Podcasts about hedenius

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2020.Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen.” Så skrev författaren G K Chesterton i boken ”Ortodoxi” från 1908. Femtio år senare, i sin bok ”Tröstens villkor”, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att ”inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi.”Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid. Mycket i ”Ortodoxi” kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig. Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen.Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor.Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras. Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, ”det första vilda tvivlet på tvivlandet självt”. Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det – tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen. ”Den som förlorar sitt liv skall vinna det.” ”Genom död till liv.” ”De sista skall vara de första.” Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. ”Sekularitetens dubbla attack”, skrev Chesterton, ”har kastat ljus över tron.”Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om ”buddhismen” men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro. Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet:”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog. ”Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen”, skriver Chesterton, ”utan vid ropet från korset – ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu … ateisterna själva – fastän det är för svårt att uttrycka i ord – välja en gud. De kommer bara att finna … en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist.”Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland.Øverland kallade kristendomen för ”den tionde landsplågan” och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. ”Jag har aldrig gillat kristendomen”, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör.Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: ”Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din?”Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag:”Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos – ogripbar i sin sorg”.Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma. Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism. Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok ”Ortodoxi”, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista.Maria Küchen, författare och kritiker

För några år sedan valdes det att digitalisera skolan och idag har mer eller mindre alla elever datorer och surfplattor vilket leder till framför timmar om dagen framför skärmarna, men hur påverkar detta barnets hjärnan? Kan det ha en ogynnsam effekt på dess utveckling? Skärmtid har senaste tiden blivit omdebatterat då vi vet att för många timmar framför skärmen påverkar oss negativt. Lina Hedenius är skol- och barnläkare och gästar podden för att prata om just detta ämne. Ett avsnitt alla bör lyssna på då vi lätt fastnar framför våra mobiler och andra skärmar.Kontakta Lina - lina.hedenius@gotland.seStötta Öppet sinne på Patreon https://www.patreon.com/oppetsinneInstagram https://www.instagram.com/pauldelvalle/?hl=svYoutube https://www.youtube.com/channel/UCAQXDkNpHStIp_AWv--DoLA

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i paradoxen möts de. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen. Så skrev författaren G K Chesterton i boken Ortodoxi från 1908. Femtio år senare, i sin bok Tröstens villkor, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi. Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid. Mycket i Ortodoxi kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig. Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen. Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor. Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras. Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, det första vilda tvivlet på tvivlandet självt. Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen. Den som förlorar sitt liv skall vinna det. Genom död till liv. De sista skall vara de första. Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. Sekularitetens dubbla attack, skrev Chesterton, har kastat ljus över tron. Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om buddhismen men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro. Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog. Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen, skriver Chesterton, utan vid ropet från korset ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu ateisterna själva fastän det är för svårt att uttrycka i ord välja en gud. De kommer bara att finna en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist. Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland. Øverland kallade kristendomen för den tionde landsplågan och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. Jag har aldrig gillat kristendomen, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör. Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din? Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag: Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos ogripbar i sin sorg. Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma. Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism. Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok Ortodoxi, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista. Maria Küchen, författare och kritiker

