Podcasts about Vilhelm Moberg

I början av 1950-talet skakades Sverige av en så kallad rättsröteskandal, med missionspastorn Kejne och författaren Vilhelm Moberg i centrum. Vad var det som hände? Det sägs att Kejne skall ha blivit utsatt för, eller menat sig blivit utsatt för, en homosexuell liga som skyddades av statsmakten.Wikipedia säger sitt om Kejneaffären. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej och varmt välkommen till den tredje säsongen av - Jag vet vad du skrev.Den här veckan har vi bjudit in Katarina Wennstam, hon är en av Sveriges absolut mest lästa och älskade författare. Hennes första bok, Flickan och skulden, betraktas idag som en kultbok och något väldigt banbrytande. Flickan och skulden, nominerades även till Augustpriset för bästa fackbok och belönades med Vilhelm Moberg-stipendiet, samt Advokatsamfundets Stora Journalistpris.Katarina har en bakgrund som kriminaljournalist i SVT och har varit en frontfigur inom den svenska debatten om kvinnors rättigheter och lika villkor.Just nu är Katarina bokaktuell med sin nya roman - Död mans kvinna, uppföljaren till den oerhört älskade, Döda kvinnor förlåter inte.De båda ingår i serien Sekelskiftesmorden.Vi kommer såklart att fördjupa oss mer om dessa böcker under samtalet och Katarinas skrivprocess.Även denna säsong är i ett exklusivt samarbete med Storytel, som är en av världens största streamingtjänster för ljud och e-böcker och har över 1,5 miljon titlar. Såklart så finns även Död mans kvinna på Storytel, både som ljud och e-bok. För mer information läs mer på Storytels hemsida och ladda även ner deras app för att ta del av en fantastisk tjänst.Tack för att du lyssnar, nu sätter vi igång!

The musical Kristina is based on a series of four novels by Swedish author Vilhelm Moberg detailing a family's poverty-driven migration from Sweden to America in the mid-19th century.  On October 12, 1996, a concert version with the original cast was presented, in Swedish, in Minneapolis, Minnesota, as an opening event of the Plymouth Music Series  (now Vocal Essence) 1996–1997 season in Orchestra Hall, and the next day in Chisago Lakes High School in Lindstrom, Minnesota – the area where much of the events in Moberg's books took place and where the statue of the books' two main characters stands on the main street of the town.  In this episode, Philip discusses this milestone in the history of VocalEssence

Det finns gott om utbildning för den som vill lära sig att skriva. Men var vänder sig den som redan är utgiven och vill fortsätta utvecklas? Läs, läs, LÄS, säger Malin. Lisa gillar att byta texter med författarkollegor. Men vi tipsar också om kurser med mera – här är hela listan över det vi nämner i avsnittet:Skrivkurser med Sören Bondeson, Rebecka Edgren Aldén, Anders Fager och Lisa Förare Winbladh.Utbildning av Robert McKee, Story Seminar, och boken Story. Böcker om skrivande av Gun-Britt Sundström, Olof Lagercrantz, Göran Hägg, Margaret Atwood, Ursula Le Guin, George Saunders, Therése Granwald, Jorun Modén, Caroline Säfstrand & Jenny Fagerlund, Bodil Malmsten, Marguerite Duras, Stephen King och John Ajvide Lindqvist samt antologin Tag och skriv!. Författarbiografierna Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm (om Selma Lagerlöf), Mannen i skogen av Jens Liljestrand (om Vilhelm Moberg) och Mitt stora vackra hat av Elisabeth Åsbrink (om Victoria Benedictsson).Och MasterClass med Margaret Atwood, Neil Gaiman och Shonda Rhymes.Nu har ni att göra i sommar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kylan är underskattad, både som hot och som välgörare åt människan. Häng med i Aase Bergs vindlande köldessä om allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag går genom en surrealistisk drömarkitektur. Det är en miljö som känns påhittad av målaren de Chirico, ett gammalt järnbruk i nordöstra Småland. Klockan är sju på morgonen och jag har knappt vaknat. Stjärnhimlen välver sig över de ödsliga, upplysta byggnadslängorna i ljusputsad Tjustempire, den lilla kyrkan och herrgården. Jag är på väg till ridklubben som ligger på andra sidan bruket, för jag har stalltjänst. När jag närmar mig hör jag lågt, mullrande gnägg inifrån privatstallet, och hästarna i uteboxarna lyfter sina huvuden ur sömnen och meddelar att de vill ha frukost. Under mina fötter knastar den iskalla, glimmade snön. Men vänta, vadå iskall snö? Jo, snöns nyanser förändras ju med temperaturen. Iskall är väl i och för sig inte rätt ord för snönstrukturen i femton minus, jag menar, snö är väl alltid iskall, men det är ungefär vid den här temperaturen som kylans skrämmande skönhet börjar framträda på allvar. Glitter och skriande klarhet. Känslan av sammanhållen och uppstramad ansiktshud som kniper hårdare kring kraniet.Men utan rätt kläder blir temperaturer under femton minus snabbt farliga. Att det är ylleunderställ och lager på lager som gäller, det kan vara bra att veta i nuvarande preppingtider. Preppare tänker annars för mycket på att mura bunkrar och odla alger och för lite på att slippa frysa. De har inte heller fattat hur extremt viktiga hästarna i det här stallet kommer att bli i krig.Just nu står andedräkt som rök ur den stora, vackra ardennerkorsningen Aslans näsborrar. I boken ”Of Ice and Men” skriver författaren Fred Hogge om ljudet som kallas The whisper of the stars, stjärnornas viskning. Egentligen är det ett sibiriskt uttryck för att beskriva hur det låter när fuktig utandningsluft faller ut som iskristaller i kylan utanför kroppen.Men vänta: när Hogge beskriver extrem kyla visar det sig snart att det bara är nitton grader kallt. Man märker att den brittiska författaren är bosatt i Thailand. Vilken mes. Han kan ta på sig sin badmössa och enbart hålla käften.Fast nu låter jag som en norrlänning som hånar fjolliga Stockholmare, men alltså, när det är riktig vinter duger det faktiskt inte med en puffig dunjacka, tunna jeans och sneakers.Hästar är tåligare. Idag är det ovanligt kallt för att vara i Överum, men Aslan kunde inte bry sig mindre. Han tuggar sitt hö och frustar förnöjt, sneglar upp mot den mörkblå stjärnhimlen, vintergatan gnistrar; nu är det myggfritt, som man säger i Norrland, och för de här djuren är insekter värre än kyla.Hästarna kommer att klara framtidens extremväder bättre än vi gör. Men kylan har även gett människan vissa fördelar.Hogges bok har undertiteln How we've used cold to transform humanity. Han menar att jordens befolkningsökning med två tredjedelar sen femtiotalet såklart har med mat och medicin att göra, men också med luftkonditionering, frysboxar och så vidare. Isen har haft lika stor betydelse som elden.Och kraftig nedkylning är visserligen livsfarligt, men att frysa ihjäl räknas samtidigt som ett av de trevligaste sätten att dö på. Kroppen blir till slut alldeles varm, och de som har dött av kyla hittas ofta mer eller mindre nakna. Paradoxal avklädning, kallas det.Det finns dessutom djur som frivilligt försätter sig i hypotermi för att övervintra. Visserligen är inte grävlingar och björnar så avancerade som man kan tro, under vintersömnen drar de bara ner tempen med några få grader. Igelkottarna däremot, de är spejsade på riktigt! De sänker sin kroppstemperatur ända till strax ovanför nollan för att klara bristen på föda. Väldigt många skumma saker händer med kroppen i det läget, bland annat har igelkotten en märklig andningsrytm: den håller andan under en halvtimme, sen tar den upp till femtio snabba andetag, sen slutar den andas igen under en halvtimme eller längre. I antologin Kyla – i vetenskap och konst – handlar hela första kapitlet om just igelkottar. Det är skrivet av hjärtläkaren Bengt W. Johansson. Han är grundare av Igelkottsällskapet, ett diskussionsforum för forskare från hela världen som vill förstå hur man kan minska ämnesomsättning och syrgaskonsumtion vid operationer på öppet hjärta. Då måste blodcirkulationen stoppas, annars pajar hjärnan. Förhoppningsvis kan man lära sig några trick av igelkottarna. Jag blir så inspirerad av det här att jag tänker att jag, som komplement, borde starta Björndjursällskapet. Nej, det är inga nallebjörnar jag talar om, men de är ändå väldigt gulliga: de är runt en millimeter stora och ser ut som gummibjörnar med åtta knubbiga ben och små söta, kloförsedda tassar, de bor bland annat i mossa och de är verkligen skitkonstiga. Björndjur överlever ända ner till en grad över absoluta nollpunkten, alltså till minus 272 grader, och i det läget kan de liksom frystorka sig själva och ligga och lurpassa i ett decennium. Kanske till och med längre, men det har nog ingen orkat mäta. De trivs finfint i rymden också. Där ligger mänskliga experiment med kryonik i lä. Alltså nedfrysning med syfte att återupplivas. Inga normala forskare tror i och för sig på kryonik. Ta till exempel hjärnan – den är ju död och förstörd när man fryser ner personen. Få sorters vävnad klarar nedfrysning, och absolut inga hela organ, det vet transplantationskirurgerna.Ändå skulle inte förvåna mig om de verklighetsfrånvända preppermiljardärerna har anläggningar för det här ändamålet i sina bunkrar. Men när apokalypsen kommer har nog de rika kontrollfreaken först och främst tänkt behålla sin vanliga kroppstemperatur, i allmän trivsel med sin medgörligt tacksamma familj, som de äntligen kan stänga in i källaren utan att anklagas för att likna Josef Fritzl.Fast egentligen: i krig och kyla har överlevnadsknepen historiskt sett varit ännu mer osmakliga än så. Kavallerister har till exempel tvingats skjuta sina hästar, skära upp buken på dem, krypa in och söka skydd mot kylan bland inälvorna. Det är ett life hack som återges överallt i kulturen, från Star Wars till Vilhelm Moberg.Och något som är lika underskattat som livsavgörande, det är att kunna hantera levande hästar. Det är inte så enkelt som att man kan slänga sig upp på valfri varelse här på ridskolan och glatt galoppera ut i den sönderbombade Mad Max-terrängen när bunkerskafferiet måste fyllas på. Det skulle möjligen funka med min coola vän Aslan, men den som testar en nervigare häst utan att ha kunskap löper stor risk att bli avkastad. Att bryta ben är ingen bra idé i krigstider.Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker stickkontakten ur era Teslor?Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturFred Hogge: Of Ice and Men. How We've Used Cold to Transform Humanity. Pegasus books, 2023.Bengt W. Johansson (red): Kyla : i vetenskap och konst. Bokförlaget Carlsson, 2020.

Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma, låt regnet falla eller markerna torka upp.Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”, och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud tagit allt det andra så kan han ta detta också.Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar, säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra.”För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten. Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor, avfärdades av Karl Oskar som lata.Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA. Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat människor.Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro, som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids mest lärde man i Rom.De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle inget ha fungerat.Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i Lantbruksakademiens bok.Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla gudar.Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på torget.Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes svett.Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i stället för att be till Gud, och arbetar hårt.Strävsamhet är ett adelsmärke för samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna konsumera maximalt. Men det är också ett ideal med djupa rötter inom jordbruket. Hesiodos Verk och dagar är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången. När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går upp, är det tid för skörd.Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på 1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde väder och vind och kanhända även människors öden.”Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne, planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd och tro.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturÖrjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro (översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter. Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

1700-talstänkaren Thomas Thorild var en av sin tids mest stridbara intellektuella. Men det som samtiden uppfattade som radikala och anstötliga teser håller än idag, menar filosofen Torbjörn Tännsjö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Inom filosofin brukar det sägas att det inte är ståndpunkten, utan argumenten för den, som är det viktiga. Det kan leda till slutsatser som framstår som mycket märkliga, trots att resonemangen är förnuftiga.Som den antike tänkaren Cicero uttryckte det: det finns ingen uppfattning så absurd att den inte på allvar förfäktats av en filosof. Med 1700-talstänkaren Thomas Thorild är det tvärtom. Han företrädde en rad radikala teser som tycks mig både korrekta och rimliga, men argumenten för dem är helt uppåt väggarna. Så låt oss koncentrera oss på hans teser. I tio punkter ska jag försöka visa att Thorild hade rätt.1. Poetik. Thorilds plats i offentligheten började med en lärodikt, för vilken han inte fick det pris han förväntat sig. Motiveringen var ynklig. Hans dikt var inte rimmad. Men också orimmad dikt går an, är den lärdom man kan dra av hans poesi. Så lärde Thorild och Thorild hade rätt.2. Kritik. Bränd av konfrontationen med det litterära etablissemanget utvecklade Thorild en regelsamling för kritik. I all sin självklarhet är den svår att avvisa. Som kritiker bör man veta vad man skall döma, det gäller att döma allt efter grad och art och i medvetande om att inget göres för sina fels utan för sitt värdes skull. Så elementärt, men ofta bortglömt. Thorild hade rätt.3. Svenska Akademien. Thorild var den förste i en lång rad kritiker av den Svenska Akademien. Kända efterföljare är August Strindberg och Vilhelm Moberg. Jag har själv fogat mig till den illustra skaran. Vari bottnar kritiken? Kanske harm över att inte få vara med?Men vad spelar det för roll? Det är korrupt att en sluten krets, som bland vänner koopterat nya medlemmar, fritt får disponera över rikliga medel som ställts till deras förfogande. Jämför med de strikta regler som gäller för ett vetenskapligt råd. Thorild hade rätt.4. Livsmål. Enligt Bernhard Risberg, som introducerat Thorild för läsare på 1900-talet, var Thorild ”naivt upptagen av en gigantisk självöverskattning”. Omdömet bottnar i att Thorild som uttalat livsmål hade ”att förklara hela naturen och reformera hela världen”. Men vilket är felet med högt ställda mål, invände Thorild. Han gjorde, menade han, vad han förmådde för att infria dem. Visst bör vi sikta högt. Thorild hade rätt.5. Världsrepublik. Thorild ivrade för en världsrepublik där ”de vise” skulle bli ledande och bestämmande, en upplyst global despoti. Han ville få slut på krig och godtyckligt dödande. Idag har klimathotet tillkommit, som motiv för en världsstat. Vi behöver lagar som binder alla på vårt klot, för att säkra fred och garantera vår överlevnad. Varför inte en global demokrati? Tiden är inte mogen för demokrati, skulle Thorild ha sagt. Men nu då? Tiden räcker inte till. Globala existentiella hot måste hanteras omgående. Vi behöver en global upplyst despotisk stat. Existerande demokratier kan fortsatt styras demokratiskt, och despotier despotiskt, men de måste berövas sin suveränitet. På sikt bör själva världsrepubliken demokratiseras, det skulle nog också Thorild gå med på. Thorild hade rätt.6. Dietik. Ät så länge maten smakar, drick så länge du lyster. Motiveringen var att vi vet så lite om vad som är en nyttig mathållning. Har du föräldrar som blivit gamla, kan du räkna med att också bli gammal. Det båtar föga att söka förlänga livet genom stränga kostregler. Och ett gott liv är viktigare än ett långt. Före Astrid Lindgren myntade Thorild uttrycket denna dagen är ett liv. Och Thorild hade rätt.7. Feminism. Thorild utvecklade ett försvar av feminismen som han sammanfattade så här:Man bör därföre inte undra, att desse samme karlarne, vars högsta oskicklighet både att tänka och styra sig själva är av världens historia så klar, att de, med sina hårda senor och sitt ynkeliga vett, icke sett hos kvinnorna något mera stort än kjortlarne; icke märkt, att den ädla varelse som hette hon, allraförst hette människa; och icke förstått, att den lilla olikheten av kön var en blott skugga emot den stora likheten av förstånd och hjärta, det är, av mänsklig dygd och värdighet.Vad ska man invända mot detta? Thorild hade rätt.8. Politik är att handla rätt. Olof Palme hävdade att politik är att vilja. Thorild skulle gå med på att så är det, i praktiken. Men bör det vara så? Bör politik vara att vilja? Nej, ”politiken är motsatsen emot ärligheten. Politikens första lag är: Jag vill. Ärlighetens första lag är: Vad är rätt? Det är: Vad bör jag vilja?” Palme hade fel, Thorild hade rätt.9. Tänka rätt. Thorild är känd för sentensen att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. Hur tänkte han? En välvillig tolkning är att han anger målet för vårt tänkande. Sanningen. Men bör vi inte också tänka fritt? Jovisst, det är stort att tänka fritt, säger han. Men vad innebär det att tänka fritt? Allt vårt tänkande är i en mening ”fritt”. Det går att tvinga människor att bete sig på vis de ogillar, eller att säga saker de ville ha osagda, men andras tankar går inte att styra. Men orsaken till detta är att vi inte heller själva kan göra det. Våra tankar är något drabbar oss snarare än något vi gör. Försök att slå dystra tankar ur hågen! Möjligen kan vi tala om ”fritt” tänkande då vi låter alla hugskott växa, fantasin spela och där vi inte i stunden granskar om våra tankar hänger ihop. Sådant kan hjälpa oss då vi söker sanningen, men målet är ändå detsamma: en korrekt förståelse av världen sådan den är. Så kan man vid en välvillig tolkning föreställa sig att Thorild har resonerat. Och då har han tänkt rätt.10. Tryckfrihet. Om sanningen är målet då vi vill förklara världen är ändå den fria tanken ett viktigt medel, enligt Thorild. Det handlar om en negativ frihet. Det är av vikt att ingen hindrar oss från att offentligt resonera. ”Den enda äkta visshet på jorden har sin grund uti friheten att uppenbart få bevisa emot, om man kan”. Han var en hängiven förespråkare av tryckfrihet. Så hängiven att han överskattade den revolutionära stämningen i Sverige efter mordet på Gustav III. Han pläderade för en långtgående tryckfrihet. Resultatet var att han dömdes till fängelse. Han slapp undan, men förvisades till en bibliotekarietjänst med professors namn i Greifswald. Där dog han i relativ obemärkthet 1808.Men Thorild hade rätt.Fast också solen har fläckar. På en punkt hade Thorild fel. Han ogillade stadslivet. Här gick han för långt i sin av Rousseau inspirerade fanatism. Han ville likt senare Pol Pot tömma städerna. Småningom brännas Städerne: dessa Nästen för Galenskapen och Tyranniet … Fria Samhällen … upplivas efterhand … på öar, i Bergstrakter, hos Vildar, öpna öde-ställen &c. — under skyddet av den Allmänna Toleransen, och milda Sekters frihet.Här, men bara här, hade Thorild fel.Håller du inte med?Låt då höra dina argument.Torbjörn Tännsjöprofessor emeritus i filosofi

VAD HÄNDER HÄR!? Joohodå, det är äntligen dags för det stora Birger Jarl-avsnittet om hur Birger Magnussons ätt hamnade på den svenska tronen i mitten av 1200-talet. Idag reder vi ut alla släktrelationer...vilka var folkungarna? Alltså de äkta folkungarna...inte Birger Jarls ätt, som också kallats folkungar, vilket är felaktigt...men ändå var de släkt med...folkungarna! Det blir slag och maktstrider mellan just Birger Jarl och dessa folkungar. Se facebooksidan för ett släktträd som jag har komponerat ihop. Du kan se fram mot ett ett riff om Arn och Guillio också. Riksbygge, Stockholms grundande och alla juridiska åtgärder som Birger Jarl också bidrog med när makten var säkrad tar vi en annan gång. /DanielLäslista:“Jarlens sekel” - Dick Harrison“Svitjods undergång - och Sveriges födelse” Henrik och Fredrik Lindström“Ingrid Ylva och tornet i Bjälbo” Ingrid Gustin, ur “Troll, bröllop och jul. Ett urval östgötska traditioner.”“Svensk historia” - Alf Henriksson“Min svenska historia - berättad för folket” - Vilhelm MobergPopulär Historia 10/2005 , 1/2010 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I början av 1950-talet skakades Sverige av en så kallad rättsröteskandal, med missionspastorn Kejne och författaren Vilhelm Moberg i centrum. Vad var det som hände? Det sägs att Kejne skall ha blivit utsatt för, eller menat sig blivit utsatt för, en homosexuell liga som skyddades av statsmakten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jan Guillou är den Vilhelm Moberg som vår tid förtjänar. Det menar litteraturprofessorn Ola Holmgren i sin nya bok Riksfilistern. Men han hävdar också att den bästsäljande journalistens framgångssaga samtidigt är berättelsen om tidningsprosans erövring av den allmänna tidsandan, där ”68-rörelsens långa marsch genom institutionerna nått sitt farsartade mål”. Kvartal Kultur publicerar här ett utdrag ur boken. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

