POPULARITY
Fluent Fiction - Swedish: Uncovering Old Town's Hidden Medieval Treasure Find the full episode transcript, vocabulary words, and more:fluentfiction.org/uncovering-old-towns-hidden-medieval-treasure Story Transcript:Sv: Gamla Stan var en magisk plats.En: Old Town was a magical place.Sv: Solen sken över de smala gatorna och de färgglada husen.En: The sun shone over the narrow streets and the colorful houses.Sv: En dag gick Elsa, Johan och Maja ner för Västerlånggatan.En: One day, Elsa, Johan, and Maja walked down Västerlånggatan.Sv: De såg ett litet antikvariat.En: They saw a small antiquarian bookstore.Sv: Föntrena var fulla av gamla böcker och saker.En: The windows were filled with old books and things.Sv: De bestämde sig för att gå in.En: They decided to go in.Sv: Inne i butiken var det mörkt och dammigt.En: Inside the store, it was dark and dusty.Sv: Men mitt i allt damm stod en glaskupa.En: But amidst all the dust stood a glass dome.Sv: I glaskupan låg ett gammalt smycke.En: Inside the glass dome lay an old piece of jewelry.Sv: Smycket glänste i det svaga ljuset.En: The jewelry sparkled in the faint light.Sv: Elsa gick fram och tittade närmare.En: Elsa walked closer for a better look.Sv: "Titta på det här!"En: "Look at this!"Sv: ropade hon till Johan och Maja.En: she called to Johan and Maja.Sv: Johan lyfte försiktigt upp kupan.En: Johan carefully lifted the dome.Sv: Smycket såg ut som en gammal medaljong.En: The piece of jewelry looked like an old medallion.Sv: Det fanns konstiga tecken på den.En: There were strange symbols on it.Sv: "Vad betyder de här tecknen?"En: "What do these symbols mean?"Sv: frågade Maja.En: asked Maja.Sv: "Jag vet inte", sa Johan, "men vi borde ta reda på det."En: "I don't know," said Johan, "but we should find out."Sv: De tog med sig smycket till en äldre man som satt bakom en disk.En: They brought the piece of jewelry to an old man who was sitting behind a counter.Sv: "Vet du något om detta?"En: "Do you know anything about this?"Sv: frågade Elsa.En: asked Elsa.Sv: Mannen tittade länge på smycket.En: The man looked at the jewelry for a long time.Sv: "Det här är ett mycket gammalt smycke", sa han.En: "This is a very old piece of jewelry," he said.Sv: "Det kommer från Medeltiden.En: "It dates back to the Middle Ages.Sv: Och det är kopplat till en skatt som sägs finnas gömd här i Gamla Stan."En: And it is connected to a treasure that is said to be hidden here in Old Town."Sv: Elsa, Johan och Maja kände äventyrsandan ta tag i dem.En: Elsa, Johan, and Maja felt the spirit of adventure taking hold of them.Sv: De bestämde sig för att leta efter skatten.En: They decided to look for the treasure.Sv: Smycket hade en liten karta inuti.En: The piece of jewelry had a small map inside it.Sv: Kartan visade några märkliga symboler och platser i Gamla Stan.En: The map showed some strange symbols and places in Old Town.Sv: De följde kartan genom de smala gränderna och över de kullerstenslagda torgen.En: They followed the map through the narrow alleys and over the cobblestone squares.Sv: De gick förbi Storkyrkan och ned mot Riddarhuset.En: They passed by the Great Church and down towards the House of Nobility.Sv: Vid varje stopp fann de ledtrådar som de skrev ner.En: At each stop, they found clues that they wrote down.Sv: Slutligen kom de till en gammal brunn som låg gömd mellan två höga hus.En: Finally, they came to an old well hidden between two tall buildings.Sv: "Det måste vara här", sa Johan.En: "It must be here," said Johan.Sv: De öppnade locket till brunnen och tittade ner.En: They opened the lid of the well and looked down.Sv: Det fanns en liten kista längst ner.En: There was a small chest at the bottom.Sv: Med hjälp av ett rep kunde de lyfta upp kistan.En: With the help of a rope, they could lift up the chest.Sv: När de öppnade den fann de gamla guldmynt och smycken.En: When they opened it, they found old gold coins and jewelry.Sv: Men viktigast av