Podcasts about sisyfos

Hvem var Kronos egentlig? Hvornår er en senabort for sen? Hvor ligger Gaias hule? Og hvordan udtaler man egentlig Sisyfos? Alt det og meget mere får du svar på i ugens afsnit af Løgn På Latin

Sofia släpper bok! Pernilla rullar stenar. Veckans avsnitt handlar bland annat om friheten och ansvaret att följa sin kreativitet, konsten att skriva en rimlig offert och vävstugornas återkomst. Blanda med lite smör, strö på lite socker och snurra in allt i en ostskiva. Bon appétit! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Albert Camus (1913-1960) var forfatter og filosof med hovedinteresse for menneskets eksistensielle vilkår under ”total frihet”. I Sisyfos-myten (denne utg.1992) tegner Camus sitt bilde av vår eksistens og den absurde opplevelsen når livets store fortellinger frarøves sin gyldighet. Myten omhandler Sisyfos som dytter en stein opp på toppen av et fjell hvorpå den alltid ruller ned igjen. Camus forklarer at myten er tragisk fordi Sisyfos er skremmende klar over sitt forehavendes totale meningsløshet. Tidligere hvilte mennesket i troen på ideologier som rotfestet deres aktiviteter i en meningsfull kontekst. I følge Camus kan vi kanskje si at livslede er mangel på mytologi. Moderne tid har belyst, avklart, avslørt, demystifisert, desillusjonert, konstatert og demytologisert den menneskelige situasjon. I vitenskapens navn er mennesket og verden plukket fra hverandre. Psykoanalyse og sosiologi har lagt frem dystre rapporter som lodder den uutgrunnelige, ubevisste dybde i vår mangel på kontroll over egen situasjon.Pessoa er en portugisisk forfatter i samme ånd. Han er smertelig klar over konsekvensene for mennesket som tar kalkulasjon og kvantifisering som konstituenter for rasjonalitet og realitet. ”Dekadence er det totale afkald på ubevidsthed; for ubevidsthed er selve livsgrundlaget. Hvis hjertet begyndte at tænke, ville det holde op med at slå” (1997a, pp. 17). Pessoa poengterer at vi ikke kan tro med vår fornuft. Det moderne menneskets ridderferd mot sannhet med fornuften som hærfører, vil møte en verden som slår tilbake med paradokser av umenneskelig størrelsesorden. Her oppstår visse psykiske klimaendringer, og Freuds hysteriske pasienter avløses av pasienter som lider av apati, relasjonsfattigdom, depersonalisering, ensomhet, demoralisering, tomhet og eksistensiell angst (Kirsner 2003, pp. 12-13). Individualisme og frihet er satt i høysetet, men for mange betyr det at selve fundamentet for en trygg eksistens vakler. De kollektive fortellingene om livets strabaser, som man tidligere brukte som ”dannelseshistorier” og ”livsveileder”, har mistet sin betydningsfulle posisjon, og dermed står individet i større grad alene med friheten til å velge selv (!)Problemet mitt rent personlig er at jeg er redd for å dø, og derfor skulle jeg ønske at jeg klarte å tro på et liv etter døden, en høyere mening og en gudommelig plan bak livets tjas og mas. Hvis jeg virkelig trodde at det fantes et liv etter døden, så hadde det dempet min dødsangst ganske mye. Så lenge jeg ikke tror på det, må jeg håndtere mine tanker om døden på en annen måte. Fra psykologien harjeg lært at vanskelige tanker og følelser er noe vi bør tåle og forstå, istedenfor å unngå dem. Min første innskytelse i forhold til døden, er å tenke på noe annet, men jeg tror ikke det løser problemet, snarere tvert imot. Jeg tror vi må konfrontere våre eksistensielle grunnvikår, memento mori, selv om det kan være en smertefull og vanskelig prosess. Derfor vil SinnSyn av og til bevege seg ut på dypt eksistensielt vann for å lodde dybden, og du er herved invitert til et dypdykk i døden, friheten og det meningsløse. Vi fødes, strever en stund og så dør vi på lik linje med alt annet som er levende. Det er det. Her dukker det opp en ny eksistensiell «trussel», nemlig den gnagende følelsen av meningsløshet. For Camus var den materielle verden i utgangspunktet blottet for mening, og den erkjennelsen kan altså være tung å bære, men hvis vi klarer å bære den, kan den faktisk fungere som en paradoksal form for livskraft. Det skal vi se på litt senere i dagens episode. Få tilgang til ALT ekstramateriale som medlem på SinnSyns Mentale Helsestudio via SinnSyn-appen her: https://www.webpsykologen.no/et-mentalt-helsestudio-i-lomma/ eller som Patreon-Medlem her: https://www.patreon.com/sinnsyn. For reklamefri pod og bonus-episoder kan du bli SinnSyn Pluss abonnent her https://plus.acast.com/s/sinnsyn. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Štěstí, lépe řečeno honba za ním, je opiem dneška. Takto hovoří současná izraelská myslitelka Eva Illouzová. V knize Diktát štěstí sepsané spolu se španělským psychologem Edgarem Cabanasem si všímá, kterak jsme ze štěstí učinili produkt: existují aplikace, které nám hlídají hladinu štěstí, koučové, psychoterapeuti i doplňky stravy stimulující serotonin. Vše podle Illouzové stojí na představě, že být šťastný je naší zodpovědností i povinností. Výrazná je rovněž častá teze, že člověk se musí nejprve postarat o to, aby byl spokojený sám se sebou, teprve poté bude mít dobré vztahy a dařit se mu bude i v práci. Izraelská myslitelka správně poznamenává, že tento plán vyznívá spíše jako recept na neštěstí. Proměňujeme se v happychondry. Často nám nic nechybí, ale tím spíše zkoumáme to, jestli nám něco ale opravdu nechybí. Nutkavé sebepřežvykování přitom otevírá další a další zdroje zoufalství. Ostatně antičtí myslitelé, třeba Epikúros, věděli, že štěstí nedocilujeme naplňováním tužeb, ale jejich odstraňováním. Zaměřit se navíc na štěstí přímo je nejjistější cesta, jak se s ním minout. Stejně jako v případě radosti, nápadu či lásky platí, že o to nejcennější je třeba se starat, ale člověk si je nevynutí. Autorka podcastu Tereza Matějčková však ukazuje, že v jednom bodě je teze Evy Illouzové pochybná. Samozřejmě se požadavek na štěstí, kterého máme dosáhnout dříve, než se vrhneme do vztahů či práce, jeví jako absurdní a mylný. A v jistém smyslu takový i jeho. Ale na jednu věc bychom zapomenout neměli. Štěstí nás činí velkorysými, pokornými i skromnými. Ve svébytné úvaze to ilustruje teoložka Dorothee Sölleová na Ježíšovi. Ten je prý nejšťastnějším člověkem, který kdy žil. Jak to? Šťastní lidé mají fantazii a v Ježíšově případě se projevila jako schopnost myslet v tomto světě proti němu, a tím hledat nové možnosti. Že nás štěstí činí velkorysými, pak souvisí s ochotou nešetřit se a nepřeceňovat své strázně – a tohle je cesta štěstí. Zformulujeme-li na základě myšlenek Dorothey Sölleové obecnou tezi, lze říct, že je-li člověk šťastný, nečeká od kohokoli kompenzaci, nepřetěžuje vztahy nepřiměřenými nároky, nechce více než může dostat. Banálně řečeno, nepotřebuje odjet na dovolenou, protože nežádá kompenzaci za svůj život. Štěstí je původem velkorysosti a velkorysost zas původem štěstí. Naopak neštěstí nás může činit náročnými a nezdrženlivými. Nakonec jsme tedy znovu u Ježíše: „Tomu, kdo má, totiž bude dáno a bude mít hojnost, ale tomu, kdo nemá, bude vzato i to, co má.“ Kapitola I. Happify, muška jenom zlatá a happychondři [začátek až 13:50] II. Antické paradoxy štěstí [13:50–30:10] III. Ježíš: „nejšťastnější člověk, který kdy žil“ [30:10–44:50] IV. Sisyfos, Camusův stud a Kertészova otázka, zda může být člověk šťastný i v koncentráku [44:50–1:02:20] V. Nešťastní happychodři a diktát štěstí [1:02:20 až závěr] Bibliografie Albert Camus, Mýtus o Sisyfovi, přel. Dagmar Steinová, Praha: Svoboda,1995. André-Jean Festugière, Epikúros a jeho bohové, přel. Radislav Hošek, Praha: OIKOYMENH, 1996. Eva Illouz – Edgar Cabanas, Das Glücksdiktat, Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 2019. Imre Kertész, Člověk bez osudu, přel. Kateřina Pošová, Praha: Academia, 1993. Emilio Lledó, Elogio de la infelicidad, Madrid: Cuatro, 2005. Celou epizodu sledujte na www.forendors.cz/pravdaneexistujetm nebo na echo24.cz

Klára Bártová z Univerzity Karlovy a NÚDZ se věnuje plejádě výzkumu sexuality. V rámci rozhovoru zprostředkovaném klubem Sisyfos jsme mrkli na téma její blížící se přednášky, ale také řadu dalších sexualitních srand!

