Podcasts about flugor

Tisdag! Här kommer lite brända kakor att tjonga rakt ner i kakhålet. Det blir dildopastej, italienare och dalmasar. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.comMissa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet0:53 - Köp och sälj som gick fel6:31 - Al Dente13:55 - Flugor i falukorven Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens avsnitt så är det väl halvlåg energi till en början, men så kan det vara ibland, men vi fortsätter leverera innehåll även denna vecka, och vi pratar om helgen som varit, och om helgen som kommer bland annat. Och som alltid så finns det något att jaga upp sig över också, denna gång inte i discgolfväg. Men, vi önskar er som alltid, trevlig lyssning!PodcastKedja Ut - En Podcast Om Discgolfhttps://play.acast.com/s/Kedja-UtPatreonShow your support on Patreon:https://www.patreon.com/kedjautContactGive us feedback, send an e-mail to:kedjaut@gmail.comSocial MediaInstagram: https://www.instagram.com/kedjaut/Facebook: https://www.facebook.com/kedjaut/Thank you for listening! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anton gästas av Henrik Nyblom och de pratar om fester, hjälporganisationer, Robert Aschberg och en massa annat.  Stötta Antons kulturella gärning på: http://www.patreon.com/antonmagnussonpodcast

Linda turnerar runt på konserter och Alexandra har campat. Ännu ett semesteravsnitt, varsågod att lyssna! 

Putin kallar krigsmotståndare för landsförrädare och jämför dem med flugor som man spottar ur sin mun. Vad händer med Ryssland? Och var står vi? Veterandiplomaten och Rysslandsexperten René Nyberg och docenten i politisk historia, Mikko Majander analyserar under ledning av Bettina Sågbom. E-post: slaget@yle.fi

Det kallas för ett krig. Men hur startade allt? Och vilka nyckelhändelser har drivit utvecklingen i fel riktning? Under flera avsnitt under hösten berättar vi om våldet i Järva med röster både inifrån och utanför konflikterna. Vi startar på Mynttorget vid Sveriges riksdag där det förra torsdagen hölls en demonstration mot våldet som tagit så många liv. Mammor, pappor, syskon och grannar till skjutna och mördade i gängkonflikterna i Västerort i Stockholm samlades då för att utlysa nationell kris. De har fått nog och vill inte längre hålla tyst om det som många länge inte vågat prata om. P3 Krim startar idag en serie om våldet i Järva som kräver allt fler dödsoffer. Programledare: Evalisa Wallin Viktor Ahldén Medverkande: Faysa, anhörig Pappan till en mördad pojke Esme Güler, mamma och boende i Järva Emir Gazibegovic, polis Kontot SHZVSDP Momo från "Life of Momo" Mats Lindström, spaningsledare Stockholmspolisen Producent: Viktor Papini Reporter: Karin Isaksson Ljudtekniker: Johan Hörnqvist Kontakt: p3krim@sverigesradio.se Tipstelefon: 0734-61 29 15

När musiken tystnat och reggaerävarna pyser iväg för att slappa, blir Radioapan plötsligt helt ensam. Men som tur är finns det gott om figurer att springa ihop med i Sagoskogen.

Varning för Jönssonligan Scen Nitton: 56.59-01.00.02  Tid för hämd  Charles-Ingvar inleder sin hämnd mot Wall-Enberg och vi pratar Flugor, Zippotändare och Ankeborg och dessutom får Joneskär ett nytt smeknamn.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

I Karlavagnen fredag vill vi höra om flugor du minns, alltså kortlivade trender. Hur stora var dina axelvaddar på 80-talet? Åkte du på trickskidor på 70-talet? Programledare Gerhard Stenlund hittade nyligen en bild från sin tonårstid där han poserar i midjekort gul kavaj, blå skor och värsta hockeyfrillan. Producent Peter Öberg minns 70-talets trickskidor, korta plastskidor som var väldigt roliga att åka i backarna med, men oj vad lätt det var att ramla. Sedan har vi ju andra flugor: leksaker som jojo, att spela kula och 90-talets elektroniska leksak tamagotchi. Nu vill vi veta vad DU kommer ihåg för flugor: kläder, frisyrer, danser, sporttrender och så vidare. Eller finns det någon NUTIDA fluga du vill prata om? Programmet börjar lite senare än vanligt på grund av sportsändningar. Men telefonerna är öppna från 21:00. Du kan också skriva till karlavagnen@sverigesradio.se. Karlavagnen i P4 - ring 020 - 22 10 30 Ansvarig utgivare: Matti Lilja

Det största hotet mot barnen i Jemen är undernäringen och svälten. Vår korrespondent Johan-Mathias Sommarström, reste ut på den jemenitiska landsbygden, och möttes av chockerande syner. Hör också Måns Molander, Nordenchef på Human Rights Watch. Drygt 400 000 barn i Jemen är så svårt undernärda att de riskerar att dö. Lille Abdo är bara tre månader, skinnet hänger slappt från skelettet. Revbenen sticker ut. Huvudet ser onaturligt stor ut på den lilla kroppen. Han andas ojämnt, de små benen ser ut som benen på en fågelunge. Flugor surrar elakt runt hans kropp. Han skulle kunna ha hela livet framför sig, men han är född i Jemen och kan istället dö när som helst. Läget är kritiskt. Han har varit trött sedan han föddes och eftersom hans mamma inte kan ge honom bröstet då hon inte har någon mjölk, har jag gett honom getmjölk ibland. Men vi har inga pengar, kan inte köpa riktig mjölk. Jag har försökt ge honom bröd när vi haft men han blir bara svagare och svagare säger mormor Zahra. Mamma Rahda blinkar för att hålla tillbaka tårarna, hon är så orolig säger hon. Jag är väldigt orolig, jätteorolig, han är ju så svag. Det är klart att jag oroar mig för mitt barn. Det är svårt, ibland har vi råd att köpa lite mat, ibland inte. Ibland kan vi äta men inte alltid, det är ett svårt liv säger mormor Zahra. Rahda berättar att hennes andra små barn måste arbeta för att få in några pengar, men det räcker inte för att mätta alla munnar eller för att ens äta varje dag. Nu väntar de på ett mirakel och att lilla Abdo ska återhämta sig, men det ser kritiskt ut. Och om han skulle bli bättre är ju ändå problemet kvar- när ska de kunna köpa mat till nästa måltid. I en säng bredvid ligger Isa Ibrahim. Han är nio månader och väger fyra kilo. Hans mage är uppsvullen som en ballong men ansiktet onaturligt avmagrat och blöjan i den minsta spädbarnsstorleken hänger alldeles för stor från midjan. Benen och armarna som små stickor. Han hostar och flämtar. På en brits sitter en kvinna med benen i kors, framför henne ligger ett foliepaket. En sjuksköterska frigör innehållet och där ligger en flicka. Hon heter Samah, är 50 dagar gammal och väger 1,5 kilo. 1,5 kilo, mindre än hälften av det nyfödda väger i Sverige och då är hon ändå nästan två månader. Hon har svåra missfärgningar, får syrgas för problem med lungorna också hennes liv är i akut fara. Farmodern som vakar över henne ber till gud att lilla Samah inte ska behöva gå samma öde till mötes som sin tvilling. Hon dog. Farmodern Hamadia Mohammed säger att de har det svårt eftersom de är så fattiga. Vi har ingen inkomst, det är riktigt illa. Vi har inte riktig mat eller grönsaker. När vi äter blir det ris eller vete. Men ibland blir det ingen mat alls. När vi inte har mat måste vi bara ha tålamod, vad kan vi göra säger Hamadia Mohammed. Det är omtumlande att röra sig bland alla dessa livsöden. Barn som kämpar för att överleva men där varje timme, varje minut är kritisk. När vi är där kommer ytterligare ett barn av skinn och ben till mottagningen. Doktor Osama Noman förklarar inskrivningsprocessen, barnet vägs och mäts. 1,9 kilo, det är väldigt lite. Den lilla pojken diagnostiseras direkt med SAM, allvarlig akut undernäring. Varje dag ökar antalet allvarligt undernärda, vi får in 8-9 patienter om dagen. Barn vars tillstånd är livshotande. Dödligheten ökar, de kommer in försent och många har också andra komplikationer som tex luftvägsinfektioner. Att dödligheten ökar just nu beror på säsongen och vädret. Det är inte ovanligt med en ökning i början av åren. Hälften av Jemens befolkning är undernärda, två miljoner barn så allvarligt att de behöver behandling. Det är en ond cirkel i Jemen. Den Saudiledda koalitionens blockad av luftrum och hamnar har lett till att varor inte kan komma in i den omfattning som behövs. Framförallt olja och bensin. Det för i sin tur med sig att förnödenheter inte kan transporteras, sjukhusens generatorer står stilla och människor blir utan jobb och pengar. Och för att ta reda på hur det slår mot de allra fattigaste beger jag mig ännu längre ut på landsbygden. Där folk bor i enkla hyddor utan varken el eller rinnande vatten. Vi har tagit oss från kliniken för undernärda barn och åker just nu på extremt, nästan overkligt skumpiga landsvägar på den jemenitiska landsbygden. Inte långt från fronten, ganska nära Saudiarabien. Vi ska träffa en familj där vi vet att åtminstone ett av barnen ska vara svårt undernärd. Vi skrev ut den här flickan från kliniken för fyra dagar sedan, men hon har ett hjärtfel och borde transporteras till Sanaa för vård. Men det går inte. Det finns inga pengar till transport och vård, och det finns ingen som hjälper till. Det berättar doktor Makia Mahdi, som driver undernäringskliniken i Aslam. Det närmast samhället från byn. Flickan, Rahab, gråter i sin mammas famn. Den lilla taniga bröstkorgen dras ihop häftigt när hon andas sina andfådda andetag. Hon behöver egentligen syrgas. Hon har varit väldigt sjuk, mitt andra barn har mått bra men den här är alltid sjuk säger mamman. Förra veckan dog ett barn i den här lilla byn. Undernärd och uttorkad. Då och då passerar barn, släpandes på vattendunkar från byns enda brunn. De mer lyckligt lottade familjerna låter en åsna göra jobbet. Nu är pappa Khaled livrädd att också han dotter ska dö. Han har inte pengar till transporten till Sanaa, han får ingen hjälp av några hjälporganisationer, de finns inte här och han har inte ens råd med mat till familjen. Jag jobbade i Saudiarabien men de skickade ut mig och när jag kom tillbaka hit hittade inget annat jobb än att kriga. Jag har ju ingenting, så vad skulle jag göra, jag åkte för att kriga i fronten. Han krigade för att få pengar till mat, men nu strider han inte längre och har därför inte pengar. Och oron för den svältande, sjuka dottern är stor. Jag är väldigt orolig, väldigt rädd. Hon har varit sjuk sedan hon föddes och jag hoppas verkligen att vi kan göra något. Mamman instämmer, med barnet kippandes efter andan i hennes famn. Jag är rädd och skrämd. Jag önskar jag visste vad jag kan göra. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur vi ska kunna behandla henne. Jag önskar bara att hon blir frisk. Och när hon tänker på framtiden går ett mörkt stråk över hennes ögon. Jag tror att framtiden är mycket mörk. Vi önskar så klart för en bättre, ljus framtid men jag tror aldrig att vi kommer att få uppleva den framtiden.

"Fåglar dör som flugor!" Emma Knyckare, Ina Lundström och Scroll-Mia hittar överallt i Flashbacks vrår tecken på civilisationens undergång. 5G, fika och feminiseringen lurar i varje hörn. Men om lösningen är att avskaffa mikropenisgenen eller att skaffa barnbarn vet som vanligt bara visdomens källa självt: Flashback forum.

I detta avsnitt tittar vi närmare på oönskade husdjur, alltså ohyra hemma, och ger några tips på hur man kan bli av med dem och hålla dem borta med enkla husmorstips.  Vi pratar både om ohyra på krukväxter och ohyra i hemmet. Vi avslutar med några tips på hur man kan göra med sina önskade husdjur som kanske kissat i soffan eller så.

Det är sommar och året är 1925! Feminism! Klassamhället! Nordstjärneorden! Edvin Wide! Barnens ö! Praktfylla! Flugor! Duvor! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Om varför vi kan göra exakt hur korkade saker som helst — bara tillräckligt många andra gör det. Mail: dummamanniskor@gmail.comProducent: Clara Wallin See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Naturpanelen - Mikael Sörensson, Sofie Olofsson och Susanne Åkesson - samlas i Lunds botaniska trädgård för att svara på lyssnarfrågor. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. Nu är det dags för säsongens första program där experterna i Naturpanelen sammanträder för att ge svar på lyssnarnas naturfrågor. Vi hälsar en ny expert välkommen i panelen - botanisten Sofie Olofsson, intendent på Botaniska trädgården vid Lunds universitet. Vid sin sida har hon entomolog Mikael Sörensson och ekologiprofessor Susanne Åkesson. Denna trio svarar i direktsändning på frågor om var fåglarna sover på vintern, varför flugorna gnuggar sina framben mot varandra och hur det kommer sig att två bokars grenar växt in i varandra. Och mycket mer. Kanske det som just du hör av dig om! Ställ din fråga på naturmorgon@sverigesradio.se eller kontakta oss på sociala medier. Under programmet på lördag morgon går det också bra att ringa telefonnumret 046-222 77 37. Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Vilka mattrender kommer under 2017? Vad kommer vi handla, laga och äta? Och går det att skapa en trend? Meny pratar med två trendanalytiker och med några som hoppas kunna skapa en trend. De två stora trenderna är hållbarhet och hälsa, säger Lennart Wallander på Food & Friends Communications, en PR-byrå som jobbar med mat och dryck. Hur går det till att trendspana? Kommer trenderna från några speciella platser eller länder? Vad är definitionen på en trend? Finns det olika sorters trender, olika starka strömningar? Lennart Wallander skiljer på trend och fluga: En fluga just nu är rainbow bread, regnbågsfärgat bröd. Kul att lägga ut på sociala medier, men knappast nåt som kommer leva vidare. Ingela Stenson är omvärldsanalytiker och strateg på PR- och kommunikationsbyrån United Minds. För att hitta trenderna måste man förstå historien, kartlägga nutiden och sen se samband, möjligheter och hinder i framtiden, säger hon. Vi frågar oss: vad längtar människor efter? Vad saknar de? Trender inte bara något som är intressant för en liten elit eller nördar: Trender angår alla, säger Lennart Wallander. Det är som med mode. Det börjar smalt men sen sprider det sig. Linnea Sjögren och Jonas Pettersson är bibliotekarierna som blev tångexperter. De tror på svensk tång som en mångsidig matingrediens. Och de vill naturligtvis gärna se en tångtrend. I några år har de jobbat för det, men hur har de lyckats? Finns det en tångtrend? Vi har fått ett väldigt stöd från kockar, säger de när Meny besöker dem i deras tångmagasin i Havstenssund i Bohuslän.  De tycker sig se en tångtrend som startade när Tommy Myllymäki använde tång i Bocuse d'Or. Men på t ex mässor är det inte lika lätt att intressera folk. Det man vill är att det ska bli som pasta. Det var trendigt en gång men nu är det nåt som man äter varje dag. Och vad säger trendexperten om tång?

Mat, flugor och vackra vyer fick Micke att stanna – Poddradion Storsjö Kapell Mikael Westlund bor i en av hyreslägenheterna i Storsjö. Där har de bildat en ekonomisk förening och tagit över när kommunen ville sälja. Micke, som han kallas, sitter i sitt arbetsrum framför sin fina dator där han har utsikt över Högrenvålen samtidigt… Läs mer »

Vi pratar om när man är så där effektiv och slår två flugor i en smäll. Ett snack med Sveriges just nu viktigaste bagare. Och så tackar vi en man som gjort så mycket, under så lång tid!

För tredje veckan rad så snackar vi om Askebrands vara eller icke vara. Dessutom pratar vi om Elfsborgs cupguld, olyckade bosman fall,  pepparspray och isländska fotbollsspelare. Vi meddelar också att podcasten numera görs i samarbete med SvenskaFans.com 

Det kliar på ryggen. Drar kroppen mot täcket. Jag håller på att bli galen. Vad är det som händer? Fler och fler flugor på benet. Fönstret är rödprickigt där…

Det kliar på ryggen. Drar kroppen mot täcket. Jag håller på att bli galen. Vad är det som händer? Fler och fler flugor på benet. Fönstret är rödprickigt där…

" Mannheimer & Tengby19 augusti 2012. Programledare Anna Mannheimer och Tomas Tengby.

Ulf Hagström är en av Sveriges mest kända flugbindare. Hans kännetecken är superrealistiska och semi-realistiska flugor. I detta avsnitt av Flugfiskeradion talar vi om vad som är speciellt med att binda dessa typer av flugor, trender inom flugbindning och lite annat flugfiske-relaterat. Länkar för avsnittet: The way of the /:Fly:/ – Ulf Hagströms blogg Grayling […]

Flugor.se är sannolikt Sveriges största affär för fiskeflugor. Här är intervjun med delägaren Ken Persson om hur Flugor.se kom till och om bakgrunden till varumärket Sameo. Ken för också fram en intressant observeration om AFTM-systemet (viktklassning av linor och spön). Länkar för avsnittet: Flugor.se Musiken är av Christy Mclaren. Läs mer på Mevios Musicalley.com.