är livet och viben på eEquity? Vilka bolag har de investerat i? 18:00 min - Vad tänker Aida om influencer brands? 26:15 min - Vilka utmaningar har e-handelsindustrin idag? Hur kan man jobba med överlager och inköpsstrategier? 44:00 min - Vilka typer av bolag är eEquity intresserade av? Vilken roll har chatGPT i detta? 70:15 min - Hur förbereder man ett företag för exit? Och vad finns det för olika exitstrategier? Här hittar du Aida & eEquity:https://www.linkedin.com/in/aidajammal/?originalSubdomain=uk https://www.eequity.se/ Följ Björn på LinkedInhttps://www.linkedin.com/in/bjornspenger/ Följ Framtidens E-handel på LinkedInhttps://www.linkedin.com/company/framtidens-e-handel/ Besök vår hemsida & Instagramhttps://www.framtidensehandel.se/ https://www.instagram.com/framtidens.ehandel/ Sponsorhttps://earlybird.se/ Poddklipparehttps://www.linkedin.com/in/michaela-dorch-6a9a84113/ Tusen tack för att du lyssnar!Support till showen http://supporter.acast.com/framtidens-e-handel. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är fullt av kändisar hos Julia och väldigt många okända på Louise picknick. Det är skönt att skylla på sin partner och inte lika roligt när allt är ens eget fel. Utöver det går någon i strumplästen in på en bar. Någon hittar gamla naglar.  Och någon blir attackerad av Julia, två människobarn och ett djurbarn. Tack UR och Svanen för veckans poddspons!

Om du tittar upp när du står i entrén, ser du Botaniskas första nya växthus uppe på höjden – Bergshuset. Ännu är det inte öppet för allmänheten, men det planteras för fullt med hjälp av slagborr, skedar och sand. I porös sten ska de många alpina växterna bo. Stina och Åsa får titta in i Bergshuset och lära sig mer om dessa växter tillsammans med trädgårdsmästaren Sofia Grönberg.

I denna veckas avsnitt fokuserar vi på den energin vi båda så tydligt känner just nu. Det handlar om avslut och nystart gällande många delar i livet, till exempel relationer, arbeten och livssituationer. Det känns som om många människor inklusive vi själva går igenom stora, omvälvande förändringar i livet på många plan nu. Tittar vi astrologiskt pratar man om Vattumannens tidsålder men oavsett vad vi sätter för ord på det är det precis som om vi nu får en rejäl skjuts i att förändra de områden i våra liv där det behöver förändras. Vi delar med oss av våra tankar och erfarenheter på området och vi pratar till exempel om hur man vet när det är dags att avsluta relationer, jobb och livssituationer. När ska man stanna kvar? Hur hittar man sitt JA och när ska man lyssna på sitt NEJ? Vi pratar om varför vi har så svårt att avsluta, om varför vi envisas med att hålla fast vid gamla mönster trots att det inte gagnar oss längre och vi pratar om vikten av tillit till vår egen förmåga. Detta och mycket annat vänder och vrider vi på i veckans avsnitt. Varmt välkomna att lyssna på oss där poddar finns. Mia & Linda

Nyheter om olika storvarsel har dundrat in senaste tiden. Siffror från Arbetsförmedlingen visar att varselsiffrorna ökat kraftigt i hela landet under årets första månader och enligt Svenskt näringsliv senaste mätning överväger var fjärde företag att varsla det närmsta halvåret. Tittar man utomlands ser det också mörkt ut. Amerikanska techjättar har redan sagt upp tusentals anställda – eller lanserat stora sparpaket med hänvisning till det ekonomiska läget. Så hur mycket värre kan det bli? Vilken bransch har det värst? Vilka åtgärder görs för att stävja krisen? Måste företag tänka om – och i så fall hur? Det pratar vi om i Aftonbladet Daily. Gäst: Åsa Johansson, reporter på nyhetssajten Breakit. Programledare: Olivia Svenson. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Sverige har den högsta inflationen på många år samtidigt som ekonomin krymper. Hur ska den nye Riksbankschefen få ner inflationen utan att knäcka hushåll och företag? Erik Thedéen blev chef över Riksbanken vid årsskiftet, i ett läge med både höga räntor och negativ tillväxt. Sedan i maj i fjol har Riksbanken höjt styrräntan från 0 till 3 procentenheter. Målet med höjningarna är att få ner inflationen, som idag ligger på 9,3 procent, till Riksbankens mål på 2 procent. Vid Erik Thedéens första räntebesked i februari höjdes styrräntan med 0,5 procentenheter, från 2,5 till 3 procent. Han aviserade då en ny höjning på 0,25 eller 0,5 procentenheter i april. Sedan dess har den underliggande inflationen stigit mer än förväntat, både i Sverige och i Euro-området. Men Erik Thedéen säger att aprilprognosen fortfarande står sig. – Den förväntan står sig väl ganska väl. Den är ju lite allmänt hållen då, men att det blir en höjning och att det blir 25 eller 50. Det sade jag då och det säger jag nu, säger Erik Thedéen. Riksbanken har fått kritik både från bedömare som menar att de kraftiga räntehöjningarna riskerar att slå ut hushåll och företag och att Riksbanken därför inte bör höja mer – och från de som tvärtom menar att Riksbanken borde höja snabbare för att få ner inflationen. Erik Thedéen säger att de gör en samlad bedömning av olika faktorer och att bedömningen just nu inte motiverar någon kursändring. – Inflationen är så mycket över målet och indikatorerna för svensk ekonomi än så länge är inte så dramatiskt negativa så att det skulle ändra de prognoserna vi har för styrränteförändringar, säger Erik Thedéen. Riksbankschefen menar att inflationen är så spridd i ekonomin att det motiverar fortsatt höjda räntor. – Det är inte bara att köttet gått upp eller mjölkpriserna gått upp, utan det är brett i stort sett överallt. Och det här gör ju också att uppgången i någon mening är svårare att bromsa. Så kraften i den här uppgången har förvånat Riksbanken och har förvånat all världens centralbanker. Två procents inflation till årsskiftetIdag ligger inflationen (KPIF) på 9,3 procent. Erik Thedéen säger att han tror att den kommer att sjunka snabbt under året. – Vi spår ju en ganska kraftig nedgång i inflationen, så vi tror ju att den börjar närma sig två procent redan till årsskiftet. Tittar du på KPIF, alltså det som inkluderar även energi, då är den nere på två procent redan till årsskiftet, enligt vår prognos, som är osäker. Tittar vi på den exklusive energi tar det nåt halvår till. Så det är en kraftig nedgång vi ser framför oss. "Farlig kombination" Svenska hushåll är högt belånade jämfört med hushåll i andra länder. Erik Thedéen tycker att människor ska dra lärdom av det senaste årets dramatiska händelser som lett till snabbt höjda räntor. Att ha hög belåningsgrad på sin bostad och rörlig ränta är en farlig kombination i ett sånt läge, tycker han. – Jag tror att vi behöver ha en ordentlig diskussion om skuldsättning och räntebindning och vad vi ska göra mer för att få en sund utveckling framåt, säger Erik Thedéen. Erik Thedéen blev riksbankschef vid årsskiftet, han var dessförinnan generaldirektör på Finansinspektionen. Han intervjuades i sin dåvarande roll i Ekots lördagsintervju i höstas. Gäst: Erik Thedéen, riksbankschef Programledare: Katarina von Arndt Kommentar: Kristian Åström, Ekots ekonomikommentatorProducent: Maja LagercrantzTekniker: Victor UbeiraIntervjun spelades in fredag den 3 mars kl 10.15. Intervjun är inte redigerad.

Lätt svenska med Oskar är en podcast för alla som vill lära sig svenska. Lyssna varje dag och lär dig svenska tillsammans med mig! Support the show? Become a Patreon to access transcripts, the Discord Server and more: patreon.com/user?u=85649283 Buy me a coffee and become a Discord member on: https://ko-fi.com/lattsvenskamedoskar Mail: oskar@studionystrom.com Instagram: @oskar.nystrom

Efter 22 år på Sjunde AP-fonden tackar vd Richard Gröttheim för sig. I podden berättar han varför de stämmer Microsoft och Volkswagen, hur de ska tackla en svagare dollar och hans största lärdomar sedan IT-kraschen. Länk till artikeln på Placera med lista på aktierna som omtalas: www.placera.se/placera/redaktionellt/2023/02/21/ap7-vdn-vi-tittar-pa-var-dollarexponering.html Gå till Placera.se för att läsa fler artiklar www.placera.se/placera/forstasidan.plc.html Här hittar du alla våra aktieanalyser www.placera.se/placera/aktier.plc.html Här finns alla våra fondanalyser www.placera.se/placera/fonder.plc.html Här finns våra makrokommentarer www.placera.se/placera/tema-makr…ommentar.plc.html Här hittar du det månatliga strategidokumentet www.placera.se/placera/Placerastrategi.plc.html Här kan du se redaktionens aktieinnnehav www.placera.se/placera/redaktion…ehav.plc.plc.html

Nalle och Bästis ska få vara uppe och titta på stjärnor med pappa. Tur att de har sina ficklampor! Myöhän illala Nalle ja Bästit saavat kattoa tähtiä papan kans. Tuuriksi heilä oon taskulamput! Ordlista till avsnittet - på svenska och meänkieli:Tähtiä - StjärnorTaskulamppu - FicklampaKiikari - KikareLämpimiä vaatheita - Varma kläderKattoa - TittaSamma saga på flera språkRandiga sagor är tvåspråkiga berättelser för barn från 3 år och deras vuxna. De finns på de fem nationella minoritetsspråken finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch - blandat med svenska.Programmen är roliga för alla att lyssna på, oavsett om man kan några ord på något av språken, eller enbart svenska.Fler sagor om Nalle på meänkieli hittar du genom att söka på "Randiga sagor" och meänkieli.NalleBerättelserna handlar om Nalle Karlsson. Nalle är 5 år och vi får bland annat hänga med när Nalle bakar muffins med pappa, cyklar på utflykt, träffar en humla och har leksaksdag på förskolan.Medverkande i detta avsnittText: Kristina Pérez och Regina VeräjäÖversättning: Regina VeräjäUppläsare: Anton Hennix RaukolaMusik: Micaela GustafssonSång: Micaela Gustafsson och Rebecka DigervallLjudläggning: Kristina PérezProducent: Regina VeräjäTeknik och slutmix: Josef Reinhold och Emilia MartinIllustration: Lotta Geffenblad

Insatsen i Mali beskrivs som en av de farligaste i modern tid. Nu åker soldaterna hem - och Sverige stänger dörren till insatsförsvaret. Under flera år var en av försvarets viktigaste uppgifter att skydda Sverige i utlandet, och skaffa allierade i samma veva.Det var en av poängerna med insatsen i Afghanistan och nu senast i Mali i Västafrika. Där har Sverige deltagit både i FN:s styrka Minusma och i den mer offensiva, fransk-ledda insatsen Task Force Takuba, som bekämpat terrorister i Sahel-regionen.Ungefär 4 000 svenska soldater har funnits på plats genom åren och även om just de har klarat sig, så har många andra dött i strid.Slut på strid i Saharas sandDen här vintern packar Sverige ihop insatsen i Mali och det blir samtidigt slutet på en era. Världen förändras snabbt och fokus flyttas från insatsförsvar till försvar på svensk mark.Mali är ett tydligt exempel där Sverige deltagit i flera internationella samarbeten, bland annat för att visa att vi ställer upp, men också för att få inflytande och skaffa militära bundsförvanter. Tittar vi på det säkerhetspolitiskt skulle jag säga att Mali varit väldigt lyckat, säger Lars Wikman, forskare och lärare i militär strategi på Försvarshögskolan.Men ser man till situationen i Mali, där en militärjunta har makten och situationen snarare har förvärrats, är frågan mer komplex menar Lars Wikman. Det är ju väldigt stora målsättningar. Och de lyckades man inte uppfylla, säger han.Medverkande:Dennis Löfvenborg, stabschef på K3, som arbetat i Mali under två perioder.Lars Wikman, forskare och lärare i militär strategi på Försvarshögskolan.Elin Hellquist, senior analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.Programledare: Bo Torbjörn Ek och Ulrika Bergqvist.Producent: Karin Hållsten.Tekniker: Mats Jonsson.Ljud från Sveriges Radio och Youtube.