Avhengighet er ikke en sykdom, men en mestringsstrategi. Når vi ikke makter å forholde oss til uro, smerte eller kaos i vårt indre liv, stikker vi av i en eller annen aktivitet som gir en umiddelbar befrielse. Kanskje er det det beste vi får til der og da, eller den eneste muligheten vi kjenner til, men på sikt er det denne typen atferdsmønstre vi kjenner igjen som avhengigheter. Gabor Mate er en kjent lege fra Ungarn som praktiserer i Kanada. Han er blant våre mest sofistikerte tenker rundt avhengighetens psykologi. Han viser oss at avhengighet ikke er en sykdom, men en strategi vi henfaller til for å unngå psykisk sammenbrudd. Avhengighetens psykologi handler om kulturelle strømninger som påvirker vårt verdigrunnlag, og det handler om hjernekjemi, oppvekstvilkår og tilknytningsmønstrene vi lærte i samspill med foreldre. Det handler om traumer og alt det vi ikke fikk i relasjon til andre, eller alt det vi fikk som vi aldri skulle hatt. I fraværet av det vi trengte, oppstår det et hull vi fyller med rus, porno, gaming, tilfeldige partnere og alt annet vi kan finne som lindrer smerten i øyeblikket, men som ikke representerer en egentlig kur eller langvarig løsning. Slike strategier forplikter oss til livet på en anstrengende måte, og vi blir slaver av mønstre som lover lindring i øyeblikket, men prisen vi betaler er et liv i avhengighets klør. Avhengighet er strategier vi tyr til i mangel på noe bedre, og det er tema i dagens episode.Jeg snakker også en del om min egen eksistensielle angst, som gjerne dukker opp på høsten og vinteren. Jeg opplever livet som ekstremt meningsfullt, og desto mer mening og dybde jeg opplever, desto større blir angsten for at all denne meningen er et lite ubetydelig blaff i et univers bestående av et stort intet. Jeg kan oppleve at livet er en mer eller mindre meningsfull boble, men at den er like skjør som en såpeboble og plutselig sprekker, og da er alt borte i intet. Det er her jeg leter etter en eller annen metafysisk eller religiøs overbygning på livet, men jeg finner det ikke. Derfor har jeg et hull der jeg skulle hatt en god relasjon til noe evig, sublimt og noe som er større en meg selv - En større mening. Men når jeg ikke har det, oppstår det et hull av angst og depresjon, og dette hullet kan fylles med whisky, noe som fungerer der og da, men det funker på samme måte som å pisse i buksa hvis du er kald. Som regel her jeg det veldig bra, og jeg ruller steinen opp på fjellet og er fornøyd med denne innsatsen, men glimtvis opplever jeg at det meningsfulle flyter fritt i det meningsløse, og da er det vanskelig å operere som en happy-go-lucky Sisyfos. Få tilgang til ALT ekstramateriale som medlem på SinnSyns Mentale Helsestudio via SinnSyn-appen her: https://www.webpsykologen.no/et-mentalt-helsestudio-i-lomma/ eller som Patreon-Medlem her: https://www.patreon.com/sinnsyn. For reklamefri pod og bonus-episoder kan du bli SinnSyn Pluss abonnent her https://plus.acast.com/s/sinnsyn. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Dypvanns"-cola, Knasten og raskest fra A til B. Hør episoden i appen NRK Radio

Är den deprimerade människan smartare än den lyckliga? Lars Hermansson reflekterar kring det filosofiska självmordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allting en trasa? undrar berättaren i Carl Jonas Love Almqvists satiriska stycke Ormus och Ariman. Det är han inte ensam om. Föreställningen om godheten som enkel och lite korkad och ondskan som komplex och intelligent, har djupa rötter till åtminstone bibeln, tänk till exempel Guds lamm å ena sidan, och ormen i paradiset å den andra, den illistiga varelse som förleder Adam och Eva att äta av kunskapens frukt på gott och ont. Innan dess fanns ingen synd, all ondska var samlad på enda plats, hos djävulen och hans anhang. Men i och med det där äpplet gavs vi möjligheten att välja gott eller ont, oskuld eller erfarenhet, gud eller djävulen.Det finns en uppsjö kulturprodukter, från ormen i Första Mosebok till Jokern i Batman som reproducerar motsatsparet korkad godhet/smart eller kanske übersmart ondska. I förlängningen av tankefiguren finns föreställningen om att intelligens, i synnerhet den ondskefulla förstås, leder till olycka. Annars vore ju allt verkligen en trasa. ”Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück”, som den tyske poeten Gottfried Benn skrev, alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”.De som är intelligenta nog att vara missnöjda med sakernas tillstånd, förtvivlade, olyckliga, kanske till och med ondskefulla – för att kompensera för den olycka de måst utstå, inbillad eller ej – sådana vimlar det av i böcker, teveserier och filmer. De godmodiga och hyfsat nöjda däremot anses inte lika intressanta.Därför är den engelske regissören Mike Leighs film Happy go Lucky från 2008 intressant, den handlar om en ung tjej, Poppy, spelad av Sally Hawkins, som tar tillvaron med en klackspark, och inte har särskilt höga förväntningar på livet, vilket stör somliga i hennes omgivning. Hon trivs med jobbet som lärare, dansar gärna, går på puben, skrattar ofta och högt, ibland blir hon beklämd av andras olycka, men det rinner av henne. Hon har ett starkt rättvisepatos, men hon är ingen revolutionär, hon jobbar på utan större åthävor, och är, verkar det, hyfsat lycklig. Dum? Nej, hon går kanske inte runt och strör citat omkring sig, men hon är en fena på att lösa konflikter, både privat och i arbetslivet, och på att sprida glädje, till de som har vett att ta emot den, vilket inte alla har, och kanske är det det som är filmens sensmoral. Att EQ och IQ inte riktigt förstår varandra.Poppy har sin antites i Johnny, huvudpersonen i Mike Leighs genombrottsfilm, Naked från 1993, om en ung, arbetslös, och till synes beläst solipsist som driver runt och lever på andra och frenetiskt argumenterar för att livet är meningslöst. Är han smartare än Poppy, ser han tillvaron klarare? Det förblir oklart i filmen. Han går runt och säger sådant som: ”You might have had the happiest moment in your fucking life, and all you have to look forward to is sickness and pervertry”. Jaja, men det kan ju också vara tvärtom, att det lyckligaste ögonblicket i livet ligger framför en. Jonnys svartsyn är inte intellektuellt övertygande, och inte heller särskilt intelligent.För det är ju inte den intellektuella stringensen eller briljanta samtidsanalysen som gör att vi lyssnar till Dostojevskijs källarman eller Becketts och Thomas Bernhards gnällspikar. Det är för måttlösheten, för att de vägrar vara resonliga i sin svartsyn, för att de beter sig som arga treåringar med en professors ordförråd. Det är klart att det ligger en del i vad de säger, inte minst idag, klimatkris, krig och fattigdom, och dö ska vi också, utan att förstå varför vi kom hit från början. ”Varför är vi inte i paradiset”, lyder mottot till en av Ann Jäderlunds böcker. ”Varför är vi inte i helvetet?” kunde man lika gärna fråga. För de flesta av oss är ju inte det, trots allt, annat än tillfälligt. Poppys livsglädje är filosofiskt sett lika befogad eller obefogad som Jonnys nihilism. Och inte mindre intelligent.En av de mer övertygande i skaran av litterära kverulanter är Alicia Western, huvudperson i det som kom att bli Cormac McCarthys sista roman, Stella Maris. Alicia är ett ungt mattegeni som redan som tonåring umgås med den internationella forskareliten inom kvantmekanik, och som dryga tjugo år gammal tar livet av sig av filosofiska skäl, skäl som hon redogör för inför en terapeut på en psykiatrisk klinik där hon lagt in sig, inte för att få hjälp, utan för att umgås med en av de inlagda hon fattat tycke för vid en tidigare vistelse på kliniken.Alicia är mindre aggressiv än Johnny, mer vältalig och beläst, men lika bottenlöst förtvivlad. Av filosofiska skäl är hon noga med att inskärpa, hon är inte deprimerad. Fan tro´t. Romanen är andra delen i en diptyk, där den första utgörs av Passageraren, i vilken Alicias brors historia berättas. Även Bobby, som brorsan heter, är, liksom alla i familjen, ett mattegeni – inte ett lika stort som lillasystern, vilket, helt enligt den logik denna essä undersöker, gör honom lite mindre olycklig; han lyckas utveckla vänskaper, odla en annan och annan kärleksrelation, ha ett jobb.Bägge syskonen är sympatiska. De har inte vänt sina livsbesvikelser utåt, som Jonny i Mike Leighs film. De är artiga, belevade, någorlunda hela och rena för det mesta, och det som framför allt skiljer dem från deras olycksbröder och enstaka systrar bland kulturhistoriens lamentörer, är att de har skådat tillvarons meningslöshet ändå ned på kvarknivå. Kvarkarna har så fåniga namn, säger Alicia till terapeuten: ”Toppkvark och bottenkvark. Uppkvark och nerkvark. En positron består av två uppkvarkar och en nerkvark. En neutron av två nerkvarkar och en uppkvark. Allt funkar. Ingen vet riktigt hur.” Och det är det som plågar henne så, att det stora ovetbara är just det, ovetbart. ”Verkligheten är i bästa fall en kollektiv magkänsla”, säger hon.Och sedan tar hon alltså livet av sig.Albert Camus berättar i Myten om Sisyfos om en fastighetsdirektör som förlorat sin dotter, och hur denna händelse hade citat ”underminerat honom”, vilket leder fram till hans självmord. ”Att börja tänka”, skriver Camus lite senare, ”är detsamma som att börja bli underminerad.” Jag kan förstå fastighetsdirektören, men jag förstår inte Camus. Jag tror inte på det filosofiska självmordet. Jag tror det är en litterär konstruktion. Folk tar livet av sig för att de är deprimerade, och inte kan se någon väg ut ur depressionen, för att de upplever livet som meningslöst, inte för att de tagit del av smarta argument. Alicia Western har en liten låtsaskompis som besöker henne i hennes rum ibland. En glåmig novemberdag står han och slötittar ut genom fönstret och säger: ”Livet. Vad kan man säga? Det är inte för alla.” Inget vidare skarpt argument, men för den som länge känt att allt är en trasa, kan en sådan replik vara en utlösande faktor.Lars Hermansson, författare och kritiker

Zájem o exorcismus ve světě roste. Jde o středověký rituál, anebo má exorcismus místo v jednadvacátém století? Petr Jan Vinš je starokatolický kněz, který mimo jiné absolvoval kurz exorcismu na papežské univerzitě ve Vatikánu a zároveň je členem spolku skeptiků Sisyfos. I na exorcismus pohlíží skepticky a snaží se bourat mýty, které tvoří Hollywood.

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

A máme tu další velkomakabrózní kooperaci Vědátora s Maxwellovými démony. Tentokrát si JaRon a Redek pozvou královnu, imperátorku,.. tedy přesněji prezidentku Evropské rady skeptických organizací CLAIRE KLINGENBERG. Claire Klingenberg je prezidentkou Evropské rady skeptických organizací (ECSO). Pod její taktovkou proběhl v loňském září 17. Evropský skeptický kongres ve Wroclawi, který byl doposud tím nejnavštěvovanějším. Jako prezidentka ECSO založila projekt “Do Not Be Fooled!”, seminář kritického myšlení pro střední školy, jenž v české verzi “Nenech se nachytat!” právě probíhá na českých středních školách a gymnáziích. Claire se pět let se zabývá testováním nadpřirozených schopností v rámci projektu Paranormální výzva. Přednáší na vědecko-skeptických konferencích od Helsinek po Manchester. Má na starost i zahraniční vztahy Českého klubu skeptiků Sisyfos.