Författaren G K Chesterton kallades paradoxernas furste. För Maria Küchen är han en långvarig samtalspartner, som hon ofta grälar med. Men i pradoxen möts ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Helt och hållet världsliga människor kan aldrig förstå världen. Så skrev författaren G K Chesterton i boken Ortodoxi från 1908. Femtio år senare, i sin bok Tröstens villkor, skrev filosofen och författaren Ingemar Hedenius att inga religiösa samfund, som vill vinna intellektuella personers förtroende, kan i våra dagar avstå från hjälpen av någon sorts filosofi. Hedenius var brinnande ateist. Chesterson var lika brinnande kristen. De möttes aldrig, men de symboliserar polerna i ett spänningsfält där den moderna debatten om rationalism och religion började på 1800-talet och fortsätter obruten in i vår tid. Mycket i Ortodoxi kunde lika gärna ha formulerats idag. Chestertons sprudlande kvickhet påminner om Oscar Wilde. Ändå har jag inte riktigt förstått varför jag ständigt återvänder till honom. Redan i sin egen tid sågs han som konservativ och som en udda fågel och han är långtifrån oproblematisk. Hans reaktion mot Hitlers maktövertagande och nazismens rasteorier var visserligen direkt och stark. Det borde i konsekvensens namn inte finnas minsta stråk av antisemitism i Chestersons tankevärld, men hans skönlitterära böcker innehöll karikatyrer av judar som giriga kommunister. Antisemitism är ett urgammalt och utbrett drag i västerländsk kultur generellt. Dess udd bröts 1945. Till dess var det acceptabelt bland européer att driva med judar. Vi glömmer det gärna idag, men Chesterton påminner mig. Han har kallats paradoxernas furste. Trots sin konservativa hållning, vände han ut och in på konventionella synsätt med paradoxen som vapen. Att inte tro på Gud, hävdade skeptiker som Hedenius, är att bejaka förnuftet. Gudstro är irrationellt och därmed förkastligt. Mot detta hävdar Chesterton det meningslösa med att tala om förnuft och tro som motsatser. Även förnuftet är en fråga om tro, skriver han. Det kräver av oss att vi tror oss om att vara något mer än förvirrade apor. Hans tilltro till förnuftet innebär något annat än en ateistisk materialism, vars slutstation blir att människans fria vilja ogiltigförklaras. Chesterton, som föddes 1874, var ateist i ungdomen. Hänfört slukade han andra ateisters skrifter. Och just dessa skrifter sådde, som han uttrycker det, det första vilda tvivlet på tvivlandet självt. Kristendomen ansågs hindra människor från att söka glädje. Samtidigt ansågs den skapa irrationell lycka. Den berövade människor deras frihet, hävdade samma materialister som förnekade den fria viljan. Kristendomen var för fredligt fåraktig och för krigiskt blodtörstig. Den tilltalade dåraktiga kvinnor och den var kvinnofientlig. De kristna var för lyckliga och för olyckliga. Den unge Chesterton fick inte ihop det tills en ljudlöst blixt i hans huvud vände på allt. Kristendomens själva kärna, insåg han, ligger i konflikten mellan motsatta lidelser, i paradoxen. Den som förlorar sitt liv skall vinna det. Genom död till liv. De sista skall vara de första. Paradoxen är inte metaforisk: En människa i dödsfara måste kämpa för sitt liv genom att sätta det på spel. Sekularitetens dubbla attack, skrev Chesterton, har kastat ljus över tron. Jag håller verkligen långtifrån alltid med honom. Att läsa honom är inte självbekräftande. Det är en dialog på gränsen till gräl. Han är inte alltid exakt. Han skriver om buddhismen men menar den yngre teosofin, en västerländsk lära inspirerad av buddhism och hinduism som vann mark i Europa och USA under hans samtid. Men i vår tid, när det ofta presenteras som filosofiskt rationellt att inte tro på Gud, fascinerar det att en person så till den grad filosofiskt tänker sig fram till en kristen tro. Även en ateist borde kunna gilla det. Särskilt som Chesterton upptäcker en kärna av ateism mitt i det kristna mysteriet: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Enligt två av Bibelns fyra evangelier var det Jesus sista ord på korset innan han dog. Det var inte vid korsfästelsen som jorden skakade och solen slocknade på himlen, skriver Chesterton, utan vid ropet från korset ropet som förkunnade att Gud hade övergett Gud. Låt nu ateisterna själva fastän det är för svårt att uttrycka i ord välja en gud. De kommer bara att finna en enda religion i vilken Gud för ett ögonblick tycks vara ateist. Att omutligt tänka sig fram till en ståndpunkt för eller emot Gud, leder kanske till sist ohjälpligt in i paradoxen. Det slår mig när jag läser Chesterton, men också när jag läser 1900-talsateister som Ingemar Hedenius och norrmannen Arnulf Øverland. Øverland kallade kristendomen för den tionde landsplågan och friades med nöd och näppe från ett hädelseåtal. Jag har aldrig gillat kristendomen, konstaterade han ofta frankt, och vände på Jesus ord i sin vrede mot nazismen: Förlåt dem inte, ty de vet vad de gör. Man skulle inte gissa att en människa med den inställningen skrev psalmer. Men i den norska psalmboken finns följande rader av Øverland: Vår dag är kort. Vår ångest stor vid tidens öppna grind. O Gud. Finns här en sorg på jord som inte ock är din? Hans vrede mot kristendomen har kallats profetisk snarare än religionskritisk. Och Ingemar Hedenius skrev år 1963 i diktsamlingen Nog finns en dag: Gud är min broder och lika skuldbelastad som jag Hans öga världen, rösten kosmos ogripbar i sin sorg. Ateister skriver psalm och dikt om Guds sorg. En kristen beskriver Gud som ateist. Det betyder inte att Hedenius och Øverland var garderobskristna som trodde på Gud och Jesus egentligen. Lika lite var Chesterton ateist egentligen. Paradoxens gnistor ska inte användas för att fösa in människor i fållor där de inte vill befinna sig och inte hör hemma. Men kanske särskiljer dessa flyktigt gnistrande paradoxer livets strukturer från naturlagarna som styr döda ting. Och kanske särskiljer de människans fria inre liv från de helt konsekventa och förutsägbara tankekonstruktioner som kännetecknar både fundamentalistisk religiositet och fundamentalistisk rationalism. Vi människor är varken konsekventa eller förutsägbara. Vi är komplext motsägelsefulla och paradoxala. Troligen är det därför jag fortsätter att dras till G K Chestersons bok Ortodoxi, för att paradoxen är hans drivkraft. Ortodox är han minst av allt, och han bekräftar vad jag alltid har anat: Ett tankearbete är inte fullbordat när allt stämmer med allt annat. Det fullbordas, men bara flyktigt, i paradoxens gnista. Maria Küchen, författare och kritiker

