Podcasts about ingenstans

Fredrik LignellFristående predikningarhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/jesus-kristus-den-korsfaste-kristus-arbaa1 Kor 1:21-2:5Korinth blev, år 44 f Kr, befolkad av frigivna romerska slavar. Här fick de chansen att börja om, och kanske har det skapat en kultur där man hyllar dem som lyckats i livet. Här i Korinth kan vem som helst bli vad som helst. Detta sitter djupt i deras kultur. Men församlingen är inte en samling klättrare. Det som ingenting var — slavar, enkla människor — utvalde Gud. Varför? För att ingen ska berömma sig. Människan är utvald mitt i sin svaghet.Det är mycket som florerar i Korint. Styrka och oberoende hör till ingredienserna, liksom jakten på vishet. (v 21) Visheten från Gud uppenbarar sig för världen genom Hans skapelse. Den vittnar om hur genial, kreativ och mäktig Gud är: Pilgrimsfalken räknas som världens snabbaste djur. Det knockar sitt byte genom att störtdyka i uppåt 390 km/h. Det kan få syn på en duva på flera kilometers håll. Eller lappugglan, där höger och vänster öra sitter olika högt så de kan höra ljud i både sidled och höjdled. Deras stora parabolliknande ansikte hjälper dem att höra minsta ljud. När de hovrar över en snötäckt mark fångar de upp smådjurens minsta pip, och även deras hjärtslag. På det sätter fångar de sorkar som gömmer sig under snön. Visheten finns runtomkring oss. Hela tillvaron bär Guds fingeravtryck. Men det verkar inte räcka för att människor ska lära känna Gud, och då går Gud åt andra hållet. Istället för den outgrundliga visheten väljer Han total galenskap: Gud blir människa, delar våra villkor, gestaltar Guds rike och avrättas så småningom på ett kors. Dårskapen, Jesus på ett romerskt kors, fastspikad, förnedrad, utstött bland brottslingar och outcasts, blir den tydligaste gestaltningen av vem Gud är. Paradoxalt blir just detta det yttersta tecknet på Guds vishet. Paulus utmanar korintierna på duell: Vill ni ha verklig vishet? Varsågoda, här är den. Den heter Jesus från Nasaret och blir främst synlig på ett romerskt kors. Notera hur Paulus fyller ordet vishet med innehåll: Den har med rättfärdighet, helighet och frihet att göra. Det är inte en samling djupa tankar som utgör Guds vishet, utan en person som binder oss samman med Fadern i en allt djupare relation och i ett nytt sätt att leva. Med korintiernas mått mätt var inte Paulus förkunnelse särskilt vis. Han förkunnade ett enkelt budskap om den korsfäste Jesus, en dårskap för världen: Korset, det djupaste tecknet på svaghet och misslyckande, vänder Gud till ett tecken på Hans kraft och räddning. På korset ser vi människans djupaste synd och mörker. Korset blir en dom över människans förmåga att vara god och rädda sig själv. Men här ser vi också Guds godhet. Ingenstans blir Gud så tydlig, ingenstans syns Guds kärlek till människan som här. Guds stora hemlighetMan kan leta i all tänkbar religion, filosofi och i djupheter och teser, den ena märkvärdigare än den andra efter svaret på tillvarons, universums, världshistoriens stora gåta, alltings mening, skönhetens, kärlekens, dödens och livets hemlighet. Men ingen kommer på tanken att söka efter allt detta på en galgbacke utanför Jerusalem, bland mördare och revolutionärer. Detta är Guds hemlighet. Jesus Kristus är mitt ibland oss. Gud har gömt sin härlighet i dårskapen och svagheten. Gud väljer inte styrka, utan svaghet som vägen till räddning och upprättelse. Han väljer inte vishet utan dårskap för att avslöja sin stora hemlighet. Detta sitter också i kroppsminnet på församlingen: Paulus påminner dem om att de själva är marginaliserade och enkla, och han påminner dem om att hans egen förkunnelse på många sätt varit präglad av mänsklig brist och enkelhet. I mötet med den korsfäste Jesus, som Gud uppväckte från de död...

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

Vad vill man få ut av skrivandet – och av sitt förlag? Är det strategiskt smart att springa på ljudbokslyssningar eller finns det viktigare värden? Vi diskuterar också huruvida vi vill ge upp på refuserade manus eller göra en omskrivning, samt konstaterar att Malin befinner sig på en skrämmande plats. Lisa däremot har varit på London Screenwriters' Festival och tagit med sig inspiration hem om fantasiförlösande frågor och draft zero. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ingen människa är en ö. Ingenstans är det mer sant än på en ö. En ö tillåter en att lämna något, att resa över ett vatten, men trots att öar är enastående som platser för ensamhet – det storslagna havet, horisonten, vädrets makter – så kräver de att de som vill vara där lutar sig mot varandra.På en ö måste allt finnas. Allt ett samhälle behöver. Annars finns de inte, som något annat än natur och som turism.Det här är ett avsnitt om öar och de bofasta – om människors beroende av varandra på de här öarna och om deras kamp för att få vara de de valt att vara.Vi kommer besöka två nordliga öar. En i kvarken utanför Umeå Holmön och en i Bottenviken utanför Luleå Hindersön. Där kommer vi träffa Joar Sandström, Maja Hallén och Johnny Stålarm – som alla bor på eller vill bo på öar.Musik av Jorik Åtterbjörk, Dimman är somOch Mikael Svanevik, undertoner.se‍Tack:Maja HallénJoar SandströmJohnny Stålarm Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Damlagets sportchef Joel Söderholm gästar och berättar hur han fick jobbet från ingenstans, vilka resurser som behövs för att Björklöven ska ta nästa steg och hur damhockeyn i Umeå förändrats.  Studio Ladan är en podd från VK och Folkbladet där Emil Wikström och Ludvig Gulliksson träffar en känd Lövenprofil och diskuterar det som redan hänt och det som kommer.  Musiken i podden är gjord av Karl Fjellborg. Ansvarig utgivare är Jessica Wennberg.  

Första rad: Ladorna är fulla av det övergivna UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Ingenstans mitt segel” av Ingela StrandbergDIKTSAMLING: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK: Jon Hopkins: CandlesEXEKUTÖR: Jon Hopkins

Nordmark Pod får besök av  låtskrivaren, producenten och artisten Augustine!Det samtalas om och att;   Youth And Why It Ends, var det kommer ifrån, det jag tänkt på senaste aret, är ungdomen förbi? Märkliga år, varför har vi ångest? Hitta sin plats, starta igång demosarna, skapa med andra, börja i datorn, det börjar i beatet, det konstigaste och det mest plagsamma, marineras i tystnad, orkar inte lyssna, vara snällare mot sig själv, har jag gjort det här? Helt blankt, mina bröder lärde mig trummor och gitarr, Jörlanda, kakhålet, hur allt började, väldigt nervöst, benen skakar, det som väntar och det kommer vara väldigt väldigt kul…Mäktigt!