Vi slår korsets tegn for Masons fejlslagne forsøg på at redde en sæson, der vel er fodboldens svar på Sisyfos-myten. Sæsonen lakker mod enden, og det er på tide at se fremad mod lysere tider. Det kan umuligt blive værre næste år. Kan det? Hvad skal der egentlig gå galt, før Spurs går helt til rotterne? Vi filosoferer over emner som Conference League, Arne Slot, hvem der egentlig har haft en god sæson ud over Harry Kane, og hvad helvede der skal til, for at Tottenham opfører os bare nogenlunde som en normal fodboldklub. Med Andreas Bang, Johannes og Formand Mau(nus)

De har muret en dør til i protest og malet bannere i hundredvis. Byggebranchen kæmper ofte for et nej til den store overenskomst, som i går - igen - blev stemt igennem med stort flertal. Så hvorfor blive ved med at stritte imod? Det var en højst mærkværdig måde, at Joe Biden fik annonceret, at han genopstiller til næste præsidentvalg. Det vækker ikke udelt begejstring i hans bagland. I Aabybro er Henning Kiil sat på en Sisyfos-opgave med at regulere bestanden af aggressive og snu måger. Vært: Simon Stefanski.

V dnešních #VĚDÁTORECH_NA_PIVU vás čeká další superstar crossover-epizode Véčka s Maxwellovými démony Dnešním hostem JaRona a Radka je JAROMÍR ŠRÁMEK, histolog a odborník na matematické modelování biologických procesů... nicméně vy ho nejspíše budete znát jako předsedu Českého klubu skeptiků Sisyfos. ? Nepřekvapí tedy, že se spolu ponoříme do témat evidence-based medicine a alternativních přístupů v medicíně, výuce na vysokých školách a skeptickém hnutí v ČR.

V dnešních #VĚDÁTORECH_NA_PIVU vás čeká další superstar crossover-epizode Véčka s Maxwellovými démony Dnešním hostem JaRona a Radka je JAROMÍR ŠRÁMEK, histolog a odborník na matematické modelování biologických procesů... nicméně vy ho nejspíše budete znát jako předsedu Českého klubu skeptiků Sisyfos. Nepřekvapí tedy, že se spolu ponoříme do témat evidence-based medicine a alternativních přístupů v medicíně, výuce na vysokých školách a skeptickém hnutí v ČR.

Je uznávaný vědec, osm let vedl jako rektor Univerzitu Karlovu, byl členem KSČ a čelil kritice za uzavření smlouvy se společností Home Credit. Během covidové pandemie patřil mezi vědce, kteří zpochybňovali vládní restrikce a odmítal třeba povinné očkování. Proč šel do boje o Hrad?Je uznávaný vědec, osm let vedl jako rektor Univerzitu Karlovu, byl členem KSČ a čelil kritice za uzavření smlouvy se společností Home Credit. Během covidové pandemie patřil mezi vědce, kteří zpochybňovali vládní restrikce a odmítal třeba povinné očkování. Proč šel do boje o Hrad?Hostem Ptám se já byl kandidát na prezidenta Tomáš Zima.Ze všech dosavadních průzkumů to vypadá, že bývalý rektor Univerzity Karlovy je jasným outsiderem těchto voleb. Dlouhodobě se drží na konci kandidátské devítky a preference mu sociologové přisuzují dokonce pod jedno procento.Zima se především zapletl do vysvětlování, jak to největší a nejprestižnější česká univerzita má se spoluprací s totalitní Čínou a kontroverzní byly i jeho postoje k pandemii onemocnění covid-19, kdy vydával stanoviska, že se nemá panikařit a celkově nemoc, na kterou zemřelo až 40 tisíc lidí, ze začátku zlehčoval. A dokonce dostal anticenu Zlatý Bludný koviďák od Českého klubu skeptiků Sisyfos.Mimo jiné se bývalému rektorovi vyčítá jeho členství v KSČ. Na své fakultě dokonce za studentských let vedl Socialistický svaz mládeže.Jak vnímá svou komunistickou minulost? Čím chce voliče oslovit a má vůbec jeho kandidatura cenu? A jaké vztahy by měla mít ČR s Čínou?---Ptám se já. Podcast Seznam Zpráv. Rozhovory s lidmi, kteří mají vliv, odpovědnost, informace.Sledujte na Seznam Zprávách, poslouchejte na Spotify, v Apple Podcasts a dalších podcastových aplikacích nebo na Podcasty.cz.Archiv všech dílů najdete tady, ostatní podcasty Seznam Zpráv tady. Své postřehy, připomínky nebo tipy nám pište prostřednictvím sociálních sítí pod hashtagem #ptamseja nebo na e-mail audio@sz.cz.

Ukas gjest har Wikipediaside på på tolv språk, og han har bursdag på samme dag som Sven! Han er tidligere keeper, nåværende Forfatterdebutant og for alltid Odding, fluefisker, ordførersønn og medlem av Unionen! Han har scoret og avgjort en straffekonkuranse, han har vunnet Kniksenprisen som beste målvakt to ganger, og han har 12 kamper for Norge sitt A-landslag. Han er en også en av bare 6 keepere som har scoret mål på øverste nivå i Norge etter serien ble startet opp i 1962. Ukas gjest er tidligere Odda, Brann, Start og Sønderjyske keeper, Håkon Eikemo Opdal. Håkon forteller om da han ordna det slik at han fikk keeper-valgfag på skolen, om den gang da keeper kunne holde ballen med hendene utenfor 16-meteren og en god del om fluefiske, Sisyfos og fransk litteratur. Send oss gjerne en e-post med ris, ros eller tips: heiafotball@nrk.no. Vi er også på Twitter @p3heiafotball. Hør episoden i appen NRK Radio

Nordmark Pod får besök av artisten, låtskrivaren Andreas Mattsson!Det samtalas om och att; Dra ihop folk, initialt tugnt, solo, gå till jobbet, jag tar in en vikarie, serier och filmmusik, kontroll av sitt skapande, att gå till jobbet, kapa, Popsicle, månader av tid, Rip Rock, Sisyfos, inte blicka bakåt, arkitekt, flytta till bra skivaffärer, musiken var allt, tömt ut Piteå, inte så mkt i skräpmappen, Stor motor liten ratt, stor ratt liten motor, jag ville vara där, så här kan jag inte ge ut den och att ha lite tur också…Mäktigt! 

Prezidentka Evropské rady skeptických organizací Claire Kroulík Klingenberg z Českého klubu skeptiků Sisyfos byla v pořadu Hergot! naposledy před pár lety. Přišel čas to napravit. Nyní přijala pozvání, aby pohovořila o Bludných balvanech, anticenách, které zdejší skeptici udělovali na konci května potenciálně nebezpečným jednotlivcům a skupinám lidí zastávajícím pseudovědecké myšlenky.

Prezidentka Evropské rady skeptických organizací Claire Kroulík Klingenberg z Českého klubu skeptiků Sisyfos byla v pořadu Hergot! naposledy před pár lety. Přišel čas to napravit. Nyní přijala pozvání, aby pohovořila o Bludných balvanech, anticenách, které zdejší skeptici udělovali na konci května potenciálně nebezpečným jednotlivcům a skupinám lidí zastávajícím pseudovědecké myšlenky.Všechny díly podcastu Hergot! můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

Frankie appoints a carnival of Cardinals András is back and tells us not how to stand on a volcano, we have some listener feedback about YouTube banning videos and the QED conference release their tickets on 13 June. Mark you calendars for 28-30 October! We then interview Jelena Lenka Příplatová from the Czech Skeptics (Český klub skeptiků Sisyfos) about their Erratic Boulders Awards the was announced on 27 May. In TWISH we celebrate the founding of the Swedish Royal Academy of Sciences way back in 1739(!). Pope Frankie breaks the rules and elevates 21 of his closest cronies to be cardinals. Then, we look into the news: INTERNATIONAL: Is monkeypox a Covid vaccine side effect? POLAND: Country offers free vaccinations to Ukrainian refugees, but uptake is low GERMANY: More bad news for homeopaths INTERNATIONAL: Humanity faces a new era of risks GERMANY: Fake doctor sentenced to life in prison INTERNATIONAL: New tool: Retraction Watch Hijacked Journal Checker UK: Edzard Ernst appointed member of the Academy of Europe We feel all positive for once and hand out a Really Right Award to the plans of reducing Sweden's CO2 emissions by 3% by 2030. Enjoy! Segments: Intro; Greetings; Interview; TWISH; Pontus Pokes The Pope; News; Really Right; Quote And Farewell; Outro; Out-Takes;

I veckans avsnitt försöker Ludvig lösa Pontus problem med alla sina mail genom att gå igenom vad den franske filosofen Albert Camus har skrivit om Sisyfos och det absurda. Om att hitta mening i världen genom att förlora den, om skillnad mellan skuld och konsekvens och om att förlåta alla dom vi glömt att svara liksom vi förlåter alla dem som glömt att svara oss. Dessutom minns vi författaren och poeten Kristian Lundberg.

Kim sossefierar myten om Sisyfos (myten om Sossefos?) och Ellen har läst ännu mer om vad chefer gör (ingenting förutom att sänka löner enligt rykande färsk forskning av rockstjärneekonomen Daren Acemoglu). Det handlar också om folkrepubliken Walmart, rika-tjejer-med-dåligt-samvete-filosofen Simone Weil och att kroppsliga funktioner inte är räknas som intressen. Punkterna i programmet: 72, 522

Olle Larsson och fastighetsbolaget Sisyfos är kända för att köpa sådant som ingen annan vill röra med tång. Förra gången han var med i podden berättade han om hur de blev ägare till en av Sveriges mest omtalade byggnader Dragon Gate, något vi hör mer om i detta avsnitt. Han berättar också om några av de senaste affärerna, bland annat köpet av den tidigare internatskolan Solbacka, som var inspirationen till Stjärnsberg i Jan Guillous bok Ondskan.