Det är surt att förlora en författare till ett större förlag, i synnerhet om det beror på inkompetens hos det stora förlaget. Åtminstone om ni frågar förläggaren. Och så har vi svaret på vem som borde blir förlagschef på ovan nämnda förlag. Det börjar likna panik på Riddarholmen. Knappt två månader kvar innan rokaden ska ske. Och det ska vara Hadenius, inte Hedenius, om ni undrar. Så var det det där med självkritik, inte journalistens bästa gren. Däremot är han rätt enveten så...   Innehåll: 00 47 – Hur svårt kan det vara att jobba upp egna författarskap? 12 09 – Vem blir ny förlagschef på Norstedts? 18 00 – Varför så negativ mot svensk bokhandel?

I detta avsnitt av Tro & förnuft utgår Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund från två texter i den nyutkomna antologin Filosofiska metoder i praktiken för att via dessa diskutera två teman: det ena handlar om vilken roll känslor och poesi kan spela för filosofi och den andra tematiken behandlar den till viss del kontroversiella frågan om det är acceptabelt att ta ställning i normativa frågor som akademiker. Vilken roll kan skönlitteratur, poesi och känslor ha i filosofiskt arbete? Maria Essunger bearbetar i sin text ”Poetisk filosofi” i Filosofiska metoder i praktiken denna fråga: Essunger menar att poetisk filosofi har en särskild tilltro till läsaren/åhöraren – precis som poesin har det. Utan en lyhörd och delaktig åhörare kan poesin inte bli levande och något liknande gäller den poetiska filosofin: den litar på (och behöver) läsaren i högre grad än vad som är fallet inom strikt analytiskt argumenterande filosofi. Poesin har också en förmåga att skärpa vår uppmärksamhet genom att göra det vardagliga främmande. Kanske är det också en central del i all filosofi – att göra oss uppmärksamma på det vi tar för givet och därför inte reflekterar över. Mikhail Epstein argumenterar i sin text, som anknyter till Essungers tematik, ”Lyrical philosophy: or how to sing with the mind” för att det finns filosofiska känslor. Liksom filosofiska tankar, så har filosofiska känslor det generella, universella och fundamentala som sitt objekt. Att vara irriterad över grannen är ingen filosofisk känsla, men att känna en förtvivlan över mänskligheten är en filosofisk känsla. Filosofi är kärlek till vishet och måste alltså inbegripa känslor även om filosofi också alltid är reflekterande. Den som har en filosofisk sensibilitet är den som kan bli existentiellt drabbad av och emotionellt engagerad av de filosofiska frågorna. Den andra frågan (som vi diskuterar i första halvan av programmet) är: hur kan man tänka kring normativa anspråk på universitetet? Under vilka villkor kan det vara acceptabelt att argumentera för normativa ståndpunkter på livsåskådningsmässigt neutrala (icke-konfessionella) universitet? Mikael Stenmark argumenterar i sin text ”Att filosofiskt studera religioner och livsåskådningar” i Filosofiska metoder i praktiken för att religionsvetenskapens uppgifter är att försöka förstå, förklara och utvärdera religiösa och livsåskådningsmässiga företeelser och trosföreställningar. Det innebär att både kritiskt och konstruktivt analysera trosföreställningar och ibland föreslå lösningsförslag på problem för vissa religiösa föreställningar.   Karin Johannesson klargör i sin text ”Konfessionell religionsvetenskap” under vilka villkor som man enligt henne kan bedriva konstruktiv teologi eller konfessionell religionsvetenskap på statliga (konfessionellt neutrala) universitet. Normativ konfessionalitet – då man förespråkar en viss hållning – finns i två varianter. Den ena kallar Johannesson för ”om-så” konfessionalitet och den innebär att man klargör sina antaganden, visar medvetenhet om att dessa inte är självklara utan kan problematiseras och att ens slutsatser är beroende av dessa antaganden. Man diskuterar andra antaganden och inser att ens egna inte är de enda möjliga vid universitetet. Den icke-så konfessionella hållningen, däremot, kännetecknas av att ens antaganden ges en absolut karaktär och man avvisar implicit eller explicit möjligheten av andra utgångspunkter. Denna är inte acceptabel medan den förra är det, menar Johannesson. Hålltider för avsnittet: 0:00– 2:30 Presentation av första tematiken: kan man vara religionsfilosofiskt normativ på universitetet? 