Podcasts about yang lian

Laureatem Międzynarodowej Nagrody Literackiej im. Zbigniewa Herberta w 2024 roku został chiński poeta Yang Lian. W audycji "Strefa literatury" w Programie 2 Polskiego Radia opowiedział o tym, co ta nagroda dla niego znaczy. Podzielił się również m.in. swoim spojrzeniem na tradycję i kulturę. 

Mówimy o spotkaniu prezydenta USA Joe Bidena z premierem Donaldem Tuskiem i prezydentem Andrzejem Dudą. Przywódcy spotkali się w 25 rocznicę wstąpienia Polski do NATO. Polityczne i militarne znaczenie obecności Polski w NATO. Co zyskaliśmy dzięki Sojuszowi Północnoatlantyckiemu?  Rozmowa z Michałem Baranowskim, dyrektorem Warszawskiego Biura German Marshall Fund. Mówimy, że chiński poeta, działacz na rzecz wolności słowa Yang Lian został laureatem Międzynarodowej Nagrody Literackiej imienia Zbigniewa Herberta 2024. Jury złożone z wybitnych światowych twórców i znawców literatury decyzję ogłosiło w Teatrze Polskim w Warszawie.

- Do Yanga Liana trzeba podejść z pełną otwartością i gotowością na przygodę, co wydaje mi się wielką zaletą. Z jednej strony ta poezja jest pełna intuicyjnych połączeń obrazów, a z drugiej ostro społeczna. To są wiersze w jakiś nieoczywisty sposób polityczne przeciwko chińskiemu reżimowi. Ale również wiersze dotyczące pandemii, wojny na Ukrainie. On bardzo żywo komentuje wydarzenia, ale to nie jest publicystyka, to coś dużo bardziej subtelnego - stwierdziła Krystyna Dąbrowska, jurorka Międzynarodowej Nagrody Literackiej im. Zbigniewa Herberta.

- Do Yanga Liana trzeba podejść z pełną otwartością i gotowością na przygodę, co wydaje mi się wielką zaletą. Z jednej strony ta poezja jest pełna intuicyjnych połączeń obrazów, a z drugiej ostro społeczna. To są wiersze w jakiś nieoczywisty sposób polityczne przeciwko chińskiemu reżimowi. Ale również wiersze dotyczące pandemii, wojny na Ukrainie. On bardzo żywo komentuje wydarzenia, ale to nie jest publicystyka, to coś dużo bardziej subtelnego - stwierdziła Krystyna Dąbrowska, jurorka Międzynarodowej Nagrody Literackiej im. Zbigniewa Herberta.

Welcome to our translation special! Join Robin and Peter as we take a deep dive into the  Sarah Maguire Prize 2020. We ask Chairman of the judges, the Persian poet and translator, Alireza Abiz about poetry from Iraq, Korea, Japan, Mexico, and Syria and and ponder the nature of time, Mandarin and poetry with the legendary Chinese poet Yang Lian. Plus we speak to his long-term translator Brian Holton to celebrate the work of the translator.  

"Dalliances wi ither worlds..." In the twenty eighth episode of The Translated Chinese Fiction Podcast, we are looking at Yang Lian's Narrative Poem (叙事诗 / Xùshìshī) Our guest is Brian Holton, the premier translator of Chinese-to-Scots! Publishers: EN - Bloodaxe Books // CN - Huaxia Publishing House Yang Lian's homepage // Brian Holton on Paper Republic   // NEWS ITEMS // Chen Quifan on the BBC World Service Yan Geling on Wuhan lockdown Fang Fang on Wuhan Lockdown Wuxia World   // DISCUSSED IN THE EPISODE // Yang Lian's Exilic Poetry: World Poetry, Ghost Poetics, and Self-dramatization lofi Yang Lian to relax/study to Samye Ling   // Handy TrChFic Links // Buy Me a Coffee Bonus Shows on Patreon  The TrChFic Map

A Conversation on Translation Speaker: V Geetha, Facilitator: Nadika மொழிபெயர்ப்பு - ஒரு உரையாடல் - பேச்சாளர்: V கீதா, வழிநடத்துநர்: நாடிகா For More Information: QueerLitFest.com & QueerChennaiChronicles.com Translation is a new tree growing out from the root of the original, in the words of poet Yang Lian. The new tree must necessarily be different from the old one. The difference is what we must talk about. This conversation on translation must open up perspectives, show us what we may know but not acknowledge. What are the voices that are heard, what are the messages that are lost. மொழிபெயர்ப்பு என்பது ஒரு அசலான பிரதியில் வேரிலிருந்து முளைக்கும் புதியமரம் – கவிஞர் யாங் லியான். புதிய மரம் நிச்சயமாக பழையதிலிருந்து வேறுபட்டே இருக்க வேண்டும். அந்த வேறுபாட்டையே நாங்கள் உரையாட விரும்புகிறோம். மொழிபெயர்ப்பு குறித்த இந்த உரையாடல்கள் நமது பார்வையை விரிவு படுத்துவதாக இருப்பதோடு நாம் எதைத் தெரிந்தும் அங்கீகரிக்காமல் இருக்கிறோமோ அதை தெரியவைப்பதாகவும் இருக்கவேண்டும். எந்தெந்த குரல்கள் நம்மால் கேட்கப் பட்டிருக்கின்றன? எந்தெந்த குரல்கள் கேட்காமல் போயிருக்கின்றன?