I detta avsnitt får du ta del av ett samtal mellan mig och Helena, en fantastisk människa som jag har fått äran att coacha och följa under 6 månader. Helena är väldigt klok och delar generöst med sig av sina insikter och vad som är skillnad för henne i dag mot innan hon fördjupade sig i denna förståelse. Hon berättar att hon gått i olika former av terapier och behandlingar, men inte känt att de har hjälpt henne speciellt mycket. Helena berättar också att hon har kämpat i livet, känt att hon försökt finnas där för alla andra, haft en ständig känsla av att inte räcka till och upplevt en konstant stress. I dag är det helt annorlunda, hon känner att hennes grund är: Lugn, vilket hon berättar är helt nytt för henne, då hon aldrig tidigare upplevt att hon har kunnat varva ned så som hon kan i dag. Här kan du ta del av samtalet på Youtube: https://youtu.be/3xW7q130zqI Varmt välkommen att mejla:angelica@heladu.se Medlemssidan, INSIDAN: https://heladu.se/insidan/ Är du intresserad av coaching, medlemssidan eller boka mig som föreläsare? Skicka ett mejl så kan vi boka ett förutsättningslöst möte och se ifall vi kan hitta ett upplägg och kanske jobba tillsammans. Har du kanske någon fråga eller något ämne/ämnen du skulle vilja att jag pratade om i denna podcast, så är du också varmt välkommen att höra av dig. Följ mig gärna på sociala medier:· Tik Tok: https://www.tiktok.com/@angelica_heladu· Facebook: https://www.facebook.com/heladu.se· Instagram: https://www.instagram.com/angelica_heladu/· Youtube: https://www.youtube.com/channel/UCa-IpPqPYlsfxs6Rx6D_GIQ Mer länkar:· Nyhetsbrev: https://heladu.se/nyhetsbrev-kontakt/· Bloggen: https://heladu.se/aktuellt/· Hemsidan: https://heladu.se/ Stärk Din Närvaro, en meditationsserie:https://heladu.se/stark-din-narvaro-en-guidning-till-varandet/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En radiobrevväxling mellan Annika Lantz och Dilan Apak om barnafödande, 1700-talet och om att leva som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul är Europas största stad och vid åtminstone två gånger i historien har den varit världens största stad. Idag bor här sexton miljoner invånare, åtminstone officiellt, men man räknar med att det kan vara så mycket som 20 miljoner människor som räknar staden som sitt hem. Det är städer som dessa som med en sliten formulering brukar beskrivas som “en smältdegel”. Men det förutsätter samtidigt att det som ska smältas är etniskt eller religiöst eller intellektuellt helt rena människor utan påverkan från andra människor och något sådant finns förstås inte. Ingenstans där jag varit är detta lika tydligt som i Istanbul. Allt hänger samman, alla kulturer lånar av alla andra kulturer och det som började som helgedomar kan bli kristna kyrkor och senare moskéer.Det är alltså värt att fördjupa sig i historien, och ingen är bättre att göra detta än Olof Heilo som är föreståndare på det svenska forskningsinstututet i Istanbul. Han har forskat på många olika ämnen, men är särskilt kunnig i bysantinsk historia. Med honom som guide ska vi vandra igenom det gamla Istanbul, och upptäcka dessa många lager, från bysantisk tid, via osmansk tid och fram till det moderna turkiet grundas. Vi kommer passera över det gyllene hornet, gå via bazaren, via torg, gravplatser och moskéer, bortom allt turistiskt för att förstå stadens alla lager. Varje ställe blir en utgångspunkt för en liten utvikning som ger dig sammanhang om allt från det romerska sättet att bygga vägar till muslimska bönetraditioner.För den som vill följa med till platserna och vandringen genom Istanbul är det bara att klicka här!Avsnittet görs i samarbete med Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul.Programledare: Per Grankvist. Producerare: Andrea von Essen. Klippning: Jens Back. Mixning: Stray Dog Studios. "Perspektiv "är en podd från Vad Vi Vet - tjänsten som hjälper dig bli allmänbildad med minimal ansträngning. #perspektivpodden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poeten Ingela Strandberg vinner Sveriges Radios Lyrikpris 2023 för diktsamlingen "Ingenstans mitt segel". P1 Kulturs Helene Alm möter henne hemma på gården i Grimeton, Halland, där hon bor och även växte upp. Barndomen håller Ingela Strandberg kvar på gården där hon bor och det är den som kallar på henne när hon reser bort. Det är en plats där hon känner sig trygg med naturen, träden och gårdsplanen.– Jag ser det som ett gömsle, säger Ingela Strandberg. Som ett djur som har ett bo och tar skydd för den stora världen utanför.Här finns också den gamla ladan som hennes far byggde och som hon kallar sorgens museum i dikten. I diktsamlingen "Ingenstans mitt segel" talar de gamla övergivna ladorna till Ingela Strandberg och påminner henne om vem hon var och vem hon är.

Ur "Att snara en fågel" Första rad: Jag hade en kärleksaffär UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: Att snara en fågel (Norstedts 2018)MUSIK: Nils Frahm: SolEXEKUTÖR: Nils Frahm, piano

Ur "Att snara en fågel" Första rad: Jag var en gryningskatt UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: Att snara en fågel (Norstedts 2018)MUSIK: Georg Philipp Telemann: Sats 3 ur Violinkonsert B-durEXEKUTÖR: Dmitrij Sinkovskij, violin, Il pomo d'oro

MÅNADENS DIKTARE UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: ”Ett rum för natten” (Bra Lyrik/Bokförlaget Bra Böcker 1984). Hämtad ur "Vid oro skog" (Norstedts 2016)MUSIK: Joby Talbot: Första satsen ur In dark moonEXEKUTÖR: Miloš Karadaglić, gitarr, BBC:s symfoniorkester, Ben Gernon, dirigent

MÅNADENS DIKTARE Första rad: När du föddes UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK: Claude Debussy: CanopeEXEKUTÖR: Marc-André Hamelin, piano

MÅNADENS DIKTARE Första rad: Det här är din förundrans plats UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK: Trad: A girl in the headlandsEXEKUTÖR: Sinikka Langeland, kantele

MÅNADENS DIKTARE Första rad: Jag tycker mycket om mitt förflutna UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Ingela Strandberg föddes 1944 i Grimeton utanför Varberg. Efter en barnbok och en roman publicerade hon sin första diktsamling, ”Visa för vinden”, 1975. Med ”Ett rum för natten” 1984 etablerade hon sin omisskännliga röst och sina återkommande teman. I hennes poesi står det halländska landskapet i centrum och utifrån det har hon skapat en egen mytologi, där såväl bensinmackarna som de drunknades sjöar har sin plats. Naturen är lika laddad av död som av begär. I ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” (2014) skriver hon: ”Landskapet ägde mig, öppnade / mig, det går aldrig att stänga mig mer.” 2023 tilldelas Ingela Strandberg Sveriges Radios lyrikpris för ”Ingenstans mitt segel”. JURYNS MOTIVERING: ”Ingenstans mitt segel” rör sig gränslöst genom inre och yttre landskap och uppsöker gåtorna där orden tar slut. Med djärva korskopplingar blir de gamla ladorna beska sanningssägare och poeten en sorgens väktare. Det är mörkt glödande dikt som från grusets perspektiv blickar upp mot det fantastiska.DIKTSAMLING: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK: Trad från Danmark: Sönderho bridal trilogy, del 3EXEKUTÖR: Danish string quartet

Poeten Ingela Strandberg vinner Sveriges Radios Lyrikpris 2023 för diktsamlingen "Ingenstans mitt segel". P1 Kulturs Helene Alm möter henne hemma på gården i Grimeton, Halland, där hon bor och även växte upp. Barndomen håller Ingela Strandberg kvar på gården där hon bor och det är den som kallar på henne när hon reser bort. Det är en plats där hon känner sig trygg med naturen, träden och gårdsplanen.– Jag ser det som ett gömsle, säger Ingela Strandberg. Som ett djur som har ett bo och tar skydd för den stora världen utanför.Här finns också den gamla ladan som hennes far byggde och som hon kallar sorgens museum i dikten. I diktsamlingen "Ingenstans mitt segel" talar de gamla övergivna ladorna till Ingela Strandberg och påminner henne om vem hon var och vem hon är.

Första rad: Den som vaktar får sina order av döden UPPLÄSNING: Ingela Strandberg Diktsamling: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK: Lisa Rydberg: SkirhetenEXEKUTÖR: Lisas

Lägg märke till hur dina tankar bara dyker upp i ditt medvetande. Om vi hade det minsta kontroll över vilka tankar som kom eller vilka vi tänkte skulle alla göra allt de bestämde sig för, nå alla mål de har satt och säga precis det de menade. Det fungerar inte så. Att verkligen se det får mer att falla bort. Lugnet finns där. 

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att tappa det. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som som-om-människor. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom vem är du egentligen? så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?, finns det någon riktig man bland alla män?, finns det någon riktig människa bland alla människor?. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga jag. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen varför?, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

I det sjätte avsnittet undersöker vi queera generationer. En generation sägs bära på gemensamma erfarenheter och kunna förstå varandra på ett sätt som inte andra gör. Genom symboler och berättelser binds personer tillsammans som tillhör samma generation. Hur förhåller sig queera personer till sina generationer – och till andra generationer? Vilka berättelser och texter är särskilt viktiga inom olika generationer?____________________Queera generationer, del 200.15 Vad är en queer generationsroman?07.00 1890-1910-tal – Den tysta tiden11.05 Lina Axelsson Kihlblom boktipsar13.30 Studiebesök vid Tranströmerbibliotekets regnbågshylla och intervju med Jenny Granberg19.10 Ingenstans, Karin Boye20.02 1920-1940-tal – Dekadens, exil och en gryende homokultur28.50 Niklas Willemark Mesaros boktipsar32.10 Krönika: Makz berättar om morbror Janne35.55 Sara Parkman boktipsar38.55 I want to break free, John Deacon, Queen40.10 1950-1980-tal – Häxjakt, revolt och uppväxtskildringar____________________MedverkandeGäster: Sam Holmqvist, Lina Axelsson Kihlblom, Jenny Granberg, Niklas Willemark Mesaros, Xenia Klein, Sara Parkman, Marcus Tallberg, Lou Mattei och Jonathan Breslin.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det sjätte avsnittet undersöker vi queera generationer. En generation sägs bära på gemensamma erfarenheter och kunna förstå varandra på ett sätt som inte andra gör. Genom symboler och berättelser binds personer tillsammans som tillhör samma generation. Hur förhåller sig queera personer till sina generationer – och till andra generationer? Vilka berättelser och texter är särskilt viktiga inom olika generationer?____________________Queera generationer, del 200.15 Vad är en queer generationsroman?07.00 1890-1910-tal – Den tysta tiden11.05 Lina Axelsson Kihlblom boktipsar13.30 Studiebesök vid Tranströmerbibliotekets regnbågshylla och intervju med Jenny Granberg19.10 Ingenstans, Karin Boye20.02 1920-1940-tal – Dekadens, exil och en gryende homokultur28.50 Niklas Willemark Mesaros boktipsar32.10 Krönika: Makz berättar om morbror Janne35.55 Sara Parkman boktipsar38.55 I want to break free, John Deacon, Queen40.10 1950-1980-tal – Häxjakt, revolt och uppväxtskildringar____________________MedverkandeGäster: Sam Holmqvist, Lina Axelsson Kihlblom, Jenny Granberg, Niklas Willemark Mesaros, Xenia Klein, Sara Parkman, Marcus Tallberg, Lou Mattei och Jonathan Breslin.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första rad: Om jag kunde återvända in i barnet Uppläsare: Anna Azcárate Diktsamling: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK Gabriel Dupont: La Maison du souvenirEXEKUTÖR Marie-Catherine Girod, piano 

Första rad: Den som vaktar Uppläsare: Stina Ekblad Diktsamling: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022) MUSIK Maurice Ravel: Vokalisetyd i HabaneraformEXEKUTÖR James Ehnes, violin, Eduard Laurel, piano

Första rad: Den som en gång fråntagits Uppläsare: Anna Azcárate Diktsamling: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)MUSIK  Åke Uddén: Stråkkvartett 1, andra satsenEXEKUTÖR Uppsala kammarsolister

Första rad: Sluta aldrig att vara hund säger ladorna Uppläsare: Angela Kovács Diktsamling: Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)Musik Lisa Långbacka: SomrasExekutör Lisas

Året är 1987. Sverige var en stormakt i längdskidåkning, men bara på herrsidan med giganter som Thomas Wassberg och Gunde Svan. Men i februari blev det ändring på det. För då klev Marie-Helene ”Billan” Westin (som idag heter Östlund i efternamn) fram och blev den första världmästaren i fristil i Oberstdorf. ”Billan” grät glädjetårar i mål, blev snabbt folkkär och Sveriges populäraste idrottare – men 20-åringen var inte helt bekväm med uppmärksamheten. Hon tyckte ju inte att hon var märkvärdig på något sätt. Men uppmärksamhet fick hon. Hennes seger hör till de verkliga sensationerna i svensk skidhistoria och belönades bland annat med Bragdguldet. Men bara sju år senare, 1995, fick skidkarriären tyvärr ett hastigt slut. Möt en av Sveriges främsta längdskidåkare genom tiderna i ett öppet och varmt samtal. Vasaloppstips utlovas! Tack för att du lyssnar! Följ Maratonpodden i sociala medier:Instagram: https://www.instagram.com/maratonpoddenFacebook: https://www.facebook.com/maratonpoddenFölj Petra:Instagram: https://www.instagram.com/maratonpetraFacebook: https://www.facebook.com/petra.manstrom See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Rapparen Dree Low lägger ned sin musikkarriär, maltesiska filmen "Luzzo" är landets första film att tävla internationellt och så recenserar vi Ingela Strandbergs diktsamling Ingenstans mitt segel". Producent: Estrid HolmProgramledare: Linnéa Wannefors

– att växa upp helt utan info om sex och kroppenNasrin flydde från talibanernas Afghanistan och växte upp i Iran. I skolans biologiböcker beskrevs hela den mänskliga kroppen - men inte könsorganen. Ingenstans fanns info om sex, kroppen eller mens - och abort var totalförbjudet. Det enda flickor fick veta var det en äldre släkting berättade för dem, strax innan bröllopsnatten.Några år senare bor hon här i Sverige. Krocken mellan de två ländernas öppenhet kring sex var till en början förvirrande. en numera tycker hon att kunskapen är viktig och har själv deltagit i workshops om sexualkunskap. Både som deltagare och som tolk. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

Charlotta har en lång historia av organisationsförändring, utbildning och facilitering och är expert inom området förändringsarbete. Både intern och extern organisationsförändring men också förändringar i privatlivet.

Redan för tio år sedan byggde Ålands Centralandelslag, ÅCA, sin egen biogasanläggning. Idag står man så pass nära att vara klimatneutrala så att det kluriga är att fundera ut hur man tar de sista stegen. I det här avsnittet träffar vi ÅCAs vd Joakim Blom som pratar om allt från premiumsmör och svinnyoghurt till de nära kundrelationerna och varför vi ska köpa åländskt. Intervjuar gör: Magnus Stark, vd Ålands Hushållningssällskap. Utgivare: Lena Brenner, landsbygdsutvecklare på Åland. Produktion: April Kommunikation.

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Så hur får det dig att känna dig? Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara. Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the Private and Public från 2014? Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige. Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit? Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill hjälpa till, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där? Wiseman talar om the bladders leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta koppel alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett. Phillippa Wisemans informanter unga personer med funktionsnedsättningar pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten. Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett. Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras. Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladders leash blir kanske själva risktagandet för kvällen. Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande utanför toaletten. En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning. En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej. Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas. Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen att gå på toaletten saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret. Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns och inte vill han protestera öppet heller. Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden. Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken. Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt. Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla. Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem. David Wästerfors, sociolog

Ola Söderholm tänker på skillnaden mellan att vara knuten till en plats och leva i ett nätverk, apropå Per Anders Fogelströms Stockholmsromaner, Lasse Wierups ”Gangsterparadiset” och Christopher Laschs teorier. Jonatan Unge pratar om pandemins ekonomiska konsekvenser och om de grönländska barnen som tvångsförflyttades till Danmark för att lära sig bli mer danska.

Ola Söderholm tänker på skillnaden mellan att vara knuten till en plats och leva i ett nätverk, apropå Per Anders Fogelströms Stockholmsromaner, Lasse Wierups ”Gangsterparadiset” och Christopher Laschs teorier. Jonatan Unge pratar om pandemins ekonomiska konsekvenser och om de grönländska barnen som tvångsförflyttades till Danmark för att lära sig bli mer danska.

Hugo är på väg bort från stan tillsammans med farmor. De ska fira jul på ett ensligt pensionat mitt ute i skogen. Skönt att komma bort från allt jobbigt som hänt i skolan... Men vad är det för en märklig gubbe som hämtar dem på stationen? Och vad vill de mystiska skuggorna som rör sig bland träden? Tips från spelet: Vem är det som lurar i skuggorna? Det får du veta om du spelar Marvinterspelet.

Någonstans därute i den stora vida världen, så finns det någon som saknar en man. Mannen från ingenstans. Vi vet inte var han hör hemma, men han måste ha haft ett hem som alla andra. Och en dag öppnade han ytterdörren till det där hemmet och gick ut. Kanske sa han farväl, kanske inte? Men det måste finnas någon därute som undrar var han blev av...Någon som inte vet om att han hamnade där, i det leriga traktorspåret i Ekeby, mördad och oidentifierad.Varning: Olösta Fall är en podcast som inte är för känsliga lyssnare. I detta avsnitt diskuteras mord.Källor: https://olostafall.wordpress.com/2020/06/11/avsnitt-50-mannen-fran-ingenstansMusik: Rachel Seow SosaFölj oss på Instagram: https://www.instagram.com/olostafall/Följ oss på Facebook: https://www.facebook.com/olostafallPrenumerera på vårt nyhetsbrev: https://mailchi.mp/f63f3ebe6354/olostafall See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ingenstans sitter staden ihop som i kollektivtrafiken. Den samlar in staden. Dörrar öppnas och släpper på. Här finns en rörelsefrihet – ett stadens blodomlopp – som har långa historiska rötter. Den... En podcast om städer.

En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument. I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står ordet hemligt. Där står dels förkortningen PKR som betecknar fullpackade tåg, och dels beteckningen L som står för Leer, det vill säga tomt; det tömda tåget som skulle komma tillbaka samma väg. Det framgår att detta tåg bestod av femtio vagnar och var tungt lastat, att det ankom till Treblinka klockan 11.24 den 1 oktober 1942 och att det avgick igen, fyra och en halv timma senare, tomt och städat. Tåget kördes vidare till en stad där ett getto hade tömts, hämtade sin människolast, och tömde den i Treblinka dagen därpå. Allt detta framgår av denna trafik-order, denna blankett, ett trivialt dokument. Och ändå är det ett papper som innebär tiotusen människors död. Raul Hilberg har räknat. I filmen kan Claude Lanzmann inte få ihop papprets vanlighet med dess dödliga konsekvenser. Jag har ju varit i Treblinka, säger han, och att föra samman dessa två, dödslägret och detta dokument Då svarar Hilberg: När jag får tag på ett papper av det här slaget, framför allt som det handlar om ett originaldokument, vet jag att den tidens byråkrat själv höll det i sina händer. Det är en artefakt, och det är allt som finns kvar. De döda finns inte längre. Dessa enkla ord sammanfattar läget för oss som lever efter andra världskrigets folkmord på de europeiska judarna. Människorna mördades, deras kroppar brändes eller kastades i håligheter i marken. Deras hem och verksamheter stals, deras klockor stals, deras kläder såldes vidare, deras hår klipptes av och blev till innehåll i tyska soldaters madrasser. De bokstavligen utplånades från jordens yta. Kvar finns tomrummet - ett europeiskt tomrum. Det härbärgerar människor som kallade sig ateister och judar, assimilerade och ortodoxa, där finns döpta och konverterade kristna, här finns sinti och romer, här finns homosexuella, här finns de som hade klassats som sinnessjuka. En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Men det-som-inte-finns är delvis bortom mänsklig fattningsförmåga. Hur förstå det som inte existerar? Att en älskad människa dör, helt enkelt upphör att existera, kan vara svårt nog att förstå. Hur ska då frånvaron av miljoner mördade människor begripas? Men detta tomrum är en del av Europa, det är europeisk historia och det är europeisk nutid, det påverkar politik, historieskrivning och också hur den fysiska världen ser ut. Att försöka se frånvaron har därför blivit en avgörande del av en europeisk kultur, en konstform som är direkt sprungen ur folkmordet. Poeten Nelly Sachs var en av de första som skapade konst ur tomrummet, därför att nagon maste ge ord at det ordlosa och kropp at alla de kroppar som utplånats. Också poeten Paul Celan ägnade sig åt tomrummet. Han ville rädda det tyska språket från mördarna, från ord som t ex Fahrplananordnung ett byråkrat-ord som alltså innebar tiotusen människors död. Paul Celan sökte ett nytt språk, som inte var blankett-tyska eller mördartyska utan som rymde också frånvaron, för att skriva tomrummets poesi. Konstnären Anselm Kiefer är också en som gestaltar frånvaron, i målning efter målning. Och alla som passerar Bebelplatz, mitt i Berlin, kan se en rumslig gestaltning i den israeliske skulptörens Misha Ullmans inverterade bibliotek. På platsen där trettiotusen böcker brändes på bål finns nu en glasskiva där man kan kika ner i ett underjordiskt rum - vitt som döden - med den ena tomma bokhyllan efter den andra, en lagringsplats för allt som inte längre existerar. Ett annat sätt att hantera tomrummet är att fylla det med statistik. Stad för stad, massgrav för massgrav, tåg för tåg. Siffror, listor, beräkningar och fakta. Den svenske författaren Peter Handberg går den vägen i boken Världens yttersta platser, utgiven av bokförlaget Faethon. Där reser han runt bland byar och städer i Polen och Ukraina och söker upp platser där tomrummet finns. Han försöker få syn på frånvaron. Han ber människor tala om det som en gång existerade, att minnas det. Syftet är att påkalla vår uppmärksamhet: frånvaron finns. Men Peter Handberg reser inte utan färdplan. Hans utgångspunkt är en annan resa, gjord av en annan författare, den tyske Alfred Döblin, mest känd för romanen Berlin Alexanderplatz. År 1924 gav sig Döblin iväg för att lära känna Polen och dess befolkning - framför allt dess judiska befolkning - och i boken Resa i Polen skriver han om sina iakttagelser. Han kunde ju inte veta att de människor han mötte skulle mördas femton år senare eller att de platser han beskriver skulle bli en del av det europeiska tomrummet. I hans bok finns alltså en del av nazisternas mordoffer bevarade och beskrivna, de har ansikten, röster, ord och leenden. Peter Handberg har översatt Alfred Döblins bok till svenska och han har också översatt hans resa. I Världens yttersta platser tar han samma tur, bor på samma hotell och försöker få syn på det som en gång låg inom Döblins synfält men som nu är utraderat. Alltså själva tomrummet. Precis som filmaren Claude Lanzmann i dokumentären Shoah kämpar med att förstå hur en papperslapp, en trafik-order, kan innebära tiotusen judars död, redogör Peter Handberg för mängder av fakta om gator och hus och byar och städer och dödade i ett försök att länka dåtid till nutid och göra tomrummet begripligt. Detta tomrum kan fylla oss efterlevande med sorg, med skuld eller med rasande förnekelse men oavsett vilket, påverkar det oss och vi måste försöka göra det synligt. Varför, kanske någon undrar. För att bevara vår mänsklighet. De miljoner judar som mördades i det europeiska folkmordet berövades inte bara sitt liv och sin framtid - de berövades också sin död: den död som sker i kulturen, i riten och som är ett uttryck för varje människas individuella värde. Den död som utgör minnets grund. Som den ryske författaren Sergej Lebedev skriver i en essä om Gulag; Människor, det är sådana som begraver sina döda. Och om den normen har upphört att gälla har vi regredierat, inte bara till forntiden, utan till urtiden, till den förhistoria då kroppen inte betraktas som själens behållare. Att benämna det stora europeiska tomrummet, att gestalta det, att erkänna dess existens genom att minnas, är alltså inte bara en moralisk plikt utan också det enda sättet för oss efterlevande att upprätthålla vår mänsklighet och återge de mördade deras värdighet. Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Peter Handberg: Världens yttersta platser judiska spår. Faethon, 2019. Alfred Döblin: Resa i Polen. Översättning Peter Handberg. Faethon, 2019.

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen. Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

I september 2019 gick han ut ur bilden, fotografen och filmaren Robert Frank, 94 år gammal. Många förknippar honom med den banbrytande fotoboken "The Americans". Andra med hans sönderrispade collage. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Robert Frank skrek jag och sträckte ut kameran från spårvagnen i en uppförsbacke i Lissabon. Bilderna blev väl så där, men inte på länge hade jag känt mig så direkt inspirerad som efter att ha sett hans utställning Hold still keep going. Robert Frank, alla trasiga fotografiers pappa, reste runt i sjask-Amerika på femtiotalet och utan att egentligen tappa sin egen skärpa lät han bilderna bli så där skeva kantiga skenbart ofokuserade och planlösa. Flimrande teve mot kal vägg är lika med gränslös leda i litet motellrum. Jag vet, sen har alla bilder sett ut så, men då hade Robert Frank övergått  till att dokumentera  sin lägenhet på Bleecker Street i New York och alla saker och foton och kontaktkartor han samlat på sig. Och rispa och skriva med kantiga bokstäver ovanpå bilderna. Sick of goodbys. Fear. No fear. Och en skrivmaskin. Ett risigt träd på bakgården. 1958 kom hans banbrytande fotobok The Americans. Snapshots, kornighet, skenbar enkelhet. Och Ensamhet. 28 000 foton blev 83. Det är viktigt med kvantitet för att det ska bli kvalitet. Med den europeiska blicken på USA såg han orättvisorna, rassegregeringen, klassklyftorna. Till den amerikanska utgåvan skrev Jack Kerouac förordet och det blev den mest inflytelserika fotoboken trots ljumma recensioner i början. The Americans tog två år. Den blev stilbildande, han valde inte en bild utan tog en hel sekvens, ja, till och med kontaktkartorna. För visst finns det tid i varje möte. Det var också en resa ner i den egna kreativa processen. Blandade sin egen biografi, poesi, känslor o skitiga realismen. Robert Frank föddes 1924 i Zürich och när han var 23, då strax efter kriget, emigrerade han till USA. Omedelbart tröttnade han på att vara modefotograf för Harpers Bazaar för det fanns ingen själ där, tyckte han, det handlade bara om pengar, så han åkte till Bolivia och Peru för att bli fri, det var den här tiden då männen skulle ut på vägarna, han arbetade för sig själv, valde sina egna motiv och kunde strunta i deadlines och krav från redaktörerna, gjorde en sorts fotodagbok, jag tänkte inte på vad som skulle vara det rätta sättet att göra utan vad som kändes bra, sa han, jag var som en action-painter.  Hans fotografier från Peru visade vida landskap, väderbitna ansikten, dammiga vägar. Han hade en 35 mm Leica, sökte spontaniteten och rörelsen, knuffade betraktaren intill mitten av folkmassan, skrev någon sen. I Paris blev det äktenskap och barn. Paris var väldigt romantiskt och jag var väldigt romantisk, sa han, fotograferade människor och blommor, vad blommorna betydde för människorna, hur de liksom interagerade i varandras liv. London på 50-talet..Ingenstans syns klassamhället så tydligt som på Franks foto av banktjänstemännen och kolutköraren på samma gata, Han var fascinerad av den tjocka brittiska dimman. Black White and Things är kanske vad Robert Frank ägnade sig åt, en sorts lös tematik, skuggor, kontraster, suddighet, saker. Till den boken valde han ut bara 34 fotografier, han sa: om jag hatar alla de där historierna med början, mitt och slut så vill jag anstränga mig att producera någonting som inte liknar dem. Mina favoriter är hans fotografier från en buss som åker runt på gatorna i New York . Nu måste han helt släppa kontrollen över bilden. De som är där på gatan utanför kommer med på fotot när bussen stannar för rött, vad vet man? Det är dogma före dogma. Lite som att teckna med vänstern om man är högerhänt. Han bröt mot alla regler. Han tröttnade och började göra film. Med Jack K och Rolling Stones. Det var den tiden. Sen blir de stilla bilder dom med, inkopierade i fotomontagen. Robert Frank behövde  Polaroidkamerans oförutsägbarhet. Texter på bilderna. Skrapa på dem. Förstöra den perfekta bilden. Fotona ser ut som de varit i kriget och sen hittats på en loppmarknad. Personliga minnen blir monument. Dotterns död i en flygkrasch. Tystnaden efter den döda sonen. Fotografier från hemmet i Nova Scotia och landskapet, sakerna han hade samlat på sig, speglar och dörröppningar, alla är skuggor av sig själva, fler busstationer och fler motell, jag lekte med det där, sa han, sick of goodbys. Förresten fick han Hasselblad-priset 1996. Jag sitter och bläddrar i boken story lines från en utställning på Tate Modern jag såg i London. Ja, Robert Frank hade problem med den enskilda bilden, ville hellre publicera hela kontaktkartan, lager på lager. Ett minnesarbete som aldrig tar slut. Han återfotograferar polaroidcollagen, blandar fotografi film video med sina gamla böcker, refererar tillbaka till de dem igen och igen. Tittar på dubbelexponerade fotografier och minns. Dottern dog, huset blåste bort, den blodiga katten. Alla som inte är där är ändå där. Eller är inte där. Spannet för tre bilder från Memphis kan vara 35 år. Åka tillbaka och skriva några rader - ingen bor här längre. I alla år tittade han i marginalen. Gjorde ändå karriär. Kom släntrande: Hur ser det ut här då? Av Robert Frank kan man lära läser jag i ett förord, tycker också jag: Att det vardagliga kan bli kusligt och förtjäna en andra blick. Vad är det kvar att hända? Här? Robert Frank har gått ut ur bilden. Men fortsätter att inspirera. När minnena kryper längs väggarna säger han: Hold still keep going. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Vi träffar Joakim Linden. Han föddes in i missbruk, med missbrukande föräldrar, och bestämde sig tidigt för att själv aldrig bli som hans föräldrar. I det här avsnittet hör ni Joakim berätta om sin uppväxt med missbrukande föräldrar, vänner och om brottet som fortfarande ger honom ångest. Men lyckades han hålla sig borta från drogerna som han tidigare föraktade? Joakim driver nu ”Brottsofferpodden” som vi starkt rekommenderar er att lyssna på! En podd som tar upp, enligt oss, ett än mer viktigare perspektiv, nämligen brottsofferperspektivet.     Denna podd är skapad av Joakim Åström, som även möter personerna i podden och intervjuar. Sebastian Pinto gör berättarrösten och Memo Elgueta står för ljud/musik/foto/film. Brottpodden 2019

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att tappa det. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som som-om-människor. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom vem är du egentligen? så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?, finns det någon riktig man bland alla män?, finns det någon riktig människa bland alla människor?. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga jag. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen varför?, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

Musikern & skribenten Johan Norberg hälsar på och jag häpnar över allt han gjort och hur bra story-teller Johan är. Johan har jobbat med: Nils Landgren, Eva Dahlgren, Anders Burman, Berndt Egerbladh, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Monica Zetterlund, Lill-Babs, Lill Lindfors, Lisa Ekdal, Stina Nordenstam, Ted Gärdestad, Annelie Rydé, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Mikael Rickfors, Lisa Nilsson, Meja, Pugh Rogefeldt , The Husbands, Jonas Knutsson, George Russel, Andrew Hornzy, Kenny Wheeler, Maria Schneiders, Jojje Wadenius, Cajsa-Stina Åkerström, Sven-Bertil Taube & Svante Thuresson för att nämna några. Vi pratar om: Att spela ett värdelöst gitarrsolo och upptäcka att Al Di Meola, Paco de Lucia & John McLaughlin står i publiken, familjelogistik, att få sparken av Cornelis fyra gånger under samma år, inspelningar på Metronome studion med legender, Tysklandsgig med Nisse Landgren, fransjackor & Hallick-look, att inte slösa med tid mm. Lyssna på Johan! /Martin Itunes: https://itunes.apple.com/us/podcast/jag-spelar-for-livet-musiker/id1164220985 Acast: www.acast.com/jagspelarforlivet Soundcloud: https://soundcloud.com/jagspelarforlivet/051-johan-norberg Producent: Martin Frontman Andersson Signaturmelodi: The Ballroom Band - For the taste of her lips Övrig musik: Eva Dahlgren - Vem tänder stjärnorna Fred Åkerström - (Ingenstans) är man fri som en fågel Chapter two - Get here Foto: Hasse Lindén Tack till: Johan Norberg, Hasse Lindén, Affe Tahmoury & Pelle Andersson. Följ oss: facebook.com/jagspelarforlivet Instagram.com/jagspelarforlivet @jagspelarforlivet www.acast.com/jagspelarforlivet #jagspelarforlivet #Podcast #johannorberg #musikhistoria

Milo är i Sydost Asien, Therese i Sverige men påväg till Tanzania. Diskussioner om födelsedag, make overs, kultur och patriarkat står på listan!

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att tappa det. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som som-om-människor. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom vem är du egentligen? så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären finns det någon bland alla levande som verkligen lever?, finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?, finns det någon riktig man bland alla män?, finns det någon riktig människa bland alla människor?. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga jag. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen varför?, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

Under 2000-talet har antalet hemlösa barnfamiljer ökat kraftigt och idag är minst 15.000 barn drabbade, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning. Många föräldrar har inga andra problem än att de är fattiga och har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Men vad orsaken än är så drabbas barnen alltid hårt. För 13-åriga Nardos familj är situationen akut. Socialtjänsten har sagt upp dem från deras tillfälliga boende och nu vet de inte var de ska sova.

Under 2000-talet har antalet hemlösa barnfamiljer ökat kraftigt och idag är minst 15.000 barn drabbade, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning. Många föräldrar har inga andra problem än att de är fattiga och har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Men vad orsaken än är så drabbas barnen alltid hårt. För 13-åriga Nardos familj är situationen akut. Socialtjänsten har sagt upp dem från deras tillfälliga boende och nu vet de inte var de ska sova.

GAME OVER: Anki Persson, kvinnan som förskingrade 5,1 miljoner. Här är avsnitt 2/2 av miniserien GAME OVER som vi gör i samarbete med Svenska Spel. Idag gästas vi av Anki Persson som precis som Philip varit spelberoende. Spelet började som en flykt ifrån verkligheten som av många anledningar var för tung. Omständigheter ifrån barndomen och en arbetsplats med mycket stress och ansvar fick Anki att vilja fly in i fantasivärlden och det råkade bli bland spel, om pengar. Ganska snabbt var pengarna slut, men inte lusten att spela så för att finansiera sitt spelande ”lånade” Anki pengar ifrån sin arbetsplats. Hon var anställd som ekonom och hade ensamt ansvar över ekonomin så överföringarna gjordes i smyg, utan att någon märkte. Inte förens över 200 överföringar hade gjorts och den totala summan låg på 5,1 miljoner kronor så blev Anki påkommen och valde att anmäla sig själv hos polisen. Detta ledde till 2 år i fängelse, med allt vad det innebär. När hon blev frisläppt hade hon INGENSTANS att ta vägen. Inga pengar, inget hem, ingen familj. Allt var bortspelat. En otroligt gripande historia om vart spelmissbruk kan sluta. Har du spelproblematik? Då vill vi tipsa om spelalagom.se samt stödlinjen.se

Är svenskarna framstegsextremister, förblindade i tron på att all förändring automatiskt innebär förbättring? Fredrik Lindström och Lena Andersson debatterar individualism och undrar om vi inte missar något i vårt förakt för dåtiden. Därför snyftade Fred Åkerström när han sjöng. Vi:s musikskribent Johan Norberg spelade gitarr på Åkerströms ”Ingenstans är man fri som en fågel”. Först i dag inser Johan Norberg vidden av den fasansfulla historien om vistrubadurens uppväxt och förstår varför Fred Åkerström inte kunde hålla tillbaka tårarna i studion.

Arbetarlitteratur är vårt lands stora bidrag till världslitteraturen. Ingenstans är den arbetarlitterära traditionen så stark som här. Trots det har arbetarlitteraturen i många sammanhang inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Varför är det så? Magnus NilssonFoto: Malmö högskolaDen frågan står i centrum när jag träffar Magnus Nilsson som är professor i litteraturvetenskap vid Malmö Högskola och forskar kring arbetarlitteratur. Han hjälper mig dessutom reda ut frågan; vad är arbetarlitteratur? En fråga som inte är så enkel att besvara som man kan tro, för det visar sig att arbetarlitteratur väldigt sällan handlar om arbete. Magnus menar att det finns en tydlig koppling mellan arbetarlitteratur och klass, och litteraturen är inte sällan politisk. Den uppstod som kamplyrik kring sekelskiftet nittonhundra i syfte att ge kraft åt arbetarklassen. Det här är första avsnittet i den här podcasten. Jag, Mattias Torstensson, har nyligen kommit i kontakt med arbetarlitteraturen och vill lära mig mer. Samtidigt hoppas jag kunna bidra till att fler upptäcker denna strömning inom litteraturen. Del av utställningen Kvinnor, Klass, Kultur på Malmö Högskola Läs vidare Inför avsnittet förberedde jag mig framförallt genom att läsa Svensk Arbetarlitteratur av Lars Furuland och Johan Svedjedal. Boken ger en bra överblick över den svenska arbetarlitteraturens historia. Jag läste också delar av Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson, samt hans bok Arbetarlitteratur som ger en bra introduktion. Litteraturlista I avsnittet nämns bland annat följande verk och författare: 11.05.05 - 14.10.17, Marie Norin Drömfabriken, Maria Hamberg Kallskänken, Jenny Wrangborg Wage Slaves, Daria Bogdanska Pigan, Hanna Petersson Yarden, Kristian Lundberg Godnatt, Jord, Ivar Lo-Johansson Pansarkryssaren, Molly Johnson Den föreställda mångkulturen: klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, Magnus Nilsson Musik i avsnittet Jahzzar - Lift off Kevin MacLeod - I Knew a Guy

Zombies, vapen, ängslan, skräck och en jäkla massa blod. Ungefär så kan man beskriva Resident Evil. En bra serie som har ballat ur, och anledningen varför ska vi berätta mer om i veckans avsnitt.

För drygt 100 år sedan flydde Andrew Tutt-Wixners släkting Johan August Nilsson von Linné till Australien efter att han, som han trodde, slagit ihjäl en man under ett krogslagsmål. Att söka efter sina rötter kan ibland bjuda på stora svårigheter. För australiensaren Andrew Tutt-Wixner blev det extra besvärligt att finna sin svenska släkt. Det var först efter mycket letande i de svenska arkiven som Andrew förstod varför. Hans svenska släkting Johan August Nilsson von Linné hade lagt ut många dimridåer när han gav sig av från Sverige för att bosätta sig i Australien. Han kom från fattiga förhållanden i gränstrakterna mellan Småland och Skåne och gav sig iväg från Sverige 1910. Det är svårt att veta efter vad som egentligen hände, men det jag sett i min forskning är att August efter två år i kustartilleriet tror sig ha slagit ihjäl en annan man. Han sticker först till Danmark där han ordnade med nya papper för att sedan kunna ta sig vidare till Australien, berättar Andrew tutt-Wixner. - Jag har tittat i SCB:s statistik för att där leta efter mordfall och fann tre möjliga som låg i närheten där August jobbade. Men jag har inte kunnat koppla dem till något konkret bevis. - Enligt min morbror som jag intervjuat i Australien var August orolig ett bra tag efter att han kommit till Australien. Men oron för att han skulle åka fast släppte när han blev äldre. August verkar inte ha skämts över historien eftersom han berättade den för sina släktingar, berättar Andrew Tutt-Wixner. Men samtidigt ljög han över sin bakgrund och sa att han var släkt med en norsk präst och kom från goda förhållanden. - Det förvirrar mig eftersom han är öppen om en del av sin bakgrund, men samtidigt målade upp en annan bakgrund. Kanske han skämdes han över sin fattiga bakgrund. August åkte till Danmark för att ordna med de papper som behövs för att emigrera. Andrew har i sin ägo ett brev som August kompis skriver och förklarar hur han ska göra för att komma över de falska handlingarna. Trelleborg den 14 februari 1910 Bäste kamrat Tack för brevet som jag fick. Jag hör att du tänker lämna landet. Det gör du rätt i och det är ju inte så riskabelt heller för dokument är inte svåra att skaffa. De kan du ordna med i Köpenhamn på passageraravdelningen eller på Mogenssons agent för Amerika linjen. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna hemma, annars är det ju en bagatell för mig att följa med dig och ordna fram ett frejdebevis som visar på gott uppförande. Men se, jag vet inte vilken dag jag kommer att gå till sjöss igen. Men jag tror att det kommer att gå bra för dig att ordna själv. Jag hade själv ett frejdebevis, men det brände jag till sjöss. Om jag är hemma när du kommer så kan jag i nödfall ordna ett bevis i mitt namn till dig så att du blir hjälpt ur knipan. Jag språkade med en pojke i somras som hade använt falskt namn. Han hade rymt från en båt, hoppat i land i Ryssland och tog hyra på en norsk båt som skulle till Australien, och han hade inte behövt visa några dokument alls.  Du får gärna stanna hos mig i påsk. Vid den tiden är det lättare att hitta fartyg i Danmark som tar dig till Australien. Adjö för denna gång August Trelleborg den 21 april 1910 Bäste August Nu får jag fatta pennan i handen och svara dig på ditt brev. Det var ju roligt att du kom lyckligt fram. Jag var så bekymrad innan jag fick höra ifrån dig.   Det finns också en del brev kvar från August mamma. - Hon verkar vara fattig och sakna sina söner, så det är sorgligt att läsa dem. Utan de här breven hade historien inte haft samma djup och även om det inte är August brev så förstår man hur han var. Bäste August. Tack skall du ha för brevet och pengarna som jag fick från dig. Du skriver att det inte är mycket. Jo, det är det. Jag tycker det skulle vara trevligt om du kunde komma hit och se om oss, men jag förstår att det är omöjligt för dig. Jag skickar här de betyg du frågade efter. Jag förstod inte hur viktiga de var för dig och blev ängslig när jag hade läst ditt brev. Jag fick ingen ro förrän jag skickat dom. Jag undrar om det har stått något i tidningarna om, ja du vet vad. Jag har inte hört någonting alls. Jag har inte fått brev från din broder i Amerika ännu, så du förstår att jag har det knapert.  Om du har möjlighet att skicka mig lite pengar hade det varit snällt. Adjö för denna gång. Skriv snart. Många hälsningar från oss alla. August flyttade till den sydvästra delen av Australien och rensade skog under några år innan han fick arrendera mark och etablera en bondgård. Han gifte sig och fick en son som fick namnet Stanley Viking von Linné. Ett kaxigt namn som också visar att han var stolt över sitt påbrå, säger Andrew Tutt-Wixner. August bytte namn några gånger under sitt liv. Hans ursprungliga namn var Johan August Johansson och när han flydde till Australien tog han namnet Johan August von Linné. Några år senare ändrade han namnet till Johan August Nilsson Linné. Andrew har lagt ner mycket tid på att ta reda på August historia och från början var det en del av en släktforskningsuppgift på universitetet. Men det har varit svårt eftersom August så aktivt försökt dölja sin bakgrund genom att byta namn. Han ville helt enkelt inte bli hittad! Beviset för att han var den han var när Andrew hittade ett permissionspass från Karlskrona. jag besökte Krigsarkivet och fann till slut Johan August Johansson vars uppgifter stämde med all annan information jag hade sen tidigare. Jag hade ju letat efter Johan August Nilsson Linné som var hans namn i Australien, men fann ingen sådan i något arkiv. - När jag satt i forskarsalen var det en vikt från mina axlar som föll och det känns roligt att kunna förmedla det här till min familj, avslutar Andrew Tutt-Wixner. Amerikavästarna I brevet som Johan August Nilsson Linné fick av en god vän skrev vännen som en självklarhet att Johan lätt skulle kunna skaffa sig nya papper i Köpenhamn. Detta var en sak som det talades mycket och ofta om i Sverige vid den här tiden. Man hade till och med ett namn för det  - ”Amerikavästar” det skulle vara ett faktiskt plagg, en väst, där nya identitetshandlingar skulle finnas insydda i fodret. Det talas om detta till och med i den stora och viktiga emigrationsutredningen som genomfördes under de första åren inpå 1900-talet, under ledning av Gustav Sundbärj.  I den här utredningen diskuterade man emigrationen som ett stort problem som man behövde få stopp på. Henning Bender är Danmarks kanske främste historiker inom området emigration. Det är han som har byggt upp den stora danska databasen med alla emigranter, också svenskar, som for över Atlanten från danska hamnar. Han känner igen begreppet Amerikavästar, och han har ägnat en hel del tid åt att försöka finna bevis för dem, men han har gått bet. Ingenstans finns det några bevis. Detta var nog en svensk skröna, menar han, men han tror sig samtidigt ha funnit ursprungskällan. I Emigrationsutredningen beskriver nämligen Sundbärj hur utskrivningschefen i Tomelilla har berättat för honom,  att han har hört att man kan köpa falska papper i Malmö för 5 kronor och i Danmark för 50 öre.  - Allt det här låter ju konkret och bra, säger Henning Bender. Men i de cirka 20 fall som han har hört talas om och undersökt har han inte kunnat finna några som helst bevis för att det såldes falska papper i Köpenhamn. Och det är ju strängt taget inte så konstigt – mellan åren 1860 och fram till första världskriget så behövdes ju inga prästbetyg eller pass, varken för att komma in i Danmark eller USA. Var det så att man sålde falska papper i Danmark, ja då var det nog för att någon hade upptäckt att svenskarna, som ju vara vana att ha med sig prästbetyg vart de än skulle, utjorde en bra marknad. - De blev lurade helt enkelt, menar Henning Bender: Men hur uppkom då det här ryktet, undrar man. Henning Bender tror att det uppstod för att man ville försöka avskräcka svenskar från att fara iväg, vilket ju strängt taget var hela meningen med det arbete han lade ner i sin Emigrationsutredning. Amerika-arven Den stora vågen av emigranter innebar nya problem på många plan. Det hände till exempel att utvandrade svenskar dog utan det fanns någon familj i det nya landet som ärvde dem. Det var då ärendet kunde komma till Sverige och UD:S arvsbyrå. Arvsbyrån  startade 1860 och blev kvar fram till 1992. Där försökte man reda ut om det fanns några efterlevande släktingar i Sverige som hade arvsrätt efter den utvandrade släktingen. Örjan Romefors från Riksarkivet berättar att lejonparten av ärendena i det här arkivet handlar om svenskamerikaner. - Uppemot 90 procent av alla ärenden här kommer från USA eller Kanada, berättar han. Han har tagit fram några ärenden. Ett av dem handlar om en person som hette Nils Andersson och som bodde i Hayden, Arizona. Det är en ganska tunn akt, en del komplicerade ärende kan innehålla flera hundra sidor. De första pappren i akten innehåller en anmälan av ärendet. Det är en person som skriver bland annat. Några närmare bekanta funnos ej i Amerika till ifrågavarande man, och hans förbindelser med hemlandet torde varit avbrutna varför ingen tagit hand om kvarlåtenskapen. För vår sagesman hade han uppgivit sig äga anförvanter i Småland. Som kvarlåtenskapen är betydlig ansåg jag att något borde göras, och förmedlade därför en notis i ärendet som tillsändes smålandstidningarna, och har nu från Stenbrohults församlings pastor kommit meddelande angående en Nils Andersson född 1872 och som 1892 utvandrade till Amerika men som under många år ej låtit sig avhöras. Med anledning av ovanstående anhålles vördsamt om meddelande om huru man i detta fall ska förfara. Ett så vanligt namn som Nils Andersson ställde givetvis till problem, men den som anmäler det här ärendet vet att Nils hann fylla 40 år, att han ursprungligen kom från Kronoberg i Småland, och inte minst att han varit tämligen rik när han dog 1913. Han efterlämnade 10 000 dollar, en summa som idag skulle motsvara ungefär 1 och en halv miljon svenska kronor. Här finns till och med en bild på Nils. Vi bläddrar vidare i Nils Anderssons akt, och ser hur UD:S arvsbyrå har arbetat sig fram till kunskap om vem Nils egentligen var. Via uppgifter från kyrkoherden i hans gamla hemsocken i Kronoberg så ser man att båda föräldrar vad borta när arvet efter Nils skulle fördelas. Han hade haft många syskon, men de flesta hade precis som Nils emigrerat till Amerika. Bara två levande syskon fanns det kvar hemma i Sverige, och för svenska UD är det i första hand de två som man vill ha tag i. - Det blir ju en amerikansk fråga att leta efter de amerikanska syskonen, förklarar Örjan Romefors. Det var inte alla som använde sig av UD:s arvsbyrås tjänster, så även om man vet att det funnits amerika-arv i släkten så är det inte säkert att man hittar ärendet där. - Man tog ju inte hjälp om man inte behövde, och vissa ärenden handlade om så små belopp att UD inte tog upp dem. Arvsbyrån startade 1860 för att hjälpa svenskar utomlands så att de inte skulle hamna i händerna på folk som försökte lura dem på pengar. UD tog också betalt, oftast några procent på arvssumman. Det var en bidragande orsak till att vissa ärenden inte hanterades av UD – för små belopp skulle inte innebära att man fick betalt för jobbet man lade ner. Arvsbyrån blev också ofta inblandade i att fördela pengarna som skulle fördelas mellan svenska arvingar. - Ibland kan man hitta kvitton som berättar exakt hur mycket alla fick, säger Örjan Romefors. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Tommy Engman, Johanna Frostensson och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Livet är spännande och fullt av upplevelser! Ibland äter man burkgrönsaker, ibland kissar man i sängen och ibland hånglar man med en healer. Vad är det vi snackar om? Ja, det finns många enkla sätt att få reda på det. Antingen frågar ni oss, eller så lyssnar ni på avsnittet ögonabums! Jag föreslår att ni […] Inlägget #96: Mockumentaries, att komma från ingenstans och Facebooks drönare. dök först upp på Superlife Podcast.

Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden.  Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.  Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning.  För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började.  Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i  Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna.  ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

Premier League Podden no No 01:10:14 full dennis.kjellin76@gmail.com (Fansens podcast)plpodden,Premier,League,Podcast,premierleaguepodden,fotbollspodd,fotboll,fo

I dansens virvlar och virrvarr kan vad som helst hända. Den tystlåtna blir social, den stela mjukas upp och den svaga blir stark. I veckans P4 Kultur står dansen i centrum, rörelse som till och med kan förändra livet för den dansbitna. P4 Kulturs reporter Anna Törnkvist följde med Maria Niemi på lindy hop, en dansform där många även tar till sig musik- och klädstil. Varje söndag under sommaren samlas lindydansare vid dansbanan på Djurgården i Stockholm och för betraktaren kan det se ut som om man har blivit förflyttad till 1930-talets Harlem. Det är röda läppstift, skräddarsydda klänningar med smal midja och hängslen på männen. – Jag tycker att det är en jättefin klädstil som pasar min personlighet, säger Maria Niemi. Det är därför jag dansar lindy hop, den passar min personlighet. I lindy hop får man vara töntig, i andra danser ska man vara tuff eller sexig, jag känner mig inte bekväm med det. För dataprogrammeraren Björn Oskarsson handlar dans om mycket mer än att röra på sig till musik. Ingenstans har han lärt sig så mycket om sig själv som på dansgolvet. Det senaste året har han testat flera sorters dans, bland annat bugg, foxtrot och salsa, och sedan han började dansa tycker Björn Oskarsson att han har fått mer självförtroende och blivit mer utåtriktad. – Och jag vill försöka sprida hur roligt det är att hålla på med dans, säger han. Fler danslystna hittar vi i en industrilokal vid Nobelvägen i Malmö. Där har Karin Arbsjö träffat lärare och elever vid dansskolan Bowdown, dit runt 200 barn och ungdomar kommer varje vecka för att få dansa till dancehall och hiphop. För många av dem är Bowdown mer än dans. Det är ett sätt att sträcka på ryggen, ta plats och känna glädje tillsammans.