Podcasts about knappt

Knappt någon bryr sig om latinamerikanska författare, särskilt inte sådana som är på högersidan. Så hur kunde den nyligen bortgångne Mario Vargas Llosa fascinera så många? Inger Enkvist, professor emeritus i spanska, porträtterar en skribent som valde friheten även när den var omoralisk. Inläsare: Staffan Dopping

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Knappt 65 minuter in i det allsvenska mötet mellan IFK Göteborg och Östers IF på Gamla Ullevi inträffade en av svensk fotbolls största läktarskandaler de senaste åren när en åskådare från den blåvita kortsidan tog sig in på planen och med våld försökte attackera Östers mittback Sebastian Starke Hedlund.Efter mer än en timmes avbrott återupptogs matchen och spelades klart inför en arena där en stor del av publiken hade lämnat. I Inga Dönares slutsignalspodd bryter Andreas Johnsson, Fredrik Janlind och Philip Trollér ner skandalkvällen i detalj. Vilka brister fanns i säkerhetsarbetet? Borde matchen ha spelats klart? Och hur kommer IFK Göteborg påverkas av det här?Fredrik ger en inblick i vilka känslor det var i katakomberna på arenan, hur diskussionerna gick kring det evighetslånga matchmötet – och vi lyssnar till hur en tagen Sebastian Starke Hedlund upplevde attacken.Dessutom: Blåvita kommentarer från August Erlingmark, ordförande Magnus Nilsson och säkerhetschef Jonas Ahlmark om det som blev en mycket mörk fotbollsafton.Ansvarig utgivare: Christofer Ahlqvist Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I avsnitt 335 möter vi  möter vi träningsdemonen Elisabeth Alvestig, nybakat Figureproffs och med en disciplin få kan matcha. Vi pratar om resan till proffstiteln, kontrasten mellan livet i UK och Sverige, vad som krävs bakom kulisserna och hennes mål framåt. Gillar du bodybuilding, driv och disciplin? så är detta ett avsnitt för dig.

 Lovisa Lindh gästar podden och pratar om löpningen just nu och med lite fokus på den mentala delen av både träning och framförallt tävling. Sen är alllt det andra med också på gott och ont

Sara är inlagd på psykiatrin i Uppsala på grund av en psykos. En dag kastar hon hett vatten på sköterskan Petra. Sedan skriver hon ut sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Sara”, som egentligen heter något annat, har varit inlagd på psykiatrin i Uppsala flera gånger. Hon anses vara en fara för både andra och sig själv och är välkänd av både polis och socialtjänst. Händelsen 2023, då hon kastar hett vatten på en sjuksköterska, polisanmäls. Knappt ett år senare går ”Sara” till attack mot en äldre kvinna som är på väg att handla. Det kommer att sluta i katastrof. De senaste fem åren har heldygnsplatserna inom psykiatrin minskat med nästan 10 %.– Det krävs ingen Einstein för att förstå att både vårdtiderna och patientinsatserna då blir kortare, säger Lennart Lundin, på Schizofreniförbundet. – De här människorna riskerar bli ett hot mot både sig själva, sin familj och hela samhället, menar han.Serien är gjord 2025 och är ett samarbete med Tredje Statsmakten Media AB. Att söka hjälp och stöd om du mår psykiskt dåligtReportrar: Hannah Engberg och Lydia Bandolin SörlinExekutiv producent på Sveriges Radio: Sofia KottorpSlutmix: Fredrik Nilsson

Det är 2024 års sista dag och det har blivit dags att kasta ut det gamla och göra plats för det nya. Av den anledningen repriserar vi vårt avsnitt om nyårsafton från förra året. Är det i år du kommer hålla ditt nyårslöfte?Knappt hinner man tugga i sig skinksmörgåsen och tömma aladdinasken förrän det är dags att börja tänka på nästa stora firande och med det även löftet om att bli en bättre människa. Men varför har vi de nyårstraditioner vi har och varför är just nyårsnatten spådomens tid? Det har Emma frågat Tommy Kuusela som är forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala medan Clara har läst på om den flotta drycken champagne. Dessutom - hur optimerar man sina chanser till att faktiskt hålla sitt nyårslöfte.Klipp och musik:TV4, Stjärnornas nyårslöften 2023 ”Watch out”SR, Då bryter du ditt nyårslöfte – enligt undersökningarna- Sara Heyman, StockholmGrevinnan och betjäntenTolvslaget på Skansen 1994mail: akursenpodd@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

* ... för hur kan denne licensinnehavare få fortsätta?* Är PdA-oddset på San Moteur rentav inte så tokigt?* V75-vinnaren som agerade änglavakt i Magnus bil en gång ...* Hur uppstod denna valberedning!?* ... och här är Lennarts ordförande-förslag ...* Hitta nån som säger något dåligt om Zacke om ni kan* Knappt 100 kvar i spiktävlingen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om närvaro när livet rasar samman pratar Joel Hultdin i andakten. Han är präst i Umeå stadsförsamling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Joel Hultdin berättar om upplevelsen när hans morfar dog och om att få höra ”tiden läker alla sår.”- När världen krymper inpå en och man inte kan andas och allt man hör är sin egen puls och man rasar inåt och krymper tills man inte ens ser sig själv längre så räcker det inte med att det blir bättre sen. Med att Gud kommer till den som behöver det. För Gud måste vara där redan. Och i mina bästa ögonblick tror jag att det är så, säger Joel Hultdin i andakten.TextJesaja 43:1-3MusikRainbirds - Tom WaitsProducent Helena Andersson Holmqvistliv@sverigesradio.seMoskit mediaför Sveriges radio Västerbotten

Knappt hinner man blinka förrän halva november har passerat. Gott för dem som ser november som årets tråkigaste månad. Snart är den över. Något som däremot består, år efter år, månad efter månad, vecka efter vecka är Kaffepojkarna, till båtnad för decembertörstande poddlyssnare.

Han hade sin helt egna moraliska lagbok och han drog sig inte för att trampa på andra längs vägen. Men han vann. Knappt någon annan spelare har vunnit lika mycket med viljestyrka, övertygelse och mental hårdhet som överlägset främsta egenskaper. EXKLUSIVT NordVPN-erbjudande ➼ nordvpn.com/wwwk Prova riskfritt nu med en 30-dagars pengarna-tillbaka-garanti!

Knappt återhämtade efter de omskakande upplevelserna på Svartlöga bestämmer sig kvartetten för nästa steg. Först ska dock kära mor få ta sig ett bad. Detta är den fjortonde delen av En omaka kvartett, en kampanj till Call of Cthulhu Sverige.

Richard Henriksson och Nassim Sellam gästas av Filip Tolf från Arsenal Göteborg podcast. Knappt hinner introduktionen avslutas innan det första sidospåret avhandlas, och så fortsätter det genom hela avsnittet. Däremellan diskuteras matcherna mot PSG och Southampton och det konstateras att Arsenal är rätt bra för tillfället. Så pass bra att vi kan gå obesegrade igenom säsongen? Vårt nya segment sant eller falskt fortsätter innan fokus riktas mot det efterlängtade landslagsuppehållet och matcherna därefter. 

I Ljunghems backar letar vi efter färgglada ängssvampar nu börjar ängsmarkernas andra blomning. Och läget är akut för urtidsdjuret havsnejonöga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Så här års börjar ängssvamparna dyka upp på slåtter- och betesmarker runt om i landet. Med sina ofta färggranna och iögonfallande fruktkroppar ger de liv åt ängsmarkerna när hösten knackar på. Totalt finns det 153 arter i Sverige som har gemensamt att de trivs på ogödslade och näringsfattiga ängsmarker. Den här lördagsmorgonen upplever vi det som ibland kallas för ängsmarkernas andra blomning vid Ljunghems backar mellan Mullsjö och Falköping. På de böljande backarna hålls gräset kort av betande mular, vilket skapar goda förutsättningar för ängssvampar. Tillsammans med Anders Hildingsson, naturvårdshandläggare på länsstyrelsen i Jönköping, och Jan Olsson, svampexpert, letar fältreporter Jonatan Martinsson vaxskivlingar, fingersvampar och jordtungor. Läget för det urtida fiskliknande djuret havsnejonöga har gått från akut till ännu sämre. Ett fåtal vuxna havsnejonögon har setts denna sommar och när Artdatabanken SLU nu letar efter larver hittar de inga. Att en art är på väg att försvinna är sorgligt i sig. Havsnejonögats komplicerade livscykel med ett liv både i sötvatten och ute i havet är också en alarmklocka för att dessa miljöer är rubbade. Vår reporter Jenny Berntson Djurvall följde i veckan med ut för att leta havsnejonögonlarver i några vattendrag i Halland.Matilda hörde en humla först brumma, och sedan knapra. När hon tittade närmare såg hon att den inte stoppade ner huvudet i blomman utan kröp ner till fästet av blomman, och där alltså satt och knaprade. Vad höll den på med? Vi ber biologen Bo Söderström förklara.Alla har vi gjort det – råkat kliva på en snäcka så att skalet skadas. Är loppet kört för snäckan då? undrar Pia. Blötdjurskännaren Jonas Roth svarar.Och så här på sensommaren fylls luften av flygmyror. Naturmorgons lyssnare Gunilla Broström la märke till att nästan alla hade en liten fripassagerare som hoppade av när de landade. Entomologen Moa Pettersson förklarar vad beteendet handlar om.Veckans kråkvinkel av Lisa Henkow handlar om den omöjliga superpotatisen.Programledare är Mats Ottosson.