“KRISTINA FRAN DUVEMALA” es el musical del que se sienten más orgullosos Benny Andersson y Björn Ulvaeus, ex componentes de ABBA, que adaptaron la tetralogía de Vilhelm Moberg, que narra la emigración de unas familias desde Suecia a América, huyendo de la pobreza y la rigidez religiosa en el país a mediados del siglo 19. El trabajo de Bjorn Ulvaeus para condensar las cuatro novelas en un musical de casi cuatro horas, así como la maravillosa partitura de Benny Andersson fueron alabadas por la crítica que dijo que era la pieza de teatro musical más ambiciosa desde “Porgy and Bess” y la más seria y elegante desde los tiempos de Rodgers y Hammerstein. La obra se mantuvo casi cuatro años en cartel en Suecia pero los autores tras el fracaso de su musical “Chess” en Broadway, desconfiaron del éxito del musical fuera de su país y trabajaron con Herbert Kretzmer, letrista de “Los Miserables” para hacer la adaptación al inglés, que presentaron en una versión en concierto en el Carnaggie Hall de Nueva York en 2090 y en el Albert Hall de Londres en 2010. Esta versión en concierto en inglés se grabó en disco y es la que hemos utilizado para el podcast. Prácticamente es la misma versión que la original, aunque algunos momentos se sirven de un narrador para pasar de una escena a otra. En el reparto están Helen Sjöholm como Kristina, repitiendo el personaje que creó en 1995 y al que ha quedado asociada de por vida. Russell Watson es Karl Oskar, Louise Pitre es Ulrika y Kevin Odekirk es Robert. 00h 00’00” Skördefest 00h 01’36” Presentación 00h 04’19” Cabecera 00h 05’22” Inicio 00h 06’03” Overtura 00h 10’13” Paths of leaves and needles 00h 12’01” Where you go I go with you 00h 18’03” Stone King 00h 21’08” Down to the sea 00h 25’32” Bad harvest 00h 32’53” No 00h 38’11” He’s our pilot 00h 40’16” Never 00h 46’14” Golden wheatfields 00h 48’32” All who are grieving 00h 52’31” We open up the gateways 00h 56’47” Peasants at sea 01h 01’14” Lice 01h 06’32” In the dead of darkness 01h 10’35” A Sunday in Battery Park 01h 15’30” Home 01h 19’34” American man 01h 24’31” Dreams of gold 01h 28’20” Summer rose 01h 32’59” Emperors and Kings 01h 37’16” Twilight images calling 01h 43’54” Queen of the praire 01h 50’02” Wild grass 01h 56’30” Gold can turn to sand 02h 03’43” Wildcat money 02h 07’59” A miracle of God 02h 12’30” Down to the waterside 02h 14’50” Miscarriage 02h 16’41” You have to been there 02h 23’13” Here I am again 02h 30’17” With child again 02h 33’00” Rising from myth and legend 02h 36’02” I’ll be waiting there 02h 42’41” Curiosidades y anécdotas 02h 44’20” Aldrid

Sigfrid såldes i början av 1900-talet av sin far till kronan. Han tvingades ta värvning, blev sjuk och dog. En händelse som satt djupa spår och förföljt den yngre brodern Albert under hela hans liv. 1962 lever affärsmannen och svenskamerikanen Mr Albert Carlsson sina sista dagar på ett hotell i Kalifornien. Till bruset från Stilla havet försöker få syn på sitt eget liv. Familjetragedin blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet.Den älskade brodern Sigfrids uppmaning att ta väl vara på livet, på "din stund på jorden" ekar i hans minne.Föreställningen växlar mellan berättarpartier gestaltade av den äldre Albert och tillbakablickande spelscener från ungdomen i det gamla landet.Till minne av Vilhelm Moberg, en av Radioteaterns mesta författare och följeslagare. Redan på det tidiga 1930-talet skrev han pjäser och blev en av Radioteaterns allra flitigaste medarbetare.Den här föreställningen finns att ladda ner och lyssna till fram till 3 april 2024.Din stund på jorden av Vilhelm MobergRadioarr: Sigvard MårtenssonI rollerna: Albert Carlsson (kommentatorn) som ung – Rolf Skoglund, Brodern Sigfrid – Björn Gustafson, Fadern – Jan-Erik Lindqvist, Modern – Annika Tretow, Systern – Iréne Lind, Kusinen – Sven-Eric Gamble, Slaktaren – Åke Grönberg, Nämndemannen – Ivar Wahlgren, Farbrodern – Gösta Prüzelius, Katrin – Maud Hansson, Systern som gammal – Birgitta ValbergBerättaren (kommentatorn), Albert Carlsson som gammal: Ulf PalmeSång och dragspelsimprovisation: Åke GrönbergLjud: Olof ÖstlundInspicient: John SvenssonProducent: Gösta LundbergRegi: Ulf PalmeEn inspelning från 1968.

08.48 måndagen den sjätte mars 2023 enligt den gregorianska kalendern i ett synnerligen inspirerat ögonblick under min morgontoalett skrev jag att ”Alla de politiker och journalister som ljugit för dig och mörkat avgörande frågor i decennier sitter kvar eftersom det är staten som betalar deras lön...." För mer info: https://aronflam.com/blog-aron/2023/3/18/tdsneqlslrtl34e940qxgysmyf3djf STÖTTA DEKONSTRUKTIV KRITIK på: SWISH 0046768943737 paypal.me/ARONFLAM Patreon: bit.ly/ARONFLAMDK Bitcoin: 3EPQMEMVh6MtG3bTbGc71Yz8NrMAMF4kSH Edited by Marcus Blomgren Intro by: Intractable by Kevin MacLeod is licensed under a Creative Commons Attribution license (creativecommons.org/licenses/...) Source: incompetech.com/music/royalty-... Artist: incompetech.com

Dagens gäst i Martinson Möter är prästen, författaren, missionären och församlingsplanteraren Anders Petter Sjödin. Han berättar om sitt ivriga sökande , brevväxlingen med Vilhelm Moberg och sina Indiana Jones-drömmar och visionen av att ”ta vara på sin stund på jorden” genom att bestiga världens högsta berg, åka till världens lägsta punkt, till världens längsta flod, samt gå upp i världens högsta byggnad. Tillslut fann Gud honom i farten.Han ger oss en spännande lista av arbeten som hästskötare, fåraherde, kyrkogårdsarbetare, bygga solfångare i Sunny California, trädgårdsarbete, fönsterputsare, plugga till präst, mötet med John Wimber och Vineyardrörelsen, Oasrörelsen, församlingstjänster och planterings-arbetet med att bygga upp Öjersjökyrkan från noll. Församlingen fick ”årets församlingspris” på dagengalan 2021. Anders avslutar hela podden med att ge oss alla en underbar uppmaning till generöst givande. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

I veckans avsnitt: David och Teo möter författaren Jens Liljestrand och samtalar om hur Vilhelm Moberg inspirerades av August Strindberg. Välkomna till ännu ett avsnitt av Bläck Metal och tack för att du lyssnar!Idé och medverkande: David Andersson & Teodor Stig-Matz Producent/Klippning: : Mikael Solkulle/Claes FunkeProduktionsbolag: polpo play www.polpoplay.com

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska flaggor på varenda veranda.Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen. Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst. En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts. Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt pris.Vilhelm Moberg beskriver denna resa och affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen mark.De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor. Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte förekom i Minnesota under 1800-talet.Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.Sanningen är den att de flesta nationer i Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous People's History of the United States att om kontinenten hade varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper, något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare lämnade efter sig var täckta av blod.I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser. Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut. Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld, förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.Som svensk tenderar man kanske att läsa Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en specifikt amerikansk genre frontlitteraturen. Det vill säga berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det som européerna betraktade som civilisation, och det vilda. Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en genre som endast handlar om att  upprätthålla berättelsen om USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om kolonialismen.Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent

LIVEPODD MED PUBLIK! I seriens sista avsnitt intervjuas skådespelaren Lisa Carlehed, som gestaltade Kristina i nyfilmatiseringen av Utvandrarna – Sista brevet till Sverige (2021). Intervjun spelades in vid 'En dag med Moberg', arrangerat av Emmaboda kommun & Vilhelm Moberg-sällskapet, 18:e juni 2022. Många trådar knyts ihop i ett samtal mellan två kvinnor som båda i unga år, på varsin sida havet, upptäckte Utvandrarserien och förtrollades. Om Kristinas väg mot att lyssna till sitt hjärta, att tolka ett verk för vad det är, att hitta nya ytterligheter i en karaktär, om utanförskap, poetiskt uttryck, tygblöjor – givetvis om explicita scener med avklädda herrar vid namn Skarsgård. OBS! Ljudkvalitén i avsnittet bjuder till skillnad från resten av serien på äkta livskänsla: lite mera brus, lite mera puffljud, lite råare. Helt autentiskt, med andra ord... Trevlig lyssning! Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76

Amanda besöker den 91-åriga filmskaparen Jan Troell i Smygehamn. Troell har under sitt långa yrkesliv fått stort internationellt erkännande, bl. a. med flera Oscarsnomineringar för sin filmatisering av Utvandrarna och Nybyggarna. Under samtalet bjuder Jan på morotskaka & croissant, minnen från inspelningarna, tankar om att aldrig vilja sluta jobba och läsning ur originalbrev från Vilhelm Moberg. Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76

Ett sagospel och vandringsdrama. Det är så den förklaras, pjäsen som veckans avsnitt kretsar kring. August Strindberg gör debut som sommarvärd. Det pratas också om Vilhelm Moberg och Bä Bä Vita Lamm, vad dessa nu har med Strindberg att göra!? Men allt får sin förklaring när David och Teo tar sig ann denna veckas episod av Bläck Metal! Idé och programledare: David Andersson & Teodor Stig-Matz Producent: Micke Solkulle Klippning: Micke Solkulle/Claes Funke Produktionsbolag: Polpo Play www.polpoplay.com

Under 1950-talet inträffar ett antal juridiska ”affärer” (Kejne, Haijby, Unman) och Vilhelm Moberg anklagar svensk polis och domstol för ”rättsröta”. Moberg gör litteratur av rättsrötan genom att skriva pjäsen ”Domaren” som blir en stor publiksuccé. Drevs Moberg av ett sunt rättspatos eller var han en rättshaverist? Medverkande: Christian Dahlman och Kjell Åke Modéer.