Lars Berrum og Einar leser Myten om Sisyfos

Jelena Lenka Příplatová je evoluční bioložka, která se o vědu zajímá již od dětství. Sama sebe také definuje jako sekulární humanistku. Skeptický způsob uvažování a sekulárně orientovaná angažovanost se u Příplatové protínají v členství v Českém klubu skeptiků Sisyfos a v občanském sdružení Ateisté ČR. O tom, čemu se tyto organizace věnují, přišla pohovořit do pořadu Hergot!.Všechny díly podcastu Hergot! můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

„Zase přijde doba, kdy se ukáže, že bez vědy bychom byli zase v době pravěké,“ říká český astronom, astrofyzik a popularizátor vědy Jiří Grygar, který letos oslavil 85 narozeniny.Už během gymnaziálních let prý zjistil, že lidé o astronomii příliš nevědí, přitom si myslel, že se o to, co se děje kolem nás ve vesmíru musí zajímat každý. Od devadedásátých let se podle autora slavného populárně naučného seriálu Okna vesmíru dokořán Grygara vztah k vědě výrazně zhoršil. Nejen o tom hovořil ve speciálním Vánočním vydání Ptám se já.„Uctívání přírodních věd, zejména fyziky vyvrcholilo v době, kdy Spojené státy a Sovětský svaz soupeřili o kosmonautiku. Už po tomhle vrcholu začali někteří lidé tvrdit, že na měsíci nikdo nebyl a už to letělo. Teď má věda problém. Bez vědy se ale lidstvo neobejde, spáchalo by sebevraždu,“ říká Grygar.Sám se přitom stal jedním ze zakladatelů Českého klubu skeptiků - Sisyfos, který v polovině devadesátých let vznikl s cílem šířit a obhajovat poznatky a výsledky současné vědy a vystupovat proti šíření dezinformací. „Vždycky jsme bojovali proti lidem, kteří falešně chtějí informovat veřejnost. Ať už z hlouposti nebo úmyslně,“ vysvětluje Grygar.Aktuálně se snaží Sisyfos postupovat i proti odpůrcům očkování a lidem, kteří popírají vědecká zjištění v oblasti boje s celosvětovou pandemií koronaviru. Ti navíc často vyzývají k nedodržování epidemických opatření. „To, co dělali biologové a lékaři při prvním náporu té choroby a při vývoji vakcíny, je naprosto jedinečné. Dá se to přirovnat tomu, když Američané přistáli na měsíci. A místo abychom jim děkovali a byli rádi, že máme takovouto zbraň, tak to lidé bagatelizují. To je nepochopitelné,“ kritizuje Grygar.Podle Grygara může být problémem i fakt, že některé složité vědecké procesy není snadné lidem přiblížit. „Jsou to někdy hodně komplikované věci a i lidé co to dělají, musí studovat mnoho let, aby se mohli do téhle práce pustit. A je to čím dál těžší, protože je věda složitější. Lehké otázky vyřešili naši předci a nám nechali těžké,“ vysvětluje s tím, že v každém oboru stále existují lidé, kteří dokáží vědu výborně popularizovat a vysvětlovat její problémy.A jak dnes vzpomíná na dobu, kdy se sám vědě začal věnovat? „Když jsem šel na astronomii, myslel jsem si, že v tomhle oboru už víme skoro všechno a že budeme jenom paběrkovat. Pak jsem začal studovat vědeckou literaturu a došlo mi, že má před sebou astronomie velkou budoucnost,“ zavzpomínal. „Vysíláme sondy daleko do vesmíru a máme takové, které jsou stopadesákrát dále od Slunce než jsme my. Máme observatoře na zemi, i podzemí a pořád objevují nové věcí. Jde to neuvěřitelným tempem“ dodal.Jak těžké je vědu popularizovat? A co Jiřímu Grygarovi nejlépe pomohlo vysvětlovat složité problémy? Jaké objevy ho letos nejvíce překvapili a co sám by chtěl ještě prozkoumat?- - -Ptám se já. Podcast Seznam Zpráv. Rozhovory s lidmi, kteří mají vliv, odpovědnost, informace.Sledujte na Seznam Zprávách, poslouchejte na Spotify, v Apple Podcasts a dalších podcastových aplikacích nebo na Podcasty.cz.Archiv všech dílů najdete tady, ostatní podcasty Seznam Zpráv tady. Své postřehy, připomínky nebo tipy nám pište prostřednictvím sociálních sítí pod hashtagem #ptamseja nebo na e-mail audio@sz.cz.

Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:De stötte ihop, sen vände de, och välteåt andra hållet, under höga tillrop:"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"Så fortsatte de rulla tills de möttesvid motsatt punkt på denna mörka cirkeloch skrek på nytt den skymfliga refrängen...Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?Torbjörn Elensky, författare och skribent

Existence mimozemského života je jednou z největší otázek života, vesmíru a vůbec! Sedli jsme proto na kus řeči s astrobiologem Tomášem Petráskem, který měl na toto téma i přednášku v rámci cyklu @Pátečníci spolku Sisyfos, abychom zjistili, na kdy bychom si měli na objev ufonů vsadit...

Forlagsbranchens David og Goliat: Fjodor Dostojevskijs "Brødrene Karamazov" er flere gange blevet kaldt for verdens bedste roman. Og måske er det derfor, at to danske forlag har valgt at udgive den inden for et halvt år. I november sidste år udkom den, nyoversat, på det lille forlag Sisyfos. Og i går genudgav Gyldendal "Brødrene Karamazov" den gamle oversættelse fra 1953 - til den halve pris. Bør de store forlag tage mere hensyn til de små - eller er det bare survival of the fittest? Et frit nyt medie? Journalist og tidligere programchef på Radio24syv, Mads Brügger, går i luften med et nyt nyhedsmedie, som markerer sig på økonomisk uafhængighed. Vi taler med Brügger om fri og uafhængig journalistik nødvendigvis hænger sammen med finansieringen, og hvordan "Mediehuset Friheden" vil skille sig ud i det danske mediebillede. Centralisering svigter musiktalenter: Statens Kunstfond vil flytte musikmidler fra udkanten til de store byer. Kunstfonden foreslår at fordele pengene til de musikalske grundkurser, MGK, så der gives flere penge til de større byer og færre penge til de mindre byer, og studiepladser i fremtiden fordeles efter indbyggertal. Ikke overraskende vækker det vrede i de mindre byer. Vi tager debatten i Kulturen på P1. Tomme museer: En rundringning til 11 af de mest besøgte museer viser en stor nedgang i besøgstal. Men på nogle af hovedstadens museer er der faktisk flere besøgende nu, end da samfundet genåbnede efter sidste nedlukning i foråret 2020. Værter: Jesper Dein og Tore Leifer.

Jan Rak, který působí jako fyzik v CERNu, si od Spolku skeptiků Sisyfos vysloužil anticenu Bludný balvan za rok 2019. Příčinou je jeho svérázný přístup ke světu založený na neortodoxním pojetí kvantové fyziky a aplikaci jejích poznatků v běžném životě.

Etter innledende snikksnakk og noen sjarmerende tekniske småproblemer (eller utfordringer, som det kalles i våre dager), er vi i gang med denne episodens tema som kanskje kan sammenfattes i følgende spørsmål: lever vi i et terapeutisk samfunn? Gjest denne gangen er nemlig ingen ringere enn filosof og professor i psykologi, Ole Jacob Madsen. Han har skrevet mange gode bøker om psykologi og samfunn, og du finner lenker til disse helt nederst. Spørsmålene vi diskuterer i dag, er blant andre: Hva får en ung mann til å studere både filosofi og psykologi, og overlapper disse feltene hverandre i noen grad? Finnes det noe filosofi og religioner kan tilføre oss, som psykologien ikke kan? Kan det bli for mye frihet og for mange valgmuligheter i enkeltmenneskers liv? Kan vi stå i fare for å sykdomserklære vonde, men helt vanlige, menneskelige tanker, følelser og erfaringer? Hvis svaret er ja; hva kan det føre til? Hva er "re-entry syndrome", bør vi alle passe oss for det - og er det dette som gjør at Geir plutselig forsvinner? P.S. E-postadressen vår er fremdeles gilittmerf@gmail dått kåmm, ikke dått no, som Tommy hevder avslutningsvis. Lenker for geeksa: https://snl.no/Sisyfos https://www.adlibris.com/no/bok/den-terapeutiske-kultur-9788215028613 https://www.ark.no/boker/Ole-Jacob-Madsen-Det-er-innover-vi-ma-ga-9788215021829 https://www.universitetsforlaget.no/generasjon-prestasjon-3 https://spartacus.no/boker/livsmestring-pa-timeplanen

Etter innledende snikksnakk og noen sjarmerende tekniske småproblemer (eller utfordringer, som det kalles i våre dager), er vi i gang med denne episodens tema som kanskje kan sammenfattes i følgende spørsmål: lever vi i et terapeutisk samfunn? Gjest denne gangen er nemlig ingen ringere enn filosof og professor i psykologi, Ole Jacob Madsen. Han har skrevet mange gode bøker om psykologi og samfunn, og du finner lenker til disse helt nederst. Spørsmålene vi diskuterer i dag, er blant andre: Hva får en ung mann til å studere både filosofi og psykologi, og overlapper disse feltene hverandre i noen grad? Finnes det noe filosofi og religioner kan tilføre oss, som psykologien ikke kan? Kan det bli for mye frihet og for mange valgmuligheter i enkeltmenneskers liv? Kan vi stå i fare for å sykdomserklære vonde, men helt vanlige, menneskelige tanker, følelser og erfaringer? Hvis svaret er ja; hva kan det føre til? Hva er "re-entry syndrome", bør vi alle passe oss for det - og er det dette som gjør at Geir plutselig forsvinner? P.S. E-postadressen vår er fremdeles gilittmerf@gmail dått kåmm, ikke dått no, som Tommy hevder avslutningsvis. Lenker for geeksa: https://snl.no/Sisyfos https://www.adlibris.com/no/bok/den-terapeutiske-kultur-9788215028613 https://www.ark.no/boker/Ole-Jacob-Madsen-Det-er-innover-vi-ma-ga-9788215021829 https://www.universitetsforlaget.no/generasjon-prestasjon-3 https://spartacus.no/boker/livsmestring-pa-timeplanen Liker du GLMF -En podcast om livsmestring? Gi oss gjerne en rating og en kommentar på Apple Podcaster, eller trykk på følge-/abonnér-knappen i din foretrukne podcastapp. Det tar bare noen sekunder, men det vil hjelpe oss veldig med å bli mer synlige i podcastjungelen der ute.