I sin bok "Arvet" berättar The Houses egen Felix Granander om usel självkänsla, att ärva 400 miljoner på sin 18-årsdag och att köra så hårt att man är redo för rehab vid 20 års ålder. Vi pratar om att vara känd som "Stenbecks okände son", uppvaknanden, världens bästa bok och vad en liten dvärgspets kan betyda. Och hundra saker till!

En man i 40-årsåldern står på parkeringsplats i Uppsala när han plötsligt skjuts till döds, och hela förloppet fångas på video. Han har inga kopplingar till varken Shottaz och 3MST/Dödspatrullen utan det hela verkar vara ett rent beställningsmord. Sommaren 2015 larmas polisen till ett skogsparti utanför Rinkeby i Stockholm. Det är en 19-årig kille som skjutits till döds. Knappt ett dygn senare kommer nästa larm. En till ung man, denne bara 16 år, hittas mördad på en bensinstation. Det här blir startskottet på ett gängkrig som kommer att förflytta gränsen för hur öppet och grovt det gängrelaterade våldet kommer att bli. Genom att granska Järvakonfliken, blottlägger journalisten Lasse Wierup gärningsmännens drivkrafter och polisens brister i en dokumentär baserad på boken "Gangsterparadiset". Medverkande: Lasse Wierup, journalist och författare till “Gagsterparadiset" I programmet hörs: Diamant Salihu, journalist och författare Jens Lapidus, jurist och författare Magda Gad, journalist, krigskorrespondent och Mellanösternanalytiker Maria Hävermark, kammaråklagare Mikael Damberg, politiker och före detta finansminister Magnus Lindgren, jazzmusiker Programledare: Blenda Setterwall-Klingert Manus och produktion: Carl Haeger Ljudläggning och mix: Kristoffer Kronander Exekutiv producent: Tove Friman Leffler Producerat av Podlit Lyssna på samtliga avsnitt utan reklam via Spotify eller Apple Podcaster.

En kväll i december 2016 sitter flera människor och fikar på ett café i Rinkeby. Plötsligt rycker någon upp dörren och två maskerade män rusar in med automatvapen. Två av gästerna slänger sig bakom disken men de har inte en chans och skjuts ihjäl. Sommaren 2015 larmas polisen till ett skogsparti utanför Rinkeby i Stockholm. Det är en 19-årig kille som skjutits till döds. Knappt ett dygn senare kommer nästa larm. En till ung man, denne bara 16 år, hittas mördad på en bensinstation. Det här blir startskottet på ett gängkrig som kommer att förflytta gränsen för hur öppet och grovt det gängrelaterade våldet kommer att bli. Genom att granska Järvakonfliken, blottlägger journalisten Lasse Wierup gärningsmännens drivkrafter och polisens brister i en dokumentär baserad på boken "Gangsterparadiset". Medverkande: Lasse Wierup, journalist och författare till “Gagsterparadiset" I programmet hörs: Diamant Salihu, journalist och författare Jens Lapidus, jurist och författare Magda Gad, journalist, krigskorrespondent och Mellanösternanalytiker Maria Hävermark, kammaråklagare Mikael Damberg, politiker och före detta finansminister Magnus Lindgren, jazzmusiker Programledare: Blenda Setterwall-Klingert Manus och produktion: Carl Haeger Ljudläggning och mix: Kristoffer Kronander Exekutiv producent: Tove Friman Leffler Producerat av Podlit Lyssna på samtliga avsnitt utan reklam via Spotify eller Apple Podcaster.

Ett gäng maskerade män slår till mot ett växlingskontor i Täby och genomför ett brutalt rån. Männen får med sig ungefär två miljoner kronor, och delar upp sig under flykten. Senare ska stöten leda till konflikter som startar ett gängkrig som pågår än idag. Sommaren 2015 larmas polisen till ett skogsparti utanför Rinkeby i Stockholm. Det är en 19-årig kille som skjutits till döds. Knappt ett dygn senare kommer nästa larm. En till ung man, denne bara 16 år, hittas mördad på en bensinstation. Det här blir startskottet på ett gängkrig som kommer att förflytta gränsen för hur öppet och grovt det gängrelaterade våldet kommer att bli. Genom att granska Järvakonfliken, blottlägger journalisten Lasse Wierup gärningsmännens drivkrafter och polisens brister i en dokumentär baserad på boken "Gangsterparadiset". Medverkande: Lasse Wierup, journalist och författare till “Gagsterparadiset" I programmet hörs: Diamant Salihu, journalist och författare Jens Lapidus, jurist och författare Magda Gad, journalist, krigskorrespondent och Mellanösternanalytiker Maria Hävermark, kammaråklagare Mikael Damberg, politiker och före detta finansminister Magnus Lindgren, jazzmusiker Programledare: Blenda Setterwall-Klingert Manus och produktion: Carl Haeger Ljudläggning och mix: Kristoffer Kronander Exekutiv producent: Tove Friman Leffler Producerat av Podlit Lyssna på samtliga avsnitt utan reklam via Spotify eller Apple Podcaster.

Ett mystiskt ljusfenomen sågs i veckan över Mellansverige, det förklarades senare vara en raket från rymdbolaget Space-X på väg ut i rymden. Men när såg du något riktigt oväntat, så att du nästan inte trodde dina egna ögon? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Karlavagnen torsdag pratar vi om det oväntade, mötte du din granne efter att ha rest över halva världen, vann du på lotto eller mötte du en björn i skogen? Såg du något oförklarligt, mystiskt eller rent av något ”övernaturligt” som du fortfarande i dag inte vet vad det var? Eller var det bara något helt oväntat som hände i vardagen. Berätta om dina upplevelser i Karlavagnen torsdag.Oväntat med Sanna LundellRing oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar kl 21:00 och programmet börjar efter Sportextra kl 21.40

Nu blev sommar på riktigt. Det är fortfarande maj månad med kvällens avsnitt är glödhett, liksom värmen som sveper in över landet. Vi har sett den bioaktuella skräckfilmen IMMACULATE som följer den amerikanska unga kvinnan Cecilia (Sydney Sweeny)  som tar sig till ett kloster på den Italienska landsbygden för att bli upptagen som nunna. Knappt hinner hon installera sig på klostret innan hon snart skall ångra sig att hon någonsin kommit dit. Thomas värme upp sitt Göteborgsvarv 2024 genom att traditionsenligt gå på bio i Göteborg kvällen innan. Den här gången blev det vampyr-skräckisen ABIGAIL. Ett gäng kidnappar en 12-årig balettdansös för att pressa hennes pappa på pengar. Det de inte vet är att den lilla flickan inte är så oskyldig som de tror och det kommer bli en lång natt för kidnapparna.  I segmentet : ÅTERTITTEN, har vi denna gång sett filmen MILLION DOLLAR BABY från 2004, regisserad av Clint Eastwood. Han spelar en sur, bitter boxningstränare som får den unga Maggie (Hillary Swank) på halsen, som verkligen vill bli tränad av honom. Det är rätt sjukt hur man kan se så olika på en film som man såg för 20 år sedan och nu ser om den 2024. För det är ju vad vi gör. Vi ser på äldre filmer med äldre ögon. Så välkommen till ett skitläskigt avsnitt. Så häng med ifall du vågar. 

Lyssnarjuryn, som utser Sveriges Radios Romanpris, diskuterar Tomt bo av Sofia Stenström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När juryn beger sig in i Sofia Stenströms ”Tomt bo”, om en laddad mor-dotterrelation, vibrerar studion av motstridiga åsikter, klaustrofobi och plågsam identifikation, ”Det där är ju jag, så har ju jag också känt!”.För 31:a gången väljer våra lyssnare i lyssnarjuryn vilken bok som ska tilldelas Sveriges Radios Romanpris. Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2024 tillkännages i P1 Kultur fredagen 19 april.Lyssnarjuryn är: Christer Gustafsson, 67, Sala, Linnea Ekström, 28, Saltsjöbaden, Lena Kronberg, 63, Lund, Maria Fabriani, 52, Boden och Sonny Kjellander, 34, Örebro.Årets nominerade romaner: ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri, ”Tomt bo” av Sofia Stenström, ”Spindelbjörken” av Pär Hansson och ”Stacken” av Annika Norlin.Samtalsledare: Lina Kalmteg. Producent och mix: Anna Tullberg.