Dagens avsnitt förtydligar några av resonemangen i förra veckans avsnitt om investeringstrappan, att gräset inte är grönare på andra sidan och att indexfonder förmodligen är den bästa basen för alla. Avsnittet bygger uteslutande på de kommentarer som vi fick in till förra veckans avsnitt. Därför vill vi först och främst säga tack för engagemanget, kommentarerna och för att ni hjälper oss göra saker bättre och tydligare. Det viktigaste guldkornet för mig handlade om att titta på förutsättningarna i de olika trappstegen. Många av er påpekade att de olika stegen kan ha sina poänger, givet att man med öppna ögon ser de förutsättningar som behöver vara uppfyllda för det steget. Ett misstag som vi sannolikt har gjort är att man kopierar förutsättningarna från ett steg till ett annat. T.ex. är några av förutsättningarna för indexfonder: 1) du kan börja oavsett belopp, 2) det kräver ingen kompetens, 3) det kräver bara lång sparhorisont. Det som också tillkommer är 4) det är lika inspirerande som att se gräs torka och ger dig inga känslomässiga kickar, 5) det ger dig ingen kompetens och det 6) bjuder inte in dig till något sammanhang. Listan kan självklart göras mycket längre, men som exempel fungerar det. Tittar vi på ett annat trappsteg som många av er gav feedback på, t.ex. som affärsängel eller investerare i onoterat, då kan förutsättningarna vara 1) du måste ha en bukett av bolag, minst 20-40 bolag med ca 200 000 investerar i varje över tid, 2) 65 % av bolagen du investerar i kommer gå under, 3) om du överlever och lyckas kommer din snittavkastning vara 15-22 % mot indexfondernas 7 % men mer sannolikt kommer du underprestera mot indexfonden 4) du behöver skjuta till mycket tid, kompetens och energi, 5) du kan ha det som jobb och utnyttja din sociala förmåga och 6) du kommer göra det tillsammans med andra. Förutsättningarna för dessa två trappsteg är helt olika. Att göra som jag - som är mindre intresserad av de enskilda investeringarna och vill ha tid för att hjälpa människor, få vara kreativ och hänga i forumet - då är indexfonder perfekt. Att gå in och investera passivt i onoterade bolag som kräver andra saker blir således att sätta upp sig för misslyckande. Lite som att "assumptions are the mother of all fuckups." Återigen kommer det tillbaka till en själv, att se verkligheten för vad den är, inte bättre, inte sämre och sedan ta sitt personliga ansvar. Än en gång ett stort tack för alla kommentarer.

Emilia, lillasyster Teresia, mamma och pappa är på semester. Huset är litet och alla ska sova i samma rum. Men varken Emilia eller Teresia kan somna. När Emilia börjar banka med foten i väggen blir mamma arg och tar med Teresia ut i trädgården för att titta på natten.Författare: Anna DunérBilder: Kirsten RaagaardUppläsare: Morgan LarssonProducent: Klara Grape, BarnradionEmilia tittar på natten gavs ut 1995.

Hasse träffar Dina som berättar om hur det var att lämna. dödsbesked till en vän. I Patreon för vi höra helt andra historier. Patreon blir du på Patreon.com/snutsnack

Eva Lindström tilldelas i år Astrid Lindgren Memorial Award. Tillsammans med Marie Lundströms läser hon sin nya bok "Jaga inte oss". I Eva Lindströms bilderböcker sover man inte alltid tryggt om natten. Saker kan försvinna, rymma eller bli stulna. Och vad har blickarna för betydelse? Djuren och människorna i Lindströms böcker ser ofta ut att spana, speja, eller bara titta bort för att hålla sina känslor inne.Eva Lindström föddes 1952 i Västerås. Genom serier tog hon sig in till den bilderbokskonst som gjort henne till en unik röst. Nu kommer hon till Lundströms Bokradio för ett samtal om alltifrån hur hon arbetar till ugglorna Janne och Lage.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Mikrober finns nästan överallt. Och Natuschka Lee följer efter. Med fokus på bland annat pollinerares samverkan med mikrober och växter. Och på hur mikrober klarar sig i rymden. Natuschka Lee är forskare i mikrobiologisk geoekologi och astrobiologi vid Umeå universitet. Hon intresserar sig för det lilla, i form av mikrober. Alltså organismer som är osynliga för blotta ögat. Inte minst har hon fokuserat på hur mikrober samverkar med pollinerare som bin, och i programmet pratar hon bland annat om den bigård som hon varit med att starta på universitetet.Reporter: Stefan Nordberg stefan.nordberg@sverigesradio.se Producent: Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Genom att äga en andel i en bred indexfond har du tusentals personer som varje dag arbetar för att gör dig och din ekonomi rikare. Idag går vi tillbaka till RikaTillsammans-rötterna utifrån Nick Magiullis nya bok: "Just. Keep. Buying." Detta avsnittet är det första i en serie där vi diskuterar några av principerna i boken som Nick från bloggen "OfDollarsAndData" precis gett ut. Den tar avstamp i den teoretiska frågan: - "Om man bara fick ge ett råd till en investerare, som både fungerat de senaste 150 åren och sannolikt kommer fungera även i framtiden, vilket skulle det vara?" Svaret som Nick föreslår är: "Just. Keep. Buying" som boken bygger på. Han delar upp boken i två delar - en om sparande och en om investerande. Det som jag gillar mest med boken är att den är allmänbildande och berör alla de viktiga delarna i en privatekonomi. I dagens avsnitt diskuterar vi de första fem (av tjugo) principerna: === 1. Saving is for the Poor, Investing is for the Rich Identifiera var du är på den finansiella skalan innan du fokuserar din tid och energi. Om ditt förväntade sparande är större än din förväntade avkastning, fokusera på sparandet, annars på investerandet. 2. Save What You Can Eftersom ens inkomster och utgifter förändras över tid bör även ens sparkvot förändras över tid. 3. Focus on Income, Not Spending Det finns gränser för hur mycket du kan dra ner dina utgifter, men det finns inga gränser för att öka dina inkomst. Hitta små sätt att öka dina inkomster. 4. Use The 2x Rule to Eliminate Spending Guilt Om du ibland får ett dåligt samvete för att unna dig saker, investera samma belopp som du spenderar för. 5. Save at Least 50% of Your Future Raises and Bonuses Det är okej att ha "lifestyle creep" så länge du håller det under 50 % av dina framtida ökade inkomster (givet att din sparkvot är 0 - 30 &, annars behöver du spara mer...

Milton, Jingeryd, kundkontakt och team.

Nedan följer en något kortad version av podden i textform.Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!– Tack så mycket!Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?– 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.– Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var. Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistiskt samhälle – någonting som kan uppstå på olika sätt, i olika sammanhang, snarare än att Stefan Löfven var rädd för att det skulle vara brunskjortor som tog till gatorna och började att strida som på 1930-talet. Vad tänker du om den fascismdefinitionen? Är det ett evigt fenomen i vårt samhälle, en tendens som finns där, eller är det något som är historiskt specifikt?– Det finns vissa drag som definitivt har en röd tråd tillbaka till 1920- och 1930-talet. Det finns neo-fascistiska partier, eller direkt nazistiska partier. Det finns partier i Spanien som kallar sig för falangister, det finns ett parti som kallar sig för ”Autentiska falangisterna”. Så de finns och de är stolta över sitt historiska stamträd. Men det finns också en lathet inför förståelsen av olika typer av radikala högerrörelser. För de kommer i väldigt olika kulörer och varianter såsom du själv beskriver. Jag vill lägga till två till där, de radikala, våldsbejakande revolutionära fascistiska elementen kom på kant med reaktionen, alltså antingen den rojalistiska eller traditionella konservativa rörelsen. – I Ungern så såg Horthy, som ju var allierad med nazisterna, pilkorsen ibland som ett rejält hot. I Rumänen så var det konflikter mellan Antonescu och järngardet. Så det finns en lathet i hur begreppet används. Man förstår inte att det är en myriad av rörelser. Vissa av dem är med stolthet direkt härstammade från fascismen och i vissa fall så har de förändrats till något annat. – I dag finns det knappt något parti i Europa som är öppet neo-fascistiskt och som samtidigt har stort parlamentariskt stöd. De partier på den yttersta högerkanten som får partipolitiskt stöd är de som går in mot mitten. Förstår man inte den här förändringen så förstår man väldigt lite av den yttersta högern i Europa överhuvudtaget. Så det är klart att det är väldigt lätt och effektivt att säga att allt höger om de konservativa är fascism, punkt slut. Men då tar man inte in det som partiforskningen i Europa visat: att man måste kategorisera dem, och skilja på olika traditioner i olika länder. – I vissa länder är det mycket mer radikalkonservatism. I Polen finns det inte riktigt utrymme för en fascistisk höger givet landets historia, så där är den yttre högern betydligt med katolskt nationalkonservativ. Detsamma gäller även Portugal och Spanien i stor utsträckning. Men det Löfven gör är ytterst effektivt som politiskt redskap. Många går runt och tror att det är en obruten linje från 1930-talet till idag, som om ingenting har hänt under tiden, som om all politik under tiden har varit helt oväsentlig. Men då förstår man inte det som är ens politiska fiende.Om man tänker sig att fascismen är medveten om att man inte får vara fascist, så skulle folk inte säga öppet att de är fascister. Då blir det en kritisk tänkares uppgift att ta reda på vad som döljer sig under ytan. Självklart skulle fascister förneka att de var fascister eller att de hade någonting gemensamt med det. Därför måste den kritiska tänkaren avmaskera de som förnekar det. Samma sak med högerextremism mer generellt, att man måste försöka avslöja det hos människor, för de kommer inte erkänna det själva. I begreppet fascism så finns det vissa saker som historiskt sett har varit viktiga, till exempel till att man ha varit motståndare till demokrati, man har velat ta total kontroll över samhälle, i alla fall har man sagt det, även om inte alla lyckats. Men där skiljer de sig också då fascister och den idéfamiljen från till exempel det vi kallar för högerpopulism, för i den senare traditionen handlar det mycket om att få in mer demokrati, att folkets röst ska höras mer, att man ska ha fler folkomröstningar och så vidare. Medborgarna ska ha mer inflytande över politiken, deras röster ska vägra tyngre än i dag, medan demokratin i fascistiska länder snarare varit något som man är emot. Där har det snarare varit en stark ledare som på något sätt ska representera folkviljan, medan folkets inflytande minskat.