Podcast appearances and mentions of Marguerite Duras

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

ESSENTIEL, le rendez-vous culturel de RCJ présenté par Sandrine Sebbane. Elle reçoit Serge Toubiana pour son livre « On ne connaît du film que la scène des adieux » aux éditions Calmann-Levy À propos du livre : « On ne connaît du film que la scène des adieux » paru aux éditions Calmann-Levy TÔT OU TARD, LA VIE S'EN VA. À PEINE A-T-ON LE DOS TOURNÉ QU'ELLE S'EN EST DÉJÀ PEUT-ÊTRE ALLÉE. IL NOUS FAUT DONC VEILLER SUR LES MORTS, ENTRETENIR LA FLAMME, FAIRE EN SORTE QU'ILS NE SOIENT JAMAIS OUBLIÉS. » Aux Cahiers du cinéma pendant plus de vingt ans, puis directeur de la Cinémathèque française, Serge Toubiana est un témoin privilégié de l'histoire du cinéma français. Dans On ne connaît du film que la scène des adieux, il revient sur les éloges qu'il a écrits pour ses chers disparus, au fil du temps. Des antidotes à l'oubli dans lesquels on lit toute l'admiration et tout l'amour qu'il a pour ces cinéastes, acteurs et actrices, hommes et femmes de cinéma qu'il a connus pour la plupart personnellement. Suivant un ordre chronologique dicté par le hasard de la mort, depuis celle déterminante de François Truffaut en 1984, jusqu'à celle de David Lynch, en passant entre autres par Maurice Pialat, Simone Signoret, Orson Welles, Jacques Demy, Michel Piccoli, Claude Chabrol, Jean-Pierre Bacri, Marguerite Duras, Gaspard Ulliel et Tonie Marshall, Serge Toubiana nous offre des textes ciselés et émouvants en hommage aux hommes et femmes qui ont marqué le cinéma et la culture des quarante dernières années. Biographie de l'auteur Serge Toubiana a été critique de cinéma, journaliste et éditeur. Auteur de nombreux ouvrages sur le cinéma, il a également produit des émissions radiophoniques pour France Culture et réalisé divers documentaires. Il a été directeur général de la Cinémathèque française de 2003 à 2016, et président d'Unifrance de 2017 à 2023.

C'est un concept auquel presque personne n'adhérait il y a dix ans. Mais patience est mère de toutes les vertus, et visiblement patience est aussi mère de croissance. Le troc de maisons a désormais le vent en poupe. Le principe est simple, il s'agit d'échanger son logement avec des inconnus, sans la moindre transaction financière, et donc de s'offrir des vacances pour pas cher.Le leader du secteur est une plateforme française, HomeExchange, présente dans 155 pays et particulièrement prisée en France : le site y revendique plus de 100 000 membres, un chiffre en constante hausse ces dernières années. Cette forte croissance a permis à HomeExchange d'atteindre 30 millions d'euros de chiffre d'affaires, fin 2024.Comment fonctionne ce système d'échange non marchand ? Est-ce sécurisé et accessible à tout le monde, même aux locataires ? Enfin, comment expliquer son récent succès ? Dans cet épisode du podcast « L'Heure du Monde », la journaliste Jessica Gourdon, spécialiste des questions de tourisme au Monde, explique les raisons d'un tel essor.Un épisode produit et présenté par Claire Leys. Réalisation : Florentin Baume. Rédaction en chef : Adèle Ponticelli. Dans cet épisode : extraits des films Le Petit Baigneur, réalisé par Robert Dhéry ; Le Gendarme et les Gendarmettes, réalisé par Jean Girault et Tony Aboyantz ; Alice au pays des merveilles, réalisé par Clyde Geronimi, Wilfred Jackson et Hamilton Luske (Studios Disney) ; Nos jours heureux, réalisé par Olivier Nakache et Eric Toledano ; The Holiday, réalisé par Nancy Meyers ; d'une interview de l'écrivaine Marguerite Duras, diffusée sur A2/France 2 en 1985.Cet épisode a été publié le 12 mai 2025. Hébergé par Audion. Visitez https://www.audion.fm/fr/privacy-policy pour plus d'informations.

durée : 01:56:45 - Fictions / Théâtre et Cie - Dans l'Inde britannique des années 1930, à l'ambassade de France de Calcutta, des voix évoquent le souvenir d'une femme aujourd'hui disparue et inhumée au cimetière de la ville : Anne-Marie Stretter épouse de l'ambassadeur.

durée : 01:56:45 - Fictions / Théâtre et Cie - Dans l'Inde britannique des années 1930, à l'ambassade de France de Calcutta, des voix évoquent le souvenir d'une femme aujourd'hui disparue et inhumée au cimetière de la ville : Anne-Marie Stretter épouse de l'ambassadeur.