Här får du sanningen – en ärlig titt på vad som verkligen pågår i huvudet på en idrottare.Vi avslöjar människan bakom den starka fasaden, smärtan bakom det breda leendet. Vilka tankar och känslor dyker upp efter en tuff förlust?Vad får dem att fortsätta kriga på? Vilka hemliga strategier använder de för att all den press?Ett genuint samtal mellan två personer, oredigerat Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med Rädd att flyga kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Jong går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-24.Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt som sker efteråt att verka uthärdligt.Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner. De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör som hon.Det kanske inte är självklart att kunna Erica Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117 andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet” med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier. Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt, nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om. Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand. Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev läsarnas sexguru i generationer.Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna, citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om kärlek tills vi blir uttråkade själva?".På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från 2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder självaste Isabella Wing. Efter diverse tröstlösa dejter med skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.Jongs moraliska credo på åldershösten skulle kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna älskar en men de dör också, trots alla svindyra veterinärförsäkringar.Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I "Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du se".Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen. "Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man finna sin egenart."En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer förr. Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla tillfrisknade.Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra sagt!!Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents are whores".Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens desperata kärlek."Katarina Wikarsmedarbetare på Kulturredaktionen

ARAR samlar intrycken efter rödvitts tre avverkade träningsmatcher, funderar kring nivån på träningslägret i Spanska Benidorm och resonerar runt det faktum att laget efter hemkomst kommer att gå in i en kanske påtvingad period av lite mer lågoktanigt träningsmatchmotstånd. Högoktanig är dock Sjöbergs insats i den Bit för bit han ställs inför. Knappt värd att nämna är Åbergs blodfattiga retur. Quiz-pingis när den är som ojämnast, beklagar. Alltid Rött, Alltid Rätt med Anders Sjöberg och Mathias Åberg

Förstklassiga middagar, slutna festligheter och allt vad glitter heter. I det senaste avsnittet av Breakit Podcast tas lyssnaren med in i näringslivets hemliga rum.Reporterduon Åsa Johansson och Julia Lundin berättar bland annat om: 1:16 Knappt ett år efter sammanslagningen – nu går Podspace och Third Ear isär4:45 Julia snackar med exit-experten som varnar för ny lag: “Det här måste alla entreprenör ha koll på”10:46 Exklusiva resor, helikopterturer och lyxiga middagar – så gör bankerna för att locka in rika techprofiler19:21 Åsa tog sig in på slutna affärsgalan för kvinnor– och avslöjar (nästan) alla detaljer: “Får inte bli en klubb för inbördes beundran”27:35 Klarna-grundaren flaggar för börsnotering – är det nu det händer?28:47 Köpsignal på Netflix som dominerar – håvar in miljontals nya användare30:18 Så många får gå när Storytel ska spara cash: “Väldigt tråkigt”31:18 Säljsignal på Apotea som stäms av facket – i blåsväder ännu en gångOch du - glöm inte att ge feedback till podcast@breakit.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Knappt har röken från nyårsraketerna svalnat när 2024 för CS drar igång med transfers hit och dit samt ett RMR kval inför första CS 2 majorn någonsin. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Knappt hinner man tugga i sig skinksmörgåsen och tömma aladdinasken förrän det är dags att börja tänka på nästa stora firande och med det även löftet om att bli en bättre människa. Men varför har vi de nyårstraditioner vi har och varför är just nyårsnatten spådomens tid? Det har Emma frågat Tommy Kuusela som är forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala medan Clara har läst på om den flotta drycken champagne. Dessutom - hur optimerar man sina chanser till att faktiskt hålla sitt nyårslöfte.Klipp och musik:TV4, Stjärnornas nyårslöften 2023 ”Watch out”SR, Då bryter du ditt nyårslöfte – enligt undersökningarna- Sara Heyman, StockholmGrevinnan och betjäntenTolvslaget på Skansen 1994Vår tenta i nyår hittar du på instagram, @akursen_poddmail: akursenpodd@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tjejer med autism eller adhd som får samhällsvård har svårt att få de anpassningar som behövs. 23-åriga Noah skulle behöva stöd med enkla saker som att bli påmind om att ta mediciner och duscha. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Noah föll länge mellan stolarna eftersom hennes pappa inte ville att hon skulle få en diagnosstämpel. Först som 17-åring kom hon till ett jourhem som ovanligt nog sedan blev hennes familjehem. Där fick hon stöd och kunde börja utvecklas och hitta strategier för att kunna kommunicera med omgivningen, och inte längre bara använda sin standardmening "jag vet inte".Attention med konstruktiva förslagRiksförbundet Attention har gjort en enkät med ett 80-tal ungdomar med adhd och autism som fått samhällsvård, och djupintervjuer med 13 personer där de berättar om sina erfarenheter och kommer med konstruktiva förslag till förbättringar av insatserna med samhällsvård.Knappt med forskningVäldigt lite forskning finns kring hur tjejer med adhd och autism upplever placeringarna i familjehem, HVB- hem och tvångsvård på Statens institutionsstyrelse, SiS.Sofia Enell som följt 11 ungdomar i nästan tio år visar att ungdomarna sällan förstår varför de har blivit placerade, och att det är en chockartad upplevelser att helt byta omgivning.Positiva erfarenheter från SIP-mötenNoah har ändå positiva erfarenheter av välplanerade möten för samordnad individuell plan, SIP-möte, där en psykolog och hon kom överens om att alla frågor skulle ställas till honom. Han omformulerade sedan frågorna till ja- och nej-frågor som Noah - om hon ville - kunde svara på.Medverkar gör 23-åriga Noah med autism, 21-åriga Olivia med bland annat adhd, Lotta Borg Skoglund, docent vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet, och överläkare i psykiatri, samt forskaren i socialtarbete Sofia Enell vid Linneuniversitet i Växjö.Programmet sändes första gången 24 maj.Programledare och producent: Annika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.se

Hösten 2015 såg en elevassistent på Utmarksskolan i Kortedala till att ett gäng stökiga mellanstadiegrabbar fick möjligheten att välja fotboll som tillval. Knappt sju år senare vann Adam Reggiani och hans killar Gothia Cup. Ett år därefter blev de uteslutna ur samma turnering. Varje år väljer ju vi på When We Were Kings ut Årets WWWK-lag, en gräsrotsförening som vi sponsrar med en slant och vars historia vi berättar. 2023 föll valet på Götaholm BK - askungelaget från nordöstra Göteborg som hela tiden dansat på den tunna sidlinjen som är skillnaden mellan olika världar och olika liv. Deras berättelse är både mångbottnad och komplicerad, och den som delar upp världen i en strikt svartvit färgskala får hitta sin bekräftelse någon annanstans. I Götaholm finns spelare som stundtals tagit dåliga beslut, men här finns framförallt ungdomar som hittat en bättre väg framåt än den som låg utstakad för dem. De har mött motgångar och de har förlorat fotbollsmatcher - men de har också uppnått smått häpnadsväckande saker och vunnit mer än någon någonsin hade kunnat föreställa sig. Flera av dem har dessutom vunnit över sig själva, återerövrat sina egna liv. Fotboll kan sannerligen spelas på mer glamourösa arenor, men fotboll blir sällan viktigare än såhär, sällan större.

Det blev en svart fotbollskväll i Bryssel igår. Knappt två timmar innan EM-kvalet mellan Belgien och Sverige sköts två svenska supportrar till döds i en terrorattack i centrala delarna av staden. Kvalmötet avbröts och både landslaget och hundratals svenskar blev fast på arenan. Vi hör Expressens reporter på plats Elvira Dietmann, förbundskapten Janne Andersson och Svenska fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt. Med: Philip Gadd.

De tillhörde båda ätten Natt och Dag och misslyckades med att ta Sverige ut ur Kalmarunionen. Nu är Engelbrekt och Sten Sture den yngre aktuella i två böcker som vill föra dem ur Gustav Vasas skugga. Engelbrekt Engelbrektson ledde upprorsmän från Dalarna i kampen mot den danskledda Kalmarunionen på 1430-talet. Innan segern helt var vunnen mördades han av en svensk adelsman. Knappt hundra år senare skulle kampen mot unionen tas upp av Sten Sture den yngre, som också dödades i strid mot danska trupper. Minnet av dem är minnet av frihetshjältar, men de har alltid fått stå i skuggan av Gustav Vasa, mannen som fullbordade Sveriges väg mot självständighet.Vetenskapsradion Historia talar med de två aktuella författarna Niklas Natt och Dag och Lars Ericson Wolke om frihetsfigurerna. I boken Ödet och Hoppet skildrar Niklas Natt och Dag Engelbrekts kamp och människorna runt honom i skönlitterär form. Inte minst hur hans egen släkt Natt och Dag kom att stå nära Engelbrekt, men också vara de som höll i mordvapnet.Historieprofessorn Lars Ericson Wolke tecknar det första biografiska porträttet någonsin av Sten Sture den yngre, som gott kunde ha blivit svensk kung 10 år före Gustav och på det sättet skrivit om historien.Dessutom svarar Dick Harrison på en lyssnarfråga om andra medeltida konflikter, den mellan gutarna och kung Birger år 1313.Programledare är Tobias Svanelid.