– Det är en nyans som i regel går och förlorad och jag tror den går förlorad medvetet. Det vill säga att de som är intresserade av att demaskera fascismen bryr sig inte om den sortens detaljer – huruvida man är för eller mot demokratin – för de menar att det där är opportunistiska och taktiska val. Det gör ju också att det blir svårt att förstå en del som är av det mer populistiska slaget, alltså partier som Ukip, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, och Femstjärnerörelsen i Italien är ett annat exempel. Som du säger är de partierna någon sorts radikaldemokrater, kanske av ett opportunistiskt slag, absolut, men jag har svårt att se de vill porträttera sig på det sättet för att smyga in fascism bakvägen. – Merparten av partierna i EU inte våldsbejakande fascistiska partier utan de är någonstans på den här skalan för partier bortom etablerade borgerliga partier, alltså bortom agrara, liberala, socialliberala, konservativa kombinationer, däremellan. De partierna måste ju förstås och tas på allvar tror jag för vissa av dem gör ju saker som får betydelse. Ta Lega Nord som ett exempel, det italienska partiet som började som ett regionalt parti i nordliga Italien. De har ju stort inflytande – ska de bara avfärdas som att det är fascism, punkt slut? ”Vi vet vad de vill, vi vet vad de kommer göra”. Då förstår man ju inte vad de gör i förhållande till ekonomi och så vidare. Det blir som att medvetet dumma ner analysen och därmed blir man också lite sämre tror jag på att förstå när riktiga fascister verkligen försöker ta makten någonstans. För de har inte försvunnit, de finns ju kvar. De radikala, våldsbejakande, högerextremisterna och fascisterna – de finns kvar och deras tankar har ju inte förändrats väsentligen under alla dessa år. Men lyckligtvis så är de ju ändå i minoritet. Men ändå har de fått symbolisera den partipolitiska förändringen i Europa. Vi har idag ett nytt parlamentariskt läge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna öppnat upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna i någon mån. Men i mars i år så sa Stefan Löfven att demokratin är i fara om SD får inflytande över en ny regering. Det är ju någonting som har återkommit genom åren och det är också därför man har haft till exempel Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen. Allt det där handlar om att utesluta SD från allt politiskt inflytande. Något som har återkommit är också bilden av Franz von Papen i olika debattinlägg från socialdemokrater. Peter Hultkvist hör stövlar mot asfalt, han säger att: ”Det går inte att tämja högerextrema. Vem hamnar på rätt sida av historien”. Jag ska bara säg att Franz von Papen var konservativ politiker i Tyskland på 1920- och 30-talet. Han var inte nazist men han släppte fram Hitler till positionen som rikskansler och sen manövrerades han ut. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, som alltid är smakfullhetens förnämaste riddare, han gjorde ett fotomontage där Ulf Kristersson och Franz von Papen stod bredvid varandra. Så då har vi bilden där, det är 2021, det vi lärt oss något av historien? Det är 1932, i Weimar-republiken, ska man tänka. Vad tycker du, är det här en rimlig jämförelse? Och vad ser du för risker med att prata på det här sättet? Eller förtjänster för den delen, från vänsters sida. Gör de rätt i att göra såhär strategiskt?– Strategiskt så är det alldeles lysande. Väldigt användbart. Man åberopar den starkaste historiska parallell man har som talar till människors moraliska övertygelse, deras anständighet. Och samtidigt så pekar man med handen och säger ”Vill du ha det som man hade det i nazityskland?” Så taktiskt – jättebra. Det fungerar toppen, man höjer den sociala kostnaden och gjorde det under väldigt många år för att på något sätt få någon att samarbeta med eller förhandla med, diskutera med sverigedemokraterna. I den bemärkelsen så är det alldeles utmärkt för socialdemokraterna för de vet givetvis hur det parlamentariska läget ser ut, att om de inte kan luta sig mot borgerliga partier i en modern, svensk, 2020-talsversion av den klassisk enhetsfront, då har man ju en rätt stark högermajoritet i Sverige. Så de vet att det här är det sista halmstrå de har att greppa efter för att förhindra att borgerligheten styr det här landet. Är det ohederligt för att det är opportunistiskt? Ja, till stor del.Tror du verkligen att det är det? Vissa som säger de här sakerna gör det kanske av opportunistiska skäl, men jag tror faktiskt att många verkligen tror på det. De bygger liksom sin världsbild på det här, och sen har du sådana som du och jag till exempel som inte ser det på samma sätt. I bästa fall är vi godtrogna och dumma som Neville Chamberlain eller Franz von Papen och i värsta fall så är vi något slags smygfascister.– Ja, och många är nog övertygade. Det finns ett stort övermått i Sverige av det som kan kallas historicism, man ser de historiska linjerna så tydligt att man ser sig själv i historien. Man nästan lever sig in i det här, att det är verkligen som Spanien 1935-36. Att det handlar verkligen om att man har den här enhetsfronten mot det fascistiska hotet. Då tror jag att man måste ha lite av en belägringsmentalitet, det vill säga att man ser det som Henrik Arnstad ser på sverigedemokraterna och på högern i allmänhet. Att de sitter och lurar i vassen hela tiden och bara väntar på att införa raslagar och allting och att borgerligheten då bara kommer att lägga sig platt eller att de faller i någon sorts palatskupp av något slag. – Men för att den här tanken verkligen ska stämma så måste ett antal villkor uppfyllas. Det första är att SD har lyckats med en utan motstycke framgångsrik maskirovka, alltså en teater där de säger en sak men menar en annan. Det andra är att de inte har förändrats som parti ett dyft sedan början av 1990-talet när partimedlemmar stod och heilade och hade på sig naziuniform, noll förändring på 30 år. Det tredje är att de borgerliga partierna i förhandlingen med sverigedemokraterna skulle lägga sig platt i stort sätt i alla frågor där sverigedemokraterna då avslöjar sig själva, säger att det här vill vi ha och att då M, Kd och kanske l bara skulle lägga sig platt och säga ”ni får allting”. Det finns fler villkor som jag tror måste uppfyllas för att det här fascistiska maktövertagandet ska ske i Sverige men jag tror inte på att det kommer att ske. – Dels kan man se vilken politik SD har drivit, man kan se vilka förslag de lägger, man kan jämka det med M och KD och se var de skulle kunna ge med sig. Jag tror nog M och Kd kommer ställa upp rätt tydliga villkor, ”Det här kan vi förhandla om, det här kan vi inte förhandla om”. Och i synnerhet tror jag inte att M och Kd är så desperata efter makt att de skulle omkullkasta den svenska demokratin för att få chansen att styra med ett då öppet fascistiskt SD. Det är så fantasifullt och det tror jag att de flesta förstår, inklusive rätt många av vänsterväljarna. Sen finns det nog vissa som verkligen tror på riktigt att den här förestående revolutionen kommer att ske från höger och det motiverar den rädsla och de höga tonerna som man ofta hör. – Skulle jag tro att det verkligen höll på att ske ett fascistiskt maktövertag hade jag nog låtit likadant men jag tror inte att det kommer att ske och jag vill ändå säga med det sagt att jag har många skäl, både ideologiska, privata, att vara väldigt, väldigt vaksam inför högerradikala strömningar som skulle få inflytande i landetJag tror att man ska jämföra med vad har hänt i Norge, Danmark och Finland. Alla tre har haft ett motsvarande parti, skulle jag hävda, vid makten i någon mån i olika perioder de senaste decennierna. Vad har hänt där? Har det blivit det här helvetet på jorden som man ser framför sig? Och vad har konsekvenserna blivit? Då tror jag att man kan få en indikation på vad som kommer att ske i Sverige. Den jämförelsen borde vi göra oftare istället för att alltid prata om Polen och Ungern, som är mycket längre bort från en svensk politisk tradition och kultur än vad våra grannländer är. En annan sak jag tänkte ta upp med dig här var att det är tio år sedan Breiviks terrordåd skedde. Liberalerna skrev såhär på Twitter för nu nio dagar sedan ”Idag tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Vi får aldrig ge vika för extremism och antidemokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer” på deras officiella Twitterkonto. Då svarade Annika Strandhäll såhär, hon är riksdagsledamot och tidigare minister för S: ”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i vit makt-rörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande”. Robert Hannah protesterade, han är riksdagsledamot för liberalerna, han skrev ”Vidrig nivå på debatten i Sverige. Sossar tänker göra allt för att brunsmeta endast för att behålla makten men man måste visst vara stödparti till socialdemokraterna för att få minnas offer för terroristdåd och då tog ledarskribenten på Aftonbladet Lina Stenberg det till nästa nivå och skrev ”Fast nu får väl liberalerna bestämma sig. Antingen är man för SD/ Brevik eller så är man det inte”. Du har ju anknytning till liberalerna sen tidigare, du har varit ordförande för Luf. Vad tänker du om det här hur Brevik används just nu i svensk samtidsdebatt?– Efter dådet så var det liknande tongångar. Sen var det borta ett tag och nu väcker man det argumentet, det vill säga man sätter likhetstecken. Det är fascismanklagelsen all over again, det vill säga att man säger i stort sett ”Är ni inte med oss så ät ni emot oss och emot oss är Breivik. Hur ska ni ha det?” Och för att då återanknyta till det här ”Året då alla blev fascister”, texten jag skrev: Efter kriget när det fanns oppositionella som hade överlevt hela kriget i Östeuropa, alltså liberaler, borgerliga, socialdemokrater och andra, som kröp ut ur ruinerna och ville återetablera sina partier. För att kommunisterna då, de hade inte fått stöd i den utsträckning som kräves för att få en demokratisk majoritet. Inte i något östeuropeiskt land som de tog över, så vad de gjorde var att de stämplade i stort sett alla som inte valde att uppgå i de enhetsfronter som man hade, de anklagade man för att vara fascister. Det var länder som var i kaos och det fanns ingen rättsstat överhuvudtaget, det sköttes av ockupationsmakten kommunisterna. Då ställde man dem inför rätt, man mördade dem och allt med svepskäl ”Det här är ju fascister, de är motståndare”. Jag gör ingen historisk jämförelse här i bemärkelsen att det här är exakt vad socialdemokraterna gör, det gör de verkligen inte. Men tanken att de som är emot oss, eller i alla fall inte väljer att lägga sig platt och vara emot oss, de är kopplade till det värsta som finns långt ut på extremhögern, dvs en mördare och terrorist som Breivik. Det argumentet är ju på ett sätt vidrigt för att det gör ju ett parti som liberalerna som har en tradition som de väldigt ofta talar om, alltid konsekvent varit emot all radikalism, och rätt många av deras medlemmar känner nog ett visst stor tung känsla i bröstet, ”Herregud, är det det här vi gör?”.Med Sverigedemokraterna?