Hva betyr det å eie sitt liv? Noen svar på dette kan vi finne i myten om Sisyfos, mener Peder Kjøs. Selvmordskandidater føler seg ofte verdiløse. Blir vår følelse av egenverdi kun til i møte med andre? Går det an å føle egenverdi og livslykke uten å være til nytte? Sisyfos-myten slik Albert Camus beskriver den, kaster lys over det å eie sitt eget liv. Psykolog Peder Kjøs og Anders Kjus Skisland fra hjelpetelefonen Kors på halsen møter P2's Karen Frivik.

I Jemen är åttio procent av befolkningen nu i behov av hjälp för att klara vardagen. Och för ungdomar, speciellt för unga kvinnor, är livet ofta mycket svårt. Vår korrespondent har bland annat träffat 23-åriga studenten Wafa, som inte vill säga sitt efternamn av rädsla för sin familj. Det är som ett helvete att leva i Aden. Jag önskar att jag kunde resa utomlands, det är kriget och allt säger hon. När vi träffas i den södra kuststaden Aden steker solen behagligt. Hon har tagit av sin slöja som hon annars förväntas ha på sig hela tiden. Men vi möts på ett område fritt från insyn från föräldrar, bröder och grannar. Flera andra unga kvinnor som jag träffar har också tagit av sig sina slöjor som i en tyst protest och låter bara håret vara dolt. När jag sedan ska ta bilder åker slöjan på. Förutom kriget och den extrema fattigdomen är det synen på kvinnor som Wafa inte står ut med. För mina vänner och alla kvinnor som lever i Jemen är det ett helvete. Du känner dig som en fågel eller ett djur som inte har några rättigheter. Som en fågel i en bur. Jag har många drömmar men min största dröm är att flytta utomlands och leva mitt liv som jag vill. Inte leva mitt liv som mina föräldrar vill eller som min bror eller mina grannar vill. Du vet deras tankar om kvinnor, det är inte särskilt upplyftande säger hon. Kvinnorna i mitt land ska gifta sig, ha hus, städa, laga mat. Nej, jag vill inte ha det så, jag vill ha frihet. Hon pratar med en intensiv blick. Det syns att hon menar varje ord hon säger. Hon kommer från vad som skulle kunna kallas för medelklassen. De har till skillnad från många miljoner i Jemen inga problem med att äta sig mätta, de har en bostad, kan studera. Men efter 23 år är hon vansinnigt trött på hur kvinnor behandlas. Plötsligt börjar hon imitera sin familj. Du ska gifta dig och ha barn. Du vill resa, varför tänker du så. Du tittar för mycket på tv, varför gör du det du får en felaktig syn på livet och världen. Jasså, du vill studera. OK, studera men se till att gifta dig sedan. Hon blir mer och mer upprörd ju längre hon pratar. Och säger hon, om man ska gifta sig får man ju inte ens göra det av kärlek, inte gifta sig med någon man älskar. Om man blir kär i någon så dödar de en. Om jag skulle berätta för min mamma att jag är kär skulle hon tvinga hem mig till köket för att göra vardagssysslor och inte släppa mig utanför huset. Det är farligt med kärlek. Wafa studerar, men har inte själv valt ämnet. Varje dag tränar hon på sin engelska för att kunna flytta utomlands en dag. Helst till USA eller London, USA är ett häftigt land men den brittiska engelskan är så mycket vackrare, säger hon och imiterar dialekten. Jag hoppas att kunna förändra vår kultur. Det är stor skillnad på hur olika familjer ser på det här. Vi försöker förändra och kunna studera och resa utan att ha med vår bror eller mor. Vi försöker. Jag försöker att förändra min mamma. Jag säger att livet är annorlunda nu, det är modernt men hon säger att vi måste tänka på familjen och på grannarna och att jag inte får resa utomlands utan att ha med mig någon i familjen. Hon ler ofta när hon pratar. Tittar mig djupt i ögonen som om hon vill övertyga sig om att jag verkligen förstår. Men trots leendet ligger det något sorgligt över henne. En sorg i hennes ögon. Många tjejer här har drömmar, många drömmar. Men i vår kultur ska man gifta sig, inte älska vem man vill men gifta sig för att sen dyrka sin man. Hon vet inte om hennes drömmar någon gång kommer att kunna gå i uppfyllelse men hon säger att många av hennes vänner tänker på samma sätt och har samma drömmar. Aggressiva flugor svärmar runt oss där vi träffas. Fåglar hörs från den klarblåa himlen. Det är Jemen, landet i katastrof. Aden känns tryggt men ändå hopplöst, som att livet aldrig kommer att kunna blomma ut. 21-årige Israa ser också många bekymmer och problem. Vi har det väldigt svår. Vi Adenbor har många problem och stora bekymmer och många här vill helst flytta utomlands. Bara de mörka ögonen syns bakom springan i slöjan. När jag ska ta en bild beklagar hon sig för att hon inte sminkade sig i morse, jag kunde ju inte veta att jag skulle träffa dig, säger hon. Och när jag frågar om hennes drömmar låter hon lika hopplöst uppgiven som Wafa. Jag hade drömmar. Att resa och att ha ett jobb men verkligen är emot mig och det känns som att alla dörrar stängs framför mig. Trots att hon känns rätt uppgiven tänds ändå en kämpaglöd, som ett lite hopp, när hon pratar om sina drömmar. Det är en tragedi. Men jag ska försöka för att nå någon av mina drömmar. Jag ska försöka och kämpa tills den dagen någon av mina drömmar besannas. Aram Mahmood utnämndes förra året till årets unga kvinna i Sydjemen. Hon arbetar som reseacher för en internationell människorättsorganisation, men är också engagerad i flera lokala organisationer, och hon är övertygad i sin kamp om att män och kvinnor ska ha lika villkor. Så är det ju inte nu säger hon, istället håller hon med Wafa när hon säger att kvinnor förväntas städa, laga mat och föda barn. Ja, det är ovanligt. När en tjej eller kvinna inte lagar mat eller städar är det väldigt ovanligt. Och även om Aram familjeförhållanden inte är lika stränga som Wafas, håller hon med om att det är svårt som ung kvinna att känna frihet. Det stora problemet är att jag kan känna frihet i andra länder, inte här. För när jag kommer tillbaka hit kan jag inte känna friheten längre. Hon säger att det är stor skillnad mellan unga kvinnor och män. Förutom hemmet och förväntningarna kan kvinnor till exempel inte röra sig ute för sent på kvällarna. Många talar om kulturen, men Aram menar att det egentligen inte handlar om det. Aden har nämligen varit helt annorlunda, nästan som i Europa. På 1980- och 90-talen var det bättre. Det var mycket frihet här i söder. Kvinnor behövde varken täcka håret eller ha abaya, man kunde om man ville men förväntningarna fanns inte. Hon tror att förändringen kom med den stora inflyttningen av internflyktingar från landsortsamhällen och byar. När internflyktingarna kom till Aden tog de med sin kultur och bakgrund. De anpassade sig inte till kulturen här i Aden utan vi adeneser anpassade istället oss till dem. Och även om det är en lång och extrem brant uppförsbacke för kvinnors lika rättigheter i Jemen, en uppförsbacke som får Sisyfos att känna sig pigg i jämförelse, vägrar de här unga kvinnorna att ge upp. Johan-Mathias Sommarström, Aden johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Om tandblekningarnas Sisyfos och firmorna som tar sig an det jobbigaste som finns: att flytta. Extramaterial för patrons: vi medietränar oss själva, Amandas nya favoritspel och dess fysiska påföljder och om om örats överraskande anatomi.Stötta podden och få exklusivt material på patreon.com/underallkritik Köp vår nya merch: podstore.se Instagram: @personligoutveckling See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Man gjenfinner alltid sin byrde. Men hvordan finne GLEDE i det meningsløse evighetsarbeid? Gjest: Stian Torjussen, førsteamanuensis ved Universitetet i Sør-Øst Norge

Det er onsdag og tid til ugens podcast. Casper er på vej undercover i Taliban og Christian har hate-gamet sit Sisyfos-projekt, mens Jimi har fundet en hidtil ukendt kærlighed til hurtige biler. Vi har spillet Baldurs Gate 3, Forza Motorsport 7, Forza Horizon 4 og Genshin Impact.

Det er onsdag og tid til ugens podcast. Casper er på vej undercover i Taliban og Christian har hate-gamet sit Sisyfos-projekt, mens Jimi har fundet en hidtil ukendt kærlighed til hurtige biler. Vi har spillet Baldurs Gate 3, Forza Motorsport 7, Forza Horizon 4 og Genshin Impact.

Jak to měl ve skutečnosti s prací Franz Kafka? A kterou práci by Němci nechtěli dělat? Jak moc dokáže dobrý kolektiv ovlivnit proces sbírání vajglů na náměstí? A věděli jste, že práce plavčíka je plná výkalů? Albert Camus a Sisyfos by mohli vyprávět!

Rozhovor s MUDr. Jaromírem Šrámkem, předsedou českého klubu skeptiků Sisyfos.

Nedávno uplynula čtyři staletí od okamžiku, který dal - jistou optikou - vzniknout zrodu moderní vědy! Nejen o něm, ale také jiných podobných milnících, a také o tom, co nám věda dala, se v dalším díle Vědátorů na pivu rozpovídal Jiří Podolský z Matfyzu! Celou přednášku z cyklu Pátečníci spolku Sisyfos najdete tuna ► https://www.youtube.com/watch?v=KbECGx5mcrM

Rozhovor s MUDr. Jaromírem Šrámkem, předsedou českého klubu skeptiků Sisyfos o vztahu vědy a mýtů v dnešní době.