Några dagar före jul 2002, går 18-åriga Marua hem till sin ex-pojkvän. Sen försvinner hon spårlöst. Hon anmäls saknad men trots sökinsatser går hon inte att hitta. Knappt ett år senare hittas hennes avhuggna huvud i skogen. Fjorton år senare hittas fler kroppsdelar. Tack vare ett nyckelvittnes nya berättelse och ny bevisning blir en misstänkt gärningsman åtalad. Efter en dramatisk rättegång väntar vi fortfarande på svar - kommer någon dömas för mordet som gäckat Malmöpolisen i 20 år? Det här är ”Vem mördade Marua Ajouz?”, ett avsnitt av podden Aftonbladet krim. Reporter: Katarina Norrgrann Producent: Marcus Ulvsand Tips & Kontakt: podcast@aftonbladet.se

1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Napoleonkrigen.Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisades till den lilla ön Elba.De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastierna återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoleonkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tjejer med autism eller adhd som får samhällsvård har svårt att få de anpassningar som behövs. 23-åriga Noah skulle behöva stöd med enkla saker som att bli påmind om att ta mediciner och duscha. Noah föll länge mellan stolarna eftersom hennes pappa inte ville att hon skulle få en diagnosstämpel. Först som 17-åring kom hon till ett jourhem som ovanligt nog sedan blev hennes familjehem. Där fick hon stöd och kunde börja utvecklas och hitta strategier för att kunna kommunicera med omgivningen, och inte längre bara använda sin standardmening "jag vet inte".Attention med konstruktiva förslagRiksförbundet Attention har gjort en enkät med ett 80-tal ungdomar med adhd och autism som fått samhällsvård, och djupintervjuer med 13 personer där de berättar om sina erfarenheter och kommer med konstruktiva förslag till förbättringar av insatserna med samhällsvård.Knappt med forskningVäldigt lite forskning finns kring hur tjejer med adhd och autism upplever placeringarna i familjehem, HVB- hem och tvångsvård på Statens institutionsstyrelse, SiS.Sofia Enell som följt 11 ungdomar i nästan tio år visar att ungdomarna sällan förstår varför de har blivit placerade, och att det är en chockartad upplevelser att helt byta omgivning.Positiva erfarenheter från SIP-mötenNoah har ändå positiva erfarenheter av välplanerade möten för samordnad individuell plan, SIP-möte, där en psykolog och hon kom överens om att alla frågor skulle ställas till honom. Han omformulerade sedan frågorna till ja- och nej-frågor som Noah - om hon ville - kunde svara på.Medverkar gör 23-åriga Noah med autism, 21-åriga Olivia med bland annat adhd, Lotta Borg Skoglund, docent vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet, och överläkare i psykiatri, samt forskaren i socialtarbete Sofia Enell vid Linneuniversitet i Växjö.Programledare och producent: Annika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.se

Gift vid första ögonkastet, Svt-programmet där singlar träffas för första gången vid altaret, är snart tillbaka. Varför älskar vi det? Varför funkar det så dåligt? Tv-kollen dissekerar denna omåttligt populära tv-serie. Hur viktigt är det med mångfald bland deltagarna? Är de galna eller modiga som blottar sig på bästa sändningstid? Hur skiljer sig de svenska versionen, från de engelskspråkiga? Och hur kan experterna inte se de dåliga matchningarna som tittarna ser? Frågorna är många, men på omkring 20 minuter ger Elias Björkman och Tove Norström, lika många svar.

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. Ny balans mellan Finland och SverigeRelationen mellan Sverige och Finland brukar ofta beskrivas som nära och viktig, inte minst vad gäller försvarssamarbetet där länderna länge talat om varandra som sin närmaste partner.Relationen är också komplex. I Finland följer man generellt sett utvecklingen i Sverige mer än vad man i Sverige följer Finland. Men i och med Natofrågan och Finlands möjliga väg in i Nato, före Sverige, kanske balansen i relationen håller på att förändras?Jordbävningens överlevande saknar bostäder, skola, värmeDen historiska staden Antakya i södra Turkiet är en av de platser som drabbats hårdast av jordskalven för snart två veckor sedan.Knappt en enda byggnad i staden, som innan katastrofen hade flera hundra tusen invånare, står oskadd många har förvandlats till grus.Och frågan är nu om staden och dess invånare har någon framtid.Timme ett:Vad händer med Sveriges Nato-process om Finland går före?Finland och Sverige - så förändras balansenJordbävningen i TurkietMaffian i ItalienKrönika av Göran RosenbergPanelenTimme två:Ettårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina närmar sig. Hör våra utsända i Ryssland och UkrainaReportage från LvivSatir med Public ServiceTysklands nya utrikespolitik väcker oro på hemmaplanFettisdag ovanligt viktig för bageriernaMefisto - vad säger pjäsen om dagens läge?Kåseri av Helena von ZweigbergkProgramledare Jesper Lindau Producent Nina Benner Tekniker Matilda Eriksson

Tonya har varit på studiebesök på Renova och kollat in deras stora kompostanläggning. Detta leder till diskussion om mull, kompost, torv och andra härliga ting. Blommar det?? Knappt.  Välkomna!

Vill regissören Ruben Östlund INTE ha sitt namn på en spårvagn eftersom han då skulle bli en del av det han anser vara "det otänkande Göteborg"? Kan han inte låta bli att notera att han börjat avfärda alla ljumma recensioner han får i Sverige som avundsjuka? Och blir han när han porrsurfar så fascinerad av beslutsfattandet och händelsekedjan som tar honom från ett klipp till ett annat att ståndet fullständigt mojnar och han sätter sig och börjar skriva sociologiska analyser av människans sexualitet i stället?

Calle om hur han skapade Nemo Heden i Kungarna av Tylösand. Allt om hur sommaren varit flatuens-mässigt. Sigge Eklunds otroliga förmåga att slå tillbaka så att man OMÖJLIGT kan resa sig igen. Ska Fredrik ta efter där det tog abrupt stop för John Lennons kamp för världsfreden? Vad ska man egentligen kalla en svart person? knakar isen? ja. Vad tycker Calle om tresamheten och Fredrik om suget på att skaffa en elva meter lång husbil och dra till Portugal. Calle avslöjar något otroligt märkligt från barndomen som KNAPPT går att skriva. Ni får lyssna helt enkelt. Varför kostar en Daimstrut tjugotre spänn men kokainet har legat stadigt på åttahundra kronor hur länge som helst? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Calle om hur han skapade Nemo Heden i Kungarna av Tylösand. Allt om hur sommaren varit flatuens-mässigt. Sigge Eklunds otroliga förmåga att slå tillbaka så att man OMÖJLIGT kan resa sig igen. Ska Fredrik ta efter där det tog abrupt stop för John Lennons kamp för världsfreden? Vad ska man egentligen kalla en svart person? knakar isen? ja. Vad tycker Calle om tresamheten och Fredrik om suget på att skaffa en elva meter lång husbil och dra till Portugal. Calle avslöjar något otroligt märkligt från barndomen som KNAPPT går att skriva. Ni får lyssna helt enkelt. Varför kostar en Daimstrut tjugotre spänn men kokainet har legat stadigt på åttahundra kronor hur länge som helst? Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information. Become a member at https://plus.acast.com/s/schulman-geniet.

Åsas föräldrar har skilt sig och gift sig tre gånger med varandra. Hör hur Åsa och hennes syster försöker förstå sina föräldrars stormiga och veliga relation. Trots alla sina olikheter blir Åsas föräldrar förälskade och gifter sig våren 1983. Knappt 40 år senare två skilsmässor och tre bröllop senare undrar Åsa vad det är som gör att de envisas med att välja varandra om och om igen, trots att deras relation alltid varit full av konflikter och alla runt omkring sagt åt dem att ge upp.Själva säger föräldrarna att kärleken de haft för varandra fortfarande finns kvar.Hos Åsa väcker föräldrarnas relation frågan om vilka spår det satt i henne själv att växa upp i skuggan av två personer som inte har kunnat bestämma sig för om de vill leva tillsammans eller inte.Programmet sändes första gången maj 2020 och sänds igen 2022 som en del av P1 Dokumentär Kärlekssommar.Reporter: Åsa SecherProducent: Håkan EngströmSlutmix: Nima Shams

I slutet av januari år 1959 är 9 stycken studenter ute på en skidexpedition i de norra Uralbergen i Ryssland. Ingen av dem visste att denna expedition skulle få ett katastrofalt utfall. Knappt 1 månad hittas deras tält i sluttningen på ett berg och man upptäcker inom kort att alla 9 studenter…var döda. Samtliga hade även mystiska skador på deras kroppar.. Hur gick det här till? Det ska vi ta reda på idag!