durée : 01:30:41 - Fictions / Théâtre et Cie - Ce qui me passionne c'est ce que les gens pourraient dire s'ils avaient les moyens de le dire. Et non pas ce qu'ils disent quand ils en ont tous les moyens. Le réalisme ne m'intéresse en rien. Il a été cerné de tous les côtés. C'est terminé. Marguerite Duras

durée : 00:26:34 - Fictions / Théâtre et Cie - "Les évidences nocturnes" est un texte de Marguerite Duras qui accompagnait le scénario qu'elle avait écrit pour Alain Resnais : Hiroshima mon amour.

durée : 01:30:41 - Fictions / Théâtre et Cie - Ce qui me passionne c'est ce que les gens pourraient dire s'ils avaient les moyens de le dire. Et non pas ce qu'ils disent quand ils en ont tous les moyens. Le réalisme ne m'intéresse en rien. Il a été cerné de tous les côtés. C'est terminé. Marguerite Duras

durée : 00:26:34 - Fictions / Théâtre et Cie - "Les évidences nocturnes" est un texte de Marguerite Duras qui accompagnait le scénario qu'elle avait écrit pour Alain Resnais : Hiroshima mon amour.

durée : 00:06:56 - Dans la playlist de France Inter - La chanteuse Suisse signe avec Cleo un disque aussi captivant que sensible. On écoute ce matin la seule chanson en français de l'album : "India Song" de Marguerite Duras.

Si l'époque a changé, certains sont encore de ce monde pour nous parler d'un temps que les moins de 60 ans ne peuvent pas connaître. Robert Vifian est de ceux-là. Un passionné discret, mais surtout un palais absolu, à la tête d'un petit restaurant vietnamien en plein cœur de Paris. Baptisé en hommage à un quartier de Saïgon, ce lieu accueille depuis plus d'un demi-siècle les plus grands amateurs de vin au monde, attirés par une cave connue pour être l'une des plus impressionnantes de France. Dans ce nouvel épisode de Parlons Vin, la journaliste Alicia Dorey vous parle de raviolis, de Marguerite Duras et de Romanée Conti. Et n'oubliez pas : parlons peu mais Parlons Vin !Vous pouvez écouter cet épisode sur Figaro Radio, le site du Figaro et sur toutes les plateformes d'écoutes.Montage : Antoine Lion RantyHébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Aujourd’hui, Clotilde Seille parle de chansons et d’univers littéraire : Le Vice-Consul, écrit par Marguerite Duras et lu par Michael Londsale L’Amant, écrit par Marguerite Duras et lu par Juliette Binoche Hansel et Gretel, écrit et lu par Marlène Jobert ; écrit par les Frères Grimm et lu par Robin Renucci Rumpelstitskin, écrit par Maude…