– Ja, precis. Men jag tror såhär: tror man på riktigt på det här likhetstecknet så skulle man gjort något annat med SD under lång tid. Då hade man gjort det till en polisiär fråga. Man hade gjort det till en fråga för Säpo, och för polisen. För om det här på riktigt är ett parti som står bakom och vill göra samma sak som Breivik, då är det här en fara mot rikets säkerhet, för demokratin. Varför behandlar man dem då med demokratiska medel? Varför går man inte till nästa steg om man ser att detta parti som har tjugo procent av väljarstödet i Sverige? Om man på riktigt tror att vi står på samma punkt som i Tyskland 1932, då borde man vara betydligt mer aktiv än att skriva några tweets och artiklar. Varför gör man inte mer om man på riktigt tror att det är Breiviks parti?Gott står mot ont och att inte göra mer än att säga att de är odemokratiska, menar man verkligen det man säger då? Menar man verkligen att de delar världsbild med Breivik? Då är jag förvånad över att man inte gör mer. Men om man ska gå dem till mötes lite här: Jag har inte läst hela manifestet som Breivik skrev. Jag läste delar av det när det kom 2011. Sen så läste jag det nu när jag skrev en text på min sajt Rak höger. Det är över 1 500 sidor, och han blandar referenser till källor som är hyfsat mainstream med referenser till tänkare som inte långt från mainstream, sedan kommer en extrem manual där det står om hur man exempelvis ska tillverka bomber, vilken typ av steroider man ska ta, och så vidare. Men han kritiserar invandring och islamism, men ännu mer islam. Han skriver om demografisk förändring. Och ja, jag har också skrivit invandringskritiskt. Ja, jag har uttryckt nationalism. Ja, jag har kritiserat islamism, jag har diskuterat islam. Så det finns beröringspunkter. Då är frågan: Kan man göra de här sakerna som jag, och andra, har gjort utan att bli Breivik? Frågan i texten jag skrev är: varför har inte fler Breivik trätt fram om de här idéerna är så vitt spridda? För då borde det vara så att fler tog till vapen, att fler gjorde den här typen av terrordåd. Men det är någonting i honom, i hans idéer, något i vem han var, som är mycket mer extremt. Men ja, Breivik står närmare Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, den typen av partiet, än vad han gör vänsterpartiet. Det behöver man inte hymla med. Men när man använder Brevik på det här sättet liknar när högern använder Stalin, Pol Pot, Mao Zedong, eller andra som tillhygge mot vänsterpersoner för att helt uppenbart ligget de mycket närmare dem i sin ideologi än vad man själv gör. – Man gör politiken till något binärt. Du är för invandring, du är emot invandring. Eller du är för islamism eller emot. Om man ser politik på detta binära vis, då är det helt rimligt att se det på det här viset. Då har man två kategorier: man har för eller emot. Man har god och ond och så vidare. Det här sättet att se på politik leder till en totalt fördummad politisk teori. Ta frågan om statens roll i ekonomin. Säg att du gör den till mindre eller mer. Mer stat i ekonomin, ja socialdemokraterna hela vägen till kommunistiska partiet, samma skrot och korn eller? Partier som av något skäl vill minska invandringen eller reglera den på ett annat sätt, ja visst, då ville Brevik ha totalstopp och repratriering. Är det samma sak som socialdemokraterna som vill ha en stramare invandring? Ja, enligt en här logiken så är det spå det viset. Vill man ha den här sortens förenklad, binär, politisk teori, ja då kommer man låta på det här viset. Visserligen selektivt för även till vänster så finns det en rad politiska frågor där man har någon beröringspunkt som du säger med någon som är mer radikal. Innebär det att vänsterpartiet är samma sak som ett oreformerat marxist-lenistiskt parti? Nej, det är de inte. Det är ett reformerat markist-leninistisk parti som i mångt och mycket ha gjort upp med sin odemokratiska och totalitära historia. Nu kommer jag provocera en del men det finns kortare distans mellan vänsterextremister och Det finns människor som har den bakgrunden som är journalister i public service idag. Det finns väldigt få som har bakgrund inom nynazistiska rörelser som är det. Det finns fler kopplingar mellan existerande diktaturer som Huga Chavez Venezuela, Fidel Castros Kuba, mellan dem och vänsterpartiet och vänsteraktivister som skriver i våra tidningar och har varit apologeter för den typen av förtryck, än vad det finns människor som försvarat Breiviks mod är något att stå efter. Så det blir också ironiskt i det avseendet när man inte städat någonting framför den egna dörren. Jag vill också lägga till att Breivik själv, något som jag då tryckte på i min text, eller tog upp som en poäng han gjorde i rättegången var att han ville skynda på den konflikt han såg som oundviklig. Han ville att hans dåd skulle innebära att det skulle vara svårare att vara kulturkonservativ och nationalist och liknande. Så du måste välja sida, då måste bli mer radikal om du är kulturkonservativ och nationalist för det kommer att bedrivas en häxjakt på dig. Det kallas för accelerationism där syftet med terrorn är att skynda på en process som man ändå ser som oundviklig. Man vill väcka människor. Det var det som Breivik ville göra, han ville väcka folk. Bader-Meinhof-ligan på 70-talet, den marxistisk-leninistiska terrorgruppen i Västtyskland ville det också. Även islamiska staten har pratat om att de med sina terrordåd vill krympa det som de kallar för gråzonen där muslimer som lever i sekulära länder måste välja sida på grund av den då statliga repressionen som terrordåd kommer leda till. Då kommer muslimer i väst och sekulära länder i muslimska världen kommer tvingas välja mellan den sanna tron och sin sekulära identitet. Du ska krympa den gråzonen där många av dem lever, med hjälp av terrorn. Det många reagerat på med min text har varit att man då uppfattar det som att jag lägger skulden på vänstern för Breivik men det är inte det jag säger utan det jag säger är att om man beskriver sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna i termer av odemokratisk Franz von Papen, nyfascism, att man verkligen framställer det på det sättet, då har man ju skyndat på den konflikten. Då gör man i princip det som Breivik i rättegången sa att han ville uppnå. Då är man en del av det.– Jag håller nog inte helt med, för det skulle kräva att partier som ligger långt ut på högerkanten väljer sida och accelererar sin radikalisering. Den rörelse vi har sett de senaste fem, tio åren då de partier som tveklöst har rötter i betydligt mer radikala kretsar har i de politiska finrummen förändrats rätt mycket. Hur menar du då?– Ta SD som exempel. Hade de fått tjugo procent om de inte hade förändrats sedan 1990? Jag tror inte det. Tittar man på Sd:s väljare, som nu är tjugo procent av Sveriges befolkning, är det en mindre andel av dem som betecknar sig som någon sorts radikalnationalister än som betecknar sig som konservativa liberaler, i mitten, eller till och med socialdemokrater. I så fall har i någon bemärkelse Breiviks tanke misslyckats eftersom många av de här partierna har gått en annan väg. De partierna som har varit ”true”, så att säga, för fortfarande en tynande tillvaro. Det finns undantag, Gyllene Gryning som nämndes tidigare i samtalet var ett sånt exempel. Nu är merparten av partiledningen i det partiet bakom lås och bom för att de var radikalt våldsbejakande. Så även Grekland, ett land med en relativt sett rätt instabil demokrati, lyckades mota bort den radikalismen.British National Party har ju rasat samman helt och hållet de senaste tio åren. – Ja, och det sker för att den typen av radikalism kräver en uppoffring från dess medlemmar som väldigt få är beredda att leva med och en del till och med växer ur. Det är klart att det kommer nya hela tiden, Slovakien är ett land där det hela tiden kommer nya radikalhögerpartier där det ena är värre än det andra. Men deras väljarstöd är lågt, även om det kommer upp ibland mot sex-sju procent. Om man ska bryta den vallen för att få bredare folkligt stöd, då måste de göra någonting annat, eller att fundamentet i landet eller något annat förändras. – I viss mån har många missförstått vad som har skett i Europa på 2010-talet. Absolut har det skett en explosion av högerpopulistiska partier, men vad har hänt dessa partier när de har blivit större? Jag säger inte nödvändigtvis att det är bra men någonting sker ju med dem. Så de som hårdast kör på den här enhetsfrontstaktiken ökar konfliktnivån mycket. Då får man det som sker i USA, där även den tidiga traditionella högern i någon mån radikaliseras till slut. Det sker rätt mycket som ett svar skulle jag säga, på vad som händer långt ut på vänsterkanten i USA. Tack och lov så har vi inte något liknande i Sverige, det vill säga att även om vi har en stor vänster i Sverige så är den inte så radikaliserad, varken när det kommer till ekonomiska frågor eller identitetspolitiska frågor, att få ett motsvarande svar från högern utan den svenska högern är fortfarande rätt traditionellt beskedlig.Sven-Eric Liedman, idéhistorikern, han skrev en debattartikel häromdagen där han varnade för vad som kommer att hända med kulturpolitiken om SD får makt över den, eller får inflytande där. Det som är ironiskt med det är att Myndigheten för kulturanalys släppte en rapport för ett tag sen där man gick igenom hur politiskt styrd kulturen är i Sverige och att det ibland är direktpåverkan från politiker på kommunal och regional nivå men även från regeringens sida och central nivå. Man styr väldigt mycket och det påverkar film, musik, konst. Kulturutövarna anpassar sig till en styrande ideologi för att få stöd. Det handlar väldigt mycket om intersektionell analys och identitetspolitik. Du och jag skrev ju boken Så blev vi alla rasister där vi kollade på public service en hel del och man kan se att man har det där tänkandet som genomsyrar väldigt mycket. I min senaste bok – Genusdoktrinen – som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn så kan man se hur universiteten arbetar. De är myndigheter i Sverige och att man underställs politisk påverkan, både på vad man ska forska om, vem som ska få pengar och vem som ska få anställning. Det är mål man ställer upp från politikens sida. Vissa av de sakerna som finns i USA har vi också här, och där finns potential för svensk höger att i alla fall svara med att ta bort politik som finns på plats. En sista sak som jag tänkte att vi kunde prata om är rollen som Förintelsen, fascismen, Hitler och nu Breivik spelar i vårt kulturella medvetande. Vi är i mångt och mycket sekulariserade, det vill säga vi hänvisar sällan till Bibeln, Gud eller kristendomen i offentligheten för att ge kraft till våra argument. Däremot använder vi just fascism, nazism och Förintelsen som något slags nästan religiöst språk och en referensram som vi alla delar. Det där blir också problematiskt och komplicerar bilden för vi har å ena sidan den faktiska Förintelsen, det som skedde historiskt. Å andra sidan kan man säga som Åsa Romson sa under migrationskrisen att Medelhavet höll på att bli som Auschwitz. Och man kan också hänvisa till Auschwitz, till 1930-talet, till höger och vänster på olika sätt för att ge moralisk styrka till sina argument. Hur ser du på det där? Funkar liknelsen? Att man kan likna det vid en sekulär religion? Och är det bra eller dåligt i så fall?