Knappt har ni och vi hämtat. oss från förra avsnittet så ligger. det ett nytt i er spelare. Ekberg har kommit hem från BErlin och Zander har kommit ner till Skåne. Nu kraftsamlas det för att spendera en dag i stadionområdet! Först Damerna sen Herrarna. Hallå Där Nere! --- Send in a voice message: https://anchor.fm/daniel-ekberg/message

Knappt 5700 personer kan kopplas till kriminella MC-gäng i Sverige, vilket innebär att dom utgör den största gruppen inom organiserad brottslighet. Det visar forskningsrapporten ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet” från 2018 av Institutet för framtidsstudier. I det här avsnittet hör vi den andra delen Peters berättelse om hur han blev medlem och sedan lämnade Brödraskapet Wolfpack. Vi pratar även med Fredrik Gårdare, kriminalkommisarie som leder insatser mot gängkriminalitet. Är du nyfiken på hela den nya säsongen av Dokumentära Berättelser? Då kan du gå in redan nu på podplayappen eller på podplay.se och lyssna på alla tio avsnitt av säsong sju helt gratis.

Knappt 5700 personer kan kopplas till kriminella MC-gäng i Sverige, vilket innebär att dom utgör den största gruppen inom organiserad brottslighet. Det visar forskningsrapporten ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet” från 2018 av Institutet för framtidsstudier. I det här avsnittet och nästa hör vi Peters berättelse om hur han blev medlem och sedan lämnade Brödraskapet Wolfpack. Vi pratar även med Fredrik Gårdare, kriminalkommisarie som leder insatser mot gängkriminalitet. Är du nyfiken på hela den nya säsongen av Dokumentära Berättelser? Då kan du gå in redan nu på podplayappen eller på podplay.se och lyssna på alla tio avsnitt av säsong sju helt gratis.

Berättelsen om den egyptiske anfallsstjärnans krokiga väg till toppen. Från den arabiska våren till Champions League och kultstatus i Liverpool. Som 20-åring lämnar den egyptiske fotbollsspelaren Mohamed Salah (född 1992) sitt turbulenta hemland bakom sig för att följa sina proffsdrömmar i Europa. Knappt ett decennium senare har den ödmjuke målsprutan vunnit såväl Premier League som Champions League med sitt klubblag Liverpool, och på kuppen blivit en nationalikon i Egypten.Det här är berättelsen om hur han tog sig från de dammiga grusplanerna i hembyn till den moderna fotbollens absoluta toppskikt. Det handlar också om att komma ihåg sina rötter, den omöjliga kravbilden som uppstår när man börjar betraktas som ambassadör för en hel religion och vad det innebär att vara en inspirationskälla för sin generations post-revolutionära drömmar.I avsnittet medverkar Gilda Hamidi-Nia, utrikesreporter på SVT, och Rami Shaaban, före detta fotbollsproffs.Klippen i programmet är hämtade från BeIN Sports, CNN, Modern Sport, Chelsea TV, Sky Sports, Napoleon Hill, On Time Sports, LFCTV, BBC, Redmen TV, GQ, BT Sport, Amazon Prime Sport och Sveriges Radio.Avsnittet gjordes av Studio Olga våren 2022 och publicerades 11 april 2022.Programledare: Vendela LundbergAvsnittsmakare och reporter: Hateff MousaviyanLjudmix: Fredrik Nilsson

Berättelsen om den egyptiske anfallsstjärnans krokiga väg till toppen. Från den arabiska våren till Champions League och kultstatus i Liverpool. Som 20-åring lämnar den egyptiske fotbollsspelaren Mohamed Salah (född 1992) sitt turbulenta hemland bakom sig för att följa sina proffsdrömmar i Europa. Knappt ett decennium senare har den ödmjuke målsprutan vunnit såväl Premier League som Champions League med sitt klubblag Liverpool, och på kuppen blivit en nationalikon i Egypten.Det här är berättelsen om hur han tog sig från de dammiga grusplanerna i hembyn till den moderna fotbollens absoluta toppskikt. Det handlar också om att komma ihåg sina rötter, den omöjliga kravbilden som uppstår när man börjar betraktas som ambassadör för en hel religion och vad det innebär att vara en inspirationskälla för sin generations post-revolutionära drömmar.I avsnittet medverkar Gilda Hamidi-Nia, utrikesreporter på SVT, och Rami Shaaban, före detta fotbollsproffs.Klippen i programmet är hämtade från BeIN Sports, CNN, Modern Sport, Chelsea TV, Sky Sports, Napoleon Hill, On Time Sports, LFCTV, BBC, Redmen TV, GQ, BT Sport, Amazon Prime Sport och Sveriges Radio.Avsnittet gjordes av Studio Olga våren 2022 och publicerades 11 april 2022.Programledare: Vendela LundbergAvsnittsmakare och reporter: Hateff MousaviyanLjudmix: Fredrik Nilsson

Nextory: nextory.se/kampanj Kod: Lika45 Mail: likaolikapodden@gmail.com

Maria Åhr kan inte voltvända, har kvalat in till VM i triathlon, har en (mycket) framgångsrik civil karriär, var landslagskvinna i löpning och lärde sig simma sent, tipsar om var ska man åka på träningsläger, vilken sport tränar hon mest, hur får man ihop livspusslet, när kör hon swimrun, vad är läskigast med öppet vatten simning, vilken sport utövar hon helst om ej triathlon-grenarna, tips för någon som ska lära sig simma och massa annat bra i samtalet. #snabbanan 