Aujourd'hui, je vais vous parler d'une femme dont le nom fait résonner l'audace, la controverse, et surtout, qui a une voix littéraire absolument unique... J'ai nommé, la grande Marguerite Duras ! Mais qui est-elle, cette femme au regard perçant et à la plume acérée ? Et pourquoi fait-elle polémique ? On rembobine ! Marguerite Donnadieu, de son vrai nom, naît en 1914 au Vietnam, qui s'appelle alors l'Indochine et qui est une colonie française. Elle grandit dans une famille modeste et se retrouve tôt sans père, entre une mère stricte et deux frères, dont un aîné souvent violent. Cette enfance en Asie, dans la moiteur des rizières, et la dureté de sa famille qui vit dans la pauvreté marqueront profondément sa vie et son œuvre. Les images sont fortes : des paysages à la beauté sauvage et une enfance marquée par la solitude, où l'écriture devient une échappatoire... ______ "Briller en société" est un podcast original NRJ, à retrouver sur toutes les plateformes d'écoute et sur le site et l'application NRJ.fr Texte : Daphné Breytenbach Voix et mix : Louis Daubé. "Briller en société" est un podcast NRJ imaginé par Sarah Conan. Rédaction en cheffe : Anaïs Koopman. Production : Anne-Cécile Kirry. Assistante de production : Marie Carette. ______ Et découvrez les autres podcast produits par NRJ : - Le podcast Destin, sur les incroyables histoires de vie - Le podcast Inspirés, pour découvrir les coulisses de vos chansons préférées - Le podcast Palmarès !, parce que le cinéma s'écoute aussi en podcast ______ Briller en société est un podcast original NRJ, à retrouver sur toutes les plateformes d'écoute et sur le site et l'application NRJ.fr Texte : Daphné Breytenbach Voix et mix : Louis Daubé Rédaction en chef : Sarah Conan & Anaïs Koopman Production : Anne-Cécile Kirry & Marie Carette ______ Et découvrez les autres podcast produits par NRJ : - Le podcast Destin, sur les incroyables histoires de vie - Le podcast Inspirés, pour découvrir les coulisses de vos chansons préférées - Le podcast Gossip Love, sur la vie amoureuse des stars Distribué par Audiomeans. Visitez audiomeans.fr/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Mais de meio século depois da publicação do livro que abalou a ditadura portuguesa, “Novas Cartas Portuguesas”, de Maria Isabel Barreno, Maria Teresa Horta e Maria Velho da Costa, há uma nova edição em francês. “Nouvelles Lettres Portugaises” é uma tradução de Ilda Mendes dos Santos e Agnès Levécot e espera fazer redescobrir a intemporalidade de uma obra que foi revolucionária. A RFI conversou com Agnès Levécot neste programa. “Eu acho que, naquela altura, em Portugal, não era nada estranho que este livro tivesse esse efeito de bomba”, contava à RFI, há um pouco mais de um ano, Maria Teresa Horta, uma das autoras das “Novas Cartas Portuguesas”, que nos recebeu, em sua casa, em Lisboa, nas vésperas dos 50 anos da Revolução dos Cravos e que nos deixou em Fevereiro de 2025, aos 87 anos.A obra de Maria Teresa Horta, Maria Isabel Barreno e Maria Velho da Costa, publicada em 1972, foi uma revolução literária e feminista que denunciou ao mundo o regime fascista português, o colonialismo, o racismo, o machismo, a violência sobre as mulheres, ao mesmo tempo que subvertiam as noções de autoria e de género na literatura.A ditadura do Estado Novo considerou o livro como “insanavelmente pornográfico e atentatório da moral pública”, abrindo um processo judicial contra as escritoras que ficaram ameaçadas com uma pena entre seis meses a dois anos de prisão. Seguiu-se uma onda de solidariedade internacional e o livro chegou a todo o mundo, incluindo a França, onde em 1974 é publicada a tradução de Monique Wittig e Evelyne Le Garrec.Mais de meio século depois, e perante uma edição há muito esgotada, surge agora nova tradução, “Nouvelles Lettres Portugaises”, de Ilda Mendes dos Santos e Agnès Levécot, editado pela Ypsilon, que chega às livrarias francesas a 7 de Maio e que é apresentada esta sexta-feira, 25 de Abril, em Paris.Fomos conversar com Agnès Levécot para perceber “o que podem [ainda] as palavras” das Três Marias.“Essa é uma pergunta complicada porque as próprias escritoras, as três, no fim do livro, ainda fazem a pergunta. Realmente um dos aspectos literários desta obra é o questionamento do acto da escrita e até ao fim, nas últimas cartas, elas continuam a pôr a questão ‘o que podem as palavras?' Quanto a nós, como tradutoras, chegámos à conclusão também que todos os aspectos políticos e históricos que são denunciados nas cartas continuam actuais. Esse é o problema. A questão do colonialismo continua actual. A questão da repressão continua. A questão feminista também. Estamos a ver, no mundo actual, um retrocesso em relação a esse aspecto. Portanto, continua completamente actual”, explica Agnès Levécot.Em plena ditadura, “Novas Cartas Portuguesas” era uma obra literária inédita que esbatia noções de autoria e de género e que era assinada colectivamente por três autoras que escreviam, sem tabus, sobre o corpo, o desejo, mas também sobre a violência de que eram vítimas as mulheres. Denunciavam, ainda, a guerra colonial, a pobreza, a emigração, a violação sexual, o incesto, o aborto clandestino. O livro era, assim, um perigo para o regime repressivo, retrógrado e fascista português. Pouco após o seu lançamento, em 1972, os exemplares foram recolhidos pela censura e o Estado português movia um processo judicial contra as “Três Marias”. Perante as ameaças de prisão e a tentativa de silenciamento das autoras, nasce um movimento de solidariedade internacional. Meses depois de ter sido publicado, em 1972, o livro chega às mãos da escritora francesa Christiane Rochefort e, através dela, ao grupo feminista Movimento de Libertação das Mulheres. Seguem-se várias acções de luta, nomeadamente em França, e que envolvem nomes como Simone de Beauvoir e Marguerite Duras. Há distribuição de panfletos, recolha de assinaturas para um abaixo-assinado entregue na Embaixada de Portugal em Paris e uma procissão de velas diante da Catedral de Notre-Dame. Outro momento emblemático é a leitura-espectáculo “La Nuit des Femmes”, a 21 de Outubro de 1973, no Palais de Chaillot, em Paris, que deu origem ao documentário “Les Trois Portugaises”, de Delphine Seyrig (1974).“Monique Wittig e Evelyne Le Garrec pegaram no texto e fizeram uma primeira tradução que foi publicada em 1974. Entretanto, tinha havido excertos traduzidos para artigos e espectáculos porque houve uma série de espectáculos e movimentações de apoio às Três Marias quando estavam no julgamento. Houve uma noite que ficou muito famosa que foi ‘La Nuit des Femmes' em que leram alguns excertos”, relembra Agnès Levécot, sublinhando que “o aspecto literário quase não foi abordado na altura”.O aspecto literário é precisamente “uma coisa fora do comum”, acrescenta a especialista em literatura lusófona. Três mulheres escrevem colectivamente uma obra literária e política, depois de terem publicado livros que não agradaram à ditadura patriarcal portuguesa. Maria Velho da Costa e Maria Isabel Barreno tinham lançado, em anos anteriores, livros que denunciavam a opressão e a secundarização da mulher: Maina Mendes (1969) e Os Legítimos Superiores (1970). Em 1971, Maria Teresa Horta também publicava Minha Senhora de Mim e escrevia abertamente sobre o desejo, algo considerado escandaloso pelos fascistas.“São três mulheres que já eram escritoras, que já tinham publicado obras bastante feministas, que se juntaram e decidiram escrever um livro a três. Começaram a reunir-se todas as semanas num restaurante em Lisboa. Todas as semanas traziam um texto que elas tinham escrito e trocavam ideias a propósito dos textos, mas não os modificavam. A certa altura, começaram a pensar na figura de Mariana Alcoforado, a religiosa portuguesa, e começaram a escrever cartas. Globalmente, são chamadas cartas, mas não são só cartas, tem vários géneros: poesia, ensaios, supostos artigos de jornal, textos teóricos... Elas escreveram cartas a uma Mariana, mas são as descendentes de Mariana, ou seja, as várias Marianas que vieram depois. Portanto, têm cartas de vários séculos a acompanhar o percurso de uma suposta Mariana”, acrescenta Agnès Levécot.No posfácio de “Nouvelles Lettres Portugaises”, Agnès Levecot e Ilda Mendes dos Santos recordam, justamente, a importância da figura de Mariana Alcoforado, suposta autora das “Cartas Portuguesas”, de 1669, “apresentada por alguns como o arquétipo da mulher portuguesa” e a partir da qual “as Três Marias trabalham a questão da autoridade e do poder, o exercício da violência e da dominação, assim como, o poder da palavra”.Agnès Levecot, que já tinha participado no livroNovas Caras Portuguesas entre Portugal e o Mundo, que foi publicado depois de uma pesquisa internacional sobre a recepção das "Novas Cartas Portuguesas" no mundo, foi convidada por llda Mendes dos Santos para se juntar a ela na tarefa de traduzir a obra. “As principais dificuldades estavam no facto de serem textos completamente diferentes do ponto de vista do género, da tonalidade, da língua usada. Portanto, temos textos a imitar o estilo do século XVII ou XVIII, e aí a Ilda teve um papel muito importante porque ela trabalha muito sobre esses séculos. Foi sobretudo adaptar-se, tentar encontrar um estilo para cada momento e cada época. Depois, nós íamos oferecer uma tradução francesa a franceses e forçosamente tínhamos que encontrar uma maneira de passar certos elementos históricos, geográficos, políticos para o público francês perceber, porque são textos que estão muito impregnados de referências intertextuais portuguesas e internacionais de textos muito conhecidos e outros muito menos conhecidos, mas bem conhecidos dos portugueses. Referências políticas, nomes também, ou seja, elementos que nos levaram a acrescentar 200 e tal notas no fim do livro”, acrescenta.“Nouvelles Lettres Portugaises” chega às livrarias francesas a 7 de Maio e é apresentada esta sexta-feira, 25 de Abril, na livraria Les Nouveautés, em Paris. Uma data simbólica para Agnès Levécot que estava em Portugal no 25 de Abril de 1974 e ainda guarda, em casa, um cravo desses tempos revolucionários que marcariam, para sempre, o seu percurso pessoal e profissional.