– Alltså, “sekulär religion” är nog ett begrepp jag skulle vara försiktig med att använda för det betyder så mycket. Men jag förstår din poäng. I västvärlden, eller i stora delar av den, så lever vi i en era av botgörelse. I Storbritannien och USA sker något slags mental avkolonialiseringsprocess där man vill göra upp med århundranden av imperialism, patriarkat och förtryck av olika slag. Kampen mot reaktionen som man ser i vår samtid, den länkas in i det här. För människor som vill vara en del av en stor berättelse, för jag tror att när man organiserar sitt liv i olika typer av narrativ, man beskriver sin kamp, man ser på sig själv: “vad är min del i det här stora dramat som är mänsklighetens historia”? Det här är definitivt en del av den stor berättelse att ingå kampen mot fascismen som på något sätt är reaktionens sista stora våldsdåd mot det anständiga. Det får en att känna att man är en del av något stort, något historiskt. Det är enklare att driva den här sortens idéer i länder som har varit väldigt långt bort från den historiska verkligheten. Sverige är ett ypperligt land egentligen. Det är lite svårare att använda de argumenten i länder som Danmark och Norge, som var ockuperade av fascismen, som hade faktiska nazistkollaboratörer. Det är svårare där. Men här, i Sverige, när Romson sa det där om Medelhavet, det är något väldigt lockande att använda sina största moraliska släggor man har. Det funkar på ett emotionellt plan, det funkar inte på ett sakpolitiskt eller konkret plan. Det fördummar.Även om det inte går att jämföra rakt av, så lyfter andra världskriget, nazismen, fascismen och Förintelsen fram vissa moraliska aspekter i tillvaron som vi annars kanske skulle missa. Jag är lite kluven till det för jag tycker liksom att de händelserna var unika på många sätt, men det finns något som gör att de var så unikt onda att man till varje pris vill undvika att något liknande ses igen, å andra sidan fördummas det många gånger och överanvänds så att det tappar sin laddning. Det perverterar det historiska minnet av de här händelserna. – Att det perverterar minnet är illa nog, men vad det kanske framförallt gör är att det fördummar vår förståelse för det som är riktigt farligt. För det som verkligen kan hända, för tecken i samtiden på att något håller på att gå åt helvete. Vaclav Havel, den tjeckiske oppositionsledaren och sedermera presidenten, han återkom till att det är väldigt viktigt att leva i sanning, även när det inte är enkelt. För det är enkelt att svepas med de stora narrativen, den moraliska svartvita uppdelningen. Men jag tror uppriktigt inte är att det är att leva i sanning eller förstå vad som händer. Och jag tror i många fall att det är att vanhelga offren för radikalism, och det finns många, även i vår tid. Det gör oss också sämre på att förstå riktigt farliga, samhällsomstörtande verksamheter, när vi använder det här på det slentrianmässiga viset, som exempelvis Annika Strandhäll gör. Det stärker inte Socialdemokraternas motståndskraft mot farlig radikalism. Det är att kokettera med det viktiga uppdraget som är att vara demokrat och för frihet. Det är nog det som provocerar mig mest. Det är i mångt och mycket ett opportunistiskt ljugande som känns enkel att använda för att det är så kraftfullt, för att det länkar in den kraftfulla berättelsen. Men man kommer inte att förstå sann radikalism när den väl träffar en. En sak med Förintelsen, en tanke som jag uppfattar har varit ganska betydelsefull, men jag kan inte säga exakt i vilken utsträckning. Det är den som kom till uttryck i Utrota varenda jävel som Sven Lindkvists bok från 1992 heter, att förintelsen är en logisk följd av Europas historia och att kolonialismen och imperialismen var ett slags generalrepetition. Så Förintelsen var ingen avvikelse, utan slutpunkten för europeisk civilisation fram till dess. När vi kollar på europeisk historia, vårt kulturarv, så måste vi enligt detta sätt att se på det, alltid se tidslinjerna framåt, i vilket avseende leder det här fram till förintelsen, nazismen, till de här brotten. Det gör också att vi blir väldigt självkritiska, kanske med viss rätt, men vi blir osäkra på vårt eget kulturarv för vi vet inte om det var en del i upptakten till det som ledde fram till syndafallet så att säga, förintelsen. Vad tror du? Är det närvarande när vi kollar på västerländsk och även svensk intellektuell historia? Kan man vara ohejdat stolt över det västerländska idé- och kulturarvet eller måste man vara vaksam på att Förintelsen lurar i många av idéerna?– Jag vänder mig emot att västerlandet skulle ha patent på oerhörda brott mot mänskligheten. Västerlandet var den första civilisation som hade den tekniska, administrativa möjligheten att på en gigantisk skala mörda människor. Därför skedde det först i västerlandet. Men oerhörd ondska och totalitära idéer, oavsett om de är religiös eller politisk skrud är inget som är reserverat för västerlandet det kan hända varsomhelst, i olika kulturer och det har hänt, många gånger. Tidigare också, både i väst, i Asien, i Afrika. Nu råkar det vara så att det är västerlandet som har gått längst med att göra upp med de idéer av radikal kollektivism, vare sig det är nationalism eller vad det nu kan vara som ger upphov till de här. Det är bra på många vis, men det kan också slå över i en hysterisk självkritik av närmast maoistiskt slag där man ska avkolonialisera sig själv på helt absurda vis. Det är klart att det kan slå över och det gör det hela tiden i väst just nu, och länkas in i den eviga kampen mot fascismen. Jag upplever det som att kommunismens brott är något man inte gjort upp med på samma sätt. Du kan säga att unga som är kommunister ändå vill något väl. Jag känner själv människor som var väldigt engagerade kommunister när vi varit unga. Jag har vänner fortfarande, inte så många, som kallar sig kommunister. Jag känner ingen som säger om nazister eller nynazister: ”Han var nynazist men han vill ändå väl”. Men så kan man säga om kommunister. Eller att man är en aktiv nynazist, “men en trevlig kille i övrigt”. Det finns inte samma laddning med kommunismen även om det som skedde under kommunismen är fruktansvärda brott mot mänskligheten det också.  – Vi har internaliserat det moraliskt på samma vis för att fascismen nedkämpades som aktiv politisk kraft 1945, sen var det slut. Det har bubblat men det har aldrig dykt upp, om man inte räknas Salazars Portugal och Francos Spanien, men som politik kraft har den varit död och varit död sen dess. Tack och lov dog Sovjetkommunismen som aktivt politiskt system. även om dess dödsryckningar håller på än idag, protester i Kuba och i Nordkorea finns det kvar. Men på grund av det det var et långt process där det var ett accepterat alternativt, även i Sverige ansågs det vara ett accepterat alternativ att vara Sovjetvänlig. Därför finns det inte samma behov av att göra upp med det. Dessutom har vi personer som har en bakgrund inom den radikala vänstern och kanske vuxit upp och lämnat de mest radikala åren, men det är inte samma skam att ha varit med i radikala kommunistiska organisationer som att ha varit med radikala nazistorganisationer. Det som Kjell-Albin Abrahamsson kallade för halvtidshumanism. Det skulle jag säga är en av västerlandets unikt existerande, konstiga sjukdomar.Vad är definitionen av det?– Det är att man har goda instinkter när det kommer till vaksamhet mot fascism och alla dess avarter, men man är fullkomligt tondöv när det kommer till någon sorts radikalism av annat slag. Möjligen att man har vaksamhet mot religiös extremism, om den är kristen. Men man inordnar den islamska radikalismen i någon sorts ”Ah, de som kritiserar det är suspekta så det är nog inte så farligt”. Det här förklarar kanske lite varför den moraliska narrativet slår väldigt hårt åt ena hållet, där det är en kamp att säga ”De radikala kommunisterna är inte farliga, hur många har de mördat?” Jag skulle vilja hävda att tack och lov radikalkommunism, revolutionär sådan, och revolutionär nazism är randfenomen idag. Även om det bubblar upp ibland med fruktansvärda konsekvenser, när terrorister gör något aktivt. Men vår tid är annorlunda och vi måste förstå den i sitt sammanhang, med sina många nyanser, och låta historien vara ett hjälpmedel och inte ett opportunistiskt verktyg som vi slår våra politiska meningsmotståndare i huvudet med.Många har beskrivit det men att en sak som möjliggjorde framväxten av nazismen var att man hade hela samhället var avtrubbat inför våld. Våld var något som folk tyckte var naturligt efter att ha legat i skyttegravar, på ett sätt som inte varit möjligt innan första världskriget. Idag skulle jag säga att våld mer än någonsin som en politisk verktyg är tabu och det är jag tacksam för. Om det skulle framkomma att ett parti har en paramilitär vinge i Sverige idag så är min gissning att stödet för det partiet skulle försvinna över en natt. Om det skulle framkomma att topparna i SD samtidigt sponsrar en paramilitär organisation som begår politiska våldsdåd mot meningsmotståndare, då skulle de där tjugo procenten i väljarkåren försvinna väldigt snabbt. Den typen av politik vill vi inte ha idag, vi är väldigt annorlunda jämför med det historiska 1930-talety som ledde fram till fascism och nazism och andra världskriget. Jag vill avsluta med att fråga dig, är vi på rätt sida av historien du och jag? Vad är det vi ska vara vaksamma mot? Är vi förblindade av vår egen ideologiska utgångspunkt som är något slags liberalkonservativa (eller konservatism i mitt fall)? Vad är vi blinda för? Vad ska vi vara rädda för eller vaksamma på? Små frågor– Jag tror ändå att den här observationen du gör är rätt pregnant för det här våldet som man kan se i vissa samhällen, som är en vardag, tyvärr tror jag att man ser det rätt mycket i USA just nu, både från den radikala vänstern och högern, att det är något som kan komma rätt snabbt. Om samhällets anständiga krafter som är emot våld och totalitära politiska redskap, den vaksamheten behövs alltid. Den är evig för vi är inte immuna mot snabba förändringar givet att samhället hamnar i djupa kriser, vare sig de är ekonomiska eller politiska eller sociologiska. Jag tror att så länge man har den insikten och förstår vad det är som driver radikalisering, vad är det som driver människor att ta steget bort från samtalet, orden, parlamentariska processer. – Vaksamheten behövs men den ska inte missbrukas. Det är möjligt att man får fel. Och att vi står inför en fascistisk diktatur om tio år. Men jag har väldigt svårt att se det. Men kanske vet Aftonbladet Ledare något vi inte vet. Om vi hamnar i en fascistisk diktatur om tio år hoppas jag att vi hamnar i samma fängelsecell så vi får tid att umgås lite mer, eftersom vi bor i olika städer och aldrig har tid att träffas. Stort tack ör att du var med i Rak höger, Adam Cwejman!Tack så mycket!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

I dag pratar jag med Johan Forssell som är rättspolitisk talesperson för Moderaterna. Innan dess var han partiets migrationspolitiske talesperson. De senaste åren har han med andra ord haft hand om två av de frågor som väljarna ser som allra viktigast. Från och med i dag börjar jag med något nytt här på Rak höger. I fortsättningen kommer även podden att läggas ut som text, för de som hellre vill läsa än lyssna. Intervju med Johan ForsellVälkommen Johan Forsell till Rak höger!– Tack så jättemycket!Du är rättspolitisk talesperson för moderaterna och för 10-15 år sedan kanske inte det hade varit den viktigaste positionen, men nu skulle jag nästan säga att du har den viktigaste positionen i ditt parti – det här är ju den frågan som dominerar just nu.– Ja, så är det, om än av tråkiga skäl helt klart. Jag brukar säga det att för mig är rättsfrågor inte bara just rättsfrågor utan i grund och botten väldigt mycket frihetsfrågor. Moderaterna är ju ett frihetsparti och om man funderar på vilka de stora frihetsutmaningarna är idag så är det inte samma saker som när jag blev medlem i moderata ungdomsförbundet. Då handlade det mer om att kunna välja skola och den typen av saker. Backar man bandet lite till så handlade det om att Sverige skulle vara en del av Europasamarbetet och de fyra friheterna. Men när jag tittar på Sverige idag så tror jag tyvärr att vår tids frihetsutmaningar är saker som vi har kunnat ta för givna: att röra sig tryggt ute i det offentliga rummet och inte behöva oroa sig för nära och kära helt enkelt. För mig är det en väldigt hög grad inte bara en rättsfråga utan en frihetsfråga.Många skulle säga precis tvärtom. När man hör hur man beskriver hur Moderaterna har rört sig, beroende på vem man frågar såklart, så har det gått från att vara ett parti som har prioriterat frihet till ordning. Då skulle man kunna se det som att du, som förespråkar hårdare tag mot kriminaliteten, att du är ett symtom på förflyttningen som ditt parti har gjort från frihet och liberalism till mer repression och konservatism.– Jag tror att om man gör den analysen så bygger det på en oförmåga eller kanske ovilja att se hur Sverige är idag. Det är klart att om man har som utgångspunkt ett blankt papper, då kanske man kan se det på det sättet. Men om man tittar på hur Sverige är 2021 med mycket omfattande problem med gängkriminalitet som påverkar människors vardag och frihet på ett väldigt, väldigt beklagligt sätt då är det väl snarare så att de saker vi lägger fram kommer i grund och botten att öka människors frihet, de kommer öka människors integritet. Men det kräver ju att man tänker i två steg för att se det. – Antingen så håller vi så att säga människor frihetsberövade, att människor tvingas anpassa sig till de kriminella gängen och inte vågar gå ut, eller så vänder vi på steken och ser till att det är de kriminella som får anpassa sig. Man kanske inte vill göra det valet men nu lever vi i det land vi lever i och då får man utgå från det, det har i alla fall varit min filosofi.Man beskriver ju ibland som att det finns två parallella utvecklingar och ibland blir det svårt att få ihop bilden. Å ena sidan säger vissa att det dödliga våldet har minskat sedan 70-talet och att det är mindre våld i samhället. Å andra sidan kan man se att det är fler skjutningar och vi har en stor oro för kriminalitet. Det var två barn som blev skjutna när de hamnade mellan i en uppgörelse. En polis blev skjuten och vi väntar fortfarande på svar om varför han blev ihjälskjuten. Å ena sidan en beskrivning av ett Sverige som på vissa sätt kanske har blivit tryggare och å andra sidan ett Sverige där du riskerar att hamna mitt i väldigt grovt våld och där gängbrottsligheten har flyttat fram positionerna. Då finns det en beskrivning, att högern använder det här i populistiskt syfte och att man förstorar upp de här problemen för att vinna röster, att det är populism att förstora upp detta.– Ja, det är ju såhär i den politiska debatten att man inser ganska snart att man kan säga lite vad som helst – det kommer alltid finnas människor som vill misstolka eller hävda att man gör det av det ena eller andra syftet. När det gäller statistik så är det såhär att Sverige har exceptionella problem med gängproblematik, det går egentligen inte att hitta något annat land i Europa som har den här typen av problem, oavsett vilken siffra man tittar på. Men bortsett från statistiken: om man frågar svenska folket idag hur de ser på sin trygghetssituation så är de väldigt bekymrade.– När det gäller just otryggheten så har den aldrig varit så stor som den är idag. Då finns det vissa personer och politiker vars naturliga reaktion på detta är att hytta med fingret och säga att ”Ni upplever fel saker, ni ska inte känna på det här sättet”. För mig är det väldigt mycket ett von Oben-perspektiv, att man säger ”Du är inte alls otrygg lilla vän”. Min reaktion är väl snarare att okej, om människor säger detta, låt oss då lyssna på detta, låt oss ta in vad de säger och låt oss försöka förändra situationen. Det har varit min vägledande princip.– Sen får väl andra politiker resonera annorlunda men jag tycker att det är ett väldigt konstigt perspektiv att politiker ska säga åt människor vad de egentligen känner eller borde känna.Det är också ganska slående när man lyssnar på dig i riksdagens debatter och i mediedebatter att du är väldigt kritisk till Socialdemokraterna och regeringens arbete med de här frågorna. Men om man lyssnar på Socialdemokraterna när de pratar så framhåller de hela tiden samförstånd, samarbete, enighet. Alla är egentligen ense, låter det som. Enligt dem finns egentligen inte några stora konfliktytor med Moderaterna. De vill få det till att du bråkar i onödan och söker konflikt där det inte finns någon. Hur ser du på detta? Är det bara en retorisk strategi de har och i så fall varför gör de så?– Det är klart att vi är ense om en sak, och det är väl alla partier och människor i Sverige, nämligen att det här med våld och brott och kriminalitet är något väldigt otrevligt och något vi inte ska ha. Där finns ingen anledning att bråka i onödan, jag misstror inte mina politiska motståndares intentioner, jag tror egentligen att alla politiker vill väl. Men det är klart att om vi tittar på vägen dit och vad som ligger bakom den här typen av kriminalitet – där tycker vi väldigt olika. Inte alltid och i alla frågor men i grund och botten finns det helt olika perspektiv i detta där Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stöd av Vänsterpartiet har en annan syn på detta. En syn att individen själv inte har så mycket ansvar. Det är sociala orättvisor som förklarar kriminalitet. Jag såg att det var någon s-politiker häromdagen som var intervjuad och beskrev orsaken som att man var uttråkad, det var det anledningen till varför unga killar begår den här typen av brott. – Det där går igen hela tiden och där kommer vi från vårt liberalkonservativa håll med ett annat perspektiv, nämligen att man har en väldigt stor frihet i Sverige men att den friheten tar slut exakt när man kränker någon annan människas frihet. Man har ett ansvar för sina egna handlingar, man kan inte peka fingret åt samhället och säga att “vi har ingen lokal” eller att man är uttråkad, utan man har faktiskt alltid ett eget ansvar. Jag vet att det provocerar en del. Men det perspektivet kommer jag att stå för. – Det är tuffa frågor, man måste vara ganska tuff i den här debatten och även vara hårdhudad, för det finns många som tyvärr tycker att det är oerhört provocerande att tala om individens ansvar. Och att det finns personer som inte bör få röra sig fritt ute i samhället, som måste inkapaciteras. Men jag säger det här därför att jag tycker så naturligtvis, det är grunden i den linje jag och Moderaterna driver. Sen tror jag faktiskt att gemene man känner att det ligger en hel del i det vi säger, jag hoppas det i alla fall.Sättet resonerar på nu går emot något slags grundplatta av värderingar som vi i Sverige har haft under lång tid, skulle jag säga. Och det är mer spritt än bara i den sittande regeringen. Jag kommer ihåg när dåvarande rikspolischefen, Dan Eliasson, satt i en tv-intervju spekulerade om en kille som hade dödat en kvinna på ett HVB-hem. Då sa han: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Å ena sidan, om man ska vara så välvillig som möjligt så tänker han att det här är en traumatiserad människa som helt har tappat koncepterna och som är skadad på något sätt och det kan ju kanske stämma. Å andra sidan är det hans första impuls, att det är synd om den här människan som har gjort det här. När du pratar om de här frågorna får jag en känslan av att du bryter mot det här osynliga kontraktet vi har i Sverige, att vi ska lägga huvudet på sned och att innan vi pratar om repressiva åtgärder som fängelsestraff så ska vi prata om förebyggande åtgärder, gärna på ett generellt plan.– Precis så är det. Jag är ju liberalkonservativ, därför är jag moderat. Jag tror på ett fritt, öppet, tolerant samhälle där politiker så att säga inte styr och ställer i onödan. Men jag är fullt och fast övertygad om att också det öppna, toleranta samhället behöver tydliga gränser. Är det så att man gång efter gång väljer att överträda de gränserna måste det bli en tydlig konsekvens. Annars fungerar inte öppenheten och toleransen och det är det vi ser idag, att människor tyvärr tvingas dra sig tillbaka, man sätter upp galler för sina fönster, man kastar en orolig blick över axeln och håller sig inne om kvällarna. – Jag vänder mig också lite emot den bilden eller uppfattningen att man skulle vara mer godhjärtad om man är mjuk i den här typen av frågor. Konsekvensen av att vara mjuk och obeslutsam mot gängkriminella blir att det blir väldigt hårt och kantigt mot någon annan, nämligen mot allmänheten och alla som sköter sig. Men det kräver att man tänker i två steg för att inse att även uteblivna handlingar kan leda till resultat, men för någon annan, och i det här fallet just för allmänheten för att inte tala om brottsoffren och vad de tvingas uppleva gång efter annan när det inte blir någon konsekvens trots att de utsatts för väldigt dåliga handlingar och mår väldigt dåligt. Det är dags att vända på de här perspektiven. Att vara tuff mot de gängkriminella är också att vara mjuk eller snäll eller vilket ord man vill använda, mot brottsoffer och allmänheten. När jag pratar med människor i min närhet men även om man läser en bok som ”Tills alla dör” av Diamant Salihu eller ”Gangsterparadiset” av Lasse Wierup framkommer att många människor inte vågar vittna mot kriminella. De vågar inte prata med polisen, de vågar inte alltid prata med journalister ens. Och frågar man människor högt upp i samhället: ”Skulle du vittna mot gängkriminella” så säger många ”nej”, även de som är högt upp i samhället. En anledning till det är att de inte känner att det finns ett tillräckligt bra skydd för dem. De känner inte att det är värt den risken man tar för sig själv och för sin familj. Då har vi ett jätteproblem. Det är ett mindre problem om man bor i ett område som inte präglas av gängbrottslighet för då kommer du förmodligen inte ställas inför det dilemmat. Men bor du i Rinkeby, Angered, Bergsjön, Rosengård eller den typen av områden, då ställs du inför det här mycket oftare. Och även om du har den grundläggande moralen att man bör vittna så upplever många att det är en stor risk att ta det steget. Hur löser vi det problemet?– Jag har noterat att de allra flesta som är emot nya verktyg kring detta, inte själva bor i områden som plågas mest av gängkriminalitet. Jag möter aldrig så många krav på vad man kan kalla hårdare tag, som när jag rör mig i Tensta, Hjulsta, Rinkeby, Rosengård, Vivalla, och liknande områden. Där är man oerhört trötta på den här kriminaliteten. – Det finns de som vill definiera det som att det är svenskar mot invandrare, men de allra, allra flesta i de här områdena är skötsamma människor som bara vill ha ett bättre liv och de är dödströtta på de kriminella snorungarna som förstör så mycket för andra. De är dödströtta på att dras ned i det här narrativet att “alla invandrare begår brott”, som de drabbas av trots att de själva är skötsamma. För mig handlar det här inte om invandrare mot andra utan det handlar om en liten grupp kriminella mot alla vi andra som försöker leva våra liv så skötsamt som möjligt efter bästa förmåga. Men jag är genuint bekymrad över den här tystnadskulturen.– Det är klart att man kan åstadkomma en hel del med nya tekniska verktyg, övervakning och avlyssning men om vi inte får fler att våga träda fram och berätta om vad man har sett och hört, då blir det svårt att utreda brott. Det ser vi redan idag, en mycket omfattande tystnadskultur där många som har sett i sammanhanget mindre brott, de hamnar väldigt illa däran när de berättar. Det har varit flera sådana exempel den senaste tiden. Vad gör man? Jag tror att i grund och botten måste rättsstaten återta kontrollen över de här områdena och se till att det finns en närvarande polisen och att det inte är gängen som styr och ställer. Då handlar det om fler poliser och mer generella åtgärder. Men sen kan man göra en hel del på vittnessidan. Vi har pekat på det här med kronvittnen under en lång tid och det verkar äntligen bli verklighet någon gång framöver så det är bra.Och det innebär alltså att om du är en del av ett kriminellt nätverk så kan du, om du vittnar mot dina kompanjoner, få sänkt straff i utbyte.– Exakt. Vi har också pekar på det här med anonyma vittnen, som är omdiskuterat och det vet jag ju. Det innebär att man under vissa förutsättningar ska kunna skapa en möjlighet att vittna anonymt. Vi har sagt att ett åtal inte ska kunna baseras enbart på det anonyma vittnesmålet utan det kan vara en stödbevisning och det ska användas sparsamt. Vi talar om de allra mest allvarliga fallen här. Jag vill säga att vi tar inte lätt på invändningarna och vi prövar det här noggrant, och är medvetna om vad som ligger i de olika vågskålarna.– Jag tycker att det har varit ganska stora ord i debatten men man kan konstatera att det här finns redan både i Norge, i Danmark och Finland och de länderna är ju våra nordiska grannar. De är också rättsstater, precis som vi. Så om man säger att det här inte är förenligt med en rättsstat så säger man också i princip att våra nordiska grannländer inte är det och det tror jag egentligen att det är få som tycker, knappt ens de som säger så. Jag är övertygad om att man kan hitta bra system för att få det här att fungera och jag tror att det kan vara verkningsfullt just i de här specifika fallen. Sen måste vi se till att vi tar hand om våra vittnen på ett mycket bättre sätt. De bollas ofta runt mellan olika huvudmän; det är polisen där, det är kommunen där, det är socialtjänsten där. Vi har föreslagit att polisen ska ha en central enhet. Man vill att det bara ska komma in någon, gripa tag i den här familjen, lösa allting. Att de inte ska behöva tänka på alla praktiska grejer utan någon som får det att funka. Då borde det finnas ett centralt vittnesstödsprogram som tar hand om allt. De här familjerna lever under en sådan fruktansvärd press redan som det är. Så det finns mycket att göra även där för att människor ska göra det vi vill att de ska göra, nämligen berättas vad de har sett.Det är det som är det underliga här på något sätt. Vi är så beroende av vittnen i rättsprocessen, men det är en så stor uppoffring för vittnen, eller det riskerar att vara det. De måste lägga om livet, ibland måste man byta stad och förändra sitt liv. Det är ofta en mycket större frihetsinskränkning för vittnet till de här brotten än för den som har begått brotten. De är inte alltid häktade, de kan röra sig fritt i väntan på rättegång och det finns fall där de lyckas hota vittnen till tystnad när det väl blir rättegång och då faller många gånger fallen. – Det är precis så, inte minst i de här områdena. Som sagt, det handlar inte bara om personer som har sett väldigt allvarliga brott. Det var ett uppmärksammat fall, fallet Nimo. En 17-årig kille såg en mopedstöld och det resulterade ändå i dödshot och de tvingades flytta. I de här områdena, och de är tyvärr ganska många nu, så fattar många människor beslutet att det är bättre om man håller tyst och det är därför de blir så svårutredda de här brotten. Vi måste ta tag i det här, även med straffskärpningar naturligtvis. – Ger man sig på ett vittne så ger man sig på hela rättsstaten och då ska det bli en riktigt, riktigt kraftfull reaktion. Inget daltande, inget om, inget men. Det är något man inte gör och väljer man ändå att göra det måste rättsstaten visa sin hårda järnnäve och slå ner den i bordsskivan med all kraft och tydlighet. Det kommer att ge effekter, det är jag helt övertygad om.Rent konkret, har ni från moderaternas sida något förslag på vad man kan göra? – Vi är inte klara med den frågan, vi kommer att presentera ytterligare delar men det är så att ger man sig på ett vittne, då ska man få ett riktigt ordentligt straff. Det är inte konstigare än så. Då har man ingenting ute i samhället att göra på lång tid. Det kom en utredning från polisen där man beskriv just den gängbrottslighet som systemhotande. Att det rör sig in i samhällskroppen, man har människor som påverkar allt. Man hotar poliser och andra myndighetspersoner. Hur är din bild? Hur allvarligt är läget i Sverige nu? Var befinner vi oss?– Vi har haft många debatter om det här och jag får ofta höra att det finns andra länder där det är värre och sen kommer något exempel från Baltimore, Italien eller Latinamerika, att det är fler skjutningar. Och det är klart att om det är utgångspunkten så finns det väl alltid någon annanstans där det är värre. Men vi talar om Sverige här. Och Sverige är på så många sätt ett fantastiskt land, ett av världens bästa länder med stor frihet, hårt arbetande, strävsamma människor, ett samhällskontrakt, en tillit som fungerar och har gjort det under decennier. Det är därför som detta blir så märkligt just när det kommer till lag och ordning, brott och straff, till otryggheten, för där är situationen jäkligt allvarlig.– Tittar man på det dödliga våldet och dödsskjutningar så ligger Sverige i Europatoppen de senaste tjugo åren. Att jämföra med de övriga nordiska grannländerna eller Tyskland, som vi i övrigt brukar jämföra oss med, det går inte. Så ja, situationen är allvarlig. Det är ingen naturlag att det ska se ut på det här sättet men det är inte heller en naturlag att det ska fortsätta såhär. Jag tycker att de internationella jämförelserna visar att när den här typen av kriminalitet får ett ordentligt fotfäste, då är det ofta väldigt svårt att hantera den. Det är därför jag menar att det är nu och några år fram i tiden som vi kan göra detta, annars kommer det bli betydligt tuffare.– Men i den delen är jag optimist. Jag är fullt och fast övertygad om att det går att få ordning på det här igen, men det kommer att kräva att vi vågar lyfta på en de stenar vi inte lyft på tidigare. Vi måste utmana en del ”sanningar” som har beskrivits i debatten och att vi måste våga vända på perspektiven. För mig handlar det inte så mycket om att göra vad vi alltid har gjort och sedan lägga på tio procent. Jag tror snarare att man behöver perspektivet låt oss börja med ett blankt papper och fundera på vad är det som krävs för att hantera det här och lösa problemen? Där vill jag att Moderaterna ska vara.Nu har vi pratat mycket om gängkriminaliteten och den har en väldigt stor påverkan, men sen finns det andra frågor som är så att säga mjukare i ett avseende, men där många upplever oro och man upplever att man har svårt att påverka sin egen närmiljö. Det är till exempel Västra hamnen i Malmö där det har varit väldigt mycket oro och stök och där boende misshandlats när de har försökt att säga till. Då har du några på vänsterkanten som försöker beskriva det som att rika, vita svenskar försöker att begränsa livsutrymmet för rasifierade som inte har lika mycket pengar. De boende där är dock mer blandade än de låter påskina och det handlar om något annat. Samma med Strandvägen i Stockholm som har varit på tapeten där det har varit streetracing, oro och ordningsproblem. Och i Göteborg är det bland annat Klippan nere vid hamnen och centralt vid Masthuggskyrkan som liknande problem uppstått. Det är svårt för de boende att gå ner själva klockan tolv en natt och säga ”Hörni killar jag ska upp till jobbet imorgon”. Det här är en svårare fråga på ett sätt för det är ordningsproblem men det är inte alltid grova brott det handlar om. Men det handlar om något som får människor att uppleva att de förlorar kontrollen över sin närmiljö, att man inte känner sig trygg, man vill inte gå ut med hunden och liknande. Det där är något som sker parallellt med den här allvarligare brottsligheten som såklart riskerar att vara systempåverkande på ett sätt som det här inte är. Har du någon reflektion kring de här debatterna? Kan man göra någonting från rättsstatens sida för att komma åt det här eller är det något annat? – Mitt svar där är väl samma svar som när de här gängen beter sig illa på andra platser runtom i Sverige. Gatorna finns till för alla, inte för de som tar sig rätten att vara där och trycka undan alla andra. Ibland låter det nästan i den svenska debatten som att det är en mänsklig rättighet att få bete sig illa och när någon säger åt en blir man kränkt. Men det är som jag sa att det fria, öppna, toleranta samhället som jag vill ha bygger på premissen att min frihet slutar när jag kränker någon annan människas frihet. Det är den insikten som måste återupprättas i samhället, att man har ett eget ansvar för sina handlingar.– Det vi har sett är möjligen motbeviset på den här retoriken att Sverige i grund och botten skulle vara väldigt tryggt, men att det finns problem i några områden. Det ser inte ut så numera, utan den här typen av problem finns faktiskt runtom i Sverige – i stora städer, i mindre, på landsbygden, inne i stadskärnorna och lite utanför. Det är ett nytt normalläge vi ser och frågan är väl om vi lyckas dra några slutsatser av det eller om det bara kommer att fortsätta i tangenternas riktning.Nu när man har hackat de stora krypterade tjänsterna så har man lyckats fälla människor i ledargarnityret i kriminella nätverk, i till exempel Vårbynätverket. Personer som annars är svårt att komma åt. Men så kanske man ser man att skjutningarna inte minskar. Det står yngre människor redo att ta över. Då har jag sett en reaktion, åtminstone i sociala medier, att det inte löser något att döma dem. ”Även om vi låser in ledaren för Vårbynätverket. Även om han är borta i 17 år löser det ingenting. Hårda straff löser ingenting för det är någon annan som tar över bara”. Jag vet inte vad man ska kalla den attityden men det är något slags uppgivenhet eller att man tycker att det här snacket om hårdare straff för grovt kriminella, det löser ingenting om det bara kommer nya hela tiden. – Det där är som du säger ett exempel på den uppgivenhet som finns i debatten. Jag tror att när man jobbar med rättsfrågor måste man vara lite kylig. Man kan inte stirra sig blind på vad som händer från vecka till vecka. Man får titta på de lite längre linjerna. Ett exempel på det var här i våras när skjutningar lyckligtvis gick ner litegrann. Då var regeringen oerhört pigg på att direkt kalla till presskonferens och säga ”titta nu har de sjunkit med 30-40 procent här!”