Nedan följer en något kortad transkribering av samtalet jag hade med Ilan Sadé, som alltså är partiledare för Medborgerlig samling.Välkommen till Rak höger, Ilan Sadé!– Tack!Du var en av dem som kritiserade reklamkampanjen för Försvarsmakten som de hade på förstasidan på Svenska Dagbladet med regnbågsflaggan där det stod ”En flagga värd att försvara”. Det var två delar i din kritik, det ena var att myndigheter inte ska driva opinion, de ska inte vara politiska skrev du. Och den andra delen rörde hur symbolen har förändrats över tid. Du får gärna lägga ut texten om båda punkterna egentligen.– Jag har ju en grundinställning, och Medborglig Samling har en grundinställning, att myndigheter inte ska driva opinion, det är inte deras roll. Punkt slut. Om en myndighet är ute efter att till exempel rekrytera kompetent folk och så vidare, så kan man ju naturligtvis göra det i viss mån, men den här annonsen handlade inte så mycket om det. Om man läser den innantill så ser man att det handlar rätt mycket om opinionsbildning och det är inte myndigheternas roll. Den svenska demokratin har kommit att bli lite bakvänd nästan så att det är kommunikatörer, PR-avdelningar på myndigheter, till och med hela myndigheter vars främsta syfte är opinionsbildning, som ska lära folket vad folk ska tycka och tänka i stället för att maskineriet ska gå åt andra hållet, som det borde göra. Det vill säga att civilsamhället, det fria föreningslivet, i medierna – det är där opinionsbildning ska ske. Och sen kan folkvalda ta intryck av det. Jag tror att det är svårt att försvara det här. Om man nu har den principiella hållningen så ska den gälla, även om man i något fall inte tycker att det var något större fel på budskapet.Ibland vid sådana här kampanjer från företag och liknande så är det som att de slänger in en brandfackla och lämnar den, men här var ändå Försvarsmakten varit ganska aktiva med att svara folk som har varit kritiska på deras Facebooksida. Då har den kommunikatören, eller vem det nu är som sitter och svarar, skrivit att ”svenska flaggan försvarar vi 365 dagar om året och den är inte hotad av den här av regnbågsflaggan. Det här är ett sätt att markera att grupper som tidigare har varit diskriminerade, eller är diskriminerade eller har svårare att komma in i gemenskapen, att de är inkluderade i Försvarsmakten och att det är någonting som vi verkligen slår vakt om”.– Men det är nog ingen som ifrågasätter att Försvarsmakten skulle ha övergivit den svenska flaggan. Jag tror att man måste tänka igenom det här bland myndigheter. Det har betydelse när man tar en symbol och sätter den på en flaggstång, som i det här fallet, och låter den här gruppen soldater gå efter den symbolen. Vad vill man ha sagt med det? Är det att signalera att vi är arbetsplats, och för all del, det finns i grunden en pliktlagstiftning även om den inte riktigt är satt i verket just nu. Men det är klart att Försvarsmakten ska vara en trygg plats för personer med en sexuell läggning som inte tillhör mainstream – det är ju jättebra. Det kanske man kan signalera och historiskt har det ju självklart varit ett problem – har man en organisation som Försvarsmakten, där så många män har varit skyldiga att göra tjänst och där det dessutom självklart finns en väldigt manlig jargon, en manlig kultur, är det klart att det förekommit en hel del mindre trevliga bemötande, skämt och jargon kring homosexuella. Där finns det kanske en del att jobba på men då är det en HR-fråga, en fråga som man kan hantera på ett annat sätt. För det var inte det som stod i annonsen riktigt – där stod ju att vi står för och försvarar just den här flaggan.Det stod ordagrant: “Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer”.– Detta gäckande begrepp ”Allas lika värde”. När man väl analyserar det är det inte alls så himla oproblematiskt. Det verkar ibland vara ett kodord för vänstern och vänsterliberala att dänga i huvudet på allt till höger om Liberalerna. Det är inte så himla enkelt när man håller på med sådana här politiserade uttryck och symboler. Kombinationen kan göra att folk nog uppfattar att det finns ett mer begränsande politiskt ställningstagande.Jag tror att det där är en viktig del i det här. Du skrev en uppdatering till på Facebook för några dagar sedan att just att du fått stort gensvar men du har inte fått så många homofobiska kommentarer?– Knappt någonting alls i min tråd.Jag tänkte på det, just i det här fallet, att man har en känsla av att det här är en ideologi som kommer med ett paket. Det är som en fälla och jag gick i den när jag skrev på Twitter och en krönika i Svenska Dagbladet. (Jag vet ju att det är en fälla men jag skrev om det ändå.) Om man framför åsikten, som du gjort, att man inte tycker att Försvarsmakten ska ägna sig åt politiserande. Då får man kritiken: ”Har du problem med HBTQ-personer? Har du problem med alla människors lika värde? Varför är du så reaktionär? Varför står du i vägen för framsteg och inkludering?”– Där kommer du in på min andra huvudinvändning – utöver att myndigheter inte ska driva opinion. Nämligen att om man tittar på själva sakfrågan, så är regnbågsflaggan en symbol som har kommit att förändras i hur man använder den i samhället och också, tror jag, vilka associationer folk gör. Går man tillbaka tio, femton år så var det så att om jag gick ute på stan och såg en regnbågsflagga utanför ett café eller en badstrand så tolkar jag det som att det här är ett ställe där de hänger många bögar och flator. Det är lite öppen stämning, det kanske jobbar folk där som hör till den gruppen – det är så kallat gayvänligt. Det är helt enkelt en symbol som står för homo-, bi- och transpersoner och med det så är saken klar – oavsett vad de här personerna kan tänkas ha för uppfattningar i samhällsfrågor. Det som har hänt i Sverige framför allt är att flaggan verkligen har – för att använda ett annat modeuttryck – approprierats av det allmänna, inte minst kommuner. Man flaggar överallt, den dyker upp på förskolor, badhus, längs hela Malmös badstrand. Där har det nu i flera månader varit regnbågsflaggor. Och det betyder ju inte att hela Malmös badstrand nu är en gaystrand. Det betyder någonting annat verkar det som. – Jag blir inte glad längre när jag ser regnbågsflaggan tyvärr, på offentliga institutioner eller andra ställen. För jag vet att det inte är en markering av att ”Det jobbar många homosexuella på det här kommunkontoret” utan det betyder att de i all välvilja vill manifestera, givetvis ingår HBT-personer i paketet, men även någonting annat. Biblioteket till exempel, när de flaggar där verkar det handla om att man numera är HBTQ-certifierad. Det betyder väl inte att man har ställt fram E. M Forsters böcker nära till hands utan det betyder tydligen då att man har gått kurs i hur man ska bemöta sådana som jag.Nu måste vi nästan säga att du är den enda öppet homosexuella partiledaren i Sverige vad jag vet, i alla fall för något parti som jag känner till.– Det är möjligt. Jag vet inte om det finns någon annan, kanske i något riktigt litet parti, men det kanske är så att jag är det.Det blir lite intressant också för när Medborglig Samling ville gå i Stockholm Pride så förbjöds ni att göra det. Det blir väldigt ironiskt i det avseendet för här har vi då en öppet homosexuell partiledare, men du och ditt parti ska inte få gå i Stockholm Pride.– Vi hade ambitionen att vara på utställningsområdet, det är minsann inte gratis heller så vi skulle betala för att det och ha ett tält där, men vi fick nej till slut. Det ansågs att jag hade skrivit några saker 2016 i en krönika som inte gillades, det var liksom den officiella versionen. Den inofficiella orsaken tror jag snarare handlade om någon form av allmän misstro mot en ny rörelse på högersidan och att man på något sätt tycker att det är skumt och helt enkelt ville markera mot oss av den anledningen. Jag tror inte att de kan vara så dumma att de hänger upp sig på några rader från 2016 som dessutom förvrängdes å det grövsta.Nej, det var ju ni och Sverigedemokraterna som fick nej och det ser ut som en tanke.– Jo, Sverigedemokraterna blir så småningom en uppblåst elefant i den där famösa partiledardebatten som hölls samma år. Bland annat fick alla närvarande partiledare frågan om de någonsin skulle kunna tänka sig att ta i Sverigedemokraterna ens med tång och då viftade alla med flaggan som signalerade att de inte skulle kunna tänka sig att göra det. Sen går det något år och vi vet nu att det inte var så allvarligt menat.Den här regnbågsflaggan och Pride har gått från att vara en manifestation för homosexuellas rätt: ”Vi finns, vi syns och vi tänker inte gömma oss”, till att bli någonting där du som företag eller politiskt parti eller myndighet på något sätt kan vinna en poäng. Det finns sådana här memes som man kan tolka från två håll. När det är Pride Month i USA då har man memes där man säger att ”You know, I'm somewhat of a homosexual myself”. Att företag blir så varje år när det är Pride Month och när den är över så slänger man regnbågsflaggan. Man byter ut sin företagslogga mot en regnbågsversion och det här gör man i västländer, men samma företag gör det inte i Saudiarabien eller Pakistan eller så. På ett sätt kan man tolka det som att det här är någonting väldigt positivt, att vi har förändrats så att vi har blivit mer inkluderande, mer toleranta eller vilket ord man vill använda. Å andra sidan kan man tolka det som att det egentligen inte har skett en sådan förändring utan att det bara är en godhetssignalering.– Ja. Och det förekommer för all del en viss kritik från vänsterhåll gällande det där. Jag har läst några artiklar på några kultursidor från identitetsvänstern i Sverige som tycker att försvarsmaktsgrejen kanske inte var så bra ur deras perspektiv därför att de tycker att Försvarsmakten handlar om att försvara gränser och då tycker man att det är lite pinkwashing – att utnyttja att man minsann står upp för en minoritet för att legitimera sin verksamhet – samma sak med polisen. De kan komma från en helt annan vinkel och tycka att det här är konstigt. – Pride har gått från att vara en synlighetsmarsch för att visa att man skäms inte, man är stolt, rak i ryggen, karnevalsstämning, absolut dominans i det här tåget av personer som är homosexuella, bisexuella, transpersoner. Till att det idag nästan är dominans från myndighetshåll, från stora organisationer och föreningar som inte har så mycket att göra med homosexuella och transpersoner till vardags.Det blir nästan som när Socialdemokraterna demonstrerar mot sig själva på första maj då man sitter på regeringsmakten. Vad är det man demonstrerar mot? Då är det väl egentligen Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna man är emot kanske.