2:30 Karin Johannessons och Mikael Stenmarks texter 3:15 normativitet och konfessionalitet 4:00 Vad betyder konfessionell? 4:35: Stenmarks artikel och de tre uppgifterna för religionsvetenskapen: förstå, förklara och utvärdera religion och religiösa föreställningar. 6:25 Inom all filosofi görs normativa anspråk 7:20: Varför skulle det kunna vara ett problem att vara normativ? 8:20 Hedenius och Hägerströms inflytande över teologin respektive filosofi 12:50 Teologiska fakultetens övergång från att tala om uppenbarelse till att enbart vara deskriptiv. 13:35: Karin Johannessons text: ”Konfessionell religionsvetenskap: vad är det?” fyra typer av konfessionalitet: - ekonomisk konfessionalitet (forskning finansierad av en representant för en livsåskådningstradition) - utövande konfessionalitet (ber i undervisningssituationer) - innehållslig konfessionalitet: forskaren är intresserad av en viss konfession, eller forskningen är innehållsligt relevant för en konfession. - normativ konfessionalitet: a) om-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden, som görs explicita och som man artikulerar att de inte är de enda möjliga och är i dialog med andra möjliga antaganden) b) inte-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden som är principiellt privilegierade, det vill säga de kan inte problematiseras eller överges) 16:45: Karin Johannessons definition av om-så respektive inte-så-konfessionalitet 21:20 Johannessons distinktion mellan ontologisk och metodologisk expansion 23:30: Eriks kritiska synpunkter: en historisk ingång 26.20: Christoffers respons på Eriks kritik 28.30 Erik responderar 29.00: Deltagande som förutsättning för förståelse?   Del två 30:00 Poetisk filosofi/Filosofisk poesi 32:55 Essungers text 33:10 Ryska formalisternas begrepp ”främmandegöring” som central för den poetiska språkfunktionen. 34:10 Essungers analysexempel ”filosofisk poesi” snarare än ”poetisk filosofi”? 35:10: Finns det en parallell mellan filosofins relation till poesin i Essungers text och Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap? 37:50 Essungers definition av poetisk filosofi: filosofi som bedrivs i en tänkt dialog med en självständig och sensibel mottagare. 38:50: Essunger/filosofen som sensibel mottagare av poesin. 39:40 Vad är relationen mellan den filosofi som poesin uttrycker och den filosofi som poesin stimulerar hos den filosof som läser poeten? 40:40 Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap som analogi till relationen mellan filosofin och litteraturen enligt Essunger. 43:30 vikten av att integrera olika sätt att bedriva filosofi. 44:00 Styrkan med den typen av filosofi som Essunger skriver fram 47: Epstein: filosofin handlar om att fördjupa ens existentiella relation till tillvaron 48:45 Filosofiska känslor: orienterade mot tillvarons grundläggande, fundamentala karaktär. 49:50: Filosofi är kärlek till vishet och inbegriper alltså känslor och inte bara tankar. 50:25: Eriks kritiska synpunkter: För bred förståelse av filosofi 53:50 Christoffers respons på Eriks kritiska synpunkter 54:45 Skillnaden mellan filosofi och poesi: sårbarheten för fakta 56:45: Likheten mellan religion och filosofi: relationen till verklighetens yttersta natur Länkar: Boken i nedladdningsbart format: Filosofiska metoder i praktiken. Artikeln "Lyrical philosophy or how to sing with the mind"