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Erica Appelros is a Doctor in Theology and Associate Professor in Philosophy of Religion with more than 20 years of experience as a teacher, coach and speaker, works as an associate professor in philosophy of religion at Lund University, Sweden. She is also a published author in Swedish and in English, and she is dedicated to creating courses, books and workshops to empower people to advance in their growth towards more clarity, knowledge and self-knowledge to live a life with a deeper purpose. She is a lifelong learner and reader, and her university training includes Philosophy, Theology, Mathematics, Biology, Linguistics, Religious Studies, and Horticulture. She is also a certified dance leader in Liberating dance and Sacred dance, a raving reader, a lively language learner and loves playing with clay. I could have talked to her about her background all day, but we also talked about her favorite book – a Swedish classic I'd never heard of, called “The Emigrants,” by Vilhelm Moberg.   Support the Best Book Ever Podcast on Patreon   Follow the Best Book Ever Podcast on Instagram or on the Best Book Ever Website   Host: Julie Strauss Website/Instagram     Guest: Erica Appelros Website/Twitter   Discussed in this episode: The Emigrants by Vilhelm Moberg Unto a Good Land by Vilhelm Moberg The Settlers by Vilhelm Moberg The Last Letter Home by Vilhelm Moberg (Gah! The title alone brings tears to my eyes.) Bookstore Funchal – Livraria Esperança (do yourself a favor and look up photos of this bookstore. We're moving to Madeira, right? I feel like we have to move to Madeira.) The Gulag Archipelago by Aleksandr Solzhenitsyn 1984 by George Orwell Brave New World by Aldous Huxley The Chronicles of Narnia by C.S. Lewis The Long Way to a Small Angry Planet by Becky Chambers Ten Lessons for A Post-Pandemic World by Fareed Zakaria Here's a clip of Liv Ullman talking about the goodbye scene in the 1973 Emigrants movie And here's a clip for a remake of the movie, coming in March 2022 Karl Oskar and Kristina monument in Karlshamn, Sweden There is a matching one in Lindstrom, Minnesota!   Do you have a book you want to tell me about? Go HERE to apply to be a guest on the Best Book Ever Podcast.   (Note: Some of the above links are affiliate links, meaning I get a few bucks off your purchase at no extra expense to you. Anytime you shop for books, you can use my affiliate link on Bookshop, which also supports Indie Bookstores around the country. If you're shopping for everything else – clothes, office supplies, gluten-free pasta, couches – you can use my affiliate link for Amazon. Thank you for helping to keep the Best Book Ever Podcast in business!)

Erica Appelros is a Doctor in Theology and Associate Professor in Philosophy of Religion with more than 20 years of experience as a teacher, coach and speaker, works as an associate professor in philosophy of religion at Lund University, Sweden. She is also a published author in Swedish and in English, and she is dedicated to creating courses, books and workshops to empower people to advance in their growth towards more clarity, knowledge and self-knowledge to live a life with a deeper purpose. She is a lifelong learner and reader, and her university training includes Philosophy, Theology, Mathematics, Biology, Linguistics, Religious Studies, and Horticulture. She is also a certified dance leader in Liberating dance and Sacred dance, a raving reader, a lively language learner and loves playing with clay. I could have talked to her about her background all day, but we also talked about her favorite book – a Swedish classic I'd never heard of, called “The Emigrants,” by Vilhelm Moberg.   Support the Best Book Ever Podcast on Patreon   Follow the Best Book Ever Podcast on Instagram or on the Best Book Ever Website   Host: Julie Strauss Website/Instagram     Guest: Erica Appelros Website/Twitter   Discussed in this episode: The Emigrants by Vilhelm Moberg Unto a Good Land by Vilhelm Moberg The Settlers by Vilhelm Moberg The Last Letter Home by Vilhelm Moberg (Gah! The title alone brings tears to my eyes.) Bookstore Funchal – Livraria Esperança (do yourself a favor and look up photos of this bookstore. We're moving to Madeira, right? I feel like we have to move to Madeira.) The Gulag Archipelago by Aleksandr Solzhenitsyn 1984 by George Orwell Brave New World by Aldous Huxley The Chronicles of Narnia by C.S. Lewis The Long Way to a Small Angry Planet by Becky Chambers Ten Lessons for A Post-Pandemic World by Fareed Zakaria Here's a clip of Liv Ullman talking about the goodbye scene in the 1973 Emigrants movie And here's a clip for a remake of the movie, coming in March 2022 Karl Oskar and Kristina monument in Karlshamn, Sweden There is a matching one in Lindstrom, Minnesota!   Do you have a book you want to tell me about? Go HERE to apply to be a guest on the Best Book Ever Podcast.   (Note: Some of the above links are affiliate links, meaning I get a few bucks off your purchase at no extra expense to you. Anytime you shop for books, you can use my affiliate link on Bookshop, which also supports Indie Bookstores around the country. If you're shopping for everything else – clothes, office supplies, gluten-free pasta, couches – you can use my affiliate link for Amazon. Thank you for helping to keep the Best Book Ever Podcast in business!)

Welcome to the sequel interview called 'The Davination' This episode I am, once again, joined by Dave Mervik, the senior narrative director from Tarsier Studios. In this follow-up interview we get to discuss the changing nature of horror, his work on Little Nightmares II, how to engage with art and moving on to different projects. We also discuss terrible sequel names, things we talked about on the episode from 2020, never before released information on Little Nightmares II as well as Statik and we close off the show by collaborating in a very special way. Time – Topic Discussed: 0:00 - Intro 3:10 - Momo 6:46 - How do people experience media 11:40 - The Exorcist III  17:29 - Frank 21:40 - The Fountain 24:53 - Guest topic: The Emigrants by Vilhelm Moberg  29:00 - It Takes Two 32:28 -  Modern horror in games and movies 36:14 - Creating endings 39:03 - Three act structure 41:28 - Genius planner vs. random pretender 45:47 - Going back to older work 48:48 - Naming the podcast episode 52:15 - When is something good enough? 56:22 - Little Nightmares II 58:40 - Re-naming Little Nightmares II 01:00:05 - Moving on to different projects 01:02:35 - Weirdest piece of media that made it into a game 01:05:58 - Plugs and Outro Things mentioned on the show: Momo by Michael Ende Silent Hill 2 Soundtrack I, Partridge: We Need to Talk about Alan by Alan Partridge Dolly Parton - Jolene Dolly Parton - Jolene (33rpm slowed down digital version) The Exorcist III by William Peter Blatty Frank by Lenny Abrahamson The Fountain by Darren Aronofsky The Emigrants by Vilhelm Moberg The Grapes of Wrath by John Steinbeck Garth Brooks Greatest Hits (Full Album) Best Songs of Garth Brooks It Could Happen to You by Andrew Bergman Midsommar by Ari Aster Hereditary by Ari Aster Statik PSVR - I solved a 3 year old secret message hidden in plain sight! Little Nightmares II  Statik  Peter Cook and Chris Morris interview   Social Media: Tarsier Studios Tarsier Studios Homepage Tarsier Studios on Instagram (@tarsierstudios) Tarsier Studios on Twitter (@TarsierStudios) Tarsier Studios on Facebook (@TarsierStudios)   YOU ME AND THE INDUSTRY YOU ME AND THE INDUSTRY on Twitter (@youmeindustry) Dorian on Twitter (@DorianChou) YOU ME AND THE INDUSTRY on Instagram (@youmeindustry) Dorian on Instagram (@dorian.chou)  YOU ME AND THE INDUSTRY on Facebook (youmeindustry) Intro/Outro by FreshMcZone Artwork by Thomas Martin (Instagram: @thomas.martin.martin)

Huseby bruk är inte bara liktydigt med en ovanligt välbevarad järnbruksmiljö i vacker omgivning, utan här finns också en stark och levande historia som har förgreningar till kungahuset, det koloniala Indien, Christina Nilsson och Vilhelm Moberg. Lyssna till ett spännande avsnitt som därtill handlar om tre färgstarka systrar och deras minst lika intressanta far, och farfadern och hans vän och deras samlarmani och om Esaias Tegnér! Det här är en kulturhistorisk cocktail!

Hampus Brodén jobbade i SEB:s innersta maskineri när vännen Vilhelm Moberg dök upp med en udda idé. Nu har Stabelo vandrat rakt in på de svenska storbankernas hemmaplan: bolånemarknaden. Det här är Hampus historia.

Vilhelm Mobergs utvandrarserie är ett av de mest lästa verken i Sverige och som ständigt ger upphov till nya versioner inom film och teater. Alla hade de olika motiv för att lämna Sverige 1850: svält eller förföljelse, men enligt författaren Vilhelm Moberg som skrev Utvandrarna så förenades de alla i en dröm om frihet. På över 2000 sidor i fyra volymer ger Vilhelm Moberg liv åt personer som blir lika verkliga som IRL. Mia Gerdin berättar om ett litterärt verk som skrevs i mitten på 1900-talet men utspelar sig 100 år tidigare och som fortsätter leva in i 2000-talet.

Kalle Lind och välbekanta Åsa Moberg pratar om en pionjär inom teater och hbtq-litteratur: Brita von Horn. Den polemiske Vilhelm Moberg! Den kedjerökande Elsa Collin! Den oförlikneliga Tollie Zellman!

Kalle Lind och välbekanta Åsa Moberg pratar om en pionjär inom teater och hbtq-litteratur: Brita von Horn. Den polemiske Vilhelm Moberg! Den kedjerökande Elsa Collin! Den oförlikneliga Tollie Zellman!

I avsnitt 83 ställs den svåra frågan, vilka böcker borde man ha läst? Åsa och Sissel funderar på varför man ska ha läst vissa böcker, vad man egentligen tycker om detta och framförallt - vilka böcker man borde ha läst. Efter en omröstning i Facebook-gruppen Snacka om ljudböcker har Sissel lyssnat på Hypnotisören av Lars Kepler och Åsa har lyssnat på Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Familjer, bunkrar och kejsarens avsaknad av kläder diskuteras och andra böcker som nämns är Eight perfect murders av Peter Swanson, Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins, 1Q84 av Haruki Murakami, Samlade verk av Lydia Sandgren, Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, Märket av Carina Karlsson, Livläkarens besök av P O Enqvist, Bekantskap sökes med äldre bildad herre av Kristina Lugn, Roseanna av Sjöwall & Wahlöö, Utvandrarna av Vilhelm Moberg, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, Rökridå av Kristen Rytter, Utväg av Amy Liptrot, Hem till Scupper Island av Kristan Higgins. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

1922 kommer Vilhelm Moberg till Alvesta och blir redaktör för Nya Växjöbladets lokalredaktion i Alvesta. Moberg var radskrivare och med en ersättning om 7 öre/rad gällde det att leverera innehåll. Genom sitt genuina idrottsintresse kom han att intressera sig för sporthändelser och idrottsrörelsen i Alvesta och förutom att skriva om själva idrotten drog sig Moberg inte för att i sina artiklar även kommentera både domare och publik. Efter en match mellan Alvesta och Växjö BK 1923 skrev Moberg ner sina synpunkter kring hur en ”del yngre element” betedde sig under matchen - han jämförde deras ”skränande och bräkande” med det oljud 100 får som ligger på slaktbänken gör. Efter en annan match mellan Alvesta och Karlshamn där karlshamnssupportrarna är alldeles för överförfriskade skriver Moberg följande; ”för stadens skull vilja vi hoppas att dessa icke äro representativa för invånarnas moraliska halt”. Men det hände även att tidningsspalterna innehöll rena trivialiteter. Bland annat skrev Moberg om det sår som handlaren J.A. Bergström fått i huvudet vid en sparkstöttingfärd på Kyrkogatan och att handlaren därefter vårdades i hemmet. Moberg berättade även om den djärva cykelstölden som inträffade en söndag 1925 utanför Alvesta järnvägsstation. Petter Ericsson, programansvarig vid Kulturparken Småland och Lennart Johansson, VD vid Kulturparken Småland leder oss genom ett samtal som helt fokuserar på Knivaherens förtjänster som lokalredaktör i Alvesta under 1920-talet.