– Folk som är med där är de som har rätt värdegrund och det tycker jag är lite tragiskt på något sätt. Men det kan bli så här också med frågorna som kunde förena homosexuella, bisexuella och transpersoner fram till för tio år sedan kanske, de fanns ju där. Det var ganska stora olikheter och viss diskriminering i lagstiftningen. Där har förändringar skett och i takt med att det inte finns så många sådana frågor kvar – vi är ju trots allt väldigt långt komna nu när det gäller lika rättigheter – så börjar man gripa efter annat. Då fylls det hela lätt med ett annat innehåll. Identitetspolitiken har blivit starkare och starkare de senaste åren, där det inte längre handlar så mycket om att få samma rättigheter och inkluderas i ett gemensamt kollektivt utan snarare att markera särart och gå åt andra hållet: Att dela in samhället i olika undergrupper som aldrig någonsin kommer att ha sammanfallande intressen. Det är så man jobbar med identitetspolitik och det är egentligen motsatsen till lika rättigheter.Det finns parodiska inslag i det här också. En nära vän till mig som är lika gammal som jag, 38 år, har kommit ut som homosexuell. Han har levt som heterosexuell länge och då blir det viktigt såklart att veta var man har andra homosexuella. På en arbetsplats han var på så var det en av kollegorna som hade en pin med regnbågsflaggan. Då sa han ”Jag måste bara fråga: Are you one of the tribe så att säga?” Och fick svaret att ”Nej, jag tror bara på allas lika värde och tycker det är viktigt”.– Han blev besviken?Ja, men han var kluven. För å ena sidan tänkte han att det var fint. Å andra sidan kände han att den kollegan hade approprierat symbolen på något sätt. Samma sak när han har gått ut alltmer på gayklubbar. För varje homosexuell kille som man kan närma sig så står det ett stim av heterosexuella tjejer runt. Han beskrev det som stora fiskar i havet som har ett gäng parasitfiskar runt. Man kan inte mötas för man är omgärdad av så många heterotjejer. Jag tror att det var Andrew Sullivan, som har en substack han också, The Weekly Dish, han sa det i sin senaste podd att det är nästan dags nu när så många har appropierat den här symbolen, att det kanske är dags att man på en gayklubb säger: ”Är du inte gay – så f**k off”.– I och för sig har heterotjejer hängt på gayklubbar tidigare, men det kanske har ökat, vad vet jag. Nu kanske det nästan är en obligatorisk grej man ska göra för att visa sig vidsynt. Jag tror att det har funnits två anledningar till det: Den ena anledningen har varit att för många tjejer som bara vill ut och festa och inte är intresserade av att bli raggade på den kvällen, eller inte alls, där är gayklubben en ganska schysst miljö. Det andra skälet kan vara att vi har den här klassikern, den här bögen som blir bästa vän med sin ”fag hag”, alltså en heterosexuell kvinna som man kan spegla sig i, byta intressen med. Den stereotypen finns ju, eller fanns i alla fall på den tiden när jag var ute och rumlade. Och nu låter jag jättegammal. Men jag vet inte hur det är på bögklubbar nuförtiden, det var längesen nu, jag skulle säkert märka många förändringar om jag var ute en sväng.Jag har ett väldigt dåligt tvärsnitt av HBTQ-rörelsen. Jag känner i princip bara H:et där och då homosexuella män. Jag är ingen fag hag men jag har en del…– Har du analyserat detta på något sätt?Jag har inte det, jag borde kanske gå i analys? Det finns kanske en garderob där...Men i alla fall, flera av de främsta kritikerna av den här regnbågsexplosionen som skett är homosexuella män. Jag säger inte att de är representativa men du har personer som Douglas Murray, som skrev The Madness of Crowds, som är homosexuell. Du har Andrew Sullivan, som också är en skarp kritiker av det här och är en självidentifierad ”bear”. Du är en kritiker och sen har jag andra vänner, som Torbjörn Elensky, som jag pratat med om det här. Som Torbjörn sa till mig igår när vi pratade om de här sakerna: Han vet inte om han är vänster-identitetspolitisk eller högerkonservativ när han säger det, men han tycker att folk inkräktar lite på hans område.Jag drar mig till minnes att jag hade en kritik – det här är tio år sedan nu – det var Uppsala Pride och de var väldigt vänsterradikala och jag kritiserade det på Twitter och sa i princip att jag tycker att alla borde inkluderas. Då svarade Johan Hilton, som nu är på DN kultur, ungefär att: ”Ja, du kan tycka det, men det är inte för dig det finns och vi är inte homosexuella för att heterosexuella ska kunna känna sig inkluderade och jag tycker att det är bra att det finns utrymmen som är separatistiska helt enkelt, som är våra utrymmen”. Min motkritik var att ”Ja, det håller jag med om men det här handlar om politik”.– Precis, det är inte som att de drar sig undan till något enskilt rum utan det är ju att gå på paradgatan. Det är det som är syftet med Pride tror jag, att det ska vara en inkluderingsakt. Jag känner stor sympati för behovet av att ha egna rum när man är homosexuell. Jag har också svängt vad det gäller att det kan finnas behov för kvinnor av olika skäl. Men det är annan sak. Det kanske inte är en slump att det har uppkommit kritik från bögar som är höger.– Dels kan det ha att göra med att man känner att man snart blir ihjälkramad: ”Sluta, ni är inte kloka!”. Samma typ av känslor tror jag ibland finns hos den judiska minoriteten till exempel. En del försöker utnyttja historien för politiska syften och dra den i flera varv. Till slut blir det absurda följder. Vänstern har börjat manifestera på Kristallnattens årsdag, men vid en sådan manifestation, jag tror det var i Umeå, var det nästan en anti-Israel-demonstration. En annan aspekt, vilket också knyter an till det judiska, det är det här klassiska avsnittet i Seinfeld med läkaren som konverterar till judendomen för att han ska kunna dra judeskämt. Och det är kanske lättare för personer ”in the tribe” att gå ut och kritisera det här om det går för långt därför att man åtminstone inte kan beskylla mig och Douglas Murray och andra för att vara homofober.Det går men det kräver mer ansträngningar. Det finns den här tanken om “internaliserad homofobi” man hör om ibland.– Men kanske framför allt den första förklaringsmodellen, att till slut så känner man inte riktigt att man vill bli så ihjälkramad och få en symbol som tidigare kunde tolkas som en ganska enkel och avgränsad symbol för en sexuell läggning, eller för all del könsidentitet, nu i stället har blivit någonting annat för den har kidnappats lite av etablissemanget. När det gäller Försvarsmakten så tycker jag att det blir lite konstigt eller fel oavsett hur man ser på det: Är det en symbol för HBT-personer? Då blir det konstigt för försvaret ska vi försvara alla och vara en bra arbetsplats för alla. Men är den är den symbol som har mer långtgående eller abstrakta betydelser, vilket Försvarsmakten verkar tycka när man skriver som man gör i den annonsen, då blir det också fel för då är de inne på att driva politik.Om någon som lyssnar här nu ännu inte är på Twitter och funderar på att börja med Twitter så avråder jag bestämt. Själv kan jag inte sluta vid det här laget. Men i alla fall: Nästan alla politiska gräl där kokar ner till semantik. Jag skrev en fråga: ”Kan man vara för tolerans av HBTQ-personer, eller om jag skrev homosexuella, men ändå tycka att Försvarsmakten inte borde ha regnbågsflaggan?– Och fick du det i huvudet: Hur kan du skriva tolerans?Exakt. Det finns en rörelse inom framför allt bland vänsterintellektuella där tolerans var det finaste man kunde känna, det var det finaste ledordet under 1980, 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Då var tolerans det stora värdet. Nu har man gått vidare till att använda andra ord – till exempel inkludering – i stället för tolerans. En anledning är man menar att i toleransbegreppet så ligger det att du kan ogilla någonting som du tolererar men du kan inte inkludera om du ogillar. – Okej, inkludering är mer något slags omfamnande eller godkännande? Men det är sant, man kan tolerera saker som man inte gillar. Det är en del av det liberala samhället som jag ser det.När jag skrev Genusdoktrinen intervjuade jag människor som varit med på HBTQ-certifieringar. Jag fick också höra på inspelningar från kurserna, bland annat från en läkare på ett universitetssjukhus. För det första så brukar utbildningsdagar på sjukhus vara någonting man anmäler sig till frivilligt att gå på i mån av tid men när det gäller HBTQ-certifiering så var det obligatoriskt så redan där var det annorlunda. Läkaren ställde frågan: Hur vet ni att den här HBTQ-diplomeringen leder till det utfall som ni önskar? Hur har ni utvärderat det ni gör? Han fortsätter att ställa kritiska frågor, det var inga konstiga frågor, och till slut blir de arga. Utbildaren svarade att ”Utbildning är evidensbaserat”. Det här ledde till att de som skulle HBTQ-certifiera inte ville komma tillbaka till den här mottagningen. Det skulle leda till att en del av sjukhuset inte blev HBTQ-certifierad och hur skulle det se ut? Cheferna mejlade och smsade och skrev ”Sluta ställa kritiska frågor, håll käften, sitt ner och lyssna bara”. När utbildarna hade lockats tillbaka så var det en av dem som sa ”Är det någon som har några frågor?” Då var det en av läkarna som sa att ”Vi får inte ställa några frågor för vår chef har förbjudit oss”. Men de är nu HBTQ-certifierade. Det här innebär att du ska inte bara acceptera, du ska inte bara tolerera, utan du måste också förändra ditt språk, du ska förändra hur du beter dig, du ska förändra dina tankar och passar det inte så kanske du blir av med jobbet eller så blir det andra obehagliga konsekvenser för dig. Nu har vi rört oss bort från frågan om Försvarsmakten men jag tänker att det finns en sådan skillnad här: att vi rört oss från att man ska tolerera, till att du inte bara ska acceptera utan att du också ska tänka rätt.– Jo. Något mellanting mellan tolerans och inkludering skulle kanske vara någon form av god uppförandekod.Acceptans kanske?