Počátky raketové techniky byly dosti divoké a nebezpečné. Přesto z nich nakonec vyrostly kosmické programy, které nás dovedly až na Měsíc. Určitě stojí za to si připomenout dobu, kdy se budoucí konstruktéři svému okolí jevili jen jako hrstka bláznů se sebevražednými sklony. Přednášející Petr Tomek je novinář, spisovatel a popularizátor vědy se zálibou v komentování společenského dění, propagaci a popularizaci kosmonautiky, futurologie, nezávislého filmu, hédonismu a steampunku. Jako novinář působil v redakci časopisu VTM Science později v roli šéfredaktora v redakci elektronického literárního časopisu Lemurie. Zatím mu vyšly tiskem tři knihy – Ztracený Měsíc, o tom, proč nebyli lidé čtyřicet let na Měsíci, Ateista - soubor textů vztahujících se, nepřekvapivě, k ateismu, a populárně-vědecká miniatura Láska, sex a vesmír. Videozáznam: https://youtu.be/qCbZC1LfNr8 Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Videozáznam přednášky: https://youtu.be/09DyXkWB2Xs Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Záznam pátečnické přednášky ze 7. 2. 2020 na téma: Kepler u Tychona - osudové setkání v dějinách vědy. Před 420 lety ve čtvrtek 3. února 1600 se na zámku v Benátkách nad Jizerou poprvé setkal tváří v tvář nejlepší astronomický pozorovatel tehdejší epochy Tycho Brahe s jejím nejlepším matematickým teoretikem Johannem Keplerem. Bylo to osudové setkání, které významně přispělo ke zrodu moderní matematicky formulované přírodovědy. Popíšeme okolnosti tohoto setkání, přiblížíme oba hlavní protagonisty, jejich díla a osudy, odvíjející se na pozadí přelomové doby i společenského a kulturního kontextu rudolfínské Prahy. Přednáší: Prof. RNDr. Jiří Podolský, CSc., DSc. (*1963) vystudoval Matematicko-fyzikální fakultu Univerzity Karlovy v Praze, kde nyní působí jako profesor na Ústavu teoretické fyziky. Zabývá se obecnou relativitou a kvadratickou gravitací, zejména přesnými řešeními Einsteinových rovnic, teorií gravitačního záření v kosmologii a modely černých děr. Dlouhodobě se věnuje popularizaci svého oboru, včetně překladů knih. Program Biologických čtvrtků ve Viničné: https://www.bioctvrtky.cz/index.php/2020/02/21/program-na-ls-2019-2020/ Program Fyziky jako dobrodružství poznání: http://utf.mff.cuni.cz/seminare/filos.pl Videozáznam přednášky: https://youtu.be/KbECGx5mcrM Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Krátká přednáška o velké změně ve vnímání naší doby. Před jakými výzvami stojíme a jak víme o tom, že se svět mění? Proč už nelze citovat dystopické vize jakými byla Orwellova kniha 1984 nebo Huxleyho Konec civilizace? V čem se svět změnil a jakou roli v něm hraje jednotlivec? Přednášející Sebastian Chum se několik živí jako publicista a překladatel, dlouholetý přednášející a komentátor. Studoval antropologii, fandí polytopickému myšlení a humanismu. Videozáznam přednášky: https://youtu.be/p3FGzMKDNkM Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Podíváme-li se na historii střetů vědy a víry hlouběji, zjistíme, že u jejich zrodu nestály spory o náboženská dogmata. Proč vadili právě Galileo, Bruno a Darwin, zatímco Newton a Galvani nikoliv? Jaký typ střetů lze čekat v budoucnosti? Přesune se kolbiště na půdu humanitních oborů? A nakonec možná nejobtížnější otázka: za jakých podmínek se může i z vědeckého skepticismu stát svého druhu víra? Milan Petrák je absolventem ČVUT, datovým analytikem, jakož i autorem knihy Skrytá autorita: Iracionalita a dav v člověku (Dybbuk, 2011), románu Výrobce osudů (Triton, 2007) a zhruba padesátky publikovaných povídek. Videozáznam přednášky: https://youtu.be/FLB9_Owy47I Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Daniel Kahneman, psycholog, držitel Nobelovy ceny za ekonomii, v knize seznamuje se dvěma systémy, které řídí to, jak přemýšlíme a jak se rozhodujeme. Systém 1 je rychlý, intuitivní a emocionální. Systém 2 je pomalý, váhavý a logický. Kniha nabízí pohled, jak přemýšlíme, a přitom odhaluje, v kterých situacích můžeme a kdy naopak nesmíme věřit své intuici (Systém 1) a také kdy a jak čerpat z přínosu pomalého myšlení (Systém 2). Obsahuje i poznatky o tom, jak vznikají naše rozhodnutí v pracovním i osobním živote – a hlavně, jak se vyvarovat chyb. Petr Wawrosz *1968 je odborný asistent na Vysoké škole finanční a správní, zabývá se teoretickou ekonomií, vztahem ekonomie a práva, institucionální ekonomií. Videozáznam přednášky: https://youtu.be/dB8OPZhfcl0 Kanál LLionTV: https://www.youtube.com/channel/UCxfsOe_Vg1-WzUk3Xe5mkIw Patron Pátečníků: https://www.startovac.cz/patron/vasi-patecnici/ Sisyfos: https://www.sisyfos.cz/, Pátečníci: http://www.patecnici.net/

Blir vår følelse av egenverdi kun til i møte med andre? Og går det an å føle egenverdi og livslykke uten å være til nytte? I denne del 2 i serien Spør om selvmord! hører vi om Sisyfos-myten og hvordan den kan kaste lys over det å eie sitt eget liv slik blant annet Albert Camus beskriver. Psykolog Peder Kjøs og Anders Kjus Skisland fra hjelpetelefonen Kors på halsen møter Verdibørsens Karen Frivik.

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen. Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

Skeptické hnutí se snaží odhalovat praktiky a názory, které shledává jako nevědecké a – ať už přímo, nebo nepřímo – nebezpečné. Často jsou v jeho hledáčku i fenomény, které se dotýkají náboženství a spirituality. Proto jsme si pozvali do Hergot!u prezidentku Evropské rady skeptických organizací Claire Klingenberg z Českého klubu skeptiků Sisyfos.

Platser där historiens grymheter utspelat sig växer som turistmål. Men kan man vara en turist i ett koncentrationsläger? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic promenerar bakom taggtråden och funderar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Sachsenhausen finns det en lång gångbana. Det är ingen vanlig gångbana som leder någonstans. Nej, den här ligger som en enorm båge utmed marken. I mitten av bågen finns galgarnas plats som en ständig påminnelse om den enda vägen ut. Gångbanans båda ändar slutar vid en mur. Många har tvingats gå där, fram och tillbaka. De sneglade nog på galgarna, av rädsla förstås men också i kamp mot driften att självmant gå dit och trä snaran kring halsen, för att få slut på repetitionen. Regn kom och gick, snö kom och gick, värme kom och gick, kyla kom och gick. Allting förändrades, men förblev samtidigt precis likadant. Nya människor dök plötsligt upp där några bekanta ansikten tidigare hade gått. Allt förändrades men förblev hela tiden detsamma. I dödsriket ser Odysseus hur Sisyfos vältrar ett stort stenblock uppför ett berg, för evigt. När han nästan är uppe rullar stenen ner igen. Han är dömd till det, bland annat därför att han en gång lyckades överlista döden. Koncentrationslägrets fångar var också dömda att gå fram och tillbaka, fast för att testa skor åt den tyska skoindustrin. Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje.  Vad lockar så många till mörkrets port? Frågan gör sig påmind bland turistgrupperna som väntar vid grinden där Arbeit macht frei står skrivet i järn. Nyfikenhet? Säkert. Plikt? Jodå. Eller kanske tröst? Mobilernas konstgjorda slutarljud smattrar. Nästan alla tar en bild av de falskt förespeglande orden om arbete och frihet. Några poserar till och med glatt framför järndevisen, som om det vore vilken turistattraktion som helst. Det ser absurt ut. Samtidigt, det är så vi har lärt oss att göra när vi är turister. Det blir bara så, en vana liksom. Men bakom leendena och kameraklicken kan även något annat anas. Leendena är mer som osäkra fnitter inför ett väntande mörker än vanliga turistleenden. Det är ett sätt att försöka få allting att förbli som det alltid har varit, trots att inget kan förbli som det har varit. Och när grinden väl passeras så upphör fnittret. De högljudda engelska, spanska och tyska rösterna dämpas respektfullt då de rör sig under vakttorn A, där kulsprutorna alltid vakade, och sedan går in i det som från 1936 till 1945 var ett av de största nazistiska koncentrationslägren på tysk mark. I Myten om Sisyfos hävdar Albert Camus att vi måste tänka oss Sisyfos som en lycklig gestalt. Han avslutar den filosofiska essän med just de orden. Inte lycklig därför att han tycker om det meningslösa arbetet, om det fanns ett alternativ skulle han säkert slippa, utan därför att han har genomskådat meningslösheten men fortsätter ändå. Fast han gör det, och det är viktigt, inte av vana utan i protest, som en revolt. Därför måste vi tänka oss Sisyfos som lycklig. Men nu handlar ju essän inte så mycket om honom som om oss. Han symboliserar bara det liv vi alla, enligt Albert Camus, är dömda till; ett liv där vi utan mening i en stor bemärkelse föds, lever och sedan till slut dör. Essän handlar om varför vi inte självmant bara går till galgarnas plats istället. När gudstron, ideologierna, konsumismen och alla andra projekt som vi hittar på för att skapa mening har slutat att fungera. Varför? Svaret är lika enkelt som det är vackert: Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje. Att göra slut på allt vore att kapitulera. Att fortsätta, i trots, är det enda handlingsutrymme vi har. Vårt enda initiativ. Vår enda möjliga seger. För fångarna i Sachsenhausen var koncentrationslägret hela deras tillvaro. Murarna och taggtråden var början och slutet. De visste inte att den nazistiska regimen en dag skulle besegras och att de själva skulle befrias. Många hoppades säkert på det, ofta, men minst lika ofta måste en total hopplöshet ha infunnit sig där de gick fram och tillbaka, eller i de stunder då de skräckfyllt insåg att mördarregimens blodiga händer helt godtyckligt och precis när som helst kunde rycka bort dem från livet. Det var hela deras verklighet, dag in och dag ut. Och när jag på turistens löjliga vis provgår den långa gångbanan föreställer jag mig, för att de skulle stå ut, att någon av Sisyfos sort måste ha lagt armen om deras axlar och knappt hörbart viskat ordet revolt till dem. Ett steg till, och sedan ett till och ytterligare ett. Det är den största av alla segerportar att passera på den här promenaden utan mål. När jag ser mig omkring undrar jag om de andra provgående turisterna tänker samma sak. Men ingen möter min blick. Tvärtom vänder de sig bort från mig, som i skam för att vi med turisters simpla nyfikenhet går fram och tillbaka på en plats där så mycket lidande har funnits. Bara för att få en känsla av hur det kändes. Dark tourism, mörk turism. Det är ett segment inom turistindustrin vars popularitet har ökat mycket de senaste årtiondena. Enkelt uttryckt är det turism där människor besöker platser som är förknippade med lidande och död, människans mörkaste sidor. Kanske kan resandet jämföras med hur vi lockas av skräckskildringar i litteraturens och filmens värld, fast nu i verkligheten. Mörkerturismen är inget nytt fenomen men det har sedan ett tjugotal år definierats med ett begrepp. Samtidigt har omfattningen ökat, parallellt med en snabbt växande marknadsföringsapparat. Utöver mer traditionella resmål som gamla krigsskådeplatser, krigskyrkogårdar och fångläger så går det nu även att turista i till exempel det radioaktiva Tjernobyl. Eller varför inte checka in på ett boende där livet under belägringen av Sarajevo har återskapats. Risken är uppenbar att den ökande populariteten och kommersialiseringen leder till en lidandevoyeurism. Det är ett av de många etiska problem som omgärdar mörkerturismen. Samtidigt har den positiva sidor. Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans.  Att på mörkrets många platser få en konkret bild av andra människors lidande kan leda till djupgående existentiella reflektioner om människans tillvaro och hennes utsatthet. Det kan resultera i en empatisk förståelse för att vi alla, potentiellt sett, befinner oss i en utsatt situation. I bästa fall skänker det insikter som gör att vi kan och vill se bortom vi och dem, bortom vårt och ert lidande. Och i vår tid då den privilegierade västvärldens direktkontakt med döden har förskjutits från alltfler vardagssituationer, exempelvis flyttats från likvaka till kylrum, så kan mötet med mörkret, hur konstigt det än låter, även ge oss ett slags tröst. Eller i alla fall, om vi tror Albert Camus, skänka den viktiga medvetenheten om livets universella förgänglighet. Vad alla de andra turisterna på gångbanan i Sachsenhausen tänker är omöjligt att veta. Men att döma av tystnaden gör promenaden ett starkt intryck även på dem, som om lägerfångarna fortfarande går där fram och tillbaka och som om deras exempel sa: Se människan som går där bredvid dig. Ni går här tillsammans. Ett steg till, och sedan ett till och därefter ännu ett. De steg ni tar sida vid sida är den största av alla segerportar som ni kommer att passera på er väg utan mål. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Emil er stødt på opsigtsvækkende oplysninger om psykologens fortid. Oplysninger som er nye for Sara, men ikke for den myndighed, der fører tilsyn med autoriserede psykologer. Tilrettelæggelse, optagelse og manuskript: Emil Eusebius Olhoff-Jakobsen. Klip, montage og oplæsning af tekster: Signe Mansdotter. Redaktør: Jesper Hyhne. Redaktion: Maria Neergaard Lorentsen.