Aujourd'hui, je vais vous parler d'une femme dont le nom fait résonner l'audace, la controverse, et surtout, qui a une voix littéraire absolument unique... J'ai nommé, la grande Marguerite Duras ! Mais qui est-elle, cette femme au regard perçant et à la plume acérée ? Et pourquoi fait-elle polémique ? On rembobine ! Marguerite Donnadieu, de son vrai nom, naît en 1914 au Vietnam, qui s'appelle alors l'Indochine et qui est une colonie française. Elle grandit dans une famille modeste et se retrouve tôt sans père, entre une mère stricte et deux frères, dont un aîné souvent violent. Cette enfance en Asie, dans la moiteur des rizières, et la dureté de sa famille qui vit dans la pauvreté marqueront profondément sa vie et son œuvre. Les images sont fortes : des paysages à la beauté sauvage et une enfance marquée par la solitude, où l'écriture devient une échappatoire... ______ "Briller en société" est un podcast original NRJ, à retrouver sur toutes les plateformes d'écoute et sur le site et l'application NRJ.fr Texte : Daphné Breytenbach Voix et mix : Louis Daubé. "Briller en société" est un podcast NRJ imaginé par Sarah Conan. Rédaction en cheffe : Anaïs Koopman. Production : Anne-Cécile Kirry. Assistante de production : Marie Carette. ______ Et découvrez les autres podcast produits par NRJ : - Le podcast Destin, sur les incroyables histoires de vie - Le podcast Inspirés, pour découvrir les coulisses de vos chansons préférées - Le podcast Palmarès !, parce que le cinéma s'écoute aussi en podcast ______ Briller en société est un podcast original NRJ, à retrouver sur toutes les plateformes d'écoute et sur le site et l'application NRJ.fr Texte : Daphné Breytenbach Voix et mix : Louis Daubé Rédaction en chef : Sarah Conan & Anaïs Koopman Production : Anne-Cécile Kirry & Marie Carette ______ Et découvrez les autres podcast produits par NRJ : - Le podcast Destin, sur les incroyables histoires de vie - Le podcast Inspirés, pour découvrir les coulisses de vos chansons préférées - Le podcast Gossip Love, sur la vie amoureuse des stars Distribué par Audiomeans. Visitez audiomeans.fr/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Ana Duato y Darío Grandinetti protagonizan 'La música', texto de Marguerite Duras que ha sido adaptado y dirigido por Magüi Mira. Carmen Viñas nos cuentan la última moda de los jóvenes en Berlín de sacarse la tabla de planchar a la calle cuando se van de fiesta como si fuera una barra de bar. Como cada jueves, Antonio Lucas nos deja su destello.