Konst får vara hur obegriplig som helst, bara man begriper att man ser det man ser känner tillit. Det menar författaren Lars Hermansson efter ett möte med tiotusen blyertsstreck och kinesisk poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På Museo madre i Neapel såg jag nyligen en av den amerikanske konstnären Sol LeWitts många väggtäckningar med titeln 10 000 lines, som är just det, 10 000 linjer eller blyertsstreck av cirka en decimeters längd, kors och tvärs dragna på en, i det här fallet, cirkelformad vit väggyta cirka 1,5 meter i diameter. Jag plockade upp mobilen och tog ett foto av en detalj av målningen (som för ögat inte skulle gå att skilja från vilken som helst annan detalj) och bilden i displayen såg ut precis som en Perstorpsplatta, av typen virrvarr. En Perstorpsplatta betyder ingenting skulle många säga, den är ett bruksföremål. Den går inte att se som tecken i ett teckensystem, avläsas som en bokstav i ett språk. Material och utförande berättar kanske något om vår tid, precis som all design av bilar, gitarrer och postlådor, men vi ser sällan designern som en konstnär och letar därför inte efter några djupare budskap i de formgivna objekten. Vi är nöjda om de funkar och är hyfsat snygga. Vi kanske till och med har mycket bestämda åsikter om vad som är snyggt, men det snygga behöver inte förstås. att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt Sol LeWitts 10 000 lines behöver inte heller förstås. Det är vad det är, 10 000 blyertsstreck mot en vit cirkelformad bakgrund, inte 9 999 eller 10 001. Det utgår jag ifrån. Jag skulle känna mig lurad annars. Jag ser ju när jag tittar noga, och jag har också läst det, att strecken inte är slumpvis ditritade, utan att det finns ett mönster. Jag ser också att alla streck är lika långa. Kanske är det denna stränga regelbundenhet som gör att jag tolkar verkets titel bokstavligt, att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt, men vad det betyder vet jag inte. Det skulle inte gå att räkna de där strecken, man skulle förlora sig efter bara några hundra. Man måste helt enkelt lita på att skylten säger som det är. All tillägnelse av konst och litteratur förutsätter ju någon form av förförståelse av fenomenet. Ju längre från förförståelsen konstverket eller texten befinner sig, desto större risk att det framstår som obegripligt, banalt, dumt. Eller gåtfullt, dunkelt, spännande, beroende på läsarens eller betraktarens välvilja och humör. Sol LeWitts 10 000 lines kan möjligen framstå som banalt för den som inte har rätt förförståelse eller är på fel humör. 10 000 blyertsstreck, jaha, och? Ser ju ut som en vanlig Perstorpsplatta. Jag läser den kinesiske poeten Yang Lian i svensk översättning av Erling Hoh i en bok med den lockande titeln Ett lyckligt spökes anteckningar, och blir förbryllad. Jag väljer ordet förbryllad framför provocerad, kanske eftersom jag vill framstå som öppen till sinnet. En författare och litteraturkritiker som jag, ska helst inte låta sig provoceras av litteratur för att den är svårbegriplig. Det vore att ertappas med byxorna nere. Första dikten heter Himmelsbegravning och börjar så här: När stenen drömmer om dessa namn dör jag ännu en gång stiger in i ett tyst rum till den där snarkningen en fågel utanför fönstret        annorstädes rop och morgonen som skyndar över marken med en röd svallvåg i släp Det kanske låter gåtfullt med en drömmande sten, men i poesisammanhang är det inte särskilt konstigt. En snarkande sten däremot, är så oväntat att det blir lustigt. De tvära kasten mellan gåtfullt och komiskt och högstämt uttrycket annorstädes rop till exempel gör mig osäker och orolig. Och när morgonen sägs skynda över marken med en röd svallvåg i släp blir jag irriterad. Jag fattar inte varför morgonen ska skynda och släpa sig fram i samma metafor. Det är ologiskt på ett sätt som inte känns genomtänkt. Jag litar inte på dikten. Vem som ska klandras för det kan förstås diskuteras. Det kan vara poeten som har slarvat, det kan vara översättaren eller så är det jag som brustit i uppmärksamhet. Det kan också vara en kombination. Jag litar på att de där cirklarna, sfärerna, antydda blommorna och inskriptionerna är precis som de måste vara. Men risken att kommunikationen störs är förstås större om man skriver eller gör konst i en tradition som jobbar mycket med dolda innebörder, yta och djup, symbolspråk. En rakt motsatt strategi alltså mot Sol LeWitts 10 000 lines där ingenting är dolt, ett verk som inte har någonting att säga, men säger det med en oändlig omsorg om hur strecken anbringas mot väggytan, deras längd, tjocklek, placering och så vidare. Jag kan inte låta bli att tänka på ett citat av Oscar Wilde som på svenska lyder: Det är bara ytliga människor som inte dömer efter utseendet. Tillvarons mysterium är det synliga, inte det osynliga. Ett citat som tjänar som motto till Susan Sontags berömda essä Against interpretation där hon tar parti för den synliga formen framför det dolda innehållet, och raljerar över uttolkare av konst som låter så här: Men ser du inte att X egentligen betyder A, och att Y egentligen är B, och Z C? Hilma af Klints numera världsberömda abstrakta målningar är vad jag förstår ett slags synliga meddelanden från en osynlig andevärld. Trots att man kan argumentera för att budskapet därmed ligger under ytan, så uppskattar jag dem mycket  eftersom det synliga i bilderna är så ovedersägligt och precist formulerat. Jag litar på att de där cirklarna, sfärerna, antydda blommorna och inskriptionerna är precis som de måste vara. Jag förstår kanske inte mer än vad jag förstår av Sol LeWitts tiotusen streck. Jag förstår kanske ingenting. Men jag förstår att jag ser det jag ser. Och att det känns bra. Det låter kanske som jag förespråkar något slags feel-good konst, och på ett plan gör jag nog det, nämligen vad gäller känslan av tillit. Utan den är det svårt att motivera sig att stanna kvar framför ett verk och lyssna efter dess egenart och eventuellt dolda djup. Men om konstverkets form däremot inger förtroende, det vill säga är konsistent i förhållande till sitt väsen, utan att för den skull pråla med sin konstnärliga eller litterära metod, om den inte utger sig för att vara något den inte är, och om den ger alla en chans att närma sig verket, även den som kanske inte har rätt förförståelse, då kan innehållet få vara hur obegripligt, obehagligt eller rentav tråkigt som helst. Det finns ändå något rejält att hålla sig i. Jag tänker att de två konstnärliga praktiker jag talat om här, den som jobbar med dolda innebörder och den som försöker undvika sådana, kan liknas vid två andra mänskliga praktiker nämligen meditation och drömmande. Den som någon gång mediterat vet att det handlar om att skala bort mening, tankar, reflexion, och bara sitta och andas. Medan drömmarna och tolkningarna av dem tvärtom ständigt alstrar ny mening, nya tolkningar, nya drömmar. Men jämförelsen haltar, vare sig drömmar eller meditation avsätter några synliga spår. De har ingen yttre form, bara innehåll. Raka motsatsen alltså till en Perstorpsplatta. Lars Hermansson, författare och kritiker   Litteratur Yan Lian: Ett lyckligt spökes anteckningar. Översättning Erling Hoe. Rámus förlag, 2019.

Artisterna Erik Lundin och Helena Josefsson är båda albumaktuella i veckan - och båda gästar dagens P1 Kultur. Dessutom har vi träffat Ai Wei Wei. Artisten Erik Lundin känns redan som en bärande del av svensk musik efter genombrottet med låten Suedi 2015, men faktum är att först nu på fredag släpps hans debutalbum, Zebrapojken. Erik Lundin är gäst i P1 Kultur. Artisten Helena Josefsson är också skivaktuell - men långt ifrån debutant. I veckan släpper hon sin fjärde soloskiva, Beauty Love Anything, och har i decennier jobbat med några av Sveriges största artister, till exempel Roxette, Per Gessle och The Ark. Möt henne i dagens program.  Den brittiska violinisten Jennifer Pike är en ung klassisk stjärna på väg upp. På sitt nya album The Polish Violin utforskar hon sitt ursprung - hennes mamma har rötter i Polen. Kritiksamtal med Sara Norling, programledare P2 live. Den kinesiska konstnären Ai Wei Wei räknas som ett av de största namnen på den internationella konstscenen. Idag gör han ett framträdande i Malmö tillsammans med poeten Yang Lian. P1 Kultur har träffat Ai Wei wei.  I dagens essä från OBS skriver författaren Kenneth Hermele om den judiska identiteten och det väsentligt judiska i att leva som minoritet i ett land, snarare än som en del av en majoritet i Israel.  Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

autorská čtení v Café Fra, Praha 
úterý 23. února 2010, 19.30 h.
 Yang Lian audio: Ivana Myšková foto: Ondřej Lipár https://www.flickr.com/photos/fraflickr/albums/72157651255546331 Autorská čtení v Café Fra: dramaturgie a produkce Petr Borkovec (tel. 724827499), pořádá Fra s pod­porou Ministerstva kultury ČR, Magistrátu hlavního města Prahy, MČ Praha 2, paní Hany Michalikové, partneři Literature Across Fron­tiers (s podporou Programu Kultura EU), Polský institut v Praze, Literárne infor­mačné centrum, A2, spolupráce iliteratura.cz, Listy, Slovenský institut, Literární aka­demie Josefa Škvoreckého, Totem, revue Souvislosti, literarnyklub.sk a Kruh.

Cosima Bruno‘s new book asks us to consider a deceptively simple question: what is the relationship between a poem and its translation? In the course of Between the Lines: Yang Lian's Poetry through Translation (Brill, 2012), Bruno helps us imagine what an answer to that question might look like while...

Cosima Bruno‘s new book asks us to consider a deceptively simple question: what is the relationship between a poem and its translation? In the course of Between the Lines: Yang Lian’s Poetry through Translation (Brill, 2012), Bruno helps us imagine what an answer to that question might look like while guiding us through the sounds and spaces of contemporary Chinese poet Yang Lian. Between the Lines proposes an innovative way to read a poem through and with its translations, using a “triangular comparative analysis” that juxtaposes the original poem with a number of its translations to identify shifts in the lines of the poem that serve as landmarks in the conceptual and textual world of the poet. Bruno uses this translation-focused methodology of reading to reveal fascinating dimensions of time, space, and subjectivity in Yang Lian’s work, and to guide our attention to the performative importance of rhythm, blank space, punctuation, and sound in his verse. Readers who are interested in Chinese poetry will find much to absorb and transport them in these pages, and readers interested in the theory and practice of translation will find a clear articulation of a set of methodological tools that could potentially bear fruit when rendering texts across many different genres and languages. Enjoy! Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Cosima Bruno‘s new book asks us to consider a deceptively simple question: what is the relationship between a poem and its translation? In the course of Between the Lines: Yang Lian’s Poetry through Translation (Brill, 2012), Bruno helps us imagine what an answer to that question might look like while... Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Cosima Bruno‘s new book asks us to consider a deceptively simple question: what is the relationship between a poem and its translation? In the course of Between the Lines: Yang Lian’s Poetry through Translation (Brill, 2012), Bruno helps us imagine what an answer to that question might look like while guiding us through the sounds and spaces of contemporary Chinese poet Yang Lian. Between the Lines proposes an innovative way to read a poem through and with its translations, using a “triangular comparative analysis” that juxtaposes the original poem with a number of its translations to identify shifts in the lines of the poem that serve as landmarks in the conceptual and textual world of the poet. Bruno uses this translation-focused methodology of reading to reveal fascinating dimensions of time, space, and subjectivity in Yang Lian’s work, and to guide our attention to the performative importance of rhythm, blank space, punctuation, and sound in his verse. Readers who are interested in Chinese poetry will find much to absorb and transport them in these pages, and readers interested in the theory and practice of translation will find a clear articulation of a set of methodological tools that could potentially bear fruit when rendering texts across many different genres and languages. Enjoy! Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Cosima Bruno‘s new book asks us to consider a deceptively simple question: what is the relationship between a poem and its translation? In the course of Between the Lines: Yang Lian’s Poetry through Translation (Brill, 2012), Bruno helps us imagine what an answer to that question might look like while guiding us through the sounds and spaces of contemporary Chinese poet Yang Lian. Between the Lines proposes an innovative way to read a poem through and with its translations, using a “triangular comparative analysis” that juxtaposes the original poem with a number of its translations to identify shifts in the lines of the poem that serve as landmarks in the conceptual and textual world of the poet. Bruno uses this translation-focused methodology of reading to reveal fascinating dimensions of time, space, and subjectivity in Yang Lian’s work, and to guide our attention to the performative importance of rhythm, blank space, punctuation, and sound in his verse. Readers who are interested in Chinese poetry will find much to absorb and transport them in these pages, and readers interested in the theory and practice of translation will find a clear articulation of a set of methodological tools that could potentially bear fruit when rendering texts across many different genres and languages. Enjoy! Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

We chat with the illuminating Brian Holton at the StAnza poetry festival in St Andrews. He gives us the chance to hear some of his superb translations into English and Scots of the Chinese poet Yang Lian and he discusses translation, ideas of exile and the evolution of modern Chinese poetry with Reader in Residence Ryan Van Winkle. Produced by Colin Fraser of Anon Poetry Magazine http://www.anonpoetry.co.uk @anonpoetry Music by Ewen Maclean. Mail: splpodcast@gmail.com

Neil MacGregor's world history told through the things that time has left behind. Throughout this week, Neil has been looking at Europe's discoveries around the world and its engagement with different cultures during the 18th century - the European Enlightenment project. Today he describes what was happening in China during this period, as the country was experiencing its own Enlightenment under the Qianlong Emperor. He tells the story through a jade ring (called a Bi) that was probably made around 1500 BC and then written over during the Qing dynasty. What does this prehistoric piece of jade tell us about life in 18th century China? The historian Jonathan Spence and the poet Yang Lian find meaning in this intriguing object. Producer: Anthony Denselow.

Yang Lian's poems collapse distances by combining a deep attention to the particular with the allusiveness of classical Chinese poetry, in which a word or image can contain all of tradition: 'With the cry of a wild goose, I am drawn into the Tang Dynasty at the instant of hearing, making Lee valley's waters flow twelve hundred years upstream.' Yang Lian was in conversation with his translator, Brian Holton, and Iain Sinclair, poet, documentary-novelist and East Londoner. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.