Emil er stødt på opsigtsvækkende oplysninger om psykologens fortid. Oplysninger som er nye for Sara, men ikke for den myndighed, der fører tilsyn med autoriserede psykologer. Tilrettelæggelse, optagelse og manuskript: Emil Eusebius Olhoff-Jakobsen. Klip, montage og oplæsning af tekster: Signe Mansdotter. Redaktør: Jesper Hyhne. Redaktion: Maria Neergaard Lorentsen.

Úvodní, nultá epioda. EDIT: Musím se opravit, Sisyfos nebyl založen roku 1989, ale o 4 roky později. Za omyl se omlouvám. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/meaning-of-skeptical-life/message

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen.  Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist   Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

Sisyfos är vi allihopa... --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Vetenskapen har gett oss en enorm kunskap som vi använt till att skapa både mediciner och massförstörelsevapen. Men vad är vetenskapens egentliga mening? Forskaren Farshid Jalalvand undersöker frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På min telefon har min sexåring installerat ett spel vars meningslöshet endast kan jämföras med straffet gudarna ålade Sisyfos. Spelet går ut på att skjuta studsande bollar mot rutor och krossa dem innan de når den tvådimensionella spelplanens botten. För varje omgång man lyckas hålla sig kvar i spelet får man 1 poäng. När man förlorat börjar man om på noll. Det är allt. Man lär sig inget av det. Man får inga nya färdigheter. Det ger inte möjlighet till socialt umgänge. Det kommer ingen till gagn. En dag, uttråkad på tåget, gjorde jag misstaget att öppna den här eländiga appen och börja spela. Ett litet tidsfördriv, tänkte jag, något som jagar bort tankarna i några minuter. Efter ett misslyckat första försök satte det igång. Nä nu jävlar, sa den inre rösten, nog ska spelet klaras bättre än så här. Och så fortsatte det. När tåget anlände till stationen jag skulle av på kom jag på mig själv med att överväga ifall jag inte skulle åka med till nästa station för att hinna avsluta omgången. Premisserna måste besegras. Problemet måste lösas. Men som en rationell varelse inser man rätt så snart det absurda i sitt beteende. Varför blir jag så besatt? Hur kommer det sig att den mänskliga hjärnan ingjuter emotionell mening i en aktivitet som inte leder någonvart överhuvudtaget? Kanske är detta beteende kopplat till människans unika inlärningsförmåga när vi misslyckas med en enkel uppgift uppstår en frustration som frammanar en repetitiv beteende tills man lär sig tekniken för att klara det. Något som kunde varit nog så viktigt för en verktygskapande jägaresamlare som levde på savannen för 200 000 år sedan, eller för ett barn som försöker lära sig gå idag. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. I dagens värld har de allra, allra flesta människor frångått livsstilen som evolutionen rustade oss för under miljontals år och inget ont i det. Men det betyder inte att de evolutionära program som finns installerade i vårt DNA försvunnit. Hur kulturellt och teknologiskt sofistikerade vi än blir bär vi på anlag för biologiskt betingade beteenden som kommer till uttryck i vardagen. Att vi forskar, bygger rymdraketer och skriver romaner innebär inte att vi lämnat naturen bakom oss det innebär bara att vi är apor som kan forska, bygga rymdraketer och skriva romaner. I vetenskapsfilosofens Tim Lewens bok Vetenskapens mening avhandlar han ett ämne vi människoapor försökt förstå och definiera i århundranden nämligen vetenskapen. Hur kan man skilja vetenskap från kvacksalveri? Går det att ställa upp premisser på förhand som tillåter oss att utan vidare fundering dela upp teorier i dessa kategorier? Hur avgör man om resultaten i en ny spektakulär forskningsrapport är sanna? En av personerna vars verk dryftas i Lewens bok är Karl Popper, en av 1900-talets stora vetenskapsfilosofiska tänkare. Popper försökte tackla den intellektuellt inte helt enkla uppgiften att dra en definitiv skiljelinje mellan vetenskap och pseudovetenskap. Han landade i slutsatsen att en teoris vetenskaplighet avgörs av om det är möjligt att motbevisa det. De bästa teorierna, som exempelvis Einsteins allmänna relativitets teori, underkastar sig en aggressiv experimentell motbevisningskampanj utan att falla. Lewens återger en anekdot om Sigmund Freud som exempel på pseudovetenskap enligt Poppers definition. Freud framlade en teori om att alla drömmar i grunden är omedvetna önskningar. När en av hans patienter berättade att det inte kunde stämma eftersom hon hade drömt att hennes svärmor skulle följa med på semestern, något som hon verkligen inte ville, kom den företagsamme Freud på en förklaring. Enligt honom hade patienten drömt drömmen bara för att hon omedvetet ville motbevisa Freud. Därmed motbevisade drömmen inte hans teori; tvärtom var det bevis för att Freud hade rätt. En sådan icke-förpliktigande teori kan aldrig motbevisas, enligt Popper, och är därmed ovetenskaplig. Och det är svårt att argumentera emot. Men som alla forskare inom naturvetenskap kan vittna om räcker det inte med att applicera den vetenskapliga metoden på en teori för att automatiskt generera bra vetenskap. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. Varje år publiceras en stor mängd undermålig forskning som inte kan reproduceras av oberoende parter. Varje år finns de som Macchiarini och Penkowa som blir utredda för oredlighet i forskning av sina lärosäten. Osanningar uppdagas vanligtvis först efter några år, en period under vilken resurser, energi och i värsta fall liv gått till spillo. Det är anledningen till att fysikern och vetenskapsfilosofen Pierre Duhem slog fast att goda vetenskapsmän behöver ett välutvecklat omdöme för att bedöma ifall nya spektakulära forskningsresultat kan vara sanna eller snarare tillskrivas dålig utrustning, felaktiga beräkningar eller fusk. Från det perspektivet kan man argumentera att det inte finns en färdig formel för att skilja vetenskap från pseudovetenskap genom att läsa enstaka artiklar. Bevisen måste anhopas över åren för att vi ska kunna dra slutsatser om en teoris giltighet. Människan har ägnat sig åt forskning så länge som hon funnits. Vi har kartlagt stjärnor, skapat medicinala medel, korsbefruktat domesticerade växter. Och för cirka 500 år sen fick vi till slut verktyget för att forska mer effektivt i och med tillkomsten av den vetenskapliga metoden. Men på senare år har den märkliga fråga Lewens försöker besvara smugit sig in i diskursen: vad är vetenskapens mening? Är det att förklara naturen? Är det att förbättra människans tillstånd? Är det att generera tillväxt under ett valår? Är det att hjälpa oss bort från planeten vi kommer att förstöra? Enligt min uppfattning är alla svar på frågan om vetenskapens högre syfte efterhandskonstruktioner. Vetenskapen är en evolutionär bieffekt, som den manliga bröstvårtan. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Ett problem behöver inte ha en mening för att människan ska vilja lösa det. Det finns något inbott i oss som söker svar så fort en fråga uppstår. Om man frågar forskarna själva varför de forskar skulle man nog bli förvånad över svaren. De flesta forskare jag känner går inte till jobbet med målet att göra något med en större mening. Tvärtom: många av de yngre forskare jag känner brukar ifrågasätta vilken nytta deras forskning gör i ett större perspektiv. För många blir deras projekt en sorts besatthet vid problemlösningen i sig som med mobilspelet jag fastnade i. Vissa andra är karriärister som ser på forskning som en tävling. Vissa tycker det mest meningsfulla med jobbet är att lära sig nya saker och lära vidare kunskaper till andra. Problemlösning, social konkurrens, lärande. Saker evolutionen rustat oss för sedan hundratusentals år tillbaka. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Vetenskapen kom till, och fortsätter existera, som en bieffekt av evolutionära mjukvaror och evolutionär nyfikenhet. Hittills har den visat kunna vara till både mer nytta och skada än den manliga bröstvårtan. Och vad gäller dess mening ja, man kan gott dra sig till minnes genetikern Jacques Monods ord: kungadömet ovan eller mörkret under, det är upp till människan att välja. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi   Litteratur Tim Lewens: Vetenskapens mening. Översättning: Henrik Gundenäs. Daidalos, 2017.

Sisyfos har brug for hjælp til sin eksamenslæsning og Brian vil gerne have 12-taller, men er i tvivl om hvorvidt hans nuværende uddannelse er for svær og om han derfor bør skifte.Skriv til os: andenpodcast@gmail.com.

Sisyfos har brug for hjælp til sin eksamenslæsning og Brian vil gerne have 12-taller, men er i tvivl om hvorvidt hans nuværende uddannelse er for svær og om han derfor bør skifte.Skriv til os: andenpodcast@gmail.com.

I programmet diskuterar panelen bl.a. Tjajkovskij-symfonier med Petrenko, italienska operaarior med Anna Netrebko och Bacewiczs stråkkvartetter. Christina Tobeck visar oss vägen till Blomdahls musik. I panelen Boel Adler, Camilla Lundberg och Edward Klingspor som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: PETER TJAJKOVSKIJ Symfonier nr 1, 2 och 5 Kungliga filharmonikerna, Liverpool Vasilij Petrenko, dirigent Onyx ONYX 4150 (2 CD)VERISMO Arior av Ciléa, Giordano, Puccini m.fl. Anna Netrebko, sopran Santa Cecilia-akademins orkester Antonio Pappano, dirigent DG 479 5015BENT SÖRENSEN Snowbells Danska nationella vokal-ensemblen Paul Hillier, dirigent Dacapo 6.220629GRAZYNA BACEWICZ De sju stråkkvartetterna Schlesiska stråkkvartetten (Silesian Quartet) Chandos 10904 (2 CD) Karl Birger Blomdahl 100 år - Christina Tobeck vägleder oss in i Blomdahls musikvärld I inslaget, som är en repris från 2013, hörs bland annat inslag ur hans tredje symfoni Facetter, Sisyfos och operan Aniara.Blomdahl föddes 19 oktober 1916 i Växjö. Förutom sitt arbete som kompositör och professor i komposition var han också chef för Sveriges Radios musikavdelning mellan 1965 och fram till sin död 1968.Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Tjajkovskijs första symfoni med Bostons symfoniorkester ledd av Michael Tilson Thomas på skivmärket DG. Tjajkovskijs femte symfoni med Londons symfoniorkester ledd av Igor Markevitch på Philips; Leningrad-filharmonins symfoniorkester under ledning av Jevgenij Mravinskij på DG samt med Wiens filharmoniker under Valerij Gergijev på Philips. Lyssna gärna på Bent Sörensens violinkonsert Sterbende Gärten och Sounds like you, för mezzosopran kör och orkester. Bacewiczs stråkkvartetter är jämförbara med Sjostakovitjs och Bartóks. Svepet Johan sveper över ett album som innehåller Stravinskys Petrusjka, Symfoni för blåsare samt Orpheus framförda av Londons filharmoniker ledd av Vladimir Jurowski och inspelad på egna LPO Live. 

TALK er en ny podcastserie med samtaler om og fra det danske velfærdsland og om livets helt store emner. Denne gang har Nalle Kirkvåg besøg af podcastværten Rix Untidt fra Radio MS & Rixpod.dk. Det er blevet til en meget bred samtale om, hvordan alle mennesker til tider udfordres af det levede liv. Og dét spænder vidt; fra et græsk knallertuheld og uforløst sex til Rix og Nalles respektive handikap. Rix har har, mens Nalle har et kronisk smertehandikap. Ret hurtigt fører alt det til en tankevækkende snak om, hvorfor de begge så alligevel ikke lige tager livet af sig selv hver morgen, når de vågner? Men bare rolig; det er faktisk en ret så opløftende TALK! Samtalen udvikler sig nemlig hurtigt til en bred filosofisk snak om livet og døden og ikke mindst alt det imellem. For det ér jo et fælles vilkår; det eneste vi ved med 100 % sikkerhed, er, at vi alle skal dø. Noget, der til tider sgu’ er lidt vel svært at komme overens med! Så, hvordan gør man så det? Ja, også det forsøger Rix og Nalle lige at finde en god og fælles løsning på; alt sammen på blot 27 minutter! Måske myten om Sisyfos hjælpe til; tænker Nalle? Mens Rix argumenterer for, at det nok især er evnen til at være munk fremfor en ridder, der hjælper en til det gode liv… Lyt med og hør, om det ikke også gælder for dig? Musik i TALK #1 er med: Anna Lidell: "Velfærd 2", Kevin MacLeod: "As I Figure" (incompetech.com ) samt fra bensound.com; alle royality free music. Links: Du kan læse om Sisyfos myten her: https://da.wikipedia.org/wiki/Sisyfos. Og hvis du vil lytte til Radio MS, kan du finde dem her: http://www.radioms.dk. Tjek også super talentfulde Anna Lidell her: http://www.machinedrops.com/#!about/c2414 Og hvis du er blevet meget nysgerrig på Anna, kan du her høre en totalt nørdet podcast med bl.a. hende og Johan Olsen fra Magtens Korridorer her: http://den2radio.dk/udsendelser/musikzoom-oktober

Velfærdsland TALK er en podcastserie med samtaler om og fra det danske velfærdsland. Men også om livets helt store emner. I TALK har Nalle Kirkvåg hver gang en ny gæst på besøg til en snak om alt det og meget mere.I #1 Sisyfos, munkeller ridder? har Nalle besøg af podcastværten Rix Untidt fra Radio MS& Rixpod.dk. Det er blevet til en meget bred samtale om, hvordan alle menneskertil tider udfordres af det levede liv. Og dét spænder vidt; fra et græsk knallertuheld og uforløstsex til Rix og Nalles respektive handikap. Rix har haft sclerose i årtier, mensNalle har et kronisk smertehandikap pga. et trafikuheld i 1990. Ret hurtigt føreralt det til en tankevækkende snak om, hvorfor de begge så alligevel ikke lige tagerlivet af sig selv hver morgen, når de vågner?Men bare rolig; det er faktisk en ret så opløftende TALK!Samtalen udvikler sig nemlig hurtigt til en bred filosofisk snak om livet ogdøden og ikke mindst alt det imellem. For det ér jo et fælles vilkår; deteneste vi ved med 100 % sikkerhed, er, at vi alle skal dø. Noget, der til tidersgu’ er lidt vel svært at komme overens med! Så, hvordan gør man så det? Ja, ogsådet forsøger Rix og Nalle lige at finde en god og fælles løsning på; alt sammenpå blot 27 minutter! Udfordringen for alle mennesker er jo, at vi SKAL levedet liv, vi nu har. Og her kan myten om Sisyfos måske hjælpe til; tænker Nalle.Mens Rix dog argumenterer for, at det nok især er evnen til at være munk fremforen ridder, der hjælper en til det gode liv… Lyt med og hør, om det ikke ogsågælder for dig?

Kommer snart til en podcast afspiller nær dig...

Steen er alene hjemme i studiet, mens Rikke er strandet i Nordnorge og Emil er på barsel. Men det forhindrer ikke vores fortællerstemme i at brænde op for nogle af de mest legendariske passager fra Odysseen: Kirke der forvandler Odysseus mænd til svin. Hades hvor bl.a. Sisyfos befinder sig. De dødsensfarlige syngende sirener. Og et skæbnesvangert møde med selveste søuhyret Skylla og den frygtede Karybdis - malstrømmen. Og netop malstrømmen og dens lyse og mørke sider kender de kun alt for godt til ude på den lille ø langt oppe i Norge, hvor Rikke finder frem til 3000 år gamle og meget mystiske hulemalerier.

MER OVERVÅKNING OG MINDRE PRIVATLIV: Er det bare negativt? Eller kan det tenkes at et gjennomsiktig samfunn er et lykkelig samfunn? RO OG FRED PÅ BYGDA: Er det bare positivt? Hvorfor trekkes da ungdommen mot de bråkete byene? 7 november er det 100 år siden forfatterfilosofen ALBERT CAMUS ble født. Verdibørsen markerer dette med å se på essayet Myten om Sisyfos. Åpningen her er berømt: ”Det finnes bare ett virkelig alvorlig filosofisk problem: det er selvmordet”.

I denne udgave af Third Ear følger Tim Hinman med op og ned af bjergsiden, hvor Sisyfos arbejder. Undervejs præsenterer han, med fire forskellige fortællinger, spørgsmålet alle funderer over: Hvad er meningen med livet - hvad er meningen med det hele?

Att vara eller inte vara, det är frågan - som inte bara Hamlet funderat på. Existentialisten Albert Camus menade i Myten om Sisyfos att självmordet är den enda riktigt viktiga filosofiska frågan: Är livet meningsfullt att levas, i en meningslös och absurd tillvaro? Andra filosofer avfärdar självmordet som omoraliskt, ytterligare andra som irrationellt: Självmordet är en permanent lösning på dett tillfälligt problem. Filosofin gör anspråk på att behandla de stora, eviga frågorna. Men i vilken grad förlitar sig den verkligt deprimerade människan på förnuftsmässigt, logiskt resonerande när hon tänker på liv och död? I Filosofiska rummet: Självmordstankar diskuterar författaren Niklas Rådström, som skrivit boken En handfull regn om sin barndomsvän och hans självmord, med psykiatern Åsa Westrin och filosofen Jeanette Emt. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist. Lokatt Media för Sveriges Radio.