Hon är en av de mest utskällda barnboksfigurerna i Sverige. Anklagad för att vara äckligt god, generande präktig och löjligt snäll. Varför är Kulla-Gulla som hon är? Jenny Teleman har svaret. "Jag har så länge bett om ursäkt för Kulla-Gulla" Så sa Martha Sandwall-Bergström i en tidningsintervju när kritikerna varit extra elaka. "Men jag ville att sådana människor skulle finnas. Flickorna skulle läsa om henne och bli som hon. Sen skulle jag lämna min stackars flicka till dem. Det var år fulla av gråt för mig och min skadade dotter. Och Kulla-Gulla var en tröst åt mig själv." Böckerna om Kulla-Gulla gavs ursprungligen ut mellan 1945 och 1951 och var flickböcker som avskyddes av kritikerna men älskades av läsarna. En saga på rullande småländska om statarliv och godsherre-mentalitet, hunger, solidaritet, kärlek och hat som omvärderats från "sentimentalt dravel" till "Vilhelm Moberg för barnen".

Varför var Vilhelm Moberg så besatt av döden? Och varför hyllade han ensamhet när allt han ville var att träffa sina vänner? Dagens gäst Jens Liljestrand har försökt komma underfund med den komplexe och kontroversielle författare som under nästan 45 år präglade svenskt kulturliv med romaner, pjäser och inte minst polemiska utspel. Resultatet är biografin Mannen i skogen. Hör också Martin Ahlström om granskningen Spotify inifrån. Programledare Lisa Tallroth. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det här avsnittet reser vi tillbaka till året 1949. I England protesterades det mot nakenheten på landets scener, i Östersjön hotades de gotländska fiskarna av ryska sabotörer, Fagersta fick finbesök av självaste kronprinsen och Vilhelm Moberg hade precis blivit klar med sitt stora mästerverk Utvandrarna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Alla utredningar hyllar läsningen, som gör barn till goda människor. Men hur får man alla att läsa? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic saknar klass- och genusperspektiv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vägen går genom en ekdunge. Träden är klädda i vit väv. De en gång ståtliga ekarna står som tysta skrämmande spöken. Här bor nog både troll och häxor, tänker Mia oroligt när mamman följer henne till skolan. Det är dags för inskrivning igen. Hur ska det bli när jag måste gå här alldeles ensam, fortsätter hon, spöken är ju speciellt ute efter barn. Vill mamma bli av med mig? Scenen är hämtad från Moa Martinsons Kyrkbröllop. Den publicerades 1938 som den andra delen i författarens självbiografiska romansvit om arbetarflickan Mia Stenman i Norrköping. Den inledande romanen Mor gifter sig gavs ut 1936. Kungens rosor avslutade trilogin 1939. Promenaden genom ekdungen kan läsas som en gestaltning av ett barns, en blivande författares, fantasi och tidigt utvecklade litterära blick. Där andra bara ser träd klädda i tusentals larvers väv tänker sig Mia en hel värld full av skrämmande krafter som är ute efter barn. En sådan tolkning motiveras av att det är en författares uppväxt som skildras, hennes väg mot författarskapet. Samtidigt uttrycker den skrämmande promenaden mycket mer än ett enskilt exempel. Den illustrerar en i arbetarlitteraturen vanlig tematik om klassresans pris. Promenaden gestaltar den smärta det innebär att bli någon annan än den man var, något annat än det föräldrarna är. Bortom ekarna finns skolan. Det är en helt annan värld än den modern lever i, än den Mia föddes in i. Ekdungen kan därför tolkas som en skiljeväg i deras liv. Och när hon några år senare lyckligt konstaterar att ingen skolväg någonsin skulle kunna bli för lång att gå, förstår läsaren att dungen nog också var en skiljeväg inom henne. Den rädsla som skolan tidigare förknippades med är då borta. Vid det laget har hon börjat i en skola där det finns en varm och medmänsklig lärare som inte gör skillnad på fattig eller rik. Det är en skola och en lärare bortom klassamhället. Och som hon läser där, överallt och alltid. Mias resa från obildad underklass till att bli en ivrig läsare skulle nog kunna få vilken utbildningsminister som helst att darra av entusiasm. Men hon är långt ifrån ensam. I svensk arbetarlitteratur vimlar det av personer som vår tids läsfrämjare skulle kunna lära sig väldigt mycket av. Autodidakternas romaner om tiden kring förra sekelskiftet är nämligen påfallande ofta gestaltningar av hur de mot alla odds blev läsare. Fast utan det naivt läsningsromantiserande klass- och genusblinda perspektiv som tyvärr ofta präglar läsfrämjarnas beslutsunderlag. I skönlitteraturen finns det värdefull kunskap. Därför ska fler bli bättre på att läsa. Det är en återkommande tanke i de flesta utredningar om läsandets betydelse. Exempelvis slår Läsdelegationens betänkande Barns och ungas läsning från 2018 fast den saken. Där listas även läsningens fördelar, att det är nyttigt och utvecklande för både individen och samhället. Det är naturligtvis svårt att påstå något annat. Av betänkandet framgår även att förbättringspotentialen främst gäller barn i socioekonomiskt svaga familjer, alltså barn som Mia, och barn med annat modersmål än svenska samt pojkar mer generellt. I Eyvind Johnsons Romanen om Olof, som gavs ut mellan 1934 och 1937, tänker sig Olof ofta livet i det riktiga Sverige som något helt väsensskilt från hans egen fattiga tillvaro i Norrbotten. För honom är landet Sverige en avlägsen plats där man har det bra och talar stadssvenska. Och Olofs dialekt kontrasteras ofta effektfullt mot stadssvenskan för att betona hans utanförskap i ett land som han rent geografiskt visserligen lever i men inte tillhör. Parallellen i vår tids utanförskapsområden är uppenbar, där gångtunneln under vägen mellan hyreslägenheterna och villorna utgör en minst lika skarp gräns som den Eyvind Johnson upplevde för drygt 100 år sedan. Det är länge sedan barn uppmanades att gå ut och göra något vettigt istället för att hänga med näsan i en bok. Så inleds Kulturrådets rapport Främja läsning från 2019. Tyvärr speglar det mer Kulturrådets egna värderingar än verkligheten. Föreställ dig hyreshuspojken som förklarar för kompisarna att han hellre läser en bok än hänger med dem. Eller hur han, patriarkalt fostrad, säger samma sak till sin far. Då förstår du att Kulturrådets formulering inte stämmer. Läsningens pris är fortfarande högt i en icke-läsande miljö. Olof betraktar det som ett slags förräderi då han genom läsning gör de andras språk till sitt, deras värld till sin. Och det gör honom till en främling bland dem han tillhörde. Han blir, liksom Mia, ett undantag. Vilhelm Moberg är ytterligare ett undantag som skickligt har gestaltat läsningens pris. I Sänkt sedebetyg från 1935 skildras Knut Torings väg från en småländsk bondekultur in i litteraturens värld. Den följdes 1937 av Sömnlös och Giv oss jorden! 1939. I berättelsens början finns den djupt olycklige vuxne Knut. Han är en intellektuell stadsbo, men minnet av ett tidigare liv ekar inom honom. Den vuxne Knut sitter fast i ett mellanförskap. Han är en halvhet, varken bonde eller stadsbo, varken det ena eller det andra. Det är den oförklarliga, ofta plågsamma, driften att läsa som har fört honom dit. I barnet Knuts liv finns två sorters läsning. Å ena sidan en nyttig läx- och bibelläsning som uppmuntras av föräldrar och skola, i lagom mängd. De vill att han ska lära det som finns att lära i skolan och att han ska bli en god kristen. Sedan får det räcka. För mycket litteratur är inte bra, resonerar föräldrarna. Å andra sidan finns den läsning som Knut vill ägna sig åt, förströelseläsningen, och jakten på den tydliggör läsandets höga pris. För den gör honom, liksom Mia och Olof, annorlunda. Han blir någon som inte passar in i sitt eget liv. Föräldrarna tycker att Knuts läsande är sjukligt och gör allt för att hindra det. När han ber om en tvåkrona till böcker så blir svaret blankt nej. Pengarna i sig är inget problem, förklarar fadern, Knut kan visst få dem, bara han lovar att inte köpa böcker. Sonen förbannar föräldrarna för grymheten att neka honom böckerna och sig själv för driften att läsa. De andra kunde vara glada för att de inte var som han, tänker Knut desperat och därmed synliggörs gränsen mellan honom och hans allra närmaste. Han är ensam. Det är priset han betalar för sin läsning. Så hur gör vi barn till avvikare? Hur får vi Mia att hitta skiljevägen, Olof att förråda sin krets och Knut att välja ensamheten? Frågorna borde vara centrala i varje utredning om hur icke-läsare ska bli läsare. För det är i princip vad barnen ombeds göra varje gång en läsfrämjare räcker dem en bok. Men svaren står att finna någon helt annanstans än i hur pass skickligt enskilda lärare och bibliotekarier utför sina jobb. Arbetarlitteraturen lär oss att avståndet till det riktiga Sverige påverkar hur många som vill och vågar resa dit. Med Mia, Olof och Knut ser vi hur undantag kan skapas. Dessutom ger de en viktig förståelse för att somligas läsning alltid är förknippad med både vinst och förlust, med både njutning och existentiell smärta. Jimmy Vulovic, forskare och journalist