. Sen nu när majsiffrorna kom och skjutningarna var fler än året innan såg jag ingen motsvarande presskonferens. Det är konstigt det där. – Men det kan ju variera beroende på en mängd olika faktorer, om det är varmt eller kallt, vad som händer i gängen och så vidare. Jag tror att det som har hänt kopplat till Encrochat är positivt. Det är bra att få bort de här, för till skillnad från tidigare så innebär de här att det finns en reell möjlighet att slå till mot gängens ledare, det kommer att ge effekt. Därmed inte sagt att problemen är lösta. Det beror också på om man förmår att verkligen lagföra dem och hur lång tid det dröjer innan de är ute på gatorna igen. Och där kan man dra paralleller till andra rättegångar men att det här är något positivt, det är för mig helt självklart. Sen är väl frågan just om det här är en tillfällig positiv effekt eller om det är den långsiktiga vändning vi vill att det ska bli. – Man kan notera att den här informationen har getts till oss av andra länder. Det här är ingen möjligt att göra i Sverige. Och det är det som är så märkligt att Sverige är det land i Europa som förmodligen har störst problem med gängkriminalitet men ändå har vi den svagaste lagstiftningen på det här området. I realiteten är vi beroende av vad andra länder delar med sig av till oss för att kunna lagföra de här personerna. För mig är det självklart att vi borde ha den här kompetensen och lagstiftningen själva. Det är det vi har sagt, det som kallas för proaktiv avlyssning. Sen innebär det naturligtvis inte att man ska kasta alla rättssäkerhetgarantier överbord – tvärtom. Vi har ett upplägg där vi tycker att vi har tagit höjd för det och att det ska ske på ett rättssäkert sätt. Men det här är något positivt för möjligheten att få folk lagförda och vi behöver skaffa oss den här kompetensen och lagstiftningen själva. Jag är helt övertygad om det. Man kan också tänka att när nya krafter försöker etablera sig kan det ske en våldstopp så du får en effekt där det ser ut som att det är värre. Å andra sidan, om du låter till exempel Vårbynätverket som var, och fortfarande är, väldigt hierarkiskt uppbyggt och verkar vara ganska kompetenta (om man kan använda ett sånt ord i det här sammanhanget), om du låter dem bita sig fast får du mer av en maffia. Då kan det bli färre skjutningar på gatan, när en maffia dominerar hela områden och en marknad. Å andra sidan blir samhällspåverkan mycket större när du har den typen av gruppering med mer makt, medan de nya grupperingarna som försöker etablera makt på gator gentemot varandra, de har inte den kunskapen och möjligheten att påverka samhället lika mycket än. Även om du får en topp i skjutningar när man får ett maktvakuum så kan det vara något som är långsiktigt positivt, även om det låter lite perverst att säga det när det är fler skjutningar. – Ja, man ska vara försiktig hur man tolkar det här. Skjutningen är ett ganska trubbigt exempel eller indikator på tillståndet i landet. Sen finns det en del som säger att ”går skjutningarna ner visar det att vi är på rätt väg, går skjutningarna upp är vi också på rätt väg”. Det blir inte heller intellektuellt hederligt utan man får nog pussla ihop olika faktorer. – Man kan säga en sak om skjutningarna: de påverkar ändå otryggheten i samhället. Det är klart att det är väldigt otrevligt att det skjuts ute på gatorna, att folk springer runt med militära vapen. Och det har också funnit personer som hävdar att det påverkar inte gemene man så mycket eller att man behöver inte vara rädd för att drabbas men det har vi väl gång efter annan konstaterat att så är det inte. Utan när de här personerna tar fram sina AK-47:or och sprejar trettio kulor då viner kulorna åt alla håll och de är kanske inga precisa skyttar i den delen. Det är jäkligt otrevligt att det finns så många vapen i omlopp, i händerna på personer som har ett fruktansvärt våldskapital och som är helt likgiltiga inför om människor drabbas och vem som drabbas.Om man ska vara lite kritisk mot er i Moderaterna och Alliansen då. Det danska åtgärdspaketet, det så kallade bandepakken, lades fram redan 2009. Då hade jag precis flyttat från Danmark. Men när jag flyttade till Danmark, till Odense, jag tror det vara samma vecka så sprängdes en Hells Angels-lokal i det här gängkriget som utkämpades på 00-talet mellan det man kallade ”Rockare” som är MC-gängen och invandrargäng. Det är den uppdelningen man har i Danmark. Men då lade de fram det första åtgärdspaketet, sen har de lagt fram två till efter det. 2009 satt alliansregeringen vid makten och man hade majoritet i riksdagen, man behövde inte ta hjälp av något annat parti som efter 2010. Ändå så har det dröjt såhär länge tills ni verkligen förstod att det här är en så viktig fråga. Hur kommer det sig? Varför fattade inte ni, eller vi ska jag väl säga, det här då? Varför fattade man det 2009 i Danmark, men inte i Sverige?– Det är som du säger, det har varit flera paket i Danmark. Vi bjöd hit Danmarks förre justitieminister från de konservativa för att lära oss om detta och höra hur man arbetade i Danmark. Det har väl inte undgått någon att vi talar mycket om Danmark och det är inte för att Danmark på alla sätt är ett bättre land än Sverige. Men för 15 år sen hade de tuffa problem med gängkriminella och man bestämde sig för att gör något åt det. Inte bara gör det som låter bra, det som ger flest pressklipp, utan det som verkligen gör det svårt att vara gängkriminell i Danmark. Och det har fungerat. Antalet gängkriminella personer i Danmark har minskat kraftigt de här åren. Det är klart att det fortfarande finns kriminalitet i Danmark, självklart. Men medan personer med gängkoppling har minskat där så har det exploderat i Sverige. Det är den jämförelsen som är intressant.– Varför gjorde man inte mer tidigare? Så är det väl lite oavsett samhällsproblem, att man borde alltid ha gjort mer tidigare, för när de väl har uppstått så har de uppstått. Jag vet inte om jag är rätt person. Det är det som är så härligt med att vara journalist, att sitta vid sidlinjen, för då har man alltid det moraliska övertaget: ”Varför gjorde ni inte mer?”– Jag fick den här portföljen i början av 2019 men det är klart att man kan peka på några saker. En sak är att det har hänt något i Sverige de senaste fem åren, vi hade inte alls de här problemen med kriminalitet för 10 år sen. Den fanns, men det är något som har hänt de senaste fem, sex åren då det här verkligen har exploderat om man tittar på skjutningar och personer i de här miljöerna. Ett annat svar som kanske är lite jobbigare är att det har funnit ett perspektiv kring att de här typerna av problem egentligen kan förebyggas genom olika sociala insatser. Att det där med straff inte är så viktigt. En attityd att det är frågor som man inte ska skriva eller prata så mycket om och där den som tagit upp det ibland har fått utstått saker och ting som är rätt otrevliga. Det är det paradigmet so, tyvärr har varit förhärskande i ett antal år kring detta. And here we are.– Man kan prata mycket om hur det har varit, men jag är mer inriktad på att se till att om tio år blicka tillbaka och att vi då ändå har lärt oss något och gjort något åt problemen. Men jag tror att de här frågorna mår bra av en balanserad debatt där argument bryts mot varandra. Där man kan säga saker utan att hela tiden bli anklagad för att man har dunkla syften. Jag tror att det är väldigt få personer i Sverige som har det. Precis som i andra frågor som migration och integration. Jag tror att de allra flesta vill väl men sen kan man tycka olika. Sverige skulle må bättre av en mer chosefri diskussion där olika sakargument kan diskuteras. Även om jag att det har blivit bättre, men man behöver inte backa bandet särskilt långt tillbaka för att se exempel på en diskussion som inte var sund.Du tog upp migrationsfrågan. Hur mycket av det här är relaterat till migration? För i många av de här områdena vi pratar om där kriminaliteten bitit sig har de boende till stor del utländsk bakgrund. Bland de gängkriminella så är det till har en förkrossande majoritet utländsk bakgrund, både i första, andra eller tredje generationen. Så hur mycket av det här är så att säga har att göra med ett integrationsmisslyckande och hur mycket har att göra med rättspolitik? För i Finland till exempel, där har de inte den här typen av gängproblem och de har inte heller haft en så stor migration som Sverige har haft. De har inga utsatta områden.– Det finns absolut en koppling, så är det. Sen ska man gärna framhålla det jag sa tidigare, att de allra flesta människor som kommer till Sverige är precis som vem som helst och vill bara ha ett bättre liv för sig själva och för andra. Jag tror att de i mångt och mycket är mer förbannande över de kriminella än vad medelsvensson är eftersom de ofta påverkas mer. Det är i alla fall min erfarenhet. – Men det finns en koppling och den beror på en migration som över tid har varit för omfattande i kombination med en integration som inte alls har fungerat. Och även om man alltid har ett eget ansvar, så är det självklart så att i den typen av utanförskap och segregation där blir tyvärr en del killar framförallt ganska lätta offer för att rekryteras av de här gängledarna. Det handlat inte om att man börjar begå småbrott utan tyvärr begår man tunga brott väldigt tidigt, långt ner i åldrarna. De blir utnyttjade på grund av straffrabatter och den tandlösa ungdomsvården. Det är ofta killarna som är 16, 17, 18, 19 år som håller i vapnet, det är så det ser ut.– Jag tror att om vi ska få ordning på de här handlar det om den ganska akuta situation vi har så måste vi först och främst skärpa rättspolitiken. Sen behövs det en långsiktig mycket stram migrationspolitik för att kunna klara integrationen av dem som har kommit till Sverige och en omläggning av integrationspolitiken. Bort från alla projekt som många politiker älskar, bort med tidsbegränsade insatser, någon miljon hit, någon projektplan dit. Vi behöver mer av de här grundslagen. – Man ska växa upp i familjer där mamma och pappa går till jobbet. Man ska lära sig svenska, därför att livet i Sverige blir enklare då. En skola som fokuserar på kunskap. Skolan är om något en murbräcka mot segregation. Vad jag försöker sätta ord på är att det handlar kanske om att göra färre saker men att se till de fungerar riktigt bra. Det är nyckeln för att motverka den här segregationen och allt det här måste vi göra över tidStor tack Johan Forsell för att du var med i Rak höger!– Tack så mycket för att jag fick vara med!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Det pratas allt oftare om vissa grupper av män som de stora förlorarna. Vad är det värsta som kan hända om de blir fler? Klyftan mellan män och kvinnor minskar, men män som grupp har fortfarande totalt sett ett stort maktövertag. Tittar man närmare på det blir dock en sak uppenbar: Männen finns både på den absoluta toppen och den absoluta botten. I det här avsnittet tar sig P3 Dystopia an krisen för manligheten och utanförskapet som följt av en globalisering som tvingat industrier att lägga ner. Vi dyker också ner i kaninhålet som är incelsfären - internetforum som samlar arga, ensamma och frustrerade män. En kultur som de senaste åren kopplats samman med flera blodiga attentat riktade mot kvinnor.