– Ja. Låt oss säga att jag har en arbetskamrat som är djupt troende, och som exempelvis inte tycker att ett äktenskap mellan två av samma kön är ett riktigt äktenskap. Men den personen kan ju uppföra sig vänligt och korrekt på alla sätt och vis, till och med bli en god vän, utan att för den sakens skull bli övertygad om att ett äktenskap kan vara mellan personer av samma kön. Givetvis underlättar det om man har en värdegemenskap och tittar man på vad som har hänt i Sverige och i många andra europeiska länder och i USA så har det skett ett väldigt värderingsskifte när det gäller just synen på homosexuella. Det är naturligtvis välkommet. Men när det går till språket kommer den postmoderna synen på språket som verklighetsskapande in i bilden, kryddat med föreställningen om att vissa ord är tabu, att vissa ord kan vara hädelse. Det kommer från ett kristet arv. Sverige är ju grunden är ett väldigt lutheranskt land, även om lutherismen har övergivits finns tankemönstren där, de försvinner inte så lätt. En nackdel med att man gett upp så mycket av religionen är att mycket av den förs över på politiken. Säger man då ett felaktigt ord som var helt korrekt för två år sedan men som nu är hädelse så får man sådana där reaktioner.Det finns absurda ord även på engelska, att kalla folk för ”colored” är rasistiskt men att kalla dem för ”person of color”, det är rätt.Men du är ju inte bara homosexuell utan du är partiledare för Medborgerlig Samling. – Kan man tänka sig!Så du har många strängar på din lyra! Det är valår nästa år. Hur ser det ut för er? Hur ser era chanser ut tycker du? Och hur förbereder ni er?– Partiet föddes som en följd av decemberöverenskommelsen 2014 och en borgerlighet som helt tappat markkontakten och svikit många väljare. Sedan har det förändrats som bekant. Samtidigt gör vi analysen att vissa av de här förändringarna inte räcker. Det sker på ytan. Den största förändringen är ju Moderaternas och KD:s förändring, att man gått, från vårt perspektiv, i en mer vettig inriktning i en del sakfrågor. Men om jag ska komma in lite på att det som jag menar att vi kan tillföra så är det inget parti som på allvar lyfter skattepolitiken och frågan om skatteslöseri. Det finns inget parti som på allvar tar kampen när det gäller mycket av det som vi nuddat vid här, nämligen identitetspolitiken. Och det finns ett stort behov av reformer av vår svenska demokrati.– Vi ser ett samband mellan de här frågorna. Vårt demokratiska system i Sverige har kommit mer och mer att domineras av kollektiv, som är ganska små numera, nämligen partierna. Men det är ändå ett slags kollektivt styre där det finns för lite personligt ledarskap och ansvar. Det är ett system som har blivit som en politisk adel med personer som inte har gjort något annat i sina liv än att hålla på med politik från det att de blivit byxmyndiga. Det skapar ett samhälle som inte är bra – syftet med demokrati var ju att få en folklig förankring och se till att vi har politiker som inte bara är beroende av sina partier utan som faktiskt kan säga att ”Om jag blir bortröstad har jag ett yrkesliv att falla tillbaka på”.Och det har du?Det har jag. Det är jag väldigt nöjd med att jag har skaffat mig. Jag kan ju säga att i forntiden varit en sådan där ungdomsförbundare, i Centerpartiets ungdomsförbund och i studentförbundet också. Så småningom kom jag att glida ifrån Centerpartiet, eller det var snarare Centerpartiet som gled ifrån mig. Men jag var på väg att bli en sådan där politisk tjänsteman. Jag fick frågan om jag skulle jobba på riksdagskansliet.När var det här?– Jag var studentförbundets ordförande fram till 2006 och sen hade jag en roll som miljönämndens ordförande i Lunds kommun i tre år därefter. Så jag avslutade lite med det uppdraget.Det är intressant för Centerpartiet har ju förflyttat sig mer än något annat parti. Om man tittar på sådana där fyrfältare som statsvetare älskar, där man både har vänster och höger och GAL-TAN, så har Centerpartiet rört sig högerut i ekonomiska frågor och blivit mycket mer GAL, alltså grön, alternativ, liberal. Det är intressant för Alexander Bard var också engagerad i Centerpartiet en gång i tiden?– En kort vända. Han blev anlitad för att hjälpa dem att ta fram ett idéprogram.Och nu är han med i Medborgerlig Samling. En annan person som var centerpartist var Dick Erixon, som nu är sverigedemokrat. Ibland säger man att Moderaterna har förändrats så mycket men ett parti som verkligen har förändrats är Centerpartiet.– Ja, och nu byter man ut sina väljare mot en annan typ av väljare. Det var någon mätning som publicerades för någon månad sedan där man kunde se hur partiers väljare svarade på en klassisk borgerlig vs. socialismfråga. ”Tror man att det är företagsamhet som skapat det svenska välståndet i första hand eller tror man att det är politikerna genom att man har infört ett statligt välfärdssystem?” Där är det jättestora skillnader på hur vänsterväljare och högerväljare svarar. Det som stack ut var Centerpartiet, detta klassiska småföretagare- och småbrukarparti. Jag har för mig att nästan 40 % av väljarna som nu sympatiserar med Centerpartiet menar att det välfärdssystem som politiker har byggt upp är det som skapar välståndet.Jag undrar hur bekväm Ayn Rand-läsaren Annie Lööf är med det. Partier förändras till det nya politiska läget men samma personer finns ofta kvar i partiet. Annie Lööf och flera av de andra topparna är vad deras politiska motståndare skulle kalla för nyliberaler.– Hon hade Ayn Rand som husgud. På den tiden läste jag hennes böcker och för lyssnarna som inte känner till Ayn Rand så är det en filosof som i princip förespråkar en nattväktarstat. Det finns en del i hennes tankegods som inte riktigt stämmer med verkligheten, hon är ju lite fanatisk. Men jag kan bara gissa vad Ayn Rand skulle tycka om Centerpartiets nuvarande politiska vägval.I Atlas Shrugged tar hon väldigt hård strid mot dem som korrumperar, som är ”rentseekers” så att säga.– Köttet som suger ut de produktiva människorna i hennes värld.Ja, och det är ju de dåliga entreprenörerna. Man skulle kunna säga att vissa välfärdsföretagare kanske skulle passa in på det där. Ibland blir det bara som ett skällsord men det är i alla fall lite samma sak med Moderaterna på ett sätt. Många som var Reinfeldts närmaste är nu de som ska lämna det bakom sig. Det finns ironier här.– Det är samma personer. Det är just därför jag drar slutsatsen att partisystemet som Sverige har inte är bra. Samma människor som nu står och kritiserar Socialdemokraterna för att inte föra en tillräckligt bra migrationspolitisk, var de som under 2006-2014 öppnat Sveriges gränser mer än något annat parti. Det vore en sak om partierna rör sig för att de får nya företrädare men det är ju inte det, inte mer än marginellt. Då har jag dragit slutsatsen att det här är människor som är där för att det är deras liv. Partiet är deras karriär, deras sociala liv, deras allt. De träffar sin fru eller man, de gör allt i partiet.Här finns det också korruption som kanske inte skulle kategoriseras som korruption enligt internationella mätningar. Men där tycker jag att vänstern och vad vi kan kalla för skol-Twitter har haft en poäng. När du har en karriär – den politiska karriären – var går du sen? Jo, du går till välfärdsföretag och liknande, där det finns tidigare politiker. Så först skapar du systemet med friskolor och välfärdsföretag. Sen blir du anställd för att arbeta där och få skyhöga löner för det. Och det är samma människor – alla känner varandra.– Jag tog upp det i en annan podd att jag tycker att både vänstern och den etablerade borgerligheten har detta. Socialdemokratin är i en klass för sig förstås, med ett helt ekosystem av organisationer där man kan hoppa runt. Men man ska inte glömma att den etablerade borgerligheten också har skapat sig en hel del sådana platser.Kakburkar som man kan gå till sen när man lämnat politiken.– Och sen hoppa in i politiken igen. Om det skulle gå dåligt i valet så att man ska inte frivilligt lämnar Riksdagen, då har vi PR-byråer som får uppdrag från politiska kompisar som betalar med skattepengar, intresseorganisationer av olika slag. Väljarna vill inte ha det så här, alltså man vill inte ha den här typen av vinst inom skolsektorn till exempel. Och många företrädare vet det, men om de skulle börja driva frågan så skulle de göra sig själva omöjliga i sina sociala kretsar och stänga karriärvägar.– Man gjorde ju en friskolereform som inte var riktigt genomtänkt. Pengarna går med eleverna men betygssättning och rättning blir inte kontrollerat statligt så du skapar incitament för betygsinflation. Där håller jag med dig om att det funnits en naivitet ifrån den etablerade borgerligheten när det gäller sådana här hybridlösningar. Man tror att bara för att man inför någon form av peng så löser man problemet. Grejen är att skolan och i viss mån äldreomsorg och hemtjänst, men framför allt skolan, kan aldrig bli en sådan marknad. För ”kunderna” betalar inte själva och har inte verktygen alla gånger att stå upp för sin rätt och kvalitet. Man tar bort en del av det som gör att marknaden fungerar. Du kan inte betala lite mer för att få högre kvalitet. Skolpengen är liksom fast. I dagens system kan skolorna tjäna på att skära på kostnaderna. De kan inte säga ”Här kostar det lite mer, men då får du detta och detta”. Det skapar ett problem.En sista fråga innan jag släpper dig. Om man ska vara lite elak, så är ni i Medborgerlig samling bra människor med bra idéer, men vad fyller ni egentligen för tomrum? Varför ska man rösta på er och inte på till exempel Moderaterna eller Sverigedemokraterna?– Jag la ut texten om det tidigare. Det är framför allt tre sakområden. Ett handlar om reformer inom det demokratiska systemet, vi vill ta bort partistöd, stärka personvalet, vi borde kanske pröva på att ha direktval om borgmästare i kommunerna, bryta upp partikartellerna. Där finns det både ett politiskt innehåll men sen är det också så att det svenska demokratiska systemet i sig behöver få in nya krafter på den borgerliga sidan för att driva den här typen av politik. De gamla partierna är för insyltade, de kommer aldrig kunna förändra det systemet. Det är vårt kärnområde. Det jag tror är vår utmaning är att vi har varit lite för spretiga i vår kommunikation. Vi behöver fokusera mer på vad vi kan tillföra så att väljarna inte ska behöva gå med frågan ”Vad tillför Medborgerlig Samling egentligen i jämförelse med Moderaterna och Sverigedemokraterna?”Stort tack Ilan Sadé för att du var med i Rak höger!Tack ska du ha!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe