Podcasts about knappast

Knappast klang och jubel men tre ALLDELES underbara poäng mot Everton när Premier League var tillbaka och Liverpool såg till att behålla ett försprång på 12 poäng ner till Arsenal. Vi diskuterar såklart hur Tarkowski kunde få vara kvar på planen och kanske hur bestraffningsskalan generellt måste ses över framöver. Det blir Diogo Jota, Luis Diaz och evighetsmaskinen Ryan Gravenberch. Salahs formsvacka, Van Dijks svaga första halvlek... och experimentet med Curtis Jones som högerback. Och så blickar vi såklart fram emot söndagens match mot Fulham!

April månad och vi börjar få vårkänslor och skall lämna studion för att åka på turne. Men först pratar vi om fake news och fenomenet aprilskämt. Vi pratar om vårt kursutbud, att det går att beställa oss till er verksamhet samt att stötta oss på Patreon. Vi har också vridit klockan till normaltid i en värld som just nu känns allt annat än normal. Shownotes och länkar på https://www.hemberedskap.se/avsnitt405 Stötta oss och lyssna på extra bonusavsnitt på https://www.patreon.com/hemberedskap

Perre har en härlig läsfåtölj, medan “Micke och Nicke” inte har några bra läslampor och inte ens orkar läsa serier längre.Skämt å sido, orkar vi över huvud taget, läsa längre? Om svaret är “nej, det gör vi inte”....så blir nästa fråga - “varför inte”? Har vi läst det mesta? NEJ! Har vi läst tillräckligt? Knappast. Behöver vi bilda oss? Säkert. Ja, så där kan man hålla på…nästan hur länge som helst. Å det gör vi i studio 64:s hittills längsta podd. Lyssna vetja, det är enklare än att läsa. Enda hotet är att man somnar. Än sen!Men innan dess, glömt inte att dela, likea o kommentera…vad du än tycker. Kom igen!! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det har gått en dryg vecka sedan Donald Trump återigen blev president i USA. Om det har varit en lugn och tyst start på hans ämbetsperiod? Knappast. Under veckan har han bland annat benådat nästan alla som var med och stormade Kapitolium, försökt köpa Grönland igen, föreslagit att Gaza ska bli ett turistparadis och praktiskt taget stängt gränsen till Mexiko. Vad är det som har hänt, vad innebär allting och vad väntar runt hörnet? Gäst: Wolfgang Hansson Aftonbladets utrikespolitiska kommentator. Programledare och producent: Jenny Ågren. Klipp från: BBC News, ABC News, The project, MSNBC. Kontakt: podcast@aftonbladet.se.

I studion sitter Martin, Panos, Theo, Emil Erlandsson och Saga Jonasson. Det blev en julspecial! Eller mer av en nyårsspecial… som kommer lite för långt efter nyår. Trots Ludvigs frånvaro blir det stort kalas med två gäster och riktigt god stämning. Vi ger senaste nytt från biograferna med vår recension av Kraven the Hunter, senaste nytt på musikalhimlen med en genomgång av Epic som äntligen är färdig, en rysande recension av den klassiska skräckromanen Låt den rätte komma in samt den utlovade analysen av Knack 2. Kan det bli bättre? Knappast! 6:07 - Intro 18:13 - Kraven the Hunter 45:13 - Epic 1:13:22 - Låt den rätte komma in 1:29:01 - Knack 2 Lyssna på avsnittet på Spotify, Soundcloud eller där du hittar dina podcasts. Du hittar allting samlat på: linktr.ee/medisradio (länk finns i bion). Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com. Vill ni se oss spela spel på Twitch så följ oss på @MedisRadioTV. Musik: Pontus Ljung

Att jobba är i grunden bra för vårt välmående. Så här stärker vi det som får oss att må bra i arbetslivet.I del 2 av den här miniserien på tre poddavsnitt pratar vi om vad man kan göra innan problem och ohälsa uppstår. Det finns väl beforskade friskfaktorer och i det här avsnittet fokuserar vi på dem som främjar vår hälsa.1. En rättvis och transparent organisationMedarbetare behöver förstå varför beslut fattas i organisationen och känna att de är välmotiverade. Arbetsplatsen ska upplevas rättvis och transparent. Det bäddar för tillit.2. Ett närvarande, tillitsfullt och engagerat ledarskapDet kan se ut som väldigt höga mål, inte minst för ledarna som ska leva upp till dem, men det handlar om att cheferna ska ha tid och förutsättningar att leda. Ledarna visar vägen framåt, hjälper till med tydlighet och möter medarbetare med att bland annat stämma av förväntningar och krav.3. Delaktighet och inflytandeInflytande är viktigt för att känna autonomi och eget handlingsutrymme. Medarbetare behöver uppleva att de får vara med och påverka och utveckla verksamheten och sin arbetssituation. Det är dessutom ofta medarbetarna som har bäst insikter om vad som kan förbättras. Vi vet att Sveriges bästa verksamheter hela tiden jobbar med små förbättringar snarare än att enstaka, stora förändringar.4. En välutvecklad kommunikation och återkopplingI ett öppet samtalsklimat där alla kan komma till tals skapas förutsättningar för att få fram de bästa idéerna och för att bygga starka relationer. Regelbunden återkoppling både på individuella och gemensamma ansträngningar behöver byggas in i såväl struktur som kultur.5. Prioritering av arbetsuppgifterNär kraven ökar riskerar vi att ständigt lägga till fler och fler saker som ska göras. Istället behöver vi balans mellan krav och resurser. För att nå dit måste vi ligga före så att det är lätt att prioritera redan innan att-göra-listan blir för lång.6. Kompetensutveckling hela arbetslivetDe flesta vill känna att de utvecklas som yrkespersoner. Här behövs strukturer för att ta tillvara på och sprida kompetens och för var och ens personliga utveckling.Vår samarbetspartner Oxy Group vet att bra kommunikation är avgörande för ett gott ledarskap, effektivitet och lönsamhet. Ändå slarvar många chefer med det här. Att informera om viktiga saker i ett mejl går fort, men är det effektivt? Får du ett kvitto på om det du ville förmedla nått fram? Knappast. I ett blogginlägg skriver Kristina Sundbaum om hur du kan bli bättre på kommunikation genom att tänka på dina medarbetare lite mer som kunder. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I studion sitter Martin, Panos och Ludvig. En liten skara gossar pratar media i veckans avsnitt. Martin har spelat det magiska Hogwarts Legacy, redaktionen har lyssnat på Eminems senaste album samt sett den bioaktuella Deadpool & Wolverine och Martin har spelat Telltale-spel. Kan det bli bättre? Knappast! 06:28 - Intro 22:58 - Hogwarts Legacy 37:00 - The Death of Slim Shady 53:40 - Batman - The Telltale Series: Enemy Within 1:05:35 - Deadpool & Wolverine 1:19:00 - Tre snabba Se vår rankning av alla tecknade Disneyfilmer på vår YouTube-kanal: https://www.youtube.com/watch?v=4cy9Gqqh90k&t=343s Lyssna på avsnittet på Spotify, Soundcloud eller där du hittar dina podcasts. Du hittar allting samlat på: linktr.ee/medisradio (länk finns i bion). Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com. Vill ni se oss spela spel på Twitch så följ oss på @MedisRadioTV. Musik: Pontus Ljung

Avsnitt 77: Från Prag till ParisHockey-VM har avslutats och Grand slam-turneringen på Roland Garros har precis inletts. Kan det bli bättre? Knappast om ni frågar oss. Dessutom kör Emil lite live-tennis mitt i avsnittet, en ny stående punkt vad det verkar :) Tack för att ni lyssnar och ta hand om er, och kärleken!Följ oss gärna på instagram där vi heter "Aronsson & Park". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. Ladda ned i Appstore eller Google Play. * Veckans gäst har kallats "The hardest working man in show business" och med tanke på att han är artist, komiker, DJ, programledare, youtuber och mer därtill så är det väl KNAPPAST en överdrift! Fullt ös och hög underhållningsfaktor när Anis Don Demina gästar! Häng på!

7 juni. Fyllde Sverige 500 år i veckan? Knappast, men att frågan ens kan ställas visar på vilken stor betydelse Gustav Vasas regeringstid anses ha haft för landet. Andreas Ericson diskuterar Gustavs liv och gärning med Olle Larsson, författare och historiker.

Att jobba är i grunden bra för vårt välmående. Så här stärker vi det som får oss att må bra i arbetslivet.I del 2 av den här miniserien på tre poddavsnitt pratar vi om vad man kan göra innan problem och ohälsa uppstår. Det finns väl beforskade friskfaktorer och i det här avsnittet fokuserar vi på dem som främjar vår hälsa.1. En rättvis och transparent organisationMedarbetare behöver förstå varför beslut fattas i organisationen och känna att de är välmotiverade. Arbetsplatsen ska upplevas rättvis och transparent. Det bäddar för tillit.2. Ett närvarande, tillitsfullt och engagerat ledarskapDet kan se ut som väldigt höga mål, inte minst för ledarna som ska leva upp till dem, men det handlar om att cheferna ska ha tid och förutsättningar att leda. Ledarna visar vägen framåt, hjälper till med tydlighet och möter medarbetare med att bland annat stämma av förväntningar och krav.3. Delaktighet och inflytandeInflytande är viktigt för att känna autonomi och eget handlingsutrymme. Medarbetare behöver uppleva att de får vara med och påverka och utveckla verksamheten och sin arbetssituation. Det är dessutom ofta medarbetarna som har bäst insikter om vad som kan förbättras. Vi vet att Sveriges bästa verksamheter hela tiden jobbar med små förbättringar snarare än att enstaka, stora förändringar.4. En välutvecklad kommunikation och återkopplingI ett öppet samtalsklimat där alla kan komma till tals skapas förutsättningar för att få fram de bästa idéerna och för att bygga starka relationer. Regelbunden återkoppling både på individuella och gemensamma ansträngningar behöver byggas in i såväl struktur som kultur.5. Prioritering av arbetsuppgifterNär kraven ökar riskerar vi att ständigt lägga till fler och fler saker som ska göras. Istället behöver vi balans mellan krav och resurser. För att nå dit måste vi ligga före så att det är lätt att prioritera redan innan att-göra-listan blir för lång.6. Kompetensutveckling hela arbetslivetDe flesta vill känna att de utvecklas som yrkespersoner. Här behövs strukturer för att ta tillvara på och sprida kompetens och för var och ens personliga utveckling.Vår samarbetspartner Oxy Group vet att bra kommunikation är avgörande för ett gott ledarskap, effektivitet och lönsamhet. Ändå slarvar många chefer med det här. Att informera om viktiga saker i ett mejl går fort, men är det effektivt? Får du ett kvitto på om det du ville förmedla nått fram? Knappast. I ett blogginlägg skriver Kristina Sundbaum om hur du kan bli bättre på kommunikation genom att tänka på dina medarb Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Veckans gäst har kallats "The hardest working man in show business" och med tanke på att han är artist, komiker, DJ, programledare, youtuber och mer därtill så är det väl KNAPPAST en överdrift! Fullt ös och hög underhållningsfaktor när Anis Don Demina gästar! Häng på!För att höra hela avsnittet behövs en PodMe-prenumeration.

Möt Irena Pozar, författare och journalist från Växjö, som berättar om sin bok om backlashen efter metoo.

Möt Irena Pozar, författare och journalist från Växjö, som berättar om sin bok om backlashen efter metoo.

* Storstjärnan som tränade på tivoli!* Slutkapitlet i Calgary Games-showen?* Knappast några julkort till Nurmos ...* Vad göra nu, Aetos?* Hade Stig H fel här ... också?* Den sensationella USA-importepoken * Mångmiljonstaden Sundsvall Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

* Gäst inför nyårsjackpoten: Jan ”Timo” Timonen!* Calgary Games hovöm? Knappast ...* Tre jättefavoriter – förvånande om nån av dem vinner ...* ”VM-trea i att vara trevande i voltstart”* ”Har ingen fattat, det är ju fusk” Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Journalisten gör en första summering av årets Bokmässan efter en rundvandring bland montrarna. Stor glädje men en del potentiella konflikter inför nästa år är den korta summeringen. Spotify lanserar en ljudbokstjänst där de säljer lyssningar styckvis. Knappast den lösning de velat ha och en lösning som är en kompromiss som kan göra det svårt för dem att växa och inte i närheten av deras ställning inom musiken. Vi fyller på med ett ämne där åtminstone journalisten är grinig när han funderar runt de nya boktopplistorna från branschorganisationerna. Ok men inte tillräckligt bra är omdömet. Förläggaren är bekymrad över det engelska språkets utbredning på bekostnad av andra språk, en utveckling som ställer till det på den nederländska bokmarknaden och pressar fram en oväntad motreaktion där förlag nu försöker köpa engelska rättigheter för att ge ut dem på engelska.   00 29 – En bokmässesummering full av glädje och en del problem 14 42 – Spotify lanserar en ljudbokstjänst, till slut 19 43 – Nya boktopplistor ett steg på vägen 28 05 – Engelska utgåvor konkurrerar på samma marknad

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Racet i Baku blev en riktig katastrof för Ferrari och nu leder Red Bull WCC:n med nästan 100 poäng, är det redan avgjort? Knappast!! Fler och fler förare har också börjat klaga på porpoising och Hamilton kom knappt ur bilen efter racet. Borde FIA göra något åt saken eller lämna det åt teamen? Lyssna för att höra Christofers lösning på problemet. Självklart värmer vi också upp lite inför helgens GP i Kanada.Support the showSveriges snabbaste F1-podcast!

Semesterlunk för politikerna? Knappast! Budgetbråk, beskyllningar och urballade omröstningar har präglat veckan, och mer drama väntar. Frågan är om Sveriges riksdag blivit Game of thrones, och vem som i så fall vinner på den otippade utvecklingen. Dessutom: Plötsligt äter alla partiledare korv framför kameran. Varför? Programledare: Soraya Hashim. Experter: My Rohwedder och John Granlund. Producent: Olivia Svenson. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Engelsk IPA minsann. Knappast det du får i glaset om du beställer en IPA på krogen idag. Det blir en hel del historia om stilen - en ganska spännande sådan. Självklart pratar vi om hur ölet kan bryggas och kanske slår rekord i antal namnförslag för stilen (med hjälp av våra Patreons). Och, så dricker vi öl. Våra recept finns att hitta på hembryggninghalleluja.wordpress.com, och om du vill nå oss kan du göra det på hembryggning.halleluja@gmail.com eller på @hembryggninghalleluja på Instagram. Du kan också stötta oss på Patreon här (tack på förhand): patreon.com/hembryggninghalleluja

Panik | Vad händer nu? | Kaos, tumult, utbryter snabbt | Ingen säker | Oro || Skada | Liv som insats | Slagsmål slutar olyckligt bra | Men är det slut? | Knappast

Vi äger ingenting, vi ägs av våra ägodelar, sa munken Franciskus av Assisi redan på 1200-talet. Äger vi mindre sedan han sa det? Knappast, konstaterar Annafia och Rebecka. Dödssynden girighet öppnar för många frågor. Finns det en sund girighet, som kan driva oss framåt? Föds girighet ur överflöd? Hur kommer det sig att vi verkar acceptera vårt giriga samhälle?

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-0"));Hej kära läsare Alla ni som känner att det vore härligt att få inspiration och kunskap som höjer alla på företaget till en helt ny nivå kan nu boka mig för de event ni har planerade framöver. Lättast är att kontakta karin@lifevision.se så hjälper hon dig på bästa sätt … I veckans brev funderar jag över vad det är vi behöver förstå för att ändra på vilket beteende som helst. Utan den kunskapen så blir det lite som att försöka styra bilen med backspegeln. Det spelar ingen roll hur bra man blir på det, så gör det inte att man blir bättre på att köra bil. Så investera fem minuter av din tid, scrolla ner, läs och upptäck att … Ditt liv är ett mästerverk! Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-1"));Veckans citat ”Du får idéer när du ställer enkla frågor. Den viktigaste av dem är "Tänk om ...?”- Neil Gaiman UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-2")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-3"));En förståelse för livet!UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-4"));Har du någon gång försökt att ändra på ditt beteende, bara för att ganska snabbt ramla tillbaka i dina gamla hjulspår? Det har vi nog alla varit med om vid mer än ett tillfälle, eller hur? Kan vara tämligen frustrerande då vi samtidigt tycker oss veta exakt varför vi vill ändra oss till det bättre. Tyvärr hjälper inte den vetskapen oss något vidare. För det vi behöver är något mer fundamentalt. Något som kommer före vår vilja att förändra oss. Det mänskligt basala som gör att vi kan bygga vår bild av världen omkring oss. Detta något är det som intresserar mig allra mest för det gör enorma skillnader för den som verkligen förstår det. Utan den är vi dömda att begå samma misstag om och om igen. För allt du får av intelligens om du har en inkorrekt premiss är att du snabbare kan komma till fel ställe. Hoppas att den inledningen i varje fall är nog för att väcka din nyfikenhet. Samtidigt vill jag inte hålla dig på halster i detta korta format. Så det jag pratar om är våra förmåga att tänka. Inte vad vi tänker utan just att vi tänker. För med våra tankar förstår vi alla världen omkring oss och vi beter oss i enlighet med hur vi personligen och kollektivt relaterar till dem. Låter detta kryptiskt så låt mig hjälpa dig på traven med en metafor. En gång i tiden så var man t.ex. inte speciellt införstådd med fysikaliska fenomen som varför solen gick upp eller ner. Eller hur det kunde bli vår, sommar, höst och vinter. Man introducerade istället olika gudar som styrde och ställde över elementen. Vi var helt underställda dessa gudars nycker och infall. Att det berodde på att jorden snurrar runt sin egen axel med 1.670 km/h (*vid ekvatorn) och därmed per automatik gör att solen ”försvinner” för oss och kommer fram med jämna mellanrum fanns inte i deras tankevärld. Att dessutom årstiderna orsakas av att vi med lutande jordaxel och i elliptisk bana susar runt solen med den svindlande farten av cirka 107.200 km/h, skulle förmodligen inte mottas särskilt väl. För denna oförståelse gjorde att många kulturer världen över fick för sig att vare sig nya dagar eller gynnsamma årstider skulle komma om de inte aktivt jobbade på det. Aztekerna trodde till exempel att det behövdes människooffer för att solen skulle behaga att komma tillbaka till dem. Så för att undvika evigt mörker och bringa ljus, värme och goda skördar så slet man ut hjärtan ur unga människor. Vid vintersolstånden kunde tusentals offras. Om du nu ville få dem att sluta med det, tror du att det hade hjälpt att tala om för dem att det är dumt, onödigt eller grymt? Knappast! Så länge de tror att offrandet är det som håller livet igång kommer det att fortsätta. Att hoppa fram precis när översteprästen är på väg att ...

Många känner igen den från sina skolböcker i historia. Knappast någon annan målning har gestaltat den svenska stormaktstidens slut lika ikoniskt.  Gustaf Cederströms "Karl XII:s likfärd" från 1884 hör till den svenska konsthistoriens stora klassiker. På senare år har den blivit alltmer politiskt laddad. Vad är det som har gjort Cederströms målning så omtalad? Hur historiskt korrekt är skildringen av soldaterna som bär hem sin kung på en bår? Är det ens en bra målning? Och hur talar den till oss idag? Gäster i studion är Martin Olin, konsthistoriker och forskningschef på Nationalmuseum, och Anna Maria Forssberg, historiker specialiserad på stormaktstiden och verksam vid Vasamuseet. Samtalsledare: Anna Jansson Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson. Producent: Magnus Bremmer Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2018. Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman Blå visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka  och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden. Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort. Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken. I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer? Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening? Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas. I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening. För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden? Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen Blå i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder. Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer. Julia Nordblad, idéhistoriker

"Are you my mummy?"Vi går igenom det läskigaste avsnittet hittills som tar plats under andra världskriget när London bombas av tyskarna. Är vi andra världskrigsnördar? Knappast. Men det här avsnittet ger oss inte bara krigshistoria utan både skräck, humor och romance. Dags att möta Captain Jack Harkness! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi sätter tydliga delmål som visar på både stora möjligheter och djupa fall. Avsnittet är inspelat under Tobias föräldraledighet och Kristoffer fyller i med loungesnack när Freja ropar på hjälp. Har vi en sunt förhållande till kost? Knappast! Vi reder ut just hur stora problem vi faktiskt har.

Vad händer när den grupp du definierar dig själv med går från att vara utskrattad till hyllad? Vill du försvara den från nya praktikanter eller är alla välkomna? Från den ena nörden till den andra, det är komplicerat. Nörden har gått från töntig till cool. Från skamlig till trendig. Idag är specialintressen och "att nörda ner sig" i något ett allmänt känt begrepp. Från kaffe-nördar till sticknings-nördar. Nördens tid är kommen. Men har denna revolution varit friktionsfri? Knappast. Vi hör nördar, forskare och psykologer om nördens identitet och om fördelarna och nackdelarna om att nörden nu är mainstream. Hör Eva Silvfers, forskare och professor vid Umeå universitet, forskningsprojekt "Nörden som grindvakt" om hur den "traditonella" nörden riskerar att exkluderas inom vissa områden nu när nörden är något folk strävar efter att vara.  Sofia Ulver, konsumentforskare vid Lunds universitet, säger att nörden idag är allt mer kommersiellt gångbar än för 10 år sedan och att alla idag kan vara nördar. Begreppet nörd är urvattnat, men vad innebär det för nördens identitet? I studion: Teresa Axner, nördfeminist och medgrundare till gruppen "geek woman united!" och Karl Bergström, doktor i spel och psykolog. Programledare: Ulrika Hjalmarson Neideman.  Producent: Ninos Chamoun. Programmet är direktsänt.

Hur reagerar laptop-tangentbord på whisky? Hur nära var det att ni aldrig skulle få läsa Davids whiskybok? Vad vill Martin från Japan ha reda på? VI har svaren! Dessutom: Destilleriet Jura, traditionella kopparpannor och Jeroens blindskott 2 & 3. Bonus: Hawaiipizza – nästan lika gott som newmake. Vad var det i glaset då? Mathias sippade vidare på GlenDronach Cask strength, David ett privatfat från Box/High Coast och Jeroen sippade Longmorn 16 YO, som finns på Systembolaget för 709 kronor: https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/longmorn-56101/ Aerosmith-storyn är snygg men tydligen inte sann: https://www.snopes.com/fact-check/cut-to-the-encore/ Jura Originaldestilleriet från 1810 lades ned 1901. 1960 började det moderna destilleriet byggas och det kom i produktion 1963. En rolig grej som David inte kom ihåg att berätta: 1999 tog ägarna all whisky ur alla fat och hällde över på nya fat. Normalt görs sådana så kallad re-racking på läckande fat eller för när man gör en planerad slutlagring, men här ansåg ägarna alltså att faten whiskyn låg på var för trötta och för dåliga. Hela 27000 fat tömdes för att fyllas på nya fat….! https://www.jurawhisky.com/ https://scotchwhisky.com/whiskypedia/1869/jura/ En bra Jura då? Well, David gillade en 35 år gammal i betydelsen gav den någonstans mellan 84 och 85 poäng. Knappast något att göra vågen över alltså, även om den var god: http://tjederswhisky.se/jura-1976-feith-a-chaorainn/ Eftersom det är roligt att både läsa och skriva texter om whiskies som inte är goda: här några Jura som inte passade herr Tjeders smaklökar alls: http://tjederswhisky.se/jura-tastival-2014/ http://tjederswhisky.se/jura-tastival-2017/ http://tjederswhisky.se/jura-26-yo-the-kinship/ Medan den här var helt okej: http://tjederswhisky.se/jura-19-yo-the-paps/ Davids bok som likt Juras whiskies som alltid har blivit bättre alltid kommer ”i år”… Hans dotter Millas trailer för boken kan du se här: https://www.facebook.com/tjederswhisky/posts/216835406909522 Traditionella kopparpannor (pot stills) Här är det svårt med länkar, men googla efter saker som hybrid stills och pot stills och column stills med mera, så kommer ni bli rikligt belönade. Inga Russells och Graham Stewarts antologi Whisky: Technology, production and marketing kan som alltid anbefallas. Några gamla dokumentärfilmer om produktion av skotsk whisky Orubricerad dokumentärfilm om produktion av skotsk whisky på 1950-talet, digitaliserad av PeriscopeFilm.com och upplagd med den säljande titeln ”1950s SCOTTISH WHISKY DOCUMENTARY FILM SCOTCH DISTILLERY GLENROTHES GLENLIVET WHISKEY15554”: https://archive.org/details/15554scottishwhiskeyvwr Orubricerad dokumentärfilm om produktion av skotsk whisky sannolikt producerad 1970 med tanke på innehållet, kallad ”1960s Scotch Whisky Distillery, Scotland, HD from 16mm”: https://www.youtube.com/watch?v=jR1mAZaIoEc Riktigt hardcore är det ju när blir utan ljud, här från 1930-talet: ”White Horse scotch whisky in the 1930's. Film 16044”: https://www.youtube.com/watch?v=Axm_L9bY3cQ Orubricerad dokumentärfilm eller snarare informercial/reklamdokumentär om produktion av blenden King George IV, någon gång på 60-talet, ”Making of King George VI whisky, 1960's -- Film 30353”: https://www.youtube.com/watch?v=xhnhl--j7bc Jeroens fortsätter pimpla sina blindskott Det här var nummer två: https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/glenmorangie-41701/ Nummer tre var en skotsk blended, Buchanan's på 43% buteljerad omkring år 1980–83 för den sydamerikanska marknaden som David köpt på auktion för några år sedan. ”Buchanan's 12 De Luxe” heter den, men 12 är inte en åldersbestämning. Lite att läsa om OBE, Old bottle effect: Teemu Strengell, ”Bottle maturation (OBE)”, 2/2 2013: http://whiskyscience.blogspot.se/2013/02/bottle-maturation-obe.html Valentin, Serge, ”Do you believe in bottle maturation?”, Malt maniacs E-pistle 2009/02: http://www.maltmaniacs.net/e-pistle-200902-do-you-believe-in-bottle-maturation/ Kolla också: Angus MacRaild, ”Old style whiskies: Corrections & clarifications”, 1/4 2018: https://whiskysponge.com/2018/04/01/old-style-whiskies-corrections-clarifications/ Här når du oss: En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky) Maila till oss på hej@entreawhisky.se Davids blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se)

IFK-ikon trots sin ödmjukhet. Knappast finliraren, men anfallaren som var värd att älska. Stefan Thordarson gästar avsnitt 93 och berättar om den långa resan från lilla Akranes, till få nummer 18 pensionerat i IFK Norrköping. Förutom sina två sejourer med avancemang till Allsvenskan och ångestfylld bottenstrid två år efter, pratar 46-åringen bl a om isländsk fotbollsmentalitet, varför det aldrig var ett problem att tackla de första konstiga proffsåren i Norge och varför han önskade att sejouren i Stoke skulle vara längre. Thordarson berättar även om känslan att delta i Islands skräll mot Zinedines Zidanes Frankrike kort efter deras VM-guld 1998. En mängd anekdoter, självklart mest om IFK!

Fyra raka! Stora, tunga, mäktiga AIK. Knappast någon glamour-tillställning på Friends i klassikermötet mot Blåvitt. Men segern var aldrig hotad... Säger nog en del om vart våra motståndare befinner sig också. Nu trummar vi vidare - och vi gör det väl med kapten Goitom i ett år till? 

Finns det ett skönare sätt att inleda en vecka på än med en derbykross? Knappast. Micke Lustig! Erik Kahl! Henok Goitom! Filip Rogic! Nabil Bahoui! Paulos Abragol!  Finns så mycket godis att prata om. Bara trycka på play. 

Den sista delen i vår serie om boken ”Illusionen om Gud” är här. I detta avsnitt diskuterar vi om Gud är en snuttefilt för kristna. Att de som tror på något sätt använder sig av Gud för att komma över rädslan för döden. Knappast oväntat har vi lite andra åsikter än R Dawkins i den... Inlägget Avsnitt 19: Vi analyserar ”Illusionen om Gud” – del 8 dök först upp på Till trons försvar.

Våldet kring "Black lives matter", skitungar som sabbar svenska städer samt resonemang kring dessa två akuta samhällsproblem. Vad handlar upploppen i USA om? Knappast enbart om orättvisor kopplade till "ras" i alla fall. Upploppen i Sverige då? Där människor som många gånger själva valt att bosätta sig i ett främmande land nu slår sönder privat och gemensam egendom under förespeglingen att de gör något åt en påstådd orättvisa. Är det så? Stämmer detta? Nja, tycker podden, det handlar nog mest om att slippa ta ansvar för sin inte helt tillfredsställande livssituation.

Olof Westman och Daniel Croona stressar på mot jul och fantasyfinaler! Vi blandar friskt bland nyheter, godbitar från helgens matcher och tipsar om matchvinnande spelare inför fantasy-finalerna!

Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen Effekter från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att Lars Jakobson var roman- och novellförfattare. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med sin hustru Kristina, alltid så närvarande i hans texter, och det sticker till i hjärtat när hon i förordet, efter hans död, sitter ensam på deras grekiska favoritrestaurang. Men Joan Bravais framställning är alls inte sentimental. Allt är nyktert och konkret och följer Jakobsons tanke om att en fantastisk litteratur kräver ett faktiskt språk. Och vi får möta Joan Bravais igen. I förordet till John&Denise från 2013 förebådas utgivningen av De odödliga två år senare. Och förordsskribenten fortsätter att nämna detaljer ur Jakobsons liv och skrivande. En del av dem är enkelt vederlagda för den som är bekant med hans verk och Joan Bravais är, som hon själv konstaterar, namnet på en av hans gestalter i romanen Pumpan från 1991. Men vem är det egentligen som är död? Och varför? När en svensk litteraturkritiker för några år sen mailade författaren för att fråga om en intervju fick han följande svar: Tack för din förfrågan, som jag dessvärre avböjer. Den tidsrymd som stått utmätt i de senaste böckerna (1959-2010), vill jag nog låta vara sådan ett tag till. Utmätt, alltså. Så frågan är om Jakobson tagit livet av sig för att, liksom retrospektivt, kunna lägga ut texten om sitt författarskap i romanens form. För i förorden växer Jakobsons litteratursyn, eller livssyn ska nog sägas, fram som en pendang till författarskapet. Eller handlar det om att skapa någon form av förtida eftermäle? Knappast. Bara om Jakobson varit död på riktigt skulle ju hans eftermäle vara vårt att värdera. Snarare tangerar hans fiktiva bortgång något i hans författarskap, ett krav på uppmärksamhet och en insikt om att så fort författaren skriver jag så är författaren försvunnen till dikten. Det är också svårt att ta förordens relativa lögnaktighet som en invändning mot vår samtids sakrosankta genre, autofiktionen; den torpederade han långt innan den blev kultursidesstoff och debattämne, i romanen Kanalbyggarnas Barn från 1997. Så det är inte av dessa anledningar som författarjaget Jakobson dragit sig tillbaka. Och till skillnad från Kafka, som dog på riktigt och fick vännen Max Brod att lova att bränna hans manuskript (vilket han som tur var inte gjorde) fortsätter ju Jakobson att publicera sig. Det ser Joan Bravais till. Eftersom den här radioessän handlar om en påstått död författare tvingas jag till dels använda mig av rykten. Och en sak som Jakobson lär ha sagt är att i den sanna berättelsen om hans fars liv kan han vara tvungen att ändra hans dödsdatum. Det är på samma gång ett mycket vackert och mycket fasaväckande uttalande, som rimmar illa med nuets fixering vid autenticitet. För enligt Jakobson, och även många andra ska sägas, bygger den litterära sanningen på ett hur, på det sätt på vilket världen skildras. Bara genom konsten kan vi nå fram till ett innersta väsen, och för att se det måste vi ibland göra avkall på saker som datum, platser och biografiska fakta. Så när Jakobson skriver om det biologiska stridsmedlet Agent Orange, eller Lee Harvey Oswald, eller sig själv, som i sorgeboken Kanalbyggarnas barn, som till och med avslutas med en hälsning och en underskrift från författaren själv, vet vi att vi läser en text av en författare som tillägnat sig hela sitt ämne och för tillbaka det till oss i ny form. Ett konglomerat av allt vi är och vet. Men. Viktigt. Det handlar inte om den sorts relativism som glatt påstår att språk och värld är åtskilda, att vi inte kan dricka ur ordet kopp eller förändra hjärtan med litteraturen. Nej. Jakobsons författarskap drivs av ett sanningsanspråk som är djupare än så, en färd mot en mörk kärna. Man skulle om Jakobson nästan vilja använda Malte Perssons ord, när han skriver om Lars Ahlin, att han skrev för en framtid som aldrig kom. För det är just så man känner när Jakobsons ibland lite överdrivna tilltro till läsaren får fritt spelrum. Men det är också den tilltron som får hans texter att inte likna någonting annat i vår svenska samtidslitteratur. Så här kan det låta: Nya kollapsarer upptäcktes. Mätningsskeppen, som också hade att bygga de första stationerna, kunde med samma regelbundenhet som vid andra stjärnor se elefanterna göra sina elliptiska korkskruvskurvor genom det nyfunna systemet och försvinna. Mark stod på en utskjutande balk i det nybyggda fackverkstornet och hörde de upprörda rösterna från kontrollen samtidigt som han kände fluttret från elefantens antigravfält svepa över och igenom hans kropp. Så hastigt som ett överhoppat hjärtslag. Så nära att det var ett matematiskt obefintligt sammanträffande. Citatet är från romanen De odödliga från 2015, som nog får sägas vara något av den mest radikala svenska prosa som skrivits efter sekelskiftet. Efter att ha berättelsen inletts med några amerikanska knarkares skitliv visar det sig plötsligt att en av dem är odödlig, romanens tid och rum går sönder, huvudpersonen saknar ständigt sin kärlek, han lever i sekler, ständigt på väg framåt, ständigt fast i evig död, evigt nu, han lever infångad i stenblock, tar sig efter årtusenden loss, han är överallt, alltid, instängd i den icke-död vars motsats han aldrig får njuta. Känslan av att författaren Lars Jakobson ska återuppstå, ja att han till och med skulle vara lite odödlig, är stark. Och om inte hoppas vi att antalet kommande noveller och romaner på de disketter han anförtrodde Joan Bravais är många till antalet. Rykten gör till och med gällande att det grundats ett Jakobsonsällskap, något som enbart brukar föräras de författare som är döda på riktigt. Självklart är det, i sann Jakobsonsk anda, hemligt och ska enligt uppgift bara bestå av en mycket liten krets där medlemmarna inte har kännedom om vilka de andra är. Om de kommer att verka för Jakobsons litterära odödlighet återstår att se. Kanske kommer de inte att behöva arbeta så hårt för att hans verk ska spridas i tiden. För likt huvudpersonerna i romanen De odödliga har ju viss litteratur förmågan att leva genom seklerna. Böcker kan förvaras i källare eller i elektronisk form, i sommarstugor och under sängar, för att i en avlägsen framtid återuppstå och få evigt liv. Stefan Lindberg, författare

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis. Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag. Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask. Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram? Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila. Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache. Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien. Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi. Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken. Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar. Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit. Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit. Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den. I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem. Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält. Jan Henrik Swahn, författare

Daniel har börjat löpträna och är stolt som ett barn som precis lyckats skriva sitt namn för första gången. Och vi ska snacka styrketräning för barn och ungdomar. Sammanträffande? Knappast.   Vi gjorde vårt första avsnitt om styrketräning för barn för cirka ett år sedan, avsnitt 131. Sedan dess har det kommit ytterligare studier, bland annat en som visar att individer som tränade som barn mår bättre som vuxna. Och vi upplever att pendeln har svängt väldigt mycket i frågan. Det senaste året känns det som att alla som är intresserade av styrketräning har hajat att det är bra även för barn.   Men har det börjat gå för långt åt andra hållet?   Den frågan är utgångspunkten för dagens avsnitt, där vi försöker hitta någon sorts sans och balans i det hela.   Vad är en god nivå att lägga träningen på för en femåring? En tolvåring? Och behövs bicepscurls?   Hålltider: 00:00 - Försnack 10:15 - Dagens ämne: Styrketräning för barn, del 2   ***   Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök Gymgrossisten.com/styrkelabbet.   ***   Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.

I veckans avsnitt: Vi ratar Sonic the Hedgehog-trailern och pratar om nostalgi från barndomen. Vi gräver oss djupare ner i kart-racers med Diddy Kong Racing och diskuterar mysiga pussel i Poly Bridge. Vi gästas även av Peter Berglund som pratar om sin genomspelning av ALLA större spel i Legend of Zelda-serien. Kan måndagen bli bättre? Knappast! Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följa oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com Musik: Pontus Ljung

När hon kom fram kallades hon för en kvinnlig motsvarighet till Frank Ocean. Knappast en förolämpning, men Kehlani Ashley Parrish var så mycket mer. En artist som ingen annan i en miljö som trots kärleksfokus och rastlös nyfikenhet inte alltid varit inkluderande. Kehlani, med tuff uppväxt i Oakland, Kalifornien, såg ut som personen du inte ville bråka med, men levererade mjuka låtar om kärlek och lust med en färgskala som fortsätter att utvecklas. I timme två snart Sverigeaktuelle Post Malone som erövrat världen med en form av sinnesutvidgande musik, lätt psykedelisk i både ord och ton. När Malone först klev in på scenen sågs han som en anomali. Eller ännu värre en gimmick och kulturgam. Det var folk och countryinfluerad R&B som utgick lika mycket från Green Day och Bob Dylan som från DJ Screw och Pimp C.  I bara farten utvidgades gränsen för vad som är modern pop. Nästa vecka 2020 del 5 av 20.

Blir maktlöshet och sorg mindre genom att tillfoga andra smärta? Vinner någon långsiktigt respekt och makt genom hot? Knappast. Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon. I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt. Visst är det något queer med semikolon. För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor. Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat. I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död. Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd. Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon? Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning. Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet. För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto. Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig. Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående. Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon; Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman Blå visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka  och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden.  Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort. Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken. I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer? Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening? Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas. I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening. För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden? Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen Blå i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder. Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer. Julia Nordblad, idéhistoriker   Litteratur Maja Lunde, Blå, översättning Lotta Eklund, Natur & Kultur, 2017. Maja Lunde, Binas historia, översättning Lotta Eklund, Natur & Kultur, 2016. Daniel Innerarity, The Future and Its Enemies: In Defense of Political Hope, översättning Sandra Kingery, Stanford University Press, 2012 IPCC, Climate Change 2014: Synthesis Report.

Javisst, för alla har det inte skit. Nu stormar dom nya rock’n rollpensionärerna in på scenen. Det är 40- och 50-talisterna som tar plats. Inte minst på mässan i Älvsjö som på bara några år växt explosionsartat från 87 till 260 utställare. Det talar sitt tydliga språk. Här är en grupp att räkna med. Borta är dom grå och svarta kläderna, nu är det jeans och pastellfärgade dunjackor som ritar kartan. Uffe Lundell vet man vem det är, men vem var Egon Kjerrman? Så vad ska man kalla dom? Knappast pensionärer, väl? Då är snarare seniorer aningen bättre! Men inte helt i prick. Varför inte helt enkelt människor….med erfarenhet och i bästa fall klokskap. Politikerna pratar mest om dom fattiga när dom flesta egentligen har det riktigt bra. Bättre än dom nånsin haft det. Både ekonomiskt och till hälsan. Vid 65 öppnar sig friheten efter långa arbetsliv. Vad ska man då hitta på? Det är här mässan kommer in i bilden. Dags att låta sig inspireras!! Bland annat av Studio 64 live-poddande på stora scenen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hör Sveriges Radios Tysklandskorrespondent Daniela Marqurdt om tysk kultur, traditioner och historia som blockerar vägen till toppen. Angela Merkel har vunnit det fjärde förbundsdagsvalet i rad. I Tyskland kan en kvinna uppenbarligen bli förbundskansler men inte vd i ett börsbolag. Veckans Radiokorrespondenterna från Berlin handlar om kontrasterna i det konservativa tyska samhället, där lager av kultur och historia fortfarande blockerar kvinnors väg till toppen. Det traditionella mönstret där kvinnan har ansvaret för barn och hushåll medan mannen försörjer familjen håller bara sakta på att lösas upp. Samtal med Wiebke Ankersen vid stiftelsen Allbright som främjar kvinnors ställning i näringslivet och Lotta Lundberg, författare som lever i Berlin sedan många år.

I veckans F1-podd med Janne Blomqvist och Erik Stenborg läggs stor vikt vid vikten på bilarna. Hur kommer egentligen bilarna att se ut kommande säsong? Vi har fått en hum efter att Manor bjudit på ett smakprov? Är det någon ide att redan nu spekulera kring hur det går i år? Knappast, om vi får tro Kimi Räikkönen, men roligt är det! Premiär också för lyssnarfrågan och är motorsporten verkligen förfördelad? Sist men inte minst, nu får det vara slutsnackat om Jannes knä! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Singelliv - ett ensamt liv i väntan på en partner? Knappast. Ny forskning visar att singlar är gladare, har fler vänner och roligare på jobbet. Är det dags att uppvärdera singellivet? De frivilliga singlarna är en grupp som växer sig allt starkare, som blivit mer synliga och vågar ta plats. De har aktivt valt att leva som singel och söker inte efter en partner eller väntar på att den rätte ska dyka upp. De satsar på sina intressen, sina vänner och sitt jobb. Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill det. Jag har min frihet på alla sätt, ett rikt vänskapsliv och kvällarna fulla av aktiviteter, det berättar Pia Hedman. Hon har varit singel de senaste åtta åren och har startat en grupp för singlar i Sundbyberg. De träffas och äter middag eller går på after work, men hon är noga med att poängtera att det inte handlar om dejting. Socialpsykologen Bella De Paulo vid university of California kallar den här typen av singlar single at heart. De tycker att singellivet är meningsfullt och tillfredställande och till skillnad från de som sörjer och blir ledsna när en relation går i kras känner den här gruppen snarare en lättnad över att vara fri. Medverkar i programmet gör Andreas Henriksson lektor i sociologi vid Karlstad universitet, Kicki Biärsjö, författare, Lars Evertsson, docent i sociologi vid Umeå Universitet, Sofia Hedström, journalist samt Linus Jonkman, författare. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

Tre män konstaterar att dom nu har mer tid än nånsin - att laga mat. Ja, varför inte! Men gör dom det? Perre avslöjar att han ända sen han jagade en slipprig lever i 20-årsåldern varit road av matlagning. Då blev det en terrin, en paté, på grovhackad grislever med slö kniv. Där kunde intresset dött. Men icke. Är det den egna lusten, aptiten som som gör kocken? Knappast om man får tro Nicke som verkar vara sinnebilden för uttrycket “vägen till mannens hjärta går via magen”. Han vacklar i tilltron till den egna kompetensen, men tittar gärna på (och småhackar, ja grönsaker alltså) när hans fru radar upp olika delikatesser. Micke lagar gärna, till sin familjs förtret, för dom har helt olika preferenser vad gäller god mat. Följ med på en resa från 60-talets pulvermos och kovkioskens “specialare”, till våra dagars kulinariska matlagningstävlingar på TV och kök som dignar av kokböcker, så aptitliga att man nästan vill sluka dom direkt som dom är. Och kom ihåg, om du nu gör det, för inte allt för länge sen köpte man olivolja på apotek (som nåt slags laxermedel), idag finns det ju hela snabbköpshyllor med oljor mer “virgine” än dom andra. Och vad passar sen bättre som efterrätt än - “Honey pie”! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Barbara Walters (1929-) är en spröd kvinna med pärlhalsband, blonderat hår och ett flertal ansiktslyftningar bakom sig. Hon är också en av de mest kända tv-personligheterna i USA. Hon ser ut som en oförarglig societetskvinna, men hon har ett hjärta som en lönnmördare, som en av hennes manliga kollegor sagt, beundrande. Bakom hennes timida uppsyn finns nämligen en journalist som inte ger sig i första taget. Det kan både uppsatta politiker och populärkulturella kändisar vittna om. Barbara Walters har träffat och grillat sju amerikanska presidenter och de flesta av både dagens och gårdagens kändisar. Häromveckan tackade Barbara Walters för sig som ansikte i tv-rutan, 84 år gammal. Skulle en liknande lång karriär kunnat ske i Sverige? Knappast. Mer om det, och om Barbara Walters, i veckans STIL. 1976 blev Barbara Walters det första kvinnliga nyhetsankaret på tv. Hon blev med andra ord den första kvinna som fick dela sändningarna med en man i de – då– enormt prestigefulla kvällsnyheterna, ABC Evening News. En milstolpe inom televisionen, som släpade efter i den övriga samhällsutvecklingen. Då hade hon under många år arbetat inom tv med att göra det mesta – kaffekokning, research och manusskrivande åt andra, mest män. Det hade också gett henne ett enormt kontaktnät. Barbara Walters är idag bästis och bundis med de flesta i både filmens Hollywood och politikens Washington. 1997 skapade hon historia igen. Då började den enormt populära talkshowen The View att sändas, ett program med en helt kvinnlig panel som diskuterade olika ämnen, ofta på en mycket decibelstark nivå. Barbara, som då var 68 år, blev den självklara ledaren, och producenten. I veckans program berättar vi mer om Barbara Walters karriär och ställer frågan hur gammal man egentligen får vara som journalist i den svenska tv-rutan. Det vet Marianne Rundström en hel del om, ett proffs som lika lätt och ledigt som Barbara Walters kan prata om både makt och mode i rutan. Vi har också besökt Aktuellts nyhetsstudio för att ta reda på värdet av en inredningsmässig ”make-over”. Och så har vi kollat upp hur det där med avtackningar efter lång och trogen tjänst på jobbet egentligen ska gå till. Måste man få en guldklocka, och i så fall varför? Veckans gäst är Olle Lidbom, medieanalytiker.

Om kriget mot knarket och kampen om knarket. Trots mer än trettio års förbudspolitik ökar användandet av marijuana i Sverige. Borde vi ge upp idén om ett narkotikafritt samhälle och i stället satsa på lagligt och närodlat - som danska politiker föreslår? Eller skulle det vara ett svek mot samhällets allra svagaste? Hör röster från Hisingen, Köpenhamn och Uruguay om möjliga vägval i kampen mot narkotikan. Konflikt följer upp en sändning från i höstas om den internationella debatten om legalisering av cannabis. Det var ett program med reportage från Sverige, Uruguay och Mexiko - länder som fick representera olika sätt att se på knarkfrågan. Här i Sverige - konstaterade vi då -  finns väldigt lite frågasättande av den restriktiva politik som förts sedan 80-talet. Men bristen på debatt beror inte på brist på problem att debattera. Antalet narkotikarelaterade dödsfall ökar i Sverige, enligt experter som Konflikt talat med, och allt fler kriminella gäng tjänar pengar på och strider om knarkhandeln, som dessutom blomstrar mycket på grund av en ny mycket mer tillåtande attityd till hasch och marijuana bland ungdomar. Det här är ett ämne som måste diskuteras och debatteras, kände vi på Konfliktredaktionen. I ”Vägval i knarkkriget – del 2” fokuserar vi på Sverige. Gäster i studion är Isabella Jernbeck, Moderaternas talesperson för narkotikafrågor, Hanna Wagenius från Centerns ungdomsförbund, Christoffer Bohman, narkotikaansvarig på citypolisen i Stockholm och Johan Anderberg, reporter på tidningen fokus och författare till boken Cannabusiness. För frågan om legalisering av marijuana är inte bara stor i Latinamerika. I USA kan man numera köpa marijuana på apotek i flera delstater, och också i  Nederländerna, Tjeckien, Portugal och Spanien finns olika varianter av laglig marijuana. Vi börjar programmet i vårt grannland Danmark, där har flera tunga politiker i Köpenhamn, bland annat stadens socialborgarråd Mikael Warming, i flera år kämpat för samma sak, delvis med samma argument som förts fram i Latinamerika. Konflikts Julia Lundberg begav sig till Pusher Street i fristaden Christiania. Mycket av den danska problematiken finns också här i Sverige. Marijuana är lättillgängligt även för svenska tonåringar och våldsamma gänguppgörelser om cannabishandeln har skakat flera svenska förorter. I Göteborg har till exempel de upprepade skottlossningarna beskrivits som ett haschkrig. Konflikts Kajsa Boglind  åkte dit i höstas och började med att ta spårvagnen ut på Hisingen, en av de stadsdelar som drabbats värst. Kommer narkotikafrågan bli en viktig fråga under valrörelsen under valrörelsen? Knappast, trodde Konflikts gäster i studion. Hör också vad Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg tror om knarkfrågans eventuella valpolitiska potential. Producent: Anja Sahlberg Programledare: Kajsa Boglind

För att kompensera förseningen är veckans avsnitt extra långt. Men vem blir gladare för det? Knappast mannen från lyxfällan eller nån av dom andra som hängs ut extra länge. Lyssna här: Crazy Town 58 - Galaspecial ITUNES RSS FACEBOOK #CTpod Kôrka lugnt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

PROGRAMMET ÄR EN REPRIS FRÅN I VÅRAS År 2012 är en rökare inte bara någon som röker. En rökare får räkna med att bli ifrågasatt för sitt beteende hela tiden, en rökare är en person som inte vet sitt eget bästa, en rökare har liv på sitt samvete och kan bli nekad operation på grund av sin rökning. Dagens program diskuterar hur attityden mot rökare har förändrats och hur det påverkar viljan att röka. Har man rätt att bestämma över sin egen hälsa, och varför är just rökning det av alla destruktiva beteenden som utomstående anser sig ha rätt att klaga på? Knappast någon har väl missat att rökning är skadligt för hälsan, men de argumenten biter inte alltid, rökning ökar till exempel bland tjejer i 15-års åldern. Inom populärkulturen har bilden av rökaren förändrats radikalt sedan 50-talet, från att skildra en glamorös livsstil till att förknippas med utslagen underklass. Vi träffar Ulrika Torell, forskare i kulturhistoria som har studerat hur rökning framställs i veckopress och reklam. Även antirökkampanjerna har genomgått en förändring. På 70-talet var den försiktig och försynt, på 90-talet var det istället skrämselpropaganda som gällde med affischer på död lungvävnad och cancersvulster. Margareta Haglund har arbetat mot rökning i över 30 år. Författaren Stig Larsson håller på att trappa ner rökningen, det är svårt men nödvädigt efter att han blev mycket sjuk. Gäster i programmet är Hans Gilljam, ordförande för Läkare mot Tobak, Peter Wirbing, beroendeterapeut samt filosofen Karim Jebari.

År 2012 är en rökare inte bara någon som röker. En rökare får räkna med att bli ifrågasatt för sitt beteende hela tiden, en rökare är en person som inte vet sitt eget bästa, en rökare har liv på sitt samvete och kan bli nekad operation på grund av sin rökning. Dagens program diskuterar hur attityden mot rökare har förändrats och hur det påverkar viljan att röka. Har man rätt att bestämma över sin egen hälsa, och varför är just rökning det av alla destruktiva beteenden som utomstående anser sig ha rätt att klaga på? Knappast någon har väl missat att rökning är skadligt för hälsan, men de argumenten biter inte alltid, rökning ökar till exempel bland tjejer i 15-års åldern. Inom populärkulturen har bilden av rökaren förändrats radikalt sedan 50-talet, från att skildra en glamorös livsstil till att förknippas med utslagen underklass. Vi träffar Ulrika Torell, forskare i kulturhistoria som har studerat hur rökning framställs i veckopress och reklam. Även antirökkampanjerna har genomgått en förändring. På 70-talet var den försiktig och försynt, på 90-talet var det istället skrämselpropaganda som gällde med affischer på död lungvävnad och cancersvulster. Margareta Haglund har arbetat mot rökning i över 30 år. Gäster i programmet är Hans Gilljam, ordförande för Läkare mot Tobak, Peter Wirbing, beroendeterapeut samt filosofen Karim Jebari.

Det är inte mycket att orda om. Crazy Town dyker upp igen. Knappast oväntat eftersom vi nu är inne på 14 vändan. Fortsätter det så här kan det mycket väl bli både arton och tjugotvå avsnitt. Vem vet? Det kan lika gärna komma att utvecklas till en helkroppsupplevelse, där tyngpunkten förskjuts mot spaverksamhet, där podcasten [...] See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Män i kris, inseminationkomedier, Tuva Novotny som Julia Roberts bästa kompis, det svenska folkets kärlek till Hedebyborna och Jesper Ganslandt i sitt livs roll som Ingmar Bergman. I Kinos nyårsspecial bjuder vi på det bästa från filmåret som gått, och blandar nya stjärnskott med gamla giganter. De senaste veckorna har vi kunnat läsa om Micke Persbrandts roll i filmen ”The Hobbit”. Han är knappast ensam bland de svenska skådespelarna om att sikta på en internationell karriär. Knappast först heller. Kino spårade upp Marie Richardson och lät henne berätta om hur det var att arbeta med Tom Cruise och Stanley Kubrik i ”Eyes wide shut”. Samtidigt som en av våra största internationella stjärnor, Stellan Skarsgård, har svårt att hitta roller som passar honom hemma i Sverige. Filmfestivaler är den internationella filmvärldens blodomlopp. Kinoredaktionen var givetvis på plats på filmfestivalen i Cannes, men frågan är om inte Berlins filmfestival var årets höjdare för redaktionen. Dels träffade vi regissören Debra Granik för första gången. Hon prisades senare i år på Stockhoms filmfestival för sin film "Winter’s Bone". Men vi mötte även en medelålders Emilio Estevez ("The Breakfast Club") som mest av allt vill prata om meningen med livet. Mamma-pappa-barn är ett trist koncept för filmdramatik. I år försökte filmskaparna hitta nya sätt att skildra vardagen på. "Pappa på burk" och "The Kids are All Right" är två exempel på den nya genren inseminationskomedier. I ”Våra vänners liv” och ”Män som simmar” försöker medelålders män hitta en ny manlighet. Och så återupplivar vi ett av höstens roligaste radioexperiment. När regissören Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg, Apan) förverkligar scener ur en filmidé som gått i stöpet. Ganslandt spelar själv Ingmar Bergman i sin iscensättning av Alexander Ahndorils bok ”Regissören”.  Och Per Åhlin berättar om de nedlagda filmprojekt som kostat honom tolv års arbete. Kinos lyssnare fick i år utse vilken som varit den bästa svenska tv-serien genom tiderna. I hård konkurrerns med Spung och Ebba och Didrik tog Hedebyborna hem segern. Hannes Holm är en av flera svenska regissörer som under året gjorde filmer som utspelades på 70-talet. Hör honom berätta om hur han försökte undvika 70-talsnostalgi i "Himlen är oskyldigt blå". Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Ur Lika, 1991 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Orrens öga. Ser: Snö? (alla årstider). Knopparna. Knappast det vi kallar björkar. Ett slags varandra och möjligen vad som är annat. Olsjön längre bort, som rena vattnet. Man kan ju undra över horisonter.