Vilhelm Moberg är en av våra allra största författare. Alla har vi väl på något vis kommit i kontakt med hans verk. Antingen vi läst dem, hört dem som radiopjäser, sett teveinspelningarna eller lyssnat på musikalen. Moberg föddes i ett fattigt soldattorp i Småland. Det var därifrån han hämtade inspiration till sina första verk. Under andra världskriget sker en förändring i Mobergs författarskap och han blir allt mer samhällskritisk. Det är nu han skriver den legendariska Rid i natt! om den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland. Samtalet spelade in inför publik på Biblioteken i Burlöv. Vilhelm Mobergs Utvandrarserie Utvandrarserien har fått en alldeles särskild status. I fyra romaner skildrar han de svenska migranterna som flyr undan fattigdomen för att söka sig ett bättre liv i Amerika. Böckerna har kallats nationalepos och det är dem de flesta som förespråkar en svensk litteraturkanon pekar på. Alla har Vilhelm Moberg som favoritförfattare. Alla vill göra honom till sin. Men var stod han egentligen politiskt? Och varför är det så viktigt för politiker att nämna Moberg som favoritförfattaren? Vilhelm Moberg-kännaren Jens Liljestrand Jens Liljestrand, litteraturvetare och biträdande kulturredaktör på Expressen, har ägnat över tio år åt att studera Moberg. Sin avhandling skrev han om det politiska i Utvandrarserien. Jens menar att de kan läsas som kalla krigs-romaner. De senaste åtta åren har han ägnat åt att skriva den första heltäckande biografin över en av Sveriges mest uppmärksammade författare någonsin - Vilhelm Moberg. Gillade du det här avsnittet? Hör även om Ivar Lo-Johansson och Maria Sandel!

Direktsänd litteraturgudstjänst från Domkyrkocentrum i Växjö med Leif Adolfsson. Han samtalar med läkaren Johanna Björkman om kristna citat i skönlitteraturen. Musik: Amadeakvartetten. Du kan lyssna på eller ladda ner allt tal med Leif Adolfsson och Johanna Björkman utan musik.   Under några veckor har en efterlysning gått ut i P1 och på sociala medier efter citat om Gud och tro i skönlitteraturen: "Har du mött Gud i boken?" Många P1-lyssnare hörde av sig för att bidra med sina favoritcitat och flera av dem finns med i gudstjänsten. Prästen och f d domkyrkokaplanen Leif Adolfssons eget favorit citat är "Gud, matos och kärlek. Detta var mitt hem och rikare än så blir aldrig människan. " ur Gäst hos verkligheten av Växjö-sonen och nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Citatet har fått ge namn åt gudstjänsten där Leif samtalar om de olika citaten och möten med Gud i boken med läkaren och bokslukaren Johanna Björkman. Och om vad  beskrivningen av Gud och tron i boken står för - blir de kanske blir till nutidens ikoner när de egna orden inte räcker till? Gudstjänsten är det sista som sker inom ramen för P1:s litteraturvecka i Växjö. Jag minns ett litet kök i en gammal stad, ett långt smalt rum fullt med gamla ting. I ena änden var spisen, där var mörkt. Där stod en gammal gumma i matos oh rök. I andra änden var ljust, där stod ett bord. Där satt en gammal man och åt. På väggen över bordet hängde en gammal hylla. Där låg Guds ord, tre tunga böcker med stor skrift. Det var ett tyst rum, men uppfyllt av kärlek. Gud matos och kärlek. Det var mitt hem. Och rikare har ingen haft. Rikare är inte människan. Pär Lagerkvist Medverkande: Leif Adolfsson, präst och f d domkyrkokaplan Johanna Björkman, läkare Amadeakvartetten: Wieska Szymczynska, violin Sara Jefta, violin Paula Gårsjö, viola Lena Müller cello Text: Predikaren 3:12-13 Joh 15: 13 Citat:  "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge, som i vågskålen uppväger allt livets bly" -  Ur Samuels döttrar, Sven Delblanc. Bidrag från Marit Johansson, Flen Vem gick förbi min barndoms fönster....- Ur Aftonland, Pär Lagerkvist. Bidrag från Lennart Henriksson, Borås. "Vem är du som uppfyller hela mitt inre med din frånvaro?" - Ur Aftonland. Pär Lagerkvist. Bidrag från Ulla Frid, Jönköping. "Det finns något bortom bergen..."- Ur Omkring tiggarn från Loussa av Dan Andersson. Bidrag från Pia Tjäder, Göteborg. Bönen som Kristina ber i slutet av kapitlet "Har Gud pålagt dem detta?" -  I Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg. Bidrag från Åsa Gunnarsson.   Schubertiana IV - Tomas Tranströmer. Bidrag från i.helene.blomqvst. Förklädd Gud - Hjalmar Gullberg. Bidrag från lollolofmark och Cecilua Haglund, Jönköping Romanska bågar - Tomas Tranströmer. Ur en blogg av Underbara Klara. "En vanlig dag när inget särskilt händer" - ur en psalm av Anders Frostensson Ur Madicken av Astrid Lindgren Tango (psalm) av Ylva Eggehorn Musik: Lascia ch'io pianga - G F Händel Schindler´s list - John Williams Eine kleine nachtmusik sats 1 - W A Mozart Eine kleine nachtmusik Menuett - W A Mozart Elizas aria - Elena Katz Chernin  Idas Sommarvisa - Georg Riedel Air - J S Bach Gavotte - J S Bach Andantet ur Rosamundakvartetten - Franz Schubert   Kristoffer Hjälmberg, tekniker Magnus Walfridsson, tekniker Marianne Greip, producent Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Ett samtal med Jens Liljestrand, litteraturvetare och biträdande kulturchef på tidningen Expressen. Jens Liljestrand är aktuell med Mannen i skogen, en biografi över Wilhelm Moberg. Här hör vi honom i ett samtal med Ludvig Josephson om Vilhelm Mobergs författarskap.

Ett samtal med Jens Liljestrand, litteraturvetare och biträdande kulturchef på tidningen Expressen. Jens Liljestrand är aktuell med Mannen i skogen, en biografi över Wilhelm Moberg. Här hör vi honom i ett samtal med Ludvig Josephson om Vilhelm Mobergs författarskap.

Kalle Lind och statsvetaren Nils Gustafsson listar sina bästa svenska politiska skandaler. I del 1 rör vi oss i 50-talet, alias Vilhelm Moberg-tiden. Statsråd! Kungar! Fröknar! Paleobotaniker!

Ett småländskt potatisland i vattenfärg, en sliten Amerikakoffert, ett vitt brev från släkten i Chicago, men hur ska man ställa ut emigration och immigration i dag långt efter Karl-Oskar och Kristina? "Drömmen om Amerika" är rätta namnet på en utställning som speglar de fattiga och förtryckta, äventyrslystna och äregiriga, rädda och tvehågsna svenskar som lämnade Sverige mellan 1870 och 1930 för ett nytt liv i Amerika. En berättelse om att vandra och invandra som Vilhelm Moberg skrivit fram åt oss alla. Men miljoner nya emigranter har rört sig över jorden sen dess. Och nu ska Utvandrarnas hus i Växjö knåda fram till en ny utställning, en ny berättelse som sträcker sig fram till idag. Men hur i hela fridens namn gör man? Jenny Teleman och docent Lennart Johansson knallar igenom en gammal, snart nerpackad dröm och funderar över hur sparade Amerikabiljetter, berömda smålänningar i Texas och foton på nyspikade präriestugor runt sekelskiftet ska kunna säga något om känslan och erfarenhete av att lämna sitt land och finna ett nytt idag. Dessutom råkar reportern tappa koncepterna framför ett tittskåp om potatis. Jenny Teleman jenny.teleman@sverigesradio.se

Idag samtalar Navid med Jens Liljestrand som är biträdande kulturchef för Expressen och författare. Samtalet kretsar kring avsnittet och kritiken med Ingrid Carlqvist, frågan om man ska samtala med alla, deplattformering, Vilhelm Moberg och mycket mer.____________Utan er klarar vi oss inte. Därför är vi evigt tacksamma för ert stöd.Vill du stötta oss då kan du göra det via swish på nummer 123 124 77 33.eller via Patron där du kan bli månatligt stöttare. Klicka dig då in på www.patreon.com/hurkanvi.Följ oss gärna på sociala medier:Instagram: @HurkanviFacebook: Hur kan vi? - EftersnackEller följ Navid:Facebook: Navid ModiriInstagram: @NavidmodiriofficialTwitter: @modiri_navid For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

David, Hanna och Nanna gästas av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand som skrivit en 700-sidor (!) lång bok om Vilhelm Moberg. Vi lär oss allt om vem han var, varför var han så förbannad på Palme och hur han gick från fattig soldatson från en lite ort i Småland till en av Sveriges mest upphöjda författare genom tiderna.

David, Hanna och Nanna sänder denna söndag. Nanna deppar över att hon inte längre är en bekymmerslös 22-åring som får ragg på krogen, David har testat ostron för första gången och vi pratar om att unga inte längre ligger lika mycket. Gäst är Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand som skrivit en 700-sidor (!) lång bok om Vilhelm Moberg, en av Sveriges mest framgångsrika författare.

I fjärde kapitlet av Smålandspostens litteraturpodd, Bokstavligt talat, möter vi författaren Jens Liljestrand. Han berättar naturligtvis om ”Mannen i skogen”, hans storslagna biografi över Vilhelm Moberg.

I fjärde kapitlet av Smålandspostens litteraturpodd, Bokstavligt talat, möter vi författaren Jens Liljestrand. Han berättar naturligtvis om ”Mannen i skogen”, hans storslagna biografi över Vilhelm Moberg.

FÖRFATTARE, JOURNALIST, 45 år. Född i Göteborg, bosatt i Stockholm. Sommarvärd 2018. Citatet En kvinna som vill ligger inte still! ur journalisten och författaren Katarina Wennstams Sommarprogram fick vingar och har använts många gånger sedan dess, i minst i anslutning till den nya samtyckeslagen som kom i höstas. I sitt Vinterprat fortsätter Katarina Wennstam att prata om skillnaden mellan önskat och oönskat sex. Katarina Wennstam utmanar oss att ifrågasätta varför det fortfarande är så att unga kvinnors sexualitet betraktas och beskrivs på ett helt annat sätt än unga mäns. Hon utmanar också sina egna och vår samtids fördomar om hur våldtäkter går till och hur våldtäktsmän ser ut. Att exempelvis de allra flesta kvinnor som blivit våldtagna inte har synliga skador, och att den vrångbilden ibland gjort att våldtagna kvinnor trott att det inte är någon idé att polisanmäla eller att söka vård. - När man vet detta så är gestaltningen av våldtäkt på film inte bara överdriven utan direkt skadlig, eftersom det påverkar både de utsatta och det allmänna rättsmedvetandet i synen på vad våldtäktsoffren har varit med om. För som Katarina Wennstam än en gång konstaterar: - Efter alla vittnesmålen under #Metoo, men även utifrån olika nationella och internationella undersökningar om hur många kvinnor som någon gång under sitt liv utsätts för sexuellt våld, sexuella trakasserier eller hot om våld man kan man verkligen säga att alla känner ett våldtäktsoffer. Men ingen verkar känna en våldtäktsman. Katarina Wennstam ger också den som tycker det är svårt att förstå den nya samtyckeslagen en lektion genom en översättning av den lilla Youtubefilmen A cup of tea. - För mig handlar det om att kampen mot sexuella övergrepp måste gå hand i hand med kampen för kvinnans rätt till sin lust och sin egen sexualitet. Att vilja få stopp på våldtäkterna är en sida av saken. Men det handlar också om att påminna framför allt tjejer om vilken fantastisk gåva sexualiteten är, och hur mycket roligt man kan ha med lusten genom livet. Här är videon om "A cup of tea" på youtube som Katarina Wennstam nämner i sitt Vinterprogram: https://www.youtube.com/watch?v=oQbei5JGiT8 Om Katarina Wennstam Skriver och debatterar om mäns våld mot kvinnor och kvinnors rätt till sin sexualitet. Ny medarbetare på Expressens kultursidor. Debuten, debattboken Flickan och skulden nominerades till Augustpriset och belönades med Advokatsamfundets Stora Journalistpris samt Vilhelm Moberg-stipendiet. Fick nyligen jämställdhetsbyrån Klara K:s uthållighetspris. Arbetade under tio år som kriminalreporter på SVT. Romandebuterade med boken Smuts och har därefter gett ut flera spänningsromaner med utsatta kvinnor i fokus, bland annat Alfahannen, Skymningsflickan och Gänget. Aktuell med en diskussionsbok om jämlikhet, Har du ingen humor? En mening från Sommarprogrammet 2018 spreds som en löpeld i sociala medier och har citerats flitigt i samband med den nya samtyckeslagen: En kvinna som vill ligger inte still. Producent: Erika Strand Berglund

Kan artificiell intelligens hjälpa till vid gränskontroller på flygplatser? Och varför var Vilhelm Moberg så arg? Robotarna som kan avslöja din lögn Med artificiell intelligens ska lögndetektorer på flygplatser kunna urskilja om  passagerare ljuger vid gränskontrollen. Hur fungerar det? Och är det säkert? Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, och Fredrik Löfgren, robotutvecklare vid Linköpings universitet, reder ut.   Vilhelm Mobergs ilska Författaren och kulturskribenten Jens Liljestrand har grottat ner sig i Vilhelm Mobergs liv i boken Mannen i skogen: En biografi över Vilhelm Moberg. Thomas har läst den och undrar: Varför var Vilhelm Moberg så arg? Jens Liljestrand gästar programmet.   Nobelfesten 2018 Chockrosa cape och orange klänning. Sara Danius väckte helt klart uppmärksamhet med sitt klädval på Nobelbanketten. Vad mer går att säga om året Nobelfest? Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Helena Huhta

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon. I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt. Visst är det något queer med semikolon. För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor. Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet. Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat. I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död. Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd. Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon? Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning. Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (ett), semikolon ger en längre paus (ett, två) och kolon. står för en verkligt lång paus (ett, två, tre). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i Sänkt sedebetyg ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet. För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba. Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto. Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: Så frisk, så stilla [] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå [] högtidlig. Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en semikolonets maestro. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående. Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon; Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. ()  Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten. Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. () Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson -  och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden. Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i.  Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken.  Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel.  - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra.    Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901 Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson. Dödsfall Mary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon. John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig.  - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren.  - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

Möt Jens Liljestrand, aktuell med Vilhelm Moberg-biografin "Mannen i skogen". Dessutom, ett reportage av Richard Dinter om hur det är att bli refuserad som författare. Vilhelm Moberg är en portalgestalt i svensk litteraturhistoria - men först nu ges en heltäckande biografi om honom ut. Författaren Jens Liljestrand gästar dagens P1 Kultur och berättar mer om den. Jens Liljestrand, författare och litteraturvetare och biträdande kulturchef på Expressen, har skrivit den över 700 sidor tjocka Moberg-biografin som landar på bokdiskarna om några veckor. Han intervjuas om författaren och kulturpersonligheten Vilhelm Moberg - en person som präglade så mycket av den svenska offentligheten under 1900-talet fram till sin död 1973. Dessutom får vi höra ett långreportage om hur det egentligen är att bli refuserad som författare - och vad det kan innebära för det framtida skrivandet. Författarna och kritikerna Gabriella Håkansson, Ola Larsmo och Elin Cullhed berättar den fina gränsen mellan att nedslås och att inspireras. Det är Richard Dinter som har gjort det här reportaget - som är en återutsändning från 2017. Programledare: Måns Hirschfeldt. Producent: Mattias Berg.

FÖRFATTARE, JOURNALIST, 44 år. Född i Göteborg, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd. Författaren Katarina Wennstam tar i sitt Sommar i P1 oss med på en resa genom hopp och förtvivlan, genom framsteg och bakslag. Jag vill berätta för er varför jag tycker att jag måste fortsätta bråka om kvinnors rättigheter. Och varför du också borde göra det. Det har gått 15 år sedan Katarina Wennstam sa upp sig från sitt jobb som reporter på SVT för att skriva den hyllade och uppmärksammade boken Flickan och skulden en bok om samhällets syn på våldtäkt. Men än idag, säger hon i sitt Sommarprat: finns skuldbeläggandet av tjejers sexuella historia kvar. Det är i en rättssal dit hon är skickad för att rapportera om ännu en gruppvåldtäkt som en vrede väcks i henne. Hon inser att det är kvinnan som har blivit våldtagen, hon som har blivit utsatt för brott, som ändå är den som får bära skulden. Som får höra att det är hon har lockat killarna att göra så här mot henne. Att hade det inte varit för hennes klädsel, hennes sätt att dansa eller att hon var så full ja, då hade det där aldrig hänt. Medan killarna som står åtalade ändå inte riktigt hålls ansvariga för vad de har gjort. Det är då jag bestämmer mig för att ägna mitt liv åt att få människor att verkligen fatta hur sjukt det är att en tjej får skulden för något som en man har utsatt henne för. Programmet ger en genomlysning av frågor som rör mäns våld mot kvinnor och kvinnors rätt till sin sexualitet. Katarina Wennstam pratar om #metoo och om vikten av att bli trodd. Om hur båda könen står som vinnare om alla engagerar sig för att göra upp med de unkna föreställningar vi har om kåta kvinnor och om män som säger att de trodde att hon ville, trots att hon bara låg där.   Om Katarina Wennstam Skriver och debatterar om mäns våld mot kvinnor och kvinnors rätt till sin sexualitet. Debuten, debattboken Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt nominerades till Augustpriset och belönades med Advokatsamfundets Stora Journalistpris samt Vilhelm Moberg-stipendiet. Arbetade under tio år som kriminalreporter på SVT. Romandebuterade med boken Smuts och har därefter gett ut flera spänningsromaner med utsatta kvinnor i fokus, bland annat Alfahannen, Skymningsflickan och Gänget. Har varit intresserad av brott och straff ända sedan farmor Majken brukade natta henne med hjälp av polisradion. Producent: Erika Strand-Berglund

"...die ethnische Nähe der Schwedischen Landbevölkerung des Jahres 1850 solidarisiert emotional und die Gründe ihres Exodus in die Vereinigten Staaten von Amerika, ihre schwierige und gefährliche Überfahrt, ihre Probleme mit dem Ankommen - all das wird im Buch so spannend und doch nüchtern erzählt und fundamentiert belegt, daß es den einen oder anderen dazu bewegen sollte, seine Ressentiments gegen “nur” Wirtschaftsflüchtlinge aufzugeben und die neuen Schweden mit Namen Mohammed, Rashid oder Abdulla Willkommen zu heißen."

Vilhelm Mobergs klassiska utvandrarserie blir lättlästa böcker! Hör på intervjuer med Cecilia Davidsson, som har gjort bearbetningen av de två första delarna i serien, och litteraturvetaren Ingrid Nettervik. Och lyssna på ett avsnitt ur Invandrarna i lättläst version!

Johan ”Matgeek” Hedberg gjorde tidigare kruskakliet sexigt - nu är det dags för rågen! Han och Sigrid Bárány pratar karelska piroger och rågad lyxtopping i ett helt avsnitt om råg. Rågbrödet har gått från hälsokost till trendhyllan och fått en renässans. Matsamtalet är rågat med rågexperter, rågtips och visste du att rågen mättar mer? Lyssna och lär dig mer om hur man kan laga mättande mat med råg. Missa inte när Sigrid får rågfeeling och läser Vilhelm Moberg i slutet av programmet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hon ville inte utvandra till Nordamerika ett land hon aldrig kom att kalla hemma men hon gjorde det, för barnens skull. Kristina från Duvemåla står i centrum i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal som redan vid premiären 1995 blev en publik- och kritikersuccé och som sedan dess har setts av över en miljon besökare. Men vägen dit var lång hade inte alla redan läst Vilhelm Mobergs böcker och sett filmerna och vad skulle författaren själv ha sagt om att göra musikal av hans nationalepos?Kulturredaktionens Magdalena Brenning Louko om musikalen Kristina från Duvemåla från 1995.*** På raka armar förs den lilla flickan Kristinas förstfödda ut ur ljuset in i mörkret. Efter år av missväxt och svält föråt hon sig på korngrynsgröten. Hon blev fyra år.Kom till mig alla Alla som svälter Alla som fryser Kommen till migDotterns död får Kristina att ändra sig. Ske Guds vilja, hon ska följa sin make, Karl-Oskar, till Amerika för barnens skull.Ett beslut och dess konsekvenser. Det är vad musikalen Kristina från Duvemåla handlar om, främst för Kristina Nilsson och hennes käresta, men också för människorna omkring dem som i mitten av 1800-talet utvandrade till Nordamerika för att undkomma svält och förtryck i Sveriges Småland. Björn Ulvaeus. Och att ta det steget, att förflytta sig till andra sidan jorden och veta att man aldrig kommer tillbaka fastän man längtar och längtar. Och aldrig bli av med det. Det finns någonting. Det finns mycket musik i det.Ett av flera citat ur Ulla Strängbergs program Öronmärkt från 1995.Musiken kommer först, så har det alltid varit när Benny och jag arbetar tillsammans, skriver Björn Ulvaeus i boken Bortom en vid ocean från 1996. Först med ABBA på 70-talet Sveriges mest framgångsrika popgrupp genom tiderna sedan med musikalen Chess från 1986 och nu Kristina från Duvemåla som redan vid premiären 1995 blev en publik- och kritikersuccé och som sedan dess har setts av över en miljon besökare.Benny Andersson har skrivit musiken och Björn Ulvaeus sångtexterna. Musikalen har dramatiserats och regisserats av Lars Rudolfsson och Robin Wagner har gjort scenografin.En musikal måste ha en berättelse som bär - det hade inte Chess och därför letade Björn Ulvaeus och Benny Andersson i flera år innan de hittade rätt. Det enda som jag kunde tänka mig, som jag hade lust att göra en musikal av, var utvandrarna. Och det, därför att det är det mest gripande som jag har läst.  Benny Andersson ur Öronmärkt från 1995.Valet föll på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit från 1949 - och på Kristina. Till skillnad från Karl-Oskar utvecklas hon hela tiden och därför valde dem att lyfta fram hennes historia. Till rollen som Kristina letade de efter en öppen, klar, chosefri röst, men inte bara en röst, utan en hel människa, gärna någon som hade en blick, skriver Benny Andersson i Bortom en vid ocean. Det fann de i Helen Sjöholm. Hon gjorde rollen som Kristina i uruppförandet och sjunger också på CD:n från 1996 som spelas här.Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. Så inleder Vilhelm Moberg sitt epos. Men Kristina är inte en av dem. Hon vill inte lämna Sverige.Amerika Där skulle aldrig jag förstå ett ord av vad dom säger Jag skulle irra runt som bortbytt, främmande och vilse Har du aldrig tänkt på hur förtvivlat ensamt livet skulle bliOch har du tänkt på, om man flyttar så långt bort i världen Då kan man aldrig komma hem igen, då får man aldrig se föräldrar, syskon, vänner mer. Man mister alla på en gång.Nej, Kristina lär sig aldrig engelska. Och trots sin kärlek till Karl-Oskar och barnen, går det inte en dag i det Nya Landet utan att hon längtar hem.Denna hemlängtan gestaltar Benny Andersson med symfonisk folkmusik. Det är just hans kärlek till den svenska folkmusiktraditionen som fick honom att välja Mobergs berättelse, skriver han i Bortom en vid ocean: Hela den här historien är så förknippad med jordens folk, det är vanliga bönder som bestämmer sig för att göra storslagna saker. Sådan är folkmusiken.Men kom Vi öppnar alla grindar Kom Ja, vi bereder väg Kom till mig alla Och världen ska förändras av det märkliga som händer Men kom Vi öppnar alla grindar Kom Ja, vi bereder väg Kom till mig alla Vårt äventyr ska leva kvar i sagor och legenderPlötsligt lättar den småländska stenen från scengolvet den svävar - upp - mot himlen. Och genom scengolvet skjuter det mogna vetet i det bördiga Amerika.När den första euforin över att det ändå var en bra ide att göra musikal av Utvandrarna hade falnat, så uppstod många tankar hade inte alla redan läst böckerna eller sett filmerna? Det var inte förrän Benny Andersson insåg att ingen faktiskt ännu hade hört musiken, som det gick att komma vidare. Det skriver han i programbladet till 2015 års uppsättning. Det var ett stort kliv, tycker jag. Jag har kommit över det nu men respekten för Vilhelm Moberg var så otrolig. Man ville ju inte peta på någon annans bästa, största, finaste vårt national arv. Ska jag, Björn och Carl-Johan, fixa det till något som vi vill göra. Det är jävligt förmätet, säger Benny Andersson.2 000 sidor skulle bli en föreställning på tre timmar. Uppdraget att skriva manus gick först till Carl-Johan Seth, men sammarbetet skar sig och Lars Rudolfsson och Jan Mark fick ta över de står också som upphovsmän till manuset efter att saken prövats i domstol och parterna förlikats. Det är när man går ifrån den dialog som finns i böckerna som problemen kommer fram vilket språk man egentligen ska använda. Man kan inte, om man ska uttrycka sig poetiskt, uttrycka sig på det sättet som jag tyar inte. Det räcker liksom inte i en musikal måste de få en dimension till, säger Björn Ulvaeus. Björn Ulvaeus läste böckerna två gånger innan han under den tredje läsningen vågade skissa på en möjlig bearbetning. Resultatet blev en glänsande prosa, där varje stavelse i folkmyllret polerats som det finaste astrakanäpple, som Camilla Lundberg skrev i sin recension av premiären i Expressen 1995. På något vis är det som om den oskrivna musiken alltid finns, men att jag måste spela hela tiden för att komma åt den, skriver Benny Andersson i Bortom en vid ocean. Han vet hur det känns när han har gjort något bra. Som Du måste finnas.Kristina är ensam på scenen. Bara hon. De många graviditeterna åtta till antal har tärt på hennes kropp. Hon har förlorat ett barn. Ännu ett och hon dör, säger doktorn. Finns Gud verkligen, frågar hon sig.Nej, Du måste finnas. Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas. Du måste, hur kan Du då överge mej. Jag vore ingenstans vore ingenting om Du inte fanns.Kristina övervinner sitt gudstvivel, precis som hennes och Karl-Oskars kärlek övervinner allt, men de varken kan eller vill avstå från varandra. Återigen är Kristina en välsignad kvinna. Men hon blir allt sämre.  Tätt ihopslingrad med sin älskade, möter hon slutet - på Amerikas vida fält, i månljusets sken.Den lyser dej väg, en gång ska vi mötas åter Beskyddet av en ängel som står vakt Det vet du att jag har Jag vill att du ska minnas vad jag sagt Jag är i gott bevar

1965 lyckades radions Bertil Perrolf sammanföra två av Sveriges mest populära författare, Vilhelm Moberg och Fritjof Nilsson Piraten. De hade mötts som barn men inte särskilt ofta senare i livet. Vilhelm Moberg bjuder på kaffe i sin skrivarstuga i Roslagen. På väggen hänger ett diplom som påminner om första gången de båda författarna möttes. Året var 1912 och de deltog i Brokiga Bladets berättartävling. Vilhelm Moberg vann en svampkarta för sin 18:e placering medan Fritjof Nilsson Piraten som kom på tredje plats fick en ångmaskin. Förtreten över att Piraten lyckades så mycket bättre har Moberg svalt för länge sen, det finns ju en förklaring. -Du var ju så mycket mognare än vad jag var, hela 15 år medan jag precis hade fyllt 12 år.

1965 lyckades radions Bertil Perrolf sammanföra två av Sveriges mest populära författare, Vilhelm Moberg och Fritjof Nilsson Piraten. De hade mötts som barn men inte särskilt ofta senare i livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilhelm Moberg bjuder på kaffe i sin skrivarstuga i Roslagen. På väggen hänger ett diplom som påminner om första gången de båda författarna möttes. Året var 1912 och de deltog i Brokiga Bladets berättartävling. Vilhelm Moberg vann en svampkarta för sin 18:e placering medan Fritjof Nilsson Piraten som kom på tredje plats fick en ångmaskin.Förtreten över att Piraten lyckades så mycket bättre har Moberg svalt för länge sen, det finns ju en förklaring.-Du var ju så mycket mognare än vad jag var, hela 15 år medan jag precis hade fyllt 12 år.

Vilhelm Moberg var en stridbar stilist som svingade hårt mot såväl stat som socialdemokrati, som rotade i rättsskandaler, avskydde neutraliteten och kämpade mot kungahuset. Samtidigt har denne småländske soldatson kommit att bli en av Sveriges mest älskade författare. I det här avsnittet av Idésherpa förklarar kulturskribenten Jens Liljestrand hur det har blivit så.

Expressens blivande förste chefredaktör Ivar Harrie var där, folkbildaren Carl Cederblad likaså, Vilhelm Moberg ironiserade över filmbranschens oförmåga att använda svenska författare och deras verk. Förväntan låg tät i Stockholms konserthus den 25 februari 1937. Sveriges Författareförening hade bjudit in till offentlig debatt under rubriken "Svensk film - kultur eller kulturfara?" Den direkta anledningen var de våldsamma känslor som väcktes av pilsnerfilmernas pilsnerfilm, "Pensionat Paradiset". Talfilmen var faktiskt inte ens tio år gammal, men förhoppningarna på den var helt klart mycket stora. 40 minuter har bevarats av debatten som spelades in av Radiotjänst, något som var mycket ovanligt vid den här tiden. Först av alla hör vi den färgstarke filosofie licentiaten Carl Björkman. Övriga deltagare: Författaren Vilhelm Moberg, SF-direktören Olof Andersson, fil lic. Carl Björkman, fil lic. Ivar Harrie och Carl Cederblad från Institutet för folkbildningsforskning.

För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker.  - Barn har inga fria fantasier, de hittar inte på, utan bearbetar det vi ger dem, därför är det viktigt vad vi ger dom, säger Sven Wernström, barn- och ungdomsförfattare som skrivit mer än 100 böcker. Och Sven Wernström som fyller 85 i år är fortfarande lika upprörd över sociala orättvisor som han var för 40 år sen då han började skriva Trälarna, en romanserie som beskriver Sveriges historia under 1000 år ur ett klassperspektiv. - Det var Vilhelm Moberg som gav mig receptet på hur man skriver historiska berättelser: man ska inte skriva om det som har hänt, utan om det som kunde ha hänt.  Sven Wernström kom nyligen ut med romanen Ett författarliv som speglar hur det svenska välfärdssamhället byggdes upp för att sedan rivas ner.  Han är besviken över att arbetarklassen idag inte har några företrädare och därför saknar röst i debatten. - Ett författarliv är min sista roman, nu blir det inga fler större projekt utan jag koncentrerar mig på sångtexter och limerickar, sådant jag hinner göra färdigt innan jag dör, säger han helt osentimentalt.   I den lilla arbetslägenheten i Norrköping berättar Sven Wernström för Mia Gerdin om sitt författarliv, om musikens stora roll i hans liv – t ex cittraspelandet tillsammans med hel- och halvkändisarna i Citronilerna.  Han tar också fram sin luta för att sjunga egna sånger - och så blir det en och annan fräck limerick.