Dramaturgi är teaterkonstens kärna. Men vad gör egentligen en dramaturg? Vilka beståndsdelar måste ett riktigt starkt drama innehålla? Hur ser samarbetet med pjäsförfattaren ut? Och hur översätter man en klassisk replik till en koreografi? Veckans avsnitt stiftar bekantskap med en av teatervärldens mest inflytelserika doldisar, dramaturgen. Gäst i studion är Marie Persson Hedenius, sedan 1997 dramaturg vid Uppsala stadsteater. Bland hennes uppsättningar märks ett flertal samarbeten med koreografen och regissören Birgitta Egerbladh. Hedenius har också undervisat vid Dramatiska institutet och är sedan 2006 ordförande i Svenska Assitej, ett internationellt nätverk för scenkonst för barn och unga. Scenpodden leds av Rebecca Forsberg, regissör och konstnärlig ledare för RATS Teater, tillsammans med Karin Helander, teaterprofessor vid Stockholms universitet och teaterkritiker i Svenska Dagbladet. Avsnittsbilden visar en scen ur "Som i en dröm", en dansteaterföreställning av Birgitta Egerbladh aktuell på Uppsala stadsteater, för vilken Marie Persson Hedenius varit dramaturg.

I slutet av 1940-talet drev filosofen Ingemar Hedenius frågan om Guds existens till sin spets. En hetsig religionsdebatt bröt ut i Sverige. Hedenius förde vetenskapens talan medan präster, teologer och biskopar argumenterade för kyrkan. Reporter Mikael Funke undersöker Hedenius liv. Vi får här höra om Hedenius tankar om Gud och dåtidens kristna Sverige. Hur kom det sig att Hedenius utmanade kyrkan? Och hur hanterade Svenska kyrkan debatten om Guds existens?

I slutet av 1940-talet drev filosofen Ingemar Hedenius frågan om Guds existens till sin spets. En hetsig religionsdebatt bröt ut i Sverige. Hedenius förde vetenskapens talan medan präster, teologer och biskopar argumenterade för kyrkan. Reporter Mikael Funke undersöker Hedenius liv. Vi får här höra om Hedenius tankar om Gud och dåtidens kristna Sverige. Hur kom det sig att Hedenius utmanade kyrkan? Och hur hanterade Svenska kyrkan debatten om Guds existens?

Programmet handlar denna vecka om sveriges mest berömde filosof, Ingmar Hedenius, som i år skulle ha fyllt 100 år. Hedenius skrev 1949 den religionskritiska boken Tro och vetande som skapade en av sveriges största idédebatter. Gäster är författaren PC Jersild, författaren och journalisten Lena Andersson och Jonna Bornemark, doktorand i filosofi. Programledare och producent Peter Sandberg.