Dans ce documentaire, les réalisatrices-teurs Lucie Lahoute et Stéphane Miquel ont exploré les origines de la rature !  À l'origine, il y a cette peur que nous avons toutes et tous connue : celui de raturer, car on nous apprend à l'école, qu'écrire beau, c'est écrire bien. Les ratures, c'est moche et ça fait brouillon ! Pourtant, pour le philosophe et critique littéraire Roland Barthes : « La littérature, c'est la rature... ». Ce documentaire prend cette définition au mot ! Et explore les origines de toute œuvre littéraire. Les réalisateurs nous plongent dans les trésors de l'IMEC (l'Institut Mémoires de l'Édition Contemporaine), une association française créée en 1988. Dans cet institut situé dans une ancienne abbaye en Normandie, se trouvent les fonds de centaines d'écrivains contemporains qui sont venus déposer leurs archives, de leurs manuscrits, de leurs correspondances. On peut y trouver les archives d'une centaine d'autrices et d'auteurs tel-le-s que Marguerite Duras, d'Edgar Morin, Violette Leduc, Jean Genet.... et même Erik Satie. Chaque année, de nouveaux auteurs y déposent leurs fonds dans le but de conserver la mémoire de leurs brouillons, leurs écrits, genèse du travail d'écrivain. En la rature, se trouvent toutes les métamorphoses du texte, toutes les bifurcations possibles. C'est toute la richesse de la création littéraire. La rature, c'est le symbole de la vivacité d'une œuvre en train de s'écrire. Dans une rature, il y a toute l'intimité de l'auteur"Gustave Flaubert, par exemple, auteur de Madame Bovary a modifié la fin de son manuscrit, la toute dernière phrase. Puis, il a modifié la première phrase en y mettant un mot qui fait du livre une œuvre éminemment politique.  Lucie Lahoute, réalisatrice du documentaire Éloge de la rature. À voir sur la plateforme France Télévisions. Et cette semaine, dans Façon de parler, Lucie Bouteloup retourne au collège pour entendre le parler des adolescents ! Programmation musicale : L'artiste Yoa, Princesse chaos.

Dans ce documentaire, les réalisatrices-teurs Lucie Lahoute et Stéphane Miquel ont exploré les origines de la rature !  À l'origine, il y a cette peur que nous avons toutes et tous connue : celui de raturer, car on nous apprend à l'école, qu'écrire beau, c'est écrire bien. Les ratures, c'est moche et ça fait brouillon ! Pourtant, pour le philosophe et critique littéraire Roland Barthes : « La littérature, c'est la rature... ». Ce documentaire prend cette définition au mot ! Et explore les origines de toute œuvre littéraire. Les réalisateurs nous plongent dans les trésors de l'IMEC (l'Institut Mémoires de l'Édition Contemporaine), une association française créée en 1988. Dans cet institut situé dans une ancienne abbaye en Normandie, se trouvent les fonds de centaines d'écrivains contemporains qui sont venus déposer leurs archives, de leurs manuscrits, de leurs correspondances. On peut y trouver les archives d'une centaine d'autrices et d'auteurs tel-le-s que Marguerite Duras, d'Edgar Morin, Violette Leduc, Jean Genet.... et même Erik Satie. Chaque année, de nouveaux auteurs y déposent leurs fonds dans le but de conserver la mémoire de leurs brouillons, leurs écrits, genèse du travail d'écrivain. En la rature, se trouvent toutes les métamorphoses du texte, toutes les bifurcations possibles. C'est toute la richesse de la création littéraire. La rature, c'est le symbole de la vivacité d'une œuvre en train de s'écrire. Dans une rature, il y a toute l'intimité de l'auteur"Gustave Flaubert, par exemple, auteur de Madame Bovary a modifié la fin de son manuscrit, la toute dernière phrase. Puis, il a modifié la première phrase en y mettant un mot qui fait du livre une œuvre éminemment politique.  Lucie Lahoute, réalisatrice du documentaire Éloge de la rature. À voir sur la plateforme France Télévisions. Et cette semaine, dans Façon de parler, Lucie Bouteloup retourne au collège pour entendre le parler des adolescents ! Programmation musicale : L'artiste Yoa, Princesse chaos.

Intervenants : Maxime Decout , Joëlle Pagès-Pindon, Chloé Chouen-Ollier et Blanche Cerquiglini.Hébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

à l'occasion d'une soirée organisée par Blanche Cerquiglini, éditrice Folio Classique.Hébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

the malady of death by marguerite duras is likely the shortest text we've covered on the main feed so far. like suicide last week, it's also european as all hell. after celebrating the 100th book covered on our show, which we missed, we pivot into the malady of death. horny module alert! we explore the mystery behind this book's publication, try to determine how much wine could we drink, and express our love for the craziest final four pages. we ask: does everyone picture themselves as the protagonist? we talk about how the second-person twist is captured in this text. shreds wonders if he could make up a banger of a phrase like “the malady of death.” reading list for season thirteen interior chinatown by charles yu if on a winter's night a traveler by italo calvino bright lights, big city by jay mcinerney suicide by édouard levé the malady of death by marguerite duras how like a god by rex stout the diver's clothes lie empty by vendela vida the night circus by erin morgenstern a man asleep by georges perec open water by caleb azumah nelson

durée : 00:28:59 - Les Midis de Culture - par : Marie Sorbier - Comédienne, héritière d'Antoine Vitez, Dominique Reymond est ce printemps au théâtre et au cinéma : sur les planches dans "L'Amante anglaise" de Marguerite Duras mis en scène par Émilie Charriot, à l'écran dans "La cache" de Lionel Baier adapté du roman de Christophe Boltanski. - réalisation : Laurence Malonda - invités : Dominique Reymond Comédienne

En esta entrevista, Ana Duato y Darío Grandinetti, protagonistas de La Música, una obra dirigida por Magüi Mira, hablan sobre su experiencia en el teatro y el impacto de interpretar una pieza basada en la aclamada obra de Marguerite Duras. Escuchar audio

Marguerite Duras, L'amante • parte 9 • voce: Francesco Ventimiglia

Marguerite Duras, L'amante • parte 8 • voce: Francesco Ventimiglia

durée : 00:28:45 - Le Feuilleton - " Elle savait qu'il la regardait. Elle le regardait elle aussi. Et puis à la fin elle ne l'avait plus vu. Le port s'était effacé et puis la terre."

durée : 00:28:48 - Le Feuilleton - " Son corps est souple, il part tout entier dans la jouissance comme s'il était grand, en âge, il est sans malice, d'une intelligence effrayante."

Marguerite Duras, L'amante • parte 7 • voce: Francesco Ventimiglia

durée : 00:28:46 - Le Feuilleton - " Parfois je ne rentre pas à la pension, je dors près de lui. Il me douche, il me lave, il me rince, il adore, il me farde et il m'habille, il m'adore. "

« Écrire, c'est aussi ne pas parler. C'est se taire. C'est hurler sans bruit ». Cette citation de Marguerite Duras aide à comprendre le rôle thérapeutique de l'écriture. Quand l'expérience est traumatisante, qu'il est difficile d'en parler à voix haute, l'écriture peut devenir un refuge et même un traitement.  Quels sont les troubles ou les traumatismes psychiques que l'écriture thérapeutique peut soulager ? Faut-il absolument être accompagné ou peut-on se lancer seul ? Les personnes écrivant un journal se soignent-elles sans le savoir ? Nayla Chidiac, docteure en psychopathologie, psychologue clinicienne, fondatrice des ateliers d'écriture thérapeutique au Centre hospitalier Sainte-Anne, spécialiste du traumatisme psychique chez les adultes. Autrice de L'écriture qui guérit. Traumatismes de guerre et littérature, aux éditions Odile Jacob  Retrouvez l'émission en entier ici : L'écriture qui guérit

« Écrire, c'est aussi ne pas parler. C'est se taire. C'est hurler sans bruit ». Cette citation de Marguerite Duras aide à comprendre le rôle thérapeutique de l'écriture. Quand l'expérience est traumatisante, qu'il est difficile d'en parler à voix haute, l'écriture peut devenir un refuge et même un traitement.  Quelles sont les vertus thérapeutiques de l'écriture ? Comment encadrer cette pratique ?  Nayla Chidiac, docteure en psychopathologie, psychologue clinicienne, fondatrice des ateliers d'écriture thérapeutique au Centre hospitalier Sainte-Anne, spécialiste du traumatisme psychique chez les adultes. Autrice de L'écriture qui guérit. Traumatismes de guerre et littérature, aux éditions Odile Jacob  Armelle Abadagan, psychologue clinicienne à Cotonou, au Bénin  Angela Kpeidja, journaliste et auteure béninoise. Présidente de l'ONG « N'aie pas peur » Un reportage de Thalie Mpouho  Programmation musicale :► Dinah Washington – I could write a book► Queen Rima – Lantchou mi yobaï

« Écrire, c'est aussi ne pas parler. C'est se taire. C'est hurler sans bruit ». Cette citation de Marguerite Duras aide à comprendre le rôle thérapeutique de l'écriture. Quand l'expérience est traumatisante, qu'il est difficile d'en parler à voix haute, l'écriture peut devenir un refuge et même un traitement.  Quelles sont les vertus thérapeutiques de l'écriture ? Comment encadrer cette pratique ?  Nayla Chidiac, docteure en psychopathologie, psychologue clinicienne, fondatrice des ateliers d'écriture thérapeutique au Centre hospitalier Sainte-Anne, spécialiste du traumatisme psychique chez les adultes. Autrice de L'écriture qui guérit. Traumatismes de guerre et littérature, aux éditions Odile Jacob  Armelle Abadagan, psychologue clinicienne à Cotonou, au Bénin  Angela Kpeidja, journaliste et auteure béninoise. Présidente de l'ONG « N'aie pas peur » Un reportage de Thalie Mpouho  Programmation musicale :► Dinah Washington – I could write a book► Queen Rima – Lantchou mi yobaï

durée : 00:28:48 - Le Feuilleton - " L'homme élégant est descendu de la limousine, il fume une cigarette anglaise. Il regarde la jeune fille au feutre d'homme et aux chaussures d'or. "

durée : 00:28:45 - Le Feuilleton - " Elle savait qu'il la regardait. Elle le regardait elle aussi. Et puis à la fin elle ne l'avait plus vu. Le port s'était effacé et puis la terre."

durée : 00:28:50 - Le Feuilleton - " Ici je parle des périodes cachées de ma jeunesse, de certains enfouissements que j'aurais opérés sur certains faits, sur certains sentiments."

durée : 00:28:49 - Le Feuilleton - " L'homme élégant est descendu de la limousine, il fume une cigarette anglaise. Il regarde la jeune fille au feutre d'homme et aux chaussures d'or. "

durée : 00:28:46 - Le Feuilleton - " Parfois je ne rentre pas à la pension, je dors près de lui. Il me douche, il me lave, il me rince, il adore, il me farde et il m'habille, il m'adore. "

durée : 00:28:48 - Le Feuilleton - " Son corps est souple, il part tout entier dans la jouissance comme s'il était grand, en âge, il est sans malice, d'une intelligence effrayante."

durée : 00:28:50 - Le Feuilleton - " Ici je parle des périodes cachées de ma jeunesse, de certains enfouissements que j'aurais opérés sur certains faits, sur certains sentiments."

Marguerite Duras, L'amante • parte 6 • voce: Francesco Ventimiglia

Ida Linde och Daniel Sjölin har läst och samtalar om den amerikanska författaren och ikonen Vivian Gornicks senaste bok på svenska, Aldrig färdig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Aldrig färdig skriver Vivian Gornick fängslande om omläsningens kraft och möjligheter. Vad händer när man läser om en bok man sedan tidigare älskar? Aldrig Färdig handlar om de favoritböcker Gornick läst om, romaner som DH Lawrences Söner och älskande, Colette och Elizabeth Bowen, samt Marguerite Duras Älskaren.Vivian Gornick är en amerikansk författare och skribent, född 1935. Hon har gjort sig känd som feminist och fick sitt internationella genombrott i 85-årsåldern. Det finns två böcker på svenska av henne tidigare, Starka band och Den udda kvinnan och staden.Aldrig färdig är hennes tredje bok på svenska och är översatt av Maria Lundgren.I programmet hör vi Vivian Gornick själv från sin lägenhet på Manhattan där hon bott i 40 år. Författaren och översättaren Ida Linde och författaren och kritikern Daniel Sjölin samtalar med Marie Lundström i studion.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas MagnellLjuddesign: Märta Myrstener

Marguerite Duras, L'amante • parte 5 • voce: Francesco Ventimiglia

Magüi Mira dirige 'La música', una nueva adaptación de la obra de Marguerite Duras, con Ana Duato y Dario Grandinetti como protagonistas.

Heiner Goebbels‘ Hörstück ist eine Komposition, die gleich der Poesie der Orakel den Fragenden einen Ort für Imagination und Reflexion bietet - keinen der gesicherten Antworten. Anstelle von Gewissheiten begegnen sich gleichsam fremd wie vertraut scheinende Musik-, Sprach- und Klangwelten. Sie erzählen von der Ahnung eines verborgenen Zusammenhangs alles Lebenden und Hergestellten, Maschinellen. Geräusche aus einem stillgelegten Stahlwerk treffen auf Stimmen heimischer wie fremder Fauna, historische Liedgutaufnahmen auf elektroakustische Improvisationen der Band “The Mayfield” und Texte. Mit Originaltönen von Hannah Arendt, Marguerite Duras, Helmut Heißenbüttel u. a. | Komposition und Realisation: Heiner Goebbels | Produktion: SWR / DLR 2025 mit freundlicher Unterstützung des Weltkulturerbes Völklinger Hütte - Premiere

Marguerite Duras, L'amante • parte 4 • voce: Francesco Ventimiglia

Marguerite Duras, L'amante • parte 3 • voce: Francesco Ventimiglia

Det här var ett smakprov, för att bli prenumerant kostar det 39 kr i månaden på https://underproduktion.se/envargsokersinpod Om det uppstår problem mejla support@underproduktion.se Caroline, har fått reda på via Marguerite Duras, att man aldrig ska låta en älskare eller förläggare läsa det man skrivit, och att författaren är helt ensam.Liv blir rasande över en typ av skrivar-råd och handböcker som vill göra en till proffs på allt runtomkring skapandet, men som inte kan hjälpa en med det enda viktiga – att verkligen skapa något. Dessutom en hot take på Ingmar Bergmans Persona.

On 2024 Out Loud: Cindy Yu examined Chinese work ethic (1:13); Michael Simmons declared his love of the doner kebab (6:28); Angus Colwell reported from Israel in July (9:27); Igor Toronyi-Lalic explained the inspiration behind the cinema of Marguerite Duras (14:41); Mary Wakefield analysed the disturbing truth of the Pelicot case (20:38); Fraser Nelson signed off as editor of The Spectator (27:01); and Michael Gove revealed his thoughts as he sat down at the editor's desk (33:15).    Produced and presented by Patrick Gibbons.

On 2024 Out Loud: Cindy Yu examined Chinese work ethic (1:13); Michael Simmons declared his love of the doner kebab (6:28); Angus Colwell reported from Israel in July (9:27); Igor Toronyi-Lalic explained the inspiration behind the cinema of Marguerite Duras (14:41); Mary Wakefield analysed the disturbing truth of the Pelicot case (20:38); Fraser Nelson signed off as editor of The Spectator (27:01); and Michael Gove revealed his thoughts as he sat down at the editor's desk (33:15).    Produced and presented by Patrick Gibbons.

La chanteuse, âgée de 32 ans, nous reçoit chez elle, dans le 9e arrondissement à Paris, à l'occasion de la sortie de son troisième album, « Mon sang », et de ses grands débuts au cinéma dans la comédie musicale « Joli Joli ». Clara Luciani évoque son enfance provençale auprès d'un père employé de banque et passionné de musique et d'une mère très dévouée aux autres. Elle raconte sa passion précoce pour l'univers de Michel Legrand et de Jacques Demy, Paul McCartney et ses « chansons de grand-mère » ou Chrissie Hynde des Pretenders qui la pousse à se mettre à la guitare électrique… Vers l'âge de 11 ans, elle commence à composer, puis, jeune adulte, tente de faire carrière à Paris et rencontre le succès avec « La Grenade ». Elle parle de son rapport à son travail, de l'importance de l'amitié, de ses emprunts inconscients et de ses débuts de comédienne. Clara Luciani dit aussi son admiration pour l'écrivaine Anaïs Nin ou le groupe de rock Fontaines DC.Elle revient, enfin, sur celles dont elle apprécie particulièrement l'écriture : « “L'Amant”, de Marguerite Duras, ça a été une révolution. J'avais l'impression d'avoir accès à une sensualité que je ne connaissais pas, que je ne pouvais que fantasmer. Et puis elle a écrit comme personne et ça me bouleverse, ce rythme. J'aime les écritures très directes, comme une flèche dans le cœur. C'est pour ça que j'ai aimé Françoise Hardy et, plus tard, Annie Ernaux. »Depuis six saisons, la journaliste et productrice Géraldine Sarratia interroge la construction et les méandres du goût d'une personnalité. Qu'ils ou elles soient créateurs, artistes, cuisiniers ou intellectuels, tous convoquent leurs souvenirs d'enfance, tous évoquent la dimension sociale et culturelle de la construction d'un corpus de goûts, d'un ensemble de valeurs.Un podcast produit et présenté par Géraldine Sarratia (Genre idéal) préparé avec l'aide de Diane Lisarelli et Juliette SavardRéalisation : Emmanuel BauxMusique : Gotan Project Hébergé par Audion. Visitez https://www.audion.fm/fr/privacy-policy pour plus d'informations.