allt var ett brev.En: But most importantly, there was a letter.Sv: Brevet var från en medeltida riddare som förklarade hur hans skatt skulle hjälpa dem som fann den.En: The letter was from a medieval knight explaining how his treasure was meant to help those who found it.Sv: Elsa, Johan och Maja bestämde sig för att skänka en del av skatten till ett museum.En: Elsa, Johan, and Maja decided to donate part of the treasure to a museum.Sv: Resten skulle de använda för att hjälpa behövande i Stockholm.En: The rest, they would use to help the needy in Stockholm.Sv: De visste att de hade funnit något mycket mer värdefullt än guld, de hade funnit en skatt som kunde förändra liv.En: They knew they had found something much more valuable than gold, they had found a treasure that could change lives.Sv: Äventyr genom Gamla Stans gator hade lett dem till en skatt, men också till en insikt om att göra gott för andra.En: The adventure through Old Town's streets had led them to a treasure but also to an insight about doing good for others.Sv: De gick hem den kvällen, trötta men glada, och visste att denna dag skulle bli ett minne för livet.En: They went home that evening, tired but happy, knowing that this day would be a memory for life. Vocabulary Words:narrow: smalaantiquarian bookstore: antikvariatwindows: föntrenadusty: dammigtamidst: mitt iglass dome: glaskupajewelry: smyckefaint light: svaga ljusetmedallion: medaljongsymbols: teckencounter: diskMiddle Ages: Medeltidenconnected: kopplattreasure: skattspirit of adventure: äventyrsandanmap: kartaalleys: grändernacobblestone squares: kullerstenslagda torgenclues: ledtrådarwell: brunnlid: lockrope: repchest: kistagold coins: guldmyntmedieval knight: medeltida riddaretreasure: skattvaluable: värdefulltdonate: skänkainsight: insiktchange lives: förändra liv
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
David och Katherine är rörande överens om att folk som tar upp mobilen när man pratar med dom är fruktansvärda människor. Dessutom är Lord Kodjo tillbaka! Göran Mörner från Riddarhuset kommer förbi och reder ut om Kodjos titel är äkta. Sedan är mediernas Go-to-person om Corona, Emma Frans med! Vi snackar om hennes Corona-dagbok och Facebookgrupper som är kritiska mot Corona-strategin.
Från Riddarhuset i Stockholm gästar idag Riddarhusgenealogen Göran Mörner. Vi diskuterar heraldik, cigarrgördlar och kastar slutligen fram ett halsbrytande förslag på vapensköld åt Brobergs. Inför vår Göteborgsturné i mitten på april, önskar Johanna lyssnarfrågor till vår expertpanel och Anders önskar sig anspråkslöst bara lite lugn och ro. Alec Bradley Sanctum Robusto Dagens cigarr: Alec Bradley Sanctum Robusto Producerat av Eric Palmcrantz, Figaro Music & Media Group.
I Avsnitt #8 träffar vi David Härenstam, klassisk gitarrist och konstnärlig ledare för Stockholm Chamber Music - en konsertserie som huserar i Riddarhuset under oktober.
Följ med till Riddarhuset och hör om dråpliga motiv och billiga lösningar på husets drygt 2 300 vapensköldar som nu studerats. Och hör hur stormakten Sveriges krig finansierades av Frankrike. Skelögda ugglor och halshuggna troll är några av motiven på de drygt 2 300 vapensköldar som hänger i Riddarhuset i Stockholm. Den svenska adelns grafiska profiler har nu hamnat under luppen när heraldikern Magnus Bäckmark som förste forskare skärskådat detta bortglömda kulturarvs estetik och historia. Vetenskapsradion Historia följer med honom till Riddarhuset för att fascineras av både vackra och tokfula motiv. Dessutom om att den svenska stormaktstiden nu måste omvärderas efter att historikern Svante Norrhem undersökt de enorma summor som Sverige erhöll av Frankrike. Under närmare 170 år var Sverige närmast en klientstat till Frankrike, där närmare 20 procent av svensk ekonomi bestod av franska subsidier. Tobias Svanelid undersöker hur förhållandet påverkade länderna och hur mycket av den svenska stormaktstiden som egentligen var fransk.
Riddarhuset, Arkiveringshandboken, Elgenstierna 2018 m. m.
Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken Maria - Sveriges ryska prinsessa, den första biografin om Maria Pavlovna. Programmet är en repris från 21 september 2018.
Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon. I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt. Visst är det något queer med semikolon. För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor. Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat. I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död. Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd. Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon? Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning. Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet. För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto. Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig. Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående. Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon; Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator
Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken "Maria - Sveriges ryska prinsessa", den första biografin om Maria Pavlovna.
Arvida Byström bröt det över 2500 år gamla tabut kring mens. Nu är det Nannas tur. För länge har trubadurer kravlat på samhällets botten. Det är dags för trubadurens återkomst! Men vem hade kunnat ana att en trubadur måste jobba så hårt? Nanna måste skriva en låt, samla Stockholms influencers och framför allt hitta en lokal för giget. Dröm-location är såklart Riddarhuset där bara adeln får hyra. Och Nanna är ju våldtäkts-adel? Är det adel nog för Riddarhuset? I rollerna: Emma Molin Arvida Byström Tommie X Lola Zackow Lukas Wigardt Axel Winqvist och Nanna Olasdotter Hallberg
Rödslammade stugor med vita knutar har blivit något av en symbol för det svenska. Hör om falurött - viktig kulturhistoria eller en dålig symbol för det svenska? I programmet berättar Ralph Edenheim, tidigare intendent på Skansen, hur den röda lilla stugan hänger ihop med Riddarhuset, och om de olika nyanserna i falurött. Medverkar gör också konstnären Peter Johansson, som i flera av sina verk tagit spjärn mot falurött. Dödens färg, säger han.
Hej domstols sista officiella studiosändning nånsin. Riddarhuset, Riddarhuset igen, Anu Us, Borås och en skräning manskör utanför Dramaten.
Lars Jonsson, präst i Skellefteå, har i sin ägo en udda husförhörsbok. Den skrevs av barnen till prästen Simon Brandell i slutet av 1800- talet och gäller dockor. Ond bråd död och konstiga livsöden finns att begrunda i boken som gjorts på ett autentiskt vis. Peter Karlsson på nättidningen Rötter berättar om populära Porträttfynd som varje dag kompletteras med i snitt 50 porträtt. Där kan man hitta porträtt av släktingar som andra har i sina ägor. Fader okänd står det ofta i de gamla födelse- och dopböckerna. Det ställer till med problem för dagens släktforskare. Kathrine Flyborg tipsar om hur man ska gå till väga för att luska ut vem fadern egentligen var. Rolf Ekelund som är vice ordförande i föreningen Göteborgsregionens släktforskare svarar bland annat på frågor om hur man söker rätt på vilka hamnar som emigranter avreste från, hur man letar i domböcker, och hur man ska förhålla sig till de muntliga källorna i form av äldre släktingar. Riddarhuset svarar på frågan vilken är Sveriges nu levande äldsta släkt och Thord Bylund och Leroy Billberg pratar om generationslängder. Om man standaliserar generationernas längd ryms det tre generationer män på 100 år medan det på kvinnolinjen ryms fyra generationer. Dessutom finns regionala skillnader. Till exempel gifte man sig när man var äldre på Gotland. Ted Rosvall som är ordförande i Sveriges Släktforskarförbund har långtgående planer på att skapa släktforskarambassadörer i andra länder. Detta ska underlätta för släktforsakre som inte är ursprungssvenskar att hitta sina rötter i andra länder. Han berättar att släktforskning nu är den populäraste hobbyn i USA. Det finns fler aktiva släktforskare än aktiva utövare av sport i landet.